Avsnitt 198: Ur mörkret II

Signaturmelodi

Jag heter Patrik. Jag har inga som helst bevis för min historia om vad som hände mig i december 1990, för trettiotvå år sedan nu, när jag var tjugo år gammal. Men jag vill berätta den en sista gång, innan de detaljer jag märker börjat vittra bort i mitt minne alldeles försvinner. En söndagmorgon – jag tror det var den åttonde december – satte jag mig i min gamla Saab och körde i ett par timmar, mot Dalarna. Mitt mål var en liten by som skulle visa sig vara den i särklass mest ensliga plats jag besökt. Vad den hette tänker jag inte säga, men den låg femtio kilometer nordväst om Särna, i en av de ensammaste områdena kring Fulufjället. Där fanns dock ett hus där ägarna lät en bo över för en peng, en bed & breakfast som jag antar att det hade kallats om det var i vanligare trakter, och jag hade hyrt in mig i några dagar för att komma bort en stund. Det var något jag älskade att göra: ta med mig en trave böcker, åka långt hemifrån, och bara försvinna i en dag eller två.

Jag var för ung och dum för att avboka resan trots att det i väderleksrapporten för området, som jag hade läst, utlovades stora snömängder. Den sista bitens körning var en första indikation på att det var ett misstag. I en och en halv timme kämpade min bil sig fram genom ett tjockt snötäcke på en trång landsväg, och vid lunch började jag få sladd då och då. Det var oroande, men vid det laget var jag så långt hemifrån att det skulle vara minst lika vanskligt att vände om. Den sista milen tog mig en halvtimme. Snabbare än så vågade jag inte köra. Två plogar körde förbi mig, i motsatt riktning, men annars var jag ensam på vägarna. När jag till slut körde in i byn märkte jag det knappt. Det var så öde en plats kunde vara. Ett par hus låg en bit bort från den lilla vägen, och det var det, knappt ens en by. Jag fick syn på huset där jag skulle bo, som var en bit bort från vägen, i andra ändan av en lång uppfart som var helt snötäckt. Jag överskattade väl min gamla bil. Halvvägs igenom uppfarten tappade däcken greppet och bilen gled iväg i nysnön, och allt jag kunde göra var att desperat vrida på ratten för att någorlunda svänga bilen rätt ända tills den stannade upp fem-sex meter nedanför en backe vid sidan av uppfarten. Jag andades ut och insåg att det skulle få bli ett problem jag löste på tisdagsmorgonen, när jag skulle hem.

Kvinnan jag hade ringt och bokat rummet med hade sagt åt mig att komma och knacka på där hon bodde och där jag skulle äta frukost, en bit uppför backen på andra sidan vägen. Hon hette Lena och var i sjuttioårsåldern. Hon gjorde stora ögon när hon såg hur ung jag var. Jag hade redan fått höra att jag var den enda gästen, men fick nu veta att vi var än mer isolerade för tillfället. Dan och Gunilla Stoor, ett äldre par som länge hade haft en liten stuguthyrning och ibland visade runt bland resterna från den gamla gruvan i området, hade plötsligt rest bort ett par dagar dessförinnan. Tekniskt sett var just nu jag och Lena helt ensamma inom ortens gränser. Men även när alla var hemma var det ödsligt. 1910 hade 400 personer bott här, men nu var de permanentboende bara ett tjugotal, och bortsett från Lena och paret Stoor bodde alla långt ner för landsvägen, knappt ens inom gångavstånd. Lena lät lite beklämd när hon sade detta om Dan och Gunilla. Sedan sade hon att hon själv skulle göra min frukost imorgon, och att jag även var välkommen att äta middag med henne.

Jag tackade henne så mycket, tog nyckeln till mitt rum, och pulsade genom snön bort till det lilla hus som jag alltså hade helt för mig själv. Det var nedgånget och gammalt, och knappt uppvärmt, men säkert mysigt på somrarna om man föredrog att vara för sig själv på semestern. Mest talande för hur sällan det emellertid var någon som bodde här var att det inte fanns några lås i dörrarna. Lena hade sagt att hon skulle byta ut dem, men verkade knappast stressa med den saken. Inte för att hon behövde. Hon hade sagt att om jag ställde en stol ute på verandan så visste hon att det betydde att jag ville vara för mig själv. Jag gick upp för den knarrande trappan, slängde ryggsäcken på sängen i mitt sovrum och satte mig ned. Framför mig fanns ett fönster, och utanför såg jag min stackars bil i snön. Sedan vände jag blicken upp mot berget, och såg dess vita vidder torna upp sig, och mot skogen, som verkade fortsätta i det oändliga. Någonstans långt borta såg jag en annan bergstopp, kanske på andra sidan norska gränsen. Och något hände i mig i det ögonblicket, som aldrig hänt mig förut. Kanske skulle någon veta vad jag menar, kanske skulle någon till och med känna igen sig, så jag försöker beskriva det. Det kom på en gång, en känsla av att något var fruktansvärt fel här, och att jag hade gjort ett stort misstag. Jag hade kört längre bort från mitt stadsliv än jag någonsin varit, och det var i sig ingen fara, men det kändes som om jag kommit vid en dålig tidpunkt. Byn såg både öde och hemlighetsfull ut. Hur lång tid skulle det ta för mig att få läkarhjälp här, om det behövdes, eller kontakt med polisen? Jag tittade mig omkring i rummet och konstaterade att där inte fanns någon telefon. Jag hade för mig att jag hade sett en i Lenas hus. En märklig rysning fick huden att knottra sig på mina armar.

Medan jag satt där och tittade ut genom fönstret slutade det snöa. Den natten och dagen därpå skulle bli iskall och jag insåg att om jag skulle få till stånd någon mindre vandringstur var det nu det skulle ske. Jag gick ut och tittade in i Lenas hus igen för att fråga om jag kunde få en macka för att stå mig de närmaste timmarna. När jag öppnade dörren satt hon i en gungstol nära ett av fönstren på framsidan ut mot vägen och såg oroad ut. Hon försökte övertala mig att inte gå längre än till den gamla gruvan. Det fanns varg, sade hon, och man kunde gå vilse. Hon var mycket påstridig. Till slut, när hon gick ut i köket, såg hon så uppgiven ut så att det kändes som om jag övergav henne personligen.

Jag satt där och väntade på att få min macka och såg mig omkring. Varenda kvadratcentimeter av väggarna var täckt av gamla bilder, tavlor och teckningar, varav de flesta var amatörmässsiga. I rummets bortre ända, i ett hörn, hängde en målning i vattenfärg som var så udda att den fångade min blick hela vägen därifrån. Den visade utsikten över byn uppifrån från berget. I förgrunden syntes ett spår av steg i snön som ledde bort och sedan på något sätt bara försvann. Jag såg att tavlan hade någon sorts titel, målad direkt under motivet med vattenfärg, och gick närmare för att kunna läsa den. “Vandrare, gå tillbaka”, stod det med stora bokstäver. När Lena kom ut från köket med en inslagen macka åt mig frågade jag om tavlan. Hon blev tyst och verkade tänka, och sekunderna gick, som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga om den. Sedan sade hon att hon hade hittat den gamla tavlan på vinden några dagar dessförinnan. Det var hennes son som hade målat den när han var sexton år gammal. Han bodde i Göteborg nu. Sedan sade hon att ingen i byn någonsin ville se de vandrande människorna igen, och att hon satt upp tavlan igen eftersom det för första gången på länge kändes som att de var i närheten. Det blev tyst mellan oss igen. Jag bestämde mig för att inte ställa några följdfrågor. Det var uppenbart fråga om någon sorts annalkande senilitet här, och den ville jag inte ta i. Jag tackade henne för mackan och sade att jag skulle vara tillbaka vid halv sex, och gärna äta middag då.

Tills dess var det åtskilliga timmar som jag skulle behöva fördriva. Jag gick ut i snön och siktade mot en avtagsväg som gick från landsvägen en bit mot skogen. Jag passerade den gamla gruvan, som inte hade varit igång på hundra år. Kylan nöp i mina kinder och jag flyttade upp halsduken över hakan och munnen. Hur länge skulle jag stå ut? Molnen rörde sig snabbt långt ovanför mig och även om jag hade glömt vilka meteorologiska slutsatser man kunde dra av det såg de mörka och tjocka ut. Vägen svängde till höger och nedför en backe, brantare och brantare, medan skogen tätnade runt omkring. Efter kanske åttahundra meter slutade den i en återvändsgränd, men en liten stig löpte vidare åt vänster. Den var inte lång, men vid sidan stod en gammal skylt. “Bigravninggsplass”, stod det. Jag förstod inte på vilken dialekt det var då, men skulle senare få veta att det var på älvdalska, den särpräglade dialekt som talats i området sedan urminnes tider. Skylten såg gammal ut, så kanske kunde även begravningsplatsen vara det. Jag bestämde mig för att kolla in den. Sedan kanske det fick vara nog med promenerande. Kölden fick det att sticka och svida i lungorna.

Begravningsplatsen sträckte ut sig över en brant backe och de flesta gravstenarna som ännu stod upprätt verkade väldigt gamla. Många hade fallit omkull eller stod på snedden. Jag gick runt bland dem och läste de namn och årtal jag kunde skönja. Många hade gårdsnamn som Gubb, Verf och Gröt innan förnamnen, som jag senare fick veta var vanligt i Älvdalen. Det senaste datumet på gravstenarna jag hittade var 1980. Hela platsen, halvt täckt i snö som den var, var sorgligt ensam. Jag försökte fokusera på det jag hade kommit hit för: den storslagna ensamheten, den rena, kalla luften och historiens djupa rötter. Men det var svårt. Den kala, grå skyn fick mig att känna mig isolerad och illa till mods. Jag fick syn på ett monument i ena hörnet av begravningsplatsen, en kanske en och en halv meter hög sten som rests vid ett träd. Någon hade varit där nyligen. Ett stort kors i trä hade tryckts ned i jorden framför stenen, och mot den stod en krans lutad. Jag gick fram och tittade närmare och såg att den var olik någon annan krans jag sett. Den var omsorgsfullt bunden med tall-, gran- och enris, men det var något annat invänt i den också. Jag var tvungen att röra vid det för att ta reda på om det verkligen var vad jag trodde: skinnet från en lång orm. En huggorm. Jag följde skinnet till dess topp och hittade resten av huvudet, och fann att ögonhålorna var tomma. Sedan borstade jag av snön från monumentet och såg att det fanns en inristad mening i stenen. Jag läste:

“Mǫ dier so wander older kum attri”

Jag förstod det inte då, men slog upp det i efterhand. Det var älvdalska och betydde: “Må de som vandrar aldrig komma igen.”

Den slog till igen när jag lämnade begravningsplatsen bakom mig, känslan av att vara på helt fel plats, inte välkommen, och nu ännu något mer. Jag insåg att jag var rädd. Jag fruktade omgivningen, det som kunde gömma sig i skogen, bakom stenarna på begravningsplatsen och ute på den tysta landsvägen. Min kropp visade alla tecken på stress, en annalkande huvudvärk, stelhet, ett molande magont, men utan någon ordentlig anledning jag kunde ta på. Jag fick ständigt impulsen att börja springa, fly uppför vägen tillbaka till Lenas hus, men jag tvingade mig själv att strunta i min höga puls och gå i lugn och stabil takt. Det var brant och jag flåsade i kylan. Gång på gång tänkte jag att jag borde åka hem. Gång på gång vände jag mig om och slängde en blick bakom ryggen, säker på att någon hade kommit ut från stigen till begravningsplatsen och gick efter mig, men jag var ensam. Jag försökte övertyga mig själv om att det bara var den plötsliga ensamheten som spökade i min hjärna, en någonstans anade jag att det fanns något mer bakom känslan.

Det stack i huden överallt nu, och jag blev tvungen att göra några åkarbrasor. Jag stannade upp och såg mig omkring. Jag hade den gamla gruvan vid sidan av vägen, men vid sidan av dess sedan länge förfallna och övergivna byggnader såg jag ett annat hus. Det stack ut. På dess veranda, som jag hade god insyn över från där jag stod, hängde tre kransar på staketet med någon halvmeters mellanrum. De var identiska med den jag sett på begravningsplatsen. Jag svängde in, förbi någon byggnad som hörde till gruvan, och gick upp på verandan. På vägen passerade jag brevlådan, på vilken det stod två namn, Spjut Dan och Gunilla Stoor. Ännu ett gårdsnamn. Det var det äldre paret som Lena nämnt, som nu hade rest iväg och lämnat sitt hem, varför visste jag inte. Jag såg ingen bil på den snötäckta uppfarten. Vinden snodde sig runt den mörklagda villan, ven och slet ned lite snö från taket.

När jag kommit tillbaka till landsvägen hade jag förlorat känseln i fingrarna och öronen, trots mössa och vantar. Jag tittade till min bil, där den stod för sig själv mitt i snön. Motorn gick igång utan problem, men hjulen bara spann utan att få fäste. Som jag hade misstänkt. Någon skulle behöva putta på eller dra i den för att få hjulen på plats mot marken, och sedan skulle jag behöva gasa på upp för slänten och hoppas på det bästa. Men det fanns ju ingen där som kunde hjälpa mig. Ingen. Väl inne igen satte jag mig i husets andra sovrum, som stod ledigt och vars fönster vätte ut mot landsvägen och de andra husen. Jag skymtade en mäklarskylt vid ett av dem. Det andra såg igenbommat ut. Ingenting hände utanför fönstret och jag bestämde mig för att sova bort resten av eftermiddagen, fram tills middagen. När jag låg under täcket, äntligen lite varm och lugn igen, hörde jag vad som lät som en liten en bil ute på vägen, och det fick mig att känna mig lite bättre till mods.

När jag vaknade hade det blivit mörkt. Vad var klockan? Det enda jag visste på rak arm var att jag var rädd igen. Medan jag sov hade något förändrats, förändrats till det värre, men hur den instinkten väckts i mig medan jag sov förstod jag inte. Jag ville inte lämna sängen, inte ens tända lampan, full av ångest inför vad jag skulle få se. I tio minuter låg jag där helt stilla och bara undrade varför jag kände så här. Sedan tvingade jag mig att slänga av mig täcket, resa mig upp och sätta fötterna mot golvet. Jag gick tillbaka till det andra sovrummet och tittade ut genom fönstret, och såg att gatlyktorna som stod längs landsvägen var tända, men att de stod så långt från varandra att långa bitar av vägen låg i mörker. Det fanns inte ett enda livstecken. Tanken på att gå ut och över till Lenas hus fyllde mig med en obestämbar skräck. Att gå ut i det iskalla mörkret alldeles ensam. Det fanns dock en god anledning, och den var att be om att få låna telefonen och ringa en bärgningsbil. Jag räknade i huvudet och kom fram till att de pengar jag hade på mig nog skulle räcka till att få någon att ta sig hit och dra min bil upp ur snöhögen. Kanske till och med för att köra både mig och min bil till en större väg, där snön var plogad och jag kunde köra själv utan att riskera livet. Jag hade övergett alla tankar på att tillbringa natten här. Om jag kände så här nu vågade jag inte ens tänka på hur det skulle kännas senare, när mörkret var ännu djupare, och den tomma staden tycktes krypa sig ännu närmare inpå mig. Min ensamresa hade varit en dålig idé och jag skulle avbryta den, ta mig hem, och sedan skratta åt hur löjligt jag betett mig hemma i min trygga bostad mitt i stan.

Temperaturen hade sjunkit ytterligare och vinden dessutom blåst upp. Jag kisade med ögonen medan jag sprang över till Lenas hus, halkande och snubblande, vid ett tillfälle alldeles för nära ett platt fall rätt i snön. Jag såg i hennes fönster att bara lampan i köket verkade vara tänd. När jag kom upp på verandan och drog i dörren visade den sig vara olåst. Jag slängde igen den efter mig och tittade mig darrande omkring. Vardagsrummet var mörklagt. Jag ropade på Lena, men fick inget svar. Efter att ha gått igenom huset, fram till det stora köket där en lampa var tänd, såg jag till slut en klocka och insåg att hon var kvart över åtta. Kvart över åtta. Jag hade på något sätt lyckats sova i nästan sex timmar. Köket verkade orört, och jag drog slutsatsen att det inte hade tillagats någon middag här vid halv sex. Jag gick tillbaka till vardagsrummet med en molande föraning av vad jag skulle komma att få se utanför fönstret, och det visade sig att den stämde. Förut, när vi hade småpratat, hade jag frågat om det var hennes stora SUV som stod parkerad ute vid vägen. Hon hade svarat ja, och nu var den borta. Jag hade inte tänkt på det förut, när jag sprang genom den iskalla snålblåsten. Hon hade lämnat mig ensam i byn. Läget var nu sådant att jag var den enda kvar här.

I det lilla hörnet där Lena skulle serverat mig middag satt det en telefon på väggen. Bredvid låg telefonkatalogen. Jag lyfte luren och hörde en ton. Den första bärgningsfirman jag ringde sade att det inte var en chans att de kunde hjälpa mig förrän tidigt morgonen därpå. Deras tre bilar hade alla fullt upp kring Särna. Mitt mod sjönk. Men redan i nästa telefonsamtal kom turen åter. En som hette Micke svarade och sade att han kunde komma för de pengar jag hade. Han lovade att ta mig ut på vägen, och han skulle nog kunna komma hit till elva, åtminstone. Jag tackade så mycket och lade på. Helst hade jag pratat vidare med honom. Vad som helst som lät mig slippa den här ensamheten. Jag funderade på om jag skulle ringa fler bärgningsfirmor, och se om jag hittade någon som kunde komma på en gång, men slog tanken ur huvudet: någon måtta fick det vara. Jag reste mig och gick tillbaka till ytterdörren, och såg där en lapp som låg fint ihopvikt på ett litet bord bredvid. På pappret stod mitt namn. Lena hade skrivit lappen. “Patrik. Jag ber om ursäkt men jag blev tvungen att åka till min syster i Mora. Jag ropade på dig nedanför fönstret, men du svarade inte.” Hon hade åkt, lämnat sin enda gäst utan middag, gett sig av på en nästan femton mil lång resa längs farliga vägar i mörkret medan temperaturen kröp nedåt, och hon hade inte lämnat något telefonnummer jag kunde nå henne på.

Jag drog halsduken runt ansiktet igen och öppnade ytterdörren. Vinden slog omedelbart mot mig. Medan jag sprang ned för verandan och över uppfarten mot huset där mitt sovrum fanns funderade jag på att ringa polisen och låtsas som att jag var skadad eller hade blivit utsatt för något brott, vad som helst som skulle kunna ta mig härifrån. Jag skulle kunna säga att jag slagit huvudet när jag kanade ned för backen i bilen. Men skulle jag kunna leva mig, efter att så helt och hållet fallit för min egen paranoia? Ögonblicket jag kom in i huset slängde jag igen dörren efter mig och lutade mig mot den medan jag hämtade andan. Nu fanns det inget annat att göra än att vänta. Inom bara några timmar skulle jag vara långt bort härifrån, i trygghet. Som om det för den delen fanns något på riktig farligt här, skyndade jag mig att tänka. Lamporna var alla tända inne i huset. Plötsligt kände jag att jag inte gillade det. Jag ville inte gå upp till sovrummet. Det fanns en vansinnig, kliande tanke i bakhuvudet att knarret i trappan skulle avslöja för någon i huset att jag var tillbaka, och att jag var på väg upp. Det gick inte att bli av med den. Så jag släckte alla lampor, och så satte jag mig i soffan i stora rummet i huset, med fönstret framför mig och utsikt ut över landsvägen. Det kändes lite bättre. Det kändes som att jag var gömd, åtminstone för vem som än skulle dyka upp där ute, medan jag själv hade en god överblick över dem. Där blev jag sittande. Jag väntade. Inte ens tanken på att äta eller sova dök upp. Det enda jag kunde tänka, det som liksom hade fastnat i en loop i mitt huvud, var tanken: du är alldeles ensam. Du är alldeles ensam.

Jag ska förklara precis hur jag hade det. Landsvägen sträckte sig från vänster till höger framför mig, kanske sjuttio meter från Lenas tomt. Ingenting låg framför vägen, och bakom den fanns en del träd och så ett litet fält där Lena hade sagt att hon brukade plocka blommor att smycka sina gästers frukostbord med om somrarna. Gatlyktorna stod och lutade, slitna med åren och av den envisa vinden, och deras gula ljus sken ned över vägen vars asfalt skymdes av ett lager snö. I varje vindpiska flög det upp i ett moln som sedan skingrades. Det var som att titta på en rörlig tavla, där jag satt framför fönstret i det mörklagda vardagsrummet. Väggarna var tunna och jag hörde det ständiga vinandet där ute, som om naturen ville inskärpa att jag var ensam. Någon gång vid tiotiden på kvällen gjorde det att det började ringa i mina öron och snart utvecklade jag en dunkande huvudvärk. Jag märkte att mina händer hade börjat darra. Det var som i böcker jag läst. Jag bara tittade ner på dem med en sorts avmätt nyfikenhet. Det kändes som om de inte tillhörde min kropp, utan bara låg där på mina knän och vibrerade. Jag kunde inte få dem att stillna.

Kvart över tio, halv elva, någonstans där. Det var då det hände. Jag såg en man där ute som kom gående från öst, ut ur mörkret mellan två gatlyktor. Han gick väldigt långsamt, med tunga steg, mitt i vägen. Han tittade rakt framför sig. Jag minns att han var skäggig. Hans kläder var ålderdomliga. De kom som från en annan tid. Trots vädret hade han ingen jacka, ingen mössa och ingen halsduk. Han såg blek ut, så blek. Bakom honom dök ytterligare en person upp ur mörkret, som gick med samma märkliga gångstil, som om de var vilse men inte kände av vädret. Det var en man, men han tittade upp i himlen medan han gick. När man ser bilder på bönder eller smeder i det gamla Sverige så brukar de se ut som han gjorde. Han var så lättklädd att han borde ha förfrusit någonting på bara minuter. Sedan kom en kvinna, en av de längsta kvinnor jag någonsin sett, och så förfärligt mager. Hennes hår blåstes omkring av vinden så att det såg ut att göra ont. Hon var iklädd en lång, lång grå eller svart klänning. Hon såg ut att gå barfota. De tre tycktes inte lägga märka till varandra där de gick. En droppe svett rann nedför min kind. Ytterligare en till kom fram, en man som inte hade några armar. De var båda bara borta. I övrigt såg han ut precis som de andra, och gick som dem. Nu hade de första som kom gående försvunnit ur synhåll. De hade vandrat vidare längs vägen. De hade inte lagt märke till någonting i deras omgivning. Allt de verkade vilja var att gå vägen fram, gå, gå, gå.

Sekunden de alla hade försvunnit i mörkret igen kände jag någonting inuti mig låsas upp, och jag kunde röra mig igen. Jag reste mig ur soffan i en enda rörelse, torkade mitt ansikte med tröjans ärm, vände mig om och sprang upp för trappan. Jag gick hastigt genom den trånga hallen och kom in i mitt sovrum, och så stängde jag dörren till sovrummet, backade tillbaka till min säng och satte mig på den. Nu kände jag mig säkrare, eftersom jag befann mig bakom två dörrar, den här och ytterdörren. Men det var inte mer än tio minuter senare jag hörde den dörren öppnas. Det hördes väldigt tydligt genom husets tunna väggar. Vinden blåste in i huset och fortsatte blåsa, som om dörren stod på vid gavel. Jag reste mig och gick fram till fönstret i sovrummet, som vette ut över bakgården. Där ute såg det iskallt ut. Jag drog upp fönsterhaken och tryckte upp fönstret, och ett tjockt snötäcke som bildats på fönsterkarmen blåste in i rummet. Sedan drog jag fram en stol, och klev upp på den. Det var trångt, men jag tvekade inte.

Jag drog mig ut på det sluttande taket och satte sedan båda händerna rätt i snön. Min mössa och mina vantar låg där nere på soffan, där jag lagt dem när jag klivit in. Sedan vände jag på kroppen så att jag tittade upp i den gnistrande stjärnhimlen, och drog mig ut sista biten. Det var farligt att stå där ute, på det stupande taket, när det var så halt, och så länge jag kunde höll jag mig kvar vid fönstret, där jag hade något att hålla i. Sedan vände jag mig om, och med stuprännan som fotstöd lade jag mig mot taket. Det måste ha varit nästan 45 graders vinkel. Snön smälte igenom mina jeans och det började sticka i huden. Jag sträckte ena handen tillbaka mot fönstret, och så tryckte jag igen det med en bestämd rörelse, och jag hörde ett dovt, stumt ljud när det gick igen. Sedan sköt jag mig någon meter åt sidan, och lade ned huvudet på taket och blickade upp mot skyn. Jag kunde inte vända mig om och titta mot fönstret utan att lägga kinden mot taket, och det var outhärdligt kallt. Tio, kanske femton minuter skulle jag stå ut där ute, tänkte jag, innan jag absolut måste ta mig in igen. Det var tortyr. Vinden blåste dubbelt så stark där uppe. Sekunderna gick och det kändes allt mer som ett vidrigt uthållighetsprov. På mina kinder frös tårar fast. Jag hade ingen känsel kvar i fingrarna. Det gjorde ont i öronen. Till slut vände jag mig om, och tittade mot fönstret. Jag kunde ur min vinkel inte se in i rummet. När jag var bara sekunder från att ge upp såg jag fönstret tryckas ut ur sin ram och slås upp.

Jag fattade beslutet ögonblickligen. Jag gled nedför taket tills jag kunde fatta tag om stupröret, och sedan sköt jag ut fötterna och benen och gled med kroppen över kanten. Jag hängde där i något ögonblick medan jag i huvudet försökte räkna ut hur långt ner till marken det var. Två meter? Efter att jag släppt taget kände jag överraskande snart hur mina fötter mötte djup, iskall snö, och i efterhand insåg jag att jag hade tur som släppte över den punkt där den största snöhögen bildats. Min vänstra fot böjdes åt fel håll och jag tumlade runt, men kom upp på fötterna igen och tog ett par stapplande steg innan jag föll ihop igen. Sedan kom jag upp, och jag sprang, om än haltande. Sluttningen ned mot min bil var för brant för att jag skulle kunna klara av den i mitt skick, så de sista meterna kröp jag fram, knappt med kroppen under kontroll. I ena byxfickan låg bilnyckeln. Jag ställde mig upp, försökte hålla blicken borta från vägen där uppe, och lyckades låsa upp dörren. Jag gled in i bilen, drog igen dörren efter mig, och låste den. Det var ingen idé att starta den: den satt fast. Så allt jag gjorde var att lägga mig där på rygg, med huvudet under passagerardörrens fönster. Jag tittade upp på den lilla skiva av natthimmel jag kunde se, och jag undvek att titta efter något annat. Jag flåsade som en astmatiker. Mina lungor brände och sved.

Innan jag ens hade hunnit lugna andningen lystes kupén upp utifrån. Jag hörde en stor lastbilsmotor, den var alldeles nära, och jag flög upp och famlade efter bildörrens handtag. Bärgningsbilen dök upp på landsvägen, och istället för det värsta tänkbara scenariot – att han körde förbi, obekant med området och utan att se mig här nere i snön – stannade han precis där han skulle. Jag klättrade ut ur bilen och vankade upp för sluttningen medan jag försökte lägga band på mig. Han fick inte tro att jag var galen. Han behövde inte veta mer än absolut nödvändigt. Jag kikade mot huset jag precis flytt från. Ingenting såg konstigt ut. Ytterdörren var stängd nu. När jag tackade mannen som hoppade ut ur bärgningsbilen för att han kommit lyckades jag nästan låta normal. Han sade att jag gärna fick sitta och värma upp mig i passagerarsätet i bärgningsbilen medan han förberedde min bil för bärgning. Jag gjorde som han föreslog, och medan jag klev in kastade jag en sista blick på huset där jag skulle bott. Jag kunde inte se baksidan, med fönstret jag hade klättrat ut genom. En liten stund senare hoppade mannen in, och backade ner till min bil. Han frågade om jag hade ramlat i snön, och jag sade att ja, det hade jag. Sedan gick han ut igen för att koppla fast min bil i hans, men han försvann aldrig mer än fem-tio meter bort, vilket jag var tacksam för. Hans närvaro, den enda andra människan här i byn, hade sköljt bort all min fruktan. Dessutom lät han sin motor gå på tomgång, och det innebar att den tryckande tystnaden försvunnit. Men jag slutade aldrig se mig omkring medan jag satt där i bärgningsbilens passagerarsäte. Landsvägen var tom och snötäckt. Mellan träden på andra sidan vägen tätnade mörkret. Vinden fick träden att vaja. I Lenas hus var fortfarande den enda lilla lampan i köket tänd. Hennes ytterdörr var också stängd.

När han kört oss uppför sluttningen och upp på landsvägen igen tittade jag ner på asfalten, eller de fläckar av den jag såg genom snön och isen. Vi började köra iväg, åt samma håll som de vandrande människorna kommit gående från. Jag såg inte ett enda fotspår i snön. Vi lämnade den där byn bakom oss. Jag frågade mannen i bärgningsbilen var han bodde. Sälen, sade han, nästan sju mil söderut. Jag frågade om han någonsin hört den lokala berättelsen om de som vandrar. Svaret var nej.

Två dagar efter att jag kommit hem till Karlstad igen försökte jag ringa Lena. Ingen svarade. Jag fick inget svar när jag försökte ringa en vecka senare heller, och inte heller veckan därpå. Jag svor att jag skulle åka tillbaka till hennes by så snart jag hade en ledig dag utan dåligt väder igen, utan minsta risk för plötsliga snöfall. Men livet började rulla på igen, och mina planer för våren förändrades. Den sommaren flyttade jag till Göteborg. Många gånger under åren som gick berättade jag historien om mitt besök i byn i Dalarna för människor jag mötte. Kanske ville jag bara att någon skulle tro mig, acceptera min berättelse och själv köra iväg till byn och uppleva samma sak som jag, men det var det aldrig någon som gjorde. Kanske var det bara för många detaljer i min historia som, var och en för sig och alla sammantagna, gick att förklara som naturliga. Kunde det vara så att allt det jag sett ute på landsvägen den där kvällen var förklarligt? Kunde den som puttat upp fönstret i mitt sovrum bara ha varit någon som jag inte visste fanns kvar i byn? Då och då stötte jag på någon som varit i byn, kanske bara kört igenom den, men fick aldrig veta något mer. När internet kom och växte fram försökte jag då och då leta efter information, men hittade aldrig något av minsta värde. En eller två bilder av det märkliga älvdalska monumentet på begravningsplatsen var allt.

Inte förrän i somras åke jag äntligen tillbaka dit. Mer än tre årtionden hade gått sedan den där långa vinternatten. Min fru och vår tonåriga dotter följde med. De var välbekanta med min berättelse, och verkade tycka denna vår lilla utfärd var spännande, så vi passade på när vi ändå skulle åka upp och besöka Fulufjällets nationalpark. Ett vägarbete gjorde att resan var längre och mer omständlig än förr, och det tog en stund att köra. När vi kom fram var det till en helt avfolkad by. Landsvägen hade inte fått ny asfalt på länge, och någon hade tagit bort gatlyktorna. Lenas hus fanns fortfarande kvar, men vid uppfarten stod en mäklarskylt, och både Spjut Dan och Gunilla Stoors hus och det hus där jag skulle ha bott var rivna. Resterna av gruvan fanns kvar, men var inte lika väl omhändertagna. Vi parkerade någonstans på sidan av landsvägen, och tillsammans promenerade vi till begravningplatsen. Det var en underbart fin dag. Min dotter gick och lyssnade på musik för sig själv, och min fru tyckte allt var så vackert.

Skylten där jag nu visste att det på älvdalska stod “begravningsplats” dök upp. Ingenting hade förändrats där. Någon var ibland där och skötte om stället, det syntes. Och det märkliga monument som var vigt åt de som vandrar stod precis där jag mindes det. Då, när jag såg det för första gången på så många år, kunde jag tydligt återkalla hur jag hade känt mig den gången då jag var där ensam, hur kallt det hade varit och hur det hade svidit i öronen, hur ung jag hade varit, och hur omdömeslös. Men orden på monumentet bevisade på något sätt allt jag hade sagt för min fru och vår dotter. Det jag hade berättat hade hänt, på det sätt jag hade beskrivit det, det var åtminstone vad jag själv övertygades om. Det enda som inte var kvar var kransen med ormskinnet.

Min fru undrade om jag inte skulle fotografera monumentet, men jag svarade nej. Det skulle vi inte göra, tyckte jag. Den skrämde mig, tanken på att det på något sätt skulle reta upp de som vandrar. Vi återvände till vår bil, och sedan körde vi iväg.

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var Ludvig Josephson, som läste historien “Legend”, skriven av Soren Narnia och ursprungligen publicerad i podden Knifepoint Horror.

Det var för ett år sedan som ett avsnitt fick titeln “Ur mörkret”. Då hörde vi om upplevelser berättade av elever på Biskops-Arnös folkhögskola, historier om granskog, ensamhet och, ja, mörker. Vi har naturligtvis berört ämnet sedan dess, många gånger, för det är trots allt ofta i historier präglade av mörker som skräckgenren kommer till sin rätta. Men när stjärnorna står rätt och tillräckligt många bra historier dyker upp, som alla tycks vilja dra fantasin åt det ogenomträngliga mörker som blivit alldeles för många livsödens oåterkallerliga slut, då är det dags att viga ännu ett avsnitt åt temat.

Därför öppnade jag med ännu en av Soren Narnias historier, om än förlagd till Dalarna, där ensamheten kan vara lika hänförande som naturen, och där tillräckligt många försvunnit för att det ska kunna läggas till grund för vilken mytologi som helst. Och som jag varit inne på förut i den här podden – det enda som är kusligare än tanken på någon som försvinner spårlöst är väl tanken på att samma person oförklarligt ska dyka upp igen långt senare, utan att kunna förklara vad som hänt. Eller, som var fallet i historien “Legend”, utan att ens verka bry sig.

För en annan central aspekt av att försvinna är att det som utgör människan man en gång kände och kanske till och med älskade visar sig vara borta. Inte den fysiska personen, den kan vara kvar, utan hennes jag. Det är trots allt det getmannens största hot alltid utgjort. Den tar ifrån dig din sista livlina, den vän du tagit med dig ut i vildmarken, och förvrider den till ett hot.

Samma sak i historier som handlar om zombies. Visst, egentligen är zombierna bara ett verktyg för att kunna skapa en berättelse om grupper av människor under press, men det är omöjligt att inte gripas och förfäras av varje scen där någon konfronteras med ett likgiltigt monster, samma kropp som man alldeles nyss älskade och var helt trygg med, men som nu bara ser en som ett liv som ska utsläckas. I boken “Världskrig Z”, en roman som berättar om en zombieapokalyps i efterhand utifrån intervjuer med en mängd olika människor som överlevde den, nämner någon att den när den flydde sin lägenhet hörde ett barns röst inne hos grannen. “Sluta, mamma, det gör ont”, sade barnet. Men mamman var försvunnen in i mörkret. Bara hennes kropp hade kommit ut igen.

Sådana där förändringar, försvinnanden på sitt sätt, kan slå till i det stora och i det lilla. En berättelse om hur det kan gå till när det slår till i det lilla fick vi nyligen från en anonym lyssnare. På sin arbetsplats blev lyssnaren varse hur det kunde gå till när en människa på sät och vis redan hade försvunnit, men ändå fanns kvar. Historien heter “Om kvinnan på äldreboendet”, och jag ska läsa den.

Jag hade varit arbetslös nästan hela 2020 på grund av pandemin, så när jag fick ett jobb i en månad som vikarie på äldreboende blev jag överlycklig, även om äldreboende kanske inte var mitt drömjobb. Jag har jobbat i hotell och restaurang innan och det hade ju varit en av de hårdast drabbade branscherna.

Vissa dementa människor kan bete sig hotfullt och, även om det inte är avsiktligt, i allmänhet upplevas som obehagliga. De kan såklart inte hjälpa det, men vi som jobbar där kan inte heller hjälpa att vi blir rädda ibland. Det finns en knapp som man kan trycka på om man blir överfallen. Ni kanske tror att så gamla och svaga människor är inget att vara rädd för men tro mig, vissa är väldigt starka, och många med demens har bra fysisk hälsa förutom just i hjärnan då. Jag är även rätt liten själv.

Det fanns en kvinna som bara hade bott där en vecka när jag kom dit. Hon led av väldigt mycket oro och hon förstod inte varför hon var där. Hon kunde bli väldigt arg och hotfull. Hon hade rivit en i personalen hårt på halsen så att hon började blöda. Hon lät ingen klippa hennes naglar. Man visste aldrig om hon skulle bli arg, till exempel en anställd som hette Lina, sa till henne att lugna ner sig lite en gång när hon sa elaka saker om en annan boende. Då blev hon väldigt arg. När hon blev hon arg, kunde hon förfölja en i flera minuter efter. Hon förföljde Lina, som gick in på toaletten för hon tyckte det blev obehagligt. Hon väntade där inne och kvinnan började sparka på dörren och dra i handtaget. Sedan blev det tyst och Lina trodde att hon hade gått där ifrån. Men när hon öppnade dörren stod kvinnan precis utanför dörröppningen och stirrade på henne. Lina stängde dörren och hon ringde ut till en annan på avdelningen så att de fick komma och hjälpa henne.

En gång blev hon arg på mig för att jag sa till henne att hon måste ta sina mediciner. Hon gick fram till mig och ställde sig kanske bara tre cm från mitt ansikte och tittade mig i ögonen. Jag sprang ut från rummet och stängde dörren, men hon måste ha gått ut precis efter mig utan att jag märkte det. Jag skulle åka hiss för att hämta matvagnen till lunchen, och när jag tryckte på knappen för att åka ner så vände jag mig om och hon stod precis bakom mig.

Jag var själv med henne i hissen och även om det bara var tre våningar så tog hissen väldigt lång tid att åka med, eftersom den var sliten. Den skulle renoveras i augusti. Jag hade även hört av andra att hissen hade stannat några gånger. Hela tiden som vi åkte ner viskade hon ”du ska dö” och ”du ska hamna i helvetet”. Jag bara stod där och var redo att trycka på överfallslarmet om hon skulle göra någonting. Jag är inte troende men jag bad till gud att hissen inte skulle få stopp.

När vi äntligen kom ner och dörrarna öppnade sig så tryckte på knappen så att hissen skulle åka upp igen. Sen sprang jag upp för trappan och sa till de andra att hon var i hissen och att hon är arg och hotar mig. De tog hand om henne. Jag kunde höra hur hon skrek inne i rummet. Sen gick jag ner och hämtade maten som att ingenting har hänt.

Vi hörde “Om kvinnan på äldreboendet”, inskickad av en anonym lyssnare, och uppläst av mig.

Klassiskt för kusligheter som kommer ur mörkret är dock genren “oförklarligt fynd av en död människa”. Då talar vi inte längre egentligen om försvinnanden, utan om uppdykanden. Men de verkar båda kommunicera med samma utrymme, det mörker där vi saknar insyn. Så var det till exempel i Kiruna, sommaren 1979.

Det här är en lika gåtfull som okänd historia, som börjar med att två sportfiskare tisdagen den 12 juni gjorde ett fynd vid berget Latnivaara, mer än en och en halv mil ut i ödemarken norr om Jukkasjärvi. Där låg en ung man, uppenbart död sedan länge. Polisen ryckte ut och möttes av en märklig scen. Långt borta från närmaste civilisation låg en kille som såg ut att vara helt fel klädd och utrustad för den miljö i vilken han dött. Han hade legat där en tid, konstaterade man, kanske en månad.

I ett avsnitt av podden Besynnerliga berättelser citeras en artikel i Norrbottens-Kuriren tryckt den 15 juni 1979, där det beskrivs som att mannen var klädd i läderkängor, byxor, skjorta samt en tunn, blå midjelång jacka. Bredvid honom, på resterna av en eldstad, låg en kaffepanna och några tepåsar. Det var i stort sett allt som syntes vid en första anblick. Något tält eller ryggsäck syntes inte till.

I poddavsnittet av Besynnerliga berättelser säger sig programledaren ha läst den polisutredning som gjordes av fallet. Märkligheter tornar där upp sig. Programledaren berättar att killen hade hela sex t-shirts på sig. Han säger att kroppen var delvis uttorkad och skadad, kanske av djur. Det ska också ha funnits en låda rakblad under killens kropp, och på insidan av handlederna hittar man några sår, men inte tillräckligt djupa för att ha orsakat döden. I resterna av eldstaden hittade man en massa skräp, vilket fick det att framstå som att han eldat upp något.

I Besynnerliga berättelser låter det som att den unge mannen försökt ta sitt liv. Han har dock, såvitt obduktionen kan visa, inga skador. Mest troligt är att han frusit ihjäl där uppe i sin ensamhet. Det förklarar dock inte vem killen är, eller hur han hamnat där. När fyndet av den döda kroppen blev offentligt inkommer några tips om ensamma, utländska killar som liftat omkring i trakterna kring Kiruna, men ingen kunde knytas till kroppen.

Går man in på Google Maps och letar upp berget Latnivaara, där killen hittades, är det svårt att förstå hur han tagit sig hela vägen dit ensam. Det är åtminstone två dagsmarscher bort från närmaste bebyggelse, och en bra bit över ren vildmark. Det är en i själva verket av de mest ensamma platser man kan föreställa sig. Om mannen ville begå självmord är det märkligt att han tog sig en sådan lång sträcka för att göra det, och därtill tog med sig en kaffekanna. Men vad annars hade kunnat förklara alla de små, märkliga detaljerna?

Det här fallet har än idag inte fått sin förklaring. Vissa fall får ju det. Till exempel nämnde vi för en tid sedan, i avsnitt 167 av den här podden, det kända Tamam Shud-fallet: en man som hittades oförklarligt död utanför Adelaide i Australien 1948. Jag sade då att kvarlevor från den då ännu okända mannen skulle DNA-testas. I somras kom resultaten, vilket ni är många lyssnare som tipsat om, och de pekade ut en Carl Webb, “Charles” kallad. Vad exakt han gjorde där, eller hur han dog, är dock ännu okänt. “Charles” har skymtat igen, över sjuttio år senare, men han håller på sina hemligheter.

Den unge mannen som dog på Latnivaara verkar hålla än mer hårt på sina hemligheter. Han verkar inte ens vilja ge upp sin identitet. Och antagligen kommer han lyckas. Det är svårt att se vad som skulle kunna leda till ett genombrott när så här få spår finns kvar att gå på. Om det inte finns något kvar av honom än idag, som skulle kunna gå att göra ett DNA-test på…?

En annan historia som få har hört, trots att den är så uppseendeväckande, läste en lyssnare i somras i en bok av journalisten och författaren Ulf Ivar Nilsson. Boken hette “Gävle förr”, och i ett kapitel berättade han om ett sällsam fynd som en 16-åring gjorde i skogen i Hille för nästan femtio år sedan.

Ludvig Josephson läser “Den döde i Hille”, ur Ulf Ivar Nilssons bok “Gävle förr”.

Det lilla träkorset har bytts ut sen jag stod här senast. Men inte heller på det nya står det något namn, för ingen vet ju vem han var, den man i femtioårsåldern som begravdes här på kyrkogården i hille en sommardag 1975. Vad hette han? Varifrån kom han? Och varför har ingen saknat honom under alla dessa år? Inte ens myndigheterna med alla sina arkiv och register verkar ha lagt märket till en av oss plötsligt upphört att existera. Det var vintern 1983 som jag första gången berättade i Arbetarbladet om den okända mannen. Allt man kände till om honom finns samlat i en tunn mapp i polishusets källare i Gävle. Den innehöll några maskinskrivna rapporter plus en del lappar med tips från allmänheten. Tips som aldrig ledde någonvart. Vi låter historien börja den 4 maj 1975.

Det var söndag och Gävle orienteringsklubb ordnade sin första tävling för säsongen. Den kallades vårluffen och gick i terrängen mellan Hille och Bönan med start och mål på testebovallen i Strömsbro. En av de över tusen deltagarna var Johan Persson från Ockelbo. Han var bara 16 år men var redan en rutinerad orienterare och inledde sin sjätte säsong. Johan startade klockan 10.27 och hade inga problem att hitta den första kontrollen. Han stämplade snabbt innan han fortsatte djupare in i skogen på jakt efter nästa rödvita skärm.

Karta och kompass visade att kortaste vägen gick till nästa kontroll gick rakt igenom ett kuperat och snårigt skogsparti. Efter bara några steg stannade han. Tjugo meter framför honom satt en man lutad mot en stor sten. Han var klädd i en keps med öronlapparna nedfällda och vid hans högra ben stod en brun axelväska.

När pojken närmade sig såg han att mannen var död.

– Jag var osäker på vad jag skulle göra, berättade Johan för Arbetarbladets reporter senare på dagen. Men rädd blev jag inte.

Pojken hade skyndat vidare till nästa kontroll, som bara låg hundra meter från fyndplatsen, men snart insåg han att han måste avbryta tävlingen. Det gick inte att koncentrera sig och han förstod att han måste anmäla det han sett. Så han återvände till Testebovallen där tävlingsledare Birger Eklund ringde polisen.

Klockan var då precis elva.

En timme och tre kvart senare anlände kriminalinspektörerna Rolf Pettersson och Åke Larsson tillsammans med jourhavande distriktsläkare Bengt Olofsson. Johan Persson visade vägen och på en orienteringskarat prickade platsen ut. ”500 m NNV igeltjärn”, noterade en av polismännen i sitt block.

Den döde hade inga identitetshandlingar på sig men i hans plånbok fans en tusenlapp, sju prydligt ihopvikta hundralappar samt en del småpengar. Läkaren bedömde att han varit död i minst en månad. Några tecken på strid kunde inte upptäckas utan mannen såg ut att ha somnat in lugnt och stilla. Bredvid kroppen hittade polisens fragment av vita tabletter samt tre urdruckna ölburkar. Eftersom man inte hade anledning att misstänka något brott fördes kroppen till Gävle sjukhus med en lapp där det stod ”okänd”.

Någon efterlysning från Gävletrakten som passade in på signalementen fanns inte men genom en enkel kontroll i Rikspolisstyrelsens centrala registret skulle identifieringen snabbt vara avklarad. Trodde man.

Tisdagen den 6 maj obducerades kroppen på Statens rättsläkarstation i Uppsala. Biträdande överläkaren Olle Lundquist konstaterade att mannen varit död i minst två månader och skrev i sin rapport att ”tablettförgiftning till fullo förklarar dödsfallet”.

”Inget har framkommit som motsäger antagandet att den okända manspersonen själv berövat sig livet”, tillade han.

Den döde var i femtioårsåldern, 173 centimeter lång med normal kroppsbyggnad. Han hade mörkblont hår, lite gråsprängt vid tinningarna, samt smal mustasch och kort hakskägg. En undersökning av hans tänder visade att lagningarna var tio-femton år gamla och utförda i Norden – i Sverige, Norge eller västra Finland. Tänderna visade också att mannen varit inbiten rökare samt haft ett hårt bett, vilket togs som ett tecken på nervös läggning.

Ingenstans i Sverige eller grannländerna fanns någon anmäld försvunnen som kunde vara den döde i Hille. Mannens fingeravtryck fanns inte heller registrerad hos polisen i de nordiska länderna, vilket visade att han aldrig dömts för något allvarligt brott.

Det hetaste tipset kom från polisen i Vänersborg, där EB man försvunnit från sitt hem i början av april. Alla detaljer stämde inte, men möjligheten att det rörde sig om samma person kunde inte avfärdas helt förrän han påträffades drunknad i oktober samma år.

Innehållet i ”Hillemannens” fickor och väska gav inte polisen några ytterligare ledtrådar. Väskan var av läderimitation och i den låg en kompass, ett förstoringsglas, en rakhyvel, ett cigarettpaket och tre oöppnade ölburkar. Intill honom hade man också hittat en oanvänd anteckningsbok med prislappen kvar från flanör i Gävle samt en tom papperspåse från PUB i Stockholm.

Mannen bar kostym och hans kläder var av gos kvalitet, men inte heller denna var till någon hjälp vid identifieringen. Hans rutiga överrock var av märket Junex, kepsen kom från Åhléns och handskarna hade han nyligen köpt på herr-City i Gävle.

Störst hopp satte polisen till mannens armbandsur, en Certina Club 2000. I boetten fanns ett långt nummer inristat: 441353342. Och på baksidan av klockans en armbamdsfäste hade någon för hand ristat in sifferkombinationen som tolkas som 23885, möjligen med en slarvig etta efter femman på slutet. Utredarna tog kontakt med det företag som importerade certinaklockor. Där fick de reda på boettnumret inte var till någon hjälp i sammanhanget och att klockan kunde ha köpt vart som helst i hela landet.

Ristmärket då? Det hade uppenbarligen gjorts av en urmakare och för att hitta denne satte Gävlepolisen in en annons i urmakarnas branschtidning. Utan resultat. På förslag av urmakaren Lars-Göran Parment i Gävle ordnade Arbetarbladet ett uppförstorat foto av siffrorna på mannens klocka. Bilden trycktes i stor upplaga och spreds till alla urmakare i Sverige. Men inte heller nu fick man napp.

Onsdagen den 11 juni 1975 jordfästes den döde i löftets kapell på Skogskyrkogården i Gävle. Det var en enkel ceremoni där kyrkoadjunkt Sven Bohman från Hille höll ett kort griftetal till ”vår okände vän”. Med vid förrättningen var en tjänsteman från socialkontoret, en begravningsentreprenör från Märtha Forsbergs, en anställd vid krematoriet samt en journalist och en fotograf från Gefle Dagblad. Tillsammans sjöng de närmare Gud till dig. Efter kremeringen sattes urnan ner på Hille kyrkogård där personalen varje år placerar en liten blomma på graven.

Begravningen bekostades av den döde.

På socialbyrån i Gävle finns noterat att mannens tillhörigheter – bestående av pengarna i hans plånbok – uppgick till 1 764 kronor och 45 öre. Och att 1 099:10 användes för att betala begravningen. Det som blev över placerades på ett konto ett konto hos socialförvaltningen för att överföras till allmänna arvsfonden.

Några dagar före midsommar 1976, efter mer än ett års spanande lade polisen fallet åt sidan och ännu idag vet ingen vem som vilar under träkorset och den lilla begonian på Hille kyrkogård.

Signaturmelodi

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Den döde i Hille”, ur Ulf Ivar Nilssons bok “Gävle förr”. Och därmed har även veckans avsnitt av Creepypodden tagit slut. Du kommer aldrig mer kunna höra det för första gången mer, och det gör på sätt och vis att resan till dess försvinnande i tid och rum redan börjat. Som alla liv, vars avslutning inleds redan vid den allra första början.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.