Avsnitt 205: Tio svenska storys VII

Nedan följer en självupplevd och helt sann berättelse. Jag vet att alla historier nästan alltid börjar så, men den här gången är det faktiskt sant.

Sedan jag blev mamma för fem år sedan har jag varit lättväckt. Minsta rörelse i sängen, oavsett om det är små barnfötter som buffar mig i ryggen eller min sambos hostningar, och minsta ljud från barnens sovrum väcker mig, och jag vill alltid se till att alla mår bra innan jag somnar om. När jag och min sambo fick vårt första barn bodde vi i lägenhet, men vi flyttade inom kort till ett hus för att få större boyta och en härlig trädgård. Med större boyta kom naturligtvis också syskon kom på tal, och när vår äldsta dotter var två och ett halv år gammal föddes vår yngsta dotter. Min stora dotter är så stor nu att hon sällan kommer in till oss mer på nätterna men vår lilla kommer intassande nästan varje natt. Hon somnar alltid om snabbt när hon väl fått lägga sig hos oss. Jag tycker bara det är mysigt.

Även den natt jag nu ska berätta om kom hon in till oss. Jag vaknade en stund senare av att hon var vaken. Jag märker det alltid på hennes rörelser i sängen, men också på hennes smackande med nappen. Hon sover alltid med en napp i munnen och en napp i handen. När hon vaknar till sker alltid någon form av utprovning av napparna för att utvärdera vilken som är bäst. Det är ett distinkt och gulligt smackande, och jag hörde det denna natt, och vaknade. Jag tittade försiktigt på klockan på mobilen för att veta om det var värt att somna om eller inte. Klockan var bara fem, så jag låtsades sova vidare, eftersom det brukar vara det bästa sättet för att få lillan att också somna om till slut. Min sambo sov tungt. Det var så tyst i huset att jag kunde höra min äldre dotters andetag från rummet bredvid. Hela huset var tyst och lugnt.

Och då, från ingenstans, viskade vår lilla dotter mellan oss: ”Vem är det som skrattar?”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det har ännu en gång blivit dags för oss att återvända till vårt omtyckta format “Tio svenska storys”. Inledningsvis hörde vi lyssnaren Idas korta berättelse “Vem är det som skrattar?”, uppläst av Rakel Josephson, och den passar ju fint som öppning, inte minst i och med dess inledning: Idas bedyrande att det hon har att berätta faktiskt är sant.

För det är väl kanske det som lockar med dessa avsnitt, detta att vi här får höra korta, vardagliga berättelser, rätt ur lyssnarnas verklighet. Inte för att det skiljer sig i autenticitet – allt du hör i Creepypodden är naturligtvis alltid sant – utan för att formatet på ett annat sätt går att föreställa sig med en själv som huvudperson. Det vi berättar om vad som ytterst, i sällsynta fall, faktiskt kan hända i vardagen är också unikt ärliga berättelser om just vår vardag.

Jag tänker åtminstone det när jag sitter och scrollar igenom Folke. Det är det kärleksfulla namn som Institutet för språk och folkminnen gett sin digitala arkivtjänst, där de publicerat en stor mängd gamla folkminnesupptäckningar som funnits på ett arkiv i Göteborg. Folke innehåller en sorts scannade arkivkort från första hälften av 1900-talet, där citat och berättelser ur intervjuer med gammalt folk nedtecknats, och det är en unikt rik och spännande plats för den som är intresserad av hur den sorts historier som vi kan höra i “Tio svenska storys”-avsnitten kunde låta runt förra sekelskiftet.

Ta till exempel den här historien.

“Nedanstående inträffade i Bjuråkers socken, Helsingland, för ett tiotal år sedan, berättat för mig av en faster. En barnmorska gick varje kväll till en bondgård i närheten och hämtade sin mjölk. Vägen gick förbi en annan gård där husets ägare för en tid sedan avlidit. Stället beboddes nu av ett ungt folk. En kväll observerade barnmorskan att den avlidne mannen stod livslevande i ett av husets fönster, med ett ljus i handen och pekande ut på gården. Denna syn upprepades kväll efter kväll och mjölkförsäljarna kunde icke förstå vad som hänt barnmorskan, som inte längre varken talade eller svarade åt dem. Hon hade ej nämnt sina syner för någon. En kväll syntes dock den gamle, döda mannen tydligare än vanligt där han stod i fönstret med ljus i ena handen och pekande på ett stort uppslag av gammalt virke, som låg på gården. Mannen var i skjortärmarna och iklädd blå och rödrandig ylletröja av allmogetyg. Denna kväll kunde dock ej barnmorskan tiga åt mjölkförsäljarna. ‘I kväll måste Ni följa mig hem’, sade hon åt hustrun, ‘jag vågar ej gå ensam!’ Hon fick sällskap och framkomna till gården sågo nu båda den vanliga synen i fönstret. Dagen därpå uppmanades gårdens folk att söka taga reda på, vad orsaken kunde vara till den avlidna mannens beteende. De började därför riva den virkeshög, som den döde pekat på, och till sin stora häpnad hittade de gömd i densamma en kanna av silver, som ingen förut kände till. Efter den dagen visade sig vålnaden aldrig mera.”

Det här var en historia som Falubon Axel Forsman nedtecknade i ett brev och skickade till Västsvenska folkminnesföreningens arkiv den 15 januari 1929, för snart etthundra år sedan. Forsman hade läst i Falu-Länstidning att folkminnesföreningen eftersökte gamla sägner, han skrev med något yvig handstil ned de han själv hade fått höra genom åren och skickade iväg dem, och där, i det brevet, har den här historien förblivit, som en påminnelse om en annan sinnevärld. En värld där döda män står i fönster och pekar ut sitt bortglömda silver. I detaljerna, ganska avlägset. I sin essens, däremot, identiskt med många historier om brott och övergrepp som avslöjas på grund av ett övernaturligt ingripande, historier vi inte sällan hört just i den här podden genom åren.

Med andra ord: folkminnesarkivet Folke är nog ett ganska bra underlag för Creepypodden, om den hade funnits för hundra år sedan, och kanske hetat något i stil med “Rysliga timmen”.

Det jag dock fastnat mest för i mina studier av Folke är Håvålen. De dyker upp på Tjörn, en stor ö norr om Göteborg: olika versioner av en berättelse som helt uppenbart har starkt lokalt fäste. Johan Pettersson i Kurlanda, född 1869, kunde till exempel berätta att en gång “kom det upp ur havet en man, som de kallade Håvålen. Han levde här på Tjörn och fick många ättlingar.”

Janne Olsson från Sumpen, fyra år äldre än Johan, visste fler detaljer: “Det var fyra man, som skulle fiska. De voro från Rånäs. Vid ett grund, som kallas Håvålane, fann de en man, som kom upp ur havet. De kallade honom Håvålen, och han följde dem i land, där han sedan levde hela sitt liv.”

Den här historien kände man till på Tjörn, verkar det som, ung som gammal. Ett tredje upptecknande kommer från en intervju med Hugo Hermansson i Kyrkefjäll, född så sent som 1906. Han hade hört om Håvålen från en Karl i Myra, och han berättade i stort sett detsamma som Johan och Janne, men fyllde i ytterligare att “när han dog, skulle de ro ut å släppa’n” – alltså att Håvålen när han låg på dödsbädden bad att få bli släppt i havet.

Det finns berättelser på flera håll i världen om havsväsen som råkar följa med upp när fiskare drar upp sina fiskedon, och den har i äldre tider varit särskild spridd i Bohuslän, så i stort är berättelsen inte unik. Ett exempel på det kommer från botanikern Pehr Kalm, en av Linnés lärjungar, som i en reseberättelse beskrev hur han 1742 mötte en man i Fjällbacka som sade att en gubbe där, som dött tolv år innan, själv varit med om att dra upp en sådan “havsmänniska”. Många i bygden kunde bekräfta att gubben hade berättat om detta. Kalm reste vidare till Tjörn, och då fick han höra om “den bekante håfvålen”, men han avfärdade det som “forna tiders snack och skrock” som han inte ville befatta sig med.

Men det finns omständigheter i berättelserna från Tjörn som är intressanta. Dels är det namnet, Håvålen, som är värt att stanna upp vid. Det nämns ju i berättelserna att det är taget efter ett särskilt fiskegrund en mil utanför Tjörn, väster om Grönskären, men det är också värt att påpeka att namnet Håvål enligt äldre namnstudier ska ha levat kvar i Bohuslän så sent som på 1600-talet som en kvarleva av det fornnordiska namnet Havard. Lägg till det en liten bisats som Johan Pettersson i Kurlanda nämner i sin version av folkberättelsen – “Namnet Håvålen betyder, att han inte var någon kristen.” – så har vi ett tecken på att namnet på havsvarelsen kan vara urgammalt.

Om det var fiskegrundet som gav namn till havsvarelsen, eller tvärtom var havsvarelsen som gav namnet till fiskegrundet, är alltså svårt att säga.

Och så är det det där med hur det berättas att Håvålen blev kvar på land. I många versioner av historierna om havsmänniskor släpps de tillbaka när de fiskats upp, men Håvålen tas i land, gör sig hemmastadd och blir en omtyckt och respekterad medlem av samhället. Hans märkliga ursprung till trots är hans stora fiskelycka föremål för beundran hos folk. Ja, Håvålen bildar till och med familj, och hans släkt ärver hans fiskelycka. Bengt af Klintberg har pekat på hur den här historien, om den förknippats med den ena eller andra kända släkten ute på Tjörn, kan ha överlevt längre: att den parasiterat på verkliga familjer.

Men visst är det lockande att tänka att det egentligen är tvärtom, allt det här, alla halvt bortglömda viskningar om flera hundra år gamla berättelser, bottnar i ett verkligt skeende. Att det någonstans i historiens mörker finns en händelse där en Havard drogs upp ur havet, kanske räddad från ett skeppsbrott, och att han bildade familj på Tjörn.

Om inte annat så för att det kunde innebära att någon av de historier vi berättar idag skulle kunna bli lika gamla. Överleva in i en tid där alla vi sedan länge är döda och bortglömda.

Låt oss tänka så, när vi går igenom och hör nästa historia i veckans avsnitt: “Austre strand”, av signaturen Wassaste kniven, uppläst av Anna Tullberg.

Jag var tolv eller möjligen tretton, ålder var ett flytande begrepp vid den tiden i livet. Liksom de flesta av sommarlovets dagar cyklade jag till stranden. Sudret hade många stränder att välja bland och den dagen hade jag och min far styrt mot den östra sidan, valt sand före sten och slagit oss ner på Austre strand.

Austre är en populär sandstrand som inte är särskilt långgrund och som blir hyggligt varm när vinden ligger på från öster. En bit ut i havet ligger Heligholmen som vid lågvatten är möjlig att gå ut till via en sandrygg, i folkmun kallad hästgången. Sandryggen ligger under vattenytan i ett gatt mellan stranden och ön, vattnet blir därför mycket strömt och det har hänt att folk som begett sig ut har dragits ned från gången och drunknat. Faran med hästgången var vida känd bland oss barn, men ovetande besökare och oförsiktiga har råkat illa ut långt in i modern tid. På ön finns också en fyr för att varna förbipasserande skepp för undervattensreven utanför, men innan fyrarnas tid mötte många skepp sitt öde där. Och inte bara där, närvaron av rev runt hela Sudret hade gjort strandningar och förlisningar till en del av vardagen, ja till och med en födkrok för folket där. Att jag nämner platsens historia är för att visa på att den vackra naturen även kan vara bedräglig.

Jag älskade att bada i alla väder men just den här förmiddagen var varm och solig. På vägen från parkeringen som gick upp över de vasstäckta sanddynorna ner mot badstranden, uppfattade jag de ljud och lukter som jag växt upp med och därför inte längre uppfattade på samma sätt som en utomstående skulle ha gjort. Från de lågvuxna gräspartierna steg en doft av varmt gräs och backtimjan, och från det höga gräset och vassruggarna sjöng otaliga vårtbitare och gräshoppor. Intrycket när man kom över sandkrönet var det vidsträckta, blågröna havet med Heligholmen som en platt bakelse till vänster i synfältet. Vi hade tur den dagen, vattnet var klart och utan aktiv algblomning. Jag och far sprang ut i vattnet och slängde oss i när det till slut blev för tungt att fortsätta springa. Han doppade sig, crawlade en bit och vände därefter tillbaka mot stranden och handduken, han skulle sola resten av tiden. Själv tänkte jag väl bada tills jag blev blå.

Jag mindes att det skulle finnas en bra sten att dyka ifrån en bit ut i vattnet på den östra delen av stranden, dit årtusenden av vindar och strömmar pressat stenar mot vikens ytterkanter. Den stora sten som jag och min kusin hittat en tidigare sommar var ett stort block som nådde upp en halvmeter under ytan. Jag hade bara ett hum om var den låg. Jag simmade ut till dess att jag knappt bottnade och höll ett öga på aspdungen vid stranden som skulle utgöra riktmärket. Så dök jag och försökte leta efter suddiga konturer i vattnet som kunde vara stenen, ångrande att jag inte tagit med simglasögon. Det var som att leta efter en nål i en höstack, med simglasögon hade sikten varit god, men nu kunde jag bara skönja någon meter omkring mig. Efter ett tag hittade jag något annat som fångade mitt intresse och fick mig att ge upp tanken på att finna dykstenen.

På den sandiga botten låg en mindre bumling med en kort plankbit som vattnet slipat mjuk och fin lutad mot sig med den nedre delen av långsidan nedsjunken i sanden. Jag ville ha plankbiten, den såg fin ut och kanske kunde jag skapa någon strandkonst med den. Så jag drog efter andan och dök ner, stenen och plankan låg inte särskilt djupt, jag bottnade nästan. Med ett fast grepp om båda kortsidorna försökte jag dra upp den, men den satt djupare fast i sanden än jag hade förväntat mig. Jag försökte gräva undan runtom kring för att kunna greppa den underifrån men bara mer planka fortsatte komma fram trots att jag grävde allt djupare, den verkade aldrig ta slut. Det blev tydligt att den inte skulle kunna grävas loss.

Efter ett besök till ytan för luft bestämde jag mig för att göra ett sista försök. Den här gången kilade jag in handen mellan plankstumpen och stenen för att se till att den inte satt fast på något vis. Då kände jag min hand komma åt någonting, något tunt, smalt och glatt. Mina fingrar slöt sig och gled över något slätt och täckt med en tunn film av alger. En trädgren var min första tanke. Sen kände jag en till pinnliknande form, smalare än den första, och de två satt ihop med varandra, i varje ände. Hjärnan kopplade formen med den glatta ytan och jag släppte äcklad föremålet. Jag insåg att det var ett vingskelett efter en stor fågel, kanske trut eller svan som låg fastkilad mellan plankan och stenen. Jag tog mig snabbt därifrån och in till strandbrynet där jag tvättade händerna med sand och vattnet, men känslan av den glatta algiga ytan ville inte försvinna. Baddagen var över för min del, och jag vet inte varför men jag nämnde inget för min far, jag ville nog bara slippa tänka på det.

Och sen tänkte jag inte mer på det förrän drygt femton år senare, i min lägenhet i Malmö. En kväll då jag väntade på att sömnen skulle infinna sig kom jag att tänka på min barndoms somrar och hur mycket jag nu saknade utflykterna till havet. Så dök minnet och känslan av skelettet i min hand upp igen och jag började tänka på vad som hade utspelat sig den där dagen, på stenen och brädbiten. Och det var något som skavde. Till slut slog det mig. Hur kunde en plankbit ha fastnat sådär, i läsidan mot en ensamt belägen sten. Djupt, djupt begraven i sanden. Det borde ha varit omöjligt på naturlig väg. Den var som av människohand nedgrävd för att skydda stenen mot stormar och strömmar och hindra den från att flytta sig in mot stranden.

Och hur kunde det vara möjligt att resterna av en sjöfågel skulle kunna fastna i det minimala utrymmet mellan bräda och sten? Jag kunde ju knappt komma in bakom med handen. Minnet och känslan av skelettet under fingrarna…

Det känns overkligt och motbjudande att säga det högt men det är min idag fasta övertygelse att någon ligger begraven ute i vattnet vid Austre strand.

Vi hörde “Austre strand”, skriven av signaturen Wassaste kniven och uppläst av Anna Tullberg. Vem vet om något faktiskt en dag kommer hittas där, av en av framtidens arkeologer. Det är oss lika förborgat som berättelserna om de människors liv vars ben vi idag gräver upp.

De historier som skickas in till Creepypodden är i och för sig inte alla lika dagsfärska. Vi ska höra ett exempel på en historia som lika gärna kunde finnas på Folke, som skickats in av lyssnaren Mats. Den heter “Min mormorsfar klensmeden”, och den läses av Ludvig Josephson.

Min mormors far, Kristian, var en ståtlig karl. På fotografier av honom ser man en lång, välbyggd man med en oklanderligt hållen mustasch. Han ser solid ut, stabil och stark. Han var smed, klensmed. En klensmed smider för hand, och hans vanligaste smidesarbeten var olika typer av beslag, staketdetaljer, olika räcken och andra byggnadsdetaljer. Större delen av sitt yrkesliv var han smed på Örbyhus Slott i Uppland. Många av de grindar och spjutstaket som omgärdar slottsträdgården har han smitt.

Han började som lärling och jobbade sig hela vägen upp till smedsmästare. En del av hans arbeten finns fortfarande att se på olika hus, bland annat på Lidingö, utöver de som finns på och runt Örbyhus Slott.

Huset där han bodde med sin familj finns kvar. De bodde fjorton personer i en ganska liten lägenhet på övervåningen av ett litet gult hus som fortfarande finns kvar när man åker in mot slottet. Efter att ha fött tretton barn, varav ett dog som spädbarn, avled Elvira och lämnade min morfar med tolv barn att ta hand om. Hon dog på vintern och lades i en kista i vedboden som brukligt var när tjälen hindrade att man grävde gravar. Där fick hennes barn passera henne varje gång de hämtade ved. Man skulle ju kunna tro att det var henne den här berättelsen handlade om, men så är inte fallet.

Under sina smedslärlingsår var han hos olika smeder runt om i Uppland. Bland annat var han ett par år hos en smedsmästare i Björklinge, cirka två mil norr om Uppsala. Björklinge är en blomstrande förort och har blivit ett attraktivt ställe att bo, som det typiska svenska villasamhälle det blivit.

Förr gick E4:an rätt igenom samhället, men sen omledningen av motorvägen har trafiken genom Björklinge minskat avsevärt.

Smedjan där min mormorsfar gick lärling står kvar. Huset står kvar, men det är nog inte en aktiv smedja längre. Jag har varit där och tittat några gånger, men de smutsiga fönstren tillåter inte att man kan se in.

Min mormorsfar blev rätt gammal. Jag vet inte exakt hur gammal, men närmare nittio i alla fall. På ålderns höst skrev han ner en levnadsbeskrivning. En gammal mans snirkliga handstil på randat papper. Han skrev om sin barndom, sin uppväxt och fram tills han bildade familj med sin Elvira. Han avslutade med att skriva till sina barn något i stil med: ”Ja, sen vet ju ni själva vad som blev”.

Men han skriver också om sina lärlingsår i Björklinge. Smedsmäster var sträng och höll sina två lärlingar på kort koppel. De bodde i en ”drängkammare”, fick inte dricka sprit under veckorna, och kortspel var strängt förbjudet. Varje dag var lärlingarna tvungna att städa smedjan så att den var prickfritt ren innan de stängde smedjan för natten. Det var långa dagar och städningen kunde ibland ta lång tid. Alla verktyg måste vara på sin avsedda plats, ässjan tömd på aska och golvet sopat. Inga metallämnen eller påbörjade detaljer fick ligga kvar på arbetsbänken. Mäster var väldigt noga på de punkterna så det var ingen idé att försöka smita undan.

Så en dag blev mäster kallad till Stockholm för att inspektera ett kommande jobb. Lärlingarna fick klara sig själva i två dagar, eftersom mäster skulle stanna i Stockholm över natten. För min mormorsfar och hans kamrat betydde det att de kunde ta det lite lugnare. Det fanns ju ingen som flåsade dem i nacken om städning och annat, och lärlingar sägs ju vara lata av naturen.

När de var klara med dagens arbeten bestämde de sig för att lämna smedjan som den var. De skulle ju fortsätta med samma arbeten nästa dag, och de tyckte inte det fanns någon anledning att städa. När katten är borta, och så vidare. Nu när smedsmästaren var i Stockholm kunde de unna sig att ta mindre allvarligt på sysslorna. Sagt och gjort, de lämnade smedjan ostädad, låste och gick hem.

Vad de gjorde på sin nyvunna lediga tid skriver mormorsfar inget om. Kanske gick de ner på byn för att träffa flickor, kanske spelade de kort, kanske gick de bara och lade sig tidigare än vanligt, nu när de fick en längre kväll.

På morgonen var de väl kanske inte så tidigt i smedjan som vanligt, men de hade ju arbeten som skulle göras innan mäster kom hem, så det gick ju inte att skolka. De gick till smedjan och min morfarsfar, som var äldst och därmed anförtrodd nyckeln, låste upp.

Smedjan såg inte ut som den gjort när de lämnat den. Den var prickfritt städad. Varje verktyg låg på sin avsedda plats, ässjan var tömd på aska. Alla ämnen och påbörjade arbeten låg för sig, borta från den helt rena arbetsbänken. Golvet var sopat.

Dörren hade varit låst när de gick kvällen innan, och den var låst när de kom dit. Mormorsfar hade den enda nyckeln.

Han skrev med sin snirkliga gammelmanshandstil: ”Vi slarvade aldrig med städningen igen. Vi berättade aldrig för Mäster vad som hänt. Han visste nog vad som skulle ske om vi lämnat den ostädad, och han ville inte stöta sig med den eller de som vakade över hans smedja.”

Vi hörde lyssnaren Mats historia “Min mormorsfar klensmeden”, uppläst av Ludvig Josephson.

Ofta berättar ni lyssnare att er favoritplats för att lyssna på Creepypodden, om det inte är i sängen på kvällen, är när ni kör er bil genom natten någonstans i Sverige. Därför skadar det knappast att titta närmare på vad som kan hända ute på vägarna i landet. Först, i Felicias historia “Bilen bakom mig”, uppläst av Rakel Josephson.

Jag skulle fara till Tornedalen där min far bor för att hälsa på honom under helgen och inviga jaktsäsongen som just startat. Bilresan dit tar mig ungefär tre-fyra timmar. Jag hade avslutat mitt arbetspass vid tio på kvällen och ville få bilresan avklarad så fort som möjligt så jag packade bilen och gav mig av direkt efter arbetspasset.

Efter två och en halv timmes ensam körning på mörka vägar, tröttare och tröttare, såg jag i ögonvrån ett ljus dyka upp i backspegeln. Strålkastare från en annan bil bakom mig. Jag tänkte inte så mycket på det då, men en kvart senare, när jag kastade ännu en blick i backspegeln, såg jag att bilen bakom hade kört ikapp mig.

Jag blev lite paff över att den redan hunnit köra ikapp mig. Den var långt bakom mig förra gången jag såg den, och måste kört dåraktigt fort för att ha hunnit ta in den distansen. Av någon anledning kändes det obehagligt. Jag tänkte att de skulle köra om nästa gång de fick tillfälle, att det var därför den låg så nära bakom mig nu, så jag saktade in lite. Men bilen bakom saktade också in. Jag accelererade och den hängde med. Men den körde inte om.

Jag blev rätt rädd. Klockan var ett på natten, vi var ensamma på en ödslig väg i de djupa skogarna i Tornedalen, och jag mindes inte hur länge sedan det var jag sett en annan bil passera. För varje minut som passerade med den andra bilen så nära bakom mig kände jag hur hjärtat slog fortare och fortare, och adrenalinet kickade in. Mina händer började skaka.

Bilen fortsatte att förfölja mig mig på det där sättet i en halvtimme-fyrtio minuter. Sedan såg jag i backspegeln, som jag hade tittat farligt ofta i under körningen, att bilen bakom bromsade in och och att de två strålkastarljusen blev mindre och mindre. Och så plötsligt slocknade de. Det var inte för att jag kommit långt ifrån bilen eller svängt runt ett hörn, utan för att föraren stängt av bilen. Mitt på vägen.

Jag kände mig inte trött under resten av den körningen, kan jag säga. Jag kör fortfarande den vägen när jag ska till min far, men tänker aldrig mer köra dit om natten. Jag kan inte sluta tänka på denna händelse och känner varje gång jag tänker på den hur håret reser sig över hela kroppen och hur den rädslan jag kände då komma smygandes tillbaka.

Vad ville människan i denna bil försöka åstadkomma? Varför köra så nära mig så länge, och varför stanna och stänga av bilen mitt på vägen, mitt i natten, i djupaste Tornedalen?

Vi hörde Felicias historia “Bilen bakom mig”, uppläst av Rakel Josephson. Och för att fortsätta på temat går vi vidare med “Loopen”, inskickad av David och uppläst av Ludvig Josephson.

Det jag nu ska berätta hände mig för bara en och en halv timme sedan.

Jag satt i bilen på E4:an mellan Mjölby och Ödeshög, på väg hem. Klockan var runt midnatt. I höjd med Väderstad (Väärsta) började jag känna mig konstig. Sändningen på radion bröts och nu hördes det bara sprakande. Jag åkte förbi Väderstad och efter påfart och avfart såg jag skylten där det står “Ödeshög 12 km”. Snart hemma, tänkte jag, och stängde av radion eftersom den ändå inte fungerade som den skulle. Efter tre-fyra minuter kom ännu en skylt om Ödeshög, men det stod även på den här att det var tolv kilometer kvar. Jag fattade ingenting och tänkte att jag sett fel på förra skylten. Inget mer med det. Fortsatte att köra. Efter tre minuter kom skylten igen. Exakt samma. Nu började jag bli lite rädd, där jag satt för mig själv. Kan jag verkligen ha sett i syne på samma sätt, två gånger om? Då tittade jag på klockan och insåg att jag skulle varit framme ungefär då. När Ödeshögsskylten dök upp igen bestämde jag mig för att stanna vid vägrenen. Jag plockade upp mobilen ur fickan. Ingen täckning. Självklart, ingen täckning.

Jag slog på bilens varningsblinkers, gick ut och började promenera längs vägen, i riktning mot Ödeshög. Jag vet inte exakt hur länge jag hade gått när jag efter en stund såg jag en bil stå vid vägrenen med varningsblinkers på. Det var min bil. Jag satte fart och sprang mot den och satte mig i den med bultande hjärta.

Jag visste inte vad jag skulle göra. I brist på alternativ körde jag iväg längs vägen och bara körde tills jag hade passerat Ödeshögsskylten två gånger till. Jag undrade om jag hade förlorat förståndet, eller om jag drömde. Inte en enda gång sedan jag lämnade Väderstad bakom mig hade jag sett någon annan bil på vägen, och till slut, i ren desperation, gjorde jag en u-sväng på vägen och började köra mot färdriktningen på motorvägen. Jag var inte ens rädd för att en annan bil skulle dyka upp, i själva verket hoppades jag på det.

När jag hade kört några minuter och passerat en krön så bländades jag av en jättelik uppsättning helljus och hörde strax därefter ett dånande tutande. Jag väjde ut till väggrenen och stannade bilen. Någon sekund senare körde långtradaren förbi, fortfarande vilt tutande. Jag drog upp telefonen och såg att jag hade täckning igen, och när jag satte på radion fungerade den. Jag var så lättad att jag inte ens tittade på klockan. Men när täckningen återkommit till telefonen kom strax därpå flera SMS på en och samma gång. De var från min kompis, som allt oroligare frågade om jag inte hade kommit hem än. Först då tittade jag på klockan och såg att hon var halv fyra på morgonen. Tre och en halv timme hade gått sedan jag hade kört iväg. Den där vägsträckan tar aldrig mer än en halvtimme att köra, aldrig. Jag öppnade kartappen i telefonen och såg att jag befann mig i närheten av Väderstad. Jag hade alltså inte rört mig mer än högst några kilometer under hela den tiden.

Jag vände om på motorvägen och började köra igen, väldigt förvirrade och skakad. Snart var jag framme i Ödeshög. Körningen gick utan problem, men jag bestämde mig för att köra av motorvägen vid första bästa avfart och ta landsvägen hem. Jag kom hem för en timme sedan. Sedan dess har jag suttit och funderat på vad fan det är som hänt. Vad har jag råkat ut för? En sak är säker. Det är det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Nu skickar jag det här till er, eftersom jag inte vet var jag annars ska berätta om det. Min förhoppning är att få veta om andra varit med om något liknande. Jag kan inte vara ensam om det här. Jag trodde sådana här saker var omöjliga, men om det kan hända mig, då måste det ha hänt även andra. Kanske rentav just på vägen mellan Mjölby och Ödeshög?

Vi hörde “Loopen”, inskickad av David och uppläst av Ludvig Josephson.

Ett annat ämne som helt enkelt vägrar sluta vara populärt, kanske för att vi aldrig slutar uppleva det, är buggar i Matrix. Vi ska få höra om en sådan som drabbade Katarina, i hennes historia “Mobilen på nattduksbordet”, uppläst av Rakel Josephson.

Min mamma och hennes två syskon har en sommarstuga tillsammans. Det är en ganska liten stuga, men det finns tillräckligt med sängar för att alla ska ha någonstans att sova ifall alla tre familjer skulle vara där samtidigt. Min sängs fotända står på så sätt att den hade tagit i huvudändan av min mammas säng, om det inte var en vägg där. Mitt rum har en skjutdörr, medan föräldrarnas rum har en vanlig slagdörr.

När vi var i stugan under mina tonår så var ofta min sju år yngre kusin där samtidigt. Min kusin var väldigt aktiv och lekfull som barn, och ville ofta att vi skulle leka. Det kunde bli påfrestande, och jag behövde lite egentid ibland.

En gång så var min kusin ovanligt energisk. Hon kom flera gånger och slet upp skjutdörren till mitt rum, där jag satt på sängen och läste. Till slut så kom jag på hur jag kunde överlista henne. Om jag gick in på mina föräldrars rum så skulle min kusin inte hitta mig, eftersom hon med största sannolikhet inte skulle komma på att leta där, åtminstone inte i första taget. Så jag gick in på föräldrarnas rum, stängde dörren ordentligt, och satte mig på mammas säng och började läsa.

Jag satt och läste en lång stund och var djupt försjunken i boken, men tittade ibland upp, till exempel om min mobil vibrerade till på nattduksbordet bredvid mig. Jag minns så tydligt hur jag tittade mot mobilen och såg specifikt det nattduksbordet. Vid något tillfälle fastnade min blick också på det gröna överkastet jag satt på.

När jag sedan var som allra mest försjunken i boken, och omvärlden var helt som borta, så slet min kusin plötsligt upp dörren. Jag ryckte till och insåg snabbt att det jag hört inte var en vanlig slagdörr, utan en skjutdörr. Jag tittade förvirrat upp från boken och såg min kusin stå i dörröppningen. Först var jag väldigt förvirrad över att det plötsligt var en skjutdörr till mina föräldrars rum, och att dörren nu var till höger om mig snarare än i väggen jag satt lutad mot. Men så såg jag mig omkring, och insåg jag att jag inte längre var i mina föräldrars rum. Jag var i mitt rum.

Jag minns så tydligt hur jag hade suttit på mammas säng, sett min mobil ligga på mammas nattduksbord, och att jag reflekterat över att överkastet jag suttit på var grönt, inte beige. Jag har inget som helst minne av att jag skulle ha gått tillbaka till mitt rum, och jag förstår inte varför jag i sådana fall skulle ha gjort det när hela poängen med att sätta mig i föräldrarnas rum var för att undvika min kusin.

Ibland minns vi ju fel, eller blandar ihop dagens händelser med något som hänt dagen innan. Speciellt om vi är djupt försjunkna i en bok en lång stund. Kanske hade det helt enkelt varit så, tänkte jag. Tills jag upptäckte att min mobil var borta. Jag gick till mina föräldrars rum för att leta efter den. Och där var den, på nattduksbordet, precis där jag hade lagt den. Och det gröna överkastet var inte längre så slätt och fint som mamma hade bäddat det. Det syntes att någon hade suttit på det.

Vi hörde lyssnaren Katarinas historia “Mobilen på nattduksbordet”, uppläst av Rakel Josephson. Och vi låter Rakel Josephson läsa även nästa historia, som också den tangerar ämnet buggar i Matrix. “Jag var med om något omöjligt”, signerat lyssnaren Jennifer.

Min mamma och pappa separerade när jag var fyra år och brorsan nyfödd. Till en början bodde de på olika platser i Solna och varannan vecka-upplägget funkade bra. Så träffade mamma en man, vi kallar honom Ture, och de beslutade sig för att flytta ihop. Jag var runt sex år och livet tog en helt ny vändning. Från lägenhet, sus och dus till villa, byskola och öppna landskap. Vassunda, hette det. Ett pittoreskt litet vattenhål strax utanför Knivsta i Uppsala län.

Pappa var inte supernöjd. Från att ha träffat oss varannan vecka skulle vi nu bara ses varannan helg. Men vi – jag och brorsan – var OVER THE MOON. Inte över att inte träffa pappa lika ofta, såklart. Nej, nej: Över ängarna. Gräsmattan. Naturen. Det var som ett kosläpp, fast med storstadsungar. Allt var ett äventyr och vi kunde se ut precis som vi ville och kände för. “Nakenfis” blev vår dresscode och jag vill minnas att min lillebror rockade Kalle Anka-stilen ända upp i åttaårsåldern.

Det bästa med vårt nya hem var utan tvekan den intilliggande skogen. En liten, oansenlig barrskog där vi lärde känna varenda stock, sten och stubbe. Jag har skickat med ett par flygfoton över platsen, mest för att ni ska förstå hur nära huset skogen låg och hur självklart det var att vi lekte där. Men också, och det här är viktigt, för att ni ska vara med på att hade det funnits något mer där än bara träd, mossa och stenbumlingar hade vi upptäckt det. Vi kunde den här skogen och hade genom de åtta år vi levde där gått på varenda liten stig. Det är helt avgörande för den här berättelsen att ni kommer ihåg just den detaljen.

Det var dagen innan julafton, min tolvårsdag, och mamma föreslog att jag och hon skulle ta en promenad i skogen. Tror att hon nämnde något om att hon ville “gå bort tårtbiten”, vilket mycket väl kan vara en efterhandskonstruktion – men det låter onekligen som min älskade mamma, om man säger så.

Vi gick på den stig vi kallade “huvudstigen”. Den bredaste av skogens alla stigar och som svängde mot höger direkt vid skogsbrynet för att sedan fortsätta längs med hela skogen tills man kom tillbaka dit man började. En promenad på max 30 minuter, skulle jag tro.

Jag går först. Mamma är hack i häl. Vi pratar på och jag tittar ned på stigen för att inte snubbla på rötterna. Vi har gått i ca fem-tio minuter när mamma stannar upp och flämtar till. “Men, va?!” säger hon. Jag lyfter blicken från backen och bara… gapar. Där, där det inte ska vara någonting, står ett litet hus. Ett rött litet trähus med en vacker julgran ståendes intill ytterdörren. Jag minns det tydligt som att det var levande ljus som prydde granen. Mamma kan nu såhär i efterhand inte avgöra huruvida det var stearinljus eller ljusslinga. För mig är den lilla detaljen viktig, för huset kändes så väldigt, väldigt gammalt. Som från en svunnen tid, på något sätt.

Hursomhelst, vi står där. Tysta. Jag tycker mig se en rörelse i de mörka fönsterna och börjar instinktivt gå fram för att kika in. “NEJ!”, ropar mamma. “Vi ska inte knacka på. Vi ska inte gå in. Kom hit”. Hon är bestämd, och jag lyder. Vi fortsätter att titta på huset som inte ska vara där. Som aldrig, så länge vi bott härute, varit där. “Jag undrar om det är såhär människor försvinner”, säger mamma utan att släppa huset med blicken. Hon verkar inte rädd, bara väldigt övertygad om att vi inte ska gå dit. Mitt hjärta bankar hårt, inte så mycket av rädsla som av nyfikenhet och iver. Jag har fjärilar i magen och vill veta mer, men förstår att det måste få räcka såhär: Med det här helt omöjliga som utspelar sig framför mina tolvåriga ögon. Det ska inte vara något där. Det ska inte vara ett hus där. Men det är ett hus där. Världen är uppochner.

“Kan vi ha missat det?”, tänker jag i jakt på en logisk förklaring. Inte för att jag vill ha en logisk förklaring, för det här är ju bara så coolt, men någonstans tror jag att vi är skapta så. Vi måste först utesluta alla rimliga förklaringar innan vi kan acceptera de orimliga. De vi inte förstår.

Och nej, vi kan omöjligt ha missat huset. Av allt som är omöjligt i den här berättelsen är det faktum att vi, under de sex år som vi vid den här tiden hunnit leka i den här skogen, skulle ha missat ett hus – EN GRANNE – det allra mest omöjliga.

Mamma andas ut. Djupt. “Tänk att vi får vara med om det här, Jennifer” säger hon. Ja, tänk. Galet. Det är helt galet.

Vi bestämmer oss för att vända och gå hem igen och lovar varandra att komma tillbaka dagen därpå, på julafton.

Sagt och gjort. Vi är uppe med tuppen och rör oss snabbt mot den plats där vi gjorde vårt fynd. Och nu händer ytterligare något omöjligt: Huset är borta. Det finns inte mer. Kvar är en tom yta täckt av snö.

Vi går fram och tillbaka längs stigen.

“Kan det ligga här borta?”, säger jag.
“Eller kanske här?”, säger mamma.

Till slut får vi helt enkelt acceptera att huset som inte skulle vara där men som faktiskt var där, har gått upp i rök.

Mamma och Ture separerade efter några år och vi flyttade ut. I dag är jag trettio år gammal och har bosatt mig i Skokloster, bara tjugofem minuter från Vassunda. Det händer att jag kör förbi platsen ibland, och varje gång sneglar jag upp mot skogen. Jag måste liksom påminna mig själv om att det faktiskt hände. Att vi faktiskt var med om något som inte är av denna värld. Eller denna tid.

Jag tror inte att sådana här situationer är sprungna ur något elakt. Ur något som vill oss illa. Jag tror bara att de uppstår. Som ett hack i en skiva, eller som när du lyssnar på radio i bilen och kanalen plötsligt fångar upp något annat. När något går lite snett och det blir en “lucka”, så att säga. Och medan jag skriver det här infinner sig en känsla jag inte haft tidigare: Tacksamhet. En känsla av tacksamhet för att mamma var med på den där promenaden. Att jag inte bestämde mig för att gå ut i skogen själv och leka just där och då. För jag ville som sagt gå fram till huset. Jag ville titta in i fönsterna och knacka på. Och kanske är det precis så som mamma sa: Kanske är det här ett av alla sätt på vilket människor plötsligt försvinner.

Vi hörde Rakel Josephson läsa “Jag var med om något omöjligt” av lyssnaren Jennifer.
Kanske är det värsta med historierna om buggar i Matrix de där vi undrar om vi själva utlöst dem. Om vi på något sätt lyckats böja verklighetens fibrer med blotta viljan, eller omedvetet sett något som egentligen borde vara dolt i framtiden. Det illustrerar lyssnaren Patrik i sin historia “Körkortet”, uppläst av Ludvig Josephson.

Jag vill dela med mig av något jag återkommande tänker och vrider och vänder på. Det här en sann händelse och inget jag hittat på eller fantiserat ihop. Jag har tänkt skriva till creepypodden tidigare men tvekat eftersom det ligger mig så nära och fortsätter beröra mig, år efter år, och jag vet inte vad som händer om jag delar den här berättelsen eller händelsen eller hur jag nu ska benämna det. Stort för mig, antagligen obetydligt för andra.

Hursomhelst.

Under min uppväxt hade jag, ända från förskolan till högstadiet en granne och klasskompis (kompis och kompis förresten, det var kanske inte kompisar vi var, men i brist på bättre så…) som vi kan kalla Petter.

Petter och jag bodde bara ett stenkast från varandra, vi gick i samma klass från förskolan till högstadiet. I stort varje dag gjorde vi följe till och från skolan. Vi satt vid samma skolbänk, vi gjorde arbeten i skolan tillsammans. År efter år, termin efter termin. Lågstadie, mellan- och högstadie…

Jag var som barn och tonåring rätt så tillbakadragen och tystlåten. Gjorde inte mycket väsen av mig, var hyfsat bra i skolan, lugn på lektionerna men inte särskilt bra på någon sport och ofta en av de som stod kvar längst när man skulle välja lag i fotboll på gympan i skolan.

Petter var tvärtom. Ointresserad av skolan och aktiv i fotboll och innebandy. Utåtriktad, rätt stökig och högljudd, både i skolan och utanför.

Under alla de här åren så blev jag mer eller mindre konstant retad, kallad för olika öknamn, ibland slagen, ja kort sagt mobbad av olika konstellationer av killar i min skolklass. Det var något av ett drev mot mig. Den som ledde det här drevet var ingen mindre än just Petter. Min ”kompis”.

Trots det här fortsatte vi gå eller cykla till och från skolan tillsammans, sitta bredvid varandra i skolan, ja allt sånt. Mobbningen var mer eller mindre intensiv men upphörde aldrig. När det blev extra illa ibland så gjordes mer eller mindre halvhjärtade försök från skolan, lärare, rastvakter, mina föräldrar att prata med Petter och hans föräldrar för att få till stånd någon förändring. Men det blev aldrig någon. Möjligen någon kortvarig period av lugn, men sedan startade det igen. Jag själv var för snäll och undflyende och tyckte på något sätt kanske synd om Petter. Ingen lycklig person beter sig ju så här taskigt mot någon annan, då jag stod ut. År efter år efter år.

Under den här tiden byggdes sakta men säkert en ilska upp i mig. En ilska mot Petter. Jag var så in i helvetes trött på att bli retad, slagen, förlöjligad. Arg på mig själv över min oförmåga att säga ifrån. Sätta stopp. Få ett slut.

Och ja, ibland önskade jag livet ur Petter. Den jäveln.

I nionde klass hade vi ett arbete i samhällskunskapen dom vi skulle göra två och två Arbetet gick ut på att skapa nyhetsrubriker, förvisso påhittade nyheter, men ändå. Som vanligt blev det jag och Petter som skulle jobba tillsammans. Petter, som var mycket motorintresserad, ville att vi skulle göra nyhetsrubriker om motorsport. I samband med det här pratade Petter om hur han längtade till den dag han blev 18 år och skulle ta körkort. Han pratade om vilka bilar han skulle ha och hur fort och vilt han skulle köra med den bil han skulle skaffa. Min kommentar till hans svada om bilar och fortkörning var följande, och det här är ordagrant, jag minns det som om det var igår.

Jag sade: ”Om du kommer köra på det där viset då kommer du ju att köra ihjäl dig ett halvår efter att du fått körkort.”

Nionde klass fortsatte, men någonstans i mig hade jag fått nog, nog av öknamn, slag och mobbning. En dag på vårterminen, i skolans kapprum, så fick jag återigen en gliring, ett hårt slag på armen och ett hånskratt från Petter. Något i mig brast. Eller gick i lås. Eller öppnades. Jag såg rött. Jag hade fått nog. Äntligen. Jag blev fullkomligt vansinnigt förbannad och Petter som såg någon förändring i mig backade bort, jag gick efter och Petter började springa. Jag jagade honom genom kapprummet tills Petter halkade omkull. Jag kastade mig över honom, satte mig grensle över honom där han låg på rygg och gav honom en rejäl höger rakt i ansiktet.

Efter det retade han mig aldrig igen. Jag hade gjort något som jag borde gjort flera år tidigare.

Efter nian skiljdes våra vägar. Tack och lov. Jag valde en teoretisk gymnasieutbildning, Petter en praktisk. Men vi var fortfarande grannar och såg varandra till och från. Våra föräldrar umgicks sporadiskt.

Så kom året när jag fyllde 18 år. Petter blev 18 år några månader efter mig. Petter tog sitt körkort på dagen han fyllde 18 år. Precis som han drömt om och planerat.

En dag när jag satt på mitt rum och pluggade så hörde jag från gatan utanför klagande röster och gråt genom mitt fönster på andra våningen. Min mamma kom in på mitt rum. Hon såg chockad ut och hade tårar i ögonen. Något fruktansvärt hade hänt. Petter var död. Han hade kört bil på en skogsväg i mörkret kvällen innan, tappat kontrollen, kört in i ett träd och ådragit sig svåra skador. Han var vid liv när ambulans tog honom till akutmottagningen men hans liv gick inte att rädda.

Olyckan som tog Petters liv skedde på dagen sex månader efter hans 18årsdag. Alltså på dagen sex månader efter att han tagit körkort.

Jag kan inte släppa tanken på det här. Kan inte släppa tanken på vad jag sagt under vårt grupparbetet i nian:

”Om du kommer köra på det där viset då kommer du ju att köra ihjäl dig ett halvår efter att du fått körkort.”

Min plågoande genom hela grundskolan dog på dagen sex månader efter han tagit körkort.

Hur fan gick det till?

Jag kan se tre alternativ. Ett av dem är rimligt. Ett av dem är svårt att greppa. Ett av dem är fruktansvärt. Jag är inte vidskepligt lagd. Aldrig varit. Men ändå. Alternativen jag ser är:

1. Att Petter dog på exakt den dag jag nämnt var en slump. Ett sammanträffande. Inget annat.
2. Att jag, ovetandes, förutsåg Petters död.
3. Att det är jag som, full av uppdämd ilska och hat mot min mobbare sedan 10 år tillbaka, på något sätt genom min kommentar vid det där grupparbetet i nionde klass, är den som dödade honom.

Vi hörde lyssnaren Patriks historia “Körkortet”, uppläst av Ludvig Josephson.

Vi börjar närma oss slutet på detta avsnitt med ytterligare tio svenska storys – bara två återstår. Då kan det vara lika gott att återvända till där vi började: i de oförklarliga upplevelsernas essens. Där döden tycks upphävd. Eller åtminstone tänjbar. Vi ska höra “Kundsamtalet”, skriven av lyssnaren Elida och uppläst av Rakel Josephson.

Jag jobbar på ett hyfsat stort energiföretag i norra Sverige. Bland mina arbetsuppgifter ingår det att sitta i driftcentralen dagtid under några dagar i månaden. När jag sitter där är min uppgift att ta emot samtal om kunder som fått strömavbrott eller som vill rapportera in andra elfel, så som att det hänger ett träd på en elledning till exempel, och att styra det underhåll som behöver göras. Min uppgift är då att, i mån av befintlig personal, skicka dit våra montörer för att ta hand om problemet och sedan hålla kontakten med dem om arbetet.

Ibland får jag eller den av mina kollegor som sitter i driftcentralen samtal kopplade från kundtjänsten, där vi får prata direkt med kunden som ringt in. Det händer inte så ofta men inte heller så sällan att det är något anmärkningsvärt.

Min kollega fick ta emot ett kundsamtal en dag på driftcentralen. Det var en man som ringde in och ganska bryskt förklarade att han inte hade någon ström längre i sitt boende, som låg i utkanten av en mindre by längre in i landet. Min kollega vet att kundtjänsten alltid redan gått igenom standardfrågorna, om kunden kollat säkringarna och så vidare, så hon svarade att hon skulle skicka dit en montör när det fanns tillfälle. Under eftermiddagen som följde åkte en montör till kundens boende, men ingen hade svarat vid dörren och montören kunde inte hitta någon ledtråd till vad som hade kunnat orsaka strömavbrottet. Inget larm kom från den närmaste stationen och ingen annan boende i närheten hade rapporterat in om strömavbrott.

Några dagar gick, och det blev min tur för ett pass i driftcentralen. Kundtjänst släppte förbi ett kundsamtal på förmiddagen och att döma av kundens uppgifter var det samma man som ringt in och pratat med min kollega några dagar tidigare. Kunden rapporterade samma problem, strömavbrott utan någon riktig förklaring. Denna gång visste jag att vi hade montörer i närheten som jobbade på underhåll i en station och jag ringde till dem direkt och bad om att någon skulle åka till kundens adress så fort dom fick tillfälle, eftersom att detta nu hade blivit ett återkommande problem. En av montörerna satte sig relativt omgående i driftbilen och körde mot adressen jag gett honom. Men även denna gång slutade ärendet utanför kundens dörr, då ingen kom och öppnade, och montören åkte tillbaka till stationen för att fortsätta underhållet.

Jag kände mig lite lätt frustrerad över att ha låtit montören lämna underhållet för att åka till en adress där kunden ändå inte öppnade dörren, och att han ringt in till oss två gånger nu utan att låta oss kunna göra något åt det. Jag pratade om detta med mina kollegor, och vi bestämde att om kunden ringde in en gång till så skulle vi be honom att stanna hemma så han kan öppna dörren för vår personal. Eller hålla sig vaken, om det nu var så att kunden sovit sig igenom våra två dörrknackningar. Vi bad även kundtjänst göra en notering på att kunden ringt in för strömavbrott tidigare.

Knappt en vecka senare kom samma kund igenom med sitt samtal till oss, med samma problem, strömavbrott på sin hemadress. Min kollega förklarade för kunden att vi kunde skicka ut en montör till honom, men att han då måste vara beredd på att öppna dörren för att kunna få hjälp. En montör skickades ut till samma adress, med samma resultat. Montören ringde tillbaka till min kollega medan han stod utanför kundens dörr och sa att ingen öppnade. Min kollega tackade montören för att han ändå åkt förbi och skickade honom vidare. Innan frustationen steg alltför mycket uppe hos oss inne på driftcentralen så bestämdes en åtgärd tillsammans med kundtjänst. Skulle samma kund ringa in igen så skulle kundtjänst först ringa upp till driftcentralen och tala om att samma kund hade återkommit och att vi därifrån skulle bestämma åtgärd innan vi tog samtalet med kunden.

Inom några dagar återkom kundtjänst till oss och denna gång var det åter jag som satt i driftcentralen. Jag var beredd på att agera på den plan vi gjort upp tidigare, när min medarbetare i kundtjänst avbröt mina tankar med ett besked jag inte var beredd på. Medarbetaren i kundtjänst berättade att en anhörig till den kunden som förut upprepade gånger hade ringt nu hade kontaktat bolaget för att avsluta eventuella abonnemang till kundens adress, och betala de sista räkningar som kunde finnas kvar. Kunden hade avlidit cirka en månad tidigare och därefter hade huset stått tomt, ett dödsbo.

Jag tackade för samtalet och la på. Med ögonen på mobilens skärm och en rysning krypande i ryggen insåg jag att jag skulle behöva förklara för mina kollegor att det inte skulle komma ytterligare samtal från denna kund. Förhoppningsvis.

Vi hörde “Kundsamtalet”, skriven av lyssnaren Elida och uppläst av Rakel Josephson.
Och för att fullborda cirkeln unnar vi oss ännu en sådan där historia som vi öppnade med, en där verkligheten lämnar oss mållösa och vi tvingas erkänna för oss själva att allt nog inte är som vi tror. Veckans tionde och sista historia heter “Skriket”, är skriven av lyssnaren Jeanette och läses av Anna Tullberg.

För några år sedan bodde jag i en lägenhet på tredje våningen i ett lyhört flerfamiljshus, någonstans i en halvtråkig svensk småstad. Min trappuppgång hade nio lägenheter och de flesta av grannarna var i medelåldern eller äldre, någon bodde själv men de flesta var gifta par. Och så var det jag, en ensamstående tjej i tjugoårsåldern, utan varken pojkvän, husdjur eller barn.

I uppgången fanns bara en småbarnsfamilj och de bodde i lägenheten under mig. Familjen hade två barn som båda var under fem, vilket innebar att det förekom mycket liv, rörelse och ibland lite oljud från deras lägenhet. Jag kunde dagligen höra hur barnen tjoandes sprang fram och tillbaka i familjens hall, hur de skrattandes hoppade i sina sängar och hur de smällde med dörrar i lägenheten. Det hände då och då att jag även kunde höra barnen skrika av olika anledningar, antingen på varann eller för att de var ledsna och ville få tröst av en förälder.

En kväll fastnade jag i en serie på Netflix och klockan hann passera långt efter midnatt innan jag tvingade mig själv att stänga av för att gå och lägga mig. Jag plockade undan min disk från soffbordet innan jag gick till badrummet för att tvätta mig och borsta tänderna. När jag väl var klar med allt och hade lagt mig i sängen tog det inte lång tid förrän jag slumrade till och började försvinna in i en allt djupare sömn.

Plötsligt rycktes jag ur min dvala av ett väldigt högt och ihållande barnskrik, ett nästan öronbedövande skrik som när ett litet barn är riktigt argt eller trotsigt för att det inte får som det vill. I min omtöcknade förvirring efter att abrupt blivit väckt tyckte jag först att ljudet kom från ena hörnet av mitt sovrum, nära fönstret bakom min rygg, men jag intalade mig själv att det måste vara inbillning. Mitt sovrum var ju ovanför småbarnsföräldrarnas sovrum och det var såklart något av grannbarnen jag hörde. De kanske hade drömt något läskigt eller börjat må dåligt och behövde en förälder. Jag tyckte dock att skriket lät lite märkligt, det lät inte riktigt som ett ledset barn som behöver tröst.

Sekunden senare satt jag spikrak upp i sängen. Hjärnan hade vaknat till och verkligheten hade kommit ikapp: Det hade varit knäpptyst från lägenheten under mig i ett par dagar och innan det hade jag mött mamman kånkandes på resväskor från vindsförrådet. Barnfamiljen var inte hemma och i vårt lyhörda hyreshus skulle jag ha hört den livliga småbarnsfamiljen komma hem. Lägenheten under min var för tillfället tom. Skriket hade kommit från mitt sovrum.

Vid det laget hade det upphört. Jag såg mig omkring i sovrummet men kunde inte se något konstigt. Jag kunde heller inte höra några tecken på att det trots allt var någon i lägenheten under. Allt var tyst och stilla, som om ingenting hade hänt.

Jag vet inte vem – eller vad – det var jag hörde men jag sov inte något mer den natten.

Signaturmelodi

Vi hörde “Skriket”, skriven av lyssnaren Jeanette och uppläst av Anna Tullberg. Och därmed är Creepypodden slut för den här gången. Men det vet vi ju, att det är långt från slut på svenska storys, att ni som lyssnar ju faktiskt troligen sitter på åtminstone en var. Skicka in dem till creepypodden@sr.se. För man vet aldrig vilka av vår tids berättelser som ska leva vidare i hundratals år, till en tid då vi själva sedan länge är borta. Men helt säkert är att om de ska ha en chans måste vi börja redan nu med att berätta dem.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.