Avsnitt 211: Sporer

Lucy blev min död.

Min lägenhet var totalt isolerad. Jag hade stängt in mig redan när paniken spreds, när upploppen började. Huset är tre våningar av tegel och murbruk i ett industriområde. Förut, när allt var som vanligt, var det få som var avundsjuk på mig för att jag bodde där, men när världen gick under var det staden bästa adress. Här brann eller plundrades ingenting. Inte som i Boston eller San Diego, där allt var eld och ingen fanns som kunde släcka den.

Det dök först upp i nyheterna som något märkligt som spreds i Östeuropa. Ett nytt influensavirus som riskerade bli pandemiskt eller vad det var. Jag började förbereda mig då. Jag lade större delen av hela månadslönen på vatten, proviant och luftfilterutrustning. Sex månader senare stod presidenten i teve iförd full skyddsdräkt, bad världen om ursäkt och uppmanade alla att be till Gud. Inte långt senare kollapsade staten men då blåste redan stormen av sporer fram över Indiana.

De kallade det en ETO, en “extra-terrestrial organism”, och de spekulerade i om den kunde ha landat med en meteorit i bergen nära Turkiet. Livsformen skulle vara kol- eller kiselbaserad, ett mellanting mellan en mask och en svamp. Parasitisk till sin natur och anpassad för att angripa varenda varelse den kom i närheten av, vare sig det var en insekt, en fågel eller ett däggdjur. Mot slutet rapporterades det till och med att den drabbade växter.

Jag har hört att om man fick dem på huden och var snabb så kunde man dra ut dem. Sporerna. De fäster sig vid vad de än landar på, och så rotar de sig, djupt. Alltså fem centimeter, minst. Det är första steget i infektionen. Inom en vecka slår hatten ut och börjar sprida ytterligare sporer. Steg två. Jag minns nyheterna om de första sporstormerna, de i Kina. På bilderna såg det ut som om himlen mörknade. Soldater slängde människolik på bålen där boskapens kadaver redan brann.

Om man råkar andas in en spor fäster den sig i lungorna, och smärtan driver en till vansinne. Man blir en vandrande smittohärd. Med varje hostning sprider man små moln av sporer. Till slut, vilket är steg fyra, hittar man sig en lugn, mörk plats där man lägger sig och dör. Jag har inte riktigt förstått hur mycket av sin egen fria vilja man har kvar i huvudet då. Man kryper ihop och dör, och de växer fram ur en och blommar för fullt. Man blir en mänsklig blomkruka.

Eller, i Lucys fall, en kattblomkruka. Jag ser hur hon ligger där i fönsterkarmen och hur hennes tunna små revben stiger och sjunker som om hon andades lugnt, trots att hon varit död i två dygn. Nu har sporernas rötter vuxit genom hela hennes lungor, och gjort dem till sin mylla. Jag ser små svarta partiklar stötas ut ur hennes mun och nos, ut i min lägenhet.

Jag hade suttit isolerad i min lägenhet i två veckor. Jag hörde hur grannen där uppe hostade allt våldsammare, allt blötare, tills han slutligen tystnade. Jag följde nyheterna tills strömmen försvann. Jag kollade och dubbelkollade all isolering runt fönstren och alla filter i mitt luftkonditioneringssystem. Jag såg hur svarta stjälkar växte fram ur munnen på den hemlösa killen nere på gatan. När jag hörde Lucy krafsa på dörren och jama för att bli insläppt hade jag inte sett henne på en månad. Jag hade inte ens tänkt på att lagra kattmat.

Jag vet inte varför jag gjorde det. Men jag visste att jag var död i samma ögonblick som hon för första gången nös.

Det jag känner är en obehaglig kittling längst ner i halsen. Den ger mig hostanfall som pågår i flera minuter. När de till slut gått över kan jag ibland känna den bakom och innanför underläppen. Det är som att den smeker den. Då tittar jag mig i spegeln och kan ibland skymta hur en lång, svart tentakel försvinner ner i halsen. Om jag mjukt biter i den med kindtänderna känner jag hur det stramar i mina lungor så att all luft försvinner. Då ser jag stjärnor och mitt synfält smalnar av, det svartnar för mig, tills den släpper taget och låter mig andas vidare.

Jag kan bli så jävla förbannad att jag snappar tag i den när den tittar fram, virar den runt handen och sliter så hårt jag kan. Som mest har jag lyckats rycka loss en 60 centimeter lång stam. Men då har jag fått med mig en del av min lunga också, och smärtan blir omöjlig att uthärda då.

När jag vaknade imorse var min bröstkorg täckt av blod som jag hostat upp, och blodet var fläckat svart av sporer. Små snörstumpar som rör sig. Nu känner jag två av de där stjälkarna vidröra min underläpp. Att krypa över till laptopen tog mig en timme. Det har blivit nästan omöjligt att andas.

Men jag kommer inte behöva fortsätta så länge till.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det jag precis berättat var bara början på en vidunderlig berättelse. Den heter “Sporer”. I december 2013 publicerades denna första del på Reddits underforum r/creepypasta av användaren Creepymonkeiboi. Den fick inte så stor spridning, men de som faktiskt läste den och som lämnade en hälsning i kommentarsfältet var eniga: det här var lovande. Här fanns början på något stort.

Så Creepymonkeiboi fortsatte skriva. Det blev en till del, och en till, och en till, och de fick inte heller särskilt stort genomslag annat än bland de som fångats från allra första början och nu såg till att inte missa något. Men till slut var det en hel liten värld som hade byggts upp. En apokalyps ur en mängd olika perspektiv och synvinklar. Nio år har gått sedan den skrevs, och det har varit händelserika år. Delar av historien känner vi igen allt för väl idag, i våra tider.

Jag tycker Creepymonkeibois historia är så bra att den förtjänar mer än några hundra upptummar på Reddit. Det vi ska få höra idag är åtta av dess delar, de jag valt ut som jag tycker bäst fångar historien både i stort och smått. Mer behöver egentligen inte sägas innan vi går vidare. Jag läste del ett av Sporer för er. Nu går vi vidare.

Del två. Ludvig Josephson läser.

Patient ett är i infektionens första stadium och befinner sig i karantän i ett isoleringsrum. Patient ett utsattes för smittan på grund av undermåligt saneringsförfarande under insamlande av tester i Los Angeles. Patient ett, tidigare korpral i amerikanska armén, smittades då han överlämnade testerna i ingångstunneln till anläggningen Delta 2 och han har sedermera degraderats och avskedats.

Patient ett uppvisar följande infektionssymptom: två ETO-sporocyter på vänstra underarmen. Det konstaterades att sporocyterna inom femton minuter börjat rota sig i läderhuden. Dessförinnan kunde de avlägsnas helt genom handtvätt. Patient ett förhindrades från att avlägsna ETO-sporocyterna tills de rotat sig helt. De växte ned genom läder- och underhuden och in i muskel- och fettvävnaden med en takt av cirka en centimeter i timmen, och spred sig samtidigt i omfattning i yta i en något lägre takt.

Efter fyra timmar hade de två sporocyterna rotat sig helt vid ett djup av två-tre centimeter och börjat sträcka sig ut ur huden i form av två cirka 0.5 mm smala klängen. En av dem avlägsnades från huden, vilket förorsakade patient ett avsevärd lokal smärta, sannolikt en försvarsmekanism från sporocytens kvarvarande rot. Den växte sedan tillbaka i ungefär samma hastighet som förut tills den nådde samma storlek.

Efter omkring sex timmar började det andra sporklänget räta ut sig och styvna, tills det liknade ett grässtrå. Vid den tidpunkten uppmätte vi ett utsläpp på ungefär 40 sporceller per kubikcentimeter i timmen. Klänget avlägsnades då kirurgiskt, inklusive rot. Skadorna på patient etts fett- och muskelvävnad var lindriga. När ingreppet var färdigt konstaterades attt det första sporklänget börjat räta ut sig som förberedelse för att blomma. Patient ett förbereddes för ingrepp för att avlägsna även detta, men under ingreppet konstaterades det att det hade rotat sig djupare, troligen som en reaktion på det tidigare experimentella ingreppet. Roten hade löpt tre varv runt armbågsbenet och trängt in i benmärgen. Patient etts arm amputerades och efter att ha övervakats i tolv timmar förklarades han fri från smitta.

När patient två inkom var han i infektionens tredje stadium efter att ha utsatts för smittan och inandats luftburna sporer cirka tio timmar dessförinnan. Patient två är en 44 år gammal afroamerikansk man som befunnit sig i närheten av smittade familjemedlemmar. Patient två mottog första hjälpen vid Renos regionsjukhus kort innan området förklarades som en svart zon.

Patient två visar symptom på hudsmitta på tolv punkter på kroppen, och genom endoskopi kunde det konstateras att lungorna och luftstrupen var kraftigt drabbad. Patient tvås utandningsluft innehöll 80 sporceller per kubikcentimeter och timme och stjälkar hade börjat skjuta ut. Patient två beskrev sina andningssvårigheter som extrema och led av stor smärta. Han observerades i fyra timmar, varefter det konstaterades att han någon gång under den tiden hade avlidit. Patient två hade felaktigt bedömts som levande på grund av att stjälkarnas rötter hade hållit patientens andning igång, som en del av den reproduktiva processen. Patient två skickades till krematoriet.

Patient tre befinner sig i infektionens andra stadium, såväl i lungorna som i huden. Patient tre utsattes för smitta vid undermåligt saneringsförfarande efter operation på patient ett. Patient tre, tidigare anställd vid denna anläggning, sattes i karantän och avskedades efter att ha befunnits försöka dölja sina symptom när hon vistats i anläggningens öppna lokaler. All personal som kommit i kontakt med henne sattes i karantän.

Patient fyra till och med tolv befinner sig alla i infektionens andra stadium, såväl i lungorna som i huden. Samtliga är före detta anställda vid anläggningen som smittats av patient tre.

Provexemplar tretton och fjorton befinner sig i infektionens fjärde stadium och var när de påträffades redan avlidna. Båda utsattes för smitta vid undermåligt saneringsförfarande under karantänen av patient fyra till tolv. Provexemplar tretton och fjorton påträffades på handikapptoaletten i avdelning BF samt i kontorsrummet B115. Båda provexemplaren bedömdes ha smittats cirka 20 timmar tidigare.

Anläggning Delta 4 förklaras som en svart zon.

Del tre. Michael Forsberg läser.

Evan lade ifrån sig sina smutsiga skyddshandskar i den röda papperskorgen märkt med en varningstriangel bredvid skrivbordet och lutade sig tillbaka i kontorsstolen. Han funderade på att ta upp telefonen igen men bestämde sig för att vara tålmodig. Vore dumt att jaga upp mig i onödan, tänkte han.

Det hade gått två veckor sedan han flögs in till Istanbul på arbetsvisum där det stod att han skulle bedriva “geologiska undersökningar”. I verkligheten var han bergartsjägare, och ofta anlitad av olika universitet i USA och Europa. De betalade stora pengar för bekräftade prover från meteoriter, särskilt nykomlingar. Det var ett välbetalt jobb men, som Evan hade erfarit, helt beroende av solsystemets infall. När Evan den här gången fick veta att någonting äntligen hade trätt in i atmosfären och nått jordytan kunde han inte nog fort börja jobba med att få visum av de turkiska myndigheterna och resa iväg.

Turkiet var åtminstone ett hyfsat utvecklat land, så även om de anställda på inrikesministeriet inte hade kunnat titta på honom utan misstänksamhet i blicken hade de inte haft några rimliga skäl att neka honom inträde. Evans arbete handlade visserligen bara om att tjäna pengar men det var inga konstigheter. Proverna han samlade in skulle gå till respekterade institutioner. Det var Evans snilledrag. Till skillnad från drivorna av bergartsjägare som dök upp och lade ut vad de än hittade på nätet hade han säkrat referenser på varenda större läroverk i Europa, och inrikesministeriet skulle inte ens orka kontakta allihopa.

Egentligen föredrog han att jobba utomlands. Med sitt visum hade han skriftlig tillåtelse att leta där han ville, och ta vad han hittade. I USA måste han allt för ofta först tampas med olika lokala myndigheter som alla krävde sin egen överenskommelse, och sedan med de som ägde marken, inte sällan bara för att få reda på att de sedan hävdade ägorätten till vad han hittat. Han hade tagit tåget från Istanbul till Erzurum, och där hade han tillbringat några dagar med att samla proviant och anställda assistenter. Det han letade efter skulle ha landat någonstans i bergen nära gränsen till Georgien.

Evan tänkte på det där tillfället för fyra dagar sedan då en av hans guider, Fidan, hade dykt upp utanför tältet. “Kom, kom”, hade den upprörda pojken sagt. Evan hade följt med, mest för att lugna honom. Pojken hade lett honom över en ås och fram till en klar och porlande bäck. Där, bredvid vattnet, låg en gam. Svarta små skaft sträckte sig fram ur fjädrarna på kadavret. Fidan skulle precis gå fram och röra vid fågeln, men Evan tog tag i honom och hindrade honom.

“Gå inte nära, det är någon sorts mögel. Du kan bli sjuk”, sade han, och pojken betraktade med besviken min gamen. “Har du redan rört vid den?”, frågade Evan. Pojken skakade på huvudet.
Dagen därpå anlände budet med proviant och utrustning från Erzurum. Han sade då att han inte kunde återkomma förrän tio dagar senare, eftersom han måste iväg till en by västerut. En sjukdom spreds bland folk och boskap där. Senare såg Evan en hare som hankade sig fram och sedan kollapsade utanför lägret. Den hade också drabbats av de där svarta små stammarna. Varsamt hade Evan tagit ett test av en av stammarna, och sedan hade han bett en av hans karlar att bränna kadavret någonstans långt bort. Det var nu tre dagar sedan.

Då ringde till slut telefonen, som han hade väntat på. Han drog upp den. “Makbule?”, sade han förväntansfullt.

“Evan, är det du?”, sade rösten i andra ändan.

Evan hade kontaktat en gammal kollega från biologiavdelningen på Stanford, där han hade jobbat en vända. Makbule Jerghon var marinbiolog baserad i Kalifornien. Evan hälsade, sade att han var i Turkiet och att han inte ville att telefonsamtalet skulle kosta Makbule hans månadslön, och kom till saken.

“Jag har hittat något här som jag aldrig sett förut. Jag tror inte det faller inom din expertis, egentligen, men eftersom du kommer härifrån tänkte jag att du kunde vara intresserad.”

“Absolut. Jag fick ditt mejl. Förlåt att det dröjde att återkomma. Utifrån bilderna och spektrofotometrin tycker jag det ser ut som någon sorts svamp eller mögel. Parasitisk måste den vara. Kanske någon sorts cordyceps. Men jag har aldrig sett en sådan som angriper däggdjur. Det är absolut inte något som förekommer naturligt där i området. Är det bara djur som drabbats?”

“Jag är inte helt säker. Det pratas om att människor också smittats”, sade Evan.

“Om det är sant kan det här vara något att oroa sig för. Om du kan göra det på ett säkert sätt skulle jag gärna vilja att du skickade ett prov till en vän i Kairo som är specialiserad på sådant här. Jag ska höra av mig till min farbror på ministerrådet och se till att de känner till detta.”

De bytte några ord om familj och gamla vänner och sedan lade de på. Evan hade fått en klump i magen.

Några timmar senare vaknade han av att Afrut ryckte i hans axel. “Mr. Evan”, viskade han. “Kom på en gång. Fidan är sjuk.”

Evan tog sitt provrör och satte på sig tofflorna och följde med Afrut ut i den svala nattluften. Han leddes till ett skjul i utkanten av lägret, och fick en ficklampa i handen. Afrut pekade på dörren. Evan drog upp sin t-shirt över näsan, dels för att skydda sig mot smitta, men också mot den lukt han förväntade sig där inne. Sedan tände han ficklampan och drog försiktigt upp dörren.

Han pekade ficklampan mot ett hörn, och där satt den lilla pojken och darrade. Ut ur hans armar stack vad som liknade tjocka sladdar. Fidan såg upp och blinkade mot kameran. Hans ögon var röda och blöta.

“Förlåt, Mr. Evan”, snyftade Fidan. “Jag försökte bära tillbaka fågeln till lägret. Jag ville visa den för dig. Förlåt att jag ljög.”

Evan såg ett djupt, rött sår i pojkens ena arm och att hans tröja var genomblodig. “Jag försöker ta bort dem men det gör så ont.”

Evan sade åt en av sina karlar att ta pickupen och köra till Erzurum med pojken på flaket. Han sade strängt åt honom att inte röra vid Fidans armar. Men han visste inte om det spelade någon roll, egentligen.

På morgonen ringde han Makbule. Han svarade vid andra signalen.

“Evan? Är det du?”, sade Makbule. Han hade uppenbar oro i rösten.

“Ja, det är jag. Det har hoppat över till människor. En pojke här blev sjuk igår”, sade Evan.

“Herregud”, viskade Makbule. “Evan, kära du, du måste lyssna. Jag pratade med min farbror. Det är något extremt farligt, det här. Många är sjuka och några har dött. Har du varit i fysisk kontakt med något smittat djur eller pojken?”

“Nej, eller, ja, jo… Jag minns inte”, sade Evan.

“Evan, du måste därifrån. Nu. Försvinn därifrån.”

Evan nickade med tom blick. Sedan vidgades hans ögon. “Åh nej. Bilen. De tog pojken med bilen till stan. Jag kan inte komma härifrån.”

“Du måste hitta något sätt. Myndigheterna har skickat iväg flygplan för att stoppa…”

Telefonlinjen bröts, och Makbules röst försvann.

Evan försökte ringa tillbaka men fick inte ens någon kopplingston. Han gick ut och såg sig omkring. En fågelflock drog förbi långt uppe i skyn, på väg från bergen. Sedan hörde han jetmotorer. Två små flygplan drog förbi. På håll hörde han dova smällar, och så såg han hur rök steg borta i horisonten.

Han stod där i chock i några minuter, sedan satte han sig ner, rätt på bara marken. Ännu en serie explosioner dånade över lägret, ännu närmare den här gången. Han kliade sig frånvarande på kinden. Hade han sett sig spegeln hade han märkt att en liten svart fläck dykt upp där medan han sov.

Del fyra. Rakel Josephson läser.

Susan öppnade fönstret till sin hyreslägenhet på fjärde våningen. Utanför hörde hon trafiken på 84:e gatan. Det var sent på lördagseftermiddagen, men ändå var det full fart på staden, särskilt nere på hennes gata där det fanns två mataffärer och en Target. Susan hörde ljudet av skrikande däck och en hög smäll. Sedan bildörrar, och ett gräl, kryddat av svordomar.

Det hade gått ut en order i Chicago om att alla måste koka dricksvattnet. Guvernören hade rått alla att stanna hemma om man verkligen inte måste ut. Naturligtvis hade mataffärerna blivit överbelamrade av hamstrande idioter.

Susan lutade sig ut genom fönstret och fick syn på en svart Dodge som hade kört in i en gul taxibil bakifrån. En polis hade redan dykt upp och stod emellan de två bilförarna som fortfarande bråkade, om än lite mer återhållsamt. Hon betraktade dem en stund, och drog in huvudet igen.

Sedan böjde hon sig ned på golvet, lyfte upp sin livlösa men flåsande tax och lade den lilla kroppen på fönsterbrädan. Hon log. Nere på gatan började två sydamerikanska kvinnor bråka. De var båda iförda ansiktsmasker och skrek om något utan att Susan förstod vad. Snart började de slåss, och föll till marken i en brottningsmatch. Polisen lämnade de två bilförarna och började förgäves försöka sära på de två kvinnorna. Susan flinade och gick in i lägenheten.

Hon tog sina nycklar och sin kappa, som hon försiktigt stoppade in armarna i. De nio fullt utvecklade stjälkarna doldes i dess ärmar. Ett hostanfall precis när hon skulle öppna dörren fick henne att först böja sig ner, sedan huka sig och till slut sätta sig på golvet. Hennes hostningar fyllde luften med ett moln av svarta partiklar. När Susan lyckats återfå kontrollen över andningen log hon igen, och sedan tittade hon tillbaka mot fönstret och Pepper på fönsterblecket. Hans bröstkorg steg och sjönk för varje andetag, men hans ögon var blanka och livlösa. Det hade gått så fort för sporerna att inta hans lungor, tänkte hon. Mycket snabbare än för henne. Hon var så stolt när hon såg honom nu, där han låg och spelade sin lilla roll i uppryckandet.

Hon hade planerat detta i veckor. Ända sedan hela EU hade infört undantagstillstånd och alla medlemsländer stängt gränserna. Hon hade känt sig så kallad, som om det var uppenbart att det här var hennes livsuppgift. Hon var inte ensam. Hon hade så många vänner på nätet, de andra som visste att detta var den rätta vägen till domedagen och till rening, en värld utan den mänskliga plågan. Hennes vän Halim i Indian hade hjälpt henne sälla sig till reningen. Han hade lyckats smuggla sporer ut ur Iran och till Filippinerna precis innan landets hamnar stängde. Susan hade fått hans paket bara förra veckan. Hon kunde minnas hur upprymd hon hade varit när hon öppnade det. En väl försluten plastpåse med en död, smittad duva i, vars kropp blivit värd till de svarta, smala utväxterna. Pepper hade legat ihokrupen i hörnet och pipit, men det var bara för att han inte kunde förstå hur viktig hans insats skulle vara. Hon hade öppnat påsen och fått en kväljning av hur det luktade. När hon hade öppnat den hade hon till sin förtjusning insett att den inte egentligen var svart. Den hade bara färgats av sporerna inuti.

Susan stängde sin dörr och låste den. Det var bara gammal vana. Hon skulle inte återvända.

Hon gick ner för trapporna och ut på den överfulla gatan. De flesta förbipasserande bar någon sorts ansiktsmask. Polisen hade åkt iväg och de två bilarna som krockat stod kvar utan förare. Bakom dem hade en kö bildats. En äldre man gick förbi Susan och han hade ingen ansiktsmask. Hon hostade rätt i hans ansikte. Han ryggade tillbaka och stirrade förfärat på henne, för att sedan täcka mun och näsa med skjortärmen.

“Jävla idiot”, hörde hon honom ropa medan hon gick iväg. Hon flinade. I munnen kände hon hur något kittlade hennes underläpp. Den ville ut. Hon lekte kärleksfullt med den med tungan. En kvinna med barnvagn kom gående mot henne. Susan tog ett djupt andetag och blåste sedan ut utandningsluften mitt i hennes väg. Den lilla flickan i vagnen tittade upp och log glatt mot Susan, som log tillbaka.

Hon gick vidare i långsam promenadtakt medan folk strömmade förbi henne. Hon höll ut sina fingrar som känselspröt, rörde vid människors armar och händer, försökte nå hud närhelst hon kunde. Hon hostade och andades ut så fort hon såg någon utan mask. Vissa märkte och tog en omväg runt henne. En ung kille med skinnjacka som hon väldigt avsiktligt hostade på blev förbannad och började svära åt henne. När Susan bara log slog han till henne i ansiktet med knytnäven. Hon såg stjärnor och föll baklänges in i massan av förbipasserande, och råkade knuffa till ett äldre par. Först var hon chockad, men när de hjälpte henne upp och undrade hur det var fatt med henne samlade hon sig och såg till att hosta både gubben och hans hustru i ansiktet. De bad henne om ursäkt, vilket hon tyckte var skitkul.

Så fortsatte hon i timmar. Hon gick in i mataffärer och rörde vid både intet ont anande kunder och varor. Hon lämnade svarta spår på förpackningar och frukt. På Target blev hon kvar i en hel timme. Hon packade upp en fläkt ur en låda, pluggade in den och andades mot den. Inte förrän någon kom och lade fläkten i sin shoppingvagn slutade hon. Hon gick runt och spred uppståndelsens evangelium till tusentals människor. Runt henne plockades hyllorna allt tommare, men kunderna blev ändå allt fler. En ung tjej, inte äldre än arton, dök upp bredvid henne. I shoppingvagnen hade hon ett babynest med ett spädbarn i. När tjejen letade efter något i hyllorna strök Susan den sovande bebisen över kinden. Sedan såg Susan upp, och fick ögonkontakt med tjejen. Då vände hon sig om och gick därifrån medan tjejen stod kvar och bara gapade.

Till slut återkom hennes hostanfall allt oftare, och blev allt våldsammare. En svart liten stjälk letade sig ut ur hennes mun. När hon sköt tillbaka den med tungan kändes det som att hennes bröstkorg skulle implodera, och hon föll ihop i en gång i en mataffär. Ingen stannade till för att hjälpa henne. Hon låg där och hostade och flåsade medan de förbipasserandes blickar förändrades från tomma till äcklade och till slut förbannade. Hon kom upp och började stappla iväg, men förföljdes av två killar, och när hon svängde in i en tom gång tog den ena sats och sparkade henne i ryggen. Det krävde ytterligare en halvtimme att hämta sig från det. När hon gick iväg, stödd mot väggen, lämnade hon ett spår av svartfläckat blod efter sig.

Utanför dörrarna gick hon rätt in i en folkmassa. De försökte ta sig in på apoteket på andra sidan gatan. Hon kände sig förvirrad och svag men försökte ta sig in bland dem, bara för att omedelbart knuffas därifrån av någon gammal tant.

Gatorna verkade bli suddigare för hennes ögon. Hon stod en lutad stund mot skyltfönstret till en hemelektronikaffär och hämtade sig. Nätt och jämnt uppfattade hon kabeltevekanalen som stod på i alla platt-teveapparater innanför fönstret. De pratade om upplopp i Oklahoma och S:t Louis i Missouri. Utegångsförbud hade utfärdats och soldater kallats in för att upprätta ordning. Susan tänkte på sin kompis Tim från nätforumen. Bodde han inte någonstans utanför Oklahoma City? Hon undrade om hans paket från Halim också kommit fram. Det stora renandet hade börjat.

Hon kröp in i en mörk gränd mellan två hus och med de sista krafterna hon hade i kroppen klättrade hon upp för en brandstege. Uppe på första avsatsen blev hon liggande, fullständigt orkeslös, men lyckades klä av sig naken. Sedan låg hon där och tittade ner på människorna som gick förbi på gatan nedanför. Hon hatade varenda en av dem. Hon hatade dem som hon hatade sina föräldrar, för att de skickat henne till tvångsvård efter sitt tredje självmordsförsök. Hon hatade dem som hon hatade sin psykiatriker, som försökte få henne att lämna tron, och som hon hatade sin kontaktperson, och sin hyresvärd, som vräkt henne. Nu var hon äntligen lycklig, lycklig över att bli något större, något bättre. Hon kurade ihop sig i fosterställning och kände hur stjälkarna tvingade upp hennes mun, och hur de steg upp mot hennes kind, och hon strök sig försiktigt över armarna och kände hur beröringen gick hela vägen ner i musklerna.

Hon andades lugnt ut och in, och för varje utandning kom ett litet moln av sporer. Hon fortsatte långt efter att hon dött.

Del fem. Michael Forsberg läser.

Li tryckte sin hustru framför sig, och med andra handen höll han undan en man bakom sig som precis försökt tränga sig före.

“Fortsätt, Ayame. Framåt”, sade han. “Tamao, håll i dig”, lade han till, och kände sin lilla dotters grepp rycka i jackärmen.

I fickan låg hans tre biljetter. Det hade varit precis på öret att han hade haft råd, och då hade han ändå använt alla sparpengar och sålt bilen. Men de betydde räddningen för hans familj. Ayame stannade upp framför honom. Han tittade upp och såg en soldat med utsträckt hand. Han hade skyddsmask och en automatkarbin hängande i en rem över nacken. Bakom soldaten, säkerhetskontrollerna.

Någon knuffade Li i ryggen, och han fick anstränga sig för att hålla emot. Han insåg att han inte kom ihåg senaste gången han sett en polis. Det hade bara varit soldater nu ända sedan de åkte hemifrån.

Soldaten höll upp en ficklampa mot Ayames ansikte och bara armar, och sedan tryckte han en liten lampa som strålade ut röd laser mot hennes mun. Samma med bebisen i hennes armar. Sedan klev han ur vägen, vinkade genom dem, och granskade Li och Tamao på samma sätt. Li kom igenom säkerhetskontrollen sist, och såg att Ayame, deras bebis och Tamao var omringade av fyra poliser. Så här är de, tänkte Li.

“Era papper”, sade en av poliserna. Li räckte med skakande hand över de tre biljetterna, som hade kostat honom så mycket. Polisen tittade misstänksamt på honom och skulle precis säga något när Li hörde ett rop bakom sin rygg. De vände sig alla om och såg en medelålders man försöka tränga sig förbi soldaten bakom säkerhetskontrollen. Folkmassan skrek uppretat på honom och tryckte sig framåt. Kravallstaketen bågnade under deras vikt. Soldaten knuffade bort den medelålders mannen, lyfte karbinen och skrek åt honom att stanna, men mannen reste sig och gick mot honom. Karbinen smattrade till och mannen föll ihop. Det blev alldeles tyst och stilla i folkmassan.

Li utnyttjade tillfället och skjutsade vidare sin familj in på flygplatsen. De gick tillsammans med flera andra familjer förbi ett stort fönster. Ute på startbanorna stod en kö med flygplan, både passagerar- och fraktflyg. De taxade ut och flög iväg kort efter varandra. Det undgick inte Li att de inte behövde väja för några landande flygplan, och inte heller att de flygplan som stod kvar och väntade vid sina gates blev allt färre. Till slut kom de fram till sin gate och fann där ett par hundra personer som stod och trängdes och skrek. Mellan dem och korridoren till flygen stod en handfull soldater med vapen i hand. Li puttade Ayame framför sig tills han kunde fånga en uniformerad pilots uppmärksamhet, och när han viftade med sina biljetter blev de förbisläppta. De passerade under avspärrningsbanden som på något sätt lyckades hålla folkmassan stången. Li sträckte fram biljetterna.

“Det här är tre biljetter”, sade piloten. “Har du en till?”

“Nej”, sade Li och skakade på huvudet.

Piloten tittade på dem, och sedan på folkmassan bakom deras ryggar. “Jag beklagar. En av er måste stanna.”

Ayame tittade förfärat på Li. “Vad menar han?”, sade hon. “Du sade ju att Biu inte behövde någon biljett?”

Li sträckte fram ena handen och strök henne över kinden. Han kände ögonen fyllas av tårar. “Jag hade inte råd med biljetter åt oss alla. Men ni kan inte stanna kvar här bara för att jag måste.”

Ayami började slå honom på bröstkorgen. På hennes arm vaknade Biu och började gråta. “Du ljög för mig. Du ljög”, sade hon, om och om igen. Li tog tag i hennes hand och kramade den.

“Du och Tamao och Bui kommer i säkerhet. Det är allt jag begär”, sade han. “Australien är en ö. Där är det tryggt.”

“Det här är också en ö!”, skrek Ayami. “Det gjorde ingen skillnad.”

“Det är annorlunda. Ni kommer i säkerhet där”, upprepade Li. “Snälla gå nu.”

Tamao kramade hårt sin pappas ben. “Älskling, du måste följa med mamma nu. Håll lillebror säker.”

Tamao tittade upp. “Kommer du efter oss sedan?”, sade hon.

“Såklart. Så fort planen kommer tillbaka. Då hoppar jag på ett och letar upp er”, sade Li. Han ansträngde sig för att fortsätta le. Sedan kysste han snabbt sin dotter i pannan och puttade fram henne och Tamao mot hallen ner till planet. Piloten gick iväg och nickade avsked till Li.

Bakom sig hörde han skottlossning och upprörda röster. Något välte omkull. Kravallstaketet. Soldaterna vid gaten sprang iväg mot oroligheterna och piloten skyndade sig fram för att stänga flyget och kunna taxa iväg, vilket fick folket som stod vid gaten i hopp om att få plats ombord vansinniga.

Li smet iväg till det stora fönstret de passerat förut. Han såg hur flygplanet med hans familj ombord drogs iväg ut mot startbanan. De hade inte ens hunnit stänga flygplansdörren än. Sedan hörde han steg och vände sig om. En våg av människor kom springande från säkerhetskontrollerna. Soldaterna ställde sig i vägen men blev omkullknuffade och översprungna. Li vände och rusade bort mot de andra gaterna. “Följ mig”, ropade han. “Det finns plan kvar här borta.”

Han blev snabbt upphunnen och förbisprungen av några av de snabbaste, men då hade han redan lyckats leda folkmassan bort från hans familjs fortfarande utlämnade flyg. Han lät sig föras med av folkmassorna från tom gate till tom gate medan de blev allt mer förvirrade och demoraliserade. Flera gånger slet de upp dörrar längst ut på bryggorna som ledde till bara luft. En gång knuffades någon av misstag ner på asfalten och blev liggande där i en hög.

Li lyckades till slut ta sig sidledes ut ur folkmassan och ställde sig mot ett fönster. Han såg folk rusa mot de sista flygplanen ute på startbanorna. En nådde fram och lyckades klättra upp på landningsstället innan planet hunnit få upp farten. Han lyckades hålla i sig ända tills de kommit upp en bra bit i luften, bara för att till slut tappa taget. Mannen föll som en liten docka genom luften och landade någonstans långt borta.

Till slut tunnades folkmassorna ut, och flygplatsen blev allt tommare. Det fanns inga plan kvar att hinna med. De flesta hade försvunnit iväg ut på asfalten, till ett par övergivna helikoptrar vid en hangar ett par hundra meter bort.

När Li kom ut på parkeringsplatsen hade han fri sikt över bukten bredvid Nagasakiflygplatsen. På horisonten såg han ett mörkt moln torna upp sig. Det närmade sig omärkligt, rullade fram över Östkinesiska havet. Han undrade om han skulle ha tid att ta sig hem igen.

Då kände han ett ryck i sin ena jackärm. Han tittade ner och mötte Tamaos glada blick. Li skrek till. Han gick ner på knä, hans underläpp darrade, och han omfamnade henne.

“Tamao. Vad gör du här? Var är mamma?”, sade han med händerna på hennes kinder.

“Jag smet iväg när de gick på flygplanet. Jag vill flyga med dig”, sade Tamao.

Li höll om henne för att dölja sina tårar. Han torkade sig i ansiktet med jackärmen, reste sig och tog henne i handen. “Ja”, sade han. “Vi träffar dem nästa vecka. Kom, nu åker vi hem och ser om vi har lite nudlar vi kan laga.”

De började gå hand i hand, mot bilen, och Li tittade ut över havet. De svarta molnen närmade sig mycket snabbare än han hade trott.

Del sex. Ludvig Josephson läser.

Jag heter Hugh Arinset. Jag är mitt lands tolfte president. Jag är gift sedan 33 år, far till fem barn, och jag ber för att historien ska ge mig en nådig dom, även om jag blir den som utrotar mitt lands befolkning.

Den pest som plågar oss fick en nästan omärklig början, men likt en skogsbrand växte den snabbt bortom alla våra förväntningar, och sedan, all vår kontroll. De har tydligen börjat kalla smittan för Lanius. Det är ett gammalt latinskt ord, och det betyder slaktare. Men inte ens det namnet gör smittan rättvisa.

Den kom från rymden som en meteorit och landade här för att utrota oss. Att liv alltså finns där ute är en överväldigande tanke i sig, men att det såg ut så här är nästan omöjligt att acceptera. Smittan är en dödsängel.

I Turkiet ville man inte verka svag. Istället för att erkänna att smittan var en formidabel fiende försökte man gömma den genom att bomba sitt eget land och sitt eget folk. Det man inte hade förstått var att den redan hade spritt sig och börjat härja i de grannländer man inte ville visa sig svag inför.

Om vi hade agerat då kanske det hade kunnat gå annorlunda. Om världen hade lyssnat till varningarna och enats. Utrotning av de djur som redan drabbats, massisolering och behandling av de människor som smittats och att bränna den jord där smittan redan dragit fram. Det hade kunnat göra skillnad. Men jag är inte i position att peka ut våra misstag, för vi gjorde dem också. Vi ignorerade varningstecknen. Det är en turkisk sjukdom, sade vi. Sedan, att den var georgisk. Detta sade vi med självsäkerhet i rösten medan fåglar och insekter flög in över gränsen med döden i kroppen.

Mitt land var egentligen unikt förberett för detta. Vi har alltid stått under hot om utplåning. Vi har alltid varit omringade av fiender som velat, och ibland försökt, förinta oss. Och vi stod inte handfallna, då när länderna omkring oss kollapsade, dess städer brann och dess invånare fruktlöst sökte skydd i ruinerna. Självaste USA, som trott sig vara skyddade av världshaven, darrade under vikten av sina egna mystiska utbrott. Vi agerade. Aggressivt, ja, till och med brutalt, isolerade vi de som redan smittats. Vi brände vår boskap vid första symptomen. Flyktingar vid våra gränser möttes av eldkastare. Detta accepterade vårt folk stoiskt, för alternativet hade varit att dö, och det visste vi. Vi behandlade tiotusentals sjuka och de som kunde räddas blev räddade. Det krävde oräkneliga amputationer men det förhindrade smittans spridning. De som inte kunde räddas behandlade vi den all den värdighet man kan begära. Och inte en gång hörde jag någon protestera efter att ha fått sin dödsdom, inte en gång. De visste att de offrade sig för alla oss andra.

Så hade vi aldrig gjort förut, men det fungerade. Medan människor som bara brutit mot utegångsförbundet summariskt avrättades i Frankrike och Tyskland, ja, medan Rysslands president dog i sin säng, gick mitt lands befolkning fria på gatorna. Men vi kunde inte kontrollera allt. Vi kunde inte kontrollera stormarna. De jättelika, mörka molnen av Lanius sporer som drog fram utan hänsyn till vår disciplin. Vi hade aldrig kunnat förutse dem. Men när de kom ökade antalet smittade från tiotusentals till miljontals. Vi hade inte längre möjligheterna att rädda oss själva, och ingen annan fanns som kunde hjälpa oss. Inom en vecka gick gatorna från att vara våra till att bli likens. Bland dem min fru, och alla våra fem vackra barn.

Vi är ett stolt folk. Vi har genomlidit slaveri, krig och folkmord, och jag kommer inte låta denna farsot besegra oss. Vi har i många år samlat på oss det största vapnet människan uppfunnit. Vapnet som kan göra det inte ens Guds natur själv bemästrat, klyva atomen. Jag har gett order om att slå mot vårt eget land med allt vi har, och det jag hoppas är att jag därmed ska utrota denna demoniska kraft och i samma slag befria mitt folk från sina plågor.

Jag kommer slutföra det som så många andra påbörjat men misslyckats med. Gud och historien får döma mig, och förhoppningsvis kommer min gärning visa sig motiverad, ja, kanske till och med klok. Jag ber för detta. Jag är Hugh Arinset. Jag är far, make, soldat och mitt lands förgörare, och jag är i djupet av min själ sorgsen för vad jag nu gjort.

Del sju. Michael Forsberg läser.

Ur dagbok tillhörande Sean Whittier, kanadensisk astronaut ombord på ISS.

2 april:

JSC informerar om att pandemin har spridit sig bortom Indiens och Kinas gränser. Genom vårt fönster ser jag hur Istanbul brinner. Susie mejlade att folk smittats i Los Angeles och San Francisco. Jag svarade att hon skulle packa sina grejer och åka till familjen i Salt Lake City. Det är läskigt hur snabbt det här har gått från ett utbrott av någon fågelinfluensa för två månader sedan till en hittills okänd svampsmitta som krävt tio miljoner döda. Dmitri visade mig ett mejl från sin kusin, som jag inte förstod eftersom jag inte kan ryska, men han sade att folk ligger döda på gatorna i S:t Petersburg.

25 april:

Vi får vår sista omgång förnödenheter på ett tag imorgon. Vi har fått höra att vi har försatts i karantän här uppe. För vår säkerhet.

26 april:

Soyuz TMA 30M dök upp med en specialiserad kosmonaut, Andrevi Tasko, ombord. Han har med sig mat och vatten som räcker i sex månader tillsammans med fler lufttankar. Efter att vi dockat honom bestämde jag och Dmitri att han skulle sitta i en liten egen karantän en stund. Vi ville vara på den säkra sidan. Tasko blev inte glad. Men vi ger det tolv timmar, och sedan släpper vi in honom.

28 april:

Det gjorde vi rätt i. Tasko flyter runt där inne. Han slutade röra sig för ett par timmar sedan. De svarta partiklarna flyter omkring i luften, synliga för blotta ögat. Av någon anledning filtreras de inte bort i luftkonditioneringen. Dmitri föreslog att det berodde på att Tasko släpper ut mer partiklar än luftkonditioneringen kan hantera.

10 maj:

Det har blivit surrealistiskt där inne nu. Tasko flyter runt och studsar i väggarna, lika död som förut. Någon sorts svarta stammar har vuxit fram ur hans mun, näsa och till och med ögon. Luften där inne ser helt sotig ut. Som om ett lokomotiv dragit fram. HTV säger att de kommer gå offline inom 24 timmar. Då återstår bara Houston. Toulouse, Quebec, Ober, alla har de tystnat. Vi har två veckors förnödenheter kvar här inne. Ute i Soyuz finns låda efter låda med mat, men den kommer vi inte åt. Lyckligtvis kan vi koppla in oss i de isolerade lufttankarna där utan att behöva öppna dörren till den där dödsfällan.

Det sjukaste är att jag fortfarande kan se att Tasko andas. Han är död, ingen tvekan, men hans bröstkorg stiger och sjunker, och sporerna bara flödar.

13 maj:

Vi blåste ur Soyuz igår via fjärrstyrning och sedan trycksatte vi den igen. Det verkar som att det tog kål på infektionen i Tasko. Han “andas” inte längre.

14 maj:

Jag var fem sekunder från att öppna till Soyuz när Dmitri ropade till. Det hade varit vakuum och en temperatur på -90 grader där inne i åtta timmar. Men det hade bara sövt smittan. Dmitri hade sett något. Han pekade in genom ventilen och sade att Taskos bröstkorg börjat röra sig igen. Under timmarna som följde såg vi hur rummet fylldes av de där jävla svarta partiklarna igen. Sex månaders mat, tre meter bort. Nu kan vi inte ens gå på rymdpromenader av rädsla för någon spor som landat på stationens skrov. Inte en enda får komma in här.

30 maj:

Tre påsar torkad sås kvar. Genom fönstret ser jag mörka orkaner dra fram över Afrika. Allt vi hör från Houston är en standbysignal. Vi testade en del olika frekvenser i hopp om att hitta någon, vem som helst, men hörde bara brus. I Tulsa hade någon i nationalgardet lämnat ett förinspelat meddelande som upprepades automatiskt. “Allt väst om Mississippi är förlorat. Håll er undan. Upprepar. Allt förlorat. Håll er undan.”

12 juni:

Jag såg till slut Dmitri brinna upp vid återinträdet i atmosfären. Han beslutade sig för tre dagar sedan för att ge sig ut på rymdpromenad. Ville bestämma själv över sitt öde, sade han. Han kvävdes långt innan han började brännas, dock. Jag är lite avundsjuk. Själv är jag för svag för att sätta på mig dräkten.

Där nere ser det inte ens ut som jorden längre. Sporstormerna sveper fram överallt. Det ser ut som om allt förbränts till aska. Ingen svarar någonstans. Jag tror det beror på att alla, precis alla, är döda. Houstons standbymeddelande har tystnat. Det enda jag hittat är det där förinspelade från nationalgardisten i Tulsa, som ännu repeteras.

14 juni:

Jag öppnade. Det var den bästa påsen kalkon med sås jag ätit i hela mitt liv. Jag har hostat oavbrutet i fyra timmar, och det växer ut svarta saker ur mina armar och mitt ansikte, men jag tänker inte dö utsvulten. Nästa måltid blir spaghetti, och till det ska jag dricka apelsinjuice. Vi får se om jag hoppar ut till Dmitri sedan, eller så stannar jag här med Tasko. Sak samma. Det är så jävla gott att äta.

Del åtta. Jack Werner läser:

Luke säkrade att masken satt åt ordentligt igen, och sedan drog han upp luvan över huvudet och snörde åt den ordentligt. Vädret blev stadigt sämre och det vore katastrof om minusgraderna fick gummit att spricka.

Under vinterkläderna bar han en hel torrdräkt. För fyra månader sedan hade det inte varit nödvändigt med något mer, men nu när Laniusstormarna förändrat klimatet så drastiskt till det sämre hade han tvingats anpassa sig. Igen.

Som han hade gjort redan, gång på gång, anpassat sig och därmed också överlevt, längre än alla andra. Den gamla torrdräkten hade han hittat i en övergiven dykaffär och den hade skyddat honom från infektion så här långt. Ett labbrum i stadens universitet som gick att tillsluta hermetiskt fungerade som tak över huvudet. När han kom tillbaka från sina utflykter tvättade han noga bort sporerna som fastnat på hans dräkt, och sedan UV-steriliserade han dem för att döda vad som än stannat kvar. Det var obekvämt, gjorde ont och tog lång tid, men tack vare det hade de överlevt.

Luke tittade ner för backen mot shoppingcentrumets parkeringsplats. Det var inte särskilt brant, men det svarta, pälsliknande underlaget som tagit över där gräset förut växt var för glashalt för att gå på. Han satte sig försiktigt på rumpan och gled ner för backen tills asfalten bromsade honom. Sedan traskade han över parkeringsplatsen. Allt han hörde var ljudet av den tilltagande vinden mot masken och kläderna. Det lät som om han blästrades av finkornig sand. Hans parkas fodring var helt svartnad. Den gick inte att sanera, utan han lät den ligga utomhus mellan utflykterna.

Till slut kom han fram till glasdörrarna. “Yoman flytt och lager” läste han på dem. Han förväntade sig inte någon mat där inne, men kanske stearinljus och tändstickor. Och vem vet, kanske hittade han resterna av någon stackares gamla gömställe med någon gammal konservburk.

Luke drog fram kofoten från ryggsäcken och tryckte in den mellan dörrarna, som enkelt bröts upp. Billigt skräplås, tänkte han. Han hade bara kofoten med sig nuförtiden. Någon annan överlevande hade han inte sett på tre månader, och han tyckte inte pistolen som han hittat på en död polis med stjälkar som stack upp ur ögonen och munnen kändes nödvändig längre. Han klev in och hörde dörren slå igen bakom honom. Det grå ljuset utifrån lyste delvis upp rummet, men han tände en liten ficklampa ändå. Väggarna var täckta av skåp. De flesta var uppbrutna och dess innehåll låg strött över golvet. Det fanns några dörrar och han valde en av dem i hopp om att hitta något av värde. Så fort han satt sin fot innanför den kände, snarare än hörde, han en rörelse bakom sig.

“Vem är du?”, sade en skrovlig, mörk röst. Luke snurrade runt med kofoten höjd men tittade rätt in i ett hagelgevärs mynning. Han sänkte långsamt kofoten.

“Letar mat”, sade Luke. Mannen sänkte geväret men höll det fortfarande riktat mot honom. Han var iklädd skyddsdräkt och hade dykmask över ansiktet.

“Jag kanske har något över. Jag heter Zeke. Vad heter du, pojk?”, sade mannen, och kliade sig frånvarande under maskens krage. Det gick inte Luke obemärkt förbi, och inte heller den helt oväntade och omotiverade generositeten. Han hade sett det här förut. Vissa smittade, de som vet att de är döende, ville bara inte dö ensamma. De ville dela sitt lidande. Ta bara Lukes mamma. Det första hon gjorde efter att ha varit på sjukhuset i fyrtio timmar var att gå fram till deras pappa och omfamna honom.

“Hallå, hörde du vad jag sade?”, sade Zeke.

Jag måste vara försiktigt, annars kommer han inte låta mig gå, tänkte han. “Jag heter Luke. Luke Thiel. Fint att se någon mer här ute”, sade han. “Vad snällt om du har något att dela med dig av.”

“Jadå. Mat, vatten, det har jag gått om. Häng med så delar vi på en skål nudlar, så får jag höra hur fan du lyckats klara dig så här långt”, sade Zeke och kliade sig igen. Luke märkte att den slang som gick från dykmasken och skulle vara kopplad till en lufttub bara hängde lös utmed mannens rygg.

“Gärna! Var hänger du?”, sade Luke med så mycket entusiasm han bara kunde uppbåda. Han räknade med ungefär 50 procents chans att klara sig ut ur denna byggnad med livet i behåll. Mannen gav honom en eftertänksam blick, och sedan gestikulerade han till höger med sitt gevär.

“Lämna kofoten här så kan du hämta den på vägen ut. Jag har ett rum där borta.”

Luke ryckte på axlarna och slängde den ifrån sig. Den landade med en smäll. Zeke sänkte geväret ytterligare och Luke började gå mot honom, som om han skulle passera honom och gå före, och i ögonblicket då Zeke vände sig om för att gå jämte honom slängde Luke ut handen, tog tag i slangen bakom dykmasken och drog så hårt han kunde i den. Dykmasken drogs åt sidan över Zekes ansikte och han förblindades tillfälligt och tappade balansen. Luke satte fart åt andra hållet, och hörde hagelbössan braka bakom ryggen. Han höll andan men insåg att Zeke skjutit i blindo. Han fortsatte springa nedför en korridor, svängde in i olika dörrar när de dök upp, och insåg till slut att han var vilse. En gång kom han in i ett rum och hann precis se Zeke springa ut ur dörren i motsatta väggen. Han hade slängt bort sin dykmask helt nu, och Luke tyckte sig se svarta stjälkar sticka upp ur hans nacke.

Han lyckades hitta vägen ut igen tack vare de släckta nödutgångsskyltarna. I närheten av sista dörren passerade han en vält godisautomat, och plockade på sig ett storpack med choklad. Sedan smet han ut.

När han sanerat sin dykardräkt lade han chokladkakorna i en plastbunke invid labbväggen. De skulle inte klara UV-steriliseringen så han fick rengöra dem för hand. När han själv kom ur UV-steriliseringen klev han in i labbet och började dra av sig dräkten. Där inne satt Isaac och väntade på honom.

“Vilken tid det tog”, sade Isaac. “Hittade du något gott?”

“Kanske det”, sade Luke. “Påminn mig, är det idag du fyller sex?”

“Det var förra veckan och jag fick inte ett dugg i present”, sade Isaac och putade med underläpppen.

“Asch, vad trist. Aja, bara 349 dagar kvar att vänta på nästa chans, eller hur?”

Isaac lade armarna i kors och rynkade pannan.

Luke log och rufsade sin lillebror i håret. Han skulle få så mycket choklad han ville sedan, men just nu måste Luke sova. Han kröp in i en sovsäck i ett hörn och däckade på en gång.

Han sov oroligt. Gång på gång, drömmen om hans far, och det sista han sagt till honom. Han hade stått utanför den stängda och låsta bilen och pratat högt för att höras genom bilrutan. Den svarta tentakeln som tycktes vilja bända sig fram ur pappans mun, och sticka upp i hans mustasch. Ta hand om din lillebror. Håll honom och dig säker så länge du kan, men häng ihop vad som än händer. Fattar du?

Han vaknade till av ett ljud. Klockan på hans arm lyste blått. 21.30. Han hade sovit i nästan 20 timmar. Han hörde ljudet igen och insåg att det kom från hans mage. Han var utsvulten. Han satte sig upp i sovsäcken och gned sig i ögonen. Så hörde han något annat. Ett prassel från bordet. Han reste sig och där satt Isaac på en kontorsstol. Omkring honom låg chokladpapper, och hans mun och kinder var helt bruna.

“Jag mår inte så bra”, sade Isaac dystert.

“Klart du inte gör, gubben”, suckade Isaac. “Så där mycket kan man inte äta utan att…”

Så kände han hjärtat stanna. Han stirrade på Isaac. Det var inte bara utsmetad choklad på hans mun. Det växte ut små, svarta saker ur hans mun. Isaac hostade. Chokladen. Jag hann aldrig tvätta den. Den hade legat där och suktat Isaac.

Luke tog ett par steg tillbaka. Han började gå i en vid cirkel, förbi bordet där Isaac satt, mot dörren till saneringskammaren. Han tryckte till knappen så dörren öppnades, backade in och stängde dörren igen. Han andades tungt. Isaac reste sig och gick fram till fönstret vid dörren.

“Vad gör du? Vart ska du?”

Luke svarade inte. Han tittade på sin lillebror, och så började han klä på sig sin torrdräkt. Han hörde frånvarande hur hans lillebror upprepade sina frågor, och sedan började gråta. Men Luke tänkte på vad han skulle göra. Han skulle anpassa sig. Jag har tillräckligt med luft för att klara mig till dykcentret där det finns fler lufttuber, tänkte han. Mat finns på sjukhuset. Jag måste bara hitta ett sätt att sanera mig där, tills jag hittar något mer permanent. Någonstans där jag kan överleva.

Och så ekade hans fars sista ord till honom i hans huvud igen. Han hade aldrig tänkt på vad den sista meningen betydde. Håll honom och dig säker så länge du kan. Men häng ihop vad som än händer. Häng ihop vad som än händer.

Inne i rummet hade hans lillebror slutat gråta och snyftade nu tyst. Luke insåg till sin förvåning att tårarna rann även utmed hans kinder. Han hade hållit sig och Isaac säker så länge han kunde. Han skulle fortsätta göra som pappa sagt.

Han drog av dykmasken, öppnade dörren och gick tillbaka in till sin lillebror.

Signaturmelodi

Ni har hört åtta delar av Redditanvändaren Creepymonkeibois stora berättelse “Sporer”, publicerade i december 2013 och januari 2014. En historia som i delar känns kusligt aktuell. Låt oss hoppas vi slipper mer aktualitetskänsla än så här. Och att vi alla återförenas nästnästa vecka, då vi hörs igen, helst utan stjälkar någon annanstans än i blomrabatterna.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.