Avsnitt 212: Sommarnatt

Det var sommarlov. På dagarna arbetade jag med att plantera skog och på kvällarna spelade jag fotboll och körde moped med mina kompisar. Allt var sorglöst, fritt och glatt. Fram till den natten jag ska berätta om hade sommaren haft ett ljusblått varmt skimmer över sig. En sån där känsla som har en tendens att uppstå sisådär tio år i efterhand när man tänker tillbaka på varma dagar med bad, glass och kompisar under en till synes oändligt lång ledighet.

Efter att ha slitit under åtta timmar i gassande sol, slagits mot vassa kvistar, ihärdiga mygg och burit tunga nyvattnade plantor kilometer efter kilometer i skogen och på kalhyggen blir man ganska mör i kroppen. Så när klockan var runt tio bestämde jag mig för att gå till sängs. Jag gjorde i ordning morgondagens lunch, pastasallad och mackor, och lade in det i kylen. Som tonåring var jag extremt morgontrött och alla minuter jag kunde spara på morgonen genom att förbereda mig kvällen innan var värt mycket.

Jag, mamma, pappa och mina två bröder bodde i ett ganska stort tvåvåningshus i en liten by fyra mil utanför Östersund. Mina föräldrar bor förresten fortfarande kvar där. Pappa byggde huset själv någon gång i mitten av åttiotalet och på gården finns också ett äldre hus samt en gammal ladugård. Mitt rum låg på övervåningen och min säng stod i hörnet av rummet med huvudändan bredvid fönstret som vette mot vår parkering och den femton meter långa gången av stenplattor som ledde fram till husets ingång.

Om en historia ska bli trovärdig är det väl ungefär nu som jag ska övertyga dig om att jag är en rationell och jordnära person som varken tror på spöken eller övernaturliga ting. Så är det inte i mitt fall. Jag har alltid haft livlig fantasi och trott på och fascinerats av det oförklarliga och mörka. Skräckfilmer, berättelser om troll, vättar och näcken har alltid fascinerat mig. Jag tycker att scenerna med ”de underjordiska” i Ronja Rövardotter är bland de häftigaste och mest skrämmande som någonsin spelats in. Men det här är en sann historia. Jag berättar den exakt som jag kommer ihåg den. Och det fanns ingenting häftigt med det här.

Jag låg där i min säng och lät tankarna flyta tills jag föll i sömn. Men den vanliga djupa sömnen ville inte infinna sig. Istället drev jag ut och in i ett oroligt och ångestfullt tillstånd. Drömsekvenserna var obehagliga och fick mig att då och då att vakna till. Trots det lyckades jag somna om igen.

Nu drömde jag att jag hade ohyggligt svårt att andas, det var något eller någon som hade tagit min hals i ett rejält strypgrepp med båda händerna och klämde och stramade för att få mig att somna in för gott. Nu var det riktigt vidrigt och väldigt verkligt. Hur mycket jag än kämpade så släppte inte detta ting min strupe och jag kippade efter andan samtidigt som greppet hårdnade kring min hals.

I regel gillar jag att drömma och kan ofta kontrollera mina drömmar. När jag var mindre kunde jag, efter att ha konstaterat att jag drömde, bestämma mig för att flyga och göra allt annat som var omöjligt i den verkliga världen. Nu visste jag att jag drömde men kunde varken flyga, fly eller inte ens andas. Jag befann mig i det där tillståndet precis i gränslandet mellan sömn och vakenhet, och försökte förgäves återfå kontrollen över min egen kropp.

Efter en stunds frenetiskt kämpande så lyckades jag långsamt pressa upp mina ögonlock och i samma ögonblick som jag förstod vad som pågick förvandlades drömmens suddiga obehag till skarp dödsångest. Mina egna händer, såriga och valkiga efter plantsättningen, var hårt slutna kring min egen hals och jag kände hur luftstrupen var sammanpressad och att halsen ömmade.

Jag lossade greppet från halsen och höll händerna framför mig med handflatorna uppåt. Jag vände på händerna och kollade på knogarna, knöt ena handen och slappnade av. Sen samma sak med den andra som för att försäkra mig om att de var mina och att jag faktiskt hade kontroll över mig egen kropp. Jag ville aldrig uppleva något liknande igen och kunde höra mina egna korta och ytliga andetag som berättade för mig att nu, nu är det du som är med i en skräckfilm. Jag var rejält skärrad och djupt skräckslagen.

För att försäkra mig om att mordförsöket på mig själv inte skulle upprepas när jag somnade om tryckte jag ner mina händer under min egen kropp och la mig på rygg. Händerna var nu relativt låsta och det gav mig en minimal känsla av trygghet när jag låg och inte visste om jag ville somna om igen.

Jag vet vad sömnparalys är. Det där tillståndet då hjärnan vaknat men inte kroppen och du ligger förstelnad i sängen och upplever ett stort obehag, som om du inte är ensam i rummet och att någonting sitter på din bröstkorg och gör det nästan omöjligt att andas. Men trots att du försöker så kan du inte röra dig. Det jag var med om påminde om sömnparalys fast ändå inte. I mitt fall var det som att kroppen var vaken men det var inte jag som satt bakom spakarna. Det var inte jag som styrde utan en okänd kraft som jag inte kunde påverka.

Trots att jag låg ganska obekvämt där på mina egna händer lyckades jag somna om igen och ganska snabbt kände jag hur mina axlar, armar och händer sakta sakta började samarbeta för att lösgöra händerna som låg under mig. Mina tankar var glasklara och jag uppfattade allt som hände men var helt oförmögen att stoppa det. Det var som om jag blivit biten av en orm och något nervgift slagit ut min hjärnas förmåga att kommunicera med resten av kroppen. Likt ett sargat byte som ligger utslaget i djungeln och bara väntar på att bli levande uppäten av en flock varaner låg jag där.

Det enda jag kunde göra var att skräckslaget bevittna vad mina nu lösgjorda händer skulle göra. Långsamt långsamt kände jag hur jag böjde mina armbågar och hur mina händer trevande började leta sig upp längs med kroppen. Jag kunde inte göra någonting för att stoppa vad som hände, även fast jag nu var fullt medveten och kämpade på alla sätt stod jag helt maktlös inför det okända som styrde mina rörelser. Jag korsade händerna över bröstkorgen, vecklade ut fingrarna och kopplade ett nytt stryptag på mig själv.

Jag vet inte hur länge det pågick och troligtvis är det omöjligt att strypa sig själv till döds då du rimligtvis borde svimma av syrebrist och därmed tappa greppet. Men där och då kändes det som om det som styrde mina händer inte skulle ge sig förän jag var död. Det var något vansinnigt hatiskt och demoniskt som fanns i min kropp och i mitt rum den natten. Något som var så starkt och ursinnigt att jag inte ens orkade kämpa, att jag slappnade av och lät mig dras ner i mörkret. Familjen skulle hitta mig livlös i sängen dagen efter, de skulle ringa 112. Polisen skulle kanske misstänka någon i min familj tills de tagit prover på mina händer, min hals och konstaterat att jag verkar ha strypt mig själv. Alla skulle försöka förstå men ingen skulle göra det.

Jag kände trycket lätta. Min bröstkorg hävdes kraftigt uppåt av det djupa andetag jag drog och det var som om demonen slappnade av för en sekund så jag fick min chans. Ett andetag till, och till slut kände jag mig så stark att jag först lyckades bända loss den ena handen sen den andra. Jag frigjorde mig själv och satte mig upp i sängen med ryggen mot väggen och drog – pinsamt nog – täcket över huvudet, jag ville bara sitta så tills det blev morgon. Även om jag kunde ana ljusstrimmorna från sommarnatten som smög sig in mellan fönstret och rullgardinerna var det fortfarande natt där ute.

Demonen hade lämnat min kropp, jag var fri – men ändå inte ensam. Händerna hade släppt min hals och jag kunde andas – men det låg en sur stank över rummet. Lukten påminde om hur det kan lukta på vårvintern när isen och tjälen sakta släpper taget om marken och frigör en odör av gammalt hundbajs, kiss och förmultnat gräs. Jag kände mellan mina ben och konstaterade att jag inte kissat på mig.

Jag kände en närvaro i rummet och i den korta tystnaden som uppstod precis efter att jag andats ut var det som om jag hörde någon annan som också andades i mitt rum. Tänk dig att du tar ett djupt andetag, fyller upp lungorna och sen andas ut genom munnen. Precis när du gjort det blir det tyst en stund – men inte nu. Varje gång jag tömde lungorna och jag förväntade mig någon sekunds tystnad hörde jag någon annan som andades från andra hörnet av rummet. Andetagen lät tunga, rossliga och plågade. Det lät som om den som gav ifrån sig ljuden befann sig på en olämplig plats där luften var giftig och varje andetag gjorde ont långt ner i lungorna. Eller som mormor lät när hon låg i sängen på sjukhuset och drog sina sista andetag innan livet lämnade hennes 90-åriga kropp.

Det var ohyggligt varmt under täcket, jag svettades och mina andetag fortsatte att ackompanjeras av min nattliga besökare. Jag hade nu dragit upp fötterna mot kroppen och satt ihopkrupen med ryggen mot väggen och med täcket över hela kroppen. Som en kokong. Täcket fungerade som ett skydd mot det väsen som kämpade i rummet, som drog sina väsande, skärande andetag och väntade på att jag återigen skulle falla i sömn så den kunde ta herraväldet över min kropp. Den andres andetag stegrade i intensitet och nu började den ge ifrån sig ett pipande, syrefattigt och hyperventilerande ljud. Då och då hördes ett misslyckat försök till ett djupt andetag som påminde om någon med ett astmaanfall som desperat försöker få ner syre i lungorna.

Efter kanske tio minuter började luften under täcket bli tungt att andas och jag kände hur svetten gjorde att mitt lakan blev kallt och rått under mig. Jag märkte också att ljuden från andra sidan rummet hade tystnat och det enda som hördes var svalorna som bosatt sig på vinden i det äldre huset på vår gård. Efter några sekunders tvekan drog jag ner täcket och såg mig omkring i rummet. Det var tomt och den tidigare stanken av avföring och förruttnelse var borta.

Jag sov inget mer den natten utan gick ner till köket och satt vid matbordet tills klockan blev sju och mamma och pappa klev upp. Det skulle bli en varm dag på hygget och mamma blev lite fundersam när jag tog på mig min svarta polotröja och gick ut till folkabussen som stod utanför och väntade på att köra ut oss i skogen. Hon frågade om jag hade tänkt svettas ihjäl under dagen men jag bara ryckte på axlarna och sa att det var skönt att ha en krage så inte myggen kunde sticka mig på halsen.

Sanningen var att min hals och nacke var rejält sargad efter natten. På vardera sida av halsen syntes tydliga spår av mina fingrar i nyanser av rött och blått och adamsäpplet var uppsvullet och ömt som om någon knycklat ihop det med all sin kraft.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Strypt”, skriven av lyssnaren Emil.

Månaden mars har inte varit uteslutande vårhärlig. När snöovädret drog in över Stockholm och försänkte staden i en gråvit dimma, där betong och putsad fasad allt mer suddades ut och begravdes i förbisvepande ridåer av tunn snö kändes det som om allt började om. Sådär som det känns varje gång när det i kalendern står att det snart ska sluta vara kallt, men kylan ändå vägrar ge med sig.

När jag stod och tittade ut genom fönstret ner på gatan där enstaka stackare stretade fram i den isande motvinden längtade jag efter sommaren. Som jag tror de flesta av oss gör. Jag kan inget göra för att locka den närmare, men jag kan berätta historier som får oss att tveka inför hur mycket vi egentligen längtar. Så det är vad vi i veckans Creepypodden bjuder på. Historier om sommarnätter som kanske kan göra det lättare för oss att stå ut med vinternätterna.

Avsnittets andra historia handlar om en sommar som verkligen fick en att längta till vintern. Det var sommaren 2018, en historisk värmebölja, samtidigt kanske bara en föraning av somrarna som komma skall. Våren därpå fick Creepypodden ett lyssnarmejl med en berättelse om märkligheter som utspelade sig då. Det var lyssnaren Johan som berättade, och historien kallade han: “Vad sommaren ger”. Den läses av Ludvig Josephson.

Sommaren närmar sig. Hur känner vi inför det? Längtar vi till värmen, hoppas vi att den ska bli lika generös och långvarig som ifjol?

Njöt du förra sommaren? Gick du obrydd genom varma dagar, glass i din mun och sandaler av plast? Eller kände du obehag trots alla ljumma grillkvällar och frukostar på altanen. Hade du svårt att släppa tanken på att något var fel?

Vad är det som komma skall, vad händer om detta blir det normala? Tänkte du så när du sippade på din välkylda prosecco eller hantverkslager?

Under hösten och våren har barnen strejkat på grund av klimatförändringarna. Skolkat från sina lektioner för att få våra ledare att lyssna. Protesterna har växt, från en ensam flicka i Sverige, till massdemonstrationer över hela världen.

Varför tog allt sin början här? Har du frågat dig det någon gång?

Och är det bara klimatet som ändras, eller följer annat också med när världen grad för grad hettas upp? Vad är det för förändringar vi står inför?

Jag vet inte, jag är varken meteorolog eller biolog. Jag skriver, naturvetenskaperna är mest mystik för mig. Men två ögon har jag, och jag vet vad jag såg. Sommaren 2018. När Sverige låg som utslaget i den dallrande luften.

Här följer min redogörelse. Samtliga namn är ändrade, platserna är autentiska.

Första observationen. 8 juli. Bobergs strand, Falkenberg.

Benjamin skrek. Min tvååring, min yngsta. Han grinar sällan, både jag och Sara kom på fötter på ren reflex. Böcker flög, en termos välte. Jag var någon tiondel snabbare, det blev jag som sprang till honom. Över den varma sanden, mellan filtarna och solstolarna som genom en labyrint.

Han satt i vattenbrynet bland spadar och flytleksaker. Fullt av barn som lekte omkring honom, tårar från hans kinder hade droppat ner på magen och gjort små rännilar i sanden som täckte mer än halva hans kropp. Jag såg att vattnet vid hans lilla fot var svagt färgat av rosa. Han blödde.

“Men gubben, älskling, har du gjort dig illa?”

Jag lutade mig framåt, utsträckta armar. Benjamin vände sitt hopskrynklade ansikte mot mig och svarade med ett tjut, försäkrade sig om att jag inte skulle missförstå hur förtvivlad han var.

Jag lyfte honom, undersökte hans tår, hittade såret på högra fotens undersida. Mitt på trampdynan. Det var inte stort, men verkade ändå djupt, blodet rann fram i tjocka droppar. Jag tryckte tummen mot skåran och småsprang tillbaka. Sara hade redan plåstret i handen.

“Hur är det prinsen?”

Benjamin sträckte sig mot Sara, tystnade i samma sekund som hon tog honom i sin famn. Jag slängde en blick längs stranden och såg mina två stora killar, Felix och Gustav, leka en bit bort. Jag försökte vinka, de såg inte.

“Kan du inte gå ner och se om du kan hitta vad det var?

Sara hade satt sig på filten igen, Benjamin låg lutad med kinden mot hennes hals.

“Vilket?”
“Det som skar honom. Så att ingen annan trampar på det.”
“Okej.”

Jag återvände till vattenbrynet, långsammare den här gången. Även om löpturen varit kort, var jag fortfarande andfådd. Värmen krävde verkligen, tog all ork. Jag satte mig på huk, sökte av platsen där Benjamin suttit efter glasbitar eller brutna snäckskal. Solen stod nästan mitt på himlen, jag kände hur svetten rann på min rygg, törsten som rev svalget.

Sanden var fattig på föremål. En och annan av vågorna välslipad småsten, en ensam blåmanet som flutit lite långt upp på land och nu låg och torkade i hettan. Inget låg här som såg ut att kunna ha skurit hål på Benjamins hud. Ingenting vasst.

Jag har av någon anledning alltid tyckt att de där hjälplösa maneterna ser så sorgliga ut. Ända sedan jag var barn har jag kastat tillbaka dem ut i vattnet när jag stött på dem, även om de så gott som alltid redan varit döda. Jag sträckte mig fram och grep om maneten.

“Vad sjutton …”

Jag höjde mina ögonbryn. Maneten gick inte att lyfta, den släppte inte från marken. Den låg som fastvuxen i sanden.

Jag flyttade mig närmare för att få bättre grepp. Då skedde nästa märkliga grej. Andra gången jag grep om maneten drog den liksom ihop sig, som en muskel som får en elektrisk stöt.

Uppenbarligen var den vid något slags liv, men kvar låg den, på exakt samma ställe. Den geleaktiga rörelsen fick mig rycka tillbaka handen i både skräck och förvåning. Vad fasiken var det här?

Jag satt och såg på maneten en stund. När jag bara betraktade den såg den helt normal ut. Välvd ungefär som en Karljohansvamp, genomskinlig och lätt pudrad av sanden. Den rörde sig inte.

Någon minut gick och jag började tro att jag inbillat mig, kanske fått något lättare slags värmeslag. Jag hade trots allt inte druckit sedan frukost. Jag andades in och sträckte fram handen på nytt, grep om maneten. Samma ryckning som förut.

Maneten krampade, men nu var jag förberedd. Jag kramade den ännu hårdare och drog till. Då, till slut, släppte den sanden. Men bara lite.

Känslan var densamma som att dra upp en potatisplanta ur jorden. Den gav med sig, men inte utan motstånd. När maneten befann sig någon decimeter ovan sanden var jag en hårsmån från att släppa. Det var då jag såg trådarna.

“Men herrejävl …”

Trådar? Brännmanet alltså, tänker du nu. Icke. Jag är född vid Kattegatt, jag känner mina maneter. Det här var inga sladdriga, rostfärgade nässeltrådar. De här var mycket grövre, och bara en handfull. De satt centrerat, alldeles i mitten av manetens kropp, djupt nedborrade i sanden. Färgen var blå, neonblå, elektriskt blå. Jag drog till.

Manetens trådar gav med sig. Efter ytterligare någon decimeter släppte allt motstånd, jag hade ryckt maneten ur sanden. Jag höll den en bit ifrån mig med undersidan nedåt. Trådarna hängde livlösa till en början, sedan, plötsligt, stelnade de.

Krampade. Som manetens kropp gjort när jag grep om den.

Sedan började de … vagga. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. De rörde sig långsamt åt samma håll. Mitt håll. Ungefär som hår som blivit statiskt och söker sig mot en vägg när du kommer för nära den. Jag var nästan säker på, att om jag rörde vid en av de där trådarna skulle jag få en stöt, en kraftig.

Jag svalde, grimaserade. Trådarna både trollband mig och äcklade mig på samma gång. När de låg nästan vågrätt mot mitt håll kunde jag inte låta bli att vända på maneten. När jag såg vad som fanns där under skrek jag till. Folk vände sig mot mitt håll men det struntade jag i. Jag stirrade på maneten, munnen öppen, andningen på ett ögonblick tung och hastig.

Jag kunde inte tro det jag såg.

I säkert en halv minut stirrade jag, hjärnan ville med all kraft spotta ut bilderna som mina ögon serverade. Men jag såg vad jag såg. Jag skakade på huvudet och slängde maneten. Skickade den så långt ut i vågorna jag bara kunde. Gick tillbaka till Sara.

Benjamin hade somnat, fortfarande med kinden i den lilla gropen där min sambos hals möter nyckelbenet. Jag stirrade på honom, på den lilla foten med plåstret under tårna. Kunde maneten …?

Nej, omöjligt.

“Hittade du något?”
“Ehh va?”
“Såg du något vasst?”
“Nej. Nej det gjorde jag inte.”

Sara tittade på mig, så som hon alltid ser på mig när hon vet att jag ljuger. Jag vände bort ansiktet.

“Jag går bort till Felix och Gustav”, mumlade jag.

Andra observationen. 12 juli. Ätran, Falkenberg.

Juli hade inte nått halvvägs, ungarna har redan tröttnat på stranden. Sara tog de stora killarna i bilen och körde tio mil norrut, till Liseberg.

Benjamin och jag blev kvar i mina föräldrars hus. Såret under foten var läkt, men sårskorpan hade inte trillat av och fortfarande syntes en tydlig rodnad som en gloria runt den.

Mina föräldrar orkade inte mycket mer i hettan än att sitta på terassen på baksidan av huset med en stor kanna iste och var sin bok. De har båda fyllt 70. Det här var ingen sommar för pensionärer.

Jag satte Benjamin i vagnen, gick neråt Ätran, ån som rinner genom Falkenberg. Bara en brant slänt och en cykelbana skiljer mitt föräldrahem från det lerfärgade vattnet. Jag gick den asfalterade backen ner mot åstranden, fortsatte medströms in mot stadens lilla centrum.

Benjamin somnade snart, dåsig av värme och pannkakorna hans farfar stekt till lunch. Solen stod högt på himlen.

Inte en människa syntes till, inte ens sportfiskarna. Torkan hade sänkt vattennivån i å-fåran så kraftigt att flugfisket efter lax och öring inte längre var möjligt. Lupinerna som växte i cykelbanans dike hade redan börjat tappa sin färg, här och var till och med fälla kronbladen.

När jag kom fram till kröken där gräsänderna häckar var jag så svettig att jag måste sätta mig på en bänk och vila. Jag tog fram en flaska bubbelvatten, baddade Benjamin på panna och hals, drack sedan.

Benjamins tunga andning nerifrån vagnen.

Runt mig änder, tryckta tätt intill varandra, kämpandes om den lilla skugga som gick att få från ett och annat träd som växer utmed ån.

Änderna har funnits vid åkröken så länge jag kan minnas. Förr var de fler, men jag gissar att kommunens parkpersonal numer pickar deras ägg ibland för att hålla populationen nere. När jag var barn var de så många att de ofta bildade små satellitkolonier som spred sig till närliggande villatomter och allmänningar.

Jag har aldrig gillat dem. Inte bara för att min far svor och förbannade dem dagligen och stundligen mellan april och september varje år, för att de betade sönder hans trädgård. Gräsänder är brutala djur. Att se dem para sig kräver självbehärskning. Att som åttaåring få bevittna upprepade gruppvåldtäkter på gräsmattan alldeles utanför köksfönstret skapar vissa föreställningar om en art, även om du blivit itutad att naturen saknar moral.

Naturen pågår, föder, förökar, dödar, förmultnar, börjar om. Ingenting annat.

Den gråbruna honan som får sina nackfjädrar avslitna och ryggen nertrampad, när hon inte längre klarar att fly från de två grönskimrande hanarna som jagar henne, är bara en del av det. En kugge i ett maskineri av kött, klorofyll och jord. Synen av det lärde mig likväl att hata de där jävla fåglarna.

Nu satt jag här mitt bland dem. Min yngsta snusade i sin vagn. Jag drack på nytt, såg bort mot en hög asp där tre andhonor låg och tryckte, nästan osynliga mot den grå stammen?

Ändå fastnade min blick på dem.

Alla tre låg med stjärtarna mot mig, så jag kunde inte se vad deras näbbar höll på med, men jag såg nackarna röra sig fram och tillbaka, ungefär som om de låg och betade. Det såg lite märkligt ut, eftersom så gott som alla andra fåglar låg med huvudet under vingen, utslagna av värmen.

Kanske hade de hittat några brödrester, men här fanns ju inga andra människor än Benjamin och jag och bröd som lämnades här fick inte ligga kvar i många minuter. Jag reste mig och gick de få stegen bort mot änderna.

De reagerade på inte mina steg, utan koncentrerade sig helt på vad de nu höll på med inne i sin lilla halvcirkel. Jag var ännu inte tillräckligt nära för att se vad det var.

Jag tog några steg till, fortfarande ingen reaktion. Bara nackar som målmedvetet rörde sig stötvis, likt tre hammare klädda i fjädrar. Feta djur, stinna på bröd och frön från dagisgrupper, ensamma pensionärer och turister. Till sist var de bara någon halvmeter bort.

Jag lutade mig framåt. Såg. Slog händerna för munnen och backade så hastigt att jag var en hårsmån från att falla. Jag snubblade bakåt i långa steg tills jag var nästan tillbaka vid bänken och vagnen. Först då återfick jag återfick balansen.

“Satan i helvete.”

Jag greppade om handtagen på Benjamins vagn och började småspringa tillbaka mot mammas och pappas hus.

Det var då den visade sig för första gången. Att missa den hade varit omöjligt.

Den stod ute i vattnet. Nästan mitt i å-fåran. Klädd i svart. En gestalt. Svarta byxor, svart kavaj och slips. Solglasögon. Hatt, också den svart. Bara skjortan var vit. Skjortan och huden. Nästan samma färg, lika bleka.

Jag hejdade mig.

I ögonvrån hade jag fortfarande de tre andhonorna, sammanbitet sysselsatta med sitt … ätande. Tuggande. Köttet, jag kunde höra hur det revs av från den livlösa kroppen som låg framför dem.

En råtta. En stor, brun råttjävel. De är vanliga nere vid åstranden, det sägs till och med att stora gäddor kan ta dem, tidigt om hösten när de äter upp sig inför köldperioden. Men att änder … nej fy fan.

Jag hörde köttslamsorna, ratch. Jag svalde, ville ta mer vatten men visste inte om jag skulle få behålla det. Pappas pannkakor, jag hade också ätit för många, precis som Benjamin. Jag vill inte lämna resterna av dem till änderna.

Och ute i å-fåran, någon. Något.

Den svartklädda gestalten bara stod där. Tyst. Tittade på mig. Jag stirrade tillbaka, insåg i mitt töcken av skräck och värme hur lång den måste vara. Visserligen var vattenståndet katastrofalt lågt, men det måste i alla fall vara en meter djupt där gestalten stod. Ändå räckte vattnet den knappt till knävecken.

Den sa inget. Gjorde inga tecken. Till slut vände den sig om och gick mot den motsatta stranden. Jag såg den kliva upp på promenadstigen som löper där borta och försvinna in bland träden vid Vallarnas trädgårdar, där kvällens buskisföreställning skulle börja om några timmar. Sedan syntes den inte mer.

Jag sprang. Vände mig inte om förrän jag nådde huset. Mamma och pappa satt kvar vid sina böcker och sitt iste.

Jag berättade ingenting om vad jag just upplevt. Vad fanns att säga? Trodde jag ens själv på vad jag sett? Var det verkligheten eller värmen?

Andra mötet. 14 juli. Natt. Pojkrummet.

Benjamin skrek igen. Högre nu än på stranden.

Vi vaknade unisont, Sara och jag, satte oss båda upp i den utdragna soffbädden. Utanför fönstret var natten nästa lika ljus som dagen varit. Mitt gamla pojkrum saknade persienn för fönstret, allt som fanns var en solblekt rullgardin som hängt där sedan innan jag flyttade hemifrån. Den hade med åren blivit nästan genomskinlig.

Vi såg vår yngsta stå upp i resesängen som vi ställt vid vår fotända. Han sträckte sina händer mot oss. Förtvivlad, våt av tårar och snor.

Sara lyfte honom över till oss, lade honom på sin kudde. I ljuset av ficklampan på min mobiltelefon såg vi att foten svullnat ännu mer.

“Vårdcentralen i morgon bitti”, sa jag.

Sara nickade.

Skorpan till såret som Benjamin fått på stranden hade fallit av natten innan, men rodnaden som omringat den hade bestått. Under hela dagen hade dess färg förändrats, djupnat. Rosa, rött, lila. Under kvällen hade svullnaden börjat växa. Vi smörjde med salubrinsalva och gav alvedon mot smärtan. Benjamin hade somnat ungefär som han brukade.

Nu låg han hos Sara och darrade av snyftningar. Den sårade fotens främre del var nästan dubbelt så tjock som normalt. Tårna verkade mycket kortare än de brukade, som om de sjunkit in i svullnaden, ätits upp av den. I halvdunklet hade jag svårt att se vilken färg foten antagit, men nyansen var mörkare än resten av huden. Nästan svart.

“Jag ringer så fort de öppnat.”
“Feber?”
“Ja.”

Sara behövde aldrig termometer för att veta när våra barn hade feber, hon kunde se det på håll på bara ett ögonblick, känna det med en lätt strykning över hjässan. Jag kunde aldrig minnas att hon haft fel.

“Alvedonet. Det är fem timmar sedan vi gav?”

Jag höll upp min telefon, den visade kvart över två.

“Han kan få.”

Jag lyfte mina ben över madrasskanten, kände golvets svalka mot mina fötter. Förde baksidan av min hand över pannan och insåg hur blöt den var, hur varmt vi hade i rummet. En bra bit över 25. Bara golvet, som vilade mot en betongplatta gjuten direkt mot marken, höll en lägre temp.

“Jag hämtar.”

Sara nickade på nytt, höll Benjamin tätare mot sin kropp. Strök honom lätt över låret.

“Du?”
“Ja.”
“Är det säkert att du aldrig såg vad det var som skar honom där nere på stranden.”

Jag suckade, undvek att titta på Sara.

“Jag såg inget. Ingenting som skulle kunna göra det där.”

Jag fick kämpa med tonfallet, Sara hörde ändå. Sara hör alltid när jag ljuger. Blicken, den tvivlande, fanns där i dunklet. Jag kände den mot pannan lika påtagligt som värmen.

Mellan mitt gamla pojkrum och köket var det bara några steg. Jag hade gått dem tusentals gånger. När jag passerade trappan till övervåningen hördes andetag från både mina föräldrars sovrum och från de båda stora killarna, som sov i TV-rummet.

Jag kvävde en impuls att smyga upp och se på dem. En vaken unge var tillräckligt. Jag ville inte riskera att väcka fler.

Jag smög vidare till kylskåpet, öppnade och låtsades inför mig själv att inte hitta flaskan med flytande Alvedon. Jag hade för bara några timmar sedan ställt den i dörrens översta fack, men jag kunde inte motstå den konstgjorda svalka som nu strömmade mot mig.

Svenska hus är byggda för att bevara all värme som någonsin går. Inget land i världen är bättre på isolering än vi. Det är så vi överlever. Det är så vi kan hålla skolor, sjukhus och fabriker öppna i temperaturer där andra länder utlyser nationellt katastrofläge och undantagstillstånd.

När vi nu drabbats av den varmaste sommar någon kunde minnas, höll vi alla på att gå under av nattlig sömn- och vätskebrist.

Bara några sekunder till. Jag slöt ögonen och njöt, flyttade mig lite närmare och kände doften av ansjoviskryddad sill och gräslök. Rester från lunchen. Sommardofter. Sedan sträckte jag ut handen och grep om flaskan. Stängde efter mig noggrant.

När jag vände mig mot köksfönstret fanns den där. Ute i den ljusa sommarnatten, mitt på mina föräldrars gräsmatta. Samma svarta kavaj och byxor, samma vita skjorta. Hatt.

Gestalten från ån.

Den stod med händerna hängandes längs med sidorna och benen tätt ihop som i givakt. Solglasögonen satt på, trots att de knappast behövdes. Alldeles bakom gestalten växte ett av mina föräldrars äppelträd. De köpte det bara några år efter att vi flyttat in. Nästan 40 år sedan. Ett högt träd, men den utdragna kroppen i trädgården skymde det nästan med sin längd.

Jag tryckte mig på reflex mot kylskåpsdörren, lyckades kväva ett skrik. Gestalten rörde sig inte, jag kunde inte se hans ögon, men en sak visste jag: Den såg mig. Den såg rakt på mig där bakom det svarta, och på något sätt lyckades blicken nagla fast mig på fläcken där jag stod.

Synen framför mig var den mest bekanta i mitt liv.

Köket där jag växt upp. I stort det samma som när jag var barn. Ljusare väggar och lite dyrare blomster i fönstren, men samma hemmavirkade dukar under krukorna. Samma dofter av såpa och min mammas vaniljparfym.

Utanför: Trädgården där jag ägnat 100-tals timmar med att lära mig bemästra en Selecta brilliant storlek 4, när jag ännu drömde om en karriär i Inter Milan, laget där Karl-Heinz Rummenigge spelade. Ormbunkarna och vinbären. De stod ännu kvar, liksom fågelbadet som min pappa murat när jag fortfarande gick lågstadiet.

Mitt i allt detta bekanta: Varelsen, spöket. Vem det nu var, vad det nu var.

Jag kände den glatta ytan från kylskåpsdörren klibba mot mina skulderblad, under en blandning av skräck och absolut hemkänsla. Jag andades som om jag sprungit, min puls slog mot nyckelbenet.

Då, med ens, rörde sig gestalten.

Inte mot mig, då hade jag garanterat skrikit. Den stod där den stod och lyfte sin arm mot huvudet i en båge som påminde om en balettdansös på väg att göra en piruett. När handen nått en bit ovanför huvudet greppade den om toppen av hatten, lyfte av den.

Fortfarande oförmögen att röra mig såg jag för första gången gestaltens hjässa, såg de glesa hårtestarna. Hur de klibbade mot blekt, nästan genomskinligt skinn. Lika blöt som jag.

Tanken slog mig lika självklart som om någon hade berättat för mig. Varelsen stod där ute i trädgården och svettades. Med en långsam rörelse förde den nu hatten ner mot sitt bröst, lät den vila där och fällde sakta sitt huvud framåt. Likt en sörjande.

Blanka droppar av vätska föll från gestaltens panna. Jag såg dem i sommarskymningen lika tydligt som om de varit regn. De föll ner i mina föräldrars gräsmatta.

Inifrån sovrummet hörde jag Saras röst.

“Kommer du någon gång?”

Jag insåg plötsligt att jag kunde röra mig. Hur länge hade jag stått här? En minut? En halvtimme. Jag grep hårdare om flaskan jag höll i och gick tillbaka till min familj.

“Varför dröjde du?”
“Gjorde jag. Jag tyckte att jag skyndade mig.”

Tredje observationen. Tredje mötet. 15 juli. Vårdcentralen, Falkenberg.

Vårdcentralens väntsal saknade fläktar.

Sara i en klarröd soffa vid långväggen med Benjamin i knät. Luften som gelé, nederdelen av rummets enda fönster var täckt av imma. Jag strök min minsta över håret. Het som en spisplatta, han skrek inte längre. Febern hade gjort honom dåsig, ögonlocken hängde, det var knappt att han orkade hålla nappen kvar mellan läpparna. Rädslan. Det var första gången sen han sjuknade in som jag kände den.

Jag gick bort till fönstret, sträckte ut min hand och kände på på dropparna som växte på glaset. Lyckades inte motstå impulsen att med pekfingret rita två ögon och en näsa i den grå fukten. När jag kom till munnen hejdade jag mig. Blickade ett ögonblick ut mot parkeringen på andra sidan glaset, såg daller stiga från asfalten.

Sedan drog jag med fingret. En välvd båge med ändarna pekandes nedåt. Svenska sommaren var vackrare än någonsin, jag önskade att den skulle ta slut, precis där och då.

Fyra slokande tulpaner i en vas på fönsterbrädet. Och en som verkade vara ditställd mycket senare. Den pekade ståndaktigt mot taket och verkade dessutom en halv decimeter längre än de övriga. Blå till färgen. Märkligt. Jag hade inte lagt märke till den först. Kunde inte minnas att jag någonsin sett en blå tulpan.

Jag lutade mig fram mot den friska tulpanen, luktade på den. Ryggade.

En stank som av … fisk i en bortglömd soppåse. Men också något mer. I blomman låg … eller?

Jag grep med tummen och pekfingret om nästippen och lutade mig på nytt framåt. Jo, det jag skymtat när jag luktade, det var där. I blommans kupa av kronblad fanns något. Svarta klumpar, små som russin. I en pytteliten hög. Det tog några sekunder att inse vad det var.

Insekter. Halvt upplösta spyflugor, myggor och flygmyror, minst en handfull. Dom låg som staplade på varann, alla täckta av en ljus, kletig sörja, någon slag sekret. Som om tulpanen med ens blivit …

Jag ville inte tänka tanken till dess slut. Hann inte heller.

“Benjamin! Har vi honom här?”

Jag vände mig om, såg en kvinna i vit rock le mot oss, pekandes nedåt korridoren. Sara reste sig ur soffan, Benjamin halvt livlös mot hennes axel. Jag slöt upp bredvid dem, la min hand mot Saras nacke, klibbig och het. Kvinnan ledde oss in i ett skrymsle inte mycket större än en städskrubb.

Hon ställde sina frågor. Såg med bekymrad min på Benjamins svullna fot, sträckte fram sina armar och tog honom i sin famn.

“Har ingen av er någon aning alls om något kan ha stuckit honom?”

Hon såg på Sara, på mig. Vad skulle jag svara?

Jo, jag tror att en blåmanet … stack honom. Nej inte stack … bet. Jag hittade en blåmanet i sanden alldeles där han suttit. Du förstår, den hade … tänder, som långa nålar, de satt som i en spiral, som något som kan suga sig fast och inte släpper taget förrän du är alldeles … tom.

Jag vet inte varifrån den kom, har aldrig sett något liknande förr. Den sträckte sina tentakler mot mig när jag drog dem ur sanden. De var … elektriska.

Jag teg. Såg. I spegeln.

Ovanför stolen där läkaren satt med mitt sjuka barn i knäet. Jag skymtade den bara i bråkdelen av en sekund, men jag visste att den varit där: En svart hatt på en blek hjässa och en panna våt av svett.

Fjärde mötet. 16 juli. Interaktion.

Läkaren skickade Benjamin till länssjukhuset i Halmstad. När vi kom in mätte en sköterska hans feber till 41.

Industrisemestern gick på högvarv. Hallands befolkning hade femdubblats sedan månadsskiftet, sjukhusen, liksom all offentlig service, vacklade under belastningen. Att vi båda skulle få stanna hos vår tvååring kom inte på fråga.

En utarbetad, uttorkad avdelningschef lyssnade på mina argument om varför just jag måste få en sovplats inne på avdelningen. Han tittade på mig som om jag var genomskinlig, strök sina handflator över ansiktet. Suckade och pekade mot utgången. Jag såg hur hans utsträckta finger blänkte av svett i solljuset som skar in genom de stora fönstren.
Benjamin och Sara blev kvar. Jag for hem.

Hela vägen höll höll jag mig långt under hastighetsgränserna för att få njuta av bilens luftkonditionering så länge som möjligt.

Huset var tomt när jag kom tillbaka.

Mamma och pappa hade tagit Felix och Gustav på utflykt till Varbergs fästning och radiomuséet i Grimeton. Jag fann mig plötsligt ensam där i hettan.

Fotbolls-VM var slut. Radion rapporterade om bränder som slukade allt större del av landets yta. Norrmännen hjälpte oss med vattenbomber, polackerna rullade in över gränsen med 40 tunga fordon för att kriga ner lågorna. Italienare, danskar, litauer, alla stred de åt oss med slangar, helikoptrar och muskelkraft.

Människor svettades, stirrade mot himlen. Inte ett moln, så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn på flera …

Tanken på en strandutflykt äcklade mig. Allt jag kunde tänka på var människorna, barnen, som sprang där nere i vattenbrynet, barfota, aningslösa. Hur många abnormiteter dolde sig i sanden, i strandrågen, mellan stenarna i pirarna? Jag rullade in bilen i mina föräldrars garage, drack iste från en kanna som blivit över igår kväll.

Klockan på köksväggen visade 14.00, termometern på husets skuggsida 28 grader. Jag gick in i mitt gamla pojkrum, drog ner rullgardinen och hängde en filt över gardinstången för att ytterligare stänga ute solen.

Lade mig i bäddsoffan, somnade omedelbart. Vad jag därpå minns är följande:

Jag vaknar, våt som om jag badat. Rummet är mörkt så när som på en strimma sol som letar sig in i en glipa mellan rullgardinen och fönstersmygen. Tillräckligt för att jag omedelbart ska se honom.

Böjd över mig alldeles vid kanten av sängen. Mannen i hatt.

Nu händer det mig. Min första tanke. Han kom till sist. Nu ska jag genomleva det jag hört om i poddar, sett i den där läskiga, jävla dokumentären på Netflix vars minne fortfarande håller mig vaken nätterna när Sara är på tjänsteresa och jag ska sova ensam i dubbelsäng hemma i Stockholm. Sömnparalys. Det måste vara det här.

Gestalten är blick stilla. Klädd i kavaj och vit skjorta står han och ser mot mig, nacken krökt, händerna utmed sidorna. Mager, liksom utsträckt. Jag är nanosekunder från att pissa ner mig.

Men. Det är något som inte stämmer. Jag behöver ett tiotal sekunder på mig att förstå vad det är: Jag kan röra mig. Sömnparalys har fått sitt namn av att den som drabbas av det inte kan röra sig ur fläcken.

Inte så för mig.

När gestalten sträcker fram en hand förmår jag instinktivt trycka mig bakåt mot det stoppade tyg som är bäddsoffans ryggstöd när den inte är utfälld. Jag känner den lätta dunsen mot skuldrorna, en våg av panik som rinner från pannan likt svett. Sömnparalys är en slags kvardröjande dröm. Jag är vaken, ser, känner, luktar.

Doften från gestaltens kläder är unken, som i en aldrig vädrad garderob. Jag känner såklart igen honom. Från ån. Från trädgården.

Han ser på mig, inga solglasögon nu, ögonen nattsvarta. Ingen iris, ingen pupill.

Han böjer sig ännu lite mer framåt, fortsätter hålla sin hand utsträckt, fingrar bleka som vaxljus. Inga naglar. Så lutar han huvudet en smula åt höger, låter för första gången sitt ansikte uttrycka något: Han rynkar pannan.

Jag trycker mig mot soffstoppningen, darrar, skakar på huvudet.

Gestalten står kvar. Ger ifrån sig ett ljud. Jag är nästan säker på vad det är. En suck.

Jag känner plötsligt värme, mitt i det varma. Skrevet, låren, in mellan skinkorna. Till slut hände det. Jag vätte madrassen. Kissade i brallan. Jag ser ner i sängen, ser fläcken breda ut sig som ett mörker.

Förmår inte stoppa snyftningarna.

Jag ligger i mitt gamla pojkrum, plaskvåt i kalsongerna och gråter som jag ibland grät just här när jag var barn. Snart 25 år sedan jag for härifrån. Mer än halva livet har jag bott någon annanstans, men i det ögonblicket är tiden utsuddad. Jag är pojken i rummet och världen utanför gör mig livrädd. Fläcken i sängen växer, gråten skakar mig tills jag är tom på tårar.
När jag tittar upp igen är jag ensam. Gestalten är borta, men på golvet där han stod ligger något. Det tar flera minuter innan jag vågar röra mig och närmare titta efter vad det är.

En tulpan.

I dunklet på mitt rum kan jag inte urskilja färgen, det behövs inte heller. Jag vet ju. Jag har sett den blomman förut, känt stanken från den, på samma sätt som jag känner den nu.

Sista mötet. 19 juli. Länssjukhuset, Halmstad.

Inflammationen i Benjamin fot vägrade ge med sig.

Två dagar efter att han tagits in hade hans små tår förvandlats till uppsvällda, rödlila klumpar. Likt övermogna bär, på väg mot oundviklig förruttnelse, trängdes de längst fram på trampdynan, missfärgad också den. Svullen och ömmande. Min tvååring var tömd på krafter.

Febern pendlade mellan 39 och 41 trots full dos av alvedon. På ett laboratorium någonstans analyserade någon ett bakterieprov som tagits från stortån, men än så länge hade inget resultat kunnat säkerställas.

Antibiotika provades och misslyckades.

När överläkaren, bara några minuter före midnatt, kunde konstatera att inte heller den tredje varianten av bredspektrigt penicillin bet, tog han beslutet att flytta Benjamin.

“Vart?”
“Universitetssjukhuset i Lund.”
“När? Nu?”

Överläkaren ryckte på axlarna.

“Så fort vi kan. Om tio minuter, eller tre timmar. Svårt att veta. Vi jobbar på det. Försök sova.”

Personalen hade givit upp på att försöka skicka hem mig redan under dygn två. I takt med att rynkorna i deras pannor djupnade över Benjamin tillstånd, ökade deras förståelse för Saras och min rädsla.

Vi förstod på dem att det här var svårt, kanske till och med något okänt, de förstod att vi förstod.
Sara låg på rygg, blek och hålögd, på överkastet till den höj- och sänkbara landstingssängen. Benjamin andades tungt, huvudet mot hennes arm. Trots att fläktsystemet surrade som flygplansmotorer, hade vi säkert upp emot 25 grader i vår lilla sal. Jag tittade på hans fot, smörjd med en salva som jag gissade var smärtlindrande, lindad i ett moccafärgat bandage.

Jag blinkade, fick svårare att se. Något rann utmed min kind. Jag intalade mig att allt berodde på värmen, att droppen på kinden var svett.

“Jag hittar någonstans att sova.”

Sara nickade. Jag vände henne ryggen och gick ut i korridoren.

Långt borta, nära entrén, stod en soffa i trä med kuddar i brunrandig klädsel. Den såg ut att ha stått där sedan sjukhuset byggdes. Sandalerna jag bar väste när jag släpade dem över golvet, jag var en zombie, slut på tankar, tömd på liv. Sommarhettan, den oändliga, hade vridit ur mig som en trasa, nu höll den på att koka mig inifrån.

Jag dråsade ner i det brunvita, kände lukten av årtionden som gått, slöt ögonen. Hörde ett barn gråta bakom en stängd dörr mitt emot.

“Kom! Nu!”

Saras röst. Jag for upp, såg henne stå i dörröppningen där jag nyss lämnade henne.

“Benjamin … han … kom! Bara kom!”

Jag sprang, snubblade på mina löst slängande sandaler. I farten sparkade jag av dem, fortsatte barfota, trampdynorna som klampade mot plastgolvet. Min andning som rusade.

Benjamin låg kvar på sängen, ögonen slutna som förut, tyst, omedveten, men han var inte längre stilla. Den lätta kroppen skakade som om någon satt en naken elsladd mot hans hud.
Krampanfall följde på krampanfall. Armarna, benen till och med huvudet hackade okontrollerat mot kudden. Han badade i svett.

“Larma!”

Min röst var gäll, den brast på sista stavelsen. Sara dök mot den röda knappen på väggen ovanför sänggaveln. Tryckte.

Nästan omedelbart hörde vi steg i korridoren. En sköterska blev synlig i dörren, en storvuxen man i min egen ålder. En blick på Benjamin. En hand som dök ner mot fickan på rocken. Sköterskan fick upp en liten elektronisk dosa och tryckte på något.

Tio sekunder gick, femton. Eller en timme.

Jag visste inte längre var jag var, hur tid fungerade. Rummet löstes för ett ögonblick upp i kanterna av mitt synfält, golvet drogs undan och jag svävade i en tomhet jag aldrig tidigare upplevt. Det enda jag kunde se var den taniga kroppen på bädden framför mig. Köttet som krampade, köttet som också var mitt. Mitt blod i honom, blod som kokade. Om han gick förlorad skulle samma sak hända med mig.

Jag kände det, in i märgen. Visste.

Så hördes plötsligt nya steg mot hårda golv, allt högre för varje klamp. Världen återvände, nya gestalter uppenbarade sig i rummet. På några sekunder fylldes det av människor som samlades runt Benjamin. Män och kvinnor i vita och blå rockar. Handskar och munskydd. Sammanbitna, koncentrerade. Alla med en uppgift, alla individer, men samtidigt en och samma.

Nålar som blänkte, klara vätskor som droppade, röster som försökte lugna. En kvinna delade med låga och långsamma stavelser ut instruktioner till de övriga. Orden hon använde, jag kunde inte förstå dem. En hand på min axel förde mig milt men bestämt mot väggen.

“Vi hjälper honom nu.”

Jag kände vävtapeten mot mina skuldror, varm och skrovlig. Letade med blicken efter Sara, såg henne stå på tröskeln till rummet. Tårar. Händerna för munnen. Jag försökte le mot henne men kände hur läpparna istället formade en grimas, stel och falsk.

“Feber, 42 grader.”

Torrt och sakligt. Rösten av en människa som arbetade. Som när hennes pass var över skulle återvända till sitt eget. En familj, en livskamrat eller total ensamhet.

Jag vände mig mot den. Såg de vita och blå rockarna, men också något mer. Bland dem fanns nu en annan, böjd över Bernjamin som de övriga, men klädd i svart. Hatt, kavaj och byxor.

Nej. Nejnejnejnej.

Jag ville skrika men rösten hade torkat ut, klibbat fast i strupen. Ville springa fram till sängen, slita min son därifrån och springa, men fotsulorna hade smultit fast i golvet.

En blek hand som sträckte sig mot Benjamin panna.

Är det ingen annan som ser? Sara? Han står ju mitt emot dig!

Ett ansikte, långt och blekt, vände sig mot mig. Inte fullt av rynkor som senast vi sågs. Den svarta blicken var varm, munnen allvarlig men vänlig.

Så märkligt.

Ingen annan såg det ansiktet, ansiktet såg bara på mig. Plötsligt var jag lugn, plötsligt visste jag att allt skulle ordna sig, att Benjamin skulle klara det. Gestalten i svart hade kommit för att hjälpa oss.

Fjärde observationen. 21 juli. Återresa.

Transporten till Lund ställdes in. Svullnaden på Benjamin fot började ge med sig redan nästa morgon, febern vek undan. Överläkaren förklarade att han dragit förhastade slutsatser av den sista penicillin-behandlingen. Den hade till sist börjat bekämpa infektionen.

Vi förstod båda att han hade svårt att framföra den förklaringen, att han inte trodde på den själv syntes tydligt i hans ögon. Hördes i hans röst. Vi for tillbaka till mina föräldrar, stannade ytterligare några dagar, innan vi packade och gav oss ut på vägarna, hem till Stockholm.

Benjamin var nu helt frisk. Han sprang på sin fot som aldrig förr, huden var jämn och blek som den skulle.

Jag körde, ungarna satt i baksätet med sina paddor och telefoner. Sara sa inte mycket. På stereon sjöng Lasse Winnerbäck om att han köpt en bil och nu skulle åka ut till havet. Jag tänkte att han nog gjorde bäst i att låta bli.

Mitt nästa strandbesök skulle dröja. Om det någonsin blev av.

Vi stannade vid en sjö utmed Nissastigen, strax innan den löper samman med väg 40 vid backarna ner mot Jönköping. Sara packade upp smörgåsarna och kaffet som min mamma gjort i ordning till oss innan vi for. Barnen satt kvar, trollbundna av skärmarna. Jag tänkte att det kanske var lika bra.

Blåsan tryckte på. Jag gick ner mot vassen i strandkanten för att pinka. I samma ögonblick som strålen träffade leran vid mina fötter såg jag. En liten groda som kravlade ner mot vattnet. Blodröd i färgen, som jordgubbar i en soldränkt glasskål. På ryggen växte vingar, knallblå.

När de spelade mot varann gnistrade de till. Som om de var elektriska.

Epilog. 8 april. Reimersholme.

Jag skriver det här och hör honom andas inne i sitt rum. Trygg och vällingstinn sover han i våningssängen under sin storebror. När jag slår igen datorn för ikväll ska jag gå in och se på honom en stund, stryka hans panna.

Viska god natt fastän han inte hör. Så som jag gör varje kväll.

Benjamin.

Jag vet inte vad som hände oss den där natten i somras på lasarettet i Halmstad. Jag tror inte på spöken, knytt och vittror. Inte egentligen. Jag är bara fascinerad av dem, av vilken roll de spelar i våra liv. Hur de förkroppsligar våra rädslor.

Ändå kvarstår faktum: Något räddade min son, när han höll på att dö i sommarens allra mest tryckande hetta, och det var inte modern läkarvetenskap.

Jag kan inte förneka att jag såg vad jag såg.

Varför mötte just jag den svartklädda gestalten? Ingen aning. Kanske har det att göra med vad som skedde med Benjamin. Kanske var det olyckan nere på stranden som på något vis kallade på den.

Människor har berättat om möten med svartklädda varelser i decennier. Historierna om dem skiljer sig åt. Ibland är de människor som du och jag, och påstås jobba åt någon myndighet, amerikansk eller världsomspännande. Andra beskriver deras utseende på ett sätt som för tankarna till något bortanför vår värld. Utomjordingar, vålnader.

Oftast känner sig människor hotade av dem.

Efter det som hände mig tänker jag att vi kanske bara missförstått dem. Att de hela tiden haft ett budskap, men att vi inte lyssnat. Att de vill varna oss. Eller så hade den svartklädda gestalten jag mötte ingenting att göra med alla de där andra berättelserna.

Jag funderar så klart på om andra ser dem.

Logiskt sett måste det vara på det viset. Varför skulle jag vara den enda på jorden som mött dem? Skulle jag vara någon slags Messias, en Neo i the Matrix, lillkillen i Sjätte sinnet. Tanken är skrattretande.

Kanske har någon av er som lyssnar nu sett dem, jag antar att det är sannolikt.

Våren här i Stockholm har hittills varit en smula kylslagen, härom morgonen föll till och med snön. Men ända sedan ljuset började återvända har jag spanat efter dem. Någon gång har jag tyckt mig skymta brättet på en svart hatt som höjt sig över folkmassorna i Kungsträdgården när jag gått mina lunchpromenader. Om jag stannat till vid ett skyltfönster har jag fått för mig att en suddig spegelbild av ett utdraget, mjölkvitt ansikte avtecknat sig ovanför min axel. Var gång jag hastigt vänt mig om har ingenting annat än bilar och förbipasserande fotgängare funnits där.

Ibland tänker jag, att om jag någon gång får chansen, måste jag försöka fråga vad det är som de svartklädda gestalterna vill.

Andra gånger tänker jag att det alls inte är nödvändigt.

Vi vet ju redan. Eller hur?

Det räcker att vi vänder oss till barnen, de som protesterar utanför våra riksdagshus, som skolkar för att vi ska vakna och förstå.

Barnen har redan känt den, sett den komma: Förändringen.

Signaturmelodi

Vi har hört lyssnaren Johans berättelse “Vad sommaren ger”, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed lättar hettan, de friska marsvindarna blåser in i vår verklighet och löser upp alla dimmor. Men snart är vi där. Och då kommer helt nya gåtor koka fram. Kanske redan om två veckor, då vi hörs igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.