Avsnitt 200: Hedens harg

Jag är ny här. Du har inte hört mig i det här sammanhanget förut, och kommer troligtvis aldrig att göra det igen. Det är med största bävan jag tvingas slutföra det uppdrag jag antagit, även om plågorna nära nog driver mig till vansinne. Men någon måste säga som det är, och jag ser ingen anledning att hemlighålla det ingen tycks prata om. Eller, kanske mer korrekt, vågar prata om.

Som trogen lyssnare har du säkert redan lagt märke till att vissa inläsare, som under en längre tid verkar ha varit en aktiv del av Creepypodden, plötsligt bara slutar medverka. De hörs aldrig mer. Vare sig i podden, eller någon annanstans.

Nu vet jag varför.

Informationen tillhör inte direkt allmän kunskap, men är inte heller hemlig, för den som vet var den ska leta. Dock är den svårtillgänglig, men genom idogt sökande i vindlande gångar i har jag slutligen nått en förklaring. Många faktorer spelar in. Det är sammansättningen av beståndsdelarna som skapar det ogripbara. Det skrämmande. Det groteska.

Jag ska försöka ge en så tydlig bild jag kan, med förbehållet att det här är mina egna efterforskningar och min tolkning av det hela. Som du kommer bli medveten om, är det inte bara detta meddelande som kan te sig tvetydigt. Även min moral kan verka dubbel och min ansvarskänsla vacklande. Men det måste föras vidare, oavsett om jag förmedlar detta genom samtal, skrift, eller som här – digitalt. Inget spelar inte längre någon roll. Det finner likafullt vägar att angripa, och går inte att undkomma.

Det handlar om virus. Biologiska och digitala. Hur de på samma gång inlemmas och vansläktas i våra system, tar över våra celler, skapar anatomiska defekter eller vad som brukar kallas buggar i Matrix. Banbrytande medicinska och tekniska framsteg har fått motsatt verkan och resulterat i mikrobiell resistens och spridning. Därtill förvärvar dessa virus också potens och vitalitet ur det förgångna, med en ojämförlig fallenhet att reproduceras, alltid med varierande skadeförmåga där utgången kan vara dödlig.

Jag vet. Det låter lika delar osannolikt och overkligt. En mening jag har full förståelse för och som jag själv delade, man som samtidigt slog an en intresseväckande ton.
Personen som berättade om detta okända och märkliga är en av mina närmsta vänner. Det skedde via ett telefonsamtal, och jag väljer att inte gå ut med hennes egentliga namn, varför du nu känner henne som Klara. Så som vänner gör lyssnade jag inledningsvis respektfullt till henne, hummade med i sympati, men allteftersom samtalet fortskred blev filtren av tilltro alltmer finmaskiga.

När jag sedermera träffade henne, stod det med all tydlighet klart att det hon berättat var tvunget att tas på allvar. Hon var sjuk, det såg jag direkt. I sin nedsläckta lägenhet hade hon dragit sig in i skuggorna, uppkrupen i en fåtölj med en filt över benen, avmagrad och bleksiktig i ansiktet. Utöver detta hörde hon mycket dåligt, var i det närmaste döv. Med raspiga stämband och en röst som knappt bar, angav Klara vad som gett upphov till hennes ohälsa, orsaker som milt uttryckt var svårfattliga. Varken läkare, arbetsgivare eller perifera förståsigpåare hade på rak arm kunnat komma med vettiga svar angående Klaras tillstånd.

Hon hade varit hos sin husläkare som undersökt henne, tagit diverse prover, den vanliga rutinen. Ett första utlåtande talade för dubbelsidig öroninflammation, men Klara var säker på att något långt värre drabbat henne. I väntan på provsvar kunde hon inte göra annat än att hemfalla åt en tilltagande depression i kvalfyllda smärtor.

Under mitt besök rev hon sig tidvis i om huvudet, framförallt över sina öron, med stela fingrar och obehärskade rörelser. Det måste ha pågått en tid, då jag trots dunklet kunde skönja fläckar av hårbortfall och fläckig, kanske sårig, hårbotten. Hur jag än bad, kunde jag inte förmå henne att sluta. Jag såg hur hon själv kämpade för att låta bli, men stunden senare var händerna där och klöste igen. Snart nog skulle jag få en förklaring till detta. Eller åtminstone Klaras version.

Du förstår, Klara är anställd inom Sveriges Radio, har bland annat arbetat vid vad som tidigare hette Radioteatern. Vid den här tidpunkten, alltså då jag var hemma hos henne, var hon av förklarliga skäl sjukskriven från sin dåvarande tjänst som digital redaktör. Till saken hör, att även Klara varit inläsare av just Creepypodden. Och det var i samband med detta, menade hon, som helvetet började.

Den som lyssnar på podden, där välproducerade avsnitt med högkvalitativt innehåll utkommer varannan måndag, kan uppfatta hela produktionen som ett självspelande piano. Sanningen är den, att det givetvis ligger åtskilliga timmars arbete bakom varenda ett av dessa avsnitt. Tro mig, jag har på senaste tiden fått lära mig mycket om detta, mer än jag i själva verket vill veta. Hur som helst så händer det att deadline närmar sig snabbare än väntat, en inläsare får förhinder, och någon annan blixtinkallas. En av dessa ersättare var Klara, alldeles för snälla och beredvilliga Klara, som mer än en gång offrade sin fritid för att ställa upp för andra. Det kunde bli sena kvällar. Ensamma sena kvällar i studiorummens tomma, katakombliknande korridor under Radiohuset. I mitt arbete som skådespelerska har jag själv bevistat dessa ett flertal gånger. Men då under dagtid, med ständig rörelse utanför rummets glasdörr, samt med en producent som sällskap i lurarna. I Klaras fall, med den tidspress som rådde, förväntade man sig att hon med hennes erfarenhet utan problem skulle kunna genomföra detta på egen hand efter en kort handledande introduktion över själva arbetet.

”Men …”, sa Klara. ”… man är aldrig riktigt ensam där nere …”

För Creepypoddens räkning läste Klara sammanlagt in ett tiotal kortare historier. Hon kunde ta ut ett par timmars övertid, även om arbetstiden i runda slängar tog en halvtimme, kanske en timme, vid varje tillfälle. Med studiorumsdörren stängd om sig behöll hon headsetet på, trots att det alltså inte fanns någon annan där nere. Dels för att skärma av sig ännu mer från yttervärlden, för att lättare fokusera på uppgiften, men också för att i den digitala tystnaden bättre kunna höra sin egen röst och upptäcka eventuella fel i läsningen. Det var här hon kände att hon inte var ensam, att det fanns en närvaro. Jag frågade hur hon menade.

”Någon var där”, sa hon, med tonlös röst. ”Där inne. Med mig, i rummet.”

Jag kom på mig själv med att stelna till, i en blandning av förundran och frossa.
Om vi bortser från korridoren och alla övriga studiorum, är utrymmet där Klara befann sig högst åtta kvadratmeter. Det finns inga skrymslen eller gömmen. Om någon annan förutom en själv skulle uppehålla sig där, skulle det synas, vilket jag också påpekade.

”Ingen syntes”, sa Klara, och sedan: ”Men hördes.”

I headsetet hade det kommit som ett sus, som hesa viskningar. Klara hade avfärdat dem som någon typ av elektronisk störning, eller rentav en sinnesvilla. Men så eskalerade det, det som skulle visa sig inte var en felaktig föreställning. Viskningarna tilltog i styrka. Inte som att den som gav upphov till dem höjde rösten. Nej, den som utstötte det otydliga talet kom närmre. Och det var då Klara hade känt det. Den varma och fuktiga utandningen, som rent fysiskt hade vällt in i hennes hörselgångar.

Ett ofrivilligt, häpet skratt undslapp mig, som jag genast följde upp med en ursäktande fråga: ”Du fattar att det här låter en aning … otroligt? Du kan inte ha inbillat dig?”

Klara sjönk matt ned i fåtöljen. Så tog hon spjärn mot armstöden, hävde sig flämtande fram. Hon vred på huvudet, strök spretiga hårtestar från sidan av huvudet. Och örat blottlades.

”Ser det här ut som inbillning?” kved hon.

I den knappa belysningen såg jag det först som en svullnad. När jag lutade mig närmre framträdde det tydligare. Av det som varit Klaras öra återstod nu endast en oformlig, glansig varhärd.

Synen fick mig att tvärstudsa bakåt och utan att tänka mig för, kanske med anledning av de rådande pandemitiderna, utbrast jag: ”Smittar det?”

”Jag vet inte …”.

Ett kärvt och kvävt ljud kom ur henne. En snyftning som bara måste ut, men som motarbetades av åtsnörda luftvägar. Hon begravde ansiktet i händerna, och en återhållen gråt bröt slutligen igenom. Medan hon satt där, bestört över sin belägenhet, samlade jag ihop mina tillhörigheter. Jag behövde fjärma mig, från Klara, från hennes lägenhet. Efter att i flera år ha levt under ett långvarigt virushot med allt vad det innebär, kunde jag inte stanna hos henne. Lika skärrad som bedrövad backade jag ut mot hallen och ytterdörren.

”Jag ringer”, sa jag i flykten, och innan jag lämnade Klara ropade jag in i lägenheten: ”Jag ska hjälpa dig!”
Mina avsikter var ärligt menade. Men som löfte något jag svårligen kunde hålla, det visste jag. För Klaras del var mina ord i vilket fall som helst näppeligen någon tröst.
Och att erhålla begripliga svar på Klaras ofattbara och knapphändiga hypotes, skulle visa sig vara något jag inte kunde få genom att fråga andra, blott genom sökande och faktiska upplevelser.

Även om Klara blivit anlitad av Creepypodden beskyllde hon inte produktionen för det hon råkat ut för. Hon menade att det var själva platsen som bar skulden. Radiohuset, de underjordiska rummen.

Som jag redan sagt ville jag göra vad som stod i min makt. Valet var och är helt och hållet mitt, och jag klandrar vare sig Klara eller någon annan för min envetenhet. Men jag måste erkänna att jag ångrar mig. Som jag ångrar mig.

Genom mitt yrkesverksamma liv har jag byggt upp ett skapligt kontaktnät inom filmbranschen och public service. Jag behövde på ett begåvat sätt använda de kanaler jag hade för att komma dit jag ville. För du ska inte tro att vem som helst valsar in i Radiohuset oanmäld och utan ärende. Nej, säkerheten är tämligen rigorös. Du måste boka tider för möten som därtill inte kan flamsas bort utan bör innehålla något av vikt. Vill du träffa någon som arbetar i huset, säg för en lunch, en fika, och lite kallprat, får detta ske i vid Skafferiets servering innanför huvudentrén och utanför vakten i vad som kallas Hangaren. Vid närmare eftertanke insåg jag att jag saknade fog för att bjuda in mig själv halvt planlöst. Hur jag än vände och vred på det, förstod jag att Klaras historia i andras öron måste uppfattas som rent befängd. Nyckeln var diskretion och fingertoppskänsla. Således skickade jag ett mejl till dem jag känner på insidan, om vi nu kan kalla Radiohusets anställda så, som jag avrundade med en inlindad fråga beträffande udda händelser nere bland studiorummen. Det hela framstod i efterhand som ett hispigt infall, och med en överhängande risk för att verka knäpp ångrade jag mig bara minuten därpå. Svaren lät dock inte vänta på sig. Eller, svar och svar. Mottagarna hade svarat kollektivt, som det föreföll, med en och samma motfråga – varför undrar du? Det fanns något kryptiskt i frågan. Något hemlighölls. Något jag som utomstående inte borde känna till. Detta förstärkte mina misstankar avsevärt. Men här kom jag inte längre, varför jag avslutade mejlkorrespondenserna med en bortförklaring om att jag gjorde research på ett jobb som innefattade hemsökta byggnader i Stockholmsområdet. Lycka till, fick jag då till svar, och saken var utagerad.

Jag fick välja en annan väg, som inte krävde inblandning från någon annan. En utdragen och tidskrävande process. Jag blev nämligen expert på Creepypodden. Lyssnade uppmärksamt och intensivt, varje ledig stund. Varvade alla avsnitt, gång på gång, i hopp om att förnimma det Klara nämnt. Det tog tid, men här upptäckte jag faktiskt något häpnadsväckande. Den som konsumerar poddens digra katalog mer än en gång, kommer varsebli faktumet att ett och samma avsnitt kan skilja sig från en gång till en annan. Inte själva historierna, musiken eller ljudeffekterna, men andra små förändringar. Anomalier i ljudbilden, som skulle kunna förklaras, eller bortförklaras, som störningar eller misstag i inspelningen. Om det inte vore för att dessa ljud plötsligt verkar utraderade från en episod och istället hörs i en senare. Oftast tar de sig nya uttryck, men vid vissa tillfällen upprepar de sig.

Utforskandet av dessa bakgrundsljud, och det som senare skulle hända, ledde till vad jag bäst kan beskriva som en besatthet. Den som förlorar sig i något med hundraprocentig fokus, kan lätt hamna ur balans med omgivningen och tappa verklighetsförankringen. Och med Klaras utsago, hennes spruckna röst, ekande i medvetandet undrade jag om jag gjort just detta, tappat fattningen. Att tillskriva mitt skick som tillfällig sinnesförvirring hade varit enkelt. Om tillståndet varit övergående, vill säga.

Så, gällande mina observationer, om det inte berodde på att jag av omständigheterna utvecklat vanföreställningar, var det som Klara beskrivit. Något fanns där, något annat än det som ingick i produktionen. Något närmre, som om det befann sig i samma rum som jag, liksom mellan det jag lyssnade på och mig. Ibland bara en tung utandning, men mestadels röster i skiftande omfång och styrka. Viskningar. Hesa och otydliga. Korthuggna, ofullständiga meningar. Ord jag inte förstod, kanske på andra språk än svenska. Alltid på en nästintill ohörbar volymfrekvens, men jag upplevde ändå att de talade direkt till mig. Det inträffade helt sporadiskt, utan något som helst mönster, varför det blev svårt att ringa in fenomenet. Jag började emellertid backa inspelningen de femton sekunder den app jag använder är förinställd på, bara för att få veta att ljudet då var borta. Detta gäckande egendomlighet försvårade granskningen. Att inte veta exakt när jag skulle uppbjuda mina sinnens alla krafter, gjorde att jag i timmar kunde sitta på helspänn.

Men så slog det mig. Hur motsägelsefullt det än låter, fanns det, finns det, en skiljaktighet i det regelbundna. Nämligen i introt till varje avsnitt, där det tvivelsutan går att spåra vissa avvikelser. Då menar jag inte samplingen av Stig Järrels krassa konstaterande, utan de övriga rösterna. Mumlandet, som av och till omgestaltas, och i vilka nya stämmor emellanåt sammansmälter. Jo, jag är säker. Den som inte tror mig kan själv lyssna och göra sin egen bedömning.

När jag säkerställt denna vetskap, blev nästa naturliga steg att kontakta Creepypoddens programledare Jack Werner, som utan omvägar hänvisade mig till poddens producent Ludvig Josephson rörande allt som inbegrep ljud och produktion.
I en mejlkonversation med Ludvig framkom överraskande detaljer. Han berättade att de flesta inläsningar sker på annat håll än i Radiohusets studiorum, men att han reagerat på att det i just dessa specifika inspelningar förekommit, och fortfarande förekommer, främmande ljud. Ljud, som inte går att redigera bort, eftersom de vid omlyssning inte längre kan detekteras. Som någon slags självläkande digital bugg.
Eller, som Ludvig uttryckte det: ”Som en organisk och föränderlig smitta.”

Svaret i fråga om introvinjetten, menade han, var att ljuden måhända kunde upplevas olikartade beroende på app eller utrustning. Han medgav att det påståendet mer var en gissning, men han hade ingen annan eller bättre förklaring, och tillstod vidare att han inte hade för vana att lyssna på introt, i synnerhet inte upprepade gånger, då det redan är en färdig fil.

Klara och hennes fysiska och psykiska besvär nämnde jag aldrig. Och Ludvig frågade inte heller vad som föranlett mina funderingar. Jag såg ingen anledning att nöta vidare i gåtan, och tråden självdog efter detta.

Men så, några dagar därpå, kom ännu ett mejl från Ludvig. Han undrade om, och i så fall hur, min undersökning fortskred, och kom därtill med ett spörsmål. Det hade uppstått en lucka i planeringen för podden och han ville anlita mig för uppdraget att läsa in en historia. Hur ställde jag mig till att själv gästa Radiohuset för detta arbete? Kanske kunde det ge något svar?

En win-win-situation jag inte kunde försitta.

Jag tackade ja.

Ett studiorum bokades, två timmar under kvällstid, med en dryg veckas tidsavstånd. Det var med kombinerad oro och ivrig förväntan jag såg fram emot passet.

Innan arbetet använde jag min fritid till att grotta ned mig i tänkbara, bakomliggande orsaker till det jag ansåg var mycket uppseendeväckande. Jag ändrade dock inriktning. Själva tillvägagångssättet kan vi lämna därhän, då jag antar att ingen är intresserad av utbroderat, ovidkommande prat.

Låt mig bara säga att sökandet övergick i faktiskt, historiskt gräv, som kantades av, för mig, högst olustiga händelser som i sin tur även belyste insikten om halvdan självkännedom. Det var anmärkningsvärt hur lite jag visste om Stockholm som varit min stadigvarande hemvist så länge, nu när jag med liv och lust djupdök och lät mig uppslukas. Sanningar bringades i dagen, kanske fler än jag önskade.

I gångna tider, när inlandsisen drog sig tillbaka och med sin väldiga massa hade tyngt ned enorma landområden, var stora ytor av Sverige täckta av vatten. Breda och djupa farleder sträckte sig långt inåt landet, och kustlinjerna var snävare. Alltmedan isen retirerade norrut, vandrade olika djur och människor efter. Och territorium som befolkas av människor, blir förr eller senare en skådeplats för osämja och strid. Och just krig och död är ju förfärligt nog vad som mer än något annat format vår historia. Så även denna.

Forntida lämningar efter slaget vid platsen som kom att kallas Hedens Harg i nuvarande södra Uppland utgör tidiga fynd från en sammandrabbning mellan två folkgrupper, svioner och kareler. Vid den här tiden bestod dessa yttre marker mot Östersjön till stora delar av träsk, där en svionsk krigshövding, Heden, försvarade gränslinjerna mot de landstigande fienderna från havet. Hundratals stupade i striderna. Många gick ned sig i de vattensjuka markerna, där de drunknade. Man tror även att många kan ha blivit fjättrade av själva landskapets beskaffenhet, och mött sin undergång som föda för allsköns småkryp och vattenparasiter. Karelernas erövringsförsök blev deras fall, var och en förolyckades. Dränkta. Ihjälslagna. Nedtrampade i dy och lera, för evigt fångade i Hedens Harg. Även svionerna led omfattande förluster i manskap. Heden själv var en av dessa, varvid platsen kom att uppkallas efter honom. En offerplats, för att hedra hövdingen, för att förrätta blot till gudarna.

År, decennier, och sekel passerade. Landskapets topografi förändrades. Det som långt innan inte varit annat än sjöbotten blev till solid, odlingsbar mark. Med ökad befolkning och utbredd bebyggelse kunde marken inte längre stå obrukad, och bröts därför upp för sådd. Där årdern trängde djupt vände den inte bara upp jord, utan upplivade det som för alltid borde fått vila.

Alltsedan slaget vid Hedens Harg har där enligt hörsägen ägt rum åtskilliga enigmatiska företeelser.

I slutet av sjuttonhundratalet skar en ung dräng sin bara fotsula illa på något vasst i jorden, varpå han efter varsam och noggrann tvagning lindade foten i en klut. Såret ville inte läka. Såsigt, illaluktande var trängde genom tygstycket, som fick bytas ut i omgångar. Bondmoran kom till undsättning och satte in allehanda huskurer. Men inget hjälpte. Läkare tillkallades, som med yrkesvana genast kom till en slutsats – såret måste ha blivit infekterat av vad som åstadkommit det. Man fann, i hålfotens sargade kött, en hörntand. Men när tanden skulle avlägsnas, gick den inte att få loss. Den satt fastvuxen, inbäddad och integrerad i drängens hålfot. Den unga mannen skrek av smärta, som gällde det en av hans egna tänder i hans tandkött, när man vidrörde det som höll på att utvecklas. För såret vidgade sig, och jämte hörntanden syntes en rad utstickande, grågula förhårdnader. Nya tänder. En särpräglad åkomma som tycktes forma en vanställd käke under mannens fot. En självrådande missbildning som rörde sig, nafsade efter rov. En käke med tänder tillhörande någon från det förgångna, som nu avsåg äta sig tillbaka till livet, äta sig in i vår tid. Drängens fot och hela ben förvanskades, svullnade till sin dubbla storlek. Utväxande knutor greppade likt förvrängda fingrar, krokiga, deformerade ben på en monstruös larv. Man tömde benet på vätska, som till en början var klar och rinnig, men som blev alltmer simmig och gulsiktig, marmorerad av blodstrimmor, och som stank träskvatten, dybotten och död.

Drängen visste att det var ute med honom, och han använde sina kvarvarande krafter till att köra en klippspik genom sin egen halspulsåder. Han förblödde omedelbart. Därefter brändes kroppen.

Dessförinnan hade amsagor om den ökända platsen varit vitt utbredda. Vidskepelse och skrock hade fredat Hedens Harg från annat än forna offerriter. Men det fanns de som inte kunde låta bli frestelsen att lägga beslag på gåvorna. Somliga gick ännu längre, då sägnen förtäljde att allt från kungligheter till arkaiska föremål låg begravda i myllan. Ute vid Hedens Harg kunde skrik höras om nätterna, då plundrarna själva föll offer för det de eftersökte. Understundom förekom skrik fastän ingen setts bevista platsen. Plågade, ihåliga skrik, häftigt frambringade ur anfrätta, uråldriga strupar.
Den som vanhelgade Hedens Harg bestraffades obestridligen. Inte alltid i rappet, men tids nog.

Två tillresta karlar hade tagit sig miltals till häst för att anlända till platsen. Liksom för många andra övervann möjligheten att finna rikedomar riskerna att stöta på gengångare. Deras byte gick dem likväl om intet. Ett snöpligt nederlag efter en mödosam resa och ett slitsamt värv. Att återvända hemåt med livet i behåll skänkte dem föga lindring. Ryktena om att folk dukat under vid samma typ av utgrävningar ansåg de vara struntprat. Men, halvvägs hem klagade den ene av dem på andningssvårigheter. Han bad sin kompanjon om att få sitta av, varpå de slog läger för natten. Sömnen blev störd av att den som beklagat sig väckte den andre med kiknande tjut, varpå deras båda hästar slet sig och skenade till skogs. Och när den hjälpande skyndat fram, syntes i nattens skumrask ett blånat handavtryck om mannens hals. En blodutgjutning under huden, som vållad av en osynlig hand, eller en hand inifrån. Då for den kvävde, i en panikartad sista dödsryckning, upp med båda sina händer. Ett fast grepp, och dennes naglar trängde genom huden, in mot struphuvudet och i nacken på den som försökt undsätta honom. Den skadade lyckades i ren självbevarelsedrift värja sig, och tvingades i besinningslös skräck lämna sin kumpan åt dennes öde. Med rännilar av blod om hals och nacke fortsatte han sin hemfärd till fots.

Väl hemma, sedan han behandlat sina sår efter bästa förmåga, meddelade han sig i förtroende till sin enda närboende, en äldre man som betvivlade hans förvisso vidlyftiga, men också förnuftsvidriga utsaga. Sårskadorna såg först ut att läka väl. Men snart stod det klart, att sårens hårda krustor var något helt annat än koagulerat blod. Där huden skulle växa ihop, växte något annat ut. Naglar.

Efter att inte ha språkats på dagar kom den åldrade grannen att titta till den skadade. Han hittade då mannen, i sitt hem, med huvudet i ett bräddfullt vattenämbar, och med utskott av naglar som en krans av oregelbundna, förhornade fjäll om hans hals. En dödsbringande, oförklarlig smitta hade överförts från Hedens Harg, via en person till en annan, av något som initialt inte var skönjbart, men som sedermera antog fruktansvärda, motbjudande uttryck.

Vapens tillgång och skadeverkan har vuxit och blivit mer omfattande med tiden, men stridslystnaden och överlevnadsinstinkten hos den enskilda individen är lika fundamental som konstant. Faller vapnet ur handen kan, eller måste, den tomma handen fortfarande användas till attack såväl som till försvar. Sätts handen ur bruk, eller om den till och med förloras, återstår urdriften att sätta rivalen ur spel med alla till buds stående medel, så som rovdjurets käftar och klor. Längre har vi inte kommit. Vi människor är i grund och botten inte större än så. Vi kämpar för vår överlevnad och fortsatta existens. Detsamma gäller allt levande, ned på minsta cellnivå. Därför är vi, liksom övriga organismer, också i olika utsträckning vandrande smittohärdar, bärande på något som kan förvandla vår konstitution och vårt beteende. Gentemot detta obeständiga, främmande gissel är vår arts anlag för anpassning inte bara ringa, utan obefintligt. I oerhörd takt hittar det oförtrutet nya vägar att fördärva och tillintetgöra.

Sidospår, tänker du? Ge akt på mina ord, säger jag. Och jag kan inte säga det nog många gånger.

Tillbaka till Hedens Harg, där det ända in i vår tid har förekommit olyckor. Någon gång i historien kom namnet för platsen att dö ut, kanske i ett led att förjaga den förhärskande ondskan. Det som tystas ned, tenderar att tyna bort.

Så, varför berättar jag allt det här?

Hedens Harg må ha förklingat som benämning. Men det som där dväljs är blott slumrande, vare sig glömt eller borta. För landytan ligger alltjämt där den alltid har legat. En liten del i södra Uppland, ett område i östra Stockholm. Samma plats, där Radiohuset nu står.

Det hade i många år funnits byggplaner, och efter många förslag från en rad arkitekter och tänkbara placeringar föll lotten slutligen på en tomt som uppfyllde alla krav som ställdes. Dessvärre inkluderade dessa krav bara själva byggnationen, och tog ingen hänsyn till faktorer som kulturarv, natur och inte minst den historiska aspekten.

Reportern och programledaren Berndt Friberg intervjuade radiomannen Sven Jerring och Radiotjänsts administrativa direktör Erik Mattsson när dessa två gemensamt tog det första spadtaget till bygget den andra maj 1958. I ett inpass kom så den något oväntade frågan; om någon av herrarna hade några betänkligheter angående den mytomspunna legenden. Som för att tolka varandras reaktion hade de två utbytt blickar, brustit ut i ett avfärdande, unisont skratt, men som också inbegrep en otvetydig nervositet. Därefter hade de lämnat ifrån sig sina spadar och avlägsnat sig. Hade det hela kommit som en obehaglig nyhet för dem, eller kunde de känna ett unket drag från historiens vingslag. Visste de, att de varit bidragande till att ånyo initiera vad som varit en dåtida, diffus skröna till att bli ett stycke ohygglig nutidshistoria? Att detta första spadtag skulle bli en utgrävning till andras, vår egen, grav?

Och det kan inte vara en slump att chefsarkitekt Sune Lindström och hans kollega Erik Ahnborg vid Vattenbyggnadsbyrån, som fick uppdraget att rita anläggningen, utformade exteriören till ett stort H. Visste de? Var hela det gigantiska projektet ett monument för att blidka det onda, en sista möjlighet att en gång för alla försonas med vårt förflutna? Om detta var avsikten fick det omvänd effekt.

Nyhetsrapporteringen under det pågående uppförandet blev obetydlig fram till den officiella invigningen den 22 september 1962. Däremellan fördes å andra sidan protokoll av de som dagligen befann sig på platsen. Redogörelser som inte nådde allmänheten, men som är betydande för den här historien. Bland mycket annan skedde det flera svårbegripliga arbetsplatsolyckor. Marken under en lyftkran förlorade sin bärighet, med allvarliga personliga och materiella skador som följd. Vid konstruktionen av grundplattan verkade betongens egenskaper ändra sig, som om materialblandningen hade ett eget medvetande. Innan någon hunnit blinka kunde den stelna kring arbetarnas stövlar redan vid gjutning. Andra gånger brann betongen inte alls, bara höll sig i sin trögt flytande form i förrädiskt försåt.

Ja, anledningarna till att bygget drog ut på tiden var många. Redan vid starten dök de första makabra fynden upp. Fynd som måste beaktas och behandlas varsamt, vilket fördröjde det annars omilda schaktarbetet.

Det man fann var ben. Människoben, samt lämningar av krigsredskap, artefakter, rester från stupade krigare. Allt förvånansvärt välbevarat efter att ha legat begravt i århundraden. Inte heller detta ovanliga kulturlager blev mer än löst prat, och ingenting av det hela syntes i rikspressen. Istället blev allt hastigt undangjort. Efter alla bekymmer och förseningar kanske den ansvariga byggherren inte ville skylta med mer gnissel i och med byggnationen. Däremot anmäldes fornfynden till länsstyrelsen och finns arkiverat hos Riksantikvarieämbetet. Förvisso är innehållet förbluffande skralt, men med det unika undantaget att fotnoter nedtecknats. Exempelvis var åldern på benen omöjlig att fastställa, då håligheterna i skelettet i olika grad fortfarande bestod av icke uttorkad benmärg, och till dels visade sig ha bibehållen livsduglighet.

Vid en sökning fick jag reda på att en av kulturminnesvårdarna som undersökt lämningarna från platsen för det nya Radiohuset, en tid efter det avslutade arbetet insjuknat i en för läkarna obskyr sjukdom. Han kom aldrig tillbaka till sin arbetsplats, utan klev ut från perrongen framför ett tunnelbanetåg. Den unga mannen hade inte ens fyllt trettio.

Under tiden jag samlade in uppgifter kring allt detta märkliga och skrämmande, hade jag kontinuerlig kontakt med Klara. Mycket av det jag fått reda på gick dessvärre ihop med vad hon genomgått och det hon led av. Hennes hälsa försämrades snabbt. Hon föredrog att hålla konversationen igång via sms, men jag insisterade på att samtala, annars träffas. Jag var orolig för henne. Det krävdes en del lirkande och övertalning, och till slut gav hon med sig. Men hon ville inte gå ut, inte visa sig, klargjorde hon.

När jag ännu en gång besökte Klara i hennes lägenhet hade hela situationen förvärrats avsevärt. Vi satt mittemot varandra vid hennes köksbord. Persiennerna vridna, och gardinerna fördragna. Endast suddiga skuggvarelser för varandra. Ingenting var som det en gång varit. Hon var inte sig själv längre. Jag hade med mig en påse lösgodis. Varför vet jag inte. Klara var förkrossad, och jag kände mig urkorkad, nästan hjärtlös, som kommit släpande med en jävla godispåse. Att kommunicera var svårt. I sin lomhördhet ryckte hon med huvudet från sida till sida när jag pratade, fruktlösa försök att uppfånga orden. Att artikulera och gestikulera i dunklet kändes snudd på hånfullt. Så vi satt mest tysta. Jag åt godis. Klara tycktes ha mist all aptit, på livet, på allt. Annars hade hon dukat fram vin, tilltugg, vi hade suttit på hennes balkong oavsett årstid och väder. Hon hade alltid varit fysisk, kramats, varit den som alltid haft nära till skratt. Nu var hon sin raka motsats. Hållningslös med hopkurade axlar och sänkt huvud. I det ytterst sparsmakade ljuset såg jag genom hennes nu ännu mer uttunnade hårstripor att kinderna glänste av tårar. Jag repade mod, trevade efter Klaras händer för att visa mitt stöd, men hon drog dem åt sig, sköt sig från bordet så att stolsbenen skrek mot köksgolvet. Hon reste sig och hasade mot diskbänken, under det att hon återigen rev sig vid öronen, slog sig i sidan av huvudet som för att banka något ur det. Jag lade märke till att hennes huvud såg onaturligt ut, liksom knöligt med avsevärt större svullnader än den senaste gången vi träffats. Klara öppnade blandaren på fullt ställ, lät varmvattnet rinna tills det ångade. Så fyllde hon en temugg. När hon åter satte sig vid köksbordet verkade hon inte ta någon notis om mig. Hon doppade fingrarna i muggen, så att vattnet svämmade över och rann ut på bordsskivan. Därpå lutade hon sig framåt och vred på huvudet, så att höger öra hamnade alldeles nära muggen. Lika frenetiskt som hon kliat sig, började hon nu hårdhänt gno sig med sina rodnade, närmast skållade, fingrar. För varje gång det heta vattnet sköljde över den mosiga abscess som var hennes öra, kved hon till och spände hela kroppen.

”Klara”, sa jag, och sträckte mig fram. ”Klara, sluta!”

”Det går inte …”, sa hon, knappt hörbart, medan hon vaggade fram och tillbaka. ”Jag kan inte … Det går inte …”

Någonstans förstod jag, och kände en överväldigande maktlöshet och sorg. Här satt vi, i en murrig lägenhet mitt i en miljonstad. Där ute pågick vardagen och livet i solskenet. Nedanför på gatan flanerade människor, lyckligt ovetande, eller förskjutande, andras lidande. Jag kunde inte hjälpa, det kunde ingen. Viljan var verkningslös när möjligheterna inte fanns. Att se Klara på det här sättet, se hur hon och hela hennes liv drogs ned i den nattsvarta avgrunden, var fullständigt outhärdligt. Och hur mådde då inte hon?

”Kan du inte bara låta det vara?”

Frågan var ställd i all välmening, men kom givetvis ut som en idiotförklarande, verbal rallarsving.

Klara kastade huvudet bakåt i ett kraxande.

”Tror du inte jag har försökt?”

Halvvägs genom meningen övergick rösten i jämmer, som följdes av ojämna hulkningar. Jag fick anstränga mig för att behålla lugnet och gjorde enfaldiga försök att trösta, vilka bara motverkade syftet.

”Gå”, sa Klara. ”Bara gå”, och nu sprack rösten helt då hon brast ut i hysterisk gråt.
I en plötslig, ryckig rörelse greppade hon örat till temuggen. Höjde den från bordet, visade med en hotfull gest att hon var redo att använda den som tillhygge, vilket fick mig att rygga instinktivt. Hela Klaras kroppsspråk utsände aggressivitet, vitorna i de uppspärrade ögonen lyste av vrede i hennes förmörkade uppsyn.

Jag hade lovat mig själv att inte lämna henne på samma grunder som sist, då jag varit rädd att det som drabbat henne var överförbart. Den här gången var rädslan en annan. Klaras personlighetsförändring, hennes fientliga uppträdande, skrämde mig, och jag fann ingen annan råd än att avlägsna mig.

När jag sköt till ytterdörren hörde jag Klara rossla inifrån lägenheten, och på min väg ned i trapphuset löpte min tillbakahållna gråt amok. Förkrossad och arg svor jag högt i missmod och vanmakt. Mest av allt var jag rädd. Upprinnelsen, källan, låg inom görlighetens gräns, men bortom rimlighetens. Allt pekade åt ett och samma håll – Radiohuset, det stora byggnadskomplexet och dess underjordiska rum, dit jag nu hade tillträde. En ingång, till Hedens Harg. Ett vågspel där jag kunde utsätta mig för fara, men också finna svar. Vad för svar visste jag inte. Jag antar att jag bara ville utesluta det överjordiska alternativet. Att Klara var allvarligt sjuk var en oemotsäglig realitet. Men kunde ursprunget till hennes tillstånd verkligen överensstämma med hennes egna påståenden? Efter det jag fått fram talade mycket för att något i marken under Radiohuset hade en skadlig inverkan på oss människor. Trots det hade jag alltså för avsikt att utföra det jobb jag blivit anlitad för. Dock ville jag vara så förutseende som möjligt, och vidtog vad jag ansåg vara nödvändiga försiktighetsåtgärder. Exempelvis packade jag ned mitt privata headset i handväskan, vilken sedan ett par år tillbaka alltid också innehåller en flaska handsprit. Jag kanske överdrev. Eller, om Klaras övertygelse var ett faktum, så var jag naiv.

Hur som helst kunde det aldrig skada att vara aktsam.

Det var en vindstilla, sen septemberdag när jag begav mig till Oxenstiernsgatan 20. Höga, tunna moln. Ett sällsamt, silvergrått dagsljus. Byggnaden, som jag besökt så många gånger förut, tornade med mina nya lärdomar upp sig på ett nytt sätt. Jag ska inte säga att jag var rädd. Stockholmstrafiken susade kring mig, utanför huvudingången stod en några personer och rökte och skrattade. När jag kom in i Hangaren fanns även där ett flertal människor, trots att Skafferiets restaurang, café och butik var stängda för dagen.

Jag skrev in mig hos vakten, som anropade den anställda som Ludvig satt mig i kontakt med. Efter några minuters väntan kom hon, iklädd ytterkläder som skvallrade om att hon var på hemgång. Efter en kort hälsning utan handslag ledde hon mig med raska steg ned mot kulvertarna där studiorummen låg. Vi gick ordlösa, hon hela tiden med ett par meters försprång. Väl nere blev hennes stressade beteende alltmer påtagligt. Hon fumlade med sitt kort vid läsaren. Jäktad öppnade och stängde hon dörrar så det slamrade lång väg, som vore hon jagad av döden själv. Ett skäl kunde vara att jag upptog hennes dyrbara fritid, då hon otvivelaktigt varit på språng. Men någonstans visste jag. Ju längre ned, längre in, i dessa betongens labyrinter vi kommit, desto mer hade anspänningarna hos henne tilltagit.

Slutligen var vi framme. Hon visade mig studiorummet, ställde upp dörren. Slog armen ur kavajärmen och tittade på sitt armbandsur.

”Fem minuter till godo”, sa hon, och sedan: ”Klarar du dig nu?”

Så som mina tankar svävat iväg tolkade jag nog frågan lite felaktigt, varför jag svarade: ”Skulle jag inte klara mig?” Hon sköt samman ögonbrynen och läpparna smalnade. ”Alltså, behöver jag något passerkort, eller så?” fortsatte jag. ”Eller kommer jag ut ändå?”

”Ut kommer man alltid …”, sa hon, varpå hon tillade: ”… på ett eller annat sätt.”
Så gick hon, och lämnade mig förbryllad. Längre bort i korridoren hörde jag klicket från dörrhandtaget, som följdes av ett utdraget, dovt eko när den tunga dörren slog igen. När tystnaden lade sig erfor jag en stark känsla av ensamhet. Med ens gav raden av tysta, tomma rum intrycket av fängelsehålor.

Jag klev in i studiorummet, vars ljudförhållanden nästan fick det att ringa i öronen när jag stängt glasdörren efter mig. Akustikplattorna som täckte väggarna förvandlade rummet till en tryckkammare.

Överspänd upplevde jag hela situationen som påfrestande, kvävande, och tvingades djupandas mig till lugn innan jag kunde göra något annat. Med en minut till godo satte jag mig vid skärmen som någon förberett för inläsningen. Jag stängde av ljudet på min mobiltelefon. Spritade noga mina händer, och allt jag skulle röra vid. Jag drog ur det inkopplade headsetet och pluggade in mitt eget. Med lurarna om öronen blev allt än mer avskärmat, vilket frammanade en ny våg av olust. Lager på lager hade jag kapslat in mig i en absolut tystnad. Jag plockade fram en medhavd vattenflaska, drack en klunk. Slöt ögonen, fyllde lungorna med luft i en lång inandning genom näsan. Andades ut genom munnen. Det rogivande, meditativa, gjorde mig avspänd, och jag kom på mig själv att småle över mina ostyriga nerver.

Ett högt sprak i lurarna fick mig att hoppa högt, och Ludvig harklade sig över en knastrig lina.

”Hallå, Rachel? Är du där?”

”Ja, hej. Jag är här.”

”God kväll”, hälsade Ludvig. ”Har du fått igång skärmen?”

”Nej, inte än”, sa jag, och knäppte igång skärmen, varvid Ludvig guidade mig till texten, en lyssnarberättelse inskickad av lyssnaren Karl.

Ludvig arbetade hemifrån. Att ha honom på tråden var ett skönt sällskap, men varade dessvärre inte mer än max två minuter. Jag skulle läsa på egen hand. Om jag kom av mig, skulle jag bara ta om meningen från början och därefter fortsätta. Inga konstigheter. Under den korta tid vi höll kontakten bekymrade han sig emellertid över de störningar som med jämna mellanrum gick att registrera. Var mitt headset ordentligt instucket? Kunde det bero på kabelbrott eller glappkontakt? Jag sa som det var, att jag hade med mig mitt eget. Då bad han mig att istället prova det ordinarie, som Radiohuset tillhandahöll. Och jag kunde ju inte komma med undanflykter byggda på ängslan. Så jag bytte, och missljuden upphörde.

Ludvig verkade, precis som hans ledsagande arbetskamrat, ha något viktigare göromål på annat håll. Nu när jag tänker på det, var det som att hela samtalet gick ut på att få det avslutat snabbast möjligt. Kvicka, nödvändiga instruktioner, inget mer. Jag å min sida, önskade inte alls bryta förbindelsen, som jag där och då upplevde var min enda till yttervärlden. Hemska föreställningar uppenbarade sig för min inre syn. Skräckscenarion från filmer och litteratur jag konsumerat, kanske även berättelser från Creepypodden, där jag nu spelade huvudrollen. Stenblock rullades för öppningen till den grotta jag var instängd i. Locket sköts över den djupa brunn, i vilken jag fallit. Sakta, sakta, reducerades det ljus jag sträckte mig efter.

Det ljus, som kom att strypas helt när Ludvigs röst bröt igenom en sista gång: ”Klarar du dig nu?”

Jag satt med fjärrskådande blick, och ur min öppna mun föll ett svagt: ”Ah …”
Därefter blev allt dödstyst, och fastän jag visste att det var lönlöst provade jag, trevande: ”Hallå?”

Men Ludvig var inte längre med mig. Han var färdig med sin del av arbetet för nu.
Den första arbetstimmen av två var igång. Texten jag skulle läsa låg på drygt tjugotusen tecken, vilket i runda slängar blir en knapp halvtimme färdig röstinspelning översatt i tid. Med omtagningar, korta pauser, räknar man med att tiden för hela passet blir cirka dubbelt så lång. Så, allt sammantaget skulle ta mig en timme, inte mer än så. Marginalen var med andra ord god. Däremot hade jag jagat upp mig igen. Obefogat eller inte lyckades jag inte fördriva hjärnspökena som härjade fritt i mitt sinne. Jag hade strävat efter att hamna där jag nu satt, men ville helst bara få det hela överstökat. Samtidigt hade jag av flera orsaker svårt att komma igång.

Klarar du dig nu?

Varför hade Ludvig sagt så? Exakt på samma sätt som hans kollega. Kan det ha varit en ren tillfällighet?

Något flimrade till i skärmen framför mig, och jag riste till. Det måste ha varit någon av lamporna i rummet som reflekterades. Men jag hade suttit helt stilla, kunde inte ha kommit åt skärmen, och ingenting annat hade rört sig. Jag kastade med huvudet, såg mig omkring. Hängde ned headsetet över nacken, och en del av den tryckande cellskräcken släppte. Väggen med glasdörren var placerad i rät nittiogradersvinkel från där jag satt. Dörren gick inte att låsa, och utgjorde så en källa till obehag. Innan jag ens hunnit börja läsa visste jag att detta skulle bli problematiskt. Att ha den där olåsta glasdörren där jag inte kunde se den, bara vagt ana, vid randen av ett konturlöst synfält, skulle definitivt störa min koncentrationsförmåga.

Och jag påmindes om något som absolut inte gagnade mig. Det där som Klara hade sagt. Jag hörde hennes matta röst återupprepa sig.

… man är aldrig riktigt ensam där nere …

Jag justerade skärmen i den mån det gick, för att kunna se åt dörren någotsånär. Det blev ingen större förbättring, och jag fick lämna det så.

Till sist kom jag äntligen igång med inläsningen. Men på grund av distraktionen fick fokus och inlevelse stryka på foten. Efter varje mening sneglade jag reflexmässigt åt dörren, och men blicken i skiftgång blev resultatet därefter. Det hela medförde ett stresspåslag som jag i sanning klarade mig utan, men som dessvärre inte var helt grundlöst. Från ett ögonkast till ett annat hade belysningen i korridoren utanför slocknat, och glaset återspeglade en mötande blick. Ett ofrivilligt, kort skrik for ur mig, innan jag förstod att det var min egen spegelbild. De släckta lamporna väckte tanken om det var någon som drev med mig. Händelsekedjan var förstås alltför omfattande, för sammanlänkad och väl uttänkt, att ett practical joke föreföll osannolikt. Men i min sits, där minsta aktivitet spelade i ögonvrån, kunde jag inte uträtta mitt jobb.

Jag lade ifrån mig lurarna på bänkskivan framför skärmen. Tänkte att en timer säkert styrde korridorbelysningen, som i bästa fall skulle tändas av rörelsesensorer.

Det var en förlösande känsla att öppna dörren. Ett sugande ljud uppstod, som att kliva ur ett tomrum och återigen kunna andas syrerik luft. Jag ställde mig i den nedsläckta korridoren, viftade med ena armen i en yvig gest ovanför huvudet med förhoppningen att någon sensor skulle detektera rörelsen. Ingenting hände. Även här försökte jag med att ropa hallå, vilket resulterade i en bullrig kakafoni av kringirrande röster i det tomma, mörka luftlagret.

… aldrig riktigt ensam …

Studiorummet låg placerat mitt i den långa korridoren, och strömbrytarna satt gissningsvis vid dörrarna i korridorens båda ändar. Jag hade ingen lust att famla fram i blindo, och bävade inför att det likväl skulle bli ofrånkomligt efter det avslutade arbetspasset.

Det var bara att gilla läget, fastän jag hade svårt för det.

Jag backade in igen, stängde dörren. Sög på tröstnappen att den släckta belysningen kanske berodde på energibesparing. Nu var jag bara tvungen att bli färdig. Ännu en gång fick jag justera skärmen, den här gången åt andra hållet, för att slippa störas av min egen spegelbild. Att sitta vänd från dörren var förstås inte heller att föredra. Inbillningsfostren förlöstes ur fantasin, fler och värre än någonsin. Avbrotten i läsningen blev längre. Jag såg mig ideligen över axeln, nödgades dricka mer vatten för att fukta min uttorkade munhåla. Och jag tänkte i min utsatta position att Ludvig skulle få ett helvete att redigera den här texten till något användbart.

Jag knep ihop ögonen och ruskade på huvudet. För att rensa skallen, kvickna till och ta ny fart.

När jag lyfte ögonlocken kunde de lika gärna varit slutna. På bara någon sekund hade allt utan minsta ljud blivit strömlöst och becksvart.

Det här kommer inte att låta klokt. Men jag sjönk. Och med mig, sjönk temperaturen. Trycket var skoningslöst mot mina trumhinnor, ett dallrande, ihållande muller som fick mig att slita av mig headsetet, vilket till all olycka inte gjorde någon skillnad. På veka ben kom jag upp, men kunde inte orientera mig. Med armarna utsträcka cirkulerade jag i rummet, andlös, alltmedan jag föll. Jag stötte i något hårt, och ett sprött kras hördes genom dånet. När jag kände mig fram, upplevde jag att mina öppna händer mötte ett fjädrande motstånd, ett hölje, som omslöt mig. Det var som om jag under oerhörd belastning störtade ned i en havsgrav, som om jag låg levande begravd i tjälfrusen mark. Jag tror jag skrek, men hörde inget över det våldsamma oljudet. I en ansträngning att undfly rum, tid, och mina ansatta sinnen, pressade jag samman ögonen, slog händerna för öronen och rasade ihop på golvet, där jag drog upp knäna mot bröstet.

Jag vet inte hur länge jag låg där.

Plötsligt fann jag mig fri från kaoset, från mardrömmen, panikångestattacken, eller vad som drabbat mig.

Allt var tyst, så tyst.

Men något hade hänt.

Det första jag noterade var belysningen, som nu var svag och varmt orange istället för vit, kall och skarp som tidigare. Det lös på sin höjd hjälpligt både ute i korridoren och i rummet där jag befann mig. I min förvirring undrade jag om det rört sig om ett strömavbrott, och om det var en reservgenerator som gått på. När jag urlakad kom på fötter upptäckte jag andra oroväckande omständigheter. Jag mindes kraset, och märkte att jag skrapat upp knogarna på ena handen. Den spräckta skärmen vittnade om orsaken till skadan. I en skälvning slog det mig att det fortfarande var väldigt kallt, utkylt, vilket inte bara var konstigt, utan omöjligt. Ånga steg ur min mun efter grunda, stötvisa andetag. Men, det mest besvärande var att dörren, som jag visste hade varit stängd, nu stod vidöppen.

Hur länge hade jag varit borta? Vad hade egentligen hänt? Jag sket i vilket. Nu ville jag bara dra. Vattenflaskan blev stående när jag rafsade åt mig handväskan. Jag passerade glasdörren i sidled, utan att vidröra den. I korridoren angrep kylan, kompakt och hämmade. Det var som att förfrusen röra sig i nollgradigt vatten.
Och det var ingen illusion.

I mina ögon frostades tårarna, som rispade hornhinnan när jag försökte blinka bort dem.

Så tog det stopp.

Innan jag nått fram till dörren i slutet av korridoren, mötte jag något. Något som först inte var urskiljbart för blotta ögat. Men jag kunde höra, och ännu mer direkt känna, en vämjelig andedräkt skölja över mig. Och i min utandningsånga uppenbarade sig ett askgrått ansikte. Bara helt kort, men fullt tillräckligt för att vara tydligt. En tandlös mun, oseende ögon. Därefter flöt skuggbilden samman och förflyktigades. Kvar fanns bara den fattiga belysningen, samt ett kärvt ljud, som jag snart insåg kom ur mina egna krampande lungor och snäva luftstrupe. Små, späda läten, som snart skulle överröstas och fullkomligt dränkas i oväsendet som på nytt lamslog mig. Vrål från en hord i samfällt raseri. Eller var det skratt? Båda lika blodisande. När jag med möda lyckades vrida huvudet en aning åt sidan, såg jag. Inga synliga gestalter, men vad som måste ha alstrats från dem. Över insidorna av de stängda studiorummens dörrglas, växte och krympte mängder av fuktiga fläckar, fängslade gengångares hets.
Paralysen släppte, och jag sprang.

Ut kom jag, som lovat. Men i vilket skick?

Väl uppe vid vakten och huvudentrén på markplan, såg jag en av de stora klockorna i Hangaren. Det som verkat som en världsomsegling i de bottenlösa djuphaven, en vakuumfärd till det yttersta intet, hade inte varat mer än en timme. Det var ogripbart.

Med stegen alltjämt stressade fortsatte jag ut, hem.

Under den tid som förlöpt, medan jag befunnit mig i studiorummet, hade jag fått mejl från Klara. Hon hade vidarebefordrat resultaten från provtagningen, och meddelade att sms eller mejl var det enda sättet att kommunicera, att hon nu blivit helt döv. Förklaringen till detta fick det att krypa i mig. Cilier, stod det. Flimmerhår. I hörselgångarna, inuti och omkring öronen. Flimmerhår, som egentligen hör hemma i luftvägar och lungor, spridda i kluster av små köttiga tentakler, vilka skapat klådan som lett till sår och varbildning.

Hon skrev att hon inte längre stod ut.

Det var det sista jag hörde från henne.

Jag har sökt med ljus och lykta efter Klara. Så länge hon inte återfinns död, är hon bara saknad. Hon är min närmsta vän, och jag kan inte sluta hoppas. Vi är båda en del i det här, tillsammans. Ibland tycker jag mig höra henne, hennes röst, i mitt huvud. Kvidande, viskande. Någonstans finns hon. Där ute. Här inne. Förebrående. Inte för det som förde henne mot undergången, men för att jag inte hjälpte henne. Och till det finns inget motvärn, annat än att jag är med henne och ska göra allt för att gottgöra.

Som du säkerligen redan förstått kom just inspelningarna från Radiohuset aldrig till användning. Jag befinner mig nu på en helt annan plats, på en helt annan ort. Utrustningen jag använder är inga märkvärdigheter, så jag får ursäkta om ljudkvaliteten skiljer sig från den du är van vid.

Med detta sagt – det finns anledningar till att programledare Jack Werner och producent Ludvig Josephson sitter på sin kammare och rattar podden i trygg hemmiljö, kilometer från Radiohuset.

För det hjälper inte att tömma gravar från jordiska kvarlevor. Själarna hos de bortgångna lever likväl kvar. Och jag ångrar att jag så envist anhöll om att få besöka platsen, där jag bokstavligen steg ned i de dödas rike. Våra anfäders missgärningar och måttlösa råhet betvingar oss än i vår tid. Liv och död, död genom liv, som ständigt finner nya vägar. Du minns, virus. Biologiska och digitala, som utvecklas, omvandlas och bryter ned celler. Med visshet är dessa mikroorganismer luftburna. Men som det förefaller kan de föras vidare genom signalkablar, kanske till och med via radiovågor. Det här är min tolkning, men mina erfarenheter gör gällande att du bör ge akt på det jag säger, det du hör, det som letar sig in i ditt huvud, i din kropp.

Det min utandning för över, det min röst utsänder.

Min röst. Mina andetag. I dina öron.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag firar vi. Sedan den sjätte juli 2015, i över sju år, har Creepypodden levererat skräck till er. Den första tiden kom vi i säsonger, varje måndag i några veckor i taget, men sedan vi i januari 2017 började komma ut med ett avsnitt varannan vecka har den takten varit nästan obruten. I snö och solsken, trots höst- och sportlov, har Creepypodden kommit ut, trofast som en pacemaker. 200 avsnitt har det blivit, och fler ska det bli. Jag hoppas ni ska vilja följa med som lyssnare även framöver.

Vi firade jubileet genom att be Mikael Strömberg, en av poddens mest omtyckta författare, skriva något särskilt just för detta tillfälle. Resultatet har ni hört – historien hette Hedens harg, och det var vårt stora nöje att få den uppläst av skådespelaren Rachel Molin. Stort tack till dem, och tack till alla andra som genom allt från sina lyssnarmejl till att komma fram på stan och säga hjälper den här podden fram genom tiden. Utan er som lyssnar vore det ingen mening med något av det.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt, men kanske lite extra djupt känt idag:

Tack för att ni lyssnat.