Avsnitt 197: Halsrösten

Jag är astronom, och jobbar för NASA. Det finns ett och annat vi inte berättar för allmänheten. Det är inte att jorden egentligen är platt eller att regeringen i själva verket är förklädda rymdödlor, även om jag kanske hade hoppats på det. Verkligheten har nämligen visat sig vara mycket värre.

1993 såg rymdteleskopet Hubble en stjärna försvinna. Den blev inte en supernova, och inte heller till en röd dvärg, utan den försvann bara i tomma intet, allt på bara några minuter. Redan innan hade den varit så svag att den inte gått att se alls med blotta ögat, och svår att upptäcka även för de markbaserade teleskopen. Det var ingen särskilt välkänd stjärna, och dess försvinnande fick knappt någon uppmärksamhet. Den rådande teorin när det begav sig var att ett moln av interstellärt damm hamnat mellan jorden och stjärnan och skymt den. Det hela noterades i annalerna och glömdes sedan bort.

2007 försvann ytterligare två stjärnor. På grund av omständigheterna blev det mer uppmärksammat denna gång. Det var en dubbelstjärna, två stjärnor som kretsar kring samma tyngdpunkt, ungefär femton ljusår närmare jorden än den stjärna som försvunnit 1993. Det gick inte att förklara med ett interstellärt dammoln denna gång. Då skulle båda stjärnor ha försvunnit samtidigt, eller väldigt nära varandra i tid. Istället bleknade båda stjärnorna bort på ett par minuter, men den ena åtta timmar före den andra.

Efter att noggrant ha gått igenom miljontals av Hubbles bilder hittades två till stjärnor som “slocknat”, en 1995 och en 2002. De befann sig i närheten av varandra på stjärnhimlen, och bara på ett par ljusårs avstånd från varandra. Den enda slutsatsen vi kunde dra var att någon sorts kraft satt i rörelse, helt okänd till sin natur, på något sätt rörde sig mellan stjärnorna och antingen dolde dem eller förstörde dem. Tyvärr var det allt vi kunde säga utifrån vad Hubbleteleskopet, vårt då mest känsliga rymdteleskop, såg.

James Webb-teleskopet sattes, som ni kanske har hört talas om, igång för några månader sedan. Kanske har ni också hört om de första bilderna teleskopet tagit. I själva verket har det tagit fler. Vi har samlat data med hjälp av James Webb i månader, ända sedan februari. Bland det första vi gjorde var att rikta det mot den del av stjärnhimlen där stjärnor försvunnit. Om förklaringen hade varit att det var dammoln som dolde dem, som några av oss fortfarande hoppades, borde James Webb ändå ha kunnat se igenom dem och bekräfta att stjärnorna fortfarande var där. Men så blev det inte. Det var helt svart där de tre stjärnorna skulle ha varit. Däremot uppmättes gravitationsvågor som visade att massan av stjärnorna inte bara var där, utan också hade blivit större. Därtill anade vi i James Webbs bilder någon sorts nät, eller kanske trådar, i rymden runt där stjärnorna borde ha varit.

Dubbelstjärnsystemet som försvann 2007 var det som låg närmast oss av alla stjärnor som försvunnit, och där gjorde vi en uppmätning som blev helt avgörande. Där var det nämligen möjligt att göra en spektroskopisk mätning. För den som inte vet så är spektroskopi ett mycket användbart sätt att undersöka andra himlakroppar. Man undersöker helt enkelt ljusvågorna som ett objekt utstrålar eller reflekterar, och kan på så sätt dra slutsatser om dess temperatur, hastighet och riktning, och dess kemiska sammansättning. De mätningar vi gjorde på dubbelstjärnesystemet var förbryllande. De visade att de var kalla, nästan lika kalla som rymden i dess omgivning. Vad som än hade hänt dessa stjärnor så hade de nästan helt slocknat, eller åtminstone omgärdat dem så att ingen värme tog sig ut. Det som var konstigt på riktigt var dock vilka ämnen vi såg utgjorde stjärnornas sammansättning. Vi hittade små mängder av väte, kol, kväve, syre och magnesium, vilket det borde finnas mycket mer av. Mest av allt tycktes de bestå av ett ämne som var helt okänt, och vars sammansättning tycktes strida mot naturens lagar. Den enorma struktur som av allt att döma hade svalt flera stjärnor verkade till största delen uppbyggd av något vi inte ens visste fanns, och kanske inte heller fungerade enligt universum som vi förstått det.

Spekulerandet blev naturligtvis febrigt. Det kunde inte röra sig om ett naturfenomen. Det måste vara bevis på intelligent liv. Men vad var det för sorts liv, och varför byggde det upp detta nät? Den förhärskande teorin var länge att det vi fått syn på var en mängd dysonsfärer, konstruktioner av solceller runt stjärnorna som kunde insamla 100 procent av deras solenergi. Det var ett teoretiskt bygge som utformats på idéstadiet i slutet av 1950-talet och som föreslagits som en energikälla för högre stående varelser, till och med kanske som det första signalement för en intelligens ute i rymden vi skulle kunna iaktta från jorden. Än så länge hade tekniken bara omsatts i science fiction-romaner, men nu verkade vi alltså ha upptäckt den på riktigt.

Teorin förklarade dock inte allt. Oförklarlig var fortfarande hastigheten med vilken stjärnorna täcktes över och försvann. Att bygga upp en dysonsfär i sin helhet på bara minuter verkade omöjligt även för de av oss med den vildaste fantasin. Sedan förklarade den inte heller det märkliga nät- eller trådsystem som över avstånd på flera ljusår verkade koppla ihop de försvunna stjärnorna. Ingen hade någon aning om vad de var, eller hur de konstruerats.

Alla på Nasa fascinerades av detta mysterium. Med facit i hand hade det kanske varit bättre om vi aldrig hade fått reda på gåtans svar.

För mindre än en månad sedan uppmätte James Webb-teleskopet en serie ovanliga utbrott av strålning från en yta i den interstellära rymden. De spårades till utkanten av ett solsystem ungefär tolv ljusår från dubbelstjärnan som försvann 2007. Vi riktade in teleskopet mot detta solsystem, och kunde snart konstatera att dess källa inte var något naturligt förekommande fenomen. Energisignaturen, som vi uppmätte eftersom källan fortfarande gav ifrån sig utbrott av strålning, matchade det vi förväntade oss bland annat av termonukleära explosioner. Explosionerna måste ha varit fullständigt enorma, miljarder gånger starkare än något människan kunde åstadkomma, dock ändå inte så stora att de var synliga med blotta ögat från jorden.

Efter att ha experimenterat med rymdteleskopets inställningar lyckades vi få en tydligare närbild av området. En av de interstellära nervtrådarna som höll ihop de redan existerande dysonsfärerna visade sig ha sträckt sig igenom ett annat, avlägset solsystems yttre kometmoln, och var på väg mot dess stjärna. Men de som bodde i det solsystemet verkade försöka slå tillbaka nervtråden. Med sina vapen lyckades de sinka dess rörelse, och de lyckades till och med såra, bryta av och pulvrisera delar av den, ibland stora som planeter. Men nervtråden tycktes kunna läka sig själv i nästan samma takt som den blev sårad. Efter mindre än en vecka upphörde strålningsutbrotten. Deras bomber måste ha tagit slut. Vi följde nervtrådens färd fram till stjärnan. Vi såg den sakta ned sin övernaturligt höga hastighet när den kom närmare, och svälla upp i förberedelse inför att svälja stjärnan.

Med teleskopet riktat mot stjärnen skulle vi nu, insåg vi, i realtid kunna följa hur denna obegripliga organism slöt sig kring en främmande sol. Vi höll alla andan. De nya bilderna rullade långsamt upp på skärmarna. Stjärnan, som bara var lite större än vår egen sol, verkade först orörd, men snart skuggades den i ena utkanten av sin brinnande yta. Sedan skuggades den på andra sidan, och sedan underifrån. Snart började skuggorna flyta ihop och bildade ett märkligt men ändå på något sätt igenkännligt mörk mönster över stjärnans yta.

“Vad är det där?”, sade en av mina kollegor med andan i halsen. “Det ser nästan ut som…”

Hon avbröt sig själv, nästan som om hon var rädd för att säga det hon tänkte högt, som om hon skulle bli hånad. Själv visste jag vad hon skulle säga, och jag höll med.

“Det ser ut som löv”, sade jag.

Min röst lät tom och neutral. Det var för obegripligt för att lyckas uttrycka någon känsla alls. Inte ens chock.

“Det ser ut som löv”, upprepade jag.

Vi följde hur nätet av skuggande silhuetter, liknande en tunn klängväxt med myllrande blad, slingrade sig runt stjärnan och ströp den tills ingenting annat än mörker återstod.

Alla vi som stod i det där rummet hade vid den tidpunkten förstått vad det var vi upptäckt. Fenomenet vi hade undersökt i hemlighet i så många år var ingen hyperavancerad utomjordisk megastruktur. Det var med i eftertankens kranka blekhet så uppenbart. Väte, kol, kväve, syre och magnesium, vad är det betydelsefulla beståndsdelar av? Klorofyll.

Det var en växt. En enorm växt som sträckte sig över ljusår av avstånd. Och precis som växterna på jorden sträckte den sig efter ljuset. Nätet, eller nervtrådarna, som löpte mellan stjärnorna var bara dess förgreningar. Den skulle fortsätta växa ut mot den närmaste nya stjärna den kände värmen ifrån, omsluta även den, och sedan fortsätta. Planeter med liv som hade oturen att ligga i omloppsbana runt de olyckliga stjärnorna skulle helt enkelt frysa till is, eller än värre, ätas upp som någon sorts förrätt av växten.

Vi stod alla tysta runt skärmarna från teleskopet. Mer data samlades ständigt in, men det var som om insikten hade slitit till sig alla våra tankar. Inte förrän en ung astronom vid en dator i ett hörn ropade till väcktes vi ur våra grubblerier.

“Det verkar som om en ny tråd löpt ut från strukturen”, sade han långsamt, med stor tveksamhet inför varje ord. Han behövde egentligen inte säga mer, men gjorde det ändå. “Den har börjat sträcka sig hitåt.”

“Hur långt bort är den?”, frågade en chef.

“Att döma av eftersläpet och den tidigare observerade hastigheten…” Han tystnade och räknade på sin dator, och så blev han alldeles stilla. “Inte mer än 27 år. Max.”

27 år. Vi hade just sett detta galaktiska ogräs krossa en civilisation som var tusentals år före vår egen i utveckling, åtminstone teknologiskt, som om den var en myra under stöveln. Och vi hade inte mer än tre decennier på oss att förbereda oss själva.

De kommer hitta mig efter att jag publicerat detta, och de kommer tysta mig. Men jag bryr mig inte. Jag måste berätta. Jag mår för dåligt av att bära denna hemlighet. När solen mörknar och världen försjunker i en is som ska bli evig vet åtminstone ni som läst detta vad det är som hänt. Vilken tröst nu det än kan bli.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det jag precis läste var en kusligt aktuell berättelse om ensamhet i världsrymden, och det förfärande faktum att vi alltså blir allt ensammare. Historien heter “James Webbs första upptäckt” och den publicerades av användaren Phonecloth på Reddits underforum Nosleep, och den fick öppna denna veckas avsnitt.

Det är en särskild sorts stilla fruktan, den som hänger över berättelser om “first contact”, alltså den dag då vi för första gången blir varse en annan intelligens där ute. För några år sedan fick jag ett sug efter sådana historier och köpte på mig en bunt. Jag läste bland annat “Contact” av Carl Sagan, “A for Andromeda” av Fred Hoyle, “Rendezvous with Rama” av Arthur C. Clarke och Robert Charles Wilsons “Spin”. Historier som alla har det gemensamt att de handlar om hur vi människor skulle reagera på insikten att vi inte är ensamma.

Bland karaktärerna väcks många känslor. Allt från nyfikenhet och fascination till osäkerhet och rädsla. Men historierna har också det gemensamt att de tvingar sina karaktärer att vända blickarna inåt. Det är ju så med oss människor att det är genom andras ögon vi får de mest smärtsamma självinsikterna. På så vis blir berättelserna om utomjordiska intelligenser och den skälvande osäkerhet de försätter oss i också en sorts berättelser om vad vi är rädda för i oss själva.

För det finns ju en del att frukta i oss själva. En sak kan vara hur långt vi är beredda på att gå för att få klarhet i en gåta. Det upptäckte Redditanvändaren DlxCrusader för någon månad sedan.

Allt började med ett Youtubeklipp från juni 2016. Det laddades upp av en som hette Cody Ericksen, en säkerhetsvakt på en bank i Utah. Han berättade i klippet att det på hans jobb hade funnits en gammal radioapparat, och att han en kväll den sommaren hade börjat pyssla med den när han var uttråkad. Han rattade runt på AM-bandet för att hitta något att lyssna på, när han snubblade över en märklig sändning, halvt upplöst av störningar och brus. Han tog fram sin telefon och började spela in det han hörde

“Jag hörde två röster tala med varandra”, skrev Cody och fortsatte: “Oftast hördes bara den ena, en gråtande kvinna som lät rädd eller upprörd. Jag tyckte jag hörde en röst av en yngre flicka i bakgrunden, som i min inspelning inte hörs förrän i slutet.”

“Rip her apart”, tyckte Cody det lät som att flickans röst sade på slutet. Sedan tog sändningen abrupt slut. Han kunde inte förstå vad det var han hade hört, och kunde inte sluta tänka på sändningen. I flera dagar fann han sig själv sittande vid radion, rattande på AM-bandet, utan att någonsin höra något liknande igen. Det enda han kunde göra var att publicera ljudinspelningen på Youtube och fråga folk om de förstod vad det var som hördes.

Det visade sig att ingen annan heller riktigt kunde förstå det. Tiotusentals tittade på det, och förslagen var många – att det var radioteater eller att det var ett telefonsamtal till en larmcentral som läckt in på AM-bandet, till exempel – men ingen förklaring vann allmän acceptans.

Men så kommer vi till Redditanvändaren DlxCrusader. Hen upptäckte klippet när det publicerades på Redditforumet TerrifyingAsFuck, och blev på en gång fascinerad. “Jag har begivit mig ner i kaninhålet”, skrev hen. “Jag hatar när jag gör det.” Hen avfärdade några av de mest uppenbart felaktiga teorierna, och skrev. “Mitt kaninhål fortsätter.”

En stund senare var det dags för en uppdatering. DlxCrusader hade upptäckt en teori som lät troligare. Det skulle kunna vara ljud från ett inringningsprogram på någon radiokanal, där folk kan ringa in för att få stöd och hjälp, kanske från en kyrka. Kvinnan som hörs skulle då berätta om något traumatiskt hon varit med om. Men vad? “Min nyfikenhet är för stor för att ge upp”, skrev DlxCrusader.

“Okej hörrni”, skrev hen en stund senare, “jag kan inte lyssna på det här ljudet mer. Det börjar göra mig mentalt illamående.” Hen hade då skickat inspelningen till en kompis, som var bättre på att mixa ljud, i hopp om att han skulle kunna få fram tydligare vad som sägs i klippet.

En stund senare skrev DlxCrusader triumfatoriskt att hen lyckats förstå var, rent geografiskt, själva sändningen kom ifrån. Genom att jämföra olika AM-stationer med varandra kunde hen ta fram sex tänkbara kandidater. Nästa steg var att börja leta i dessa AM-stationers närområde efter en händelse som matchade det fåtal ord man tydligt kunde höra kvinnan säga.

I tre timmar hade nu DlxCrusader frenetiskt letat ledtrådar till vad det var som hördes i klippet, och då kom det stora genombrottet. Hen upptäckte en fruktansvärd händelse som inträffade sommaren 2015, då en man sköt ihjäl sina två barn och sin fru, för att till slut skjuta sig själv. Det matchade det som sades i klippet, som ju ursprungligen hade spelats in i mitten av juni 2016 – nära årsdagen för händelsen.

“Det låter logiskt att någon närstående skulle vara så påverkad av detta att hon behövde stöd på årsdagen för denna händelse. Och istället för ‘rip her apart’ tror jag att det den sista rösten säger är ‘four years apart’, vilket stämmer överens med barnens ålder”, skrev DlxCrusader.

DlxCrusader avslutade: “BOOM. Jag tror det här är den BÄSTA teorin vi kan få fram, Reddit. Alla andra kan lägga ner.”

Ja, ni hör ju att användaren kanske blev mer upptagen av att lösa mysteriet än av att fundera på den fruktansvärda händelse som faktiskt var lösningen. Men å andra sidan är det ju så här vi människor gör. När något är för tungt fokuserar vi på det lättare. Istället för att tänka på det mord på hela sin familj en man begått tänker vi på att vi löst gåtan med den märkliga radiosändningen.

Apropå oförklarliga ljud ska vi gå vidare med detta avsnitts nästa berättelse. Vi ska höra “Halsrösten”, skriven av en lyssnare som ville vara anonym, och uppläst av Ludvig Josephson:

Något år innan jag började på lågstadiet, gick jag på ett dagis där en av fröknarna blev inlagd på mentalsjukhus. Hon hade förmodligen försvunnit tidigare från arbetet om vi barn hade berättat för andra vuxna om vad hon höll på med under eftermiddagarna. Men medan allt detta pågick förstod vi barn förstås ingenting om hur vi skulle tolka hennes beteende och ännu mindre om mentalsjukdom. Istället behöll vi det som en hemlighet mellan oss och fröken. Sedan jag blivit tillräckligt mogen och fram tills nyligen, har jag mest tänkt på det som hände där på dagis som tragiskt – i backspegeln har historien framstått som ganska absurd, sorglig, och kanske en smula rolig. Men för några veckor sedan träffade jag Jenny som var en av mina kompisar på dagis och som till skillnad från mig var med eftermiddagen då fröken fördes bort av myndigheterna. Jennys berättelse gav mig en slingrig osäkerhet i magen.

Fröken Linn hade inte många år kvar till pensionen när jag gick på dagiset i mitten på 80-talet. Jag minns väldigt tydligt hennes kritvita, långa hår, som hon ofta lät hänga fritt över ryggen. Just det långa, vita håret skilde ut henne från de andra vuxna jag brukade träffa, och hon framstod redan tidigt som annorlunda för oss barn. Men barn tycker ju inte att annorlunda nödvändigtvis är dåligt – annorlunda gör människor märkliga och fascinerande, något som barn måste lista ut och förstå, som en gåta att grubbla på. Fröken Linn fick förmodligen många närgångna frågor från oss, framför allt om sitt långa vita hår, men jag tror att hon tog allting med ro. Jag minns henne som en mjuk och omtänksam fröken. Hon var inte som fröken Anna-Karin, som ofta styrde och ställde, och som man gjorde bäst i att vara vän med eller hålla sig undan, om man gjort något otillåtet.

Det sista året på dagis började fröken Linn att sova en timme efter lunch. Vi barn hade också en sovstund på eftermiddagen, så förmodligen behövde de andra fröknarna inte förklara denna nyordning särskilt ingående för oss. Linn hade jobbat inom barnomsorgen under flera decennier, och de andra fröknarna var måna om henne och unnade henne sovpausen när hon nu hade börjat bli äldre. Vi barn var strängt tillsagda att inte störa fröken mellan klockan ett och två, då hon låg inhyst på soffan i personalrummet. Till en början hovrade en av de andra fröknarna i närheten av rummet under Linns sovtimme för att kontrollera att inga barn sprang där och störde. Men efter någon månad utan incidenter tunnades vaktpassen ut, och tre av oss äldre ungar var inte sena att utnyttja situationen.

Det började, som det brukade göra, med en outtalad utmaning. Det var jag och Simon – vi umgås fortfarande, nu ett trettiotal år senare – och Jenny. Först utmanade vi varandra om vem som vågade sig närmast dörren till personalrummet. När Jenny hade vågat sig ända fram och gläntat på dörren, började vi istället testa vem som vågade sig längst in i rummet. En av oss höll alltid vakt mot korridoren, om någon av fröknarna skulle dyka upp. Vi var, eller trodde oss vara, tysta som möss, viskade och smög sannolikt med teatraliskt upplyfta ben, som vi sett tecknade figurer göra på tv.
Detta pågick under några dagar. Jag är i efterhand tämligen säker på att de andra fröknarna måste ha misstänkt något, men de lyckades uppenbarligen inte ta oss på bar gärning.

Det var en gång när Jenny höll vakt mot korridoren, och Simon och jag smög runt och fånade oss ljudlöst inne i personalrummet, som det hördes en röst från soffan där fröken Linn låg:

– Hallå.

Simon och jag stelnade till och stirrade bort mot fröken. Vi antog förstås att vi hade blivit påkomna, att Linn hade vaknat och att hela vårt lilla gäng skulle få sig en tillsägning. Inte av den milda och snälla fröken Linn själv kanske, men säkert av stränga fröken Anna-Karin som snart skulle få reda på vad som hänt.

Men det var också något hos rösten som fick oss att tveka. Vår första reaktion var inte att slå ned en skamsen blick och hälsa tillbaka, och inte heller att rusa ut ur rummet. Vi stod istället blickstilla och stirrade bort mot soffan, där Linn fortfarande låg utsträckt med ryggen mot oss, alldeles orörlig.

– Jag är rösten som talar från frökens hals när hon sover, hörde vi från soffan.

Rösten som nu talade skilde sig ganska mycket från hur Linn brukade låta. Även om det fanns något vagt bekant över den, var rösten mörkare och gurglande. Det var lätt att tro att den verkligen talades från halsen och inte från munnen, särskilt som vi inte kunde se frökens mun.

– Visste ni att Johan bajsar blod?

Orden kom plötsligt och oväntat. Simon och jag utbytte blickar, klarade inte att hålla oss för skratt. Vi rusade fnittrande ut ur personalrummet och drog med oss Jenny bort från rummet och från rösten.

När det blev dags för fika den eftermiddagen satt vi alla tre och stirrade på fröken Linn. Hon såg fundersamt på oss. Hade hon vetat att några ungar varit inne hos henne under sovpausen, men inte vilka, skulle vårt stirrande avslöjat oss flera gånger om. Men hon gjorde ingen antydan att förstå vad som pågått eller vad som rörde sig i våra små huvuden.

Först efter fikat, senare på eftermiddagen, berättade Simon och jag för Jenny vad som hade hänt, att vi hade hört en röst och att det kanske inte hade varit Linns egen. Och vi berättade vad rösten hade sagt. Det där om att Johan bajsade blod.

Det fanns förstås en Johan i barngruppen. Även om vår tätort var ganska liten, bodde hans familj så långt från min att vi aldrig hade träffats utanför dagis. Det var inget som skilde ut Johan och ingen hade tidigare kopplat ihop honom med bajs. Men det dröjde förstås inte länge förrän någon av oss tre som varit i personalrummet – jag minns inte längre vem – frågade Johan om han bajsade blod. Frågan var inte elakt ställd, kanske motiverades den rentav av omtanke. Men Johan reagerade på ett sätt som man skulle vilja uppmana alla barn att inte reagera – han började gråta och sprang och gömde sig. Hos några av barnen som befann sig i närheten, väckte den reaktionen precis de känslor som uppenbarligen är oemotståndliga hos potentiella mobbare. Det dröjde inte länge förrän orden bajs och blod haglade så snart Johan var i närheten. Det blev förstås inte bättre när någon av de mer välmenande fröknarna tog de värsta mobbarna åt sidan och berättade sakligt att Johan verkligen hade blött från stjärten och att han mådde väldigt dåligt över det. Barn är fullt kapabla till empati. Men de flesta är också fullt kapabla att följa gruppen, särskilt när de vittrar uteslutning.

Jag fick aldrig klart för mig om Johan hade något tillfälligt problem med tarmen eller om det var mer allvarligt än så. Någon månad efter vår första kontakt med rösten i fröken Linns hals, försvann han plötsligt från dagis och kom aldrig tillbaka. Antagligen bedömde då både personal och föräldrar att mobbningen hade gått så långt att den inte gick att stoppa med mindre än att Johan bytte dagis.

I dagisentrén var ytterdörren av mörkt trä, och den var stor. Bredvid den fanns en minst lika stor frostad fönsterruta ut mot parkeringen. Av någon anledning minns jag när Johan och hans pappa en mörk vintereftermiddag för sista gången syntes genom den där fönsterrutan som två missformade skuggor i ljuset från parkeringens gatlykta. Strax innan hade Johan stirrat på mig med en märklig blandning av lättnad och hat, medan han klädde på sig overallen för sista gången. Vi två var ensamma med våra respektive föräldrar i entrén; det var tystnaden och blicken som plötsligt fick skuldkänslorna att tränga sig på mig. Det var första gången som jag vagt förstod att även när man beter sig som alla andra, så kan man fortfarande vara elak.
Innan Johans sorti från dagis, hade Simon, Jenny och jag naturligtvis hunnit prata flera gånger med Linn i personalrummet. Eller med rösten som påstod sig vara någon annan än Linn, även om den talade från hennes hals.

Rösten hade förhållningsorder. Vi skulle inte få berätta om den för någon annan. Om Linn var vaken, fick vi absolut inte tala till den. Vi fick besöka personalrummet endast två personer åt gången. Och den skulle berätta hemligheter för oss, precis som den hade gjort om Johan den där första gången.

Rösten kallade sig själv för Peter.

Fråga mig inte vad vi barn tänkte om allt detta. Jag tror inte att barn reflekterar särskilt mycket över hur saker och ting verkligen förhåller sig. De brukar acceptera hur saker är, inte gräva efter förklaringar som inte omedelbart presenteras för dem. Om det finns en röst i frökens hals som kallar sig för Peter och om rösten berättar hemligheter, så är det få barn som skulle avstå från att lyssna. Om man bortser från röstens dova rosslande, fanns det heller inget som var direkt skrämmande för oss tre som lyssnade på den. Även om andra ibland drabbades av hemligheterna, på samma sätt som Johan hade blivit, tänkte vi nog aldrig på halsrösten som särskilt farlig. Jag minns att jag ibland visserligen var orolig när vi gick in till Linn och Peter, men det berodde ju också på att vi alltid skulle kunna bli påkomna av de andra fröknarna. Vi tyckte nog mest att Peter var en spännande och rolig hemlighet, och dessutom knöt den vårt gäng tätt samman under de månader som vi lyssnade på den.

Peter berättade hemligheter om människor som vi kunde komma i kontakt med. Andra barn hörde dit förstås, men också de andra fröknarna. Ibland berättade den något om andras föräldrar, och då kände vi verkligen att vi deltog i något förbjudet.

– När fröken Anna-Karin föddes så dog hennes mamma, förklarade rösten en gång. Det är därför hon är så bitter.

Peter fick ofta förklara vissa ord och fenomen för oss, till exempel ordet ’bitter’ och vad det innebär när kvinnor dör i barnsäng.

– Ullas mamma tror att det spökar hemma hos dem. Ulla är jätterädd för spöket och ligger vaken om nätterna.

– Viktor storebror är alltid ledsen och vill inte leva.

Det sistnämnda avslöjandet orsakade ytterligare en mobbningskampanj, denna gång mot Viktor, men upphörde redan efter några dagar.

Jag har aldrig fått veta om det låg något bakom Peters alla påståenden. Jag vet till exempel att Viktors storebror än idag lever ett tillsynes normalt liv. Förmodligen berättat rösten bara sådant som Linn själv visste om eller gissade. I någon bemärkelse var det väl ändå Linn själv som talade med oss. Men jag var och är fortfarande övertygad om att fröken, när hon var vaken och inte talade med Peters röst, inte mindes vad som hänt inne i personalrummet. Hon bekräftade inte med den minsta rörelse att hon visste något. Och vi tre som samtalade med Peter var ju strängt tillsagda att inte nämna rösten för Linn eller för någon annan i hela världen heller. Det var en princip vi respekterade, ända upp i mogen ålder.

En måndag i början av våren kom fröken Linn inte till dagis. Inte heller dök Jenny upp. Det dröjde ända till eftermiddagen innan personalen samlade oss barn och gav oss en tillrättalagd version av vad som hade hänt. Fröken Linn hade blivit väldigt sjuk på fredagen innan helgen, så ett par doktorer hade kommit och hämta henne. Nu skulle de hjälpa fröken att bättre igen, men eftersom Linn var så gammal så skulle hon nog få gå i pension och slippa att jobba mer. Nu skulle hon få ta igen sig ordentligt. Men säkert skulle hon komma och hälsa på oss i framtiden.

Beträffande Jenny, så hade hon råkat vara sist kvar med Linn när hon hade blivit så där sjuk under fredagen. Jenny hade blivit lite skrämd, när fröken mådde dåligt. Därför behövde även Jenny vila upp sig några dagar.

Sanningen var att vi återsåg varken fröken Linn eller Jenny på dagiset. Ingen talade om var Linn befann sig eller hur hon mådde. Det talades om att Jenny hade bytt dagis, och sedan om att hennes familj hade flyttat.

Min bild är att varken föräldrarna eller personalen på den tiden ville göra så stor sak av det hela. Idag hade man kanske tillsatt en krisgrupp och haft samtal med oss. Dessutom kunde ju våra föräldrar och fröknar inte veta att vi var ytterligare två som hade varit involverade månaderna innan Linn bröt samman. De antog helt enkelt att Linn hade fått ett sammanbrott som begränsade sig till den där fredagen och att Jenny blev dess enda vittne. Kanske tänkte man att åtgärder i det uppkomna läget bara skulle medföra större oro bland barnen än nödvändigt.

Därför kom det sig att varken Simon eller jag berättade något om Linn och halsrösten så länge vi var barn. Tystnaden kring det inträffade passade oss egentligen bra, för vi var nog båda två lite oroliga för att vi på något sätt var medskyldiga. Vi utbytte blickar sinsemellan, men vi talade egentligen aldrig om det. I Jennys frånvaro och med Peter bakom oss, slutade vi två att leka på rasterna. Jag umgicks inte med Simon på många år och hade nog inte återupptagit kontakten, om vi inte hade råkat hamna i samma klass på gymnasiet.

Det var genom Simon och på gymnasiet som jag slutligen fick veta att fröken Linn hade hamnat på ett mentalsjukhus. Eller inom slutenvårdspsykiatrin, för att använda mer samtida termer. Där hade hon tillbringat sina sista år, och avlidit vid 64 års ålder i början av 90-talet. Simon blev redan tidigt en historienörd och ägnade sina första stapplande steg i arkiven åt att reda ut vad som hade hänt med Linn. Delar av historien framkom naturligtvis när vi i tonåren var för sig talade med våra föräldrar, som visste mer än vad de hade förmedlat till oss när vi var barn. De visste att Linn hade hamnat på mentalsjukhus, och de visste att hon hade haft ett psykiskt sammanbrott av något slag. Men det var först i arkiven, och efter att ha påstått att han bedrev forskning och ljugit om att inte vidareföra information om privatpersoner, som Simon fick veta mer om Linns öde. Hon hade intagits under tvång efter en djup och våldsam psykos den där fredagen i mitten av 80-talet. Simon kunde inte få fram så många detaljer kring hennes behandling, de dokumenten var fortfarande behäftade med sträng sekretess. Men han kunde se att hon nog egentligen aldrig hade återvänt till något slags normalitet. Som bäst förblev hon passiviserad och lugn. Simon hittade också uppgiften om hennes död.

För några veckor sedan kontaktades jag av Jenny via Facebook. Hon bor numera i en annan landsände, och hade inte haft några planer på att återupprätta kontakter från sin barndom. Men efter åratal av samtalsterapi, hade en ny psykolog uppmuntrat henne att utreda närmare vad som faktiskt hände på hennes dagis en gång i tiden och etablera kontakt med någon hon mindes.

Det som hände Jenny den sista eftermiddagen på dagis går snabbt att sammanfatta. Hon och fröken Linn var ensamma kvar. I väntan på att Jennys pappa skulle hämta upp henne, lade Jenny pärlplattor vid matbordet medan fröken Linn pysslade i köket. Det tog ett tag innan Jenny uppfattade att ljudet från köksdelen av rummet hade tystnad. Hon tittade upp och såg att Linn hade blivit stående stilla med ryggen mot henne. Jenny iakttog fröken först oförstående och sedan med stigande intresse. Till slut frågade hon:

– Peter?

Fröken vände sig långsamt om och stirrade på Jenny med vidöppna ögon. Det var nu som Jenny för första gången skulle få höra halsrösten samtidigt som hon såg Linns mun. Munnen var stängd. Med böljande rörelser över halsen utstöttes väsande och gutturalt:

– Du fick inte tala till mig när hon är vaken!

Innan Jenny hann blinka hade Linn desperat attackerat sin egen hals med kniven hon stått och hållit i handen. Lyckligtvis var det en smörkniv av trä, vilket gjorde att hugget inte drabbade halsen så illa som en vass kniv hade kunnat göra. Men det blev ändå blodsutgjutelse, och den skrämde Jenny så svårt att hon fortfarande efter trettio år upplever ångest över det som hände. Hon minns att hon gick som på autopilot. Hon kastade sig mot hallen och ytterkläderna, struntade i overallen och rusade ut genom den stora bruna ytterdörren. Hennes pappa dök upp med sin bil bara minuter efteråt, men tills dess gömde hon sig i en snögrotta ute på gårdsplanen. Linn kom inte ut. Hon hittades av pappan sittande vid matbordet medan blodet droppade ned i en djup tallrik framför henne. Hon stirrade ut genom fönstret med uppspärrade ögon, ut mot snökojan. Hon var inte talbar och skulle enligt uppgifterna från slutenvårdspsykiatrin inte gå att kommunicera med på något år.

Simon och jag har flera gånger diskuterat vem eller vad Peter var. Med stor sannolikhet var han något i stil med en alternativ personlighet som fröken Linn antog, kanske ett slags skuggestalt i hennes psyke som kunde göra sådant som hon hade förbjudit sig själv. Jag är inte tillräckligt insatt i psykologi för att i större detalj beskriva vad jag bara kan ana.

Simon har grävt vidare och hittat ytterligare en relevant uppgift. Linn hade haft en egen son vid namn Peter. Han dog i mitten av sextiotalet i ungefär samma ålder som vi var när vi stiftade bekantskap med halsrösten. Han hade kvävts av en spelkula som hade råkat fastna i halsen. Jag kan inte låta bli att tänka på hur kulan i halsen skulle ha förvrängt hans röst. Hur den skulle ha gjort rösten dovare och gurglande, en pojkröst nästan förvrängd till oigenkännlighet.

Vi hörde “Halsrösten”, skriven av en lyssnare som ville vara anonym, och uppläst av Ludvig Josephson.

Att gå under, vad innebär det? Linn gick under, det måste man säga. I hennes fall verkar det som att den obegripliga tragedi hon upplevt bokstavligt talat åt sig in i hennes kropp. Den förintande sorgen gröpte ur henne, och fyllde hålet med sig själv.

Men att gå under kan vara något helt annat också. En annan post på Reddit som fångade min uppmärksamhet nyligen gav ett exempel. Det var i en tråd om grottdykning, och hur farligt det kan vara om man inte vet vad man håller på med. Riskerna är, skrev någon, att man rör upp slam och dy och blir desorienterad och vilse eller att man fastnar i någon trång skreva, får panik och hyperventilerar tills ens luft tar slut. Men en annan risk fanns också, nämligen att man råka simmar djupare än ens syrgasblandning är anpassad för.

Hur går det till när man simmar djupare än man vet att man borde, frågade någon. “​​Tror man att man ska upptäcka Atlantis, eller är det bara nyfikenheten över att få se mer stenar och vatten?” Då trädde användaren Useful-Idiot in i tråden med en oförglömlig beskrivning. Vanligen är det en olyckshändelse, skrev hen. Ju djupare ner man kommer, desto tyngre blir man. Därför är det viktigt att lära sig stanna kvar vid ett visst djup. Man balanserar sitt djup genom att trycka in syrgas i sin dykväst, men eftersom trycket är högre ju djupare man kommer, och luften då komprimeras, måste man trycka in mer.

“Tänk dig att du dyker”, skriver Useful-Idiot. “Du är kanske trettio meter ner, vilket är rätt djupt, men inte farligt. Du ser ett hål i klippväggen som verkar leda in i en grotta – vilken grej. Du simmar in, och hålet är mycket större än det först verkade. Du hänger kvar och tar in synen i en halv minut. Vattnet är kallt, och du känner att det pirrar i fingrarna. Du skulle ha köpt de där dykhandskarna, tänker du. Några minuter senare har du utforskat färdigt, men då märker du att din dykdator piper. Du har hyrt den och är inte van vid den. På skärmen ser du en blinkande siffra – 50 – och den stiger allt mer. Vad fan ska det betyda? Nåja, du sparkar på för att simma tillbaka till grottans öppning, men den verkar vara längre bort än du kom ihåg. Äsch. Du får simma mer, och trycka in mer syrgas i dykvästen.

Det är ansträngande och du får ont i huvudet och så märker du att din dykdator nu piper ihållande. Du har aldrig hört det ljudet förr. Vad är det för fel på den? Du känner dig utmattad av allt simmande, och när du råkar törna in i klippväggen blir du frustrerad. Hur hamnade du där? Du simmade ju alldeles nyss mitt i hålet. Då märker du att din regulator inte drar in luft som den ska. Du försöker ändra den, men lyckas inte. Du trycker på töm-knappen för att lösa det som måste vara en propp, men ingenting händer. I din blicks utkant ser du nu ett mörker. Du tittar upp, och upptäcker att grottan nästan blivit kolsvart. Du får panik, men det är för sent. Du vet det inte än, men du är redan död.”

Det som hänt här, skriver Useful-Idiot, är att du långsamt sjönk ned i vattnet redan när du var inne och beundrade grottöppningen, som var så stor att du inte märkte det. Du hade drabbats av djupberusning, och det var därför det pirrade i fingrarna, men eftersom du aldrig varit med om det förut förstod du det inte. När dykdatorn sade 50 var det ditt djup i meter. Ju djupare du sjönk, desto snabbare gick det. Och ju djupare du kom, desto mindre räcker den komprimerade syrgasen till. På tio meter kan du stanna en timme, men på trettio meter räcker samma syrgas bara till tio minuter. Allt som hände när du sparkade var att du sjönk långsammare. Trycket var så stort plötsligt att syrgasen du tryckte in i dykvästen var för lite, och inte hann verka. Väggen du törnade in i? Det var botten, men du var så desorienterad att du inte förstod det.

“Du använde helt ovetande upp en timmes syrgas på 90 sekunder och sedan drunknade du”, avslutar Useful-Idiot denna sin minst sagt klaustrofobiska text, som antagligen vaccinerar till och med de djärvaste av oss mot att försöka sig på grottdykning utan att först träna en hel del.

Men man behöver inte befinna sig under vattnet, i en grotta, för att känna det som att man hamnat på ett djup man inte förstår. Det räcker med att köpa ett hus på Fårö. Det ska vi få höra i avsnittets sista historia: “Grannhuset”, skriven av lyssnaren Jonas Hellberg och uppläst av Michael Forsberg:

För några månader sedan gick min granne ur tiden. Eller granne förresten. Våra hus ligger nog minst fyra hundra meter ifrån varandra. Vi har en åker och därefter en vidsträckt strandäng med betande får emellan. Det är först när det lyser i fönstren om kvällarna som jag kan skymta grannhuset.

Här på östra Fårö bor de flesta glest och vill man kan man leva som grannar år in och år ut utan att mer än behöva höja handen för hälsning när man ser varandra. Så hade vi levt sida vid sida i snart tjugo år. Då och då hade vi nickat till varandra när jag promenerat med hunden och han kört förbi i hög fart i sin gamla Bentley.

Det jag kände till om min säkert 30 år äldre granne hade jag i stort sett hört ifrån andra: Han arbetade en gång i tiden som handelsresande och var till sättet excentrisk. Förr hade han ofta haft livliga fester, men sedan frun dog levde han i stort sett isolerad från andra. På senare tid fick knappt hemtjänsten komma in.

Huset hade paret inrett själva. Utifrån såg det rätt ordinärt ut, ett vitmålat enplanshus med blå knutar som låg långsträckt ut mot havet. Invändigt var det desto mer egendomligt. Gröna tjocka heltäckningsmattor, mörka tapeter, flera små barer, panoramafönster mot sjömarkerna, grupper av blodröda skinnsoffor och svart-tonade glasbord med stora askfat på. Det byborna oftast därtill beskrev med stor fascination var hur paret hade klätt flera dörrar och insidor av skåp med ett leopard-mönstrat tyg.

Interiören var som hämtad från ett exklusivt amerikanskt hem på 70-talet, men som med åren hade blivit bedagat och en stil som nu upplevdes som överspelad. Någon hade beskrivit huset som ett sådant där kusligt ställe som förekom i TV-serien Twin Peaks.

Själv hade jag aldrig satt min fot därinne. När det blev husförsäljning hade jag därför gått på visningen för att med egna ögon se hur min okände granne hade bott. Vad andra hade berättat bekräftades när jag vandrade runt i därinne. Något jag däremot inte hade förstått var hur närvarande frun fortfarande var i huset. Jag noterade exempelvis att det i garderoberna fortfarande hängde klänningar på galgarna trots att hustrun hade varit död i många år. Ett av sovrummen, som måste ha tillhört henne, stod också helt orört. Bredvid sängen var ett sminkbord placerat med borstar, nagellack, dosor och parfymflaskor. Jag förstod att han måste ha sörjt sin fru djupt. Att hans livskraft hade slocknat och tiden stannat upp efter hennes död.

Det var med en viss skamkänsla jag tackade mäklaren för besöket. Jag hade spelat rollen som intresserad husköpare när jag i själva verket bara var nyfiken och snokat runt.

De följande dagarna kunde jag inte befria mig från intrycken från huset. Lukterna av instängdhet och cigarettrök. Känslan av övergivenhet och djup sorg, i gränslandet till en slags besatthet. Allt detta dröjde sig kvar. Under flera nätter drömde jag också samma obehagliga dröm.

Jag gick över allvarmarker i skymning. Landskapet saknade slut. Var jag än tittade såg jag småväxta enbuskar. Mörkret sänkte sig. Trots att jag vandrade ensam och inte såg någon fick jag en stark känsla av att vara iakttagen. Att någon eller några såg på mig. Förnimmelsen blev intensivare och jag började springa utan att veta åt vilken håll jag skulle fly. Plötsligt föll jag handlöst till marken. Foten hade fastnat i en grenklyka. Jag försökte resa mig upp men foten satt fast. Då hörde jag några som skrattade alldeles bakom mig. När jag vände mig om stod två gestalter i mörkret. Det såg ut att vara en man och en kvinna. De var inte vända mot mig utan mot varandra. Jag kunde inte se deras ansikten och paret tycktes inte se mig där jag låg. Jag skrek efter hjälp men insåg att min röst inte hördes, att den var tillstrypt. Jag tog desperat tag i min hals för att få luft. Då vände sig paret mot mig. Fortfarande såg jag inte vilka de var. Men de tittade på mig och jag hörde deras skratt.

Så plötsligt vaknade jag ur drömmen och reste mig hastigt, tände sänglampan och drog efter andan. Sedan jag tagit några djupa andetag tittade jag åt sidan på sängen. Något rörde sig under täcket. Jag tog mod till mig och gick fram. Snabbt ryckte jag undan täcket och backade några steg. Skräcken för vad jag upptäckte paralyserade mig. Framför mig i sängen låg samma man och kvinna som ute på allvaret. Men nu va ansiktena upplysta. De log mot mig och sträckte ut sina händer, som för att komma åt min hals. Då vaknade jag med ett ryck, nu på riktigt, alldeles kallsvettig. Efter drömmen kunde jag omöjligt somna om. Jag gick upp, drog bort gardinen och tittade ut genom fönstret. Jag såg mot grannens hus och kunde bara ana konturerna av det.

En tid efter försäljningen började den gamle grannens hus att hyras ut. Jag hade ännu inte träffat de nya ägarna och trots att jag hade daglig uppsikt över huset så hade jag inte sett någon rensa efter dödsboet. Det blev försommar och jag såg då och då olika bilar köra upp mot huset. De tillfälliga hyresgästerna avlöste varandra. Rätt snart förstod jag att huset stod orört och att det hyrdes ut som det lämnades när mannen dog.

Så en kväll när jag tog kvällsturen med hunden stötte jag ihop med två lite fnittriga kvinnor. Jag förstod att de var sommargäster och jag hälsade godkväll. Kvinnorna stannade och ville prata. De ursäktade sig och berättade att de hade druckit några glas vin. Kvinnorna sa att de hade valt att hyra huset för att bilderna från internetsidan hade haft en sådan märklig och annorlunda atmosfär.

En av kvinnorna, den blonda, ville gärna berätta något som de hade upplevt i huset. Den andra, den mörka, tystade sin väninna och ville hellre ha tips från mig på olika utflyktsställen. Den blonda kvinnan avbröt mig när jag höll på att säga att den vackra kustvägen längs norra ön var sevärd med dess raukar och kilometerlånga stenstränder. Hon tittade mig i ögonen och frågade uppjagat:

– Vet du vilka som bodde i huset från början? Kände du dem?

Jag svarade att jag inte visste särskilt mycket om ägaren. Att frun hade varit död sedan jag flyttat hit 1999 och att mannen levt ensam sedan dess. Den blonda kvinnan blev förvånad och sa:

– Vi trodde att det var tvärtom. Att det var kvinnan som dog sist.
– Varför då, svarade jag.
– Garderoberna är fortfarande fyllda med kvinnokläder.

Jag berättade vad jag trodde om saken. Att mannen inte förmått slänga eller göra sig av med fruns tillhörigheter.

– Varför finns det då inga herrkläder kvar? Det är väl märkligt, eller hur?

Det höll jag med om. Vi enades om att det var besynnerligt att överhuvudtaget hyra ut huset när de personliga ägodelarna inte var bortplockade. Innan vi skiljdes åt och jag gick vidare på min kvällspromenad sa den blonda kvinnan:

– Sen var det händelsen med radion. Igår kväll skulle vi lyssna på väderleksrapporten. Kan du gissa vad som hände?
– Nä, ingen aning, svarade jag.
-Jo, jag satte på radion och ur högtalaren hörde vi en åldrad kvinnoröst säga: ”Jag finns här. Jag finns här. Jag försvinner inte”. Var inte det sjukt läskigt?

Den mörka kvinnan skrattade nervöst och förklarade att sin väninnan hade livlig fantasi. Att rösten till en början hade låtit skrämmande i sammanhanget men att den snart visat sig tillhöra en skådespelare som läst repliker ur en radioteater. Vi skiljdes åt och som avslutning sa jag att de inte skulle vara oroliga och att de gärna fick höra av sig till mig om de behövde någon hjälp eller ville få fler tips på utflykter.

Den natten hade jag svårt att somna. Jag tänkte på den gamle grannen och insåg att jag aldrig hade sett hans ansikte på nära håll. Hur jag än försökte kunde jag inte minnas hur han hade sett ut. Vi hade visserligen oftast bara råkat på varandra på avstånd, snabba möten i förbigående. Men nog borde jag kunna återskapa hans ansikte i mitt minne? Vid närmare eftertanke kunde jag heller inte påminna mig om hur hans röst lät. Jag hade visserligen alltid uppfattat grannen som en rätt märklig enstöring, men nu efter sin död hade han börjat växa till en allt mer svårbegriplig gåta.

Jag somnade först efter att ha tagit en insomningstablett. I ett töcken av olika bilder och minnen vred jag mig om i sängkläderna. Jag halvsov och befann mig i ett tillstånd av inbillningar och drömmar. Jag blev jagad i totalt kolsvart mörker utan möjlighet att gömma mig. Jag såg avmagrade människogestalter som satt håglösa på marken som jag fick kliva över för att komma förbi. Jag fick panik då jag upptäckte en långsamt klättrande spindel på min hals som jag försökte slå bort.

Jag vaknade med ett ryck. Lakanen låg i en hög på golvet. Klockradion stod på tre. Jag hade bara sovit i några få timmar. Dåsig gick jag ut i köket för att dricka något varmt. Samtidigt tittade jag åt grannens hus. Kvinnorna hade också tänt. Jag kokade upp lite mjölk med några skedar smör i. Det brukade min mormor göra när jag var liten och hade svårt att sova. Den ljumma och lite söta mjölken fyllde mig snart med ett lugn. Ute började solen stiga i horisonten. Jag gick ut och satte mig på verandan. Luften var frisk och jag kände hur solstrålarna redan började värma.

Under morgonen klippte jag gräset och beskar några rosbuskar. Till min glädje upptäckte jag att det växte rikligt med ramslök bakom jordkällaren. Den kalkrika Gotländska jorden gav goda förutsättningar för många växter. Jag lagade ramslökssoppa till lunch och njöt av lugnet när jag satt och åt i trädgården.

Då helt oväntat stod hon rakt framför mig. Den blonda kvinnan var andfådd och talade osammanhängande. Jag uppfattade bara några enstaka ord och insåg att hon hade varit med om något som gjort henne ordentligt skärrad. Hon bad mig följa efter henne till huset. Jag torkade hastigt av munnen på servetten och försökte få henne att lugna ned sig. Men istället vände hon sig om och småsprang före. Vid några tillfällen tittade hon bakåt för att se om jag verkligen följde efter.

Väl på trappan till huset hörde eller såg jag ingenting av kvinnan. Jag ropade lite försiktigt, öppnade dörren och gick in. Därinne var allt likt från visningen. Jag kunde inte se att något var förändrat. I hallen stod dock tre resväskor. Jag förstod att kvinnorna var på väg att åka. Jag gick igenom vardagsrummet och in till arbetsrummet. Inte en tillstymmelse av liv och rörelse. Jag ropade högre och gläntade försiktigt på dörren in till ett av sovrummen. På sängkanten satt den andra, mörka kvinnan, med ryggen vänd mot mig. Jag frågade hur det var fatt, men jag fick inget svar. Jag gick fram och petade henne varsamt på axeln. Hon vände sig då blixtsnabbt som om jag väckt henne ur en hypnos.

– Jasså där är du, sa den blonda kvinnan stressat bakom mig. Vi måste härifrån. Nu. Det här är det vansinnigaste ställe jag någonsin varit på. Kan du tänka dig att lämna tillbaks nyckeln?

Jag tog emot husnyckeln och frågade vad det var som hade hänt. Den blonda kvinnan gick fram till sin väninna och försökte få henne att resa sig. Mödosamt tog de sig ut i hallen. Den mörka kvinnan var okontaktbar. Hennes blick bara stirrade tomt framåt. Utanför hörde vi hur en bil parkerade på framsidan.

– Det måste vara vår skjuts. Äntligen.

Den blonda kvinnan satte sig på en stol medan den mörka kvinnan bar ut väskorna. Jag satte mig på huk och tog varsamt hennes händer i mina.

– Berätta. Vad är det som har hänt?

Hon svarade inte utan fortsatte stirra rakt fram. Kunde hon ha hamnat i ett slags chocktillstånd? Jag reste mig och tänkte att jag borde hjälpa till att bära ut den sista väskan. Då började kvinnan prata entonigt, som till sig själv.

– Jag var ensam på strandängen nedanför huset. Jag vandrade bland enbuskarna och plockade blommor. Då kände jag att det var någon eller några som såg på mig. Känslan blev starkare och starkare. Jag var iakttagen trots att jag inte såg någon. Jag blev rädd och började springa tillbaks mot huset. Då ramlade jag. Jag hade fastnat med foten i en gren. Bakom mig hörde jag då två personer som stod och skrattade. De stod precis bakom mig. Jag höll för öronen och skrek rakt ut. Då kom Maria och undrade vad som hade hänt. Hon sa att hon varken hade sett någon eller hört några skratt.

Maria tog mig till min säng och jag somnade utmattad. Sedan vaknade jag med ett ryck och upptäckte att jag inte längre låg i mitt sovrum utan i hustruns. Jag gick förvirrat upp, stötte till sminkbordet i mörkret och förstod att jag måste ha gått i sömnen. Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg att mannen som vi träffat med hunden också var vaken. Det var tänt där borta i hans hus. När jag vände mig om upptäckte jag att det låg något i sängen där jag legat. Det rörde sig. Jag tog mod till mig, gick fram och drog undan täcket. Där låg en äldre man och kvinna. De skrattade med samma röster som jag hade hört därute och så sträckte de ut sina händer mot mig.

– Var är de nu, frågade jag.

Den blonda kvinnan kom in och svarade:

– Det var en inbillning förstås. En dröm. Hon har feber. Kom! Vi måste åka nu, sa den blonda kvinnan samtidigt som tog resväskan ur min hand.

Stöttande ledde hon ut sin väninna till den väntande bilen. Jag gick förvirrat efter och såg hur de satte sig och stängde dörrarna. Jag kände då igen bilen. Det var en gammal Bentley, precis en likadan som min gamle granne hade kört. Och då hände något så konstigt. På förarsidan satt en äldre kvinna, delvis skymd bakom vindrutorna. Jag hann knappt se henne, innan de körde iväg. Men jag tyckte verkligen att jag hade sett den kvinnan tidigare.

Signaturmelodi

Vi hörde “Grannhuset”, skriven av lyssnaren Jonas Hellberg och uppläst av Michael Forsberg, och det var det för veckans Creepypodden. Vi hörs igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.