Avsnitt 219: Den bekväma och mysiga stugan

Sommaren 2011 började en märklig historia spridas på nätet. Det utspelade sig när vi stod på tröskeln in till vår egen tid. Visst, en del var annorlunda – Yahoo var fortfarande större än Youtube, man ringdes på Skype och chattade på AIM – men Facebook hade redan hunnit växa sig till en jätte och på många sätt hade den epok av nätet börjat som vi nu kanske börjar se slutet av.

Creepypastan som fenomen hade precis då hittat sin form, inlett sitt segertåg över världen. Alla pratade om hemsökta Pokémonspel, Slender Man och den nyss publicerade historien om Jeff the Killer. Det var den korta tiden då creepypasta för många blev en sorts tonårens alternativa identitetsmarkörer. Ännu hade inte historierna som utmanade och tvingade oss tänka riktigt debuterat. Utom just den här historien, då.

Den kallades “Den bekväma och mysiga stugan”, och vem som skrev den vet ingen. Författarens identitet har försvunnit i tiden sedan dess, trots att så många läst historien. Med andra ord finns det inget sätt för oss att veta om det vi nu ska höra är sant, annat än att tonen i den här berättelsen alltså är så annorlunda allt som fanns omkring den. Det är som att den kommer från en annan plats än sommaren 2011.

Det är som att den kommer från ett mörker.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och jag har inget mer att säga. Vi ska höra Ludvig Josephson läsa “Den bekväma och mysiga stugan”, publicerad i juni 2011, skriven av en okänd författare.

Jag promenerade hastigt igenom stugan, kastade några blickar här och där för att se till att allting var fint och prydligt, precis lagom för att det ska vara hemtrevligt. Jag har blivit ganska effektiv på att städa stugan, det tar mindre än en dag nu för tiden. Jag rättade till tidskriftshögen på soffbordet och så var det hela perfekt. Penny skulle ha varit stolt.

Vi kallade den för “Den bekväma och mysiga stugan”. Låter bra, eller hur? Stugan var byggd under en överhängande klippa, mitt ute i ingenstans i North Carolina. Den var tre våningar hög och utsikten över bergen från fönstren var hänförande. När vi köpte stugan var den nedgången och förfallen, och vi fick en för en spottstyver, men det kostade å andra sidan en hel del att renovera den till ett acceptabelt skick. Om fyra månader kommer jag äntligen att ha betalt av lånet, och börja tjäna pengar på uthyrningen. Om affärerna håller i sig då kommer jag att kunna säga upp mig från mitt jobb.

Jag stod och beundrade stugan i några minuter. Man kunde ha serverat en fullgod måltid på det helt fläckfria golvet. Då hördes utifrån det för trakten så ovanliga ljudet av grus och stenar som sköts undan och trycktes ned i jorden av en bil.

De hade kommit. Jag gick ut för att välkomna dem.

När jag såg dem, i den sekund som gick innan jag hunnit få kontroll över mina ansiktsdrag, försvann mitt leende och istället måste jag ha sett chockad och äcklad ut.

Sam och Martha Anderson från Alford, Florida, såg nämligen inte alls ut som jag hade förväntat mig. Istället för det äldre par med solhattar och engångskameror jag hade föreställt mig fick jag se två unga utmärglade och likbleka individer. De såg ut att vara dödssjuka. Till slut lyckades jag samla mig och såg återigen oberört välkomnande ut.

“Hur var resan?” sa jag, så muntert jag kunde.

“Den var bra,” svarade mannen, Sam.

Hans röst var helt tom på känslor och liv. Hans blick mötte aldrig min. Sam stirrade ut i tomma intet, rakt framför sig oavsett var han vände huvudet. Det kanske låter som att jag överdriver, men de såg verkligen ut som om de inte hade ätit på veckor, som om deras kroppar var ett lager hud trätt över ben.

Två sekunder av pinsam tystnad följde. Jag sade till slut, med ett ofrivilligt, avslöjande darr på rösten:

“O-okej. Låt mig ge er en rundtur i stugan, sedan ska jag dra mi-”

Martha vände sig mot mig; de såg lika glasartade och döda ut. Hon lät trött, och trots att hennes röst hade lite mer liv i sig var det mer som om den var snabbspolad, fortfarande utan någon egentlig mänsklig resonans.

“Vi klarar oss. Vi behöver ingen rundtur, vi såg bilderna på nätet.”

Det rörde sig oroligt i min mage. Ingen hade vägrat rundturen förut. Vissa hade tyckt den kändes onödig och helt uppenbart velat bli av med mig så snart som möjligt, sådant kan man känna på sig. De brukar suckar när man öppnar skåpen och då och då säga: “Ja, jag såg allt det här på nätet.” Man kan komma på dem med att utbyta självbelåtna och trötta blickar med sin partner eller sina vänner. Men ingen hade uttalat vägrat rundturen. Det kändes inte bra.

“Är ni säkra på det? Jag kan bara visa var saker som handdukarna och sådant är?”

“Vi klarar oss nog, oroa dig inte,” sa Sam, lika monotont som förut.

“Jaha, okej. Då var det bara betalningen då…?”

De flesta brukar betala med kort på nätet, men somliga föredrar kontant betalning på plats. Det hade aldrig hänt att någon sedan inte dykt upp, så jag hade hittills alltid gått med på det, så även nu.

Men den här gången hoppades jag att Sam skulle ha glömt plånboken hemma.

Åh, ledsen Sam, men inga pengar, ingen stuga. Du och din spöklika fru kan inte bo här. Dra iväg långt härifrån, tack och adjö.

Sam sträckte långsamt ner handen i fickan och drog fram en bunt med tjugodollarsedlar. De hade inte legat i hans plånbok utan fritt i fickan. Han sträckte över den, och jag räknade noggrant i hopp om att det skulle saknas några sedlar, och sedan räknade jag dem igen. Det var rätt summa, sjuhundra dollar. Fan.

“Jaha! Det var väl det!” sa jag med påklistrad entusiasm. “Jag hoppas att ni ska trivas i ‘Den bekväma och mysiga stugan!’ Vi ses om en vecka.”

Av gammal vana räckte jag ut handen i den inarbetade förväntan om ett handslag. Sam tittade ner på min hand, som om han för ögonblicket glömt hur det var man gjorde. Sedan lade han sin hand i min. Den var kall.

Jag insåg att jag spände mig i hela kroppen. Det kändes som om jag fått en död, hårlös råtta i handen. Förbryllat försökte jag förstå hur en levande människa kunde bli så kall. Det var en varm dag, och han hade kört bil i fyra timmar med luftkonditioneringen påslagen. Men nej. Den var kallare än så, den-

Tanken upphörde när jag förstod att jag hade skakat hand med Sam alldeles för länge. Han stod där med sina tomma ögon och hans hand i min. Jag ryckte bort min hand och skakade lite på den, som om den blivit smutsig, och sedan vände jag mig om och gick utan att säga ett ord.

När jag passerade Sam och Marthas bil kastade jag en blick in genom dess fönster.

Det satt en liten flicka i baksätet. Hon rörde sig oroligt. Till skillnad från de två vuxna var hon bedårande söt, och hennes hud hade faktiskt färg.

Något i min hjärna började larma högt och illavarslande. Ta barnet och spring, ropade en röst i huvudet. Strunta i allt annat. Du måste rädda det här barnet.

Jag tvingade mig framåt, skyndade på stegen, nådde min bil och körde iväg.

Varför tog jag inte med henne? Varför gjorde jag inte som den där rösten i mitt huvud sa? Jag hade ju hört den rösten en gång förr. Då sa den åt mig att inte gå ut och ta den där promenaden, och även då ignorerade jag den. Det slutade jävligt bra. Och nu larmade det igen i mitt huvud, och det jag anade var att en människa skulle dö i min stuga och att jag skulle kunna stoppa det om jag bara följde min magkänsla.

Flickans ansikte, den knappt märkbara rädslan som skymtade i hennes samlade ansiktsuttryck Så ser människor ut när de ljuger om att allt är okej.

Redan när jag körde därifrån, mot Dannys Bar, ångrade jag att jag inte hade tagit med henne.

Det enda skälet att Dannys Bar fortfarande existerar är för att det är det enda stället inom ungefär fem mils radie där man kan få sig en drink. Jag gick fram till baren och satte mig på en barstol. Jag var den fjärde gästen i lokalen. Ovanligt fullt, tänkte jag.

Människorna som jag precis lämnat i min stuga, där de skulle ägna sig åt, ja, gud vet vad, de fick mig att längta efter något starkt, något som kunde hjälpa mig att tänka på något annat så fort som möjligt. Jag kan ärligt talat inte förklara det. De fyllde mig med obehag, fick mig att vilja krypa ihop och skrika. Av ett enkelt möte hade jag blivit skakad på ett sätt som jag aldrig varit förut.

Jag beställde en whiskey. Bartendern, förmodligen Danny själv, hällde upp och sköt fram shotglaset mot mig. Han gav mig inte ens en blick.

Varför lät jag dem stanna? Jag kunde ha hittat på en bra lögn. Råttinvasion, vattenledningen hade exploderat, vad som helst som motat bort dem. Men nej. Jag hade bara låtit dem komma. Givit dem fri tillgång till huset. Det måste ha varit min flyktimpuls som tagit överhanden. Det sade något osmickrande om mig själv, hur jag reagerar i stressade situationer.

Och vad var grejen med flickan? Ingen annan som tagit med sig barn till stugan hade låtit dem sitta kvar i bilen. De hade flugit ut, rastlösa efter de ofta långa resorna, och flugit omkring medan deras föräldrar bedyrat att de var mycket lugna, välartade och försiktiga. Men det där paret, Sam och Martha, hade bara lämnat henne i baksätet, som om hon var en väska. Jag insåg först när jag tänkte på det hur nära jag hade varit att slita upp dörren och ta med mig henne därifrån.

Jag svepte shoten och gjorde en grimas. Det var ingen bra whiskey. Jag beställde en till.

Flickan var inte deras. Det var jag säker på. Sam hade haft svart hår, Martha hade haft brunt. Flickan hade däremot varit blond, och jag tvivlade starkt på att någon skulle ha låtit de där läskiga jävlarna adoptera ett barn.

De var onda människor, och de skulle göra något ondskefullt i min stuga. Jag hade aldrig varit så säker på något i hela mitt liv.

Nästa shot gick ner lättare. Jag minns inte hur många fler det blev, vilket antagligen innebär att det blev för många.

På något sätt lyckades jag ta mig hem utan att en enda olycka inträffade, åtminstone utan någon som jag kunde minnas. Jag slocknade sekunden jag landade i sängen. Den natten drömde jag väldigt levande och tydligt. Det var inte mer än att jag låg i min säng, medan den blonda flickan satt och stirrade på mig. Bara satt och stirrade. Det var första gången jag hade en dröm där det kändes som att tiden gick i normal hastighet. Jag kunde inte röra mig, utan bara tittade på henne medan hon betraktade mig med den där samlade men rädda minen, i tio timmar i sträck. En gång verkade det som att hon skulle säga något, men allt som hördes var ett obegripligt mumlande. Precis innan jag vaknade, såg jag en skugga långsamt torna upp sig bakom henne. Skuggan föll så att jag förstod att någon stod bakom mig. Skuggans hand höjdes och flickan drog ett djupt andetag, som om hon skulle skrika. Sedan vaknade jag.

Mitt huvud dunkade. Baksmällan var tung, och min dröm dessutom skrämt upp mig och fått det att kännas som om jag inte alls sovit. Att försöka somna om var inget alternativ. Jag släpade mig upp ur sängen och började likt en zombie stappla mot badrumsdörren, ställde mig hukad över handfatet och sköljde av mitt ansikte. Sedan tittade jag upp i spegeln, skrek, och föll baklänges ner i mitt badkar.

Mina ögon hade sett ut precis som Marthas. De hade varit döda. Som om de bara väntade på att en dyster polisman skulle dra ner mina ögonlock. Jag blev sittande där i badkaret, fortfarande iklädd samma t-shirt och jeans som jag hade haft på mig i stugan igår, i nästan en timme. Till slut samlade jag modet att klättra upp ur badkaret och möta min spegelbild. Mina ögon var normala, levande. Lättnaden var som en morfinspruta. Jag hade varit halvdrömt efter en usel natt, det hade bara varit ett hjärnspöke.

Jag bytte om, tvättade mig, och kände mig redan mycket bättre. Sedan gick jag till köket och ordnade frukost.

Allt eftersom mitt huvud blev mindre dimmigt kunde jag tänka klarare och mer nyktert. Paret i stugan hade lämnat ett så djupt och illavarslande intryck på mig att jag hade kollapsat i mitt badkar nästan 24 timmar senare. Det kunde inte vara bara jag själv som jagat upp mig, det måste vara något att ta på allvar. Efter att ha ältat den tanken om och om igen tills dess förfärliga slutsats verkade helt oundviklig, gav jag upp och ringde polisen.

Jag ringde till den polisstation som låg närmast stugan, runt tjugo minuter i bil. Först planerade jag att ljuga för att vara säker på att de skulle ta mitt larm på allvar, påstå att de hade massor av droger där eller något sådant. Men ett sådant konkret påstående skulle kunna slå tillbaka på mig själv, insåg jag. Till slut bestämde jag mig för att vara helt ärlig. Jag berättade för kvinnan som svarat i telefon att jag hyrt ut min stuga till människor som gav mig ett extremt oroväckande intryck, och att de hade ett barn med sig dit som jag inte trodde var deras.

“Men vad tror du att de gör med henne?”

Kvinnan lät irriterad. Jag fick en bild av att hon tvingats pausa någon teveserie för att besvara mitt telefonsamtal.

“Jag vet inte, men jag blev som sagt väldigt orolig. Det var väldigt påtagligt.”

“Okej, vi skickar dit någon. Vad heter du?”

Jag hade redan sagt det, men sade det tålmodigt en gång till. “Mark Gray.”

“Okej, tack för att du hörde av dig. Vi kollar på det.” Hon lade på utan att säga hejdå.

Jag kände mig en smula lugnare. Om mina onda aningar stämde hade jag gjort en god gärning. Om jag inte hörde av dem igen hade jag bara varit paranoid i onödan, vilket var minst lika goda nyheter. Visst, tanken slog mig i ett ögonblick att det också skulle kunna bero på att de avfärdat mig som en gnällkärring och inte alls åkt till stugan, men jag sköt undan den. Och så tänkte jag mindre och mindre på stugan, ju längre söndagen gick.

På måndagsmorgonen gick jag till jobbet och sålde massor av möbler. Det var bara början på en av de bästa försäljningsveckorna jag haft hela det året. Jag hann helt enkelt inte tänka på stugan, för jag fick för fullt upp. En enda gång ringde ett okänt nummer på min telefon. Jag svarade med hjärtat i halsgropen, men möttes av en mäklare som undrade om jag ville ha en gratisvärdering av min lägenhet.

När lördagen kom skulle jag åka till stugan för att städa. På söndagen var den bokad av nya gäster, en grupp med fyra vuxna och tre barn.

Natten till lördagen hade jag ännu en sådan där verklig dröm. Tiden gick obönhörligt långsamt. Den här gången kunde jag röra på huvudet, men ingenting annat. Jag kunde inte ens sluta ögonen, men hur jag än stirrade såg jag bara mörker, rummet där jag befann mig var det kolsvart. Efter ett tag steg ett lågt mummel, och något som var mörkare än mörkret självt avtecknade sig mot bakgrunden. Det kom närmare och närmare tills allt jag såg var skepnaden framför mig. Och då tittade den upp och mötte min blick. Ögonen var döda, döda sedan länge, ur det ena rann någon slags vätska. Jag ville men kunde inte skrika. Allt som hördes var det oavbrutna mumlandet, viskningar på ett språk jag aldrig hört förut.

Den svarta formen stirrade på mig med sina tomma ögon. Det kändes som att det pågick i evighet. Till slut märkte jag att den började avlägsna sig. Efter att den kommit en bit bort gick det upp för mig att det fanns två till figurer i bakgrunden. En hade samma döda ögon som den första, den stirrade rätt framför sig. Den andra figuren var mindre, stor som ett barn. Den hade inga ögon alls. Jag såg två hål där dess ögon borde ha varit, och runt hålet var det fläckat av något mörkt. Medan jag tittade på den började det rinna allt mer från den lilla gestaltens ögonhålor. Den första gestalten, den mörka, stora figuren som stått över mig och betraktat mig, ställde sig jämte de två andra. Då började mörkret sakta tyna bort. Golv, väggar, inredning och tak blev allt synligare, och jag insåg att vi befann oss i stugan. De mörka skepnaderna med stirrande ögon blev Sam och Martha, men i ett fruktansvärt vanställt skick, som om de blivit sönderslagna. Jag kisade med ögonen för att ta in så lite av synen. Den lilla skuggan avslöjades som den lilla flickan. Hennes hår och kläder var dränkta med blod. Hennes ögonhålor var tomma, och ur dem rann mörkrött blod. Hennes ansikte var förvridet i vrede och förakt.

Jag vaknade upp av att jag skrek.

Det tar runt två timmar att köra till stugan. Sam och Martha skulle enligt hyresavtalet ha åkt vid tre. Jag väntade till klockan fyra innan jag körde hemifrån. Jag ville vara helt säker på att jag aldrig skulle se dem igen.

Halvt medvetet hoppades jag på att någon form av problem skulle uppstå med bilen på vägen dit, något som krävde ett besök på verkstaden och som hindrade mig från att köra i några dagar. Tyvärr är min gamla bil orubbligare än en stridsvagn. Klockan 18.07 körde jag upp på stugans uppfart. Men redan från vägen såg jag att Sam och Marthas bil fortfarande stod kvar där.

“Helvete!”

Jag daskade till ratten. De jävlarna hade blivit kvar i stugan mycket längre än de hade rätt till. Jag parkerade bilen bredvid deras och satt en stund för att samla mig. Kanske hade de haft det så bra där att de glömt bort tiden, föreslog jag för mig själv utan att tro en sekund på det. Mer sannolikt var det jag hela tiden misstänkt – att de höll på med någon skit där inne, och sket i resten. Jag tog min telefon och dubbelkollade att den hade batterier och täckning. Minsta tecken på att allt inte stod rätt till och jag ringde polisen.

Jag klev ur bilen. Det var en vacker dag. Sommaren svalnade och med brisen som fick min hud att knottras kom hösten. Steg för steg närmade jag mig stugans främre dörr och lyssnade spänt efter ljud inifrån.

Alla persienner var nerdragna. Jag kunde inte se in i stugan alls. Dörren var, upptäckte jag när jag stack in nyckeln och kände ett gummiartat motstånd, inte bara låst: de hade också tejpat över nyckelhålet. Jag rev hårt bort tejpbiten, och lite av målarfärgen på dörren följde med. Åh, det ska de få betala för, tänkte jag. När jag låst upp dörren och tryckte den inåt kände jag ett motstånd, och insåg att de hade spärrat den inifrån. Jag tryckte med hela min kroppsvikt och hörde till slut ett högt knak. Dörren slogs upp, och jag höll nästan på att ramla ner på hallgolvet.

Hallen var försjunken i ett djupt mörker. Den enda ljuskällan, dagsljuset bakom mig, tycktes knappt kunna skingra mörkret. Jag tryckte på lampknappen bredvid dörren. Ingenting. De måste ha slagit av huvudströmbrytaren. Jag var mer förbannad än rädd vid det här laget, vilket kanske var anledningen till att jag inte ringde polisen, trots att jag varit så nära först. Jag sprang till min bil och hämtade den stora ficklampan från handskfacket.

Med den i handen klev jag in och kände omedelbart en genomträngande stark kemisk lukt. Det var som handsprit, eller som det där antiseptiska man rengörs med på sjukhus. Det var kallt där inne. De måste ha dragit på luftkonditioneringen på lägsta temperatur. Jag hörde inte ett ljud, som om stugan svalde allt. Jag fick en impuls att vända om, att springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Men så kom vreden tillbaka. Det här var min stuga. Min, som jag hade jobbat hårt med. Jag skulle inte låta mardrömmar och mörker skrämma mig. Dessutom såg jag fram emot att kräva det där äckliga paret på varenda extra krona de hade kostat mig.

Jag lyste med ficklampan på dörren. Fastspikad på den satt fortfarande resterna av den spånskiva som jag tryckt sönder, som hade använts för att blockera dörren inifrån. Jag tittade in i vardagsrummet och såg att de hade spikat över alla fönster med spånskivor också.

Jag gick in i köket. Där var allt helt orört, precis som jag hade lämnat det. Lappen jag lagt i diskhon, där jag vänligt skrivit att de skulle vara noga med att skruva av vattnet ordentligt och signerat med en liten ros, den låg fortfarande kvar. Inte en enda tallrik hade rörts. Jag lyste med min ficklampa mot tidskriftshögen. De låg precis som jag lämnat dem.

Bortsett från att dörren och alla fönster var igenbommade var det som om ingen satt sin fot här sedan jag åkt. Jag vände mig för att öppna kylen och se om de ätit något.

Då kröp en ilning upp längs min ryggrad. Det var som att få en elstöt, det höll i sig, och det började krampa i magen. Jag lutade mig fram och tog mig för magen.

Allt blev mörkt. Min ficklampa hade slocknat. En hög smäll hördes, och jag kände mig yr och illamående. Smällen tonade ut, och ersattes av ett högt, envist surrande. Jag tittade upp och tyckte att jag såg ett par ögon. Paniken var fysisk, den gav mig ett våg av adrenalin. Jag flög upp och sprang mot där jag trodde dörren till hallen var, men slog knät i någonting hårt, det var hallbordet, jag föll till golvet. Jag flämtade av smärta och kvävde ett skrik utan att veta varför.

Jag låg på golvet och höll om mitt knä och kände att mina händer blev blöta där jag höll. Jag förstod inte varför, kunde inte tänka. Jag var så förvirrad, visste inte vem jag var eller vad jag gjorde här. Surrandet fyllde mitt huvud. Jag har ingen aning om hur länge det pågick.

Surrandet avtog. Min ficklampa gick igång och bländade mig. Dess ljuskägla verkade inte nå så långt som den gjort förut, som om dess batteri blivit svagare eller mörkret hade tätnat. De hade blivit ännu kallare nu, jag huttrade och kunde se min andedräkt i ett moln framför ficklampan. Med kylan var det som om jag kunde tänka igen. Jag tittade ned på mitt knä. Det hade blött igenom byxan. Fy fan för det här. Nu skulle jag härifrån, hämta polisen och visa vem som bestämde. Jag reste mig försiktigt, stödde prövande på knät och vände mig sedan om för att öppna dörren.

Den var borta. Dörren hade försvunnit. Jag visste att jag stod precis där dörren skulle vara, men det var bara vägg framför mig. En svart söm som såg ut att vara inbränd i träet löpte uppför väggen, lika högt upp som dörren som en gång varit där, och den svängde av till högr och markerade dess övre kam. Jag knackade med knogarna mot träet. Det var massivt.

Jag fick en plötslig känsla av att någon annan fanns där i vardagsrummet med mig, och riktade snabbt ficklampan åt olika håll. Jag var ensam, men alla fönster var också borta. På väggarna, där fönstren hade suttit, satt samma inbrända svarta märken.

Jag kände hur pulsen steg igen. Vad fan hade de gjort med stället? Var jag ens kvar i min egen stuga längre? Det såg ut som min stuga, bortsett från väggarna. Jag tvingade mig själv att andas djupt och långsamt och att tänka ett steg i taget. Skadan i mitt knä skulle inte döda mig, men det vore bra om jag kunde bandagera det. I badrummet i stugan fanns en första hjälpen-låda, om jag nu var kvar där. Först benet, sedan fundera på hur jag skulle ta mig ut härifrån. Jag blundade och försökte tänka på det positiva i situationen. Den tekniken hade jag fått lära mig av en terapeut när hon dött. Fint om den äntligen kunde komma till någon nytta.

Jag vände mig om och tittade ner, och fick syn på vad jag faktiskt hade gjort illa knät på. Trappan som ledde till övervåningen var inte längre av trä, utan av metall. Det stack upp massor av tunna, långa spikar ur den. Här och där tätnade de i kluster, som taggarna på rosbuskar. På en av spikarnas spetsar satt en bit av mina jeans. Jag förstod inte ens början på hur det hade kunnat gå till, men trappan upp gick absolut inte längre att gå i.

Det här kunde inte vara min stuga. De måste ha flyttat mig när jag låg förvirrad på köksgolvet. Det måste vara det där jävla paret. De hade på något sätt kidnappat mig. Men hur? Och var hade de flyttat mig?

Knät. Jag måste fixa mitt knä. Jag får tänka på trappan och var jag var senare. Viktigast av allt var att fixa knät. Jag tog mig försiktigt förbi de vassa spikarna, som stack ut långt från trappan, och haltade till badrummet.

Vägen till badrummet går genom köket och sedan ner för en kort korridor. Den korta korridoren gick jag i minst i en halvtimme. Den bara fortsatte. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag såg dörren, men den var hela tiden på samma avstånd, som om korridoren sträcktes ut. Jag vet inte varför jag fortsatte att gå heller. Det var som om jag fastnat i en loop. Sedan lossnade det, och med ens stod jag inför badrumsdörren.

Direkt när man kliver in i badrummet är det första man ser framför sig en spegel. När jag slog upp dörren såg jag att min spegelbild inte hade några ögon. Min mun hängde öppen i spegeln, och allt jag kunde se där inne var rött. Jag knep ihop ögonen, vände bort huvudet och räknade till tio. Sedan tittade jag tillbaka och såg mig själv som normal. Jag gav min spegelbild ett svagt leende, den gjorde detsamma. Jag pustade ut.

Medicinskåpet spratt upp med ett klick. Det fanns ingenting där inne. Det var helt tomt, eller snarare, det var ett bottenlöst hål. Jag lyste med min lampa in i skåpet, och ljuset svaldes innan det nådde fram till någon vägg. Jag tog en tandborstmugg från handfatet. Lite frånvarande registrerade jag att det inte var den mugg som jag ställt där. Muggen jag hade köpt var var av blå plast. Denna kopp var snidad i trä, och prydd med virvlande, insnidade mönster. Jag tog lite sats och kastade in muggen i medicinskåpet. Det hördes inte ett ljud när den försvann, och inte heller något ljud som avslöjade att den landat någonstans. Jag slog igen skåpsluckan. Det här var alldeles för mycket för mig. Mitt huvud kändes tomt. Jag slog på kranen för att skölja av ansiktet, men vätskan som kom ut ur tappen var kaffefärgat och luktade handsprit. Jag suckade, stängde av kranen och haltade ut i korridoren igen.

Mina händer sved av köld och jag skakade. Knät var verkligen inget problem, mest för att jag skulle frysa ihjäl här inne långt innan jag förblödde. Men det hade funnits vinterkläder i botten av kistan i sovrummet, på andra ändan av korridoren, och jag kunde inget annat göra än att hoppas att de skulle finnas kvar. Dit kom jag utan problem, och där stod kistan. Men på väggen ovanför fanns ett papper fasttejpat. Jag såg på håll att något var skrivet på det, skrivet med snabba, panikslagna bokstäver. “RÖR EJ.” Bredvid kistan låg ett annat papper, som jag böjde mig ner för att plocka upp. Under lappen låg ett tjänstekort märkt polis med stora bokstäver tillsammans med en tomhylsa.

Jag läste den handskrivna texten på pappret.

Jag har varit här i dagar. Jag vet inte hur länge. Min klocka slutade fungera. Jag försökte bryta upp väggen för att komma ut. De tyckte inte om det. Jag såg något på andra sidan som gjorde att jag inte ville leva längre. Snälla, titta inte ut. Du kommer att ångra dig.

Jag är ledsen Sarah, men jag har inget val. Säg till Brad att han kan få min lastbil.

Terry Ames.

När jag förstod vad som hade hänt blev jag iskall. De hade faktiskt skickat en polis för att kolla stugan. Det gjorde ont i magen. Jag försökte att inte tänka på vad som hade hänt honom.

Jag lyfte på kistlocket. En del av sakerna fanns kvar men hade förändrats, som tandborstmuggen hade förändrats, men det mesta var fortfarande i samma form som när jag hade lagt det där.

Tanken var oundviklig, trots att jag försökte skygga för den: jag skickade den mannen i döden. Jag fick honom att åka hit och det hade kostat honom livet.

Jag rotade mig igenom filtarna som låg längst upp i kistan och plockade fram alla vinterkläder jag hittade. En varmtröja gick sönder när jag drog fram den, den var plötsligt gjord i ett material som liknade toalettpapper. Jag använde en gammal halsduk för att binda om mitt ben. Det var inte den bästa lösningen, men det fungerar för tillfället.

Tårarna kom och jag hulkade till. Jag hade skickat en man till en ensam, vidrig död, bara på grund av min nervösa, själviska och fega fruktan. Varför hade jag gjort det? Varför hade jag inte bara åkt hit själv? Jag försökte stilla min andning och fokusera på vinterkläderna, jackan, täckbyxorna, mössan.

Jag klädde på mig allt. Det kändes redan varmare.

Var hade hans kropp tagit vägen? Någon hade flyttat hans kropp och vapen härifrån, men lämnat lappen och tomhylsan. Det dåliga samvetet försvann och pulsen steg igen.

Någonstans knackade det lätt, som ljudet av när ett pappersark faller ner på golvet. Det följdes av en grymtning, som om någon fylldes av vrede, och känslan av att inte vara ensam fyllde mig igen. Jag kom upp på benen, sprang ut och slog igen dörren bakom. Jag spände ryggen, som om min kropp fysiskt hindrade mig från att vända mig om. Om något hade jag den här dagen lärt mig att lyssna på mina ryggmärgsreaktioner.

Jag kom in i köket igen, och drog fram en stol från bordet. Sedan tog jag fram mobilen. Det borde jag ha gjort för länge sedan, varför jag inte hade tagit fram den än kunde jag inte förstå. Mobilen visade att jag hade full täckning. Jag slog 112. Vad skulle jag säga? Att min stuga hade förvandlats till ett spökhus? Nej, jag skulle säga att jag blivit tagen som gisslan, och att jag aldrig varit mer rädd i hela mitt liv. Allt det var sant. Jag skulle också berätta att de som höll mig som gisslan, vilka de än var, hade mördat en polis. Om jag berättade det skulle jag få hjälp. Då blev det liv i dem. Jag tryckte på den gröna ringknappen.

Innan andra signalen svarade någon. Men först hörde jag ingenting.

“Hallå? Hallå?”, ropade jag.

Sedan steg ett mummel i telefonen. Det var knappt hörbart till en början, men blev gradvis högre. Jag lyssnade en stund. Jag vet inte varför, jag borde ha lagt på så fort jag förstod att det inte var polisen. Det var obegripliga, arga viskningar, på ett språk jag bara hört en enda gång tidigare. Då och då hördes gälla skrik, som lät som upphetsade snyftningar. Jag började känna yrseln och kallsvetten igen, som att jag skulle svimma. Sedan slutade rösten viska och började prata. Men något hade förändrats, och det tog mig en stund att förstå vad. Rösten var inte längre i telefonen. Den var precis bakom mig. Jag kände varma pustar av luft mot nacken. Jag flög upp ur stolen och slängde telefonen ifrån mig på bordet.

Långsamt vände jag mig om och lyste med ficklampan mot diskhon. Ljuset reflekterades i kranen, men inget annat syntes. Det var tomt i köket.

Ett högt, gällt pling hördes som fick mig att nästan sätta hjärtat i halsen. På bordet vibrerade samtidigt min mobil. Jag hade fått ett sms. I förhandsvisningen på skärmen såg jag att någon hade skickat mig en bild.

Jag ryckte ut batteriet ur mobilen och stoppade dem båda i fickan. Något hade redan en gång visat att det kunde inta min telefon, och jag kunde inte längre lita på den. Vad den där bilden än föreställde ville jag inte se den. Det kunde bara bli värre.

Med ficklampan flackande framför mig började jag gå runt så tyst jag kunde för att hitta en väg ut därifrån. Jag granskade varenda möbel och föremål. Även vissa saker här hade förändrats. TV:n bestod nu av ett grönt, svampigt material jag inte kände igen. Fjärrkontrollen också. Jag puttade till den med ficklampan men den rörde sig inte, som om den vägde ett ton. Tidskriftshögen löstes upp i damm när jag rörde vid den. Saltkaret också, men när den försvunnit fanns saltet kvar, förvandlat till en solid, lila kristall.

Mest slående var fortfarande trappan. De vassa metallspikarna var oförändrade och kändes livsfarliga att ens komma i närheten av. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna ta mig upp till övervåningen.

Dörren som ledde till källaren fanns dock fortfarande kvar, upptäckte jag då. Jag drog försiktigt upp den, och träffades i ansiktet av en kall vindpust. Där inne var det mörkt. Trappan som ledde ner till vilplanet var borta. Där den suttit var det lika outgrundligt svart som det hade varit i medicinskåpet. Men som för att understryka hur bisarrt allt hade blivit kunde jag fortfarande se vilplanet och trappan som ledde därifrån. Jag återvände till köket och tog ett av äpplena jag hade lagt i en korg åt mina gäster. Det visade sig nu vara gjort av något som liknade brons, och vägde ungefär fem kilo. Sedan gick jag tillbaka till dörröppningen, och så släppte jag äpplet ner i tomrummet. Det absorberades av mörkret. Jag hörde det aldrig landa.

Återvändsgränd igen, alltså. Återvändsgränder överallt. Jag hade letat igenom hela den tillgängliga delen av stugan nu, och ingenstans fanns någon väg ut eller bort. Jag sjönk ihop bredvid dörren och kände mig som en myra som någon fångat i ett glas.

Jag lade huvudet på ena knät, det som inte var skadat, och tittade håglöst in i det mörka trapphuset. Ficklampan i min vänstra hand lyste in och fick något som satt monterat på väggen att kasta en smal, avlång skugga. Mina ögon vidgades. Skuggan avtecknade sig som en strimma av hopp. Trappan var visserligen borta, men räcket fanns tydligen kvar.

Jag reste mig och böjde mig fram, över det ogenomträngliga mörka. Att klättra ner för räcket var farligt, men det var den enda vägen som ledde någonstans, och jag var desperat.

Jag satte ficklampan under armen och provade att dra hårt i räcket. Det satt ordentligt i väggen. Så höjde jag foten, märkte att den darrade, och sträckte ut benet över tröskeln till trapphuset, över mörkret. Jag visste att jag stod i begrepp att utföra mitt livs mest desperata handling hittills. Jag satte ficklampan i munnen, tog ett fast grepp om räcket med båda händerna och klev över tröskeln.

Jag hängde fritt mot väggen. Om mörkret som nu omslöt mina ben och fötter hade en annan temperatur än huset så kände jag det inte under mina täckbyxor och kängor. Så gled jag ner för räcket med ena handen, och följde efter med andra. Ett snäpp närmare vilplanet. Vinkeln gjorde det svårt att hålla balansen. Mitt smärtande knä slog hela tiden mot väggen och sände blixtar genom hela kroppen. Det började bränna i mina armar. Jag hade aldrig klättrat så här förut.

Strax efter att jag kommit halvvägs var det något som tog tag i och drog i min ena fot. Första gången tappade jag nästan greppet och föll ner. Jag skrek till, drog upp min fot, och snabbade på med att glida ned för räcket. Det fortsatte att rycka till i fötterna då och då. En gång släppte det inte greppet, utan drog hårdare och hårdare, medan jag vilt kämpade mot. Skräcken för att falla ner i den mörka tomheten där någonting tydligen fanns som försökte komma åt mig gav mig oanade krafter, och till slut kunde jag svinga mig så långt åt sidan att jag nådde med ena foten till vilplanets tröskel. Jag sparkade till våldsamt några gånger för att hålla det som försökte ta mig undan, och svingade mig sedan så häftigt åt sidan att ena foten nådde över tröskeln. Genom att falla baklänges åt rätt håll kom jag in på vilplanet, och rullade för säkerhets skull upp mot bortre väggen.

Jag hade klarat det. Lättnaden var fysisk. Jag satt hopkurad mot väggen och djupandades medan jag masserade mina ömma händer. Törsten, akut så det kändes som eksem i halsen, gjorde sig påmind. Jag hade inte druckit något på många, utmattande timmar.

Jag var fortfarande öm i händerna och mina armar kändes som sönderkokt spaghetti, men jag reste mig mödosamt och gick ner för de sista trappstegen, ner till gillestugan.

Det första jag märkte var ljusen. Två tända stearinljus fladdrade svagt på soffbordet. Jag riktade min ficklampa dit, och ångrade omedelbart mitt beslut att ta mig ner dit. Mellan ljusstakarna låg ett par ögon. Rester av muskler och nerver satt kvar på dem. De var omöjliga att slita blicken från. I dess bakgrund fanns något ännu hemskare att se, men då lade jag inte ens märke till det. Det var först när jag tog ett försiktigt steg framåt, och hörde en flämtning, som jag höjde ficklampan och höll på att tappa balansen av chock.

Det var flickan jag hade sett i bilen. Hon var upphängd i kedjor i taket bakom bordet med ljusstakarna. Jag tänker inte gå in på detaljerna, tänker inte beskriva vilket skick hon var i, hennes ögon var borta. Hennes bröstkorg rörde sig. Hon var fortfarande vid liv.

Jag kände synen brännas fast i mig. Av allt absurt och fruktansvärt jag idag sett var detta det jag mest intensivt hoppades inte skulle vara sant, bara en hallucination.

Flickan flämtade till. Hon vred upp huvudet och vände ansiktet mot mig. Jag drog ofrivilligt efter andan.

“Hjälp mig…”, kved hon.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag stod där handfallen.

“Stoppa dem. Det gör så ont.”

“Jag ska hjälpa dig”, viskade jag. “Vad heter du?”

“Cindy.”

“Cindy, försök vara lugn. Jag ska hämta hjälp. Du kommer räddas. Okej?”

Jag var nära tårarna. Hon lät så trött.

“Du kan inte hjälpa mig. Ingen kan få någon hjälp här.”

Tonen i hennes röst förändrades.

“Vad me-”

Hon avbröt mig med ett vrål så djupt och vredgat att jag inte förstod hur hennes sargade kropp mäktade frambringa det.

“Ingen kan hjälpa varken dig eller mig!”

Det var som hon hade blivit besatt.

“Varför tog du mig inte ur bilen och räddade mig då, när det fortfarande fanns en chans att rädda mig?”

Jag kunde knappt andas.

“Hur visste du att jag tänkte göra-”

Cindy avbröt mig igen.

“Du kan visst inte rädda någon alls, eller hur, Mark? Först var det Penny, och nu jag!”

“Penny? Hur vet du om Penny?”

“Jag vet ganska mycket, Mark. Jag vet vad som varit, vad som kommer att bli och vad som kunde ha varit. Jag känner till osthyveln, Mark. Bilturen till Nevada. Tevestunden.”

Med lugn, nästan lustfylld röst började Cindy började berätta för mig själv om mina mest pinsamma hemligheter. Bara med ett ord åt gången, men jag visste precis vad hon syftade på, som man gör med händelser man ältat för sig själv om och om igen. Hon gick igenom dem en efter en, till och med några jag hade glömt. Jag började skrika.

“Sluta! Lägg av!”

Den vanställda flickan blev tyst i ett ögonblick. Sedan fortsatte hon, med sin lilla flickröst, som samtidigt var så djupt förvriden.

“Nej. Jag vill straffa dig, Mark. Jag vill få dig att känna bara en liten del av den smärta jag bär. Jag vet hur mitt liv skulle ha blivit, om du bara hade räddat mig. Jag skulle ha gift mig vid 26 års ålder med en man som hette Arthur Levant. Vi skulle ha blivit lyckliga tillsammans.”

Hennes ögonlösa hålor stirrade intensivt på mig.

“Jag vet att jag vid 20 års ålder skulle övertala en kompis, en Johnny Hicks, att inte köra rattfull. Nu kommer han göra det och köra ihjäl en hel familj.”

“Men lyssna. Jag är ledsen. Jag visste inte…”

“Jag ska nog visa dig, Mark”, fortsatte hon, som om hon inte hört mig. “Jag ska visa dig en gång för alla.”

Mitt huvud blev tomt. Jag kunde varken prata eller tänka. Allt blev svart.

Så slog jag upp ögonen och var tillbaka i stugan. Det var 2005. Det visste jag på något sätt. Penny stod på den allra översta stegpinnen. Hon målade den allra översta delen av väggen. Jag visste att jag borde vara stressad. Hennes stugprojekt hade redan skuldsatt oss upp över öronen. Men när hon tittade ner på mig med sina vackra ögon var allt jag kunde tänka på att hon var perfekt. Varför hade jag inte tänkt på det oftare?

“Oroa dig inte, älskling. Vi kommer tjäna tillbaka allt och mer därtill!”

Hennes röst var så mjuk. Jag hörde mig själv svara henne med betydligt kantigare röst.

“Jo, men just nu, den här veckan, hade vi inte råd att köpa färgen. Allt jag säger är att det kunde ha väntat till nästa vecka.”

“Ju snabbare vi blir klara, desto snabbare kan vi få betalande gäster. Allt kommer att ordna sig, Mark. Tolv dollar över budget spelar ingen roll. Ta en pensel och hjälp till.”

Jag hörde nu på hennes subtila undertoner att Penny också var stressad. Hon var bara bättre än jag på att dölja det.

Jag stod där och såg henne måla vidare. Hennes pappa hade byggt hus i hela sitt liv. Om någon hade lärt sig något om att tjäna pengar som hyresvärd var det hon. Men det visste jag att jag inte tänkte på då. Då var jag arg över de där tolv dollarna hon hade spenderat utan att fråga mig först.

Jag förberedde mig på att få höra min egen röst säga de sex ord jag ångrat mest i mitt liv.

“Jag går ut på en promenad.”

Jag visste hur det skulle fortsätta. Det skulle bli en fin promenad. Himlen skulle vara klarblå, vårdagen perfekt. Den skulle hjälpa mig att rensa bland tankarna och när jag klev in genom stugans ytterdörr skulle jag vara på bättre humör, redo att hjälpa Penny med målningen.

Istället skulle jag hitta Penny på golvet i en blodpöl. Hon hade ramlat från stegen, slagit huvudet och förblött. Jag skulle ringa en ambulans, men hon skulle dödförklaras där på golvet. Livet skulle aldrig bli bra igen. Visst, jag skulle genomföra renoveringen av stugan, driven av tanken på att det hade varit Pennys önskan. Folk skulle börja komma dit, ryktet spridas om ställets skönhet, ända tills jag skulle behöva börja tacka nej till bokningar eftersom det alltid var fullt. Hon skulle få rätt. Allt skulle ordna sig. Det var bara att jag skulle hata varenda sekund jag tillbringade i stugan, eller ens tänkte på den. För smärtan skulle aldrig försvinna. Aldrig ens dövas.

Men jag fick aldrig höra min röst säga de sex orden jag fruktade. För här, i det parallella universum som Cindy visade upp för mig, gick jag till trappan, men så stannade jag upp på första trappsteget, vände mig om och sade:

“Jag har egentligen inte lust att gå på en promenad.”

“Men kom hit och måla då! Vi har fortfarande mycket att göra!”

Så det gjorde jag, jag tog en pensel och doppade den i vit färg och började omsorgsfullt täcka väggen. Och när stegen Penny stod på började vingla släppte jag penseln och grep tag i stegen.

“Herregud! Jag kunde ha ramlat ordentligt där!”

Hon lät uppskrämd.

“Jag hade fått städa upp resterna av dig från golvet med en svabb!”

Hon skrattade. Jag också.

Stugan skulle bli en succé. Ännu vackrare och mer inbjudande än den var nu. Folk hyr hellre av ett gift par än av en änkeman, antar jag.

Jag såg min egen lyckliga framtid spelas upp framför mig. Jag såg mig själv avvisa ett par från den lilla staden Alford i Florida, paret Anderson, eftersom vi var alldeles för fullbokade. Jag hörde mig själv beklaga att vi inte kunde pressa in dem vid de mycket specifika datum de önskade sig.

Jag såg de två vackra barn vi skulle få, Harry och Andrea Gray. Harry skulle leva ett enkelt men hederligt som bilmekaniker, och Andrea skulle bli en av de bästa fastighetsmäklarna i hela södra USA. Hon kunde sälja igloos på stranden.

Jag och Penny slutade hyra ut stugan när vi blev för gamla för att städa och ta hand om den. Vi flyttade istället in i den. Penny var lika vacker även när hon var åldrad. Jag skulle dö före henne. Någon sjukdom, oviktigt vilken. Det sista jag skulle se omkring mig innan jag somnade in var min fru, våra barn och våra barnbarn.

Det blev mörkt igen. Sedan kom verkligheten rusande tillbaka till mig, så kall och tydlig i sina konturer att jag förstod att allt jag upplevt i stugan varit på riktigt, för det hade inte alls varit som den varma alternativa framtid jag precis fått se. Jag föll ned på knä, ville bara tillbaka. Inte ens gråta kunde jag, bara stirra med munnen hängande öppen. Jag skulle aldrig få vara med om allt det vackra jag fått se. Och det var mitt fel, och min egen idiotiska surhet över 12 dollar.

Jag hörde Cindys röst, full av hån.

“Du räddade henne inte. Du räddade henne inte!”

På spiselhyllan låg en gammal spiselkrok i gjutjärn. Eldstaden var fejk, skorstenen den var kopplad till var pluggad, men den var en trevlig dekoration. Jag reste mig och gick fram till den, tog den i handen och vägde den – den kändes som om den var gjord av någon form av trä nu – och gick över till flickan där hon hängde i sina kedjor.

“Jag är bara ett barn!” Hennes röst blev liten och ynklig igen. “Du skulle väl inte skada ett barn, Mark!”

“Du är inte ett barn, du är ett monster.”

Jag lyfte kroken. Jag ville döda henne, för att hon avslöjat för mig mig hur mitt liv hade kunnat sett ut.

Cindy gav upp ett tjut. Hon lät pinad och skräckslagen. Under hennes skrik hördes något annat, ett ljud av något som revs uti. Ett hål i hennes bröstkorg gick upp och ut strålade knivskarpa ljusstrålar i mörklila. Hela rummet lyste upp. Jag släppte höll för ögonen medan jag tog ett par steg bakåt, men genom fingrarna såg jag två utmärglade figurer kliva fram ur det lila ljusskenet.

Sam och Martha hade blivit ännu blekare. De var benvita som sminkade mimare nu. När de klev fram ur motljuset och blev synliga såg jag att de båda hade förvridna ansikten, som om deras ansiktshud spände hårt över deras kranier. Sam verkade försöka le, och han sträckte fram händerna mot mig, och alla hans fingrar tycktes ha förlängts med en extra led. Med händerna böjda som klor kom de båda emot mig. Jag svingade spiselkroken och träffade någonting med en dov duns. Sam gjorde ett ljud och föll ihop. Det verkade göra Martha vansinnig. Hennes ögon var små och tomma, som en fågels. Hon kastade sig över mig, med hennes vassa naglar slet hon sönder mina byxor och grävde sig in i min hud. Jag slog henne så hårt jag kunde i ansiktet med spiselkroken. Hon släppte inte, verkade inte ens reagera på slaget. Jag märkte en rörelse i ögonvrån och tittade upp just för att hinna se Sams utsträckta hand träffa mig i ansiktet, och jag tappade ficklampan men höll ännu spiselkroken i ett hårt grepp. Martha höll krampaktigt tag om mina ben medan hon väste och liksom klickade med munnen för sig själv, och jag tappade balansen och föll baklänges. Jag hann inte ens ta mig upp på axlarna förrän Sam tog tag i min jacka och Martha grep tag i mina ben, och tillsammans började de bära mig mot ljuset.

Något primitivt i min hjärna tog över. De fick inte ta mig med sig, var de än skulle gå. De verkade inte märka att jag fortfarande hade spiselkroken i handen, eller så brydde de sig inte. Jag slog Sam så hårt jag kunde i bakhuvudet. Det krasade och hans huvud studsade framåt, men mer än så reagerade han inte ens. De fortsatte släpa mig med sig in i ljuset, och jag kände mig allt mer maktlös inför det.

Då såg jag någonting litet som pulserade någonstans inne i ljuset. Det slog snabbt, snabbt. Det var Cindys hjärta, synligt i hennes öppna bröstkorg, fortfarande inuti henne. De verkade inte ens ha lagt märke till det. Saker hände i ultrarapid nu. Sam hade klivit halvvägs in i ljuset, med sina händer under mina armar. Jag slog så hårt jag kunde med spiselkroken mot Cindys hjärta, ett desperat, sista slag. När jag träffade organet exploderade det. Mitt huvud fylldes av omänskliga skrik. Allt snurrade. Det kändes som att världen smälte. Allting blev mörkt. Jag försvann.

Jag vaknade upp. Det var mörkt och luktade vidrigt. Jag kröp omkring och famlade med handen framför mig tills jag hittade ficklampan. Jag tände den, och såg mig omkring. Cindy hängde slappt i kedjorna i taket. Förruttnelsen av hennes kropp hade gått märkligt långt. Bredvid henne låg Sams överkropp. Hans ben och underkropp måste ha blivit kvar på den andra platsen, den de skulle tagit mig till. I ett hörn i gillestugan satt Martha, blek och flåsande. Hon skakade som om hon höll på att kvävas. Till slut rätade hon ut sin rygg helt, varpå hon sjönk ihop på golvet. Jag petade på henne med ficklampan. Hon var död.

Stanken kvävde mig. Jag måste komma ut. Jag såg att ett svagt men skirt ljus föll mot väggen inne i trapphuset, och sprang dit.

Avgrundsmörkret var borta. Trappan var tillbaka. Jag haltade upp för dem så snabbt jag kunde, och såg dagsljuset strila in genom ytterdörren. Jag glömde helt mitt skadade knä och någon sekund senare var jag ute på verandan utanför stugan. Jag föll ner golvet och grät. Jag var fri. Solen, jag trodde aldrig jag skulle få se den igen. I bildörren fanns en flaska vatten. Jag kastade mig in i bilen och svepte vattenflaskan jag hade haft stående i mugghållaren.

Klockan på bilens instrumentbräda visade 18:13. Sex minuter hade gått sedan jag klev ur bilen. Jag skrattade. Skrattade som en galning, skrattade tills jag grät, grät medan jag körde därifrån.

Det tog mig två månader att återvända till stugan. Inte en enda god natts sömn fick jag under den tiden. Jag hade avbokat alla sommargäster med hänvisning till att en vattenläcka inträffat. Till slut insåg jag att jag måste återvända om jag ville få ett avslut. Jag hade hoppats att det skulle vara förlösande att riva bort alla spånskivor från fönstren. Men det var det inte.

Under min korta vistelse i stugan var jag oavbrutet livrädd. Rädd att jag återigen skulle sväljas av det där mörkret och kölden som hade varit som stugans vidriga spegelbild. Rädd att jag inte skulle kunna fly den gången, och att jag långsamt skulle frysa ihjäl där utan att någonsin förstå vad det var.

I gillestugan låg kropparna kvar. De måste tas om hand. Jag trädde sopsäckar över armarna, satte på mig andningsmask och släpade ut dem på gräsmattan. Likmaskarna föll i ett spår efter dem. Cindys kropp var så upplöst att mina fingrar gick rakt genom huden, ner till hennes ben. Jag kräktes flera gånger.

Värst av allt var dock att Martha på något sätt fortfarande var vid liv. Hennes små, djuriska ögon följde varje rörelse jag gjorde. Jag försökte ignorera det. Jag grävde ett djupt hål i blomsterrabatten, välte ner kropparna och hällde flera tiotals liter fotogen över dem. Särskilt noga var jag med att Martha var helt indränkt. Jag hällde dunk efter dunk över henne medan hon tittade på mig. Sedan satte jag eld på dem.

När de brann gömde jag mig inne i stugan. Jag kunde inte titta på. När jag skottade jorden över de rykande resterna undvek jag att titta ner.

Dagarna som följde ägnade jag åt att städa stugan. Jag sov i bilen.

När jag var färdig körde jag därifrån utan att någonsin tänka återvända. Jag har inte öppnat stugan för uthyrning igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det.

Ibland ser jag skuggor röra sig i mitt hus, och skymtar blek handflator tryckta mot mina fönster. När jag ligger i sängen finns det tillfällen då jag kan känna dem stå över mig. Då vågar jag inte öppna mina ögon.

Jag vet inte vad de vill ha, men en del av mig kan önska att de skulle göra det, få det överstökat, så denna tillvaro i total, oavbruten skräck skulle få ett slut.

Jag har ständiga, återkommande mardrömmar. Oftast drömmer jag om en oändlig, stilla folkmassa av bleka människor som stirrar på mig med döda ögon. En annan vanlig dröm är att jag är inlåst i ett kallt, mörkt rum, och skriker efter hjälp. Mina ögon är borta.

Den värsta drömmen av dem alla, dock, är den om livet jag kunde ha haft med Penny. Livet som Cindy lät mig veta att jag missat. Den börjar alltid med att jag räddar Penny från den fallande stegen, sedan är det olika bilder av stunder i vårt liv, stunder som kunde ha varit verkliga om jag inte hade gått på den där promenaden.

Alltid när jag vaknar efter de drömmarna vänder jag mig över till Pennys sida av sängen med armen utsträckt, för att föra henne nära mig och viska att jag älskar henne. Varje gång famlar jag med handen över tomheten på de kalla lakanen. Och varje gång slutar det med att jag sätter mig upp, inser att allt var en dröm, och börjar gråta.

Signaturmelodi

Vi har hört “Den bekväma och mysiga stugan”, uppläst av Ludvig Josephson och skriven av en okänd författare. En creepypastaklassiker av den gamla skolan, även om den alltså också sticker ut från sin tid. En historia jag hoppas ni tyckt om. Nästa gång vi hörs är det kanske med fler klassiker, eller tvärtom, fler historier från vår egen samtida vardag. Det enda vi vet säkert är att det är om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.