Avsnitt 202: Turist II

En varning till er som är ute på vägarna: om ni någonsin har vägarna förbi Philadelphia, och då behöver stanna över natten, välj inte att bo på “Economy Motel”. Och om ni verkligen måste, håll er till varje pris borta från rum 103.

Jag skulle söderut, för att hälsa på släkten i ett par veckor, och oturligt nog var den enda flygresan jag kunde hitta en med en sju timmar lång mellanlandning i Philadelphia. Eftersom jag inte var så sugen på att hänga på flygplatsen så länge letade jag upp det billigaste motellet i närheten och hyrde ett rum där. Vid elvatiden på kvällen tog jag en flygbuss dit. Stället var bland det mest sunkiga jag någonsin sett, men vem bryr sig – det var en säng, och det var allt jag behövde.

Jag checkade in och letade mig fram till mitt rum, rum 103. Det första jag gjorde var att slänga mig på sängen. Jag var utmattad. Utan att ens ta ut mina kontaktlinser slöt jag ögonen och kände sömnen komma.

Jag rycktes tillbaka till verkligheten av ett högt ljud från min mage. Just det. Det hade inte funnits någon mat på flyget. Jag grävde fram en förpackning micronudlar ur väskan och slängde in den i mikrovågsugnen, och sedan stod jag med armarna hängande och tittade på medan den värmdes upp. Då fick jag syn på en papperslapp som låg ihopvikt under mikron. Jag drog fram den och vek upp den, och fick se två ord, till synes hastigt nedklottrade. “Titta inte.” Hm. Konstigt. Jag lade lappen på mikron och tog ut nudlarna.

Medan jag åt började jag känna mig ensam och tog upp telefonen. Det visade sig att min kille var online. Tur. Jag ringde honom och vi pratade en stund, dämpat, så att jag inte skulle störa någon annan genom de tunna väggarna. Vid ett tillfälle berättade han något så roligt att jag skrattade högt, och då hörde jag genom taket en hög svordom från någon på ovanvåningen. Vi avslutade samtalet, jag släckte taklampan och lade mig i sängen igen. Flyget skulle gå om bara några timmar, så ville jag vila lite var det dags nu.

Där låg jag i det mörka rummet och kunde inte riktigt somna. Jag fick syn på en glipa i gardinen, genom vilken en smal strimma ljus trängde sig in. Jag suckade, reste mig ur sängen och gick för att dra igen gardinerna helt. När jag tog tag i den och precis skulle dra hörde jag det.

“Jag kan se in till dig.”

Rösten fick mig att bli helt stel. Den var väldigt tyst och ljus, som om den tillhörde ett barn. Så mjukt hade den talat att jag inte visste om jag hade inbillat mig den. Jag skakade på huvudet och tog tag i gardinerna igen. Då drog en skugga förbi utanför, och släckte för ett ögonblick ut ljusstrimman mellan gardinerna. Jag hoppade till, och så hörde jag rösten igen.

“Jag vet att du hör mig. Jag står utanför fönstret och jag vet att du hör mig.”

Den här gången var det helt uppenbart att jag inte hade inbillat mig. Någon stod precis utanför mitt fönster, precis bredvid min dörr. Och vem det än var så visste den att jag var där. Jag flydde tillbaka till sängen och drog upp täcket till munnen.

“Jag står utanför fönstret…”, fortsatte rösten, liksom tvekande. “Jag vet att du hör mig. Jag kan se in till dig. Lyssnar du? Jag vet att du hör mig. Kom och titta själv. Jag står utanför fönstret…”

Så fortsatte rösten, malande och sävligt, som om den hånade mig. Mina tankar gick i hundraåttio. Jag kände mig nästan paralyserad. Då hörde jag steg på ovanvåningen igen, och så öppnades dörren till rummet där uppe. “Hallå där, håll käften där nere!”, ropade någon. “Somliga ska upp och jobba om fyra timmar!”

Dörren slog igen och det blev helt tyst. Jag vågade inte andas ut än, utan låg och lyssnade, men tystnaden höll i sig. Till slut vågade jag dra upp mig på armbågarna och titta ut mot glipan som fortfarande var kvar mellan gardinerna.

“Jag är kvar här ute… Kom och titta ut.”

Jag kastade mig ner i sängen igen och drog täcket över ansiktet. Rösten var där. Den började viska vidare på samma sätt som förut, och jag tryckte ner ena örat i madrassen och höll kudden över andra örat för att slippa höra. Men ju längre jag låg där, desto högre tycktes rösten bli, tills den verkade vara alldeles utanför täcket.

Jag stack ut handen till nattduksbordet och snappade tag i min mobiltelefon. Under täcket ringde jag larmnumret. När jag kopplades fram till en telefonist viskade jag stammande och andfått fram en sammanfattning av vad som pågick, och lyckades få fram var jag befann mig. Jag struntade i om människan utanför fönstret bara försökte skämta på något sätt, jag var livrädd. Telefonisten sade att en polisbil var på väg, och bad mig hänga kvar på linan. Hon lovade att inte lägga på förrän bilen hade kommit.

Jag tackade henne gång på gång, men precis då blev allt helt tyst. Inte bara rösten i telefonen. Hela rummet verkade ha tystnat. Luftkonditioneringen, ljuden från gatan utanför, ja, till med det elektriska surrandet från ledningarna i väggarna. Jag såg genom det tunna täcket att det blivit helt mörkt i rummet. Tystnaden i luren, som jag fortfarande höll tryckt mot örat, var så kompakt att det kändes som ett skrik.

Jag trodde jag skulle få en hjärtattack när det plötsligt ringde i telefonen. Jag tittade med bultande hjärta på skärmen och såg att det var från ett okänt nummer, men jag kände igen riktnumret. Polisen. Jag svarade så snabbt jag kunde.

“Hallå?”, sade jag.

“De kommer inte komma”, sade rösten, plötsligt mycket mörkare.

Och det blev i samma ögonblick helt kolsvart i rummet.

Jag slängde telefonen ifrån mig av skräck och hörde hur den landade i golvet nedanför sängen, men ångrade mig på en gång. I den fanns ju en ficklampa. Var tog den vägen? Jag stack ut handen ur täcket och letade i blindo efter den, tills jag famlande stötte på den på golvet. Sedan drog jag upp den och såg att samtalet var brutet. Jag satte på ficklampan och tittade upp i rummet. Det svaga ljuset från ficklampan räckte för att se tillräckligt, men kastade samtidigt långa skuggor åt varje håll. Vid minsta rörelse ryckte jag till. Darrande tvingade jag mig att fokusera på det som lystes upp. Jag verkade fortfarande vara ensam. Rösten hade inte hörts sedan den dök upp i telefonen. Försiktigt och så tyst jag kunde reste jag mig ur sängen och smög fram till fönstret. Gardinerna och dörren syntes bara som vaga, mörka former i ficklampans bleka ljus. Jag sträckte ut handen så långt jag kunde och drog, i en enda rörelse, för gardinerna helt. Nu kunde ingen se in i rummet.

I samma stund hörde jag något klicka till bredvid mig, som om ett lås vreds om. Jag riktade så snabbt jag kunde ficklampan mot dörren, och såg att den stod på glänt. På något sätt hade den öppnats. Men den var inte helt öppen. Klickljudet jag hade hört var då den hölls tillbaka av säkerhetskedjan, som fortfarande satt i. Jag såg ingenting utanför dörren, bara samma oljiga, täta mörker som inne i rummet.

Jag tryckte igen dörren och låste den igen. Allt såg ut som det skulle med den.

Då hörde jag det.

En sorts krafsande, eller kanske ljudet av något som kilade över golvet, från rummets inre. I närheten av toalettdörren. Jag riktade ficklampan mot ljudkällan och såg ingenting, men började röra mig långsamt mot den. Mina händer skakade så att jag knappt kunde hålla ficklampan stadig. När jag kom fram till väggen hade jag inte hittat någonting som kunde legat bakom ljudet, men märkte att något stack fram bakom ena sidan av den avlånga väggspegeln. En lapp. Hade den suttit där förut? Det visste jag inte.

Jag snappade åt mig den och vek fumligt, med ena handen, upp den, och hade nästan itu den på kuppen. Sedan höll jag den framför ficklampan. Tre ord.

“Vänd dig om.”

Jag blev helt stel och höll andan. Jag hörde ingenting bakom mig, men det var inte en chans att jag vände mig om. Istället tittade jag upp i spegeln, och långsamt vände jag telefonen så att ficklampan var riktad bakåt. När jag såg det var min impuls att dra efter andan, men min hals var så torr att det bara blev ett väsande. En diffus silhuett stod borta vid ytterdörren. Den var kort, inte längre än en meter, men det var uppenbart att den långsamt rörde sig mot mig.

Jag kastade mig mot toalettdörren, slet upp den och slängde igen den bakom mig. Sedan låste jag den, tryckte ryggen mot den och gled ned i en ihopkrupen sittande position på golvet. Det var för mycket och jag började gråta. Men under toaletttdörren hörde jag snart hur det krafsade igen. Sedan kom viskningarna tillbaka.

“Släpp in mig. Jag är här ute i mörkret. Släpp in mig.”

“Försvinn”, skrek jag, med rösten skakande av vildsint panik.

Det blev omedelbart tyst utanför toalettdörren. Jag grät och skakade och var beredd på att viskningarna skulle återupptas men det förblev tyst. Så sakteliga lugnade jag mig, då tiden gick och ingen viskning hördes utanför toalettdörren, och till slut satt jag bara där, tom och utpumpad. Det måste ha gått flera timmar för till slut såg jag ljuset från soluppgången utanför gardinerna skina in genom glipan under toalettdörren. Ingenting hördes. Jag reste mig på skakande ben och öppnade försiktigt toalettdörren. Det var tomt där ute. I en enda rörelse kastade jag mig ut, rafsade ihop mitt bagage och lämnade rummet. När jag kom ut i lobbyn tittade receptionisten konstigt på mig, men jag vägrade tillbringa en sekund till i det rummet.

Timmen som följde satt jag i en sliten skinnsoffa i lobbyn.

Flygresan till min moster var kort och händelselös. Jag satt mest och blinkade med mina trötta ögon, oförmögen att somna eftersom jag gång på gång gick igenom vad som hade hänt under natten. Det måste ha varit ett hemskt elakt skämt. Men vem skulle kunna tänka sig gå så långt för ett skämt?

Det gjorde i slutändan detsamma. Det var över. Jag hade kommit därifrån och var på väg till mina nära och kära. Jag försökte lägga det hela bakom mig och njuta av resan.

Jag har alltid gillat att flyga. Att se flygplanskroppen lätta från marken under en och följa städer och åkrar förlorar sina detaljer och blir till mönstrade fält är magiskt, och att komma upp bland molnen och leta efter skuggorna de kastar på jorden tusentals meter under en slutar aldrig fascinera mig. Jag tittade ut genom fönstret och försökte förlora mig i det, som jag vanligtvis kunde, men hade svårt att fokusera.

Till slut landade vi, och jag praktiskt taget sprang ut till ankomsthallen för att få träffa min moster och mina kusiner. Äntligen kunde jag få den semester jag hade sett fram emot. Jag kramade mina små kusiner extra hårt, i något sorts försök att bekräfta att de verkligen var på riktigt, och sedan packade vi in oss i mosters bil allihopa. Jag valde att inte berätta något om motellet för dem.

Den kvällen gjorde moster min favoriträtt. Stekt lax som dröp av citron och smör. Hon bor vid kusten och fisken var färsk. Jag tror aldrig jag har ätit något så gott. Där satt jag med min familj och njöt, och det var nästan så att jag glömde nattens händelser. Men bara nästan.

På kvällen drog en tät dimma in från havet och försänkte huset i mörker och tystnad. Alla var trötta. Kusinerna skjutsades i säng, och gäspande och klippande med ögonen vinkade de godnatt. Jag och moster blev sittande i vardagsrummet, hon med en bok, jag med mina funderingar. Till slut reste jag mig och sade att det fick vara läggdags. Moster verkade överraskad över att jag gick till sängs så tidigt men önskade godnatt, och jag gick till mitt rum. Men när jag hade lagt mig kom olusten krypande tillbaka. Den enda lampan i rummet satt i taket och var för ljus för att ha tänd. Men med dimman utomhus blev det lite för mörkt när den var släckt. Som om det inte var nog fanns ett stort fönster vid min sängs fotända, och inga gardiner, bara en persienn.

Jag huttrade till och lade mig på sidan så jag inte kunde se fönstret. Till slut, efter en ganska lång stund, gled jag in i en orolig sömn.

Jag vaknade av ett märkligt ljud. Det lät som om någon drog fingrarna utmed en glasskiva. Jag tittade på klockan, som var tre på natten. Jag reste mig i sängen och försökte förstå varifrån ljudet kom. Mina ögon vande sig vid mörkret men ändå såg jag ingenting som kunde förklara det. Det verkade komma från utomhus. Min puls steg. Jag gick upp ur sängen och fram till sovrumsfönstret, och tvekande tog jag tag i persiennsnöret. Sedan drog jag häftigt i det, så att persiennen omedelbart rycktes upp. Ingenting. Jag andades ut. Det måste ha varit inbillning.

Eller? Jag kikade ner och såg att fönsterrutans nedre del var täckt av ett fettigt avtryck, som om någon dragit handen mot den i ett försök att klösa sig in. Jag släppte ned persiennerna igen och återvände ganska hastigt till sängen, och så drog jag upp täcket över huvudet igen, och kände att det var alldeles för mycket för att jag skulle orka ta in det. På något sätt lyckades jag sedan ändå somna om, fast det var ingen rofylld sömn, utan fylld av drömmar om märkliga ljud och små, märkliga varelser runt sängen.

På morgonen vaknade jag sent. Det värkte i mitt trötta huvud. Bredvid mig, på nattduksbordet, vibrerade telefonen. Jag kisade mot skärmen och såg att jag hade några missade samtal av min moster. Jag fattade inte varför hon inte bara knackade på, men ville sova mer, och struntade i det. Jag lät huvudet falla ner på den platta, sunkiga kudden igen.

Insikten kom som en elstöt. Något stämde inte.

Jag slog upp ögonen på vid gavel och satte mig upp. Nej. Trots att jag varken hade glasögon eller kontaktlinser i såg jag att jag inte var kvar hos min moster. Men att jag skulle kunna – nej, det kunde inte vara sant.

Jo. Det var sant. Jag var i motellrummet. Jag försökte skrika, men bara en snyftning kom ur mig. Jag tittade på telefonen igen, och såg flera SMS, som alla innehöll samma fråga: “Var är du?!” Jag drog på mig en t-shirt och byxor och sprang till dörren, sparkade upp den och sprang mot receptionen. Panikslagen sprang jag in genom dörren och vädjade till receptionisten om hjälp. Han tittade upp, till synes överraskad, men han tittade inte på mig, nej, han tittade på dörren jag kommit in genom.

Han såg sig omkring, verkade titta efter något, men ignorerade fortfarande mig, och till slut reste han sig och gick fram till dörren. “Vad fan…”, sade han för sig själv, och så stängde han den beslutsamt. Sedan satte han sig igen och återvände till jobbet. Mig låtsades han inte ens om. Hur jag än ropade på honom, hur jag än bankade i disken, hur bittert jag än grät verkade han inte ta någon notis om mig. Till slut tvingades jag konstatera att han inte såg mig.

Till slut återvände jag till mitt rum, rum 103, och satte mig på sängen. Jag var tom inombords. Det fanns ingenting kvar i mig. Där satt jag, och då hörde jag rösten igen.

“Nu är du min.”

Men då kunde jag inte bry mig längre. Jag kunde inte känna någonting.

Hur många dagar som har gått vet jag inte, jag har förlorat räkningen. Jag tror inte jag är död, jag tror bara att jag på något sätt blivit osynkad med resten av världen. Men jag förstår varifrån lapparna kom, för nu är det jag som lämnar dem. Jag varnar andra för att bli kvar i det här rummet, för att lyssna på rösten och för att titta ut genom fönstret. Oftast flinar bara folk åt lapparna. Då är det ingen fara. Det är de som läser lapparna, verkar begrunda dem noga, men ändå inte byter rum som bekymrar mig. Det är nämligen också de som oftast råkar höra rösten utanför fönstret. Och det är de som ibland försvinner, precis som jag.

Medan jag skriver detta är det ett ungt par som bor i rum 103. Jag sitter utanför dörren och väntar på att de ska komma till ro och somna. Jag försöker att inte tänka på det liv jag förlorat själv. Jag har försökt fly, men jag kan inte ta mig förbi parkeringen. Min utblick till omvärlden är begränsad till min telefon och de teveprogram som gästerna tittar på.

Nu tror jag att de där två har somnat. Åtminstone en av dem. Jag är inte så orolig för killen. Men hans tjej, eller fästmö eller vad det är, oroar mig. Hon är vaken än. Jag ser hennes blick studsa runt mellan fönstret och min lapp. Jag ser att hon är illa till mods. Hon är ett perfekt offer.

Ni får ursäkta mig, men nu ska jag ta min tillflyktsort till garderoben, där jag ska sitta med händerna över öronen.

Snart börjar rösten igen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi just hörde var historien “Jag står utanför fönstret”, skriven av signaturen mayaxpapaya och publicerad på Creepypasta Wiki, och uppläst av Emilia Ekengren. En historia om att man aldrig vet vilket slutmål ens resa egentligen har, knappt ens när man tror att den är över…

I veckans ska vi tala om just detta: att resa. Det gjorde vi redan våren 2017, i avsnitt 63, som var det första på temat “Turist”. Då berättade vi om katakomberna under Paris och om creepypastaserien “The Holders”, och även då delade vi med oss av en varning från en tidigare resenär, en Katie som hade åkt som utbytesstudent till Rom men för all framtid fått sin reslust mättad av vad hon tvingades ha som rumskamrat…

En varning har vi ju redan hunnit dela med oss av denna vecka, men det finns fler märkliga berättelser från där ute på vägarna, eller, som vi ska höra, uppifrån luften. Där finns ju flygvärdinnorna, en yrkesgrupp som vi hört en del från förut i den här podden, kanske för att den får se både den vackra och attraktiva sidan av turistens vardag, och den smutsiga och skumma. Eller den rent kusliga.

Som till exempel här. På Tiktok delade i februari användaren Jeenie.weenie med sig av en berättelse från den vardag hon hade, när hon förut jobbade som flygvärdinna. Och hon gjorde det som en liten sketch.

Den börjar med att hon står iförd sin flygvärdinneuniform och talar till en kvinnlig passagerare, som sitter vid gången i sin stolsrad. Innanför henne sitter hennes make och sover tungt med huvudet lutat mot fönstret. Flygvärdinnan undrar om de inte skulle vilja ha något att äta. Flighten har ju varit lång, och hon har märkt att de inte ätit något. Kvinnan i sätet ler och tackar nej. För henne är det bra, och hon vill inte väcka sin make, som haft en lång och svår vecka och verkligen skulle behöva vila nu.

“Men jag skulle gärna ta en extra filt? Jag är så kall.”

Naturligtvis, säger flygvärdinnan och tar ner en filt till den tacksamma kvinnan. Sedan frågar hon om de inte ens skulle vilja ha någonting att dricka.

“För mig är det bra”, svarar kvinnan. “Men om du vill skulle du få kunna göra i ordning en kopp grönt te med mjölk och socker till min man när han vaknat?”

Än en gång svarar flygvärdinnan att det går så bra så. Hon går tillbaka till pentryt och pratar lite med sina kollegor om paret, som verkar så anspråkslöst. De svarar lite förvirrat – vilket par? Raden där det sitter en man och sover? Han var väl ensam på sin rad? Flygvärdinnan säger att hans hustru sitter där också, och så ser hon att mannen vaknat men att sätet bredvid honom nu var tomt. Hon gör i ordning tekoppen och går till honom.

“Varsågod, din hustru sade att du skulle vilja ha en kopp när du vaknade.”

Mannen såg med ens förskräckt och förvirrad ut. “Min hustru? Och vad är det här? Grönt te med mjölk?”

“Ja, och med socker. Hon sade att du ville ha det så. Hon måste ha gått på toaletten nu, antar jag.”

Mannen tittade allvarsamt på henne.

“Min hustru dog natten till i söndags. Urnan med hennes aska är i min väska, som jag checkat in. Men det är så här jag dricker mitt te. Så jag tror dig. Hon ville bara mitt bästa.”

Och sedan drack han av sitt gröna te med mjölk och socker.

Så beskrev Jeenie.weenie denna hennes upplevelse, som hon haft under sin tid som flygvärdinna. Och det säger väl en del om vad vi andra missar, vi som reser med tankarna upptagna av våra egna planer.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med en historia som måste kallas en klassiker. M. R. James föddes 1862 och dog 1936, och däremellan hann han publicera ett antal spökhistorier som gick till historien. I sin första samling, som hette Ghost Stories of an Antiquary och kom ut 1904, finns skräckberättelser som många fortfarande håller som några av världens bästa. Jag har översatt en av dem, och nu ska ni få höra den, mig veterligt för första gången återberättad på svenska. För den här historien handlar om en turist från England som reser till Sverige.

Vi ska höra Greve Magnus, skriven av M. R. James och uppläst av Ludvig Josephson.

Hur det gick till när de dokument som jag använt för att pussla ihop denna berättelse kom i mina händer väntar jag till slutet med att berätta. Det är emellertid nödvändigt att inleda mina utdrag ur dem med en kort kommentar om hur de är konstituerade.

De består delvis av utdrag från en opublicerad reseguide, en sådan som var vanlig på fyrtio- och femtiotalet. För att nämna ett exempel kan Horace Marryats “Journal of a Residence in Jutland and the Danish Isles” framhållas. Dessa böcker avhandlade oftast något av kontinentens mindre kända områden, och de illustrerades med träsnitt eller stålgravyr. De innehöll rekommendationer och instruktioner kring hotellvistelse och färdmedel, på det sätt vi idag förväntar oss av varje bättre guidebok, men innehöll också beskrivningar av samtal med tänkande utlänningar, livliga värdshusvärdar och pratsjuka bönder. För att sammanfatta dem med ett ord så var de pladdriga.

Dokumenten i min ägo kom till i insamlandet av material till en sådan bok, men förändrades med tiden i karaktär till att bli beskrivningen av en enskild personlig upplevelse, och i dem kan man följa händelseförloppet ända fram till omedelbart före dess absoluta slutpunkt.

Skribenten var en Mr. Wraxall. Den enda kunskapen jag har om hans person bygger på ledtrådarna han själv delat med sig, och från dessa har jag dragit slutsatsen att han var en man i övre medelåldern som hade det gott ställt men levde ensam och utan några närmare bekantskaper i övrigt. Han hade, som det verkar, ingen fast bostad i England, utan flyttade mellan hotell och värdshus. Det är sannolikt att han lekte med tanken på att slå sig ned någon gång i den framtid han aldrig skulle få, och utifrån ett par referenser i hans texter är det högst sannolikt att en stor del av hans personliga tillhörigheter, där dokument med all säkerhet hade funnits som kunde ge ytterligare klarhet i hans bakgrund, försvann i den stora eldsvådan i lagerlokalen Pantechnicon på Motcomb Street i London på sjuttiotalet.

Det är därutöver uppenbart att Mr. Wraxall hade publicerat åtminstone en bok, som handlade om en resa han en gång hade företagit sig i Bretagne. Mer om den kan jag emellertid inte säga, för trots att jag företagit mig grundliga efterforskningar har jag inte hittat den, och det har i sin tur lett mig till övertygelsen att han publicerat den anonymt eller under pseudonym.

Vad gäller hans personlighet är det inte svårt att bilda sig en ytlig uppfattning. Han bör ha varit en intelligent och kultiverad man. Det tycks som att han var nära att få ett fellowship vid sitt college vid Oxford – Brasenose, om jag läst rätt i kalendern. Hans stora karaktärsbrist var av allt att döma en överdriven frågvishet, vilket i och för sig kanske är en styrka hos en vagabond, men helt säkert var något han fick betala dyrt för i slutändan.

Det som skulle bli hans sista resa var menad för att inhämta upplysningar till en ny bok. Han hade fått upp intresset för Skandinavien, en region som när detta begav sig, för fyrtio år sedan, inte var närmare känd för gemene engelsman. Av allt att döma hade han läst någon gammal bok om svensk historia och blivit fascinerad, och då tänkt att det fanns rum i marknaden för en bok som kombinerade en svensk reseguide med historier om några större svenska släkter. Han ordnade introduktionsbrev till några respekterade personer i Sverige och anträdde tidigt sommaren 1863 sin resa.

Det finns inget behov av att ingående beskriva den i sin helhet, och inte heller de veckor han tillbringade i Stockholm. Det enda som bör nämnas är att han av någon lärd stockholmare upplystes om en viktig samling familjedokument tillhörande en urgammal godsägarsläkt i Västergötland, och av densamme fick möjligheten att undersöka dessa.

Herrgården i fråga ska här bli kallad Råbäck, fastän det inte är dess egentliga namn. Den är en av landets mest ansedda och beundrade gods, och den nyfikne kan med fördel titta i Dahlenbergs “Suecia antiqua et moderna”, för trots att den gravyren är från 1694 visar den mycket porträttlikt vilken syn som möter dagens turister. Råbäck byggdes snart efter sekelskiftet 1600 och är inte olikt engelska herrgårdar från samma period vad gäller byggmaterialet – rött tegel med stenfasad – och stil. Byggmästare och ägare var patriarken i familjen som jag hädanefter ska kalla De la Gardie, och byggnaden är ännu i samma släkts ägo.

Väl där emottages Mr. Wraxall med stor och hjärtlig gästfrihet, och han inbjöds att bli kvar så länge hans efterforskningar än skulle pågå. Men då Mr. Wraxall tycktes ha föredragit ett mått av självständighet, och därtill inte kände sig tillräcklig i sin förmåga att konversera på svenska, valde han attt bosätta sig i gästgiveriet på den närliggande orten, som visade sig vara bekvämt nog åtminstone under årets varmare månader. Detta innebar att han fick ta sig ett par dagliga raska promenader till och från herrgården, en sträcka på knapp två kilometer.

Huset var beläget i en parkliknande miljö, och det var skyddat från insyn av stora, uråldriga ekar. I dess närhet fanns en inhängnad örtagård, och sedan en mindre sjö, som de som detta landskap är så översållat av. Sedan fann man ägornas mur, och efter den en brant kulle, en hög stenar som täckts av jord och blivit övervuxna, och där uppe fanns en romansk kyrka, inramad av höga, mörka tallar.

Det var en lustig byggnad för engelska ögon. Taket i mittskeppet var lågt och gångarna fyllda med bänkar. Ovanför hängde gallerier. På det västra galleriet stod den vackra gamla orgeln, färgstarkt målad och med silverpipor. Taket var platt och prytt med en målning från sextonhundratalet, ett motiv från yttersta domen, fullt av slickande eldslågor, städer satta i ruiner, skepp som eldhärjades, skrikande olyckliga och flinande demoner. En vacker kristallkrona i mässing hängde från taket och predikstolen liknade ett dockskåp, täckt med små målade träkeruber och helgon. Där prästen stod fanns ett stativ med tre timglas med gångjärn. Så som jag beskrivit detta är nu kanske som många kyrkor i Sverige ser ut, men det som särskilde denna var en utbyggnad. Den var uppförd vid det norra sidoskeppets östra slut, och inrymde ett mausoleum som herrgårdens byggherre hade uppfört för sig själv och sin familj. Det var en stor, åttasidig byggnad, upplyst av ovala fönster, och den hade kupoltak prytt av en sorts pumpaliknande föremål längst upp, som övergick i en spira, en utsmyckning som svenska arkitekter tydligen såg stor skönhet i. Taket var i koppar och skulle säkerligen ha varit grågrönt om det inte blivit målat i svart, medan kyrkans väggar samtliga var målade i kritvitt. Man kunde inte ta sig in i mausoleet från kyrkan, utan dess ingång låg i en portal för sig, ovanför en liten trappa på kyrkans norra sida.

Passerade man kyrkan fann man stigen som gick mot byn, och på bara ett par minuter nådde man därefter fram till värdshusets dörr.

Redan under den första dagen Mr. Wraxall tillbringade vid Råbäck fann han kyrkporten öppen, och han gjorde då de anteckningar om dess interiör som jag nu sammanfattat. In i mausoleet kom han dock inte. Allt han kunde göra var att kika genom nyckelhålet, och kopparsarkofagerna, statyerna i marmor och släktvapenprydnaderna han då såg gjorde honom mycket intresserad av att studera kammaren närmare.

Dokumenten som fanns att studera på herrgården visade sig vara just av det slag han hade sökt till sin bok. Där fanns allt från brev och dagböcker från familjemedlemmar till herrgårdens bokföring ända tillbaka till dess första ägares tid, väl bevarade dokument som är skrivna i tydlig handstil, fulla av underhållande och illustrativa detaljer. Där framstod han, den första ägaren, patriarken De la Gardie, som en handlingskraftig och bestämd man. Kort efter att herrgården byggts hade det rått oroliga tider i den omgivande bygden, och bönderna hade rest sig i ett uppror. Herren på Råbäck hade lett laget av adelsmän som slog ned det, och i dokumenten stod det om summariska avrättningar av upprorsledarna och i övrigt hårda straff utdömda utan pardon.

Av denna herre, Magnus de la Gardie som han hette, fanns ett av husets bäst målade porträtt, och Mr. Wraxall studerade det med stort intresse. Han beskrev det inte detaljerat, men jag förstår det som att det var snarare ansiktets bestämdhet än dess skönhet eller godhet som gjorde intryck på honom. Det han skrev var att Greve Magnus var en i det närmaste fenomenalt ful man.

Mr. Wraxall avslutade denna sin första dag med att äta kvällsvard med familjen De la Gardie, och sedan promenerade han tillbaka till värdshuset i den sena men ändå ljusa kvällen.

“Jag måste komma ihåg”, skriver han ned, “att fråga kyrkvaktmästaren om han kan tänka sig släppa in mig i mausoleet. Han har av allt att döma nyckeln dit, för jag såg honom ikväll vid dess port, antingen på väg in eller ut.”

Tidigt morgonen därpå måste Mr. Wraxall ha haft en längre konversation med sin gästgivare på värdshuset. Hur utförlig hans redovisning av denna var förvånade mig först, men jag förstod snart att det var bakgrundsmaterial för hans bok, som han fortfarande tänkte sig skulle bli den sortens reseguide där han blandade historia med harmlösa men angenäma samtal.

Dock hade han ett tydligt mål med samtalet, och det var att få reda på om minnet av Greve Magnus de la Gardie fortfarande levde kvar i trakten där han verkat, och i så fall, hur allmänhetens uppfattning om honom såg ut. Svaret var fick att greven hade varit långt från en favorit. Om hans arrendatorer kom sent till sitt arbete de dagar de var skyldiga honom som landägare utsattes de för kroppsstraff som att rida trähäst eller pryglas och brännas med glödgat järn på herrgårdens gårdsplan. Kalla vinternätter hade det hänt att fallfärdiga ruckel som fattiga stackare som hade byggt olovligen på grevens mark brann ned med hela familjer inuti.

Men det som verkade färga värdshusvärdens bild av greven mest, något han återkom till gång på gång, var att greven tydligen en gång hade rest på en så kallad svart pilgrimsfärd, och att när han återvänt så hade han haft någonting – eller något – med sig.

Läsaren frågar sig naturligtvis, såsom Mr. Wraxall gjorde, vad denna svarta pilgrimsfärd exakt var för någonting. Men nyfikenheten måste hejda sig, precis som för honom. Gästgivaren kunde eller ville av allt att döma inte ge ett utförligt svar, eller ens något svar alls, på denna fråga, och när någon ropade på honom från ett annat rum försvann han raskt bara för att ett par minuter senare sticka in huvudet genom dörren, ursäkta sig och säga att han blivit kallad till Skara och skulle vara borta resten av dagen.

Så Mr. Wraxall fick gå utan svar till herrgården för sitt arbete. Dokumenten han då engagerade sig i fick honom snart på andra tankar, för det var brevkorrespondensen mellan en Sofia Albertina i Stockholm och hennes bortgifta kusin Ulrika Eleonora, som vistades på Råbäck mellan 1705 och 1710. Breven var av mycket stort intresse, då de, som alla som läst dem där de nu finns samlade hos svenska Kommissionen för historiska handlingar kan intyga, ger en unikt god inblick i den tidens kultur i Sverige.

När eftermiddagen nalkades var han färdig med breven, och efter att ha samlat ihop dem i sin låda och återställt dem i arkivet började han spontant undersöka några av de handlingar som fanns i lådans närhet för att se vad han skulle ägna morgondagens studier åt. Hyllan han befann sig vid fylldes till största delen av bokföring från Magnus de la Gardies tid, skriven i grevens egen handstil. Men en av volymerna var ingen bokföringsbok, utan en skrift om alkemi och dylikt, skriven av någon annan men i samma handstil från 1600-talet. Eftersom han saknade närmare kunskap om alkemi lade Mr. Wraxell omfattande och kanske inte helt nödvändig tid och arbete på att göra anteckningar om dess innehåll, och han nämnde Fönixens bok, De trettio skogarnas bok, Paddans bok, Turba Philosophorum och så vidare, innan han till slut omständligt kom fram till ett fynd som fyllde honom med upphetsning: ett pappersark i mitten av en bok, där greve Magnus själv hade gjort en anteckning under rubriken “Liber nigræ peregrinationis.”

Den var inte lång, men den var gott och väl tillräcklig för att förstå att det rykte värdshusvärden hade hänvisat till den morgonen var åtminstone lika gammalt som greve Magnus själv, och att det dessutom hänvisade till en uppfattning som han själv hade delat. Detta är vad som stod skrivet på pappersarket:

“Om en man hyser ett begär efter ett förlängt liv, och om han vill ha en pålitlig budbärare och önskar sig få se sina fienders blod, då måste han först resa till staden Korazim, och där hälsa prinsen…”

Här hade någon försökt sudda ut ett ord, men inte särskilt noga, så Mr. Wraxall kunde med tillräckligt stor säkerhet säga att det som hade stått där var “aëris” (vilket skulle göra prinsen till “luftens prins”). Ytterligare text fanns inte, utom en rad på latin: “Quære reliqua hujus materiei inter secretiora”, vilket betyder “Leta efter resten i dessa frågor bland mer privata ting”.

Ingen kunde förneka att detta försatte greve Magnus affärer och idéer i ett ganska skumt ljus, men för Mr. Wraxall, separerad från Magnus av nästa tre århundraden, framstod han som än en mer spännande figur, som ville förstärka sin egen kraft med hjälp av alkemin, och försökte förstärka alkemin med någonting liknande magi. Han blev stående länge den eftermiddagen och studerade porträttet av greve Magnus, och när han promenerade tillbaka till värdshuset var han full i tankar. Han tog ingen notis om vad han passerade, märkte inga dofter eller hur kvällssolen spelade i sjöytan, och när han plötsligt såg upp stod han till sin förvåning redan utanför grindarna till den gamla kyrkan, bara några minuters promenad från sin middag. Han blickade upp mot mausoleet.

“Åh”, sade han för sig själv, “greve Magnus, där ligger du. Jag skulle bra gärna vilja se dig.”

“Som så många andra män i ensamhet”, skriver han, “har jag utvecklat vanan att tala för mig själv, men till skillnad från de som gärna talar för sig själva på grekiska eller latin så förväntar jag mig inte något svar. Naturligtvis, och kanske även lyckligtvis, var det ingen som svarade mig där jag stod. Det enda ljudet som hördes kom inifrån kyrkan, där kvinnan som städade tappade någonting metalliskt på golvet vilket fick mig att hoppa till. Men greve Magnus, tänkte jag, sover nog vidare ostört ändå.”

Samma kväll, i värdshusets matsal, kom gästgivaren och sade att Mr. Wraxall, som ju hade nämnt att han gärna skulle komma i kontakt med någon från den lilla kyrkan, och sade att prästen faktiskt var där. De presenterades för varandra, och ett besök i de la Gardies gravvalv dagen därpå arrangerades. Sedan hade de ett kortare samtal.

Mr. Wraxall, som drog sig till minnes att prästerna i Skandinavien hade till uppgift att utbilda konfirmander, passade på att uppfriska sitt minne av bibelläran på en viss punkt.

“Kan ni”, sade han, “berätta något om Korazim?”

Prästen tycktes en smula överrumplad, men sammanfattade kort hur det hade gått till när staden förbannades.

“Man får väl anta att staden numera ligger i ruiner nu?”, sade Mr. Wraxall.

“Det utgår jag ifrån”, svarade prästen. “Jag har hört några av kyrkans åldermän tala om apokryfiska förutspåelser om att antikrist skulle födas där, och det finns sägner…”

“Ah! Vilka sägner då?”, sköt Mr. Wraxall in.

“Sägner, skulle jag precis säga, som jag tyvärr har glömt bort”, sade prästen, och kort därefter tackade han för sig och önskade god natt.

Nu var gästgivaren ensam kvar i matsalen tillsammans med Mr. Wraxall och därmed utlämnad till hans frågvishet, och Mr. Wraxall såg ingen anledning att vara sparsam.

“Herr Nielsen”, sade han. “Jag har läst lite mer om den så kallade svarta pilgrimsfärden. Det är lika bra att du berättar vad du vet om saken. Vad fick greven med sig hem?”

Svenskar är kanske i allmänhet långsamma i talet, eller så var värdshusvärden ett säreget exempel, om detta vet jag inget bestämt. Men Mr. Wraxall noterade att herr Nielsen betraktade honom under tystnad i åtminstone en minut innan han tog till orda. Sedan satte han sig ner, sköt stolen närmare sin gäst, och sade inte utan stor motvilja det följande:

“Mr. Wraxall, jag kan berätta en liten historia för dig, den och inget mer – ingenting mer. Du får inte ställa några fler frågor när jag berättat färdigt. På min farfars tid, det vill säga, för nittiotvå år sedan, var det en gång två karlar i byn som sade: ‘Greven är död, han är ingenting att bry sig om. Inatt går vi och jagar på hans marker.’ De syftade på den stora skogen som finns bakom Råbäck. Hur det än var med den saken så var några som hörde männen, och de sade: ‘Nej, gör inte det, det är sannerligen så att ni kommer möta vandrare som inte borde vandra. De borde vila, inte vandra.’ Männen bara skrattade. Det fanns inga skogvaktare här, för ingen ville bo här, och Råbäcks ägarfamilj var bortresta. Männen kunde göra som de ville.”

“Och de gick till skogs den natten. Då satt farfar här och väntade, precis i detta rum. Det var sommar, och natten var ljus. Fönstret stod öppet och han såg ut över skogen, och hörde ljuden därifrån.”

“Så här satt han, och han hade två eller trä karlar i sitt sällskap, och de lyssnade alla. Först hörde de ingenting. Sedan hörde de någon. Du vet hur långt bort skogen är, men de hörde någon skrika, som om själen slets ur honom. De som satt här inne tittade på varandra, och satt knäpptysta och väntade i trekvarts timme. Sedan hörde de någon annan, inte långt bort, kanske knappt trehundra alnar bort. De hörde ett högt skratt, men inte någon av de två männens, och i sanning inte ett skratt som kunde tillhöra en människa. Sedan hörde de en tung dörr stängas.”

“Sedan, när solens första strålar lyste över byn, gick de till prästen. De sade: ‘Präst, ta på dig di

‘Then, when it was just light with the sun they all went to the priest. They said to him: Präst, ta på din rock, och följ med oss, för nu ska Spik-Anders och Hans Torbjörn begravas.”

“De hade förstått att männen i skogen inte längre kunde vara vid liv. Min farfar sade att de liknade döda män själva, männen som hade suttit här. Prästen var helt vit, blek av skräck. Han sade: Jag hörde en av dem vråla i natten, och jag hörde en skratta efteråt. Om jag inte kan glömma det skrattet kommer jag aldrig mer kunna sova.”

“Så de gick till skogen, och de hittade karlarna i dess utkant. Hans Torbjörn stod med ryggen mot en trädstam och höll ut händerna framför sig, som om han höll något ifrån sig som inte fanns där. Men han var trots allt inte död. De ledde honom därifrån och körde honom hem till Nyköping, och han dog senare den hösten. Han slutade aldrig hålla händerna framför sig, som han gjort när de fann honom. Och Spik-Anders fann de också, men han var död. Och det ska jag säga om Spik-Anders, att han hade varit en man med vackert ansikte, men nu var det borta, för själva skinnet hade slitits från skallen. Förstår du? Min farfar skulle aldrig glömma den synen. De lade honom på en bår de hade tagit med sig, och täckte hans skalle med en duk, och prästen gick före dem och bad för deras själar så gott han kunde. Och de sjöng en psalm, men när de sjungit färdigt första versen snubblade en av de som bar båren och föll, och när de andra såg tillbaka såg de att duken fallit av Spik-Anders, och att han stirrade upp, för det fanns inga ögonlock som kunde täcka hans ögon. Och de stod inte ut med den synen. Så prästen lade duken över honom igen och kallade efter en spade, och så begravde de honom där och då, på den platsen.”

Detta berättade värdshusvärden för Mr. Wraxall. Dagen därpå kallades han till kyrkan strax efter frukost, och där mötte han prästen. Han såg då att nyckeln till mausoleet hängde på en spik bredvid predikstolen, och det slog honom att eftersom kyrkan för det mesta tycktes stå olåst skulle det inte vara omöjligt för honom att vid tillfälle själv gå in och besöka det, ifall han inte skulle hinna undersöka det till tillfredsställelse denna gång. Prästen och han gick runt och in i mausoleet, och när han klev in fann han det respektingivande. Statyerna, mestadels uppförda på sexton- och sjuttonhundratalet, var påkostade men värdiga, och epitafierna och de heraldiska utsmyckningarna var rikliga. Centralt i gravvalvet fanns de tre kistorna i koppar, täckta av fint graverade ornament. Två av kistlocken pryddes, såsom är vanligt i Danmark och Sverige, av stora metallkrucifix. Den tredje kistan, den som verkade tillhöra greve Magnus själv, hade istället en fullängdsbild ingraverad på locket, och på dess sidor löpte en serie liknande scenerier. Det var slag med kanoner som spydde ut rökmoln, invallade städer och trupper med pikenerare, det var avrättningar, och så var det bilder av märkligare slag, som en som visade en man som rusade genom träd i en skog med håret flygande och framsträckta händer. Han var förföljd av en obegriplig skepnad, som om konstnären försökt skildra en man måste ses som ett misslyckande, men som kanske avsiktligt hade framställts som något monstruöst. Att döma av hur skickligt genomförd gravyren på kistan var i övrigt lutade Mr. Wraxall åt det sistnämnda. Figuren var kortvuxen, och till största delen dold under en huva som hörde till den fotsida kappan. Det enda av kroppen som stack fram såg knappast ut som en hand eller arm. Mr. Wraxall jämför det i sin skrift med en bläckfisks tentakel, och fortsätter: “När jag såg detta sade jag för mig själv: ‘Här har vi alltså, dolt i en allegorisk scen av något slag – en fruktansvärt best som förföljer en plågad själ – kanske sanningen om greve Magnus och hans gåtfulla kompanjon. Låt oss se hur själva jaktledaren ser ut. Jag gissar på en demon som blåser i ett horn.”

Men någon sådan figur kunde han inte finna. Det enda han hittade var silhuetten av en man i mantel som stod uppe på en kulle i bakgrunden, lutad mot en vandringsstav, och som tycktes följa jakten med ett intresse konstnären tydligt försökt inpränta i kroppspråket.

Mr. Wraxall lade märke till de ordentliga och massiva hänglåsen i stål – tre till antalet – som låste sarkofagen. Han såg att ett av dem hade lossnat, och låg på stengolvet nedanför. Och därefter, ovillig att besvära prästen och att slösa bort sin egen arbetstid, tackade han för sig och promenerade vidare till herrgården.

“Det är anmärkningsvärt”, skriver han, “att man när man vandrar längs en välkänd väg och låter tankarna gå åt sina egna håll så fullständigt kan undgå att lägga märke till sin omgivning. Ikväll hände det mig för andra gången att jag inte ens observerade var jag var (jag hade planerat för ett privat besök i mausoleet för att kopiera epitafierna) förrän jag, nästan som om jag vaknade ur en sömn, ännu en gång fann mig själv vid kyrkans grind, och jag insåg att jag hade sjungit eller skanderat en form av vers, någonting liknande: ‘Är du vaken, greve Magnus? Sover du, greve Magnus?’ Ytterligare något kan jag också ha sagt, men som jag inte kan minnas. Jag tror jag hade uppträtt på detta imbecilla sätt en längre tid.”

Han hittade nyckeln där han hade sett den förut, och han kopierade det mesta av det han ville ha, ja, faktum är att han blev kvar ända tills dagsljuset var så svagt att han inte längre kunde se.

“Jag måste ha sett fel förut”, skriver han, “att bara en av hänglåsen till min greves kistlock hade lossnat, för ikväll såg jag att det var två som låg i gruset. Jag plockade upp dem och lade dem försiktigt på fönsterkarmen, detta efter att utan framgång ha försökt låsa dem igen. Det sista låset är dock ordentligt fast, och trots att jag ser att det är ett fjäderlås, för mig omöjligt att se hur det skulle kunna öppnas. Hade jag lyckats är jag rädd att jag nästan hade tagit mig friheten att öppna kistan. Det är remarkabelt, hur denna gamla grymma och vilda gamla adelsmans personlighet fångat mitt intresse.”

Dagen som följde var, skulle det visa sig, den sista Mr. Wraxall tillbringade på Råbäck. Han hade fått brev hemifrån England om vissa investeringar han gjort, som nu utvecklats i en sådan riktning att en snar hemresa var att rekommendera, och han var ändå i stort sett färdig med arkivet. Resan hem väntades bli tidskrävande. Han beslöt att tillbringa dagen med att finputsa sina anteckningar, säga farväl och sedan ge sig av.

Finputsandet och farvälen tog emellertid mer tid än väntat. Hans värdfamilj på Råbäck insisterade på att få bjuda honom på en sista middag – de åt vid tre – och inte förrän halv sju befann han sig färdig utanför herrgårdens järngrindar. Den här gången följde han vandringen med vaken blick. Det skulle bli sista gången han gick där, visste han, och han ville låta upplevelsen stanna kvar i hans minne. Och när han nått fram till kullen där kyrkan vilade, då blev han stående kvar vid grinden, och tittade ut över den oändliga skogen, så mörk under den sjövattensfärgade himmelen. Till slut vände han sig om för att gå, men då slog tanken honom att han borde ta farväl även av greve Magnus och resten av den döda familjen de la Gardie. Kyrkan var ju bara några korta steg bort, och nyckeln hängde där han själv lämnat den. Inte långt senare stod han vid den stora kopparkistan, och som vanligt talade han för sig själv. “Du må ha varit något av en buse på din tid, Magnus”, sade han, “men jag skulle bra gärna ändå ha fått träffa dig, eller kanske åtminstone…”

“I det ögonblicket”, skriver han, “kände jag något tungt falla ned på min sko. I en hast drog jag tillbaka den, och då föll det ned på stengolvet. Det var det tredje, det sista hänglåset som hade hållit kistan försluten. Jag böjde mig ned för att plocka upp det, och då, innan jag hade hunnit resa mig igen – och jag svär att det jag skriver nu bara är den nakna sanningen – hörde jag gångjärn i metall gnissla, och jag såg tydligt och klart att kistlocket sköts upp. Kanske reagerade jag fegt, men att stanna i ens det kortaste ögonblick kom inte på fråga. Jag var utanför den fruktansvärda kammaren snabbare än jag kan beskriva, och jag slog igen den tunga dörren, men när jag skulle låsa den gick det till min stora förskräckelse inte. Medan jag sitter här och skriver frågar jag mig om ljudet av gnisslande gångjärn fortsatte höras medan jag stod där ute med nyckeln, fram till att jag vände om och flydde, och det pinar mig att jag inte säkert vet svaret. Jag vet bara att någonting mer än det jag kunnat skriva ner, ytterligare någonting jag såg eller hörde där, skrämde mig halvt vansinnig, men vad det var kan jag inte sätta fingret på. Vad har jag gjort?”

Stackars Mr. Wraxall! Dagen därpå avreste han mot England, som han hade planerat, och han lyckades ta sig fram tryggt och säkert, men ändå är det en bruten mans anteckningar jag kan följa i hans papper, en osäker handstil som för splittrade anteckningar. En av hans små anteckningsböcker som hamnat i min ägo kanske ger, om inte insikt i så åtminstone en antydan till vad han var med om. Mycket av resan företog han på flodbåtar, och inte mindre än en sex gånger skriver han noggrant ner förteckningar över samtliga sina medpassagerare. Så här ser listorna ut:

“24. Pastor från en by i Skåne. Den vanliga svarta rocken och svart filthatt.

25. Handelsresande från Stockholm på väg till Trollhättan. Svart kappa, brun hatt.

26. Man i lång svart mantel, bredhättad hatt, mycket gammeldags.”

Det sista hade han strukit under, och komplettterat med en anteckning: “Kanske identisk med Nr. 13. Har ej ännu sett hans ansikte.”

När jag läste anteckningen för Nr. 13 såg jag att det var en katolsk präst iförd kaftan.

Listornas slutsats är alltid densamma. Han räknar till 28 olika personer under sin resa, och två som alltid finns med är en man i lång svart mantel och stor hatt, och en “kort figur i mörk slängkappa med huva”. Men när det serveras måltider på resan är det bara 26 personer som närvarar. Mannen med mantel verkar aldrig komma, och den korta figuren är definitivt frånvarande.

Mr. Wraxall verkar ha nått England via hamnen i Harwich, och då tycks han ha beslutat sig för att se till att snabbt avlägsna sig långt från den person eller de personer som han inte närmare pekar ut, men som han tycktes övertygad om förföljde honom. Han litade av allt att döma inte på tåget utan tog en diligens och lät sig köras genom landet ända till byn Belchamp St. Paul. Klockan var nästan nio när han en månklar kväll kom fram. Han satt framåtlutad i droskan, och tittade ut genom fönstret på de förbipasserande åkrarna och fälten, eftersom det inte fanns mycket annat att titta på. Plötsligt kom vagnen till en korsning. I hörnet såg han två figurer stå orörliga. De var båda iförda mörka slängkappor, och den längre bar hatt, medan den andra hade en huva. Han hann inte se deras ansikten, och inte heller såg han dem göra en enda rörelse. Ändå verkade hästen slås av panik av deras närvaro och började galoppera vilt, och Mr. Wraxall sjönk ihop i sitt säte i uppgiven desperation. De männen hade han sett förut.

När han kom fram till Belchamp St. Paul hittade han lyckligtvis ett anständigt boende, och under de kommande 48 timmarna hade han det förhållandevis rofyllt. Hans sista anteckningar är daterade till denna dag. De är för impulsiva och osammanhängande för att kunna framställas här i sin helhet, men innebörden är uppenbar. Han förväntar sig ett besök av sina förföljare. Han vet inte när eller hur de ska komma, men han vet att de kommer. Han återvänder hela tiden till två frågor. Vad har han gjort? Och finns det inget hopp? Läkare skulle kalla honom vansinnig, vet han, och polisen skulle skratta åt honom. Traktens kyrkoherde var bortrest. Vad mer kunde han göra än att låsa sin dörr och be till Gud?

Människor i Belchamp St. Paul minns tydligen fortfarande hur en märklig herre en kväll den sensommaren kom till byn och hur han på morgonen två dagar efteråt hittades död, och att en utredning drogs igång men att juryn som fick se hans kropp svimmade, sju av dem svimmade, och att ingen av dem någonsin ville berätta vad de hade fått se, och att domen blev att dödsorsaken inte kunde fastställas, och att de som ägde huset han hyrt sålde det bara en vecka senare och flyttade till en annan landsdel. Men ingen där vet, såvitt jag förstått, alls någonting om mysteriet som omgärdade händelsen. Så hände det sig att det lilla huset förra året kom i min ägo som en del av ett arv. Det hade stått tomt sedan 1863 och att få det uthyrt verkade omöjligt, så jag beslöt om att låta riva det, och de dokument jag har sammanfattat ovan hittades då i ett bortglömt skåp under fönstret i husets sovrum.

Signaturmelodi

Vi har hört Greve Magnus, skriven av M. R. James och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har er resa tillsammans med Creepypoddens tagit slut för den här gången. Men vi är redo att plocka upp er med vår droska om två veckor igen, om ni vågar hoppa på, och inte skräms av kusken med sina röda ögon och flammande piska…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.