Avsnitt 215: Varg på vället

Historikern Roger Echo­-Hawk har föreslagit att så länge som människan levt i ett system som bygger på komplexa och någorlunda storskaliga sociala interaktioner med varandra, så länge människan har behövt veta och berätta om hurdan världen är och vilka de själva är i förhållande till andra, så länge har vi också hanterat information på ett sätt som gör att den kan bli ihågkommen över generationer.

Det vill säga, de abstrakta tankar en människa tänkt har inte försvunnit bara för att hon dött, utan de har kunnat överleva hos hennes efterföljande. Roger Echo­-Hawk har ett förslag på hur länge det varit så här. Hur länge våra minnen har kunnat ärvas, och historier har kunnat leva. 40 000 år, ungefär, hävdar han. 40 000 år.

Han exemplifierar med folkberättelser som berättades så sent som förra århundradet, där fenomen från den förra geologiska epoken pleistocen tycks förekomma, såsom beskrivningar av permafrost som fryser eller tinar, glaciärer över Europa och Nordamerika och mänskliga interaktioner med djur ur en utdöd megafauna.

Man skulle kunna tillägga ännu ett exempel: stora, traumatiska våldshändelser. För i Sverige har det sagts att det finns en plats som än idag, 1500 år efter att den förstördes i ett besinningslöst massmord, är omgärdad av varnande folksägner. Jag talar om Sandby borg på Öland.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och i augusti 2019 var jag där, vid fornborgen Sandby borg på Ölands östkust, drygt en och en halv mil sydost om Ölandsbrons brofäste vid Färjestaden.

Jag reste dit av samma skäl som alla andra. Den kolsvarta händelse som verkade ha utspelat sig där. När man började gräva ut fornborgen 2011 upptäckte man ganska snabbt resterna av den. Till formen är det en ganska vanlig fornborg, byggd som de brukade byggas under århundradena mellan Kristi födelse och vikingatiden. Oval, runt fyra-fem meter höga murar. Innanför murarna, stenhus, över 50 stycken. Det speciella var borgens placering. Oftast byggde man dem på skyddade platser, uppe på berg och kullar. Men den här låg inte mer än 50 meter från stranden. Dessutom var muren som vätte mot havet lägre, som om de inte alls fruktade angrepp från fiender till sjöss utan bara från landsidan.

Redan när man började gräva i det första huset kom skelettdelar i dagern. När man var färdig hade man hittat inte bara vackra smycken och romerska guldmynt, utan också spåren av hela nio personer, bara i det huset. Några var bara små barn. “De sex hela kropparna förefaller ha varit orörda sedan dödstillfället”, skriver arkeologerna. Det var makalöst. Här verkade en massaker ha ägt rum, fullbordad på det för sin tid mest vanvördiga sätt: man hade lämnat de man dödat att bara ligga där. Man hade inte ens plundrat. Hela poängen hade varit mördandet.

Bilden blev än tydligare, ju mer man grävde. Fornborgar har, såvitt vi förstår, varit samlingsplatser. Man har inte bott där vanligtvis, utan setts där då och då för att utbyta varor, träffa människor och ha stormöten. Men när världen blev orolig efter Västroms fall drabbade det människorna runt Sandby. Rikedomarna från söder sinade och maktbalansen förändrades. De, som utifrån sin borgs placering verkade ha sämre relationer med öns befolkning än med sjöfarare och som utifrån sina mynt verkade ha haft regelbunden kontakt med södra Europa, drog sig tillbaka dit och sökte skydd innanför dess murar. Då, av kol-14-prover att döma någon gång i mitten av 500-talet efter Kristus, anfölls de. Skelettet av en äldre man hittades i borgens enda fristående hus. Huset har tolkats som en hall, och mannen som borgens hövding. Han hade slagits ihjäl framför sitt högsäte och fallit död ner över en stor eldstad.

Massakern var 1500 år gammal, men när nyheten om fynden där kom ut började människor höra av sig till arkeologerna. “Jag har flera gånger blivit kontaktad av folk som berättar om hur de har hört det är en farlig plats, man ska hålla sig borta”, sade en av dem i en intervju med SVT. “Man har glömt bort vad som hände, men att det var någonting som hände och att det här var en plats man ska undvika, det kan ha levt kvar så här länge.”

Att platsen blev tabubelagd och undveks då, på 500-talet och under tiden därefter, är inte konstigt. De döda låg kvar där, deras boskap lämnades att dö av svält, mördarna hade statuerat ett tydligt exempel. Men kan den här händelsen verkligen ha levt kvar i folkminnet så länge som in i vår tid? Kanske, kanske inte. I senare etnologiska intervjuer med äldre som bor runt Sandby borg har de sagt att de aldrig hört något hemskt om den platsen. Tvärtom, där hade man varit och lekt, och där hade till och med någon gift sig. I en studie frågar en arkeolog en äldre kvinna i grannbyn Gårdby om hon tyckte fynden av skeletten på något sätt var otrevligt, eller bara spännande.

“Nej, det är inte otrevligt. Men det är ju fantastiskt att de där kropparna har legat där i alla år. Inte långt alls under ytan! Det tyckte jag var fantastiskt”, sade kvinnan och började visa de förbryllade arkeologen bilder hon själv hade tagit av skeletten.

Nå, två saker kan vara sanna samtidigt. Vissa kan ha hört de urgamla ryktena, andra inte. Men faktum är att platsen idag är oåterkalleligt förknippad med sin mörka historia. Vi skapar världen genom att berätta om den, och Sandby borg är idag symbolen för de massmord som med jämna mellanrum användes som politiskt verktyg förr i tiden. Och därmed är minnet levande ändå, även om det kanske inte levde kvar bland alla.

Och vi ska stanna kvar där, i vad minnets kraft kan åstadkomma på Öland, vad det kan döma en helt vanlig människa till. Vi ska höra historien “Varg på Vället”, skriven av Anton Sannestam och uppläst av Ludvig Josephson.

“Vem fan är ‘Varg på Vället’?”

Bengt log åt min fråga, på det enda sneda sätt han kunde efter stroken. Han tog en hand ur blåställets ficka och rättade till kepsen medan han synade mig.

“Jo det ska jag sä’ han, murveln, det är inte den lätteste frågan att svara på”, sa han. “Men det minns han väl bätter själv.”

Det gjorde jag inte, och jag förstod inte heller varför jag skulle ha gjort det. Jag stod där, vid vägskälet utanför Gårdby kyrka där bygatan sträcker sig norrut förbi gästgivargården, och försökte förgäves erinra mig. Men det var som att leta efter ett sår som inte gjorde ont.

Då jag inte svarade fortsatte Bengt berätta. Gamla gubben Varg hade bott på Vället så länge han kände till. Han hade liksom alltid varit gammal. Därför kanske just han var av intresse för mig.

Jag var journalist då, jag gjorde frilansknäck för Barometern. Jag samlade material till en artikelserie om åldringar på Öland och deras minnen, och jag hade frågat Bengt om tips på gamla människor i trakten som kanske hade något att berätta.

“I var kull så är det allti’ någre som blir nyfikne på den där Varg på Vället”, skrockade han. “Fast de’ har di int’ mycke’ för. Sällan öppnar han dörr’n, än mindre talar han vid någon.”

Jag rynkade på ögonbrynen. “Men ‘Varg’ kan väl inte vara hans riktiga namn? Vad heter han egentligen?”

Bengt lade pannan i veck och sa att han hade fått höra olika bud på det. Någon hade sagt att han egentligen hette Ulf, därav smeknamnet. Andra menade att det kom sig av en incident på en oxmarknad för länge sen, där karln efter ett gräl ska ha rivit någon väldigt illa i ansiktet. Men eftersom han var äldst i trakten var det ingen som kunde säga säkert.

Jag frågade om man visste var han kom ifrån, eller om han hade släkt som kunde berätta. Bengt svarade att även där gick meningarna isär. Lage Niss i Alby, ett lokalt släktforskarproffs, hade dragit slutsatsen att Varg flyttat in från fastlandet någon gång innan första världskriget. Alf på Sandåsen, som hade känt de flesta i trakten, ville ha det till att hans mor flyttat in från Ekelunda. Fader okänd.

“Men,” invände jag, “han måste ju ha levt på något. Vad har han arbetat med?”

Bengt ryckte på axlarna. “Så långt jag kan minnes var han pensionerad. Det ryktas att han var vagnmakare fram till nån gång innan kriget. Sen tog traktorerna över och han behövdes int’ längre. Gud vet hur han klarat sig.”

Bengt skrattade litet, tills rökhostan kvävde det.

“Det ska jag säga dig, han murveln, att Varg på Vället är int’ nån som syns, bara finns. Sådana blir gärna lit’… eljest.”

En ilning kröp över mig som en insekt. “Eljest”. Det var en svepning, en omskrivning som egentligen dolde något annat. Det kunde vara vad som helst men ryggmärgen tolkade det som illavarslande och instinkten sade att jag borde rygga tillbaka. Varför annars göra omskrivningen till att börja med?

Därpå kungjorde Bengt att han måste vidare och äntrade traktorn som han ställt vid vägkanten. Innan han stängde dörren vände han sig till mig.

“Det är något me’ landet, förstår han. Här ute låt’ vi folk vara som de är.”

Efter en hastig vinkning försvann Bengt under våldsamt dieselmuller. Jag lämnades ensam bland syrsor och knott, lojt vinkade till honom fast mina tankar malde på annat håll.

Det här samtalet utspelade sig för länge sedan nu, någon gång på 70-talet.

Sedan dess har jag själv blivit gammal men på vissa sätt kände jag mig passé redan då. Efter avslutad journalistutbildning i Stockholm och en karriär som kvällstidningsjournalist som aldrig riktigt blev av så hade jag återvänt till platsen där allt börjat. Kanske oundvikligt att det kändes som ett slags nederlag. Den stora världen hade skrämt mig, med dess frenesi och intensitet, dess lister och bedrägerier. En mer hårdhudad man hade nog bitit sig fast, plöjt igenom det och lärt sig den världens lagar.

Men jag hade alltid varit liten och nervig och därför återvände jag till min hemtrakt.

Öland är en märklig ö. Historiskt har det varit en gränstrakt mellan Sverige och Danmark, bränd och skövlad i omgångar under sekler. Men det är länge sedan nu. Gränsen flyttades till Skåne, Blekinge och Halland, och Öland förlorade sin roll som skådeplats för två stormakters uppgörelser. Samtidigt verkar ön inte ha varit särskilt mån om att lägga sig till med att bli något annat. Den har kommit lite vid sidan av.

Gårdby i sin tur är en märklig bygd. Det ligger i en ficka, inte riktigt inne i det skogrika mittlandet, inte en nederby med utsikt mot Östersjön, ej heller vetter den egentligen ut mot alvaret. Ingen direkt koppling till fastlandet, samtidigt saknas den riktiga “sista färden”- känslan som präglar byarna längre söderut. Den är liksom lite… vid sidan av, centrerad kring kyrkan som hälsas av östra landsvägen på sin oändliga färd söderut.

Vid just den korsningen stod jag och språkade med Bengt en dag i augusti för flera årtionden sen.

Det går inte att förneka att berättelsen skavde i mig. Inte bara för att mina andra intervjuobjekt varit vardagliga, ja, banala, utan för att det stämde så illa med mitt eget minne av hembygden. När jag byggde upp en bild av hur den sett ut under min uppväxt så saknades Varg på Vället helt. Vem var han?

Vället ligger vid landborgen, en åsrygg som löper längs med östra landsvägen, utanför allt annat. Utanför Gårdby men också utanför Sandby, som är närmsta grannbyn söderöver. Det är en bit ingenting, långt ifrån såväl bördig lerjord som näringsrika sjömarker. En kil i skåran mellan bättre bygder.

Där, i ett glömt hörn av en märklig bygd på en märklig ö, kunde en karl vara hur “eljest” han ville. Det låg en sanning i det Bengt hade sagt. I stan hade man en kort tidsfrist för att vara apart innan man började störa någon, och då skulle man börja korrigeras. Men på landet finns, eller fanns åtminstone då, nog med mörka skrymslen för människor att odla sina egenheter.

Efter mitt möte med Bengt tog jag landsvägen söderut. Jag passerade prästgatan som löper österut till Norra Sandby och hamnade snart på Vället. Där mötte mig Vargs stuga och från första stund störde den mig. Det var ett urblekt rödmålat pörte på en och en halv våning som låg ett stycke från landsvägen.

Skevheten jag förnam låg i att omgivningen lämnat den därhän. Sedan vägen asfalterats hade den rätats ut, följde inte landskapets kurvor som förr. Stugan hade säkert legat alldeles nära, men nu hade den hamnat… vid sidan av. Omgivningen hade växt sig vild. Tomt och odlingsplätt hade slukats av utdikningar och tallplantager. Den hade säkert passat perfekt in i landskapet en gång i tiden, men det landskapet fanns inte längre. Det var som gravfälten på landborgen, onaturligt skuggade av elledningar.

Tallarna runt stugan gav skugga från den obarmhärtiga augustisolen. Ju närmare stugan jag kom, desto svalare blev det. Jag såg att huset närmast var att beskriva som ett ruckel. De glasrutor som inte spruckit var igendammade och virket bågnade av glömskans tyngd. Hur kunde någon bo där? Hade Bengt drivit med mig?

Dörren låg vänd från vägen vilket tvingade mig att runda stugan. Framsidan var knappast mer smickrande. Efter att på förstutrappan konstaterat att det ändå var värt ett försök knackade jag på den blekblåa dörren. I ett diamantformade fönster såg jag min egen reflektion, trött, röd och nollställd. Inte direkt idealbilden av en alert och vaken intervjuare, eller ens en oväntad besökare.

En skugga for förbi bakom glaset och jag ryckte till. Vaga konturer av ett ansikte låg kvar på mina näthinnor. Skarpa linjer och vrånga drag. Ett uttryck av vrede.

Knappt hann bilden hunnit tyna bort förrän dörren öppnades med ett gnäll. Jag kände doften av något som liknade ammoniak, och sedan materialiserades en väldigt gammal man framför mig. Beiga byxor, grön slipover och gubbkeps. Looken fullgjordes av en glasartad blick och en hand stödd på käpp. Allt var slitet men inget malätet. Inget förfall men ett långsamt oundvikligt tynande. Inget av fientligheten jag sett i fönstret, snarare en air av resignerad förvirring. “Eljest” var ordet.

Med en harkling tog jag till orda. “God dag.”

Ett skyggt ögonkast. Gommar slog emot varandra med ett halvblött ljud men inga ord. Det här skulle bli segdraget.

“Är det ni som kallas ‘Varg på Vället’?”

“Icke kallas”, sade han kvidande. Han lät tvärsäker och samtidigt ömklig och oförstående. “Icke kallas. Är.”

Jag höjde på ögonbrynen men tvivlade på att han såg det. Hans blick var riktad någonstans förbi mig. Långt framskriden starr, kanske.

“Nåväl”, svarade jag, en smula ansträngt. “Jag är journalist för Barometern. Du kanske känner till mig, eller åtminstone mina föräldrar. Jag växte upp i norra Gårdby, nära vägskälet mot Ålebäck. Jag är Charlies pojk.”

Den enda reaktionen jag fick vara några ryckningar. Mitt försök att sälja in mig som lokal och familjär hade fallit pladask.

“Jo, jag skulle vilja ställa några frågor till en artikelserie i tidningen.”

För ett ögonblick trodde jag gubben hade fått en stroke men det visade sig vara ett försök till en nickning. Hade gubben Parkinsons?

“Mycket vänligt av er”, sa jag med all professionalism jag kunde uppbåda, i det jag fumlade fram mitt anteckningsblock. “Skulle vi kunna gå inomhus och sätta oss ner?”

Det kom något vilt över gubbens ansikte. Den halvöppna munnen förvreds i ett förtvivlat grin och med sin beniga hand grep han tag om min handled, snabb som en vessla och kall som en fisk. Andan fastnade halsen på mig.

“Inte in”, darrade gubben, hans jolmiga blick nu låst vid min. “Inte gå dit in.”

Jag kände pulsen skena.

“Nej nej, givetvis inte, det är ert hus.”

Med viss ansträngning slet jag mig fri ur hans grepp. Av kraften stapplade jag baklänges nerför trappen och lyckades nätt och jämt finna stadga på lägsta steget.

“Ni bestämmer”, sade jag. “Men kan jag inte då få göra intervjun här? På trappen.”

Gubben vände bort blicken igen, men protesterade inte. Jag andades ut och satte igång.

“Ert dopnamn”, började jag, “är det verkligen ‘Varg’? Eller är det taget?”

Svaret kom som mummel.

“Det som tagits. Det som givits.”

“Hur sa? Vad menar ni?”

“Det gavs. Det togs. När?” Hans fråga riktades direkt till mig. Intervjun hade vänts bak och fram.

“När? När? När?!”

“V-vadå ‘när’?” Jag tog ett steg bakåt, mina fötter lämnade trappen. “Jag vet inte när ni fick ert namn. Hur skulle jag…”

“Varför?! I veten varföre?!”

Han höjde käppen med en darrande hand som om han skulle slå mig.

“Nej!” skrek jag med armarna för huvudet. “Nej, jag vet inte varför.”

Tystnaden lade sig mellan oss. Fåglarna drillade i träden. På vägen brummade två husvagnar förbi i makligt semestertempo. Jag samlade mig i ett försök att börja om. Mannens utbrott, om man kan kalla det så, hade rört något i mig som liknade ett minne men som saknade stadga.

“Ert yrkesliv intresserar mig”, fick jag fram samtidigt som jag plockade upp min penna, som i tumultet fallit i gräset.

“Jag hörde att ni varit smed, men att det var länge sedan det yrket behövts så här lokalt. Hur har ni…”

“Äta”, sa han och satte ner käppen. “Måste äta. Kan icke svälta. Måste äta.”

Jag gjorde ofrivilligt en grimas. Hans mummel gjorde mig illamående.

“Jo, det är klart. Men jag menar, om ni inte har praktiserat ert yrke på årtionden, hur har ni då funnit på råd?”

“Råd?” Gubben darrade som ett asplöv. “Råd, råd. Inte bråka. Måste äta. Inte bråka. Råd. Hava. Giva, taga. Måste äta, kan icke svälta.”

“Nä, p-precis.” Jag hörde hur min röst började bli febrig allteftersom samtalet blev mer och mer bisarrt. “Jag förstår att i ett så långt liv som ert så måste man både ta smällar och ge igen, men…”

Gubbens hud vitnade bland fårorna. “Vim? Vim igin gaavo? Sääg mijg så! Fortälje nu!”

“Ursäkta?” var det enda jag fick ur mig. “Kan ni tala tydligare, jag tror inte jag hör riktigt vad ni säger.”

Men Vargs blick var långt, långt borta och han skakade på huvudet. Med släpande steg försökte han dra sin kropp tillbaka in i husets mörker medan ena handen famlade efter dörrhandtaget.

“Nej, snälla ni, vänta lite.” Med ett djupt andetag, och blicken fäst på käppen, tog jag ett steg upp på nedersta trappsteget.

Gubben slängde då med sitt huvud och hans halvt seende ögon borrade sig djupt in i mig. Det fanns någonting förskräckt oförstående bakom deras mjölkiga hinnor, något barnsligt och uppskrämt, ett försök att hantera sådant man inte är i stånd att begripa. Ordet “demens” dök upp i mitt huvud. Hade karln samlat på sig varenda åkomma som fanns? Kanske var det oundvikligt om man fick leva länge nog.

Det var i det där frusna ögonblicket, då jag försökte se in i en mycket gammal mans själ, som jag hörde något inifrån stugan, likt ett surr eller mycket lågmält samtal. Hade mannen gäster? Var det därför han inte velat släppa in mig? Men vem skulle vara vän med Varg på Vället?

Gubbens blick mjuknade och försvann, och han slog igen dörren om sig. Jag blev lämnad ensam med min suddiga reflektion i fönsterrutan. Svetten rann om mig, jag var uppjagad och ville hem. Runt omkring låg gårdsplanen öde. Inga oanvända ladugårdar eller visthus, inga rostande traktorlik. Det var svårt att tro att där någonsin funnits ett lantbruk.

Väl hemma i min lägenhet i Kalmar tände jag en nådig cigg under spisfläkten. Därpå lade jag upp anteckningsblocket på köksbänken och formulerade några frågor till mig själv mellan halsblossen:

1. Vem fan är Varg på Vället?

Den frågan var som den var. Varken jag eller andra kunniga sagesmän hade någon aning. Där skulle jag inte komma längre.

2. Varför kändes det som om han väckt minnet av något som jag förträngt?

Det mysteriet var mer svårknäckt. Kanske hade jag blandat ihop gubben med någon annan gamling. Nej. Något var det med honom, eller kanske det där huset. Den enda liknelsen jag kunde komma på var med ett gammalt sår jag inte kunde hitta.

3. Hur blir en människa så ensam?

Ingen familj, inga släktingar, inga gamla kollegor eller ytligt bekanta. Bara ett fåtal människor som hade en vag uppfattning om hans existens, inget mer. Hur kunde det bli på det viset?

Tystnad. Bloss. Surr från fläkten.

Det kanske helt enkelt blir så om man får leva tillräckligt länge. Familjen dör och efter yrkesbanans ände är det ingen som har varken talt eller otalt med en. Bara man själv blir kvar, osynlig för de flesta och oförklarlig för de andra. Men nej, det här var något annat, det kände jag på mig. Någonting hade skett, som ingen längre mindes, som stakade ut isoleringens bana för Varg på Vället, som slutat i att han hamnat vid sidan av.

Jag var inte färdig med honom, så mycket stod klart. Men jag måste förbereda mig bättre, likt en god journalist, med att göra lite efterforskningar. Jag måste besöka arkiven.

Då, på 1970-talet, hade länsstyrelserna fortfarande äldre handlingar och dokument i förvar, sådant som sedermera flyttats till landsarkiven. Brev, rättegångsprotokoll, journaler, domböcker och annat som samlats ihop från lokala hembygdsföreningar och privata samlare. Allt hamnade i länsstyrelsens hyllor och lådor, i Ölands fall i Kalmar.

Jag var ytligt bekant med Åke. Han jobbade på länsstyrelsen, egentligen som en slags allt- i-allo, men med visst ansvar för arkiven. Det var enklare tider. Någon pratade med någon och sedan kunde man få göra ett besök på den regionala myndigheten.

På den tiden låg Kalmar länsstyrelsen på trädgårdsgatan. Åke släppte in mig och över en slät kopp kontorskaffe, som jag mest intog för artighetens skull, diskuterade vi mitt ärende.

“Jo, jag söker information om en viss person. I tjänsten förstås.”

“I tjänsten du”, sa Åke och kliade sig eftertänksamt på den gryende flinten. “Är denna människan historisk?”

“Jag är… inte helt säker.” Det svaret var visserligen sant, men också präglat av att jag visste att man inte får ut information om nu levande personer hur som helst.

“Inte det?” skrattade Åke. “Ja, om den är mytologisk så har du kommit fel. Då får jag rekommendera en god bok på biblioteket.”

Jag försökte le hjärtligt. “Ja du. Nä, det gäller en karl som heter Varg. Åtminstone kallas han så. Han bor på Öland, på Vället mellan Gårdby och Sandby.”

Åke rynkade på ögonbrynen.

“Inget efternamn?”

“Inte vad som har sagts mig.”

Även idag undrar jag hur mycket Åke egentligen visste. Eller gissade sig till. Då hoppades jag mest att min olust inte syntes. Han verkade pendla mellan nyfikenhet och misstänksamhet. Till slut log han och slog ihop sina händer.

“Jamen dåså”, sa han. “Då får vi se vad vi kan finna.”

Det tog sin tid och ett flertal besök från min sida. Ibland hade jag Åke till hjälp, men lika ofta hankade jag mig fram på egen hand. Resultatet blev en samling uppgifter från olika källor som knappast gav det kompletta sammanhang jag var ute efter.

Folkbokföringen ledde ingenvart. Inte kyrkoböcker eller mantalslängder från Gårdby, Sandby eller Ekelunda. Förvisso kunde det inte uteslutas att han var född någon annanstans i landet men det fanns en gräns för hur långt det var rimligt att leta. Åke anmärkte att det var konstigt, eftersom Skatteverket använde folkbokföringsadresser för att hålla koll. Det föreföll således som om Varg aldrig varit skattskriven. Inte omöjligt kanske, men osannolikt.

Det första riktiga spåret hittades i ett mötesprotokoll från en sockenstämma i Sandby år 1924. Egentligen var det inget märkligt. Lite groll om underhåll som skulle betalas till en invalid, diskussioner om tillsättning av ny folkskolelärare. Men där dryftades även ett ärende som rörde en Varg. Han sades nämligen vara “skröplig” och “ej arbetsför”, varför man försökte lösa honom en slags pension inom fattigvården.

Problemet var att man inte kunde komma fram till hur mycket underhåll han var berättigad, eftersom ingen kunde fastslå vilket yrke han en gång haft. En sade att han varit fänrik i ett småländskt regemente men förlorat sin tjänst när indelningsverket höll på att avvecklas. Någon annan menade att han varit kronobrevbärare tills socknen fick egen poststation på 1870-talet. Det enda man var ense om var att Varg inte hade arbetat på mycket länge. Uno i Ålebäck, som var ordförande, hade fällt det avgörande yttrandet att “detta får vi bordlägga till en annan gång.” Sedan hade man talat om annat.

Den här notisen gjorde Åke ganska uppspelt men jag blev iskall. Om gubben var över 100 nu så innebar ju det att han borde varit runt 60 när det där protokollet skrevs. Men inte ens då hade någon vetat säkert vem han var. Hur länge kunde han ha varit så ensam? Och hur kunde någon anfört att Varg kan ha varit kronobrevbärare när den tjänsten försvunnit så tidigt att han måste ha varit spädbarn då?

“Du Åke.” Min röst var inte helt stadig. “Du har inget från 1870-talet?”

Givetvis fanns det, till mina blandade känslor. I kyrkoarkivet fanns en utreseattest till en Amerikaresa för en Varg från 1877. Nils Fredrik Wahlström, sockenprästen, hade gett ansökan avslag med motiveringen att “Välle-Varg” dels var för gammal och inte skulle klara resan, dels att han “icke några penningar hafver därtill.” Detta skulle bero på att han varit utan inkomst sedan tjänsten som “häradsskarprättare” dragits in och dess uppgifter skjutits under bödeln i Kalmar på 1830-talet.

Jag kan bara anta att min olust blev uppenbar då, eftersom Åke snabbt och lättsamt påpekade att det inte alls var något mystiskt. Han ville ha det till att Varg uppenbarligen var ett ärftligt namn eller tillnamn. Det var naturligtvis en rimlig förklaring men något i mig ville inte acceptera den. Vid tre tillfällen hade Varg, om det nu var en eller flera, alltid varit arbetslös och haft ett diffust CV som enbart bestått av utdöende yrken; enbart av sådant som låg tryggt halvglömt några decennier i det förgångna.

Detta ohjälpsamma mönster präglade även de vidare efterforskningarna, som i ett rättegångsprotokoll från 1821. Där åkallas att vittna “den gamble vårdkasarevakten Varg å Välle”, som inte arbetat sedan fyren Långe Jan stod färdig på Ölands södra udde 1785. Vittnet hade aldrig infunnit sig.

Vi hittade till och med ett domslut från så tidigt som 1609 där en “Maarten Warg oppå Wälle” figurerade som en av flera misstänkta. För första gången hade det dykt upp ett vanligt namn i undersökningen: Mårten, eller Martin. Förgäves försökte jag rota fram gamla korsordskunskaper om namnets betydelse, men gav snabbt upp. Nåväl, brottet hade varit olovlig trädfällning i utkanten av mittlandsskogen som ligger i Gårdby socken. Skälet till att “Warg” misstänktes var att han tidigare försörjt sig på att i samma skog dels hugga träd för ved och bräder men även skörda deras frukter till försäljning. Men det hade varit innan Djurgårdsinrättningen hade gjort hela Öland till en kunglig jaktpark, där vart träd var kronans fredade egendom, över 30 år tidigare.

Det var för mycket. Jag tror i efterhand att jag i det ögonblicket vidrörde det som kallas det sublima, förnimmelsen att konfronteras med verklighetens storhet när man själv är så beklämmande liten. Romantikerna älskade den känslan, men jag kan bara hata den. Beröringen var lätt, där i Kalmar läns arkiv, men det upprörde något som låg djupt begravt i mig. En spricka i verkligheten hade uppenbarat sig som hotade att öppna sig i ett bottenlöst slukhål om jag stirrade för länge.

En enda fråga dunkade i mitt huvud: Vem ända in i fan är egentligen Varg på Vället?

Inte ens Åke kunde längre förneka att det hela var “mycket mystiskt” men verkade väsentligt mindre brydd än mig. Även för ett ärftligt namn gick linjen lite väl långt och yrkena formade en anmärkningsvärt märklig bana. Men, som han sa, det finns mycket. Det var bara att gräva vidare. Dock beslöt vi av praktiska skäl att göra detta på var sitt håll. Jag skulle bege mig till biblioteket för att uppsöka relevant litteratur och Åke skulle titta i lantmäteriets arkiv.

Det finns en del skrivet om Ölands äldre historia, även om mer obskyra orter som Sandby och Gårdby. Om Vället däremot var det mer skralt. I den då nyutgivna sockenboken nämndes Vället i förbifarten men inget sades om vad som fanns där. Harald Wult skrev ett utmärkt arbete om Ölands juridiska indelning under medeltiden, om hur sex urtida härader yxades ner till två domsagor när Sverige skulle få fast form. Intressant men ohjälpsamt. Lennart Landin har också gett ut en samling av öländska domstolsprotokoll, men det gav inte mycket mer än vad jag redan kände till.

Det första konkreta spåret kom märkligt nog från en avhandling om öländsk järnålder av Mårten Stenberger, skriven efter utgrävningarna av Eketorps borg på 60-talet. I arbetets inledande del finns en udda passage, en bisats i bakgrundskapitlet. Där står att det runtom i det öländska landskapet finns små “fläckar” som av ålder hölls som orörbara.

Dessa var gränsland mellan de bygder som etablerades vid järnålderns slut, efter den stora köldknäppen på 500-talet, och som sedan levde kvar i form av de byar som möter oss under äldre medeltid. Från förkristen tid finns i dessa gränsland många fornlämningar, vilka omgavs av diverse “mer eller mindre mystiska vanföreställningar.” Stenberger nämner “Sandby Välle” som exempel på en sådan plats. Hans källa är Abraham Ahlqvists klassiska Ölands historia och beskrifning från 1825. I fotnotens spår gick jag vidare, övertygad om att vägen var den rätta men rädd för vad jag skulle hitta.

Hänvisningen stämde. I Ahlqvists kapitel om Sandby socken fanns en beskrivning av de gravfält som jag själv kände till, alla spridda utmed östra landsvägen. Sedan urminnes tid, skriver Ahlqvist, har ortsborna trott sig se spöken, tomtar och allehanda väsen under bleka månskensnätter längs just denna farled. Tron, även från Ahlqvists sida, var att gravplatserna rests av jättar, som allmänt hölls för Nordens första inbyggare. Åt detta log jag nervöst, men inte länge till. Ahlqvist förklarade nämligen att dessa manifestationer var som allra tätast i bygden när man gick ut “å Vället till.” Där hade nämligen för länge sedan varit “rättareplatz” innan den flyttats mot Norra Möckleby.

Det kändes som om århundraden av akademiker, tokstollar och annat löst folk alla konspirerade för att driva med mig. “Rättareplatz” är ett gammalt ord för avrättningsplats. Sådana ställen har sin självklara roll i folktron men jag tänkte mig inte att det var relevant. Inte då. Snarare var det återigen den där känslan av det sublima, där man glimtar världens verkliga, titaniska skala och brådstörtande djup. Varg, eller vem det nu var, hade ju varit häradets siste skarprättare. Tusan vet hur länge han levt på den mark där hans offers nackar knäckts och blod flutit. Levde han där än? Mårten Varg, han som någon gång i urminnes tider hamnat vid sidan av och aldrig kommit till rätta.

Nej. Tanken var för befängd. Det måste vara något annat. Men vad? Jag behövde lämna arkiven och återvända till verkligheten. Jag satte mig i bilen och körde hem till mamma.

“Det är alltid så trevligt när du kommer”, sade hon och lade ner en sockerbit i mitt kaffe.

“Tack, mamma.”

Hon skrattade förnöjt, som alltid när jag dök upp, som förnöjdast när det var oväntat. Hennes ställe i Färjestaden, på behörigt avstånd både från arkivet såväl som Vället, kändes som en lämplig tillflyktsort. Mamma hade alltid varit en mer jordnära, bullersam och burdus natur än jag själv, som snarare ärvt pappas lättskrämda tankfullhet.

“Hur är jobbet?” frågade hon.

“Jovars”, svarade jag. “Har fallit ner i ett litet sidospår som visat sig rätt djupt. Ett kaninhål, som du brukar säga.”

“Härligt,” sa mor och rörde i koppen, “du brukar ju alltid bli uppiggad av sånt.”

Jag gjorde en grimas. “Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet.”

Mamma fnös. “Strunt. Ett kaninhål kan man alltid gräva sig ur om man tar i.”

“Ska man gräva sig ur ett hål måste man veta vilket håll som är upp”, suckade jag.

Mamma tog en djup kaffeklunk och ställde ner koppen. “Vägen upp kan du bara hitta
genom dig själv. Det är bara att kavla upp ärmarna.”

Ett gott råd. Som vanligt. Men det pockade på någonting i mig, någonting som jag hade förträngt. Det var något jag behövde prata om, utan att veta hur jag skulle närma mig det.

“Du, mamma,” började jag, “det jag rotar i har med Gårdby att göra. Ungefär.”

Mamma blev besvärad. Inte så konstigt, då hon inte bott där på länge och vi lämnade orten under ganska uppslitande omständigheter. Skilsmässa, specifikt. Hon gav bara en grymtning till svar.

Jag fortsatte. “Jo, jag håller på och förbereder intervjuer med seniorer. Du vet, sådana som kan berätta om hur det var förr i tiden; om livet på 1800-talet.”

Det var åtminstone en halvsanning.

“Vilka tror du jag skulle kunna prata med? Vet du några som fortfarande lever?”

Mamma tände en Gula Blend och jag tryckte bort en impuls att följa hennes exempel. Efter ett stadigt bloss tog hon till orda.

“De äldre dör ju bort så väldigt nuförtiden,” sa hon frankt, “som mor och far, du vet.”

Jag nickade.

“Alf på Sandås är för ung”, muttrade hon. “Hugo Jonsson är död, Märta Lindelöv sitter galen på hemmet i Skogsby. Lage Niss kanske?”

Jag skakade på huvudet. “Kollat. Död sen ett par år tillbaka. Kräftan, tror jag.”

Det var mammas tur att grimasera.

“Att det har gått så illa åt bygdens gamla”, sa hon.

Vi blev tysta. För mamma var det nog tankfullt, för mig var det ängsligt. Vi var nära nu, jag behövde bara ta sista steget. Min hand darrade lätt i sitt grepp om kaffekoppen.

“Du,” började jag, låtsandes byta ämne, “kommer du ihåg ‘Vället’, åt Sandby till?”

En blick och en nickning.

“Jo jag undrar: Var jag någonsin därikring som barn? Lekte med kamrater eller så?”

Mamma stelnade till, hennes tankfulla ro bortryckt. Hon fimpade långsamt och stirrade på mig.

“Kära barn,” sa hon, hennes vanliga behärskning vacklande, “minns du inte?”

Jag svalde, trummade med fingrarna på armstödet. Morfars väggur tickade i bakgrunden.

“Nej, jag antar att jag inte gör det.”

Mamma slog ner blicken och harklade sig.

“När du var fyra eller fem,” började hon, “så var du faktiskt och lekte på Vället. Ni var nog allt några stycken. Och det där gamla huset som står på Vället, minns du det?”

Jag huttrade ofrvilligt till. Sedan nickade jag.

Mamma gnuggade tinningen. “Jag vet inte hur det var, om ni trissade varandra eller så. Du var ju ett så nyfiket och framfusigt barn. Men du gick in i det där gamla huset på Vället. Och när du kom ut igen så var du… annorlunda.”

Avgrunden öppnade sig framför mig. Ett minne som skrek om att bli ihågkommet men hjärnan som hade vägrat så länge. Mamma fortsatte, utan att förstå hur skoningslös hon var.

“Du blev sluten, tystlåten och dan. Berättade aldrig vad som hände, trots att vi försökte dra det ur dig. Pappa och jag talade om att ta dig till psyket men lät bli. Trots allt var ju inget direkt fel med dig. Det var lättare att låta dig vara som du var.”

Hon tittade på mig, hennes ögon nu glansiga.

“Ibland har jag ångrat det, ska du veta. En annan son kom hem från Vället. En jag älskade men likväl, ja, en annan. Jag hade gärna vetat vart den första blev av men det är väl så dags nu, är jag rädd.”

Det blev inte mycket mer. Jag tackade för kaffet och tog mig hem. När jag väl satt mig på skinnsoffan sköljde allting över mig. Jag försökte tända en cigarett men skakade för mycket. Försökte titta på TV men tog inte in vare sig det jag såg eller hörde. Tick tock gick klockan, pendlande i takt med tankarna.

Jag hade en del att förlåta, så mycket stod klart. Mina föräldrar till att börja med. Det hade varit där huset. Det hade förvrängt mig till en skugga av mig själv, en blek kopia av min försagde far, neurotisk och klumpig, och inget hade de gjort för att ställa mig till rätta. Först i efterhand hade jag fått veta att något annat hade kunnat vara möjligt, att jag hade varit med om något traumatiskt Men ja, det var så dags att bli arg över det. Jag hade ju hankat mig fram ändå.

Sen var det Varg. Det verkade självklart att han bott där då, såsom han gjort sedan hedenhös. Hade han gjort något med mig, och i så fall vad? Eller hade han inte varit hemma? Hade det varit huset självt som vänt mig ut och in? Oavsett vilken förklaring jag valde att tro på var det uppenbart vad jag måste göra. Trodde jag den ena måste jag ställa Varg till svars, medan den andra krävde att jag skulle förstå själva huset på Vället. Båda manade mig, med vansinnets bergfasta övertygelse, att återvända dit.

Sent kom sömnen till mig den natten. Soffan tog jag mig aldrig ur. Snarare sjönk jag ner i den, medan drömmar malde förbannad säd i mitt huvud. Det är fel att säga att jag “minns” dem. Bara fragment återstår, huruvida det fanns ett sammanhang från början kan jag inte säga. Lösryckta symboler etsade sig i hjärnan, där de lever i högönsklig välmåga än idag. En öde hed, Trä under nakna fötter, glödgat järn och brinnande vrede. Doft av blod, lukt av sot, höjda röster och vinande vind.

Sedan gick allt så fort. Den vilda marken, den blöta jorden, ett ändlöst hav, en yxas tyngd, samtal med mig själv om mig själv i virvlande cykler. Allra sist kom en dag utan slut, där inget blev gjort och inget hände samtidigt som hela världen tyngde mig som ett halsjärn. Det enda jag hade kvar var en frätande, sjudande hunger och ett skarpt ljud från någonstans långt borta.

Det visade sig vara telefonen. Drypande av svett kom jag till sans i mitt kvava vardagsrum och lade mycket tid och möda på att lösgöra mig från soffan. Etter värre var det att få benen att bära upp kroppen samtidigt som den envisa signalen fortsatte.

“Jag är på gång”, mumlade jag till ingen särskild medan jag sträckte mig efter väggtelefonen i köket med ena handen och efter en cigarett med den andra. När luren var klämd på plats mellan huvud och axel fick jag fatt i tändaren och försökte klumpigt få igång den. Fläkten fick vara. Personen i andra änden svarade innan jag hann göra det. Det var Åke. Hans lugna lite sävliga röst var välkommen just den morgonen.

“Jaa, hördu du, du”, sa han fundersamt. “Jag tror jag har hittat nåt på lantmäteriet som du vill se. Om du fortfarande är intresserad, alltså.”

En del av mig var avgjort inte det. Men jag visste samtidigt att jag måste.

“Jovisst, självklart.”

“Bra. Kom förbi efter tre i eftermiddag. Jag slutar jobba då.”

“Absolut. Jag kommer.”

Ett klick och jag var åter ensam. Jag kan inte säga att det blev en så angenäm dag. I timtal fick jag vänta i lägenheten. Det är gott om tid för ett redan ansträngt huvud att bli brytt till förbannelse. För första gången i mitt liv kände jag mig medveten om vilken främling jag var i mitt eget skinn. Nattens händelser hade skapat intrycket av en rämnad optisk synvilla. Jag var bilden av en ung kvinna, men någon hade viskat den rätta vinkeln att se mig ifrån. Plötsligt var där bara en skrumpen gammal dam och hur man än vill kisa förmår man aldrig återkalla den ursprungliga bilden. Jag hade glidit av mig själv och hamnat… vid sidan av. En bedragare hade jag varit, fel man i fel skinn, utan att ha vetat om det.

“En ulv i fårakläder”, sa jag till mig själv och släckte en av dagens otaliga fimpar. En ulv. En varg. Vad var skillnaden? Spelade det någon roll?

Samma eftermiddag var jag tillbaka på länsstyrelsen. Nerverna hade tvingat dit mig innan avtalad tid, varför det tog en stund innan Åke släppte in mig. Trots min dusch och ombyte av kläder måste jag ha sett ganska illa däran ut för han fick en bekymrad min när han fick syn på mig. Tacksamt nog kommenterade han inte saken utan visade in mig på sitt kontor, eller snarare sitt krypin utrustat med skrivbord. På det låg, förutom diverse anteckningspapper och två rykande koppar kaffe, en fotostatkopia av en väldigt gammal karta.

“Se här,” sa Åke och pekade, “Sandby socken, ritad 1646 av lantmätare A. Larsson Ruuth.”

“Kanske var han bödel redan då”, tänkte jag högt.

Åke fick rynkor i pannan. “Nä, lantmätare.”

Jag suckade. “Naturligtvis.”

Åke verkade vilja fråga mig om något men lät bli. Istället harklade han sig och fortsatte. “Här går landsvägen och här viker Prästgatan av mot Norra Sandby. Och här är Vället.”

Det var som en fluglort av bläck. Ett hus, eller en gård, utritad längs den då ännu outdikade våtmarken nedanför landborgen, långt innan tallplantagernas tid. Jag kom på mig själv med att greppa onödigt hårt i kanten på skrivbordet och Åke ryggade lite.

“Men jösses, hur mår du egentligen? Här, ta en kopp och lugna nerverna.”

Jag tog emot och drack djupt. Det brände tunga och gom men det kändes gott, som om det bekräftade att min kropp ännu var min.

“Tack. Nå, vad har du hittat?”

Åke fortsatte under det han tände sin skarpvitt lysande skrivbordslampa. “Se här, runtomkring. Under belysning ser man att det… saknas något.”

Det sterila skenet avslöjade att Åke hade rätt. Runtom Vargs gård fanns ytor där våtmarkstrecken liksom bröts av. Åke lade en plastskiva över kartan och fyllde i tomrummen med en penna. Det bildade en abstrakt teckning av en plattform på två små ben med en stege som ledde dit upp.

“Galgbacke”, mumlade Åke.

Jag nickade. “Jo, jag hittade antydningar om det i Ahlqvist.”

“Det är inte allt, ser du. Finns fler fläckar.”

Så var det. Ju mer jag stirrade desto tydligare blev tomrummen. De ledde som ett spår över prästgatan, blev till ett cirkelmönster någonstans på andra sidan och liksom tog slut i sig själv. Därifrån ledde ytterligare spår över landsvägen, upp på sandåsen och vidare över den. Det blev min tur att sträcka fram pekfingret.

“Och det här?”

“Oklart,” sa Åke. “Men jag vet att det var ungefär vid cirklarna som Ahlgrenskan hittade silverskatten på 1840-talet. Det hade ju blivit ett grustag vid det laget.”

“Inte mycket att gå på för slutledningar.”

“Nä,” höll Åke med, “men vänta lite ska du se.” Han sträckte sig ner i en skrivbordslåda och drog fram ett anteckningsblock.

“Lantmätare Larsson var en av få som lämnade efter sig egna anteckningar till sina verk. Som har överlevt åtminstone. Journalen får man inte ta ifrån arkivet men jag hittade några rader där som hänvisar till Sandby socken. Jag tog mig friheten att skriva av. Läs själv.”

Jag kände mig mycket motvillig.

“Men,” försökte jag, “hur ska kartnotiser hjälpa med… det jag gör?”

Åke tittade forskande på mig, vilade ögonbrynen lågt.

“Vet du vad ‘Varg’ betyder? Egentligen, alltså?”

“Vadå?” suckade jag. “Det är ett djur.”

Åke skakade på huvudet. “Från början, menar jag. Du vet väl att ‘Ulv’ är det äldre ordet för Varg, eller hur?”

Ja, nickade jag.

“Joo”, fortsatte Åke. “‘Varg’ var… något annat. Det är svåröversatt men det närmsta kanske är ‘våldsverkare.’ Särskilt en sådan som idkade våld på förbjudna platser.”

Jag svalde. “Som på tinget? Eller i kyrkan?”

“Ja, eller åtminstone det som fanns innan kyrkor. Först senare, av rädsla för att använda ulvens riktiga namn, rädd för att ulven skulle höra och hitta en, började man använda ‘varg’ istället. Logiskt, på ett sätt. Vad är en ulv om inte en våldsverkare som oftast slår till där vi borde vara trygga; i våra hem och fårhagar?”

Andlöst väntade jag på en fortsättning som aldrig kom. Istället nickade Åke bara åt anteckningarna. Med ett helt stenbrott i magen gjorde jag honom till viljes och läste.

Det mesta var såklart inget märkvärdigt. Bara beskrivningar av det Larsson mätt ut och sedan ritat av på kartan. Inägor här, utmarker där, gårdar dit, gärden dit. Men så kom det fram till Vället. Enligt Åke fanns det där dels en återgivning av det kartan visade men även en annan beskrivning som strukits igenom. I marginalen bredvid det överstrukna stod det tydligen “Oppgifter efter hörsägen. Widh besök befunnes inactualia. Correctum nedhan.”

Såhär stod det i den raderade beskrivningen av Sandby Välle, bearbetat av Åke för bättre begriplighet:

Äldre gångestig löper längs landsväg, Kainsgatan kallad. Följer fornminnen på Sandåsen. Vid gärdet klyver Kainsgatan landsvägen. Leder till Trolleslänt, svältoffrens plats. Av hävd samlingsplats för tjuvar.

Gatan går över Prästgatan till Vället. Finnes gammal rätteplats å S och G socken. Numer ej i bruk. Det säges att den förste dråparen i bygden fälldes och därstädes nedgrovs. En av kyrkoherde Cygnaeus återgiven hednasägen benämner denne “Krigsman Varg.”

Kaffekoppen föll ur min hand. Åke svor och gick efter en trasa medan jag stod avdomnad. Jag föll ned i kontorsstolen och trevade efter armstöden som om de skulle ge mig stadgan jag sökte.

Jag knackade på Vargs skrangliga dörr, ståendes på trappen till hans vedervärdiga stuga på Vället. Det kunde väl inte sluta på annat sätt.

Eftermiddagen hade hunnit bli sen innan jag kom fram. Efter att ha ursäktat mig och lämnat Åke i förvirring hade jag åkt till apoteket för att hitta något lugnande. Mina Marlboro hade inte räckt längre. Det var ännu varmt och ljust men Vället kändes alltför kallt. Jag försökte stabilisera mig genom att kontrollera andningen men det var lönlöst.

På sätt och vis var jag mindre förberedd än förra gången. Inget anteckningsblock och penna, egentligen inga färdiga frågor heller. Å andra sidan var jag där i ett annat syfte, ett mer personligt. Och nu visste jag mer, och ju mer man vet, desto säkrare blir magkänslan. Klart att jag var livrädd, men likaså beslutsam. Jag skulle få veta. Dels, vem fan var egentligen Varg på Vället, men också hoppades jag sanningen om mig själv.

Det knackade på dörren. Jag blev tvungen att formulera tanken i mitt huvud efter att öronen registrerat ljudintrycket. Det var absurt. Jag hade knackat, och dörren hade knackat tillbaka.

Allting verkade ha tystnat. Tallarnas finkar, gräsets syrsor, landsvägens buller. Någonstans i mig öppnades det gapande såret och spred en fruktansvärd bitande hunger. Det knackade igen och jag kunde inte stå handfallen. Något måste göras och i en situation där inga planer håller får magkänslan råda.

Jag öppnade dörren. Det är ju det som man ska göra när någon knackar på. Det faktum att den tidigare öppnats inåt var något jag knappt noterade. På andra sidan öppnades ett becksvart hål som verkade böja ljuset runt sitt eget mörker, i ett hus så nedgånget att till och med dagen hade glömt det.

I tystnaden kom ett ylande från andra sidan Prästgatan, från det som lantmätare Larsson kallat “Trolleslänt, svältoffrens plats.” Sommarkvällen blev plötsligt sval. Magkänslan var ännu där och den gav mig de rätta orden.

“Stig in”, sa jag. Det är ju det man säger när man öppnat dörren för någon. Jag vet inte vad jag väntade mig. Kanske ingenting. Det hade varit lättast så; att helt enkelt dra slutsatsen att Mårten Varg hade gått upp i rök och sen gå vidare med livet. Men så blev det inte.

“Man tackar”, kom ett skakig skrovel från andra sidan.

Jag ryckte till, bländad av det plötsliga solljuset som strilade in från utsidan. Från utsidan. Jag stod inne i huset. Med en skälvning tvingades jag inse det omöjliga. Min hand flög till dörrposten för stadga och knogarna vitnade kring det murkna träet.

Utanför dörren, på sin egen farstukvist, stod Varg. Också runt honom tycktes det falnande augustiljuset välva; täljas ner till en stump. Stödd på käppen lommade han in över tröskeln, hans träskor ekande mot det skitiga golvet som dova kyrkklockor.

“Stäng dörren om oss, är ni snäll”, muttrade han.

Tanklöst lydde jag och det försänkte stugan i kompakt mörker. Det enda som kunde urskiljas var konturen av ett par fönster, tungt blå kvadrater mot det svarta, mörklagda på det sättet man gjorde under kriget. Nu var jag fångad, tänkte jag, i mitt eget hål som bara jag själv kunde gräva mig ut ur.

Tystnaden bröts av svavel mot plån. Varg hade tänt ett ljus och satt ner på ett litet bord. Runtomkring stod ett antal stolar.

Han grymtade. “Föredrar ljus, i den måtta jag kan få’t. Sitt.”

Han gestikulerade skakigt åt mig, anvisade mig min plats på motsatta sidan av bordet.

Jag satte mig ner, lät mig själv sjunka ner i stolen. Samtidigt kände jag mig märkligt viktlös. Som om en tyngd lyfts från mina axlar, och tyngden var jag själv. Jag var rädd men kunde inte darra. Mörkret snöpte åt min strupe och stympade min röst. Genom det blekgula stearinljuset såg jag Vargs gestalt, med rynkor och fåror som ojämna skuggor i ansiktet. Intrycket skiftade av och an som böljande vatten, ville aldrig riktigt stillna till ett ordentligt utseende. Det smälte in och ut ur det omgivande mörkret tills allting såg mest ut som en soppa på verkligheten.

Förnimmelsen slukade mig. Gnagde bort varje liten gnista av person tills bara en liten stackars spillra fanns kvar. En sate till människa, som inte duger mycket till. Sedan, när jag upplevde mig själv reducerad till en blek vålnad av mitt egna jag, så hade jag mod, eller tillräckligt lite kvar att förlora, för att kunna tala till Varg på Vället.

“Varför är det så många stolar här? Väntar vi på fler?”

Varg höjde på buskiga ögonbryn. “‘Väntar?’ Alls icke. Vi är alle här.”

Jag svalde. Allting kändes så avlägset. “Vem… vem är du?”

“Jag är… ”

“Hungrig.”

Svaret hade fallit ur min mun som en uppkastning. Magen hade tömts men ville inte veta av påfyllnad. Stötte bort den förbjudna insikten.

“Hungrig”, ekade Varg. “Svälter. Kan icke äta. Kann ickje dö.”

“Honger. Som staalet driver. Som yxen höjer.”

Det var Varg som talat, fast rösten lät som om den höll på att slukas av ett ilsket djur. Och den kom liksom från höger om mig. Inte över bordet.

“Så och thet slockne lyset. Over then svarte siö.”

Varg igen. Från mörkret till vänster. Jag tvingade mig själv att knipa igen ögonen för att inte lockas att se. Mörkret fick vara som det var.

“Hur… länge har du, ni, varit här?”

Ett rosslande skratt. “Det vet vi redan. Vi voro här från början. Eller i vart fall näre nog.”

Jag sa inget men hörde svaren eka i mitt eget huvud. När tändes den första branden? När skördade hungern sitt första offer? När begicks det första dråpet? Meningslösa frågor, alla och envar. Skuggsidan, natten där det förgångnas mörker dväljs, har alltid funnits. Så länge vi varit människor. Varför söka efter en utgångspunkt? Vad skulle det tjäna till?

“Vad.” Min röst dog på mina läppar. Jag fick försöka igen. “Vad hände mig här?”

“Du fann oss och fann så dig själv”, sa Varg.

“Sörj ikje. Alle finner hit sin väg. Snare elle senne”, sa Varg till vänster.

“Men,” invände jag tafatt, “var är ‘här’?”

En långsam, sjuklig inandning.

“Vället. Platsen vid sidan av, där det överblivna och skämda hopar sig. En del hittar hit i unga år, andra först nära döden. Någon skillnad gör det knappast.”

Det var min egen röst som svarade. Men den kom på något sätt bakifrån. Jag spärrade upp ögonen men hela resten av min kropp var fastfrusen. Varg satt på andra sidan ljuset, precis som förut. Allt annat var svart som en stängd krypta. Luften var kvav och unken. En sista fråga dröp ur min mun.

“Hur tar jag mig härifrån?”

Det kom ett rått buller som kanske skulle föreställa ett skratt.

“Det gonger ikje för seg.”

Min andning blev snabbare. “Men jag måste hem. Till min lägenhet, till mitt jobb.”

“Om du tror du lämnar Vället bara för att du åker hem,” mullrade Varg, “så må du hålles for en narr.”

Jag kände tårarna bryta fram och började hulkande gråta. En hand kall som snö lades mot min nacke och jag hörde mig själv tala.

“Räds inte mer. Nu vet du vad du är. Vad vi alla är. Åtskilda och samfällt.”

Alla förnimmelser kom på en gång. En yxa som sliter en hals till slamsor. Ett träd som
aldrig ska huggas. En vårdkase som aldrig ska brinna. En galgbacke som ingen minns. En hunger som inte dödar men som ej heller mättas. Och vid alltings slut, en mycket gammal man som ingen tanke ödslas på. Allt förgätet. Begravet på alla sätt utom det bokstavliga; på alla sätt som betyder något. Darrande av insikt och sorg reste jag på mig och lämnade stugan. Varg sa ingenting efter mig. Han, de, visste att jag förstod. Ljuset brunnit ut och jag fick aldrig ens se när han slukades av mörkret.

Sen då? Sen ingenting. Två gånger har jag stirrat in i verklighetens skreva, en gång i livets början och en gång närmre mitten. Det gav mig insikt och med smärta har jag betalat skäligt för det ända sedan dess. Med tiden skar man ner på tidningarnas personal på. Min tillvaro tynade och jag hamnade… vid sidan av. I en vrå där ingen får för sig att leta. Nu har jag blivit gammal. Förtvivlat gammal. Jag är åtminstone inte rädd längre. Så mycket nytta kan jag dra av insikten. Det blir rättvist så. För jag vet att en dag dör vi alla och vi dör på Vället. Alternativet kanske är etter värre.

Det är allt.

Signaturmelodi

Vi har hört “Varg på Vället”, skriven av Anton Sannestam och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed lämnar vi de urgamla mörka minnena för den här gången. Men om historien har väckt något inom dig, något du inte riktigt kan sätta ord på men som funnits med i din släktlinje så länge den går att spåra, hör för all del av dig. De passar fint i den här podden, tycker jag.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.