Avsnitt 209: Det hade kunnat vara du

Min Krister. Min fina, fina Krister.

Vi hade träffats i Jämtland för tre år sedan, på min brors bröllop, och det hade varit kärlek vid första ögonkastet. Inom tre månader hade vi flyttat ihop i min etta och för ett år sedan köpte vi vårt älskade hus. Det var stort. En gammal skola från 1800-talet. Högt i tak, stora salar och hemliga och ibland lite underliga utrymmen. Ett stort hus med stora renoveringsbehov.

Men vi älskade det och satte energiskt igång med renoveringen. Krister jobbade på dagarna och jag jobbade inom hemtjänsten på kvällarna, så jag renoverade på dagarna och Krister på kvällarna. Vi blev klara rätt fort. Våra planer var att renovera, gifta oss och kanske skaffa barn om vi kunde.

Men först skulle vi skaffa en hund. Vi pluggade in oss på olika hundraser för att hitta någon som skulle passa oss och vårt hus. Vi hade kommit fram till tre raser som vi stod och vägde mellan: Schäfer, Rottweiler eller Bernen senner.

Men så började Krister bli så trött. Han sköt upp saker vi planerat, i början småsaker som till exempel middag med våra vänner och biobesök. Han lät mig gå på loppis själv fast vi gillade att gå på loppis ihop, lite av en hobby för oss nu när vi skulle fylla upp och inreda huset.

Sen sa han nej till att åka och se på en hund. Han var för trött, sade han. Han orkade inte med en valp.

Nu började mina varningsklockor ringa. Ingen hund? Men vi ska ju skaffa barn? Jag försökte övertala Krister att göra ett läkarbesök, men han var lite avigt inställd till läkare och drog ut på det in i det längsta.

Cancer.

Min fina fina Krister. Cancer. Långt framskriden cancer.

För varje dag blev han allt svagare. Han fick behandling på sjukhuset en gång i veckan. Morfin skrevs ut, och annat smärtstillande. Det fungerade hyfsat i början.

Jag jobbade fortfarande på kvällarna så vi såg ingen annan utväg än att ta hjälp av hemtjänsten. Då jag själv jobbar inom hemtjänsten vet jag att de är duktiga och att Krister skulle få hjälp på ett professionellt sätt.

Efter några veckor började jag märka att det försvann mat. Konstigt, men jag tänkte inte mer på det. Kanske någon av våra vänner hälsat på när jag jobbade. Jag hade andra saker att tänka på, så lite mat var inte hela världen.

Sen märkte jag att det försvunnit några smycken. Jag frågade Krister om det men han visste inte. Frågan är om han ens orkade se åt mat då.

Krister hade nu blivit mycket sämre och han svarade inte alls på behandlingen. Smärtstillande hjälpte inte alls längre så han blev till slut inlagd på sjukhuset. Jag tillbringade all min lediga tid vid hans sida och såg min fina fina Krister, min man, mitt allt, tyna bort och bli allt magrare.

Hans en gång stora fasta händer var nu bara skinn och ben.

Han förlorade kampen mot cancern efter tre månader.

Jag blev sjukskriven. Jag gick hemma och kände mitt hjärta brista. Såg alla fina detaljer i hans omsorgsfulla renoveringar och hade ont i hela kroppen av sorg. Jag grät ögonen ur mig varje dag. Jag saknade honom varje minut.

Så en natt låg jag i sängen, vår dubbelsäng som nu kändes så öde, och grät. Ena stunden bad jag till Gud att ge honom tillbaka, för att i nästa ögonblick förbanna honom som tagit Krister från mig. Jag skulle ge vad som helst för att få känna honom nära igen.

Plötsligt kände jag en lätt smekning över knogarna. Jag ryckte till och drog efter andan. Vad hade hänt? Hade jag inbillat mig? Jag famlade under täcket och ville att det skulle hända igen. Då kände jag en hand som slöt sig om min. Krister.

Handen kändes mager och benig, så som den varit på slutet. Men det spelade ingen roll. Jag blev lugn och för första gången på sex månader somnade jag lugnt och sov djupt.

Dagarna efteråt mådde jag mycket bättre och kunde faktiskt rycka upp mig. Jag till och med städade hela huset. Jag kände mig pånyttfödd.

En dag upptäckte jag att nästan alla mina smycken var borta. Konstigt. Jag hade varit så upptagen med Krister att jag slagit det ur hågen att saker, mat och smycken försvunnit. Jag kunde inte ens säkert säga under vilken tid det försvunnit saker. Under hur lång period visste jag inte heller. Men nu var det nog dags att se över det hela.

Hemtjänsten hade haft dubbelbemanning hos Krister när jag jobbade men det kändes osannolikt att någon av mina arbetskamrater skulle stjäla från oss. Hjärtat sjönk. Inte kunde det väl vara så?

Detta var en söndagskväll så jag bestämde mig för att ringa min chef nästa dag och prata med henne. Jag gick och lade mig, och sorgen och längtan efter Krister tog åter tag i mig och jag började gråta när jag plötsligt kände hans hand i min igen.

Fast nu var den inte ömsint som förra gången. Det kändes som om den grävde runt och letade efter något.

Jag satte mig upp, tände lampan och drog undan täcket.

Det var inte bara en hand. Utan en arm som sträckte sig från under sängen. Det låg nån under sängen.

Detta var för sex månader sedan. Rättegången mot mannen är precis slut. Han hade bott i vårt hus till och från i sju månader, i kryputrymmen och under sängen. Han hade stulit smyckena, maten och värdesakerna för att sälja dem på stans pantbank. Han hade stulit och bytt ut Kristers mediciner mot vitaminpiller. Under rättegången visade det sig att han var psykiskt störd.

När jag fick chansen att fråga honom något kunde jag bara komma på en sak. Jag kunde till viss del förstå hans motiv för att stjäla men jag ville veta varför han höll mig i handen den natten. Han såg mig rakt i ögonen och sade:

“Du hade din vigselring på dig.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Krister”, inskickad av lyssnaren Irmelii och uppläst av Anne Kalmering.

Berättelser om främlingar som tar sig in och gömmer sig i intet ont anande stackares bostäder och under dagar, veckor eller till och med månader förser sig av deras mat och sover gömda i deras skrymslen är oändligt fascinerande. I det moderna folkberättandet är närvaron av inkräktare i ens sovrum eller baksäte en stapelvara, och vi har bara i den här podden återkommit till ämnet ända sedan avsnitt 16, “Hem, trygga hem”.

Och i Irmeliis minne av tiden efter sin älskade Kristers bortgång dyker den upp igen, den oinbjudna gästen, fast man verkligen inte såg honom komma. Varför blir man så tagen? Varför stannar bilden kvar av handen på från under sängen?

Ja, kanske för att det hade kunnat vara du som drabbats. Vad mer är egentligen skräck än ett möte med något man fruktar under kontrollerade omständigheter? Det är en övning, vi provar på det vi själva hoppas vi aldrig ska behöva uppleva. Underförstått är att det faktiskt skulle kunna hända. Det hade kunnat vara vi.

Den insikten kan överbrygga enorma tidsperioder. Det räcker till exempel med de minsta detaljerna för att vi ska börja sympatisera med ett tusenårigt skelett. I Skateholm i södra Skåne finns ett gravfält från äldre stenåldern, och där hittar vi en särskilt gripande grav. En man i sextioårsåldern har någon gång för 7000 år sedan begravts liggande på sidan med benen uppdragna under sig. Och i hans armar, som om scenen föreställde en nattning, finns skelettet tillhörande ett barn i fyra-femårsåldern.

Det märkliga med graven är att barnet begravts betydligt senare än mannen. Man har alltså öppnat mannens grav, lagt ner barnet, och arrangerat en omfamning mellan de döda i sin eviga vila. Vad exakt som hänt, och vilken relation de två hade till varandra, kommer vi aldrig få veta. Men det räcker med att titta på mannens skelettarm över barnets huvud för att känna igen sig och plötsligt drabbas av insikten att det där, det hade minst lika gärna kunnat vara jag.

Ju närmare vår egen tid vi kommer, desto tydligare blir insikten. Lyssnaren Johan beskrev nyligen i ett mejl till podden något vi skulle kunna använda som exempel. Det är en historia han tvekat kring att skriva ned, eftersom den berör ett hus som tidigare funnits i hans familj men som nu har nya ägare. Dessa vill han inte oroa med sin berättelse. Han vill väl inte att de ska få den där tanken som dagens avsnitt kretsar kring.

Huset han vill berätta om ligger på Ingarö i Värmdö utanför Stockholm. Johan hade inte tänkt på den här historien på länge, men en dag nyligen hade han varit ute och gått i Björnös naturreservat med sin fru, och på vägen hem slagits han av att hans mormors far hade haft en stuga i närheten av Björkviks brygga. När de åkte dit och tittade på den drabbades han av minnet av historien.

Han själv hade fått höra den av sin mormor, som gick bort för över tjugo år sedan, och som hade beskrivit den som självupplevd. Det skulle ha hänt någon gång kring 1950. Det som påminde Johan om berättelsen var synen av stugans dörr, med ett karaktäristiskt runt fönster. Så här återberättar Johan historien han fått höra av sin mormor, uppläst av Ludvig Josephson:

Det var inte många år efter kriget som din morfar och jag fick låna min fars stuga vid Björkviks brygga, ute på Ingarö. Det måste varit i september och den första höststormen var i antågande. Vi kom ut till stugan en torsdag kväll och tanken var att vi inte skulle åka tillbaka in till staden förrän på måndag. En riktigt lång och skön helg hade vi framför oss. Din morfar hade inte haft någon semester den sommaren så detta var den första lilla ledighet vi fick ihop det året.

Tyvärr kom det bud till din morfar redan på fredagen att han var tvungen att återvända in till staden. På eftermiddagen satte han sig i bilen och körde iväg i ovädret som då dragit in över land. Jag själv utnyttjade kvällen med att storstäda och sedan laga den mat vi skulle haft tillsammans. Städningen tog så lång tid att när jag ätit klart och ställt mig med disken var det redan midnatt. Det regnade och blåste på allt värre och ibland skakade det i hela stugan av de kraftiga vindbyarna, men på något sätt var det rogivande att titta ut på stormen genom det lilla köksfönstret samtidigt som jag gjorde klart disken. Plötsligt knackade det på dörren. Jag kommer ihåg det såväl, jag ryckte till och tappade ett glas i diskhon. Din morfar skulle inte hinna hem den kvällen och något annat besök väntade jag inte, men efter jag samlat mig gick jag bort till hallen och tittade ut genom det lilla runda fönstret i ytterdörren.

I mörkret utanför kunde jag se en kvinna, dyngblöt från topp till tå. Hon knackade hårt på dörren och ropade att jag skulle öppna. Efter en kort tvekan tog jag mod till mig och öppnade dörren så försiktigt jag kunde. Vinden ven in i stugan och en isande kyla drog genom min kropp. Kvinnan frågade om hon kunde få låna en uppsättning torra kläder för allt hon hade på sig var genomvått. Jag tittade på henne och såg hur blöt och blek hon var. Hennes kropp skakade av köld och ögonen var matta och livlösa. I mitt hjärta kunde jag inte neka hennes begäran, så jag skyndade in i sovrummet och samlade ihop lite kläder som jag sedan gav henne. Hon tackade och försvann ut i mörkret. Jag själv låste dörren och tände en brasa för att få upp värmen i stugan igen.

Ungefär en kvart senare knackade det på dörren igen. Jag gick bort och tittade ut genom fönstret. I regnet utanför stod tre personer, två män och en kvinna. Alla var lika genomblöta och de såg väldigt frusna ut. De knackade och ropade att jag skulle öppna. Men något i mig gjorde att jag inte vågade denna gång. Det kanske var ovädret, eller deras tomma blickar, men jag vågade inte öppna utan smög tillbaka till sovrummet och stängde dörren. Efter ett tag upphörde knackningarna och ytterligare lite senare slumrade jag in, men jag sov väldigt oroligt den natten.

Stormen pågick långt in på förmiddagen nästa dag och ensam som jag var fördrev jag tiden med att lägga patiens. Senare den eftermiddagen klarnade det upp och vinden mojnade, så jag gick ut och tog en promenad. Inga andra stuggäster var där utan jag promenerade runt helt för mig själv i säkert en timme. Tillbaka inne i stugvärmen satte jag mig ned och la några nya omgångar patiens samtidigt som jag väntade på din morfar, men han dök inte upp förrän på söndag eftermiddag. När han kom så frågade han hur jag hade haft det i ovädret och jag svarade att det varit jobbigt men bra och väldigt ensamt. Jag vågade inte berätta vad jag varit med om. Han klappade om mig och visade mig kvällstidningen han hade med sig och sa att det skett en båtolycka i fredags knappt tre sjömil utanför Björkviks brygga. En segelbåt som lämnat Stockholm dagen dessförinnan hade i ovädret på eftermiddagen gått på Östra grundet och kapsejsat. Fyra personer, två kvinnor och två män, hade drunknat. Jag slog upp tidningen och på mittuppslaget var det en artikel om händelsen med alltför tydliga foton på de fyra omkomna när de fördes i land. Mina ögon fastnade på fotot av en av kvinnorna. Hon hade på sig de kläder jag skänkt bort den natten. Jag kände igen dem alla, men jag kunde inte förstå. Enligt tidningen hade de drunknat flera timmar innan de knackade på hos mig.

Vi har hört lyssnaren Johans mormors berättelse “Blöta kläder”, uppläst av Ludvig Josephson. Och man kan förstå att han vill skona husets nuvarande ägare från den. Det vore tråkigt om de började föreställa sig bleka ansikten med blött hår klistrat över pannan varje gång de såg ut genom fönstret i ytterdörren, eller hur?

Vi vet ju att platser definieras av sin historia. Det känns annorlunda att bo i en hyresetta i ett närförortsområde om man får veta att staden galgbacke en gång i tiden låg precis där. Annonser för lägenheter och villor sprids på ett helt annat sätt på sociala medier om det är allmänt känt att ett mord har begåtts där. Så fort vi får reda på att någon farit illa på en plats börjar den historien prägla vårt perspektiv. För vi vet att det hade kunnat vara vi, och att risken att det också blir vi stiger ju närmare vi kommer sådan fördömd mark där något liknande en gång hänt.

Nyligen tipsade lyssnaren Kristin om en plats där detta tycks förkroppsligas. Det är issjön Roopkund i Himalaya i norra Indien, där något hemskt har hänt, inte bara en gång utan om och om igen.

Roopkund är en rund liten sjö som ligger på femtusen meters höjd över havsnivån, i en dal mellan bergåsar och toppar. I september 1942 skickades en statsanställd dit för att leta efter en viss sorts blommor som bara växer där. Senare berättade den statsanställde i radio hur upptäckten gått till. Så här sade han:

“Då vi närmade oss såg vi sjöns leriga vatten, men det var först när vi stod vid dess strand som den hemska scenen blev helt synlig för oss, och fick oss att dra efter andan. Hela området var fullt av människolik. Kött, liknande gammalt gummi, satt fortfarande vid benen. Skallarnas breda grin gjorde synen så mycket värre. Våra bärare blev så förskräckta av denna förfärliga plats att de genast vände om och flydde, i tron att vi hamnat i ett spökland.”

Först trodde man att dessa kroppar tillhört indiska soldater som fallit under ett fälttåg 1841, eller japanska soldater från det ännu pågående andra världskriget. Men i området fanns lokalt folkberättande som antydde en mycket högre ålder. Man talade om människor på pilgrimsfärd som hade mötts av en hagelstorm vid sjön och dödats. Och när de första skelettdelarna samlades in och undersöktes i mitten av 1950-talet visade de sig vara hundratals år gamla.

Roopkund är idag en turistattraktion för sådana som gillar utmanande bergsvandring, men kropparna där är fortfarande ett mysterium. Skelettdelarna analyserades noggrant i en studie som kom ut 2019, och som förbluffade världen. De har tillhört åtminstone tre helt olika, genetiskt distinkta grupper. En sydasiatisk grupp som dog där vid flera tillfällen för mellan 1300 och 1000 år sedan. En grupp från Medelhavet, närmare bestämt ön Kreta, som dog någon gång på 1800-talet, och ungefär samtidigt en tredje grupp med sydostasiatiskt ursprung.

Av någon anledning har alltså människor, åtskilda av hundratals år och många hundra mil, bestämt sig för att vandra den långa, obekväma vägen till Roopkundsjön bara för att dö. Tankarna går till den mytologiska idén om elefantkyrkogårdar, målet för ens sista resa. Vad var det som fick människorna att gå till denna isolerade, ensamma och oftast iskalla plats för att gemensamt möta döden? Vi kommer kanske aldrig få veta. Men kunde något locka dem så kan det nog locka även oss. För vi är alltjämt som de.

Vi ska avsluta veckans avsnitt av Creepypodden med en berättelse om en annan situation vi alla har varit i, nämligen barndomens intensiva vänskaper. Vi ska höra Rakel Josephson läsa “När jag var tio”, skriven av lyssnaren Emmy.

När jag var tio hade jag en bästa vän som hette Kornelia. Vi var bästa vänner på det där förtroliga och intensiva vis som jag än idag är tacksam för att ha fått uppleva. Jag tänker mig att det kan liknas vid den första riktiga kärleken, passionerad och oresonlig. Med samma mått av drama och känslostormar.

Det är så dubbelt för mig, för jag tror att det som sedan hände aldrig hade hänt, om det inte vore för vår vänskap. Och det som hände förändrade allt i grunden. Jag har många gånger funderat på om den rena lyckan före var värt tiden efter. För varje år som lägger sig mellan före och efter undrar jag om det verkligen var det.

Kornelia hade ljust, ljust hår som drog åt rött, med ett runt ansikte översållat av fräknar. Hon var glad och högljudd, med långa flygiga armar och ben och mamma brukade säga att hon inte visste någon som snubblade över sig själv så ofta som Kornelia.

Sommaren mellan fyran och femman hade vi lovat spendera all vår vakna tid ihop.
Innan jag gick och la mig, kvällen efter avslutningen i kyrkan, pumpade jag cykeldäcken ordentligt. Morgonen därpå hade jag och Kornelia bestämt oss för att inleda sommarlovet med en picknick vid Grysjön.

När jag sommarlovets första morgon yrvaket kom nerför trappan, stod mamma i köket och packade sin tygväska med lunchlådan. Hon skulle till vårdboendet där hon arbetade, pappa var redan i verkstaden där han skulle serva bilar fram till klockan sjutton. De arbetade som vanligt större delen av mitt sommarlov, men det gjorde mig inget.

Jag satte mig vid köksbordet med en skål kalaspuffar, väntade på stegen i gruset på uppfarten. När Kornelia äntligen kom stod jag i dörren innan hon hunnit trycka på dörrklockan.

– Ha så roligt idag, sa mamma där hon stod i hallen och trädde armarna i jackan. Ska ni bada måste ni se efter varandra.
– Jadå, svarade vi i en mun.
– Det finns Billys i frysen till lunch om ni vill ha, sa hon över axeln innan hon lämnade
oss ensamma.

Vi cyklade bredvid varandra med bra fart, jag hade treans växel i och vi trampade så hårt att våra t–shirtar fladdrade i vinden. Vi båda hade hjälm på oss eftersom vi var rörande överens om att det var så lagom coolt med ett spräckt skallben. Ingen av oss låtsades om att vi inte hade modet att trotsa våra mödrar.

När cykelvägen som kantades av häggbuskar och syren tog slut fick man skumpa över rötter och sten genom granskog en bit. Blicken i marken för att inte riskera att cykla omkull, samtidigt som alla ljud bäddades in i mossan.

Väl framme var det bara vi där. Den mörka sjön var blank som en spegel. Grysjön var inte en särskilt stor sjö, men trots det anmärkningsvärt djup. Det gjorde att den inte kändes dyig och vattnet var kallt och mörkt.

Vi ställde cyklarna mot en gran, knäppte upp hjälmarna och valde ut en plats på den lilla sandremsan vid bryggan. Vi bredde ut våra handdukar bredvid varandra, min blårandig, hennes med ett stort tryck av Askungen. Jag tänkte att det var skönt att inga andra var här och jag tyckte att hon hade kunnat ta en annan handduk.

– Jag vill bli brun, kungjorde Kornelia högt och slängde sig ner på handduken med tröjan uppdragen så den vita magen blottades.
– Jag med, sa jag och la min underarm intill hennes. Ska vi jämföra?

Hon fnös men jag såg att hon log lite, med beundran.

– Till och med där du är vitast är du brunare än mig sa hon med avund i rösten. Adrian kommer aldrig bli kär i mig, utbrast hon sedan. Som att det fanns en logisk kausalitet i påståendena.
– Kommer han ju, sa jag övertygande. Efter sommaren kommer han att fatta hur snygg du är.

Vi åt vår matsäck ganska snart, ingen av oss hade tålamod att vänta. Ballerinakakor och blandsaft i gamla sirapsflaskor. Kalla mamma Scans köttbullar som luktade så mycket att vi inte kunde låta bli att fnissa när jag öppnade locket. När axlarna och hårbotten brände föreslog jag att vi skulle doppa oss, vi sprang ut på bryggan och Kornelia dök i.

Jag var i hemlighet mycket avundsjuk på den färdigheten, själv var jag tvungen att hålla för näsan när jag hoppade i vattnet, vilket jag skämdes för.

Vattendropparna glittrade på Kornelias armar när hon kom upp till ytan. Jag försökte att inte tänka på att jag inte kunde se botten när jag simmade, för då tror jag att jag skulle gripas av panik. Det var friskt i vattnet och jag tog lång hårda simtag. Jag drog mig upp på bryggan bredvid Kornelia, kände det som att vattnet sög tag i mina ben, och tänkte igen på botten jag inte kunde nå. Med en lätt rysning skakade jag av mig tanken.

– Kolla, det kommer några andra, sa Kornelia och nickade upp mot badstrandens gräsplätt.

Två flickor kom på cykel, utan hjälm. Jag såg redan på håll att de hade ett sätt som gjorde mig illa till mods. Trotsiga blickar och trutande, utmanande munnar.

I skolan var jag och Kornelia ett självklart par, men också ett par som var långt ifrån eftertraktade och populära

Innan jag som inflyttad sjuåring kom till klassen hade Kornelia det svårt, och hon själv beskrev det som att hon var utfryst. När vi blev vänner fungerade jag ungefär som en brygga mellan Kornelia och resten av klassen. Jag som hade lätt för att passa in och förstå när jag borde vara tyst eller inte, Kornelia som inte riktigt hade samma förmåga att förstå när hon pratade för högt eller skrattade åt fel saker.

Vår vänskap gjorde Kornelias relation med resten av klasskompisarna mer friktionsfri, hon gjorde vad hon kunde för att ta efter mig och klassen var mer förlåtande. Sanningen var den att även om jag irriterade mig på Kornelias plumpa sätt, älskade jag både det och henne dubbelt så mycket ändå.

Flickorna slängde sina cyklar i gräset och rörde sig mot oss på bryggan, färgen steg ofrivilligt i mitt ansikte. Kornelia log stort. Den ena flicka var betydligt längre än den andra, minst två år äldre och den kortare flickan gick nog i lågstadiet. De hade korta shorts och magtröjor och långa mörka hårmanar. Den äldre flickans ögonfransar klibbade av mascara och jag kände mig plötsligt väldigt barnslig.

– Har ni badat, frågade den äldre flickan klentroget.
– Absolut, sa Kornelia nöjt, det var jätteskönt i vattnet!
– Jag skulle aldrig bada i den här sjön, fortsatte hon.

I tysthet dömde jag henne för att vara en av de där ytliga tjejerna som inte ville bada för att de var rädda för att kleta ut sminket, med förevändningen att det på något sätt var “ofräscht”. Jag förväntade mig att hon skulle säga något för att sätta två töntar som oss på plats, och sedan gå, men flickan stod kvar. Den mindre strax bakom henne.

– Hoppas ni inte har några öppna sår i alla fall. Eller mens.

Jag blev röd i ansiktet och försökte förstå hennes märkliga humor.

– Vilken skola går du i?, frågade Kornelia, och jag blängde på henne. Hur kunde hon inte fatta att den här tjejen inte hade lust att småprata, särskilt inte med oss?

Till min förvåning stod flickan kvar, log snett mot Kornelia men såg lite road ut.

– Det är väl inte intressant vilken skola jag går i. Sådant man verkligen behöver lära sig,
får man i alla fall inte lära sig där.
– Vad är det man behöver lära sig då?, frågade Kornelia uppriktigt.
– Killar och knulla, sa flickan och skrattade åt våra förfärade ansiktsuttryck.
– Äsch, slappna av, sa hon sedan och Kornelia släppte ut ett frustande skratt. Flickan log mot henne.

Flickorna slog sig ner bredvid oss, med benen i kors. De såg på varandra i samförstånd och det gjorde mig illa till mods. Den äldre tjejen började fråga oss saker, helt vanliga trevliga saker men jag hade svårt att släppa garden. Kornelia var inte lika svår och jag kom på mig med att befinna mig utanför samtalet. Jag hörde Kornelia nämna Adrian, pratade hon om honom? Jag lyssnade med ett halvt öra, upptagen med att känna mig förbisedd och besviken över att dagen inte hade utvecklat sig som jag hade tänkt.

– Man måste våga lite, hörde jag den äldres röst. Det går inte att bara stå och vänta. Du måste gå fram och prata med honom, killar älskar sånt.

Min blick letade sig ner i vattnet, förutom mina egna ben såg jag inget. De rörde sig tungt och trögt under vattenytan, jag tänkte på sirap, kvicksand, lera. En kvävande känsla steg i mig och jag drog upp fötterna under mig.

Efter en stund reste sig den äldre upp och den lilla flickan följde henne i hälarna tillbaka mot cyklarna. Kornelia vinkade ivrigt när de cyklade iväg.

Dagen därpå var det mulet väder och jag låg i vår hammock när jag hörde cykeldäck på grusuppfarten. Kornelia kom fram och slängde sig bredvid mig.

– Ska vi cykla till Grysjön?
– Det är ju inget badväder, sa jag. Vi skulle ju börja ordna med vår loppis. Jag var besviken över att hon helt hade verkat glömma det.
– Det kan vi ju göra när som helst, Kornelia blåste luggen ur ögonen.

Efter att slutligen ha gått in och håglöst börjat plocka med mina gamla leksaker, tackade Kornelia för sig, mycket tidigare än hon brukade. Jag satt kvar på rummet när jag hörde henne trampa iväg utanför. Det kändes konstigt mellan oss på ett sätt jag inte var van, och på kvällen fann jag inte ro. Jag gick ner i köket och lyfte telefonluren på väggen, hennes nummer satt i mina fingrar utan att jag behövde tänka.

– Kornelia är inte hemma, svarade hennes mamma. Hon är med en kompis nere vid Grysjön.

Det knöt sig i magen på mig, men jag sa bara okej och la på luren.

Syrenernas doft fyllde mina näsborrar när jag trampade så snabbt jag orkade längs med cykelvägen. Det var sent men det var sommar och ljust, mamma hade bett mig vara hemma senast nio. Framme vid badplatsen klibbade tröjan mot min rygg och jag fick syn på dem direkt. De satt längst ut på bryggan, där vi suttit igår och jag gick dit. Vattnet var mörkt på ömse sidor bryggan och jag blev plötsligt påtagligt medveten om dess djup. Tre ansikten vändes mot mig.

– Är du här, sa Kornelia och jag sårades av tonen i hennes röst. De där flickorna satt bredvid henne, axel mot axel.

Jag hade inget bra att säga och jag stod kvar lite tafatt, kände mig inte inbjuden att sitta ner.

– Fanny och Mira bor hos sin morfar här i sommar, Kornelia knyckte på nacken mot
grusvägen som löpte in i skogen som omgärdade sjön. Jag nickade stumt.
– Morfar kan allt om den här sjön, fyllde Fanny i, som jag förstod var den äldre av dem. Jag berättade precis för Kornelia om barnen som försvunnit här.
– Vadå försvunnit?, undrade jag, irriterad. Hon tedde sig mer och mer som en stroppig unge från stan.
– Först försvann de, fortsatte Fanny tålmodigt, sedan hittades de visserligen.
– Döda, fyllde Kornelia i. Så jävla hemskt!

Jag ryckte till lite över uttrycket, Kornelia brukade inte svära. Vi brukade inte göra det.

– Vad gör ni här då?, klippte jag av och vände mig mot Fanny. Du pratar bara om hur farligt det är här, så vad gör ni här då? Du kanske skulle åka hem istället.

Kornelia såg på mig med uppspärrade ögon, undrade väl var det var med mig. Det var ett misslyckande att ha tappat fattningen, men jag kunde inte hålla min svartsjuka i styr. Och jag var sårad över hur illojalt Kornelia betedde sig. Fanny log roat.

– Oj, känsligt. Ärligt talat, det kanske är du som ska åka hem. Och typ lägga dig?

Hon la demonstrativt armen om Kornelia och mot min vilja kände jag tårarna stiga i ögonen. Fanny fiskade upp ett paket cigaretter ur bakfickan på sina shorts, satte en cigarett mellan läpparna och tände den världsvant.

– Kornelia är rolig, hon fegar inte. Fanny vände sig mot Kornelia, räckte över cigaretten till henne. Kornelias ögon lyste lycksaligt och hon tog cigaretten utan att blinka.

Jag rusade därifrån, med högrött ansikte och droppande tårar. Jag cyklade hem.

Sommarlovet hade inte börjat som vi så länge hade planerat. Följande två dagar stannade jag hemma och tvingade mig att inte ringa hem till Kornelia. Jag ville att hon skulle ringa mig, som hon alltid gjorde, men telefonen hängde tyst i köket. Jag strök runt utan att hitta något att ta mig för. En kväll bad mamma mig komma och sätta mig i soffan hos henne när hon tittade på Jeopardy, hon drog mig intill sig och mot min vilja började tårarna droppa. Mamma sa inget utan höll mig bara ännu hårdare intill sig.

– Vänskap är inte lätt alltid, sa hon i mitt hår.

Jag grubblade över hur mycket hon visste, fortfarande hade jag den där omisskännliga känslan av att hon kunde se rakt in i mitt huvud, bara i egenskap av att vara min mamma. Jag funderade över var jag skulle börja.

– Kornelia brukar alltid välja mig, sa jag tyst och förstod att det lät småaktigt. Men det var den starkaste känslan i mig, att jag var bortvald.

Mamma hummade instämmande.

– Kanske behöver Kornelia få vara den som blir vald, sa mamma till slut. Osäker på
exakt vad hon menade hummade jag också till svar.
– Har det försvunnit barn vid Grysjön?

Mamma ryckte till lite, förvånad över antingen det abrupta ämnesbytet eller allvaret i frågan, eller både och.

– För längesedan, när jag var ganska liten, ja. Då försvann en pojke där. Om jag var åtta måste han ha varit elva, när det hände vi gick i samma skola men jag kände honom inte.

Det störde mig att Fanny hade haft rätt och jag lät min irritation sippra ut över mamma.

– Varför har du inte sagt det då, vad hände?
– Jag har väl inte tyckt att det har varit ett ämne för barn, förresten finns det ingen
anledning att låta en sådan historia förstöra en så fin plats som Grytsjön. Han
drunknade, det är vad som måste ha hänt.

Mamma blev tyst, som om hon begrundade sina egna ord.

– Det enda man kan ta med sig från det är hur viktigt det är att kunna simma och hur viktigt det är att aldrig bada ensam, fortsatte hon. Mamma såg mig stint i ögonen.

Jag var inte nöjd med svaret.

– Vadå, om man inte hittade honom, hur vet du att han drunknade?

Mamma tittade på en punkt strax ovanför mitt huvud och hennes mun blev till ett smalt streck.

– Han drunknade, det var vad som hände, svarade hon med en ton som tydligt visade att samtalet var slut.

Jag övervägde om jag skulle ställa frågan om de andra barnen, men valde att låta bli. Under fortsatt tystnad såg vi klart på Jeopardy.

Motvilligt cyklade jag till Grysjön även nästföljande dag. Jag och mitt hjärta sökte Kornelia även om jag knappt ville erkänna det för mig själv. Hon var inte där, det var folktomt när jag kom. Som det brukade, insåg jag i samma ögonblick som jag konstaterade det.

I det mulna vädret såg sjön nästan svart ut, bredde ut sig som en stor mörk tunga i den grönskande skogen. Tyst och stilla, villakvarterens ljud nådde inte hit.

Jag vandrade ut på bryggan med cykelhjälmen dinglande i handen. Sträckte ut mig på mage och lutade hakan i händerna. Knuten i magen vältrade sig, ensamheten och förödmjukelsen. Jag sänkte ner blicken i vattnets mörker. Undrade hur jag någonsin hade varit lockad att bada i det där, som att kasta sig ner i ett öppet gap. Jag rös av tanken på fiskars kalla kroppar mot mina fötter, eller ännu värre, slemmigt sjögräs, som långt vått hår.

Tanken på pojken på mammas skola drabbade mig med en iskyla, intrasslad i sjögräs, uppspärrade ögon och mun i panik, långt ner i mörkret. Jag satte mig häftigt upp, förstod att jag hade skrämt upp mig själv, att jag var löjlig, ändå kunde jag inte bli kvitt bilden av den döda pojkens vita ansikte i vattnet.

Plötsligt kändes skogen kvalmig. Kläderna klibbade mot min kropp. Molnigt på himlen fortfarande och jag blev påtagligt medveten om hur törstig jag var, ja, jag var desperat törstig. Törstig och varm. Sjön låg där framför mig, på samma gång lockande som skrämmande. Jag såg mig om och skalade av mig shortsen och t–shirten, sparkade av mig sandalerna. I mina Snobbentrosor stod jag på bryggan, kände det som att jag kokade nu, och jag kastade mig i.

Det var lika belönande som jag hade önskat, så svalt och friskt, sammet mot min hud. Jag kunde se för mitt inre hur kroppstemperaturen sjönk till något behagligt, och nu låg törsten bara som ett lätt obehag i bakgrunden. Om Kornelia hade varit här hade det varit bra, då hade allt varit bra nu. Jag doppade huvudet, men tumme och pekfinger om näsan var hela jag under ytan. Fortfarande ljuvligt och jag fick lust att ta en djup klunk, dricka det friska vattnet.

När jag en stund senare stod vid min cykel med droppande hår under hjälmen såg jag hur det krusade sig på den stilla vattenytan, mitt på sjön. Blicken följde krusningen som tycktes röra sig som ett pärlband in mot bryggan. Jag stod som fastfrusen i marken och min hjärna arbetade frenetiskt med att försöka förstå bilden framför mig. Vattnet stillade sig men jag fortsatte stirra.

Vadärdetförnågotvadärdetförnågotvadärdetförnågot, rann det som ett mantra genom mitt huvud. Det såg ut som en sten, jag kunde svära på att det var en sten som höjde sig över vattenytan. Klart att det inte var en sten, som inte fanns och plötsligt fanns.

Grått och skrovligt, stort och runt, öppnade den sig och såg rakt på mig. Ett ögonlock som frigjorde en stor gul oval, och det såg på mig, herregud, det såg rakt på mig. Jag snubblade baklänges och välte cykeln. Fick upp cykeln och kastade mig upp på den, trampade genom skogen så fort jag kunde tills mina lungor brann.

Väl hemma var jag ensam, klockan var tre och det var onsdag, så huset var tomt. De trygga hemmadofterna fick genast ner min puls och med darrande händer knäppte jag av hjälmen. Jag längtade intensivt efter Kornelias röst, och lyfte luren i köket. Signalerna gick fram och jag ville nästan gråta av glädje när hon svarade.

– Du kommer aldrig tro mig inledde jag, du fattar inte vad som precis hände.
– Oj, vad, sa Kornelia, men jag fick en känsla av att hon i tanken befann sig någon
annanstans
– Jag såg något jätteläskigt nere i Grysjön, det var stort.

Samtidigt som jag pratade insåg jag att det skulle bli svårt att beskriva det tillräckligt väl. Det lät mest lite diffust och fånigt.

– I vattnet? Säg inte att det var en skitstor gädda för då dör jag, sa Kornelia upprymt och
förfärat på samma gång.
– Nej, sa jag dröjande och meningen dog. Äsch, jag vet inte, det var äckligt i alla fall.
Vad gör du i morgon, vill du ses?
– Ja, svarade hon glatt. På förmiddagen kan jag, ska jag komma till dig?

Jag kände inte att samtalet lämnade utrymme för frågan om vad hon skulle göra på eftermiddagen, och jag fick bita mig i tungan för att låta frågan förbli en tanke. Vi sa hejdå och la på luren.

Kvällen kom, vi åt middag tillsammans, mamma, pappa och jag, sedan såg vi på teve ihop i soffan. Jag fick använda hela min viljestyrka för att inte berätta för dem, dela min upplevelse och få vara det barn jag var och låta dem lugna mig, men jag gjorde det inte. Hade jag berättat hade jag aldrig fått åka till Grysjön igen, det kände jag på mig, dessutom hade jag brutit löftet om att aldrig bada ensam.

Rastlösheten kröp i kroppen, och jag hade svårt att koncentrera mig. Jag frågade om jag fick gå och sätta mig vid datorn en stund, inte för länge bara, svarade pappa med blicken i teven.

Framför den blå datorskärmen surfade jag in på Altavista och mödosamt knappade jag in några sökord, de enda jag kunde komma på. “Grysjön”, “försvinnande”.

Till min glädje fick jag upp en artikel med en rubriken om en försvunnen minderårig.

“En minderårig pojke, över tio år men under femton, är försvunnen sedan i söndags kväll. Han anmäldes försvunnen vid 19.08 och sedan dess har en stor räddningsinsats pågått.

Enligt Albin Haraldsson, presstalesperson på polisen i Gry kommun, sökte polisen med helikopter, hundpatruller och ett flertal polispatruller under natten till måndagen.

Pojken har ännu inte hittats och även försvarsmakten och sjöräddningen deltar i sökarbetet som fortsätter ‘för fullt’ under tisdag eftermiddag, säger Haraldsson.

Vid samma sjö har flera drunkningsolyckor inträffat. Albin Haraldsson säger att det är viktigt att vara försiktig när man badar. Men något samband ser han inte.

– Det är ett olyckligt sammanträffande och ingenting i omständigheterna bortsett från platsen som tyder på ett samband. Det finns ingen anledning till särskild oro just här.

Jag lutade mig tillbaka i stolen. Ingenting om en påstådd drunkning, men svaret på om det fanns fler barn hade jag framför mig. För mitt inre såg jag vattnets krusning på sjön och obehaget sköljde över mig. Jag tänkte på Fanny och hur illa jag tyckte om henne. Jag tänkte på att allt hon hittills sagt var alldeles sant.

Kornelia och jag satt intill varandra i trädgårdens hammock och bläddrade i kamratposten. Huvudena så tätt ihop att jag kände doften av hennes shampoo, persika och vanilj. Vi satt tysta och läste, ibland fnissade vi till och pekade på en insändare vi gillade eller ett svar i “Kropp och Knopp”. När jag vände sida, råkade jag göra det lite för häftigt och Kornelia var inte beredd. Hon skar upp ett fint snitt på tummen och blod började sippra fram.

– Jäklar, mumlade hon och satte tummen till munnen. Den sårbara rörelsen fick en plötslig ömhet att välla upp i mig.
– Du är min bästa vän, vet du det? Jag ansträngde mig för att låta oberörd och hade blicken i tidningen samtidigt som jag yttrade orden.
– Och du är min, sa Kornelia och gav mig en mjuk sidokram.
Jag blev varm i hela kroppen, som gräddig varm choklad spred sig till armarna och benen. Det var hon och jag och allt var som det skulle.

Strax efter att vi hade ätit varsin Billys meddelade Kornelia att hon behövde åka.

– Vad ska du göra?, undslapp det mig, fast jag egentligen inte ville fråga.

Hon vägde orden en kort stund innan hon sa:

– Jag ska träffa Fanny.
– Jaha. Vad ska ni göra då?
– Bada, eller ja Fanny badar ju inte, men hänga på bryggan i alla fall.
– Varför vill du vara med henne?, frågade jag. Jag ville tillägga “hon var taskig mot mig”, men lyckades bita ihop.
– Hon är ju jätterolig, har liksom en massa saker att berätta, jag tycker att hon är skitkul. Du hade ju kunnat följa med, men liksom, ni verkar inte gå så bra ihop.

Kornelia ryckte hjälplöst på axlarna, som för att visa att detta var utom hennes kontroll och ansvar.

– Ni var inte jätteschyssta mot mig sist, sa jag till slut. Jag trodde vi var kompisar.
– Du var ganska grinig själv faktiskt, och jag gjorde ju inget.

Just det, tänkte jag stilla.

– Hon berättar många sjuka historier som hennes morfar har berättat för henne. Kornelias ögon glittrade uppspelt, och jag kunde inte låta bli att undra om historierna handlade om de försvunna barnen.

Jag sa inget mer, satt bara kvar vid köksbordet medan Kornelia gick ut i hallen och tog på sig sin cykelhjäm. Som ett trumpet barn lät jag bli att besvara hennes hejdå innan dörren slog igen.

Det var första gången i livet som jag känt mig så vilsen och förkrossad, jag tror nästan jag var mer ledsen den gången än när min första pojkvän gjorde slut.

Med tjock hals gick jag upp till mammas och pappas sovrum, plockade fram mammas minneslåda ur bokhyllan och satte mig på deras säng med den i knät. Att plocka med den var det mest trösterika jag kunde komma på, fotona på mormor och morfar, mormors förlovningsring, gamla vykort och bröllopsinbjudningar.

Jag plockade upp mammas vältummade skolkatalog och bläddrade fram till hennes klass, studerade hennes barnsliga ansikte och förundrades över att det kunde vara hon. Bläddrade vidare till klasserna över, stannade till vid sjätteklassarna på mammas byskola och ansiktet som omgärdades av ett ditritat hjärta. En pojke med smalt ansikte och pigga blå ögon, enligt klasslistan hette han Magnus Ek. Mamma måste ha varit kär i honom tänkte jag och log lite.

När jag la tillbaka allting i nogsam ordning fick jag syn på ett tidningsurklipp, längst ner i botten, inkilat i den psalmbok mamma fått när hon konfirmerades.

Jag tog fram den lilla notisen och läste.

“Tre år sedan försvinnandet – samhället sörjer och minns Magnus.

Tre år har gått sedan tolvåriga Magnus Ek försvann. På årsdagen för försvinnandet öppnas portarna till Grys kyrka för en gemensam stund att sörja och minnas.

Den tragiska händelsen ägde rum vid Grysjön 1984. Kroppen hittades i sjön en månad efter försvinnandet, och på grund av kroppens skick startades en brottsutredning. Utredningen lades så småningom ned i brist på bevis.

Idag samlas byns invånare för en gemensam gudstjänst, ledd av präst Anne Svensson.”

Min hand sjönk ner i knät, fortfarande med urklippet i ett hårt grepp. Känslan av obehag vältrade sig i mig, jag önskade hett att jag aldrig hade läst det.

Jag stod på cykeln, trampade hårda tag i treans växel, trodde syrenens bedövande doft skulle få mig att kväljas. Skumpande genom skogen undrade jag om Magnus också hade cyklat hit, om han hade haft en bästa vän, om han visste att det fanns en flicka som ritade ett hjärta krings hans bild i skolkatalogen. Framme vid badplatsen var sjön stilla och mörk, som den alltid var. Som den alltid hade varit, insåg jag.

Som väntat satt de på bryggan, två mörka kalufser och en ljus. När jag såg dem var det enda jag önskade att de skulle gå därifrån, lämna den där bryggan och vattnet, jag brydde mig inte om någonting annat. De vände sina ansikten mot mig när jag kom ut till dem, min blick flackade, spejade ut i vattnet.

– Hej!, ropade Fanny och jag hade svårt att avgöra om det var stänk av ironi i hennes röst eller inte.
– Hej, sa jag och slog mig ner bredvid dem.

Benen ihopflätade i skräddare, det slog mig att Fanny och Mira satt på samma sätt. Kornelia svängde förnöjsamt på sina, som var nedsänkta i vattnet.

– Vad gör ni?
– Sitter och snackar, sa Kornelia, vad gör du h…

Utan att hon hann fortsätta vände jag mig till Fanny, såg henne rakt i ögonen.

– Har du hört om Magnus Ek?

Något skiftade i hennes ögon när jag uttalade hans namn, och hennes tystnad manade mig att fortsätta.

– Han dog ju här, nästan viskade jag.

– Ja, sa hon. Det tog honom, eller ja, benen i alla fall. Ett leende lekte i hennes ansikte, utmanande och provokativt, inväntade min reaktion av förfäran.

Jag svalde hårt men gav henne inte min förfäran, det var mer än så, jag var livrädd.

– Hennes morfar har berättat massor om det inflikade Kornelia, det är asläskigt!

Jag såg förbryllat på Kornelia när jag plötsligt insåg att för henne var det här en lek, som en spökhistoria man berättar med det kittlande syftet att skrämma upp varandra. Hon spelade med, men hennes ansikte sa mig att något allvar aldrig hade drabbat henne. Jag såg på Kornelia utan att svara henne och sedan på Fanny igen, Fanny såg inte lika säker ut längre och jag undrade vad hon visste.

– Han hade såklart inte drunknat, och det var såklart inte ett djur som hade kalasat på honom sedan. Morfar var ju för fan med själv när han hittades! Hela underkroppen var borta, poff bara. Fanny gjorde en vertikal rörelse med handen i höjd med sin egen midja.

– Så jävla äckligt, andades Kornelia förtjust.
– Vad var det då?, sa jag med ljus röst. Så isande kall inuti.
– Gryödlan har morfar alltid fått veta att den kallats, men liksom, alla fattar ju
uppenbarligen inte.

Gula jätteögat, skrovligt skinn.

– Han kan väl inte vilja att ni är här då, sa jag i en ton som gränsade till desperation. Du bara driver, det är ju inte sant.
– Det är kul att vara på kanten, sa Fanny, kikade över bryggkanten och log skälmskt. Men du har väl inte sett mig bada? Jag är ju inte helt dum i huvudet.

Jag sökte i Fannys ögon, bakom det trotsiga, utmanande, försökte se vad hon verkligen trodde, om hon lyckats lura mig på riktigt. Jag skulle få skämmas i en evighet. Plötsligt bröts tystnaden av ett plask. I vattnet låg Kornelia och såg upp mot oss, med ett stort leende över det fräkniga ansiktet.

– Ni är mesar bägge två!, förkunnade hon glatt, kolla, här simmar jag. Hon dök ner under vattnet, kom upp igen. Inte en gammelgädda så långt ögat når!

Jag satt som fastfrusen på bryggan, ville skrika åt Kornelia att sluta tramsa och komma upp, komma med en gång. Det spelade ingen roll om det var på riktigt eller inte, jag var så rädd. När jag vred på huvudet fick jag se Fannys blick så visste jag, hon var lika rädd som jag. Mira hade slagit armarna om sina spinkiga ben och stirrade oroligt, ömsom på Kornelia, ömsom på Fanny. Fanny harklade sig.

– Haha, jättekul Kornelia, men kom upp nu.
– Vadå, kom i du istället. Kornelia stänkte lekfullt på Fanny, Fanny ryggade häftigt
tillbaka.
– Ja, du är tuff, absolut Kornelia, jag ger mig, du är tuffare än mig. Men kom nu.

Kornelia sträckte segervisst upp armarna i luften men gjorde ingen ansats att komma upp, istället simmade hon ut, bort från bryggan.

– Det badar väl folk här hela tiden, sa jag halv till mig själv, halvt till Fanny. Det är ingen fara.
– Den tycker om ungt blod, mumlade Fanny.

Jag slet blicken från Kornelia och såg ut över sjön, fullkomligt stilla. Det kändes som att vi satt i ett vakuum, ett mellanrum i den verkliga tiden, skogen reste sig över sjön och oss, granarna som höjde sig som hotfulla kroppar. Det svarta hålet mitt i, det kändes som att jag skulle störta rakt ner i det om jag lutade mig över bryggans kant, sugas ner i mörkret. Blodet pulserade hårt genom min kropp, pumpade genom mina vener och artärer, varmt och metalliskt. Bilden av Kornelia med sin blödande tumme i munnen kom till mig och jag reste mig upp.

– Kornelia, kom nu!

Min röst brast men jag brydde mig inte om det. Kornelia vände sig mot mig, nu säkert femtio meter från bryggan. Hon såg allvaret i mitt ansikte, och vände äntligen om.

Jag trodde att allt skulle gå bra. Fortfarande kan jag bli övertygad om att det egentligen ordnade sig, vi klarade oss, ingenting farligt hände och vi cyklade hem tillsammans längst med syren och hägg. Jag ringde Kornelia nästa dag och hon kom över till mig och varje dag sågs vi, sommarlovet fylldes av varm hud, myggbett och sommarhårda fötter. Vi började femman tillsammans, bytte sudd med varandra och hon var den bästa vän jag någonsin haft. Om jag blundar riktigt hårt kan jag ibland tro att det var så det blev.

Men förr eller senare tvingas jag alltid vakna upp till verkligheten igen.

Ett kvävt skrik kom från Mira och hon pekade mot andra sidan sjön. Jag och Fanny vände vår blickar dit och jag såg pärlbandet under ytan, den graciösa skräckinjagande rörelsen av något stort och långt. Alldeles för stort, tänkte jag. Kornelia var nästan framme vid bryggan, hur det var möjligt förstod jag inte, vad snabb hon var, tänkte jag.

Fanny la sig på mage och sträckte sina händer efter henne, jag stod bredvid, fastfrusen i bryggan. Kornelia var röd i ansiktet av ansträngning, fick vatten i munnen när hon öppnade den för att säga något, sträckte sig fram. Jag kunde se deras fingrar nästan snudda vid varandra när vatten bakom Kornelia rann undan, in i ett mörkt gap lika brett som kortsidan på bryggan. För stort, tänkte jag, det är för stort.

Ett helt huvud höjde sig över ytan när gapet såg ut att ha nått sin fullaste vidd och jag såg rakt in i ett gult öga, placerat mitt i ett enormt huvud, fjälligt som en fisk, skrovlig som en sten. Jag såg på Mira som skrek ljudlöst med öppen mun, jag insåg att jag själv skrek, och Fanny, men jag hörde ingenting, det var fullkomligt tyst och det enda jag såg var vidöppna munnar och förvridna ansikten. Fortfarande klarar jag inte av att se folk gäspa utan att må illa.

Gapet slog igen med en snärt, som en fisk fångar sitt bete, rakbladsvasst och effektivt. Därefter slöts ögat och sjönk. Lika snabbt som den hade brutit ytan lika snabbt blev vattnet stilla igen. Mira satt återigen ner på bryggan, vaggande fram och tillbaka med ögonen hårt ihopknipna.

Fanny låg kvar på mage på bryggan. Hon hade i sista ögonblicket lyckats få tag på Kornelias händer. Hon höll i dem och Kornelia svävade i vattnet med ett mörkrött moln av blod under sig. Som en blomma vecklade det röda ut sig på vattenytan, Fanny höll krampaktigt i Kornelias ljusa händer. Den bilden var lika vacker som den var vidrig, Fannys mörka långa hår mot Kornelias blonda, som två änglar i en stilla svävande dans. Varav den ena saknade underkropp.

Vi flyttade redan innan skolan började igen. Tysta samtal mellan mamma och pappa när de trodde att jag somnat, förslutna och prydligt märkta kartonger längst med väggarna. Jag vet att det var mammas beslut, jag hörde dem prata om det i teverummet. Mamma sa till pappa att jag behövde ett nytt ställe att börja om på, om jag skulle bli bättre, men jag hörde på hennes röst att hon inte hade glömt händelsen med Magnus. Hur som helst blev det en flytt till en mellanstor stad, många mil bort och det gjorde varken till eller från för min del.

Jag kunde inte berätta något för någon, orden fastnade i min hals och tillät inget annat komma fram heller, men mina föräldrar pressade mig inte. I två år lät jag bli att prata, överhuvudtaget. När jag var tretton och prövade min röst igen, var de så lättade att de inte vågade föra händelsen på tal.

De vuxna sökte desperat en förklaring, men utan framgång. Ingen kunde förklara Kornelias död, men jag vet att kommunen lät ta bort bryggan. Man ville inte att någon skulle bada i sjön mer.

Vad som hände med Fanny och Mira sedan vet jag inte, men jag har fragmentariska bilder av hur Mira är den som först slits ur paralysen och springer. Jag hör snarare än ser hur hennes steg sedan återvänder, med tyngre, äldre steg strax bakom. Jag minns hur Fannys morfar fick bända loss Fannys händer från Kornelias, jag minns honom säga saker, men jag hörde honom inte. Jag vet att han var den som larmade.

Och sedan då? Det är som ett töcken för mig, minnena är pusselbitar som inte går ihop, eftersom jag har tappat bort flera av dem. Innan Fannys resliga morfar i blåställ försvann iväg med Fanny i famnen mötte hans blick min, och jag förstod precis vad den betydde: “Det hade lika gärna kunnat vara du”.

I mina mörkaste stunder önskar jag att det hade varit jag.

Signaturmelodi

Vi hörde Rakel Josephson läsa “När jag var tio”, skriven av lyssnaren Emmy. Och därmed är Creepypodden slut för den här gången. Och tänk på att historierna vi hör i denna podd inte sällan är skrivna av lyssnarna själva. Med andra ord är det självklara budskapet att alla du möter här hade kunnat vara du. Allt som skiljer er åt är ett mejl till creepypodden@sr.se.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.