Avsnitt 218: Internethistorier III

I februari 2015 sökte sig en förvirrad finländare till Reddit för hjälp. “Jag postar här för att jag inte vet var jag ska vänta mig. Jag vet ingenting om det som skrivs på den här subredditen är på riktigt eller inte”, skrev han.

Han hade samma dag registrerat sitt nya konto, Trail_Cam_Guys, och han presenterade sig knappt mer än så. Det han ville berätta om hade börjat med att han och en kompis, användaren kallade honom bara X, i uttråkning hade köpt en billig viltkamera på nätet. Hemma hos X satte de igång den, och sedan promenerade de ett par hundra meter, kanske någon kilometer, ut i skogen bakom huset. De hittade en liten glänta där det såg ut som att djur kunde passera, och lämnade kameran där.

Morgonen därpå återvände de och hämtade kameran. Till deras förtjusning hade den tagit en bild, vilket betydde att dess rörelseaktiverade sensor hade sett någonting passera i gläntan under natten. Men på bilden, som hade tagits 22 minuter över ett på natten, syntes ingenting. Bara slyn över marken, täckt av nedfallna grenar och gamla löv. De blev besvikna, men gav inte upp utan satte upp kameran igen. Och när de kom tillbaka morgonen därpå hade kameran tagit ytterligare en bild.

Den här gången var den mer förbryllande. På bilden syntes samma lilla glänta som förut, men den här gången täckt av en sorts dimma, tunn i överkanten av bilden men tjocknande i botten. “Konstigt”, skrev Trail_Cam_Guys, “för det var ingen dimma den natten, ingen alls.” Men vad det än var som skymde sikten var det tillräckligt för att utlösa viltkameran än en gång. Och inte nog med det. Bilden hade tagits vid 14 minuter i två, det vill säga, vid nästan samma tidpunkt som bilden natten innan.

De var nu beredda att förklara hela saken med att de hade köpt en billig skräpkamera som helt enkelt inte fungerade, men ville ge det hela en sista chans. Så de satte upp kameran igen, vinklade den en liten smula uppåt, och för att vara säkra på att det faktiskt inte rörde sig någonting i skogen som kameran bara missade återvände de dit själva, klockan ett på natten.

Den som läser Trail_Cam_Guys post på Reddit blir här en smula besviken. Man kanske hade väntat sig en beskrivning av hur det var att sitta där ute i skogen mitt i natten, mitt i februari, uppmärksamt lyssnande efter minsta rörelse, men något sådant bjuder han inte på. Han skriver bara: “Vi hörde inte ett dugg. Vi väntade i lite över två timmar, tills jag tittade på klockan vid 03.09 och vi bestämde oss för att gå hem till X och sova.”

På morgonen kom de tilbaka och nu hade kameran ändå tagit en bild. Det första de tittade efter var tidpunkten. 03.12.44 stod det, det vill säga, bara fyra minuter efter att de gått därifrån. Sedan undersökte de bilden. Och på den fanns något som tilldrog sig deras uppmärksamhet. En lysande vit punkt bredvid en smal trädstam till vänster i bilden. Ni kan se den själv, på Creepypoddens Instagram- och Facebooksida, och ni ser säkert då också att någonting skymtar under punkten: en sorts vit, bananformad bård, som ett skägg ungefär.

“Vi tänkte att det var ett rådjur eller en björn, sådana finns här i trakten.”

Och man får väl tänka sig att de blev rätt nöjda nu, killarna, även om de inte skrev något om det. Äntligen hade de fångat en skymt av det där djuret som smugit runt och utlöst deras viltkamera. Om de kände sig nervösa över att ha haft det i sin närhet den natten var det ingenting de fäste särskilt stor vikt vid: “Vi mår fint och lever så varför ha panik?”, skriver Trail_Cam_Guys sakligt. Något annat spelade större roll. Nu hade djuret avslöjat sig, och nu ville de se mer. Så de satte upp kameran igen och återvände hem, och nästa morgon gick de ivrigt tillbaka.

Men då var kameran borta. Någon måste ha snott den, tänkte de. En besvikelse, såklart. De hade sett fram emot bilderna. Men någon större förlust därutöver var det inte, den hade ju bara kostat tio dollar. Med en axelryckning vände de hem igen. Och på stigen, inte mer än hundra meter från X:s bakgård, hittade de så kameran. Där låg den, med sladden avryckt. De gick hem och tittade igenom den, och hittade inte mindre än fyra bilder. Kanske hade gärningsmannen avslöjat sig på dem.

Och på sätt och vis hade den väl det.

Bilderna visar i tur och ordning först gläntan. Klockan är då 02.37.16. Den lysande vita punkten är tillbaka, nästan på exakt samma plats som förut, bakom trädstammen till vänster. Nu syns också mer av det där skägget under, eller vad man ska kalla det, det vita bandet som liknar ett målat, brett leende. Fast nu har punkten fått sällskap. De är tre stycken. Och de sitter som en sorts ögon, en på vardera sida och den i mitten lite längre upp, som på en spindel. “De lyser som ett par mörkerglasögon”, påpekade någon i kommentarsfältet. Och nog påminner de om någon sorts ögon. Men tre stycken?

På den andra bilden, tagen klockan 02.41.38, ser det ut som att någonting i mitten av blickfånget exploderar. Färgerna är förvrängda och nedre mitten av bilden är helt utsuddad i gråblått. Grenarna och slyet på sidorna kastar en dubbelexponerad skugga, som om de fångats både i ögonblicket innan och efter detonationen. Eller så är det något annat som hänt kameran i ögonblicket den tar bilden, något som träffat den och fått den att falla.

Vad det än var så satte den kameran ur spel. Bild tre, tagen 02.41.59, och den fjärde och sista bilden som är tagen långt senare, vid fem i halv åtta på morgonen, visar bara ett grått, digitalt dött ingenting.

“Men nu fungerar kameran alldeles problemfritt”, skriver Trail_Cam_Guy. Men vad hände, som gjorde att kameran slogs ut den natten, och som dessutom flyttade den betydligt närmare X:s hus?

“Vi undrar om ni vet någonting om vad som kan ha hänt, eller om det här någon gång har hänt er?”, skrev Trail_Cam_Guy på Reddit. “Vi funderar på om vi ska gå längre in i skogen och sätta upp kameran igen för att hitta det där.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag ska vi prata om internethistorier. Det är ett kärt ämne för en podd som en gång i tiden började som en spinoff av en bok om Creepypasta, naturligtvis, och för den som är ute efter internethistorierna finns knappt bättre jaktmarker att röra sig på än Reddit i mitten av 10-talet. För Trail_Cam_Guys historia fortsätter. Och den blir märkligare.

Två dagar efter sin första post på Reddit återvände han med en uppdatering. Ett strömavbrott hade plötsligt slagit till i X:s hus, och de hade inte kunnat höra av sig tidigare. Sedan hade de beställt flera viltkameror, för nu var tanken att en gång för alla hitta djuret som gäckade dem. Snart skulle de komma med posten, och då kunde de ta sig an saken mer systematiskt. Men de hade redan satt upp sin första, ursprungliga viltkamera ute i skogen igen, på samma plats där den suttit varje kväll.

“Vad gäller de senaste dagarna så har ingenting särskilt konstigt hänt”, skrev Trail_Cam_Guy. Utom en sak, tillade han. “Vår kamera tog en bild. Ett enda, helt tomt, foto.” Bilden han länkade till var just tomt, en skiva död grå färg, som i en datorskärm som inte kopplats till någon hårddisk. I nederkanten står det att bilden var tagen prick klockan ett på dagen. “Vi har ingen aning om hur det gick till. Den låg i undervåningen i X:s hus, men varken jag eller X var där när den tog bilden, och ingen annan heller. Vi har kollat kameran och dess batterier, som vi haft en del problem med – de har laddat ut väldigt fort, trots att vi just laddat dem. Konstigt och kanske värt att nämna.”

Och så var det det där med elavbrottet. “Det händer sällan”, skrev Trail_Cam_Guy. “Men vi tänker fortfarande rationellt. Det där är sammanträffanden, allting. Hoppas vi.”

Men Trail_Cam_Guy verkade inte så övertygad om det egentligen, inte om man läser honom mellan raderna. Han avslutade sin uppdatering med att tacka för de råd och kommentarer han fick till sin första post och lova att fortsätta undersöka vad det var som rörde sig i skogen. Men han underströk att han egentligen inte hade någon aning om vad det var, ens om det var ett djur eller en människa, och så skrev han att han och X inte tänkte gå ut och hänga i skogen om nätterna längre. “Vi känner på oss att det där djuret inte vill att vi ska vara där ute på natten”, skrev han och fortsatte: “Dessutom är vi båda ganska osugna på det.”

Den uppdateringen blev också Trail_Cam_Guys sista begripliga. Trots att kommentarsfältet fylldes av frågor om hur det hade gått lät han inte höra av sig. Han försjönk i fullständig tystnad. I nästan fem år.

Sedan, i januari 2020, inleddes den märkliga, andra etappen av Trail_Cam_Guys internetaktivitet. Plötsligt en dag publicerade hans konto med en kommentar till en annan Redditpost, en som inte alls hade med hans ursprungliga historia att göra. Och kommentaren var förbryllande. Den innehöll en koordinat som om man lade in den i Google Maps visade en punkt mitt i det finska inlandets djupa skogar, drygt 18 mil öster om kuststaden Vasa. Det är ganska ödsliga trakter, en bit bort från större samhällen och vägar. Vad var det som var så speciellt där? Det enda ytterligare ordet Trail_Cam_Guy lade till var “menninkäinen”. Det är det finska ordet för en folkloristisk figur, en sorts liten vätte eller gnom, som inte tål dagsljus och bara rör sig om nätterna. De har i folksagorna framställt som en hybrid av de sagofigurer som är kända här i Sverige, mer hemlighetsfulla än gårdstomtar och mer sluga och oberäkneliga än troll. Ursprungligen kommer ordet från det forngermanska ordet för “minne”, och syftade då till döda eller besatta människor. Helt enkelt, något helt främmande.

Efter att på detta sätt ha återuppstått från de döda blev Trail_Cam_Guy under de första månaderna 2020 aktivt igen. I korta, kryptiska meddelanden, en sorts skrämmande spam som alltid publicerades som kommentarer till andra poster de till synes helt saknade koppling till, var det som om Trail_Cam_Guy försökte säga något från andra sidan.

Den 23 januari 2020 publicerade kontot ett par kommentarer. “It knows”, “dont let it follow you” och “it’s not your friend”, stod det. Sedan blev det tyst igen, tills den 18 mars, då kontot dök upp med några liknande kommentarer: “it doesn’t sleep” och “run”. Och senare den dagen publicerade det sina hittils sista livstecken, och gjorde då sin sista förändring. Kontot skrev då på finska. Tillsammans med en länk till en artikel på finska public service-nyhetssajten Yle, en länk som idag bara leder till en felsida och inte verkar finnas arkiverad någonstans, skrev Trail_Cam_Guy ett ord och sedan två kommentarer.

“He valehtelevat”, vilket betyder “de ljuger”.

“Alä mene sen viereen”, vilket betyder “kom inte nära det”.

Och sist: “se huijaa sinua”: “Det lurar dig”.

Vad lockades fram av viltkameran som Redditkontot Trail_Cam_Guy och hans kompis satte upp i skogen? Vad hände efter att de satte upp kameran för sista gången? Vad är det kontot nu försöker berätta för oss, och vem är det egentligen som skriver? I grund och botten: vad kan vi egentligen veta om de vi är avskilda från av skärmar? Ja, det är sådana frågor man kan ställa sig inför den här sortens internethistorier.

Sedan långt innan ChatGPT och vår tids nervösa spänning inför hur AI:n ska utvecklas har känslan funnits att internet har potentialen att bli oss övermäktigt. Jag tycker man har kunnat märka det på hur dess fenomen och trender omskrivits, i allt från aktivistnätverket Anonymous på 00-talet till hur vi idag oroar oss för att det är en Tiktoktrend som ligger bakom varenda dum unges påhitt. Det är idén om internet som en sorts syntetisk förstärkning av människan, som vi liksom anar kan växa sig så mäktig att kroppen den tvingas släpa på bara blir ett bihang, en blindtarm som internet till slut bestämmer sig för att operera bort. Leker vi med elden?

Den här känslan har som sagt, tror jag, funnits ända från början, och det har märkts i berättelserna. För runt femton år sedan berättades till exempel på 4chans underforum /x/, för diskussioner om det paranormala, en berättelse om hur en gammal man fick en dator. Sedan dess har berättelsen spridits som en creepypasta, och nu ska ni få höra den, uppläst av Michael Forsberg.

Min morfar är en märklig karl, och om man ska förstå den här historien måste man veta lite om honom. Han är en grek i sjuttioårsåldern. Jag själv talar ingen grekiska, och vår kommunikation har alltid varit, tja, ofruktsam. Det brukar sluta med att han motvilligt muttrar diverse godtyckliga substantiv på bruten engelska tills jag äntligen förstår. För mig känns det hela rätt meningslöst.

Grejen är ju att han talar flytande engelska, men av tjurighet vägrar låtsas om det. Jag älskar honom men han retar gallfeber på mig. Han bär inom sig kapacitet till en stor generositet och medkänsla, men sparar det till de märkligaste tillfällena. Till exempel stal min syrra en tusenlapp av sin dåvarande pojkvän en gång när hon var femton, och kort därefter gjorde hon slut. Morfar insisterade då på att söka upp killen, personligen ge honom tusen kronor och be om ursäkt å syrrans vägnar. Ju äldre han blivit, desto mer slumpartade har de blivit, dessa goda gärningar. De har väl hört ihop med de konstiga perioder han genomgått. Missförstå mig inte, han har aldrig varit helt knäpp, men det är alltid något lite eljest han håller på med.

I vintras dog mormor, och morfar flyttade till en mindre lägenhet i norra London. Det var fint där, med utsikt och trevliga grannar. Jag var rädd att han skulle stöta sig med dem, men första gången jag hälsade på hade han fått ett gäng ungdomar att hjälpa honom handla och en granntant att vattna sina blommor. Alla pratade om hur charmig han var. Jag kunde själv inte hålla mig från att le när jag såg morfars ansiktsuttryck. Det var uppenbart att han talat bättre engelska med dessa människor än han någonsin gjort med mig.

Andra gången jag hälsade på var han ensam. Han mötte mig i dörren, kysste mig på kinderna och daskade mig vänskapligt i huvudet – precis som vanligt. Sedan tog han till orda med ett myndigt uttryck.

“Behöver ett dator för lägenheten.”

“Va?”

“Behöver ett dator! Alla har dator, jag också ha en. Jag ska skickas e-mail till vänner i Grekland. Läsa nyheter, shopping. Fixar du?”

“Jaha. Ja, visst, morfar. Men vet du hur man använder en dator då?”

“Ja, ja, ja. Använde dator många år på fabriken. Du idiot om inte du tror jag kan använda dator.”

Så vi fixade en dator åt honom. När den levererades hade han verkligen kommit till rätta i sitt nya hus. Det var nästan alltid en tre-fyra granntanter där när jag kom på besök. Jag lärde mig aldrig deras namn, men de var alla väldigt gulliga och de gav mig mat och hembakt. Min syrra kallade dem “morfars groupies” på skoj, och det satte sig inom familjen.

En av dem talade grekiska och det innebar att vi då och då, när hon var där, fick tillgång till en mycket välkommen tolk. Vår kommunikation blev tio gånger enklare. Hon var själv en engagerad datoranvändare och lovade hjälpa morfar med sin, och snart började jag få mejl från dem båda, den där sortens trams som vidarebefordrats i oändlighet och lite kristna visdomsord i glittrande gif-bilder. En vecka senare fick jag ett mejl av morfar med en massa bilder av småbarn, alla hans gamla vänners barnbarn i Grekland. Han verkade vänja sig snabbt vid sin dator.

Sedan inträffade en massa småsaker som kanske hade kunnat hjälpa mig att förstå det som senare skulle hända, men det är för vagt och långrandigt för att skriva ut i detalj. I korthet kan jag säga att min morfar, under månaderna som följde, började bete sig ännu märkligare. Men ingen lade märke till det förrän det var uppenbart för alla. Han har alltid varit egensinnig och tvär, och nu var han dessutom gammal, så vi räknade väl det som normalt åldrande. Men så började han bete sig så nervöst. Han drog sig tillbaka, slutade svara i telefon, sådant där.

En dag dök jag upp hos honom och då hade han en sovsäck utlagd i vardagsrummet. Jag frågade varför, och han sade att någon som hette Helen hade bett honom att göra det. När jag tittade in i hans sovrum var det uppenbart att han inte sovit där på ett tag. När jag försökte förstå varför blev han upprörd och hans redan brutna engelska bröt helt ihop, ett slugt sätt att slippa prata vidare om saken. Det enda jag fick ur honom var att Helen var mycket vacker och hjälpte honom med datorn. Jag tänkte att han syftade på den grekiska granntant som brukade komma över. När jag hälsade på honom igen några dagar senare sov han i sitt sovrum igen, och jag glömde det hela.

Månaden som följde var stressig och jag hann inte träffa morfar på ett bra tag. När jag till slut fick möjlighet att titta förbi honom knackade jag på hans dörr, bara för att inte få något svar. Till slut blev jag orolig att jag låste upp med min reservnyckel. När jag klev in förväntade jag mig det värsta, men fann honom sittande i soffan i vardagsrummet. Han stirrade tomt framför sig. Rummet var en enda röra. Tallrikar och glas låg överallt bland gamla, smutsiga kläder. Själv var han tydligt avmagrad och hans kläder var fläckiga. Mot hans sovrumsdörr stod ett hallbord upptryckt.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Till slut frågade jag om hans grannar, morfars groupies, och om de kommit på besök på länge. Han medgav till slut att han hade förbjudit dem alla från att visa sig hos honom, för att “Helen sade det”. Nu gick det inte att förklara henne som den grekiska granntanten längre. Hade morfar blivit galen, schizofren eller dement? Men det verkade så klyschigt. Jag försökte fråga ut honom igen, men han blev bara tystare.

Sedan började jag flytta undan bordet från hans sovrumsdörr.

Då blev det liv i honom. Han hoppade upp ur soffan och började dra i mig, skrikandes att det var Helens rum nu, och att hon skulle sätta eld på huset om vi gick in. Jag försökte mjukt hålla i honom, tala med honom som med ett barn, och till slut blev det för svårt: skicket han var i gjorde mig så ledsen och upprörd att jag kände att jag måste gå ut i trapphuset för att stå och samla mig en stund. Så fort jag vände bort från sovrumsdörren återgick han till sitt skrämmande, vegeterande tillstånd.

Jag ringde mamma och berättade vad som hade hänt. Hon försökte trösta mig men blev själv märkbart oroad, och sade att hon skulle ringa efter hjälp så snart vi lagt på. Precis när vi sagt hejdå hörde jag ett förfärligt vrål inifrån morfars lägenhet. Jag hoppade till och tappade telefonen, och den föll ner för trappan, men jag hann inte hämta den utan sprang in till morfar igen. Han satt där jag lämnat honom, men nu skakade han våldsamt, och jag såg att hans ögon var tårfyllda.

“Helen”, sade han. “Hon skriker ibland.”

Svårt att beskriva vad som flög genom mitt huvud här. Jag måste erkänna att jag i ett ögonblick tänkte att morfar blivit psykotisk och spärrat in en av sina “groupies” i sitt sovrum, där han sedan torterat henne eller något. Det låter vidrigt, men jag hade panik. Jag kastade bordet åt sidan och hörde morfar resa sig och ropa bakom mig, men han hann inte fram. Jag slog upp dörren till sovrummet och fann det tomt. Ingen i den bäddade sängen, ingen i de öppna garderoberna. Om det inte hade varit så dammigt hade det kunnat vara ett sovrum i en lägenhetsvisning. Jag vände mig mot morfar, som satt och darrade. Var det han som skrikit?

En stund senare dök en ambulans upp, och kort därpå mamma, syrran och hennes pojkvän och så en av pappas polare, som bodde i närheten. Mamma var helt förstörd. Tydligen hade hon hört skriket i telefon, och sedan hade det brutits när min mobil slogs sönder och hon hade inte kunnat ringa tillbaka. Så gott jag kunde i mitt tillstånd förklarade jag vad som hade hänt, men först när familjen fick se morfar förstod de allvaret i situationen. Han förblev knäpptyst men de lyckades åtminstone packa iväg honom ned till ambulansen, och körde iväg honom för att till en början lösa hans akuta uttorkning och näringsbrist. Senare fick vi höra att det inte verkade som att han ätit något på tre dagar, och dessförinnan bara ätit pommes han värmt i mikron i en vecka.

Ganska omedelbart hörde de av sig från sjukhuset för att säga att morfar var mycket upprörd över något i sitt sovrum. Ingen fick gå in där och dörren måste hållas stängd, sade han gång på gång. De rapporterade om det för att mellan raderna säga att han var riktigt illa däran i huvudet, misstänker jag, men jag kunde inte släppa hur rädd han verkat vara för sovrummet. Medan morfar var kvar på sjukhuset passade jag på att åka hem till honom för att städa upp lite och försöka bringa ordning i hans kaos, och då tittade jag in i sovrummet men såg ingenting. Det var ett mysterium.

Jag hade precis återvänt till hans lägenhet med några kassar mat, knappt bara klivit in genom ytterdörren, när jag hörde rösten inifrån sovrummet.

“Du har varit en riktigt stygg, stygg pojke.”

Vokalerna var utdragna och retfulla. Jag höll på att svimma av skräck och hoppade till så att en matkasse välte. Livrädd smög jag fram till sovrummet och tittade in, men såg fortfarande ingenting.

I efterhand verkar det så uppenbart att man kan fråga sig varför jag missade det. Det måste ha berott på att jag var så uppskrämd och stressad av hela situationen. Till slut kom jag hur som helst att tänka på morfars dator. Jag petade till musen, och skärmen lyste upp. Den hade varit i viloläge. När skärmen värmts upp och bilden återställts tonade en fullständigt vidrig bild fram där. Jag drog efter andan och vände bort blicken.

Jag vet än idag inte riktigt vad bilden föreställde. Kanske en flådd kossa, eller en hässt? Jag klickade kisande på Internet Explorer bara för att öppna ett fönster jag kunde sätta i vägen för bilden, och kunde sedan samla mig lite. Det var säkert inte den värsta bilden på internet men jag själv har aldrig riktigt surfat runt bland sådant, och för mig var det rätt chockartat att se. Varför hade morfar valt en sådan bild som bakgrundsbild på skrivbordet? Det var obegripligt, men jag hann inte fundera så länge på det.

Jag försökte förstå mig på morfars dator. Den hade drabbats av vad som verkade som hundratals virus och malwareprogram. Hela tiden dök nya popups och konstiga fönster upp. Samtidigt hade jag hela tiden känslan av att vara iakttagen, så tydligt att håren på mina armar ställde sig. Det var omöjligt att gång på gång snegla mot fönstren, och varje gång väntade jag mig se ett ansikte där. Jag berättar inte det här för att säga att det spökade, utan för att beskriva hur uppjagad jag var.

Jag försökte titta i morfars webbhistorik för att se var han hade surfat, helt beredd på att motvilligt få insyn i hans porrsmak, men enligt webbläsaren hade han inte använt nätet på flera veckor. Bara för att kolla att nätet funkade gick jag in på New York Times hemsida.

Då vrålade en röst ut i rummet, från datorns högtalare.

“Ja, ja, baby, knulla mig, knulla mig med din hårda kuk! Åh gud, åh gud!”

Och sedan hördes ljudet av ett pistolskott.

Jag kom på mig själv med att hålla andan, ännu en gång helt vettskrämd av det höga, oväntade ljudet. Datorns högtalare hade tydligen varit uppvridna på max och det ringde i mina öron. Jag stängde av ljudet och webbläsaren, och möttes av en ny bild på skrivbordet. Den var svartvit och föreställde en lynchning. Byttes bakgrundsbilden ut? En kompis hade berättat att det hänt henne när hon fått virus.

Jag tog ett djupt andetag. Kunde det vara så enkelt att morfar godtroget klickat “Ok” på varenda popup som dykt upp, och i allt högre takt laddat ner mer och mer skit, tills han fyllt sin dator med en sådan toxisk blandning virus att det skrämt honom? Jag började ladda ner antivirusprogram och metodiskt ta bort allt som laddats ner, och vid något tillfälle dök en popup upp som fångade min uppmärksamhet. Den var utformad som en imitation av ett chattprograms notifikation, men det var namnet jag fäste mig vid. Det stod att jag fått ett nytt meddelande av Helen. Jag klickade på popupen, och ett fönster öppnades som visade sig vara lösningen på gåtan om vad som hänt morfar.

Det tog mig en timme att fatta hur det hängde ihop, säkert avsevärt trögare än för er. Helen visade sig vara en sorts elak chatbot: en pixlig figur som promenerar runt på skärmen, flirtar, dansar och ger en slängkyssar. Då och då, med typ fem minuters mellanrum, hojtar hon till med något förinspelat meddelande eller öppnar webbläsarfönster med porr eller chockbilder. Men hon kommer också med vad som i praktiken är olika hot. “Gör det här och det här, annars skickar jag ut nakenbilder av dig till alla dina vänner” eller “Jag sprider din IP-adress om du inte lyder”, typ sådant. De var helt godtyckliga, som om de var illa översatta från något annat språk. Hade jag fått det här viruset på min egen dator hade jag skrattat åt det, men för morfar måste hon ha varit skräckinjagande.

Hon kunde plötsligt komma med vagt formulerade iakttagelser riktade till betraktaren som skulle ge intrycket att hon såg en, typ “Där sitter du lutad mot ena armbågen” och “Fin skjorta, du klär i blått”. Sedan kunde hon bli hotfull igen, säga att hon besökt olagliga hemsidor och att man måste ladda ner något program hon öppnade i ett webbläsarfönster. Men det konstiga var att hon också krävde att man inte skulle sova i sitt eget sovrum. Jag förstår inte vad hackarna har att tjäna på det, men de var mycket tydliga: sov någon annanstans, annars “överhettar jag datorn och bränner ner hela huset”.

Det här är ju närmast skrattretande för en som har lite datorvana, men när jag insåg hur det här påverkat min morfar blev jag återigen faktiskt tårögd. Att han sov i sitt vardagsrum i en vecka, helt livrädd för kvinnan i sin dator, övertygad om att hon kunde se och pratade med honom.

Det slutade med att vi tog hans dator, och att jag gick runt bland hans grannar och nya vänner och bad om ursäkt och förklarade vad som hade hänt. De flesta var förstående och förlåtande.

Det lyckliga slutet på historien är att morfar flyttade tillbaka, och blev sig själv nästan på en gång när han förstod att datorn var borta. Nu för tiden sköter han mejlandet på biblioteket, dit han och jag åker tillsammans. Han vill inte berätta var han laddade ner Helen, och jag förstår fortfarande inte vad målet med det viruset var. Stöter ni på något där ute vore det intressant att höra. Varför ville hackarna att morfars sovrum skulle stå tomt?

Vi hörde Helen.exe, en historia av en okänd författare som först publicerades på 4chans underforum /x/, uppläst av Michael Forsberg.

Så, vi har ett internet som, om det inte avsiktligt lurar in oss i labyrinter av mystik och gåtfulla berättelser utan slut, ändå i slutändan kan ha samma effekt, eftersom vi helt enkelt inte själva förmår förstå hur det fungerar. Men, invänder kanske du, det där är hårddraget. Det finns många exempel på när folk samarbetat över internet för att tvärtom förstå världen bättre. För att ta del av varandra erfarenheter och därmed ge sin egen förståelse av verkligheten möjligheten att djupna och växa.

Och visst är det så. Men det är också lite av en skapelsemyt. Det finns vissa idéer om internet som vi liksom måste tycka är sanna, för annars är risken att dess oberäkneliga egensinnighet överväger och vi tappar hoppet om det i sin helhet. En är att internet aldrig glömmer. Att det som en gång hamnat på internet aldrig försvinner.

Det är bara det att det inte är sant. Vi har redan sedan länge börjat se delar av det gamla internet – Geocitiessajter, Myspacelåtar och tidiga bloggar – försvinna. Med lite tur finns de kvar i olika arkiv, men det är inte garanterat. Och nu säger Twitter att de ska börja rensa bland gamla konton, så att bra användarnamn inte förbli upptagna, och Imgur säger att de ska rensa bland gamla bilder. Bit för bit försvinner internet. Glömmer. Så det stämmer inte.

Men det där med att folk som slår sig samman på internet kan klara av allt, då? Det där att anonyma, stora grupper med inbitna amatörprivatdeckare kan lösa alla gåtor? Det brukade också ses som sant, tills Reddit pekade ut fel gärningsman för bombdåden vid Boston Marathon, då det var som att hela internet satte andan i halsen. Vi kan ha fel, insåg man. Det hade man inte tänkt på.

Men ibland kommer man inte ens så långt. Det finns en berättelse som sätter ljuset på att vissa gåtor lyckas inte ens internet lösa. Den brukar spridas under rubriken: Internets mest mystiska sång.

Vanligtvis brukar vi vara försiktiga med att spela andras musik i podden. Musik är ju upphovsrättsskyddad, och spelar man låtar kan ägarna höra av sig och kräva pengar eller att avsnittet plockas bort. Men den här låten kan man faktiskt spela och till och med göra det med gott samvete. För om upphovsrättsägarna skulle höra av sig skulle det lösa en av nätets största gåtor någonsin. Den här låten finns nämligen överallt på internet, men ingen vet vilka det är som spelar den.

Den här historien börjar på sätt och vis våren 2019. Då hänger 16-åriga Gabriel da Silva Vieira i Brasilien på nätet för att lyssna på musiken han gillar – sträng, uppstädad syntpop från 1980-talet. På ett Youtubekonto hittar han en bit av låt som har allt han söker, elgitarrer, synthar och en gothig sångröst. Men under Youtubefilmen står det att artisten är okänd. Gabriel blir fascinerad. Han upptäcker att den korta snutten kommer från den kanadensiska sajten spiritofradio.ca, där någon med användarnamnet “bluuue” redan 2007 laddat upp den och skrivit: “Recorded it 82-84 from a german radio station. Looking for singer since then”.
Gabriel accepterar inte denna otillfredsställande oklarhet. Han lägger upp klippet på sitt eget Youtubekonto och börjar länka till det på Reddit, hela tiden med samma rubrik i stora bokstäver: “THE MOST MYSTERIOUS SONG ON THE INTERNET!”

Hans aktivitet bar frukt. Allt fler började gräva i låtens historia, och allt eftersom avtäcktes viktigare och viktigare fakta om den ännu namnlösa låten.

Användaren “bluuue”, till exempel, som först publicerade låten på nätet 2007, var ett viktigt spår. Men personen bakom gick inte längre att nå via det relativt urgamla kontot. Dock upptäcktes det att “bluuue” hade postat på lite forum om låten, och där skrivit fler detaljer. Låten, skrev kontot, hade spelats in med kassettband, mest sannolikt från en sändning på den västttyska radiokanalen NDR2. Där gick ett program som hette “Musik für junge Leute”, ungefär “Musik för ungdomar”, i vilket DJ:n – britten Paul Baskerville – spelade låtar mestadels av nya och oetablerade artister inom punk, indie och new wave. Gabriel skickade ett meddelande till Baskervilles Facebooksida, men den verkade inaktiv, så hoppet om att få svar var litet.

När Youtubaren Whang! gjorde ett avsnitt av sin populära serie “Tales from the Internet” om låten blev den emellertid viral och plötsligt deltar tusentals i Gabriels från början ganska ensamma jakt på sanningen. I ett Redditforum dök en användare upp och sade att han kom ihåg hur exakt samma jakt på sanningen pågått över tio år dessförinnan, i en Usenetgrupp. Men inte nog med det – den användaren hade inte bara det drygt en minut långa utdraget från “bluuue”, utan hela låten på sin dator. Han skickade den till Gabriel, som laddade upp den på Youtube, och plötsligt fanns betydligt mer att utgå ifrån.

Dessutom svarade Paul Baskerville. Han kom inte alls ihåg låten, den var trots allt bara en av tiotusentals han spelat i sin radiokanal genom åren, men han lovade spela den i det tyska radioprogram han ännu hade, för att se om någon av dess 50 000 lyssnare kände igen låten. Det gjorde tyvärr ingen. Men i förlängningen fick det ändå ett sorts resultat.

I tyska medier började man prata om den där låten, och spela upp den. Och en dag i augusti 2019, när en tysk kille som hette Darius kom hem från jobbet, satte han på radion, och fick där höra ett inslag om låten. Han blev helt paff. Han hade själv letat efter artisten bakom just den låten i 35 år, ända sedan han spelade in den på kassettband när den gick på radio. Han hörde av sig till sin syster, Lydia, och berättade vad han hört, och Lydia kom att tänka på en grej hon hade gjort för över tio år sedan: nämligen laddat upp en bit av låten på en sajt som hette spiritofradio.ca.

Ja, och på detta slumpartade sätt uppdagades det vilka Lydia och Darius var – de som en gång i tiden varit de första som undrat över låtens upphovsmän. De trädde fram och fick kontakt med Gabriel och de andra inblandade i låtjakten, och berättade där att informationen om vilka som låg bakom låten gått förlorad redan när den spelats in. Nu hade de åtminstone enats, och kunde tillsammans fortsätta leta.

Men några stora framsteg har faktiskt inte gjorts sedan dess. Visst, en del detaljer har rätats ut. Synthen som hörs i låten är, säger de sakkunniga, en Yamaha DX7, och den började inte säljas förrän i maj 1983, så låten kan inte ha gjorts innan dess. Det har rått lite oklarheter om huruvida det var på NDR låten spelats in, men ett spektrogram av låten visar en störning vid en viss frekvens som bara återfanns på den radiostationen. Men vem som faktiskt spelar och sjunger är det fortfarande ingen som vet.

Sådant här stör, i en tid då man kan nynna en melodi för en app eller googla på någon lösryckt textrad man minns och få reda på vilken låt det är man söker. Vi är vana vid att internet ska veta åt oss. Vi har till och med slutat komma ihåg saker själva. När det då visar sig att internet har en kunskapslucka, och att inga ansträngningar verkar nog för att överbrygga den, då står vi där, lika ensamma och utlämnade till gåtan som vi var från början. Då känner vi oss plötsligt läskigt nära de där människorna som stod under stjärnhimlen för tusentals år sedan och kom på egna berättelser om vad stjärnformationerna betydde, eftersom frågor utan svar från den allra första början varit det värsta människan vet. För det påminner oss om att vi är maktlösa.

Eller, ja, maktlösa och maktlösa. Vi kan ju bara leta och leta och leta och aldrig ge upp. Då behöver vi aldrig erkänna vår oförmåga att nå fram till ett svar, eftersom vi hela tiden identifierar oss som på vägen fram. Men risken är alltid att avgrunden man stirrar ner i plötsligt tittar tillbaka på en. Och i avsnittets sista historia från internet ska vi höra ett exempel på det.

Jag ska nämligen berätta om en blogg för er.

Den 9 juli 1997 vandrade min farbror i ett skogsområde kring Indian Lake, New York. Han snubblade på vad han trodde var en trädrot som stack upp något över marken. När han tittade tillbaka fick han syn på hörnet av en låda som stack upp ur jorden. Eftersom han befann sig långt ifrån någon utmärkt stig eller väg, och var i ett område där få, om ens någon, brukar vandra, väckte hans nyfikenhet. Lådan stack bara upp fem-sex centimeter, och utifrån hur marken runt lådan såg ut, antog han att den hade varit där ett bra tag. Eftersom han bara hade pinnar att gräva med tog det honom ett tag att bända upp den ur marken. Motivet som fanns på lådans lock blev först synligt efter att den senare rengjordes: en upp-och-ned-vänd triangel och två cirklar.

Lådan var olåst och lätt att öppna. Inuti lådan fann min farbror 21 vattenskadade foton, tre 8mm hemvideorullar och diverse dokument. De flesta av fotona var av barn, vilket ledde till att min farbror befarade det värsta: att han hade snubblat över bevis för något barnövergrepp. Han beskrev senare det som att hans blod frös till is när han sedan började läsa dokumenten som också fanns i lådan. Han hade faktiskt snubblat över brott mot barn, men istället för att ha varit utförda av någon ensam sadistisk galning tycktes dessa barn alla vara del av någon form av experiment utförda av den amerikanska regeringen. Dessa experiment var kända som I.L.P. eller Indian Lake-projektet.

År 2002 dog min farbror. Strax innan han avled gav han mig lådan. Han hade börjat frukta för vad innehållet i lådan innebar, och önskade att han aldrig hade hittat den. Men jag känner att det är min skyldighet att berätta om dess innehåll, och om sanningen bakom vad som hade begravts i 50 år.

Det här är ett blogginlägg från den andra oktober 2005, uppläst av Ludvig Josephson, som från och med nu kommer läsa alla utdrag ur bloggen. Bloggaren kallade sig själv John, och han hade registrerat sig på Blogspot för att reda ut sanningen bakom den gåta han själv kallade “Indian Lake Project”. Gåtan är än idag olöst, och vad som hände med John vet ingen. Senaste gången han hördes av var 2013.

Men dessförinnan hann han berätta en hel del mycket spännande, och allt började med den där låsta förvaringsboxen i metall.

Samma dag i oktober 2005 publicerade John ytterligare sju blogginlägg. Där fick läsaren se hur förvaringsboxen hade sett ut, och framför allt, vad den hade innehållit. Svartvita bilder var det, slitna, vikta och fuktskadade bilder. De första visade hur militärbasen där Indian Lake Project hade huserat såg ut. Avlånga, enkla baracker inklämd mellan höga tallar. John skrev några ord om militärbasen.

Det var en temporär statlig anläggning belägen djupt in i skogarna runt Indian Lake. Utifrån dokumenten som hittades i metallådan kan jag konstatera att den var i drift från 1952 till 1955 och under dessa år utnyttjade av underrättelseofficerare från armén, flottan och flygvapnet. Hela basens existens var topphemligstämplad, och mycket få utöver den nödvändiga personalen kände ens till den eller dess läge.

Andra bilder föreställde människor. Barn. De stod vardagligt klädda, uppställda inför kameran som i en skolfotografering, och i andra bilder poserade de med män och kvinnor i uniformer och baskrar. På vissa bilder stod siffror, till exempel stod det 4 på både en bild av en bild av en pojke som tittade med en blick som skvallrade om både skräck och vrede och en bild av en liten flicka med fint, kammat hår. John skrev att han trodde siffran stod för barnets ålder. På en annan bild dök en äldre flicka upp, vars ansiktsdrag inte var olika fyraåringens. Var det samma flicka, frågade John sig. Bodde och växte barnen upp på den där militärbasen?

John skrev ytterligare lite om den knapphändiga information som bilderna bistod med, och sade också något om det intryck den här historien hade gjort på honom. Lådan som hans döda farbror lämnat efter sig till honom grävde sig allt djupare i hans funderingar.

“Roger”, “Sam” och “Sally” är de namn som finns tryckta på fotografiernas framsida, vart och ett tillsammans med en siffra. Dessa kan självklart inte vara barnens riktiga namn, utan något sorts kodnamn. När jag första gången tittade på namnen och numren på fotografierna som min farbror visade mig, förstod jag inte riktigt hur de hängde ihop. Min farbror sade att han gissade att “Roger”, till exempel, förmodligen var ett barn av 837 som förvarades i lägret.” Hans ordval, “förvarades”, slog mig både som välvalt och skrämmande.

Det finns fortfarande så mycket kvar att pussla ihop, men redan nu har jag förstått en hel del utifrån innehållet i metallboxen. Numera går det knappt en dag utan att jag funderar på I.L.P. Det är ett så stort mysterium och jag är, såvitt jag vet, den enda som känner till det. Man kan ju knappast bara slå upp en historiebok och få en förklaring till hur det hela hänger ihop, eftersom varenda spår av denna bas av allt att döma än idag är topphemligt. Begravdes metallboxen för att gömma dess historia för alltid, eller tvärtom av någon som hoppades att den hemska sanningen en dag skulle avslöjas? Vem begravde den och varför? Det är frågor jag ställer mig själv varje dag.

Detta var Johns första serie av blogginlägg om Indian Lake Project. Men det skulle bli många, många fler. Redan dagen efter återkom han med mer information, när han hunnit gå igenom mer av lådans innehåll. Han hade hittat en bild som han fann intressant, och en av åttamillimetersfilmrullarna. Vi börjar med bilden. Den föreställer en man i kavaj och en person i uniform, men den sistnämndas ansikte är överstruket med svart tuschpenna och inte längre synligt. John skriver:

Jag tror att det här fotot är mycket viktigt, och att det finns med i lådan av en anledning. Det visar två män, en i civila kläder och en i uniform. Den civila mannen, kanske en av vetenskapsmännen eller projektledarna, skulle gå att känna igen om man visste vem han var. Den andra mannen har fått sitt ansikte utsuddat från bilden. Är poängen med fotot att peka ut den här civila personen som central och viktig för I.L.P., samtidigt som identiteten på officeren han poserar med hålls hemlig? Kan det till och med vara han som en gång begravde lådan? Eller, var det den uniformerade mannen, och försökte han avslöja basen utan att samtidigt avslöja sig själv? Kanske är i så fall den civila personen en forskare som utfört experiment på barnen i Indian Lake Project. Titta noga mellan de två männen och du kan skymta ett av barnen.

Och ja, mycket riktigt, mellan männens axlar skymtar en flicka som ser ut att vara lite äldre, kanske runt tio-tolv år gammal.

Sedan publicerade John fyra stillbilder ur åttamillimetersfilmrullen. Där syns två pojkar som befinner sig bakom galler. Den ena pojken, kanske åtta år gammal, tittar upp mot kameramannen eller någon bakom honom med blickar som ser frågande, kanske till och med vädjande, ut. John skriver att ytterligare två barn syns på filmrullen, och att det som händer är att de serveras med en måltid.

Två dagar senare är han tillbaka, och publicerar då fyra bilder till. De föreställer en pojke, samma pojke som vi redan sett en bild av, då han tittade in i kameran med en blick fylld av både skräck och vrede. Men för var och en av de fyra bilderna ser pojken äldre ut. På den sista är han kanske tio-elva år gammal. John skriver:

Här är ett par foton av “Roger”. På alla dessa foton står nummer 837 med, och de visar “Roger” i olika åldrar. Det är uppenbart att barnen från I.L.P. var omhändertagna av militären i flera år. “Roger” är det barn som förekommer på flest bilder i lådan, och kanske stod han särskilt nära den som grävde ner lådan. Eller så var han ett speciellt viktigt barn av någon annan anledning, jag vet inte. Jag vet inte heller varför “Roger” på en av bilderna sitter vid ett bord och verkar äta en måltid, samtidigt som jag också har en film som visar hur andra barn matas genom ett galler. Vad jag vet är att dessa få bilder är allt som är kvar av “Roger”, och att det ändå är mer än vad som finns om de flesta andra I.L.P.-barnen.

Så varför hölls dessa barn på denna militärbas? Vad var ändamålet, vad var planen? John började upptäcka detaljer som kanske kunde peka ut ett svar på den frågan. Han hittade en filmrulle som visade ett barn med hörlurar på sig. Pojkens haka hängde slapp, och hans händer hölls upp till kinderna av en vuxen som stod vid sidan av, vars händer var allt som syntes. John beskrev själv sitt intryck av filmen:

Här är tre bilder från den andra av de tre filmrullarna. Det visar barn som lyssnar på vad jag tror är högfrekventa ljud. Kanske användes dessa ljud för att stimulera vissa vanor eller motarbeta andra, eller så användes de i betingningsexperiment. Dessa klipp visar endast de vuxnas händer, aldrig deras ansikten. Barnen har alla ett lite oroligt ansiktsuttryck, men de ser aldrig rädda eller arga ut. Jag tror att dessa experiment genomfördes på en nivå som barnen själva kunde förstå, kanske som en sorts “spel” eller “lek”. När barnens förtroende byggts upp var också grunden för betingningsprocessen på plats.

En annan bild han visade upp föreställde en ung man iförd soldathjälm framför ett par träd. Mannens huvud och axlar är allt som syns på bilden, som är tagen i stående format. John skriver:

Ovan är ett till synes slarvigt taget fotografi från lådan. Det vi ser är en soldat i ett skogsområde, liknande de som finns runt Indian Lake. Jag säger till synes slarvigt eftersom det väcker en fråga – varför skulle personen som försökte begrava den här lådan inkludera en sådan bild? Om avsikten var att göra sig av med bevis, skulle det inte ha varit smartare att bränna dessa bilder än att gömma dem? Jag tror svaret är att den som begravde lådan antingen ville att den skulle hittas, eller planerade att själv komma tillbaka och hämta den senare.

Jag kan inte tänka mig att det var tillåtet att gå runt och fotografera slumpmässigt på en anläggning som Indian Lake. Således var personen som begravde lådan troligtvis densamma som tagit det här fotot, säkert även de flesta andra med. Den här personen måste ha varit säkerhetsklassad och med behörighet på området som innebar att han ofta syntes med kamera där. Jag tror att det var han som inte bara tog bilderna på basen, fotograferade dess exteriörer och interiörer, utan också tog bilderna av de uniformerade soldaterna på den bilden där de stolt poserar med barnen. Jag tror att han med sina foton dokumenterat anläggningens mest centrala personer. Kanske var han till en början helt med på vad som pågick där, men ändrade sig vid någon tidpunkt och började istället samla komprometterande material mot projektet.

Bilden ovan är snabbt tagen. Motivet, mannen med uniform, är inte centrerad, ser inte ens ut att vara förberedd på att bli fotograferad. Tidpunkten för bilden är nog sen, troligen mot slutet av projektet. Jag har börjat tro att det var någon annan fotograf som stod för bilderna av “Roger”, “Sam” och “Sally”, för de framkallade med tjockare papper, kanske som någon sorts Polaroidbilder. I ett inlägg för en tid sedan visade jag en bild av en civilperson och en militärperson vars ansikte blivit medvetet utsuddat, och mellan dem skymtade ett barn. Ju mer jag tittar på det fotot, desto mer tror jag att det förmodligen var den civila mannen som begravde lådan.

John tyckte alltså sig börja hitta formerna för vad som pågick i Indian Lake Project. Någon sorts tester utfördes på inkvarterade barn, och någon central person hade till slut kommit till det moraliska beslutet att det var fel.

Det var också i det här skedet som John för första gången delade med sig av en mejladress, för att hans läsare skulle kunna höra av sig och kanske hjälpa honom förstå vad det var för material han satt med. Och det funkade. En tid senare skrev han några rader om ett annat amerikanskt hemligt forskningsprojekt, som han av allt att döma fått tips av en läsare om.

Kodnamn ARTICHOKE var ett CIA-projekt som utvecklats ur kodnamn BLUEBIRD år 1951, och som forskade på förhörsmetoder. I projektet studerades bland annat hypnos med syftet att framkalla minnesförlust hos försökspersoner.

ARTICHOKEs syfte var att utveckla en offensiv sinneskontrollteknik, tänkt att användas av underrättelsetjänsten inom såväl armén, marinen och flygvapnet som FBI. Jag har fått ett ganska tydligt intryck att Indian Lake Project var en del av ARTICHOKE.

Projektet skissades upp i ett memo daterat januari 1952. Där står det: “Kan vi ta kontrollen över en individ till den punkt att han kommer att följa order, till och med mot sin egen vilja och mot grundläggande egna överlevnadsinstinkter?” 1953 döptes ARTICHOKE om till MKULTRA och blev mycket uppmärksammat när det granskades av den amerikanska kongressen, först av en kommitté och sedan av Rockefeller-kommissionen.

I CIA-dokument får man bilden att byrån som en del av MKULTRA övervägde och utforskade strålningsvapen som skulle kunna underlätta sinneskontroll. I andra tidiga experiment på området användes LSD, och med tiden verkar dessa ha tagit över helt. I experimenten använde man mikrodoser av LSD och undersökte hur bland andra CIA-anställda, soldater och myndighetspersoner, men också prostituerade, mentalsjukhuspatienter och helt vanliga privatpersoner reagerade, oftast utan försökspersonernas egen vetskap. När projekt ARTICHOKE blev MKULTRA krympte rollen som Indian Lake Project spelade, och till slut lades det ner. Det finns många avhemligade dokument från kongressens olika utfrågningar, men inte i något av dem står det om att mycket unga barn – alltså 12 år gamla eller yngre – också använts i experimenten. Jag tror Indian Lake Project, när MKULTRA kom till allmänhetens kännedom, redan hade gömts undan – både bokstavligt och bildligt talat.

Och till slut, i form av svar på några av sina läsares frågor, skrev John ut vad det var han trodde hade pågått i Indian Lake Project. Och här skissade han också upp dess förfärliga omfattning.

Q: Vad tror du var meningen med den här basen?
A: Det var en militär anläggning som utförde experiment på barn inom både hjärntvätt och, i något mindre utsträckning, extrasensorisk perception. Även om det i lådan finns vissa bevis för att de först använde vuxna försökspersoner framgår det att de ersattes med barn när man insett att barns sinnen är mycket lättare att manipulera.

Q: Tror du att Indian Lake Project var en del av MKULTRA?
A: Det korta svaret är ja. Om du inte redan känner till MKULTRA, gör en sökning på det och du kommer att hitta en hel del information om detta besynnerliga men högst verkliga kapitel i Amerikas historia.

Q: Var kom barnen ifrån?
A: Jag kan bara säga det jag än så länge vet. Åtminstone två barnhem i norra New York godkände på den här tiden, under åren 1952-1955, “adoptioner” för personer som hade en militär bakgrund eller som var aktiva inom militären. Men jag tror också att det är möjligt att några av de barn som försvann i omgivningen under dessa år kan ha ingått.

Q: Har du någonsin varit där din farbror hittade lådan?
A: Ja, men den här frågan kommer med god tajming. Jag har idag, fredag, tagit ledigt från jobbet för att flyga till norra New York, där min kusin ska gifta sig i helgen. Jag tar ett tidigare flyg, bara för att få tid att besöka området igen. Den exakta plats där min farbror hittade lådan kommer jag troligen aldrig hitta, men jag vet ungefär var den hittades, och jag tror att lådan begravdes strax utanför basen. Därför kan det vara värt att hålla ögonen öppna när jag går runt där, det kanske kan leda till några nya fynd. Jag kommer att posta alla bilder jag tagit när jag kommer tillbaka.

Det var fredag den 14 oktober 2005. Bloggaren John trodde sig ha upptäckt ett hemligt forskningsprojekt från 1950-talet, där kidnappade barn användes som labbråttor av CIA i jakt på verktyg för att kontrollera tankar. Och nu skulle han återvända till platsen där allt hade ägt rum, där hans farbror en gång hittat de hittills enda kända kvarvarande bevisen, och själv få se om det fanns några fler rester av det hela, kvarglömt i de djupa skogarna i norra New York.

Nästa inlägg på hans blogg är publicerat den 16 oktober. Det läsaren får se är märkliga bilder. I en fyllig lövskog, delvis skymda, står stora betongstrukturer. De liknar lyftkranar i hamnkvarter, sådana som står på fyra ben och där huvudbommen hänger i mitten, och de fyllde John med en obeskrivlig känsla när han efter tre timmars vandring till slut stod inför dem. Vad de var visste han inte, men han visste att de inte hörde hemma i skogen, skrev han.

​​Min kusins bröllop får ursäkta, men det viktigaste min lilla resa till New York ledde till var min mest otroliga upptäckt hittills. Förutom den metallbox min farbror ursprungligen hittade, är dessa betongstrukturer en “jackpott” när det kommer till bevis på att något uppbyggt av människohand verkligen funnits i skogarna nära Indian Lake i New York.

Tillsammans med lådan gav min farbror mig också en handritad karta över den ungefärliga plats där han hittade den. Förutom den här gången har jag varit där tre gånger, då med metalldetektor. Vid det andra besöket hittade jag ett mynt från 1947. Det var en viktig ledtråd, men den kunde teoretiskt sett faktiskt ha tappats där av någon helt utan någon koppling till Indian Lake Project. Då är dessa byggnader mitt ute i ingenstans ett betydligt bättre tecken på att något hänt där. Dessa strukturer är kvadratformade, ungefär tre-fyra våningar höga och de saknar tak och väggar. De ligger väldigt djupt in i skogen och det finns ingen väg som leder till eller från dem. Området de ligger i verkar också vara lite mindre skogbeväxt, som om det en gång i tiden röjts men nu blivit övervuxet igen.

Min farbror brukade, som jag kanske har nämnt, säga att han önskade att han aldrig hade hittat lådan. Det hade jag länge svårt att förstå. Hur kunde han inte se värdet i sin upptäckt? Men när jag plötsligt stod inför de där byggnaderna, ensam i skogen, förstod jag honom. Det var kusligt. Trots att de helt uppenbart var övergivna kändes det som att jag inte var ensam, som om deras närvaro var ett hot, på något sätt. Hela historien blev påtagligt verklig för mig, metallboxen, barnen, isoleringen. Jag ska erkänna att jag gick i lite snabbare takt när jag lämnade skogen, och jag hade farbrors ord ringande i öronen. Hans fynd var ett bevis för att allt inte är som de verkar, att ett stillsamt liv i lugn och ro varit långt från självklart för många, och att lögner och bedrägeri finns överallt. Det är som att man blir mindre oskyldig själv när man hittar något sådant här, invigd i en mörk sanning. Jag vet nu precis hur min farbror kände sig, för så har i mina mörkaste stunder även jag börjat känna.

Nå. Det är så här med den här historien, att den är för lång för det här avsnittet. John fortsatte blogga om sina upptäckter vad gällde Indian Lake Project ganska länge. Från och med oktober 2005 kom det regelbundet nya inlägg fram till hösten 2008. I skogen hitttade han mer bortglömda rester av projektet än bara betongbyggnaderna, som underjordiska anläggningar som han utforskade där sänggavlar stod kvar och skvallrade om ett svunnet liv i underjorden.

Men med tiden tunnades hans aktivitet ut, och våren 2011 kom det bara något nytt inlägg per år. Sedan hördes han av i februari 2013, då han länkade till sitt Twitterkonto, och där skrev han i sin tur:

Mycket snart kommer jag dela med mig med ny information om Indian Lake Project.

Och sedan dess har han inte hörts av. Vad hände med John? Och har det något att göra med det han skrev redan i oktober 2005, när han publicerat sina allra första inlägg om Indian Lake Project?

Sedan mitt senaste inlägg har mycket hänt som får mig att tro att det inte ligger i mitt bästa intresse att posta mer om farbrors metallbox. Plötsligt har min telefon börjat ringa oavbrutet, ibland upp till 20 gånger om dagen, men när jag svarar är det tyst i andra ändan. Sedan bröt sig någon in i mitt hus och letade igenom det, men ingenting stals. Lådan, och dess innehåll, hade jag redan gömt på en säker plats utanför mitt hem, kort efter att telefonsamtalen började. För mig är det uppenbart att jag fångade något eller någons uppmärksamhet när jag nämnde vilka dokument det är jag hittat, och kanske än mer när jag skrev att jag tänkte publicera dem alla. Nu har jag ändrat mig. Jag tänker inte publicera någonting mer alls. Jag är klar. Om folk fortsätter snubbla över den här bloggen och tycker den är intressant gläder jag mig, och er som bett mig utforska saken vidare ber jag om ursäkt, men min och min familjs egen trygghet och sinnesro kommer först. Hur skrämmande dessa bilder och dokument än har varit, så har de senaste dagarna varit ännu mer så. Därför säger jag härmed adjö.

För han ändrade sig ju, och fortsatte skriva, som jag redan berättat. Man kan fråga sig om det ledde till att någon till slut en gång för alla stoppade honom.

Man kan fråga sig det. Men det är ju mycket man kan fråga sig, när det kommer till sådana här internethistorier.

Signaturmelodi

Därmed har vi nått slutet på detta avsnitt, som jag hoppas ska ha fallit er i smaken. Tipsa mig gärna om fler internethistorier – de har ju verkligen sin egen charm, inte sant? Då kanske de kommer med när internethistorien om Creepypodden fortsätter då vi hörs igen om två veckor, precis som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.