Avsnitt 203: Att sova, kanske drömma

De säger jag var död när de fann mig, innan läkarna fick igång mitt hjärta. Hur länge jag var borta, minuter eller timmar, är det ingen som riktigt vet. Vad jag var med om är det heller ingen som vet, än mindre förstår – inte ens jag.

Min morbror äger ett lantbruk där jag ibland arbetar per timme mot betalning. Det är i viss mån säsongsbetonat men det finns mycket att göra året om och det mesta klarar jag av. Exempel på vad jag inte klarar är då mjölkmaskinen går sönder och behöver lagas, men då finns ett nummer till en jourhavande serviceverkstad som jag ringer. De brukar vara snabbt på plats.

Just den dagen jag skall berätta om var en gråmulen höstdag, jag tror det var någon vecka in i september. Det var sent på eftermiddagen och jag höll på att lasta halm.

Det är så typiskt yvigt av mig, och det är lätt att skratta åt det så här i efterhand men jag envisades alltid med att köra för nära kanten. Det sista jag minns av själva arbetet var hur jävla förvånad jag blev när en av de stora stenarna nedanför körbron som från ingenstans plötsligt slog sönder sidorutan när jag välte omkull med traktorn. Därefter, och det är här det blir konstigt, var det som om ingenting hänt. Bortsett från en enorm hunger kände jag mig stark och utvilad. Ljuden omkring mig var plötsligt annorlunda; traktorns morrande hördes bara som något i bakgrunden.

Istället fann jag mig fullkomligt drunkna i surret av tusentals och åter tusentals insekter. Allihop tycktes arbeta febrilt – som om min morbrors gård tagits över av främmande arbetskraft från någonstans långt bortom vår egen galax. Min syn hade naturligtvis blivit förvrängd då jag slagit mig i fallet med traktorn. Min hörsel likaså. För det mina ögon nu skådade var hur jag tycktes vara omgiven av en stor djungel där stora gräsliga vidunder med enormt långa, svartaktiga ben klättrade, hoppade och flög runt. Jag förstod i efterhand att det var våra helt vanliga svenska insekter, men då såg jag dem som genom lupp, i jätteförstoring.

När den värsta chocken lagt sig kravlade jag ut från den fuktiga pappen jag måste ha krupit in i efter att jag i mitt töcken tagit mig ut ur den sönderslagna traktorhytten. Nu när jag skriver detta förstår jag ju att allting från det att jag välte med traktorn var en dröm eller vanföreställning, för det som sker härnäst är att jag, i samma stund som solens strålar tittar fram och värmer upp mig, för första gången vecklar ut mina transparenta vingar. Därefter lyfter jag blixtsnabbt för att instinktivt följa en oerhört stark doft. Jag tar mig bort till doftens källa, som snart visar sig vara oceaner av outtömliga rikedomar. Där mitt ibland alla de andra, landar jag. Den vätska som jag per automatik stöter upp tycks egentligen inte behövas då den röda geggan ej hunnit koagulera. Jag suger girigt tills något i mig får mig att lyfta och i nästa stund sitter jag på något ljust och mjukt. Alla ljud och läten tycks ha tystnat och temperaturen är en helt annan, vinden är inte längre en parameter att ta hänsyn till. Det är varmt. Mitt mellanparti tycks pulsera och jag förstår på något vis att det är kroppen som nu tillgodogör sig näringen. Det går en tid och jag tvingas flytta mig ett par gånger, men som från ingenstans signalerar min hjärna plötsligt total fara och det sista jag minns är hur jag bara hinner lyfta.

Som sagt det var det sista jag minns, därefter ingenting. Bara svart. Ingenting förrän det ljusnar och sticker i armarna och vänstra delen av mitt ansikte. Nästa minnesbild är en vit och ljusturkos gestalt som står böjd över mig. Jag förstår så sakteliga att jag befinner mig på en akutmottagning.

Som sagt, jag vet inte alls hur jag skall förhålla mig till den här drömmen, eller upplevelsen. För jag hade mer än gärna skakat av mig den som just en dröm, om det inte vore för ett väldigt speciellt minnesfragment; hur jag då jag just krupit ur, eller ut, från vad jag nu än låg i, där precis innan jag vecklade ut vingarna och det jag ser är ett ansikte. En människas ansikte. Ett ansikte som befinner sig bara centimetrar från platsen där jag just kläckts. Hur det ansiktet såg ut glömmer jag aldrig, av den enkla anledningen att det är samma ansikte jag ser i spegeln varje dag. Mitt eget.

Det har gått lite mer än ett halvår sedan det jag beskriver inträffade men när jag vaknar kallsvettig om nätterna efter att jag i drömmarna suttit med min sugsnabel i något kadaver vid E4:an förstår jag att detta är något jag inte kommer att lyckas glömma. Jag kan inte låta bli att undra om jag faktiskt dog där vid traktorn den där dagen, dog för att i samma stund födas på nytt. Återfödas, men i något helt annat än i en människas kropp. Kanske var det tur att flugan till slut dog, hur sånt fungerar vet jag inte, men kanske fanns där en kort tidslucka då själen ännu kunde hitta tillbaka till min livlösa kropp vid traktorn? Men hur det skulle förklara att jag också tycks fått med mig minnen från den andra varelsen, det övergår mina vildaste spekulationer. Ja, vad vet jag? Jo, en sak vet jag. Och det glömmer jag aldrig – hur smaken av ruttnande kött känns i munnen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Med andra ögon”, skriven av lyssnaren Peter och uppläst av Tobias Jacobsson. En berättelse om att dö, och på så vis, en berättelse som synar livets största bluff. Den hotfulla döden.

Somliga kanske känner igen titeln på veckans avsnitt. Att dö, att sova, sova, kanske drömma, så mumlar han för sig själv, Hamlet, i världshistoriens kanske mest kända monolog, den som börjar med den obesvarbara fråga om man ska vara eller inte vara. Varför heter avsnittet så? Jo, för att Hamlets fråga är så fasansfullt motiverad.

I pjäsen som lånat hans namn, vid tidpunkten för den ikoniska monologen, mår prins Hamlet piss. Han är förbjuden att träffa sin käresta Ofelia, hans pappa kungen har dött, och till råga på allt misstänker han att det är hans egen farbror som mördat honom för att få kungamakten. För att hålla det hemligt att han anar oråd låtsas han nu vara galen av sorg.

Han lever i en lögn tills någon löser hans situation, och den enda som kan lösa hans situation är han själv. Hur ska han orka eller stå ut? Hamlet kontemplerar självmord. Det är det han gör, när han står där och pratar för sig själv. Vore det inte en lösning? Vore det inte till och med ganska skönt? “Att dö, att sova…”

Men så hör han själv vad det är han säger. Han slår upp ögonen.

“Att sova, kanske drömma. Ja, det är stötestenen”, säger han, nu mindre längtansfullt.

Om döden är en sömn, kommer man inte då också drömma? Och vilka drömmar kan döden erbjuda? Detta okända, finner han, skrämmer honom mer än de alldeles för välkända plågor han står inför. Inte bara honom: han tvingar sig själv logiskt fram i resonemanget och landar i att anledningen att vi alla kämpar på i våra privata helveten är att enkelresan till något vi inte känner till skrämmer mer.

Så här resonerar vi hela tiden. I stort och smått väljer vi att stanna där vi vantrivs framför att ge oss av mot det okända. Istället skickar vi våra berättelser på små expeditioner ut i dessa marker vi själva inte vågar beträda. De kan i och för sig aldrig ge oss säkra svar, men de kan, vad ska man säga, klia oss någonstans där vi själva inte kommer åt. De kan föreslå scenarier som vi sedan får välja att tro på eller förkasta.

Så till exempel i den korta novellen “Ett ägg”, av Andy Weir. Weir är författaren bakom Ensam på Mars, som ni kanske har sett som filmatiseringen The Martian, men han slog igenom då han i mitten av 00-talet började lägga ut sina historier på sin hemsida.

“Ett ägg”, som han skrev 2009, blev hans genombrott och fick spridning , och nu ska ni få höra den uppläst av Eva Dozzi.

Du var på väg hem när du dog.

Det var en bilolycka. Inget speciellt, inget ovanligt, men dödligt. Du lämnade en fru och två barn. Döden var smärtfri. Ambulanspersonalen gjorde sitt bästa för att rädda dig, men det var förgäves. Och din kropp var så fullständigt sönderslagen att det var lika bra att du dog, det kan du lita på.

Och sedan träffade du mig.

”Vad… Vad har hänt?”, frågade du. ”Var är jag?”

”Du dog” sade jag sakligt. Ingen mening med att skräda orden nu.

”Jag minns… Jag minns en lastbil och att jag sladdade…”

”Japp”, sade jag.

”Och jag… Dog jag?”

”Ja. Men ta det inte så hårt. Alla dör”, sade jag.

Du såg dig omkring. Det fanns ingenting att se där. Bara du och jag.

”Var är jag? Vad är det här för plats?”, frågade du. “Kommer man hit när man dör?”

”Ja, det kan man säga”, sade jag.

”Är du Gud?”, frågade du.

”Japp”, svarade jag. ”Jag är Gud.”

”Mina barn. Min fru,” sade du.

”Vad är det med dem?”

”Kommer de klara sig? Är de okej?”

”Aha, det här gläder mig”, sade jag. ”Du har precis dött och det du oroar dig för är för din familj. Fint att se!.”

Du tittade tvekande men också full av fascination på mig. För dig såg jag inte ut som Gud. Jag såg bara ut som någon snubbe. Eller kanske en kvinna, det var lite oklart. Någon extra, outgrundlig auktoritet hade jag nog ändå. Men i så fall definitivt mer den hos en mellanstadielärare än den hos den allsmäktige.

”Oroa dig inte för din familj”, sade jag. ”De kommer klara sig. Dina barn kommer komma ihåg dig som en underbar pappa. De hann aldrig drabba dig med sitt tonårsuppror. Din fru kommer att gråta, men i allra största hemlighet vara lättad. För att vara ärlig höll ert äktenskap på att kollapsa, och det vet ju du också. Men om det är till någon tröst kommer hon skämmas något hemskt för att hon känner sig lättad.”

”Jaha”, sade du. ”Så vad händer nu? Kommer jag till himlen eller helvetet eller något?”

”Ingetdera”, sade jag. ”Du kommer att bli återfödd.”

”Aha”, sade du. ”Så hinduerna hade rätt,”

”Alla religioner har rätt på sitt eget sätt,” sade jag. ”Kom, följ med mig.”

Du gick efter mig medan vi strosade genom tomrummet. ”Vart är vi på väg?”, frågade du.

”Ingenstans särskilt”, sade jag. ”Det är bara trevligt att gå medan man pratar.”

”Så vad är meningen med allting?”, sade du. ”När jag återföds kommer det vara som ett oskrivet blad, eller hur? Ett oskyldigt barn. Då kommer ingenting av det jag gjort i det här livet spela någon roll, på gott och ont, eller hur?”

”Inte alls”, sade jag. ”Du kommer behålla all kunskap och minnet av alla upplevelser, men du kommer glömma dem för stunden. Precis som du redan nu bär alla dina tidigare liv inom dig utan att veta det.”

Jag stannade upp, tog tag i dina axlar och tittade i dina ögon. ”Din själ är vacker och gigantisk, mer magnifik än du någonsin kan föreställa dig. Det mänskliga medvetandet klarar inte av att omfatta mer än en liten bråkdel av hennes verkliga erfarenheter. Tänk på det som att doppa ner fingertoppen i en kastrull för att se om det är varmt eller kallt. Du avsätter en liten del av dig själv, placerar den i något mycket större, och när du tar ut den igen har den med sig kunskap om helheten.”

Du tittar på mig. Jag fortsätter.

“Du har varit låst i en människas form i 48 år nu, och det var länge sedan du fick ana vidden av din verkliga kapacitet. Om du blev kvar här med mig tillräckligt länge skulle minnena börja komma tillbaka till dig. Men det finns ingen anledning att stanna upp och vänta så länge mellan varje liv.”

”Hur många gånger har jag återfötts?”

”Åh, många gånger. Många många gånger. Och i många olika tider och platser”, sade jag. ”Den här gången kommer du att bli en kinesisk bondflicka född år 540 e.Kr.”

”Vänta, vad?”, stammade du. ”Skickar du mig bakåt i tiden?”

”Tja, tekniskt sett, ja. Jag antar det. Men tiden som du känner den existerar endast i ditt universum. Saker är annorlunda där jag kommer ifrån.”

”Där du kommer ifrån?”, sade du.

”Åh, naturligtvis, förlåt”, sade jag och log. ”Jag kommer någonstans ifrån. Någon annanstans ifrån. Och det finns andra som jag. Jag vet att du vill veta mer om det här, men för att vara ärlig skulle du inte kunna förstå.”

”Åh”, sade du, lite besviket. ”Men vänta. Om jag återföds på olika platser och vid olika tidpunkter, skulle jag inte då ibland kunna interagera med mig själv?”

”Jodå. Det händer hela tiden. Men eftersom båda dina du bara är medveten om, man skulle till och med kunna säga inlåst i, sin egen livslängd så blir du aldrig varse det själv.”

”Så vad är meningen?”

”Kom igen”, sade jag och gav dig en blick. ”Seriöst. Frågar du mig om livets mening? Är det inte lite klyschigt?”

”Jo, men det är bara för att det är en så självklar obesvarad fråga”, envisades du.

Jag såg dig i ögonen. ”Meningen med livet, skälet till att jag skapade hela detta universum, är att du ska mogna.”

”Du menar mänskligheten? Du vill att vi ska mogna?”

”Nej, jag menar bara dig. Jag gjorde hela detta universum för dig. För varje nytt liv växer du och mognar och blir något mer, något större.”

”Bara jag? Alla andra, då?”

”Det finns ingen annan”, sade jag. ”I detta universum finns det bara du och jag.”

Du tittade tomt på mig. ”Men alla människor på jorden…”

”Alla är du. Olika inkarnationer av dig.”

”Vänta, är jag alla!?”

”Nu landar femman”, sade jag med och dunkade dig i ryggen.

”Jag är alltså varenda människa som någonsin levat?”

”Och som någonsin kommer att leva. Ja.”

”Jag är Olof Palme?”

”Och du är Christer Pettersson också”, fyllde jag i.

”Och jag är Hitler?”, sade du, plötsligt skräckslagen.

”Och du är alla de miljoner människor du dödade.”

”Och… Jesus?”

”Och alla som följde eller förföljde honom.”

Du blev tyst.

”Varje gång du sårade eller kränkte någon”, sade jag, ”var det du själv som var offret. Alla goda gärningar du gjort har du gjort för dig själv. I centrum för varje enkelt ögonblick av glädje eller sorg som överhuvudtag någonsin uppstått, eller kommer att uppstå, står du.”

Du försjönk i tankar.

”Varför?”, frågade du till slut. ”Varför gör du allt det här?”

”För att någon gång, i en avlägsen framtid, när alla liv har levts och all död har dötts, kommer du bli som jag. För det är vad du är. Du är ett av oss. Du är mitt barn.”

”Jaha”, sade du med stor tvekan. ”Du menar att jag också är en gud.”

”Nej. Inte än. Du är bara ett foster. Du växer fortfarande. Men när du har levt ut varje mänskligt liv genom alla tider, då kommer du ha växt tillräckligt. Då är du redo att födas.”

”Så hela universum”, sade du, ”är bara…”

”Ett ägg”, svarade jag. ”Ja. Och nu är det dags för dig att gå vidare.”

Och så skickade jag iväg dig.

Vi hörde “Ett ägg”, skriven av Andy Weir, publicerad på hans hemsida galactanet.com och uppläst av Eva Dozzi. En berättelse som ger ett förslag på vad livet kanske är, om den förlåtelse det innebär att inse att allt vi gör mot andra gör vi mot oss själva, och som vi får välja om vi ska ta till oss eller ej.

Det är något med sådana här berättelser, de som kilar in sig mitt emellan livet och döden. Man vill både stanna kvar där och fly samtidigt. Och de som stannar kvar där frivilligt, de kan ha en sorts omedvetet sjuk lyster över sig, håller ni inte med?

För kanske tio år sedan fanns det en grej på nätet som jag inte riktigt kunde släppa, kanske just av de skäl jag skisserat. Reborn babies kallades det. Dockor föreställande spädbarn som skapats så utsökt realistiskt som bara möjligt. Deras navlar är knappt läkta, deras tunna hår ligger slickat mot pannan som om fostervattnet knappt hunnit torka bort, och deras ögon stora och svarta. Bara livsgnistan, det där som inte går att peka ut men vars frånvaro ändå lyser så starkt, saknas. De bor alla i kuslighetens dal.

Men gillar man dockor kanske man inte bryr sig. Då är de vackra, välgjorda, söta prydnader. Man kan se köparnas respons på dockmakarnas hemsida, där de skriver vilka dockor som sålts, eller som man kallar det inom reborn babies: “adopterats bort”. De är så glada i sina dockor. Simon är jättesöt, skriver någon. “Han ser verkligen verklig ut och babyrosig om kinderna”. En köpare skriver att hon då och då ställer sig för att titta på sin lilla Liam, där han ligger i vaggan och sover. “Så himla söt och ser ut som en riktig liten bebis”, skriver hon. Ytterligare en köpare beskriver det första mötet med sin docka. “Jag blev helt stum, sen började tårarna rinna, jag var helt betagen”, skriver hon.

Så långt är det väl ganska fint. Människor som får något att älska och rå om, vad det än är. Inte så stor skillnad mot en bil, en frimärkssamling eller en varsamt uppbyggd identitet i en spelvärld. Men det finns kommentarer om dockorna som skvallrar om en än djupare relation. Det var någonstans där jag fastnade när jag fascinerades av reborndockorna för tio år sedan.

“Anders har äntligen kommit hem idag, han är LJUVLIG”, skriver en, tja, låt oss kalla det adoptivförälder. Hon tackar för snuttefilten och skriver att hon satt på dockan ett armband, och så skriver hon att dockan Anders också fått “tutten i mun”. Adoptivföräldern fortsätter: “Han är så veklighetstroget gjord, så jag tycker mig se att han både andas och snuttar på sin tutte..*fniss*”

Det verkar alltså som att hon ammar sin docka. För all del, var och en är sin egen lyckas smed, och så länge man inte sårar någon annan är ingenting fel. Men det kanske ändå sätter fingret på den där punkten som många ändå är obekväma inför: den där man behandlar det döda som levande. Den som frivilligt stannar kvar där, i skymningszonen mellan ytterligheterna, som vägrar välja sida.

“Vi hörs igen till hösten, när det är dags för en lillasyster till Anders”, skriver den där ammande adoptivföräldern till reborndockan Anders, och glädjen över att få behandla ett föremål som ett barn lyser igenom. Det är en protestens glädje. För den som vägrar välja sida mellan livet och döden upphäver en tydlig gräns som så många, som Hamlet, drivs av. Det gör oss obekväma. Men är det vi som har fel, som inte också protesterar mot dödens tomma hot?

Vi ska gå vidare mot avsnittets sista historia. Den är inskickad av en undersköterska, och det finns en anledning att säga några ord om det. Undersköterskor försätts nämligen, i sin vardag, av allt att döma ofta i den här gråzonen mellan liv och död. De mejlar ofta in till podden och berättar exempel. I poddens inkorg hittar jag allt från historier om larm som går i rum där någon precis gått bort och upprörda inlagda som klagar på att okända män vistas i deras rum och som på beskrivningen matchar människor som legat och dött just där till vittnesmål om märkliga oväsen inifrån låsta dörrar till rum där det inte finns någon.

Undersköterskor kanske helt enkelt tillräckligt ofta stannar kvar på den gräns mellan liv och död som vi andra skyr, och kanske, bara kanske, gör det att de oftare får syn på saker vi andra missar.

Som det undersköterskan Björn var med om. Han skickade nyligen in den historia vi nu ska höra, som han kallar “Ett sista farväl”. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag har jobbat inom vården i drygt 20 år, nitton av dem på ett och samma halvstora lasarett i en mellansvensk småstad. Precis som inom alla olika grenar och inriktningar inom vården och omsorgen händer det att människor dör. Det är inte särskilt ovanligt. Under de decennier jag jobbat inom vården har jag varit med om ett otal dödsfall – både väntade och oväntade.

Det man måste förstå om alla de dödsfall som inträffar på lasarett är att de allra flesta är väntade sådana. Det är rätt sällan som någon dör ”oplanerat”, i brist på bättre ord. Jag får det kanske att låta som att vi i personalen sitter med en kalender framför oss och planerar in avdelningens dödsfall, men förstå mig rätt. Visst händer det att någon dör oväntat, då det går hjärtlarm och man gör allt man kan för att återuppliva den som gått hädan.

Men oftast är döden en mycket lugnare tillställning än så.

Oftast har man helt enkelt kommit till vägs ände. En svårt sjuk patient har till slut blivit för sjuk och för svag för att läkarvetenskapen ska kunna göra något mer för att få personen frisk igen. Vården blir istället rent palliativ. Den inriktas på att lindra symtom som uppstår i livets slutskede. Symtom som smärta, ångest, andnöd, förvirring och illamående. Och till slut – ibland snart och ibland sent – dör patienten förhoppningsvis lugnt och stilla, omgiven av sina anhöriga som är väl införstådda med läget.

Sådana här fall har jag varit med om i hundratal. Och även om det blivit så pass många så kan jag inte undvika att sätta en viss betydelse till varje enstaka fall. Visst blir det en viss rutin i att hantera och sköta om döende och döda människor. Men att få vara med i en lång livstids sista, skälvande minuter känns fortfarande…stort. På sätt och vis.

Och varför inte?

Man får ofta höra om barnmorskors upplevelser om hur det är att vara en del av en människas första, skrikande andetag. Som jag ser det så är det rätt stort att vara en del av det sista tysta andetaget också. När personen är klar med livet och lämnar oss.

Det har blivit många patienter och anhöriga jag vårdat under alla år att jag knappt minns ens en bråkdel av dem. Vissa hänger kvar i minnet, av olika anledningar. Det här var ett sådant fall. Men inte av de vanliga orsakerna.

Jag minns att det var en mycket gammal dam. Någonstans mellan 95 och 100 år kanske. Mitt minne sträcker sig inte så långt att jag minns den exakta åldern. Det var en dam vars utseende var i förvånansvärt gott skick. Huden var i det närmaste slät och len. Lite rynkor i ansiktet, men inte på något sätt som skvallrade om hennes ålder. Håret var vitt, fint och tjockt. Friskt hull på kroppen.

Hon kom in till akuten medvetslös och gick inte att väcka. Inte ens att få den minsta reaktion trots ihärdiga försök. Initialt gjordes det diverse undersökningar. Det togs prover för att bekräfta eller dementera förekomsten av en allvarlig infektion. Det gjordes en skiktröntgen av huvudet för att se om hon råkat ut för en större stroke. Ingenting hittades på undersökningarna.

Alla prover såg bra ut. Bättre än de borde vara hos en person som levt nästan 100 år. Detsamma med hjärtat. Ett snabbt ultraljud visade att det pumpade med kraftiga slag. Inga små, ryckiga rörelser som pumpade tillräckligt just för att hålla henne på den hitre sidan av gränsen mellan liv och död. Ett vitalt hjärta fullt av liv.

Hon hade inga tidigare tillfällen med inneliggande vård, bara några besök på vårdcentral. Och vid de tillfällena verkade hon i övrigt vara i mycket gott skick. För att uttrycka det milt hör det inte till vanligheterna för en dam i denna ålder. Någonting brukar de ha. En hjärtsvikt kanske? Eller en liten propp i hjärnan som gett med sig över dagen, eller lämnat några diskreta spår i form av lite fumlighet i en hand eller svårigheter att hitta ord? Förmaksflimmer? Lite njursvikt? Venös insufficiens?

Ingenting.

Det slog mig att damen kanske var inflyttad på ålderns höst? Att hela hennes livs sjukdomshistoria låg i en annan regions journalsystem och väntade på att hittas? Men hennes första besök på ortens vårdcentral hade inträffat för över 20 år sedan, så den teorin höll inte heller.

Men nu låg hon där i alla fall. Av allt att döma döende, utan någon egentlig orsak.

Vården riktades nästan omgående om till palliativ. Det verkade inte som att det fanns så mycket att göra medicinskt förutom att lindra och vårda. Vi ville såklart nå anhöriga för att meddela detta, och att de var välkomna till avdelningen för att vaka vid sin mammas, mormors, farmors eller åtminstone väns sida. Men inga uppgifter om kontakter fanns angivna i journalen. Ingenstans nämndes det om några närstående, varken i tidigare anteckningar eller i ambulansjournalen.

Ambulansen hade larmats hem till henne då hon hade hittats okontaktbar. Vem som ringt? Ingen aning. Ingen annan fanns i huset förutom den döende kvinnan.

Hon bodde i utkanten av en by, en bit in i skogen vid en skogsväg. Närmaste granne bodde tydligen några hundra meter bort längs med samma väg. Jag bor på en mellanstor ort och hade en vag aning om var huset hon bott i låg. När ambulansen hade kommit dit – en fin liten stuga med välskött trädgård vid gränsen till skogen och en liten tjärn i anslutning till tomten – hade dörren till det lilla huset varit stängd men olåst.

Jag känner en av ambulansvårdarna som hade hämtat henne och frågade henne vid ett senare tillfälle om den körningen. Enligt henne hade det inte varit något uppseendeväckande. Eller så var bristen på någon uppseendeväckande uppseendeväckande i sig. Tanten hade legat på sin säng. Sängen prydligt bäddad och hon fullt påklädd med armarna knäppta över magen. Fridfullt. Som om hon redan var död. Ingen annan fanns i huset. Inga tecken på inbrott eller tumult.

Man kan ju annars tänka sig att ett samtal till 112 föregås av…ja, någonting. Någonting som lämnar något spår av rörelse efter sig. När jag frågade henne hur larmet hade sett ut kunde hon inte minnas det, men de hade i alla fall inte åkt dit med blåljus.

Ambulansen hade tagit henne med sig in till lasarettet i och med att de inte fick någon kontakt med henne, och nu låg hon i en säng i ett av våra tråkiga enkelrum. Under några dagar vårdade vi henne. Vi vände på henne med jämna mellanrum, vi gjorde munvård och tvättade av henne när det behövdes.

Hade det behövts hade det givits mediciner för att lindra de kval som livets slut ofta för med sig. Men behovet uppenbarade sig aldrig, vad de verkade. Ingen uppmärksammade några tecken till smärta eller oro. Ingen rosslig andning. Det var som att hon sov lugnt och fridfullt. Hon kunde bara inte vakna. Eller ville inte. Kanske hade hon bara bestämt sig för att det fick räcka?

Det enda ovanliga på henne jag kan dra mig till minnes – utöver att hon såg ut att vara 25 år yngre än sin verkliga ålder – var en tatuering. Inte helt vanligt med tatueringar på 100-åriga tanter tänkte jag, men samtidigt har man sett det mesta efter lång tid i yrket och jag dömer ingen. Tatueringen utgjordes av en prydligt skriven sifferkombination på bröstet. Ungefär tre centimeter höga siffror på en rak linje och med jämna mellanrum.

De första tankarna gick till koncentrationslägrens fångar under andra världskriget. Men de hade väl fått sina tatueringar på armen, och inte på bröstet?

Och för övrigt såg tatueringen ut att vara alldeles för ny och för fint gjord för det. Två ett noll nio ett sju ett sju fyra sju. Jag minns siffrorna än.

Hon låg hos oss på avdelningen, gjorde inget väsen av sig och ingen som ringde och eftersökte henne.

Efter några dagar märkte vi att slutet nog ändå började närma sig. Huden blev mer marmorerad. Andningen blev oregelbunden med längre och längre andningsuppehåll som avbryts av episoder med hetsig och flåsig andning som tecken på att hjärnstammen inte få tillräckligt med syre. Att kroppen börjar koppla ifrån verksamheten.

Det var under ett av mina kvällspass, och som tur var så var det lugnt på avdelningen i övrigt och jag kunde därför turas om med mina kollegor att sitta hos henne under delar av kvällen. Vi försöker göra det hos patienter som inte har några anhöriga hos sig. Det är inte många som förtjänar att dö ensamma.

Jag satt inne hos henne och lyssnade på de långa andningsuppehållen. Min hand på hennes, så att hon kanske skulle känna på något sätt att hon inte var helt ensam in i döden.
Det gick längre och längre tid mellan andetagen. I extrema fall kan man få räkna upp till minuter mellan dem. Efter ett av alla dessa andetag någon gång under kvällen insåg jag att det inte kom något nytt.

Jag väntade och väntade. Väntade lite mer. Ingenting.

Med fingrarna försökte jag hitta pulsen på handlederna utan att lyckas. Försökte med halspulsådern. Ingenting.

Den tidigare så kraftiga och levande pulsen som hon haft tills alldeles nyss fanns inte längre där.

Döden hade slutligen kommit till kvinnan. Lugnt och stilla. Värdigt, om man så vill. Och i det närmaste helt ensamt.

Jag noterade datum och klockslag. Sjuttonde september 2021 klockan 17:47.

Jag la henne på rygg i sängen, ringde på mina kollegor och förklarade när de kom in att det var slut. Vi sökte läkare som skulle komma upp och konstatera dödsfallet. Av någon anledning känns det fel att börja göra i ordning en avliden patient innan den döde har blivit påtittad av en läkare.

Inte för att jag kan förklara varför. Det krävs väl egentligen inte överdrivet mycket studieskulder för att diagnostisera en patient – som varit medvetslös i flera dagar och varken har puls eller andning – som avliden. Men vi gjorde det i alla fall. Väntade med att göra i ordning henne tills läkaren varit där och sagt det vi redan visste.

Sedan gjorde vi det vi alltid brukar: tvättar av den döde, tar bort eventuella infarter och katetrar. Vi tar på rena kläder och bäddar fint i sängen. Tar även in en fin duk till det lilla bordet och en liten LED-lampa i form av ett levande ljus.

Även om vi i detta fall visste att det inte skulle komma dit någon för att ta ett sista farväl. Vem skulle vi ringa?

Men det har att göra med värdighet. Det är irrelevant om det kommer någon eller inte. Den döda ska göras fin efter frånfället. Det är inte främst för de anhöriga vi gör det.

Innan jag stämplade ut och gick hem den kvällen var jag och en kollega ner med kvinnan till kylrummet.

Hennes tillhörigheter och värdesaker hon kommit in med lades i en värdepåse som hon fick med sig ner till bårhuset. Det är inte kutym egentligen, men i och med att vi var rätt säkra på att ingen skulle komma och hämta dem visste vi inte vad vi annars skulle göra med dem. Vi pratade kanske lite om damen i sängen på vägen ned, hur tragiskt det var att hon varit så ensam. Inga anhöriga angivna, ingen nära som kom på besök eller vakade vid hennes sida. Strax efter att vi dragit över den stelnande kroppen till den kalla plåtbritsen och gått upp till avdelningen igen med en tom säng gick jag hem för dagen.

Det gick några dygn och minnet av kvinnan hade börjat blekna, när jag tog emot ett samtal på jobbet. Det var en kvinna i andra änden av linjen. Jag kunde inte åldersbestämma henne, kunde vara allt från 35 till 80. Men hon frågade efter damen som dött en kväll för tre dagar sedan.

Först blev jag väldigt ställd.

Ska jag lämna ett dödsbud till en anhörig över telefonen? En familjemedlem som kanske inte alls är förberedd på det? Och därtill till någon som inte finns införd i journalen som närstående? Vad säger sekretesslagarna om det?

Kanske hörde hon genom telefonen att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga, för hon förklarade fort att hon mycket väl var medveten om att patienten var död. Exakt hur hon fått reda på det kom jag mig inte för att fråga. Men hon undrade om vi kunde anordna en visning av den döda för en anhörig.

Jag förklarade att det skulle gå bra, och att vi inte har haft några uppgifter om närstående till hands, ifall hon undrade varför ingen har ringt. Det svarade hon inte på, men sade att det var en sonson som skulle vilja ta ett farväl och om det gick att ordna nästkommande dag. Jag skulle vara i tjänst då och sade att det går att ordna. Om barnbarnet kommer upp hit så följer jag med ner till det lilla kapell där vi ordnar visningar om patienten inte längre är kvar på avdelningen.

Det skulle inte behövas, han kunde möta upp mig vid ingången till kapellet.

Jo, de skulle hitta dit själva.

Jag grubblade en del på det där samtalet till och från under dagen, men landade i att familjen säkert hade varit bortrest senaste dagarna och kanske fått höra av någon att damen åkt in med ambulans. Att sonen inte hade ringt själv var inte heller så konstigt. Man vet inte vad folk har i bagaget. Han kanske var helt förkrossad och kunde inte själv tala i telefonen? Han hade kanske telefonskräck? Han och mamman kanske inte stod varandra så nära? Fan vet.

Jag bestämde mig hur som helst för att det inte var något konstigt med det hela. Nästa dag gick jag ner i kylrummet en halvtimme innan avtalad tid för att göra i ordning henne. Påsen med värdesaker hade jag i handen.

Jag får ibland frågan om jag inte tycker det är obehagligt att vara nere där själv. Visst – finns det tillräckligt med personal går vi gärna ner två och två. Men nu var vi lite kort om folk och ärligt talat så gör det mig inte så mycket.

Skämtsamt brukar jag svara att jag aldrig har haft problem med en döing. De levande brukar i regel vara de påfrestande och tålamodskrävande.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag ibland känner av ett ilande över ryggen och att benen får lite extra fart när jag är inne i kylrummet själv. Speciellt när jag är på väg ut och har ryggen mot de livlösa kropparna täckta av vita lakan, och väldigt speciellt när det är flertalet lik i kylrummet. En död gör mig inget. Inte två eller tre heller. Men blir det upp mot tio stycken händer något. Ett litet obehag. Musklerna i ryggen spänner sig lite. Det drar sig samman lite i hårbotten. Man vill gärna kasta en blick över axeln och slå igen den stålblanka dörren extra fort och hårt.

Jag tog ut britsen som den döda kvinnan låg på och drog den till kapellet. Kapell och kapell, förresten. Låt er inte luras av namnet. I själva verket är det ett rum. Ett ganska fint rum, med färgade fönsterrutor som inte går att se igenom men som ger rummet en fin och varm färg. En bänk med en fin duk på med en bibel, några LED-ljus och lite blommor. På väggen en större kristusbild. Två dörrar in i rummet. En som leder till korridoren bort till kylrummet, och en som vi tar in anhöriga genom.

Jag drog ner lakanet och konstaterade nöjt att det skulle bli fint. Ögonen var stängda, munnen likaså. Som om hon bara låg och sov. Fridfullt. Precis som hon varit under den sista tiden i livet.

Alla som jobbar eller jobbat med det här kan intyga att det inte alltid är så här enkelt. Ibland ser de döda inte lika fridfulla ut. Ögonen glipar, munnen öppen. Löständerna som förut gett en viss naturlig fyllnad till ansiktet saknas och allt ser hopsjunket, livlöst och – i brist på bättre ord – dött ut.

Det finns hjälpmedel att ta till. En ställning som fästs under hakan till exempel. Som ska tvinga ihop munnen tills dess att likstelheten kickar in och sköter den detaljen åt en. Men jag har aldrig fått det att fungera. Ställningen sitter inte kvar och det ger inget naturligt utseende. Och för övrigt hjälper den inte mycket när den döde redan är stel. Ögon som inte vill hållas stängda är i stort sett omöjliga att få ihop.

Men man får helt enkelt göra det bästa av situationen. Och i detta fall skulle det bli enkelt. Det enda som sade att hon på britsen inte bara låg och sov var de små men avgörande tecknen. Ingen bröstkorg som hävdes upp och ner i takt med andningen. Blekheten. Det där typiska vaxartade utseendet på hyn.

Det och kölden i kroppen från kylrummet.

Jag blev nöjd. Hon såg fin ut. Och i god tid innan avtalad tid, så jag hann sätta mig utanför kapellet och invänta besöket. Utanför kapellet, på den sida där de anhöriga får komma in, finns det en nisch med två fåtöljer och en lite soffa med ett bord emellan sig. Det finns även en hatthylla ifall någon vill hänga av sig kläderna.

Där satte jag mig att vänta, slösurfade på telefonen, ströläste lite på Reddit. Det hade varit en tidig morgon och rätt mycket att göra på jobbet så det var skönt att få sitta still en stund. Nästan så att ögonlocken blev tunga och tankarna började glida iväg när en knackning på glasdörren ut plötsligt väckte mig.

Jag gick upp, ut från det lilla utrymmet med soffgruppen och till dörren. På andra sidan glasdörren stod en yngling. Smal och gänglig med axellångt hår och löst sittande kläder som såg lite för stora ut på hans smala kropp. Blicken var…slö. Som om den inte riktigt hängde med. Munnen var uttryckslös. Ett rakt streck som inte avslöjade några känslor. Han såg…avtrubbad ut. Eller som om han var lite drogad.

”Fan, en pundare”, hann jag tänka.

Han var knappast äldre än sexton-sjutton år, vilket gjorde mig lite förvånad. Tanten hade varit urgammal. Som jag sade – närmare hundra. Rimligtvis skulle hennes barn vara i kanske sjuttio-åttioårsåldern, och hennes barnbarn någonstans runt femtio eller sextio. Inte i gymnasieåldern.

Snabbt överlade jag med mig själv. Jag kanske hade hört fel och det var i själva verket ett barnsbarnsbarn? Eller hade personen helt enkelt gått fel? I huskroppen nedanför kapellet ligger BUP. Var det dit han skulle egentligen?

Fördomsfullt kanske, men den lite slöa och glasartade blicken hos pojken utanför sade mig att det var en fullt möjlig förklaring. Med förhoppning om att min sekundsnabba tvekan inte hade varit för uppenbar öppnade jag dörren för att släppa in pojken.

”Hej, är ni här för en visning av…?”

Pojken var tyst någon sekund. Det såg ut som att han fick lov att tänka. Eller gräva lite i minnet. Till slut svarade han med släpande och lite sluddrande röst med namnet på damen som låg på andra sidan dörren bredvid oss.

Skönt. Då hade jag inte plockat fram fel lik. Inte för att det hänt mig någon gång, men det är alltid bra att försäkra sig.

Han tittade rakt fram med ögonen halvstängda.

”Fan” tänkte jag, ”han är ju hög som ett hus.”

Men vad skulle jag göra? Jag var ensam där nere med honom. Skulle jag be honom att gå för att återkomma vid ett senare tillfälle och utan systemförgiftning, med risk för att skapa en eventuellt jobbig scen? Kanske till och med en våldsam sådan? Nej, lika bra att få det här gjort och bli av med allt så snabbt som möjligt.

Samtidigt var jag irriterad, gränsfall arg. Vem fan låter en märkbart drogad och säkerligen emotionellt instabil tonåring komma på något sånt här själv? Varför var det ingen med honom? En förälder, kompis eller vad som helst? Jag sneglade snabbt ut genom dörren, men parkeringen var tom. Uppenbarligen var han ensam.

Så istället gick jag in i professionalismen. Visade honom hatthyllan ifall han ville hänga av sig sin hoodie.

Vanligtvis frågar jag anhöriga ifall de vill sitta ner en stund i soffan innan de går in. Kanske har de några frågor om den sista tiden i patientens liv? Kanske vill de bara samla sig innan de går in. Sedan förklarar jag att innanför dörren ligger den döda, de får gå in när de vill, de får stanna så länge de vill och jag kommer att sitta utanför och vänta på dem tills de är klara och kommer ut igen ifall de har fler frågor, bara behöver sitta en stund eller vill ha guidning tillbaka till parkeringen.

Nu hann jag inte ens avsluta första meningen innan en skälvning gick igenom den smala pojken – knappt märkbar. Men den syntes. För ett ögonblick såg han rädd ut. Livrädd. Och ångestfylld. En ångest som – vad han än hade tryckt i sig innan sitt besök – inte riktigt lyckades döva och dölja.

Mungiporna skälvde lite och ögonen var för en sekund vidöppna och glasklara. Hans kropp gjorde en liten, liten ansats till att vända sig om. För ett flyende ögonblick trodde jag att han skulle lägga benen på ryggen och springa ut genom glasdörren igen. Men lika fort var det borta och blicken sjönk tillbaka in i dimman. Kroppens spänst den plötsligt fått återgick till den hängande pose den haft tidigare

Just som jag skulle fortsätta med min utläggning gjorde killen ett snabbt utfall och med en snabb och mekanisk rörelse öppnade han dörren, tog två snabba steg in och stängde dörren hårt bakom sig.

”Oookej”, tänkte jag och satte mig i en fåtölj för att vänta.

Av någon anledning försökte jag verka lugn och cool inför…mig själv? När jag egentligen var rätt uppskakad. Allt utstrålade klart obehagliga vibbar.

Jag tog upp min telefon och skrev ett SMS till en kollega som var kvar uppe på avdelningen att jag hade en del att berätta sen. För att fördriva tiden och distrahera mig lite fortsatte jag att surfa runt på mobilen lite diskret för att snabbt kunna dölja den ifall han plötsligt skulle komma ut igen. Känns liksom lite vanvördigt att sitta med mobilen vid sådana tillfällen.

Jag har som sagt gjort det här många gånger, och har träffat på de flesta reaktioner från anhöriga. Många är lite ledsna, torkar ögonen i en pappersnäsduk. Vissa vill mest liksom ha ett avslut. Att få säga hejdå och få klart för sig att personen på britsen faktiskt inte finns längre. Göra det verkligt. Några få slänger sig över den döda och kalla och skriker ut sin sorg och desperation.

Det är kanske inte vanligt, men det händer.

Jag drog mig till minnes en gång för åtskilliga år sedan när jag och en kollega haft en visning och dottern hade kastat sig över britsen – och sin döda mor – i sorg och saknad. Och snabbt gick det, innan vi ens hade hunnit stänga dörren bakom dem, och vi insåg till vår förskräckelse att vi hade glömt låsa hjulen på britsen. Det hade gått bra, men kunde lika gärna gått åt skogen. Numera är jag väldigt nog med att låsa fast britsen.

Det jag vill säga är att man alltså får vara beredd på det mesta.

Det jag hade sett här hittills idag var kanske inte vanligt – det är sällan det kommer drogade ynglingar på visningar av döda släktingar – men inte nödvändigtvis onaturligt. Märk väl – hittills.

Med ena hjärnhalvan ner i mobilen och andra fokuserad på dörren för att snabbt märka om pojken var på väg ut igen lyssnade jag uppmärksamt. Jag hörde halvkvävda snyftningar där inifrån. Snyftningar och…ord? En entonig frammumlad tirad, nästan som om han mässade något. Bad han?

Jag brukar tänka på mig själv som en rätt bra människokännare, och jag hade inte fått några religiösa vibbar från killen så nyfiket lyssnade jag än intensivare. Snyftningarna blev högre, mer desperata till sin natur.

Motvilligt reste jag mig för att gå fram till dörren och knacka på, kanske titta in och se om allt gick bra. Jag brukar inte göra det, men det här började kännas som ett fall som påbjöd ett undantag. Jag ville inte att han skulle kollapsa där inne och jag ville absolut inte behöva ringa ner personal från akuten för att hämta upp honom till sig.

Tyst gick jag fram till dörren, höjde min knutna hand för att knacka på…

…och insåg att jag hörde mer än en röst.

Pojkens snabba, våta andhämtning. Och en annan – svag och väsande röst som entonigt och ansträngt rabblade någonting jag inte kunde uttyda. En röst som lät som att den med möda pressades ut genom tomma lungor, en kall strupe, stela stämband och död vävnad med en tunga ovan vid att röra sig.

Vad fan.

Hörde jag rätt?

Var det egentligen fläktarna jag hörde som spelade mig ett spratt? Jag var ju redan lite på helspänn, kanske lite mer benägen att tolka in annat i vardagliga ljud. Jag gick närmare och lade nästan örat mot dörren, men nej – det var en till röst där inne. En röst som inte tillhörde pojken, och inte någon annan levande i det där rummet.

Det gick fortfarande inte att uttyda några ord, mer som när man hör grannarna tala genom väggen. Men en röst var det och snart gick det upp för mig att pojken inte hördes längre. Inga ledsna snyftanden, inga rädda gnyenden.

Bara den väsande, nu mer blöta nästan gurglande rösten som steg i intensitet och snart nästan skrek ut allt den hade att säga. Det gick nästan att uttyda ord nu, men inga jag kände igen och jag skulle för mitt liv inte kunna återge dem nu i efterhand. Men tydliga vokaler och konsonanter som spottades fram i skrikande frenesi med en vass med hes kvinnoröst.

Sedan blev det helt tyst.

Helt tyst. Som i en grav.

Med en skenande puls och en hjärna som gick på högvarv men ändå inte lyckades ta några beslut backade jag tillbaka mot sofforna med blicken fäst vid dörren in till kapellet. Jag hade inte svalt på flera minuter, inte heller blinkat. Alla mina muskler i ansiktet var spända nästan som i kramp.

Sedan miljoner år nedärvda instinkter att fäkta eller fly var som fastfrusna, och istället kunde jag bara fokusera på dörren och vänta.

På vad…?

Två snabba steg inifrån sedan slogs dörren upp och där stod pojken. Rak i ryggen, ingen tillstymmelse till sorg eller rädsla och klara hårda ögon som han hade fixerade på mig.

Och jag hade mina på honom. Men det var nog jag som såg ut som ett rådjur som stirrar in i ett par billyktor nu, inte han.

Så stod vi i vad som kändes som en evighet.

Hans kläder var i oordning. Skrynkliga och lite trasiga. Hade de varit det när han gick in? Jag mindes inte.

Sedan sprack hans mun upp i ett leende. Inte av glädje. Hotfullt? Eller mer spefullt illavarslande. Han visste att jag hade varit utanför dörren hela tiden.

Att jag hade hört allting. Att jag var rädd. Och förvirrad.

Det glädjelösa leendet hängde kvar i ansiktet som var vänt mot mig. Hånfullt.

Som om han ville fråga mig ”Vem kommer att tro dig?”.

Men istället sade han ett kort ”Tack. För visningen” och vände sig och gick mot glasdörren. Det sista jag såg innan han vände ryggen mot mig var en antydan till en tatuering på bröstet innanför den löst sittande tröjans hängande och rivna krage. Något som skulle kunna vara en sifferkombination. Som inte hade funnits där förut.

Innan han öppnade dörren stannade han. Åter frös jag till is.

Så sade han, tystare nu: ”Och för att du höll min hand.”

Sedan gick han ut och försvann.

Sakta backade jag och satte mig i en fåtölj. Jag vet inte hur länge jag satt där. Flera minuter i alla fall. Bara tänkte, försökte reda ut vad som hänt egentligen. Till slut ställde jag mig upp och gick till ytterdörren. Ville försäkra mig om att han inte var kvar, men ute på den lilla parkeringen var det tomt.

Så jag gick till dörren till kapellet och öppnade.

Pulsen rusade fortfarande.

Och så blev jag stående i dörren.

På den kalla stålbritsen låg damen i en spänd båge med ryggen krökt uppåt i en krampande pose. De förut så fridfulla och stängda ögonen var uppspärrade och stirrade blint mot taket, blottade de karakteristiska döda ögonen med den vita hinnan över pupillen. De bleka läpparna var vidgade i ett tyst skrik och blottade de gulbleka tänderna och en tunga som var böjd uppåt mot övre gommen.

Och den hy som tidigare varit slät och fin, blek men frisk var nu istället grå och slappt hängande runt buken.

Spänd som nästan genomskinlig låg den runt de utstickande axlarna. Leverfläckar hade växt fram i pannan och skalpen var nästan kal. På lakanet, runt huvudet låg det tjocka håret som om det lossnat av sig självt. Armarna var sträckta snett ut från kroppen och vilade likstelt i luften på var sida om den smala kroppen. Den som nu var betydligt äldre än sina knappa hundra år.

I de hårt knutna händerna höll hon bitar av nattskjortan hon haft på sig, nu sönderriven. Bröstet var täckt av vita rivsår och jag såg att flera av hennes naglar var avbrutna och trasiga. Av tatueringen som funnits på bröstet fanns inte ett spår.

Jag stängde dörren. Andades tungt och ansträngt med paniken bubblande inuti mig. Jag gick ut på parkeringen för att ta luft då den kändes tryckande och tjock inne i kapellet.

Vad i helvete skulle jag göra?

Till slut ringde jag en vaktmästare som brukar jobba på bårhuset och förklarade att jag skulle vilja ha hjälp med att få tillbaka damen in i kylrummet igen. Fanns inte en chans att jag skulle närma mig det där ensam igen.

Han lät lite frågande men skulle komma ner.

När han till slut kom så blev även han stående i dörröppningen med vidöppen mun och stirrande blick.

”Vad fan har hänt?” frågade han.

Vad skulle jag säga?

”Vet inte”, sade jag bara.

Snabbt tog vi bort allting som skulle dukas undan, täckte över det förvridna liket igen och drog in henne i kylrummet.

Oroligt funderade jag på om vaktmästaren skulle tro att jag gjort det här mot den gamla tanten. Men misstänkte han mig så visade han inget.

Vi stängde dörren hårt bakom oss och gick därifrån.

Han försökte fråga ut mig vad som hänt. Så där brukar inte de döda se ut och han hade ju sett henne tidigare i kylrummet och då hade hon inte varit sådär och vad fan var det där?

Jag svarade undvikande. Allt jag kunde säga skulle bara spä på förvirringen istället för att skingra den. Istället tog jag hissen upp till jobbet, sade till mina kollegor att jag inte mådde bra och skulle gå hem för dagen.

Sköterskan jag gick med undrade vad jag ville berätta om, som jag skrivit om i SMS:et. Men jag sade att vi tar det senare och så gick jag hem. De fick klara sig bäst de ville på jobbet utan mig, jag kunde inte vara kvar.

Som tur var så var jag långledig några dagar efter det här.

Det tog sin lilla tid innan jag kunde börja smälta allting, men allt eftersom började jag att sopa undan det och sortera in det som ”oförklarligt skräp” och försökte att inte fundera på det alls. Vilket till slut började gå förvånansvärt bra ändå.

Mardrömmarna började komma mer sällan. Snart kunde jag sova utan sömnmedel igen.
Men jag kommer nog inte ha några ensamma visningar av avlidna framöver.

För några veckor sedan var jag ledig från jobbet och spenderade eftermiddagen med att åka planlöst med bilen. Det, en termosmugg med kaffe och en podd i bilstereon i någon eller några timmar är avslappnande och skönt. Låter en hämta andan lite.

Utan att jag egentligen hade reflekterat över det hade jag svängt in på den lilla väg där tanten hade bott. Jag insåg det när jag var några hundra meter från huset och blev genast på helspänn.

Skulle jag vända om?

”Skärp dig” tänkte jag. Det är ett hus. Varken mer eller mindre. Käringen är död och begraven sedan länge.

Alltså åkte jag vidare mot huset, men jag önskar att jag ärligt kunde säga att jag var lugnare än vad jag egentligen var.

Utan att jag tänkt på det hade jag sänkt ljudet på stereon och blicken var spänd och stel. Andhämtningen var snabb och forcerad. Pannan hade blivit svettig. Längre fram, alldeles vid en kurva kunde jag skymta stugan nu.

Ett litet, charmigt hus. Rött med vita knutar. Carl Larsson-land.

Det såg välskött ut. Hade säkert sålts. Kanske till någon tysk eller holländare. De älskar sånt där. Ursvensk, pittoresk kultur.

Så for jag förbi huset, inhägnat av ett fint vitt staket. Gardiner i fönstren, gräsmattan klippt. Välskött.

Såg den mörka djupa skogen bakom tomten. Och tjärnen.

Och den bekanta ynglingen som stod vid kanten av tjärnen med en räfsa i handen. Blicken fast fokuserad på mig och ett spefullt leende på läpparna.

Signaturmelodi

Vi har hört undersköterskan Björns historia “Ett sista farväl”, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är veckans Creepypodden slut. Men tänk på den där gränsen mellan liv och död, tänk på vad det skulle innebära om det visade sig att vi drömde när vi sov den sista, längsta sömnen. Eller om vi, som ligger nära till hands om man väl börjat tänka på det, redan lever i en sådan dröm. I så fall är vi åtminstone i den tillsammans.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.