Avsnitt 206: Känsliga lyssnare varnas II

Bussen är sen men ändå alldeles för tidig. Jag går av med en molande värk i magen. Det är januari, ny termin, och första gången jag går hem själv efter fritids. Det skymmer redan, snart blir det mörkt.

Vägen ringlar sig genom ett gråbrunt åkerlandskap, täckt av stubb efter havre, och vidare uppför backen till vårt hus. Huset är nedsläckt, omgivet av höga granar.

Jag rättar till ryggsäcken och börjar gå. Jag önskar att jag hade en mobil, något att pilla med, men pappa säger att jag måste vänta ett år till.

Saktar in stegen när jag kommer upp i backen. Huset växer sig större, mer hotfullt. Fönstren på övervåningen är svarta hål som stirrar ner på mig, de utmanar mig.
Kom hit om du vågar.

Jag sätter mig och börjar rota i min ryggsäck. Kanske pappa hinner hem om jag är långsam? Matteboken, hemnycklarna och läseboken. Ett skrynkligt papper om en gammal friluftsdag, en avbruten blyertspenna. Jag vet inte riktigt vad jag letar efter men jag öppnar alla fack.

Jag önskar att jag vore mer som pappa. Modig, aldrig feg. Du behöver inte vara rädd för mörkret, sa pappa, för jag skyddar dig. Vi håller ihop du och jag. Sedan log han och la sin trygga, tunga arm om mig, och jag förstod. Han finns alltid där för mig.

Varför är jag då så rädd nu?

Jag stänger till slut ryggsäcken. Luften är kylig, och marken kall mot skinkorna. Himlen är mulet blygrå, och det kommer säkert regna snart.

Blicken söker sig upp till huset igen. Den röda färgen på fasaden ser mörk ut, som torkat blod. Det stora fönstret på nedervåningen, vardagsrummet, är fyllt med krukväxter. Därinnanför finns bara halvdunkel och konturerna av möbler. Jag inbillar mig att ett ansikte från någon av skräckfilmerna jag ser i smyg ska dyka upp där, stirrande och fasansfullt.

Jag vill verkligen inte gå in. Bäst att vänta ett tag till. Huset brukar se ljust och vänligt ut, något varmt och tryggt när pappa är där. Det är som om den känslan blåsts bort av min ensamhet, av det annalkande mörkret. Ljuset försvinner lite i taget, som när man vrider på en dimmer.

Och nu, de första regndropparna, kalla och oförlåtliga. Jag inser att jag är tvungen att gå in. Skyndar upp för backens krön, förbi den lilla parkeringen och vidare mot huset. Jag kommer runt hörnet och där är den stora, vita ytterdörren. Jag går fram, tvekar länge med nyckeln i låset. Hjärtat slår hårt, så hårt.

Vad är du rädd för? Skärp dig.

Du ska bara gå in i ditt eget hus. Inget farligt. Gå in, tryck på ljusknappen till vänster, ta av skorna, tänd i köket och vardagsrummet, gå upp för trappan, tänd igen, gå in på ditt rum och sätt dig vid skrivbordet.

Jag vrider om nyckeln och går in. Hallen är mörk, med gråblekt skymningsljus som letar sig in genom ett kvadratformat fönster. Mammas keramikkatter står i fönsterkarmen. Hon finns kvar här som minnen, fast hon är död. Tårar bränner till i ögonen men jag tvingar bort dem. Mamma vill inte att jag ska vara ledsen. Så säger pappa.

Jag trycker på ljusknappen. Klick. Inget händer. Klick. Fortfarande inget. Klick klick klick. Det förblir dunkelt. Hjärtat bankar och sätter sig kvävande i halsen. Obehag ilar fram i kroppen och jag står som förstenad. Till slut får jag kontroll över benen och går ut igen. Från den mulna himlen kommer fler regndroppar, många fler. Det börjar ösa ner. Håret smetas mot huvudet och regnet stramar åt jeansen, de klistras som ett extra lager hud mot låren.

Jag kan inte stanna ute i regnet. Jag går in i köket och lämnar blöta fläckar efter mig på golvet. Tändstickorna ligger där de brukar, tredje lådan uppifrån, och snart lyser ett par stearinljus på köksbordet. Det fladdrande ljuset gör att skuggorna fördjupas, som svart bläck i hörnen.

Jag testar knappen igen. Klick klick. Inget händer.

Ett ljud, ett ljud som inte hör hemma i ett tomt hus, träffar mig som ett skott.

Ett svagt, dämpat skrik.

Min mage blir en isvak som spyr ur sig kallt, förlamande vatten i hela kroppen. Jag håller andan, genomsöker rummen med hörseln. Hör bara regnets smattrande mot fönstren. Som en kliché jag sett hundra gånger i mina filmer blåser ytterdörren igen.

Vinden far vidare in och blåser ut ljusen. Jag flämtar till och fumlar med tändstickorna. Tappar alla utom en på golvet. Jag drar tändstickan mot plånet och en liten låga vaknar till liv. Jag tänder ett av stearinljusen.

Skriket hörs igen. Det låter gällt, skärande. Desperat. Som om det kommer inifrån huset. Omöjligt.

Löjligt.

Vad håller jag på med? Vad ska pappa säga om att jag inbillar mig såhär, som en annan småunge? Hans missnöjt hopknipna läppar. Jag är inte arg, jag är besviken.

Nej. Det är bara ett strömavbrott.

Nu, skriket igen. Svagt, men det är där. Det kommer från dörren till källaren.
Källardörren har kodlås men kodlåset som brukar lysa grönt från displayen är slocknat, livlöst.

Ända sedan vi flyttade hit i höstas har den dörren varit stängd. Pappa säger att han har sina jaktgevär inlåsta där och jag får inte gå dit.

Jag stirrar på dörren. Vill öppna och se att källaren är tom, att skriket bara var vinden,
husets knakande trä.

Jag får en impuls och trycker ned handtaget, drar och släpper sedan snabbt, som om jag känner på en spisplatta. Dörren går upp.

Först är det svart, svartare än svart.

Jag håller upp ljuset och sticker in huvudet i glipan i dörren. Rummet därinnanför är täckt i skumgummi, som ett hav av små pyramider. Hm, konstigt. Vad är det för nåt?

En lång trappa i sten borrar sig ned i mörkret. Skumgummipyramiderna kantar både tak och väggar. Jag går ett trappsteg i taget, med ljuset framför mig som en lykta i en saga. Stearinet droppar feta tårar till golvet. Ljudet av det smattrande regnet blir lågt, avlägset, det är som att vara under vatten.

Vid slutet av trappan finns en toppmodern dörr i rostfritt stål med ett kodlås intill. Den står på glänt, displayen är mörk. Genom dörrspringan kommer ännu ett skrik. Nu är det ingen tvekan. Ett människoskrik. En kvinnoröst.

“Hjälp mig! Hallå? Är det nån där?”

Alla mina sinnen larmar och skriker åt mig att springa. Vänta på pappa. Han är stor och modig, han får gå ner i källaren.

Han är inte här. Du är här.

Pappas besvikna min. Skammen.

Likt en docka som dras framåt av osynliga trådar går jag ner till dörren. Den är tjock,
omutlig som pansar. Jag går in genom dörröppningen och pulsen dånar i öronen. Det luktar vidrigt, instängt, svett och fukt. Detaljer framträder i skenet från stearinljuset.

Väggarna är kaklade, golvet med. Taket är högt och täckt av samma skumgummipyramider som i trappan. I ett hörn står en säng med lakan hoptvinnade i högar. En tjock-TV på en bänk. Högar med DVD:er. Några affischer på väggarna, träd, bergstoppar. Och där, en rörelse. Någon sitter på golvet. En kvinna i en smutsig, blommig klänning. Hon tittar upp och hjärtat stannar i mitt bröst.

Mamma.

Håret hänger i stripor kring hennes bleka, utmärglade ansikte, kindbenen är som vassa streck.

Det kan inte… Det kan inte vara mamma. Pappa sa att hon dog och nu finns i himlen.

“Julian! Älskade, älskade Julian!”

Hon sträcker ut armarna åt mitt håll. De är smala som pinnar, mörka av blåmärken. Sedan rasslar det till och jag ser att hon är fastkedjad i väggen.

Det är omöjligt, det kan inte vara mamma.

Snabbt, som när jag löser ett mattetal, inser jag att detta är ett spöke. Så, inte mamma, utan ett spöke. Med kedja. I källaren. Som nåt från en av mina filmer.

Jag vänder hastigt om och rusar upp för trappan. Hon ropar efter mig men jag lyssnar inte, vill bara ut. Den öppna källardörren är en svag ljusning i allt det kompakt svarta. Jag tappar stearinljuset och till hälften snubblar, till hälften kravlar upp för de sista trappstegen. Fortsätter genom hallen, sedan ytterdörren, ut i regnet, mörkret. Jag kommer runt hörnet på huset och krockar nästan med pappa. Jag blir så lättad att jag klamrar mig fast vid honom. En skälvande gråt tränger fram och jag gnyr, som en plågad hund. Han håller om mig, stryker mig över håret.

“Ssch, lugn nu, lugn. Vad har hänt?”

Jag snyftar och har svårt att få fram orden.

“Jag… jag… hörde skrik… och gick ner i källaren. Det var… ett spöke.”

Pappas omfamning stelnar till. Han tar tag mig och håller mig på armlängds avstånd; det gör ont, hans fingrar borrar sig in i min hud. Blicken är svart, blank.

“Hur många gånger har jag sagt att du inte får gå ner i källaren?”

Jag känner hur magen drar ihop sig och blir hård som en knytnäve. Min underläpp darrar. Pappa är som förbytt, en hemsk främling.

“Förlåt, pappa. Spöket… spöket såg ut som mamma men det var inte hon, jag…”

En snyftning gör att min röst stockar sig.

Pappas grepp mjuknar. En gnista värme återvänder till hans livlösa ögon och han kramar om mig.

“Du, lyssna på mig. Kommer du ihåg när jag sa att du inte ska vara rädd för mörkret? Att jag skyddar dig?”

Jag nickar och snörvlar, lättad. Jag vilar huvudet i den lilla trygga grottan mellan pappas haka och axel.

Han blir tyst ett ögonblick. Sedan säger han: “Kan du lova mig en sak?”

Jag nickar.

“Kan spöket vara vår hemlighet?”

Jag nickar igen och trycker mig hårdare mot honom. Vår hemlighet.

Vi håller ihop.

Pappa och jag.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Pappa och jag”, skriven av lyssnaren Kristian och uppläst av Ludvig Josephson.

Vad säger du, tryckte den här historien på någon öm punkt? Var den för mycket? Bra i så fall, för det här till dessa avsnitt – de där inte bara poddens namn, “Creepypodden”, fungerar som självklar triggervarning, utan även avsnittets titel – vi sparar sådana historier. Det här är andra avsnittet, det förra var avsnitt 129, där vi hörde om upplevelser på sjukhus och när jakten på kornet av sanning som finns i alla historier går för långt.

Det historierna hade gemensamt, tyckte jag själv, var att de klöste sig fast i ens medvetna, med ett obehag som inte så lätt lät sig glömmas bort.

Alla har vi sådana historier. Filmscener vi sett som barn, kanske, skräck som vi inte var mogna för och därför länge tvingades älta innan vi kommer över den. Efter att ha sett Face/Off fick jag länge anstränga mig för att inte reprisera scenen där ett par oskyldiga kirurger, indränkta i bensin, sattes i lågor. Och jag minns fortfarande hur djupt illa berörd jag blev av scenen i Thirteen Ghosts där en advokat delas på hälften av en glasdörr.

Men det finns en berättelse som, mer i närtid, lämnat bestående men. Jag läste den någon gång för länge sedan, nånstans på nätet. Jag har någon gång försökt leta upp den, men liksom inte övertygat, inte som om jag verkligen velat faktiskt hitta den. Den handlade om övergrepp.

Det är konstigt att berätta om den. Jag minns den inte så detaljerat. Mycket tror jag att jag glömt bort för att jag verkligen velat. Har man ett ansvar för historierna man berättar? Det är ju fiktion. Påhitt. Men ändå är det som att man upplever ett motstånd inför att bara beskriva vissa idéer högt. Som om de kunde göra skada genom sin blotta existens. Som om en viss sorts sadism ges liv bara genom att beskrivas.

Såvitt jag minns handlade historien om en man som rövar bort en kvinna och gör henne till sin slav. Han går både fysiskt och psykiskt till väga. Jag tänker inte beskriva det jag minns av hur han gör det. De bilder ni får upp räcker. Så var det, fast värre.

Visst, det går att säga att man tycker det är oraffinerat. Det är trots allt skälet att ni inte så ofta hör om utbroderat våld i den här podden, att det är ett så primitivt och ointressant sätt att väcka känslor. Det är som att krydda en chili med frätande syra.

Men den historia jag pratar om här, som jag inte kunnat förtränga, det var som att den snarare gjorde intryck för att den var påhittig än för att den var grotesk. Det är som med vissa medeltida tortyr- och avrättningsmetoder. Det som fäster sig är inte det obegränsade våldet, utan att det är så fantasirikt. Fantasi och kreativitet är förmågor vi ser som enbart positiva. Till och med orden, fantasi och kreativitet, har bara positiva konnotationer, som något barnsligt glädjande. Vilket gör dissonansen så mycket tydligare när fantasi och kreativitet används för att kontrollera, tortera, förgripa sig och mörda. Det är de historierna, de där uppfinnarglädjen är psykotiskt ond, vi inte kan glömma.

Och sådan var den, den där historien jag inte kommer så mycket längre i att beskriva. Jag kommer inte heller leta efter. Om någon av er gör det, letar upp den utifrån mina knapphändiga redogörelse, hör då inte av er och fråga mig om det är rätt historia ni hittat. Läs den själv, för all del, men låt mig slippa en länk. Det finns en anledning att jag inte hittat den. Vi har alla gränser.

Min gick där, och kanske gick den för någon av er redan vid den första historien i detta avsnitt. Eller så går den vid nästa, avsnittets centrala berättelse. Den handlar, ganska bokstavligt talat, om vad en plats kan utsätta en för. Vad man kan falla offer för bara genom ett enda litet snedsteg. Den heter “De infekterade korridorerna”, är skriven av Sofia Albertsson Göthberg, och den läses av Emma Janke:

Jag skulle gå till Krylbo från Avesta, eftersom stans taxi var upptagen med att skjutsa andra fulla och lönehelgsglada människor. Det var sensommar och än behövde man ingen jacka på natten. Trafiken var gles, det enda som störde koltrastarnas sång var Järnverket som smällde och mullrade betryggande där det tornade med sina långa valsverk och ugnar. Vit och gul rök vällde ut mot den mörka himlen som lyste orangerosa av alla starka lampor. Bruket sov aldrig och det gjorde mig trygg.

En ytligt bekant, Jimmy, kom cyklande med det långa blonda håret fladdrande utefter ryggen. Han ville, tillsammans med några folköl, slå följe med mig. En bra idé då jag ogärna gick ensam mitt i natten på en fredag. Medan vi gick såg vi hur lasarettet glimmade svagt bakom trädkronorna, som en stor brutalistisk betongklump från någon öststat låg det vid järnvägen.

”Vem skulle kunna bli frisk av att ligga inlagd i en sån byggnad?”

Jag ryckte på axlarna till svar, drog in sommarnattsdofterna av asfalt och lupiner. Vem, förutom Jimmy uppenbarligen, orkade tänka på arkitektur efter klockan två på natten?

”Men tur att vi har det, jag behöver dra en piss, utan publik.” fortsatte Jimmy och svängde av mot betongklumpen. Vi följdes åt till rälsen, han la cykeln i gräset sen hörde jag stenkrossen klirra under hans converse.

Det sved skönt under läppen när jag petade snusen rätt med tungan. Klirret hade tystnat. Jag väntade. Bruket smällde högt, jag tänkte mig hur det såg ut där inne, det flytande röda stålet, ångan och hettan. Som en slags tämjd inbyggd vulkan.

Jimmy dröjde, det gick inte att se honom längre. Ölen tog slut och jag blev rastlös. Jag ropade, frågade om han var klar snart. Då svaret uteblev, gick jag dit för att undersöka om den där sista follen passat på att slå undan benen för honom. Runt rälsen var det tomt, så jag började gå runt där jag sist såg honom, ropade och letade bland buskarna.

Efter några minuter tröttnade jag och tog fram mobilen, men samtidigt som jag grävde i fickan, gnisslade gräset och jag föll handlöst.

Ett knak från min ena vrist hördes när min kropp träffade marken. Något inuti mig hade gått sönder. Mörkret var kompakt, men så kände jag närvaron av en annan människa. Jimmys mörka röst hördes viska någon meter längre bort, var det med sig själv eller mig?

Jag svarade, han verkade både orolig och lättad över att jag var där.

”Det var vid en buske, jag trampade igenom en massa kvistar och skräp med foten, någon måste ha täckt över ett ras ner hit.”

”Var är vi?” jag försökte vänja ögonen vid mörkret

”Jag vet inte mer än du, men det är kaklat golv, så antagligen är vi i nån sjukhuskällare. Tur det, kunde ju varit… Nåt hål bara.”

Jo, det hade han väl rätt i. Mina händer mötte kakel när jag kände mig fram, grusigt och iskallt. Byxorna klibbade fast mot kroppen. Jag ville resa mig men foten gjorde sig genast påmind. När Jimmy hörde min svordomssalva frågade han om jag behövde hjälp, jag nickade i mörkret och slog på mobilens ficklampa.

”Har du täckning?” Han kom närmare. ”Okej, inte jag heller. Min skärm sprack i fallet och nu är den helt död. Vi får börja gå. Jag har läst att vissa gamla sjukhus är som myrstackar, med flera kilometer långa gångar under jorden. Ofta långt fler kvadratmeter under jord än ovan.”

Jimmy – alltid lika uppmuntrande och full av kul information…

Han bad mig lysa på sin hand, ett skärsår löpte över handflatan han tagit emot sig med. Utöver det, och min vrist, var vi oskadda. Stämningen lättade när vi hade ljus och kunde börja leta efter en utgång. Snart skulle vi vara på väg upp, fortsätta vår nattliga promenad för att sen komma hem till varmt te och torra kläder.

Korridoren vi befann oss i hade nog en gång varit mintgrön, lagret av lort och mögel som spred ut sig över väggarna lade ett brunt filter på allting. Luften kändes osund att dra in och lämnade en jordig, unken smak på tungan. Det var fullt av rostfläckiga dörrar på båda sidor av gången.

Hoppet som tänts ihop med mobillampan sjönk när ljuskäglan avslöjade en labyrint av gångar fyllda med dörrar. Vi stod vid en korsning, långa gångar sträckte ut sig i alla väderstreck och verkade sedan förgrena sig ytterligare. Som ett slags mycel under jorden, jag rös vid tanken.

Lampan klarade inte av att lysa till korridorernas ändar, hur långt sträckte de sig? Medan vi stod där och försökte lista ut åt vilket håll lasarettet låg blev Jimmy avbruten av ett högt metalliskt klick. Som från ett stort lås.

Det kom inte från vår korridor, ljudet studsade mellan väggarna, men verkade komma från korridoren till höger. Vi lyssnade noga, men tystnaden avbröts bara av vattendroppar som föll någon meter ifrån oss. Vi svängde av mot höger, jag tackade universum för nattskift och helgarbetare.

Vristen smärtade, det kändes som att stödja på ett blåmärke. Mina steg plaskade, några millimeter av härsket vatten låg som en hinna över golvet.

Jimmys rödsvullna hand var inlindad i en av hans strumpor. Inte det mest sterila, men bättre än ett öppet sår. Ett nytt klick studsade fram innan ekot dog ut. Omöjligt att försöka lista ut varifrån det kom.

Ljuskäglan lyste upp Darkthronetrycket på Jimmys jeansjacka när han svängde av och vinkade åt mig att följa efter. Kanske hade han bättre lokalförmåga än jag.

Lukten i den här korridoren skiljde sig från den förra, här fanns en kemisk underton i varje andetag. Den blev starkare ju längre in i korridoren vi gick. Mina ben var iskalla av det våta tyget, byxorna kändes för tajta och snart var mina sneakers lika blöta.

Jag riktade ljuset mot de spruckna kakelgolvet. Större delen låg dolt under stora pölar, Jimmy svor när han halkade till, de måste ha bildats under lång tid. Ingen verkade ha varit här på länge.

”Vi måste ha gått fel, ljudet kom säkert från andra hållet.” sa jag och riktade mobilen upp mot taket. Rader av lysrörslampor slingrade sig ovanför oss, alla såg brända ut.
Den obehagliga lukten av kemikalier blev allt mer påtaglig, vi diskuterade att vända om när en hög smäll fick mig att hoppa till. Någon slog igen en dörr. Det lät nära och följdes av en pust unken medicin.

Korridorerna gav mig kalla kårar, tomma, nedsläckta sjukhus är något av det obehagligaste jag vet. Det är som ett parallellt, övergivet universum, en tom spegelvärld. Jag drog jackan närmare om mig, hur kunde det vara så iskallt här när luften var ljummen där uppe? Jimmy huttrade, frågade varför jag stannat.

”Jag vill bara hem nu. Täckningen är noll och batteriet kommer ta slut om vi fortsätter irra omkring här. Hur ska vi hitta den som jobbar här nere? Allt verkar ju övergivet i den här korridoren.”

”Vi svänger av åt ett annat håll i nästa korsning, okej?”

Det var en osäkerhet i Jimmys röst som skrämde mig mer än de mörka korridorerna. Varför var han så rädd? Trodde han att vi inte skulle hitta ut? Hade han sett något som jag missat?

Vi vek av, men efter att ha gått i korridoren i över en halvtimme, utan att några ljud hade hörts och konstigt nog utan att komma till korridorens slut, så började batterierna ta slut.

”Ska vi spara på batterierna? Det är ändå bara en lång raksträcka, vi går rakt fram och tänder lampan igen när vi kommer till en ny korsning.”

Jimmy svarade inte. Jag ville såklart inte släcka, men det var det smartaste alternativet. Ingen av oss visste när eller om ljuset kunde bli avgörande.

Jag tog tag i Jimmys jacka och vi började gå längs med väggen. Trevade oss fram, Jimmy sa att hans händer fick vara känselspröt i mörkret och mumlade att han inte ville få tag i något. Eller någon.

Pulsen rusande när jag gick efter honom med ryggen vänd mot intet bakom oss. Även om jag inte såg något, tittade jag gång på gång över axeln. Det kändes som om något när som helst skulle kunna rycka undan mina fötter och släpa mig in i det svarta.

Vi gick under tystnad, lyssnade efter ljud. Tystnaden lurade hotfullt som en orm bakom en mus. Droppandet hade upphört, men stanken av ruttet vatten och mögel låg tung. Min vrist ömmade för varje steg, hur kunde vi hamnat här? Det var ju en helt vanlig fredagskväll för bara några timmar sen.

Det dröjde länge innan väggen vi följde slutade. Jag slog på ficklampan men blev inte klokare av att se hur korridoren genomskars av fyra likadana mintgrönslortiga korridorer som alla mynnade ut i mörker. Mobilen pep till, bara 15% batteri kvar. Skärmen flimrade oroväckande, jag släckte igen.

Vi svängde av mot vänster och kände att den här korridoren var full av rostiga dörrar. Var vi tillbaka där vi började? Hade vi gått i en cirkel? Ingen av oss visste.

Våra händer följde dörrkarmarna, dörr efter dörr, vissa verkade sakna handtag, andra hade någon form av lucka mitt på. En del av dessa var öppna, av misstag stack jag in armen i en av luckorna, jag drog snabbt ut den igen och fick hjärtklappning i efterhand.

Vem kunde veta vad som fanns där inne? Bilder av förvridna varelser som gärna skulle slita armen av vem som nu störde dem i deras hem, dök upp i min hjärna. Såklart helt ologiskt, men jag rös vid tanken på att något skulle kunna leva här nere.

Jag var trött i fötterna och började bli på dåligt humör, vafan skulle Jimmy gå iväg så långt bara för att pissa? Jag kunde ha kunde varit hemma i sängen nu om han inte dykt upp. En sliskigt söt lukt slingrade sig fram, jag var på väg att börja klaga då jag fick syn på något. Tunna ljusstrimmor!

Några meter längre fram, i vad som verkade vara korridorens slut, lyste ett svagt gult sken i formen av två dörrspringor.

”Det verkar som den här natten kommer få ett slut ändå.”

Jag hörde hur han log. Han lät så lättad att det lugnade mina fiolsträngsnerver. Mörkret bakom mig kändes inte så hemskt längre.

När vi kom fram till korridorens slut så såg vi hur ljus flödade ut från under två dörrar. Det blev blött i skorna igen, jag tittade ner och såg hur en pöl av… Rött vatten, omgav mina fötter. Vad i…? En tunn rännil rött letade sig ut från under en av dörrarna, min puls steg igen. Pölen stank, den var källan till den sliskigt härskna lukten.

Det var tyst bakom båda dörrarna, men just när jag skulle visa pölen för Jimmy, knackade han på den ena dörren. Paniken slog till. Kallsvetten trängde fram och jag försökte se mig omkring i mörkret. Jag backade, skakade på Jimmys axel och väste

”Titta på golvet! Blod!”.

Han backade in i mig, samtidigt slamrade något, plåt mot plåt. Ljusskenet under dörren flimrade till, någon gick förbi där innanför.

”Det här känns inte bra… jag vill inte vara kvar hä..”

Ett skrik avbröt mig. Sedan hördes snabba fotsteg. Jag ville också skrika men började istället springa, vristen skar som en kniv.

Dörren klickade men öppnades inte, någon måste ha låst den. Fler skramlande ljud var det sista jag hörde genom skriket som ekade genom korridoren. Jag sprang så snabbt jag förmådde.

Mörkret var kompakt, det kändes som om jag inte kom framåt eftersom jag var helt blind. Benen sprang, marken rörde sig, men kom jag framåt? Vristen brände och skar, men det spelade ingen roll.

Med armarna utsträckta framför mig sprang jag, ibland fällde jag ut dem åt sidorna för att känna om jag kom nära en vägg. Fingertopparna skrapade mot kakel. Benen rörde sig av sig själva, darrade av adrenalin.

Luftrören pep när jag saktade in och lutade mig mot väggen. Blodsmaken i munnen kväljde mig. Mjölksyran fick vaderna att skaka. Smärtan, som om vristen nu var bruten, gjorde sig mer påmind när adrenalinet slutade pumpas ut. Mörkret var så kompakt att det kändes som svart jord jag grävde mig fram genom.

Var fanns Jimmy? Jag vågade inte ropa. Försökte istället lyssna efter hans fotsteg, tyckte mig höra dem långt bort, i en annan korridor. Han måste ha vikit av och sprungit åt ett annat håll. Vad var det här för ställe? Varför hade någon låst dörren?

Jag ville bort, ut från den här vidriga labyrinten, och klöste med naglarna på kaklet jag satt på. Det kändes som om jag ville gråta, men tårarna brände bara innanför ögonlocken.

Istället reste jag mig upp och trevade fram i mörkret. Egentligen utan att våga hålla händerna framför mig, rädd för att stoppa in dem i mörkret och vad som nu gömde sig där. Tänk om någon bara skulle ta tag i dem. Ett sådant lätt byte jag var.

En evighet i mörkret passerade, tidsuppfattningen var borta för länge sen. Borde det inte vara morgon snart? Kläderna klistrade sig blöta och kalla mot huden, huden kliade och hade börjat domna av kylan. Luften var mer rå än utomhus en gråregnig novemberkväll.

Ibland prasslade något till bakom mig, men när jag stannade och lyssnade hörde jag inget. Stundtals tyckte jag mig höra fotsteg från någon som sprang, långt bort. Då och då kände jag en dörrkarm och smög försiktigt förbi, på en dörr fanns något klibbigt, det kladdade av sig på fingrarna. Jag försökte smeta av det på en av de fuktiga kakelväggarna, men lyckades inte eftersom huden började svida. Fingrarna blev varma och ömma.

Efter vad som kändes som timmar av trevande i kompakt mörker, kom jag till korridorens slut. Ett hörn avslöjade att det fanns en vägg mitt framför mig, sen kände jag en dörr. Det fanns inga ljusstrimmor under den, bara en dörr som stod på glänt. Eftersom rummet innanför verkade tomt så funderade jag på om jag skulle våga mig in.

Att gå in i ett av dessa rum skrämde mig ohyggligt mycket, men tanken på att ändå kunna stänga en dörr omkring sig kändes tryggare än att vara helt utsatt och oskyddad i en lång, lång korridor. Kanske skulle dörren gå att låsa.

Tänk om det var en städskrubb… och det enda som fanns där innanför var några hinkar och en mopp. Tänk att få krypa in där, vänta på gryningen och sen kunna smyga sig ut härifrån. Tanken lugnade mig, sedan kom jag på att det inte fanns några fönster här nere. Vad skulle det spela för roll om det blev morgon eller inte? Kanske var solen redan uppe, kanske promenerade folk ovanför med hundar och barnvagnar, som om det vore en helt vanlig dag.

Saknade ingen oss än? Letade ingen efter oss? Nej, inte förrän på måndag skulle någon märka att jag inte dök upp på kontoret, och sen? Kanske skulle min chef ringa senare under dagen. Moloken stod jag och kliade på mina svullna fingrar och vägde på min ömma vrist, medan jag försökte bestämma mig om jag skulle gå in i rummet eller inte.

Då hördes ett ljud från mörkret bakom mig; ett fotsteg. Jag satte mig på huk, kröp ihop och lyssnade som ett skrämt djur. Kaklet var halt av slemmigt vatten. Där, ett till steg. Någon närmade sig långsamt.

Jag rätade ljudlöst på benen, smög närmare dörren medan jag lyssnade. Nej, nu var det helt tyst. Jag måste ha inbillat mig… Eller? Jag visste inte vad jag hört. Vartenda sinne lurade mig.

Blind och med en opålitlig hörsel gick jag in genom dörröppningen – det minst skrämmande alternativet. Dörren knarrade när jag öppnade den för att kunna klämma mig in, jag knep ihop ansiktet, om någon smög på mig så skulle denne veta exakt var jag befann mig. Snabbt gled jag in. Lyssnade extra noga… Hörde jag ett tassande från korridoren?

Inne i rummet hittade jag en lysknapp, av ren vana slog jag till den. En serie av klickande ljud, spred sig i taket. Lysrören tändes och släcktes, de verkade själva osäkra på om de skulle fungera eller inte.

Till slut så lugnade de ner sig. Ungefär en tredjedel fungerade och med ett kyligt grönvitt ljus visade de stolt upp rummet. Där inne fanns något jag aldrig skulle kunnat gissat mig till. Med händerna för munnen backade jag tillbaka mot dörröppningen igen. Håren stod upp på armarna, munnen var torr. Korridorerna var trevliga i jämförelse. Det här var ett rum fyllt av mardrömmar.

Framför mig, från golv till tak, fanns hyllor fyllda av grönblå glasburkar. Dessa stod i olika sektioner beroende på innehållet: de som stod närmast innehöll fingrar, bara fingrar, inga händer. De på hyllan mittemot innehöll långa vita, platta maskar, var det någon form av parasitmaskar? Det var fruktansvärt äckligt.

Den största burken på den hyllan innehöll en hjärna som var överfull av dessa maskar. De låg på botten i högar, de hängde ut som långa rötter från hjärnans undersida och de hade nästlat sig in mellan hjärnans alla grå veck. Maskarna måste ha myllrat i hjärnan när den blivit inlagd i sprit och sedan långsamt gett upp och antingen borrat sig längre in i det feta grå, eller bara släppt taget och lagt sig på botten för att dö.

Jag gick lite närmare, märkligt lockad av det osmakliga innehållet, kliade mig på armarna och i nacken. Fantommaskar slingrade sig under huden när jag tittade på burkens innehåll. Min hud var kall och fuktig, liksom allting annat här nere.

Fingrarna började klia ännu mer än innan, jag tittade på dem. Små vita prickar med en irriterad röd cirkel runt om sig hade spridit sig från fingrarna upp på handryggen. Återigen undrade jag vad jag hade lagt handen i ute i korridoren. Kliande haltade jag närmare en hylla som gick från golv till tak, och det var säkert tre meter till taket.

Där, på de mörkbruna trähyllorna, stod ett tjugotal tjocka burkar med vad som såg ut som avskurna bröstvårtor. På hyllan under stod det ”Kvinnor” med snirklig stil på en grönoxiderad kopparskylt. Den hyllan hade dubbelt så många burkar, spriten var grumlig och full av små fettpartiklar, hårstrån och hudbitar.

Det var svårt att se vad de innehöll, men efter att ha tittat noggrant så såg jag att det måste vara vulvor. Avskalade från blygdbenet och separerade från skinkorna. De såg ut som gapande munnar, med fladdriga tunna lager av läppar. Vissa hade tjockt hår, brunt, blont eller svart. Vissa hade tappat allt sitt hår, det låg på botten i en hög, precis som maskarna under hjärnan. Vissa kön låg vågrätt ner på botten av sina burkar, de såg ut som halvöppna ögon, som gapade tomma utan sina glober. Vissa hade fått sin klitoris avskuren, den låg på botten av burken som en liten vit svampig kula.

Det här var vansinne, vem hade bevarat alla kroppsdelar? Vilka hade vaginorna tillhört? Jag svalde en sur uppstötning och backade snabbt bort från hyllorna igen, ända tills ryggen stötte emot dörren. Här inne kunde jag inte stanna.

Jag vände mig om – och tittade rakt in i ett ansikte i dörrspringan. De vattnigt blå ögonen med röda kanter stirrade in i mina. Jag skrek, på hjälp tror jag, och smällde igen dörren. Som tur var verkade det vara en sån dörr som automatiskt låser sig när man stänger den, för mannen på andra sidan ryckte ilsket i handtaget utan att dörren rörde sig. Det var tyst igen. Stod han kvar? Jag la örat mot dörren. Inget hördes.

Det måste varit han som smugit efter mig i korridoren. Just då kom en lugn knackning. Jag stod stilla. Han knackade igen. Långsamt satte jag mig på huk, fastän jag visste att han sett mig. Även om jag var rädd för mörkret så släckte jag taklamporna i rummet. Ett gult sken strilade in från under dörren.

Han rörde på fötterna, skenet fladdrade som från en ficklampa, sen avtog det i takt med att jag hörde fotsteg försvinna bort.

Skulle han hämta förstärkning? Han visste ju att jag var där inne, varför pratade han inte med mig? Det skulle han väl ha gjort om han ville hjälpa mig? Om han inte ville det, vad ville han då? Förhoppningsvis ringde han polisen, att bli arresterad för olaga intrång vore det bästa jag kunde tänka mig just nu. Då skulle jag komma bort härifrån snabbt.

När det hade gått ett tag och varken ljuset från under dörren eller fotstegen återkommit, så tände jag i rummet igen. Jag kände mig tryggare här inne än i korridorerna, alla burkar till trots. Här var jag i alla fall ensam, dörren var låst och det var ljust. Hade jag tur skulle jag kanske kunna hitta en fast telefon.

Jag såg mig omkring igen, kaklade aprikosa väggar och grått golv, kanske hade det varit vitt en gång i tiden, men kaklet var så pass lortigt att det var svårt att avgöra. Alla dessa fönsterlösa väggar, hur kunde någon arbeta eller befinna sig under jord en längre tid? Jag höll på att bli galen av att inte veta om det var natt eller dag. Vad var alla dessa korridorer och oändligt många rum till för?

Medan jag gick närmare hyllan med könen på burk luktade jag på mina händer, de luktade stickande surt. Lukten påminde om den första korridorens kemiska stank.
Det visade sig snart att rummet var mycket större än vad jag först trott, dessutom låg ytterligare ett rum i direkt anslutning längre bort. På hyllan bakom den med vaginor, fanns det en likadan skylt som det stod ”Män” på.

Det var såklart uppenbart vad jag skulle få se i burkarna, men av äcklad nyfikenhet ville jag ändå titta. Precis som för kvinnorna så var det ett tiotal burkar med avskurna bröstvårtor, några hade hårstrån, några var skrumpna och såg torra ut trots att de var inlagda i sprit. Eller, jag antog att det var sprit, det brukar det väl vara?

På hyllorna under stod burk efter burk med avskurna och inlagda penisar. Jag kom att tänka på bilderna av Rasputins strutformade organ som finns att beskåda på burk i något ryskt museum.

Bleka, med en köttig och slamsig rot, krönta med en buske hår, liksom kvinnornas, i alla olika hårfärger. Vit och svampig död hud som på vissa ställen börjat lösas upp av spriten. Vissa var klyvda på längden. En del långa, andra korta, vissa tjocka andra tunna. De såg ut som stympade stora fingrar. En del såg ut som konstiga döda undervattensdjur, havsanemoner och sjögurkor. Vissa var omskurna, vissa var dekapiterade och hade en lika köttig rot som topp.

Några av burkarna innehöll bara ollon, som någon form av druvor låg de tätt hoppressade, smulor av kött flöt runt i vätskan.

Jag kunde inte sluta titta, det var så vidrigt och samtidigt fascinerande. Det fick mig att glömma bort var jag var, att jag var kall och rädd. Att jag var upptäckt.

På hyllorna jag gick förbi fanns även burkar med vad som såg ut att vara fler ollon, men som jag efter några minuter identifierade som testiklar. De liknade irislösa ögon. Släta ägg inlagda i en brunaktig vätska som hade missfärgat dem. Hur länge hade burkarna stått här? Ett tunt lager damm täckte vissa, men långt ifrån alla.

Jag måste ha kommit till ett obduktionsrum, men brukade man skära bort könsorgan och spara dem såhär?

Jag sneglade mot dörren, inget hördes på andra sidan. Rörde mig sedan längre in i rummet, så långt bort från dörren som möjligt.

Medan jag gick förbi hyllmeter efter hyllmeter av burkar med inlagda kön, fingrar och hjärnor så slog det mig igen hur många människor som måste gett upp sina kroppsdelar. Samlingen var massiv och måste komma från hundratals kroppar, kanske fler.

Hela tiden lyssnade jag efter ljud, men nu jag såg att det längst bort i rummet fanns små fyrkantiga fönster som vätte ut mot korridoren. Uppe vid taket satt de. Pulsen höjdes. Det syntes nog väldigt väl i korridoren att det lyste här inne, jag kände mig som en råtta i en glasbur. Nu visste nog alla som befann sig i korridorerna att jag var här inne. Kanske var det lika bra, varför skulle de egentligen vilja mig något ont?

Handen och vristen smärtade, jag tittade på min pulserande hand och såg jag att prickarna spridit sig upp på underarmen.

Orolig och öm sökte jag mig vidare genom rummet, i ena hörnet fanns ett slags bibliotek. Jag försökte läsa på ryggarna av böckerna, men det som inte var skriver med oläslig handstil var på latin. De böcker jag på måfå drog ut och bläddrade i visade sig vara anatomiska uppslagsverk, böcker om olika könssjukdomar samt en del böcker abnormaliteter och missbildningar.

På väggen hängde gamla undervisningsplanscher som visade människokroppens olika organ. En bokhylla var full av vad som såg ut som fotoalbum, nyfiken plockade jag ut några stycken. Tänk om det var någon form av dokumentation av vad som försiggått här.

Albumet med etiketten ”1927” låg tungt i min hand. Första bladet var fullt av foton; svartvita och buckliga av fukt. Papperet bakom hade börjat mögla, grått ludd åt sig fram över sidorna.

Men det gick ändå att se vad fotona föreställde: avlägsnandet av könen från dess ägare. Människor låg fastspända på metallbritsar, vilka liknande de två britsarna som stod placerade vid väggen bakom mig. Läkare (eller i alla fall män i vita rockar och munskydd) skar i dem. Människorna, patienterna antar jag, på britsarna verkade inte döda, deras ögon var vilt uppspärrade och deras munnar gapade som i skrik. De såg ut att panikartat spänna alla muskler i kroppen. Hade de inte fått någon bedövning?

Jag haltade iväg, satte mig ner på en vinglig stol med skinnsits, bläddrade vidare och såg närbilder på hur läkarna skar loss könen. Skalpeller följde streckade linjer på patientens hud, kvar blev stora kratrar som gapade lika uppspärrade svarta som deras munnar.

Jag bläddrade fram och var tacksam över att fotona var svartvita, blodet såg ut som tjockt bläck. Det rann från patienternas öppna sår, ner på metallbritsarnas fåror och sen ner i stora kärl som stod under fotändan av varje brits.

En man fick sin ryggrad avlägsnad, på nästa foto kunde man se ryggrader ligga på en hög – som en solkig skranglig bukett. Efter några sidor av foton, vilka alla verkade vara tagna vid samma tidpunkt av ingreppen, själva avlägsningen, så kom foton som verkade visa nästa steg; inläggningen.

Läkare stod bland hundratals tomma burkar i alla tänkbara former och storlekar, de hjälptes åt att fylla burkarna med vätskor, samtidigt som de lade ner de olika kroppsdelarna. Det gick inte att se deras ansiktsuttryck på grund av munskydden.

Rader av fyllda burkar växte fram och på vissa kort stod en samling läkare och poserade med sina verk. Resten av albumet bestod av hundratals liknande foton.

Just då var det så skönt att få ägna sig åt något annat än att fly genom mörker, att jag helt glömde bort världen utanför rummet. Nästa album var från året därpå,

”Ympningen” stod det på etiketten.

Konstigt, det är något man gör med växter, ympar fast grenar från olika träd. Människor genomför man väl ändå transplantationer på?

Alla foton på de första sidorna var närbilder på hur könsorgan syddes fast på patienter. Ingreppen verkade gå ut på att byta plats på kvinnor och mäns könsorgan. De gapande svarta kratrarna täcktes över med ett nytt kön. Täcktes över var rätt ord, för läkarna verkade inte ha haft någon djupare kunskap om hur man fäster ett organ på en kropp. Inga senor eller nerver syddes fast, de verkade inte heller brytt sig som att sy fast de olika lagren av muskler och hud. De verkade bara ha sytt.

Det såg barnsligt ut på närbilderna, som om någon utan grundläggande kunskaper i anatomi kommit över nål, tråd och kniv och börjat skarva lite. Som om det var dockor de opererade. Överlevde ens patienterna det där? De måste ha fått kallbrand och delarna ruttnat.

Det rasslade till från dörren, jag ryckte till, tappade albumet och reste mig upp. Vristen smärtade så mycket att jag vacklade till och föll. Bestämda steg, barska röster. De var flera stycken, än så länge i andra rummet så det gick inte att höra vad de sa.

Var kunde jag gömma mig? Eller fly? Om bara Jimmy var här så jag kunde…

”Jo, hon är här inne i lilla biblioteket!”

Ansiktet från dörren tittade på mig. Snörpte ihop munnen under den rödblonda mustaschen.

”Jag råkade ramla ner från bredvid rälsen, min vrist…”

”Nej, din arm, vad har du gjort med den?”

Ansiktsuttrycket ändrades, han höjde på ögonbrynen.

”Vad är det för något du har fått på… Rör dig inte! Ta fram handskarna och sprutan, Eliz!”

Jag minns inte mer, men jag antar att de gav mig någon form av narkos, för nästa gång jag vaknade var jag inlåst i ett litet kaklat rum. Inte större än ett toalettbås, för litet för att kunna ligga raklång i. Huvudvärken fick mig att bita ihop käkarna, det skar som knivar innanför pannan.

Jag hörde röster från människor som skyndade förbi utanför, i taket sken ett ensamt lysrör sitt blåvita döda ljus. Min hud såg ljusgrön ut, handen och armen kliade. Prickarna vätskade gult, såren liknade runda koppor. Det sved när smutsvattnet på golvet kom i kontakt med det oskyddade köttet.

Under mig låg det album jag hållit i, varför hade de inte tagit ifrån mig det? Jag satt orörlig och funderade på vad jag skulle ta mig till. Ropa på hjälp kändes inte som ett alternativ, försöka ta mig ut var omöjligt, plåtdörren var massiv. Tiden verkade inte existera i rummet, hungern skickade upp magsyra i halsen, magen sved. Om jag ändå hade vatten. För att inte lockas att släcka min brännande törst med smutsvattnet på golvet, så öppnade jag albumet.

Ympningen skildrades vidare, innehållet blev mer och mer bisarrt. Kunde det verkligen vara riktiga foton?

Jag såg patienter som inte fått sina könsorgan utbytta mot det motsatta könet, utan fastsydda på helt andra delar av kroppen. Det var fruktansvärt groteskt. Yrseln slog till när jag såg nakna män, som där de hade haft en penis nu bara hade ett fult mörkt ärr, och där deras munnar en gång varit, hängde deras penis som en sjuklig utväxt. Patientens tänder, tunga och läppar låg på ett metallbord bredvid britsen.

Mörka rännilar strilade ner för deras bröst. En läkare verkade smeka en patients penis. Ett ytterligare led av förnedring antog jag.

Notiser vars text för längesen flutit ut till oigenkännlighet var fastklistrade under ett antal foton.

En kvinnlig patient hade fått ett par testiklar inopererade ögonhålorna, som bleka ägg låg de där. Hon stirrade med uttryckslös min in i kameran medan två händer höll fast hennes huvud. Även hennes läppar var avskurna, men ersatta med ett par tunna blygdläppar. ”Läppar som läppar” stod det nedklottrat med skrivstil under fotot. Var allt på skoj för läkarna?

Varför utfördes de här ingreppen? Ingen människa med en rimlig idé om vetenskap och forskning skulle kunna gå med på dessa grymma och helt meningslösa experiment.

Nästa foto visade en man som fått en klase med fingrar fastsydda där hans penis en gång suttit, försedd med ögonbindel verkade han skrika rakt ut. Fotot efter det: en kvinna med tre penisar, en där hennes slida hade suttit och två mitt på hennes blygdben. Läkarna verkade ha lyckats med att kopplat den ena till urinröret för på ett foto rann en klar vätska från den ner i ett porslinsfat. De andra två hade börjat svartna. Under fotot stod: ”Ett av tre rätt – gott nog för klosetten!”. Kommentarerna gjorde det redan bisarra, ännu mer bisarrt.

Resten av fotoalbumet fortsatte på samma sätt, alla vidriga sätt någon skulle kunna möblera om kroppsdelar och könsorgan på – hade de gjort. Ibland med hånfulla, helt opassande, kommentarer. Jag fick känslan av att läkarna som utförde dessa ingrepp var som barn, de bara provade vad som helst för skojs skull.

De sista fotona visade stora burkar, människostora. De var såklart fyllda med sprit – och människor. En vit och svampig armé som stirrade framför sig med grumliga ögon. Jag kände till och med igen en av patienterna från de tidigare fotona: mannen med fingerklasen där hans penis suttit. Ett hål med ojämna kanter sträckte sig över hela hans underliv. Några av fingrarna som sytts fast där hans penis suttit hade lossnat och flöt tyngdlöst runt hans förvridna ansikte.

Då knackade det på dörren.

”Har du tittat klart än? Din kompis var mer… äckelmagad. Vilken jävla vekling, han tittade på dom första fotona och började sen skrika.”

Rösten var nasal och bristen på dialekt avslöjade att han inte kom härifrån.

”Folk tål inget nuförtiden. Dom blir ju för fan blödiga bara det gäller forskning på apor
eller hundar.”

”Var är Jimmy? Varför har ni låst in oss?”

”Hur trodde du vi botat alla barnsjukdomar och gamla pester, smittkoppor och spetälska? Genom att skära i möss, va?”

Mannen eldade upp sig och ignorerade mina frågor, jag försökte mig på en annan taktik.

”Vilka var dom, patienterna? Någon måste ha saknat dom.”

”Det är klart ingen saknade dom. Dom var såna som ingen ville veta av, vi tog dom utvecklingsstörda, autisterna, dom som vi lobotomerat, dom halta och lytta. Dom överflödiga. Du fattar väl själv att ingen saknade såna. Och varför skulle dom? Vad för nytta har samhället av dessa ‘individer’, va? Här fick de i alla fall komma till nytta för andra.”

”Du ljuger, det som fotona visar var inga vetenskapliga experiment, det ser du väl själv?”

”Inte? Du verkade vara väldigt intresserad av dom ändå, gillar du biologi? Det finns filmer också, läkarna kunde inte låta bli att undersöka, vad ska vi säga, reproduktion efter ympningarna. Det är ställningar och kombinationer du inte ens kan föreställa dig.”

Han kvävde ett skratt.

”Mina kollegor som arbetade här i korridor 731 gjorde ett fantastiskt arbete. Dom var hängivna forskare.”

”Du menar lekmän? Slaktare? Sadister?”

Jag kunde inte hålla mig, men mannen skrattade bara.

”Men du, vad är det du har gjort med armen? Jag känner igen dom där såren och hur dom sprider sig. Du har varit och grävt på fler ställen än i lilla biblioteket här nere, eller hur?”

Jag tittade på de runda, öppna såren, en röd ring fanns runt varje. Honungsgula skorpor hade bildats runt sårkanterna. Efter att ha erkänt att jag fått någon form av vätska på fingrarna i en av korridorerna hörde jag hur mannen hummade igenkännande. Han lät… nöjd. Sedan ställde han in en oöppnad flaska mineralvatten genom öppningen i dörren.

”Mmm. Jag förstår. Det var duktigt att du erkände. Vi ses.”

Han drog igen luckan.

Jag reste mig upp som om jag vore hundra år gammal, varenda led värkte. Tog den iskalla flaskan, slog av flaskhalsen mot ett rör och hällde i mig vattnet. Aldrig hade något smakat så underbart, kallt, läskande, friskt.

Nästa gång jag vaknade låg jag i en sjukhussäng, rummet genomströmmades av smörfärgat solljus. Jag tittade ut, på andra sidan fanns en del av Avesta lasaretts fönsterfyllda fasader. Jag hade klarat mig! Så snart jag fick syn på larmknappen så tryckte jag på den och väntade. Snart skulle jag få svar på vad som hade hänt.

Det luktade handsprit och plast i rummet, jag hörde skvalet från en TV längre bort.

En äldre man låg i sängen bredvid min, upptagen med att dricka kaffe och äta en ostsmörgås. Han nickade åt mig och fortsatte med sitt.

”Du är vaken, så skönt. Armen ser bättre ut nu och du har fått recept på salva och antibiotika.”

Sköterskan informerade mig vidare om min behandling, men jag lyssnade inte.

”Hur kom jag hit? Vad… har hänt? Är Jimmy här?”

”Jimmy? Det vet jag inget om. Var det han som hjälpte dig hit? Vi hittade dig i en säng på akuten, du verkade ha tagit dig in där och somnat i första bästa säng. Vristen är stukad och du verkar ha slagit i huvudet ordentligt. Ordentligt uttorkad och nedkyld var du också. Skål på dig va?”

Hon skrattade ett avmätt men vänligt skratt, hennes framtänder var långa och gav henne ett hamsterliknande utseende.

”Du får ta det lugnt med alkoholen i fortsättningen, det kunde ha slutat illa det där. Du får tacka din kompis som tog dig hit. Vi vet tyvärr inte vad som har hänt med din arm. Troligtvis en ovanlig bakterie, aggressiv, men du svarar bra på antibiotikan så vi låter dig åka hem imorgon. Det är lite ont om plats, som du säkert har hört om på nyheterna. Nedskärningar och…”

Jag zonade ut, försökte sortera alla frågor som snurrade i huvudet. Var fanns Jimmy?

Jag tittade på medan sköterskan klämde på min arm. Den var bandagerad upp till armbågen, brandgula fläckar hade spridit sig på gasbindan. Det sved och kliade ohyggligt mycket. Fingrarna kändes kalla, stickande. Efter lite tvekan frågade jag sköterskan om korridorerna, forskningen och burkarna. Blicken hon gav mig var medlidande, sen förklarade hon att man kan vara förvirrad efter att ha ramlat och slagit sig, kanske hade jag fått en lätt hjärnskakning.

Mina protester verkade inte spela någon roll, hon förklarade att det inte fanns några korridorer, speciellt inte med forskare eller burkar i. En skyddsbunker och lager för sjukhusmaterial var det som fanns under oss.

Så snart jag kommit hem ringde jag Jimmy, men signalerna gick inte fram, jag kom direkt till mobilsvaret. Såklart ringde jag polisen också, men de avskrev mig på samma sätt som sköterskan gjort. Jag förstår dem, det låter som något från en dålig skräckfilm.

Sedan tog idéerna slut, vad kunde jag göra? Gå tillbaka till hålet där vi föll ner? Det har jag försökt, men jag kunde inte hitta det. Kanske borde jag försöka ta mig ner på något annat sätt, men hur? Dessutom är jag livrädd för att lyckas, bara tanken på att hamna där nere igen ger mig panikångest. Jag överväger att kontakta någon som håller på med urban exploration, någon som kan våga sig ner och försöka hitta Jimmy. Det finns ett forum på nätet som jag börjat höra mig för i, men jag nojar över att avslöja vad jag varit med om.

Någon har varit utanför min lägenhet, jag har sett fotspår i rabatten utanför mitt köksfönster. Det känns ofta som om jag är övervakad, jag tror jag vet av vilka. Spårar de min internettrafik, avlyssnar min telefon? Smyger de runt mitt hus?

Nu är det två veckor sen jag vaknade upp på lasarettet. De öppna koppsåren har spridit sig upp till axeln nu och huden stinker. Både ruttet och kemiskt surt.

Jag vet att jag smittades med något där i korridorerna, det finns kanske ett botemedel. Men det kommer jag inte att få, de vill se vad som händer med mig. Jag är en av deras ofrivilliga patienter nu.

Signaturmelodi

Vi hörde “De infekterade korridorerna”, skriven av Sofia Albertsson Göthberg och uppläst av Emma Janke. Och därmed är Creepypodden slut för den här gången. Men triggervarningen kan vi låta hänga kvar, för hela världen är ju faktiskt en scen där vad som helst kan framträda och lämna ärr som följer med en i resten av sitt liv. Den enda skillnaden mot Creepypodden är att här förväntar ni er åtminstone dem.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. God jul och gott nytt år, kära lyssnare. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.