Avsnitt 223: Då och nu II

En smed och småbrukare, som vi kunne kalla N., vistades en vinter i skogen, sysselsatt med timmerkörning. En kväll blev han häftigt sjuk, så sjuk att kamraterna trodde att han skulle dö. Han vred sig som en mask på kojans brits och utstötte med mellanrum riktiga illvrål. Kamraterna var översiggivna och trodde N. hade drabbats av tarmvred eller något liknande. Det var dock fem mil till närmaste läkare, varför det ansågs lönlöst att försöka hinna hämta denne. Han hann nog ej fram i alla fall. Tre timmar varade denna kamp, men härpå släppte plågorna helt plötsligt efter att ha vid sista anfallet övergått till riktiga illvrål, och N. blev omedelbart frisk och kry och kunde dagen därpå deltaga i arbetet som vanligt.

Efter någon tid fick N. veta att hans hustru fött honom ett barn vid tidpunkten, då han genomgick sitt lidande. Han hade alltså haft födslosmärtor samtidigt som hustrun. Ett par år efteråt inträffade samma händelse, men nu var N. beredd och bar tåligt sitt lidande.

– Nu skall hustrun till att få ett barn igen, sade han till kamraterna, då han började få känning av den stundande händelsen.

Och detta visade sig även vara rätt.

N. fick ytterligare flera barn, men befann sig då i hemmet. Och då gick förlossningarna utan födslovåndor för honom själv.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det jag precis läste för er var en berättelse från det gamla Sverige. Jag hittade den i boken “Från det övernaturligas värld”, utgiven 1964 av Kvällsstundens förlag i Västerås.

Ni som lyssnar på den här podden har hört om den här sortens böcker förut, samlingarna av svenska folkets upplevelser av det övernaturliga. I Creepypodden har vi till exempel, i avsnitt 79: “Då och nu”, läst upp de historier som samlades in 1938 av Stockholms-Tidningens Söndagsbilaga, och i avsnitt 24 – “När Matrix buggar” – hörde vi några av de historier prästen Stig Marklund samlade in till sin bok “Spökerier i Sverige” från 1996.

De görs knappast längre, men förr kom de ofta ut. För några månader sedan gjorde jag en liten räd och köpte de jag kunde komma över. Inte minst på Flashback, i användaren Ördögs inlägg, fick jag bra tips på titlar. För jag har alltid tyckt att det är något fascinerande med sådana här samlingar. Spökhistorier är en sorts blixtbelysta ögonblicksbilder. Världen är dess ofrånkomliga scen. Tidpunkten då vi känner oss nervösa, då vår fruktan att utsättas för något vi inte kan förstå stiger, beror på hur det ser ut omkring oss. För att förklara det oförklarliga letar vi bland våra egna värderingar och trosuppfattningar. På alla sätt handlar spökhistorier om sin egen tid och sin tids människor.

Ta historien jag berättade i början. Bara i ett gammalt Sverige, där det inte tillhörde det ovanliga att mannen var långt borta och gjorde kroppsarbete medan han blev pappa, kunde en sådan sak hända. Om en man blir pappa idag är det normala att förlossningen sker på sjukhuset, inte där hemma i stugan, och att han själv är med. På så sätt visar den villkoren man levde under förr i tiden. Och den här historien tycks dessutom uttrycka en moral. Pappan borde vara med, verkar historien säga, genom att låta honom undkomma smärtan när han faktiskt är där, vid sin födande hustrus sida.

Men det finns också något fascinerande otidsenligt i berättelsen. När det här utspelade sig var samhället könsuppdelat. Männen var män och kvinnorna var kvinnor och alla hade varsin roll. Gränsöverträdande välkomnades inte. Ändå är det en gränsöverträdande hemsökelse, detta, där mannen också genomgår det som är som allra tydligast reserverat för kvinnan. Vad för förbjudna tankar i det gamla Sverige är det egentligen vi får syn på här?

När vi drog igång Creepypodden i juli 2015 tog det inte många dagar förrän de första mejlen trillade in, där de som lyssnade själva ville berätta vad de hade upplevt. Sedan dess har det blivit många lyssnarhistorier i den här podden. Låt oss ta ett exempel på hur det kan låta. Om vi nu precis hört en historia om föräldraskapets förutsättningar förr, låt oss titta på en historia om detsamma idag, ur den här poddens inkorg.

Nyligen skickade lyssnaren Peder in den här historien, uppläst av Michael Forsberg.

Jag och min fru har ett barn, en son på nästan två år som sover oroligt. Därför har vi bestämt att en av oss sover med honom och att vi tar varannan vecka.

Jag håller samma dygnsrytm som sonen så även om jag sover ensam i det stora sovrummet vaknar jag ändå oftast ungefär samtidigt som han. Då brukar jag höra genom dörren hur det stökas och pratas – samma rutin varje morgon.

I morse vaknade jag vid halv sex av att sonen började prata. ”Lampa lampa” sade han, vilket betyder att det är dags för den som sover med honom att vakna och tända. Sedan hörde jag hur dörren till hans rum öppnades och morgonrutinen påbörjades med välling och Bolibompa på TV:n ute i vardagsrummet.

Eftersom jag ändå är vaken vid det laget så brukar jag sätta mig vid skrivbordet i sovrummet och passa på att kolla mailen, slösurfa och så vidare. Så även den här morgonen. Jag hörde hur sonen busade runt ute i lägenheten med sin mamma efter sig, pratande, skrattande, gnällande. Hörde min fru svara ömsom tålmodigt, ömsom inte så tålmodigt, som det är. De började baka, lät det som, för det gjorde de ganska ofta. Jag hörde inte vad som sades men jag hörde hur de pratade.

Fan vad de pratade och hade roligt där ute.

Jag kollade på Youtube och vad det nu var till strax innan sju, när det var dags att göra frukost. Gick ut i lägenheten och hittade sonen ensam, sittandes i soffan framför den avstängda TV:n.

”Var är mamma?” frågade jag.
”Sover” sa han.

Precis då kom min fru ut från sonens sovrum.

”Förlåt, jag försov mig,” sa hon.

Det var “Min son vaknade själv” skriven av lyssnaren Peder och uppläst av Michael Forsberg, och ja, ni hör ju. Så mycket runt föräldraskapet har förändrats. Det självklara nu är en tillvaro där man delar lika på glädjen och bördan, alla familjer med sitt eget system, men där fortfarande luckor öppnas till det okända. Hur ska man se på dessa berättelser i framtiden?

På sätt och vis hoppas jag att Creepypodden ska vara en arvtagare till de där gamla svenska böckerna som jag ju blivit en sorts samlare av. Historierna vi hör i den här podden kommer kanske en dag också läsas som en sorts skildringar av vår tid, som berättelser om hur det var att leva och tänka i vår tid, just nu. Då det vi tror är sant kanske visar sig ha varit bara en tillfällig övertygelse.

Men det finns också en annan anledning att lyssna på den här podden, och att läsa de där gamla böckerna, och det är att det ofta är spännande och kusliga berättelser man får höra. Därför vill jag i veckans avsnitt presentera några av historierna ur de där gamla böckerna, de som kom ut för så många år sedan och skildrar en annan tids övernaturligheter.

Den första historien vi hörde från “Från det övernaturligas värld”, veckotidningen Kvällsstundens bok från 1964, kom från signaturen E. H. Nord, som alltså var en av många som skickade in en egen upplevelse när veckotidningen efterlyste dem. Den andra historien vi ska höra från samma bok kommer från signaturen B., och den kallades i boken “Ett ansikte mot rutan”. Den läses av Rakel Josephson.

Det är så mycket som ej kan förklaras, ofta när en människa ska dö eller dör sker underliga ting, det har jag märkt. Vill gärna söka nedteckna en händelse ur mitt eget liv.

Jag var åtta år. Det var några dagar före jul. Det var på landet i mitt föräldrahem. På den tiden gjordes det alltid stora förberedelser för julen. Man slaktade julgrisen och man gjorde julbaket. Nu gällde det julbaket. Mor hade gått upp tidigt, redan vid tretiden på natten och gjorde sina förberedelser. Min äldre syster steg också upp. Så kokade dom kaffe.

Jag kunde inte ge mig till tåls. Det var något visst med detta julbak och jag ville ha kaffe. Först ville jag ha det till mig i soffan. Men mor skrattade och sade: “Ånej, min lille vän, så roligt ska du inte ha, du får all stiga upp, om du ska få något.”

Jag steg upp, satte mig vid fönsterbordet, sörplade i mig det heta kaffet, kände mig stor på något vis, att få vara uppe så tidigt med de stora. Jag tittade ut genom fönstret.

Det var inga gardiner förhängda. Mörk och frostigt kall stod decembernatten utanför. Då… ett ansikte mot fönsterrutan, intensivt levande. Jag skulle aldrig glömma det. Ögonen brände sig i mig. Det finns inte ord för uttrycket i dem. I så fall skulle det vara ord som oändligt vemod och sorg, men även en fullkomlig, slutgiltig resignation uttryckte de. Över hela ansiktet fanns något av det som ligger bortom tid och rum. Ansiktet kände jag väl igen, det var ju farbror Lars på Näset. Farbror Lars var en ofta sedd gäst i vårt hus.

Han var en gammal fiskargubbe, som bodde med sin gumma Beata i en stuga vid kusten, en halv mil från mitt hem. Förskräckt ropade jag till:

– Där kommer farbror Lars!

Ansiktet försvann hastigt. Jag trodde han gått förbi köksfönstret.

– Vad i all min dar, utropade mor, kommer Lars nu! Så slängde hon en blick på väggklockan.

– Klockan 10 minuter över fyra på natten, då måste det ha hänt något, då har det hänt något.

Mor gick ut, öppnade dörren och ropade ut i mörkret:

– Lars, Lars, är du där, är det nån där?

Ingen svarade. Mor kom in igen och jag fick tillsägelse av mor, att så får jag inte göra en gång till.

– Sitt inte och skoja på det viset, fy på dej! Man ska inte gäckas.

Det hjälpte inte hur jag bedyrade att jag hade sett Lars ansikte tryckt mot rutan.

– Lögnare är du, sade mor och undrande kröp jag ned i sängen igen.

När det började ljusna sent omsider kom gamla Beata. Hon hade gått den en halv mil långa vägen från stugan. Vägen var endast en eländig gångstig nu på vintern med is på här och där, varför Beata inte vågat sig ut förrän det blev lite dagning åtminstone.

Beata omtalade att Lars hade blivit hastigt sjuk under natten och dött.

– När dog han? frågade mor.

– Han dog 10 minuter över fyra i morse, löd svaret.

Det kom en sådan underlig känsla över mig. Jag hade tyckt så mycket om Lars, ty Lars hade varit en enastående berättare. Han hade seglat på världens alla hav i sin ungdom.

Hur många gånger hade jag inte suttit och lyssnat på honom med munnen halvöppen av spänning. Och nu var han borta. Jag smög mig in i soffhörnet. Katten rullade ihop sig i bollform i min famn. När jag såg Beata sitta där, liten, lätt kutryggig och svartklädd, började tårarna sakta rulla ned för mina kinder. De stannade i den spinnande kattens päls. Slött vred den på huvudet, såg upp på mig och undrade väl vad för nåt det var som kom.

När Beata gått – hon skulle vidare till prästen, sedan skulle hon stanna hos oss under natten – så kom mor fram till mig. Hon strök mig varligt över håret med sin mjöliga hand och sade varsamt och ömt med sin vackra röst: “då såg du nog ändå något i natt.”

Ja, nog såg jag något. Många, många år har gått sen dess. Men Lars ansikte tryckt mot rutan har förblivit sig lika levande genom åren. Och det har kommit mig att tro, att det trots allt finns något utanför tiden och bortom döden.

Vi hörde “Ett ansikte mot rutan” skriven av signaturen B., publicerad i boken “Från det övernaturligas värld” från 1964 och uppläst av Rakel Josephson.

Många historier i de gamla samlingarna låter så här. Det är upplevelser av att ha sett något övernaturligt, till en början bara obegripliga hemsökelser, som sedan får mening och till och med värde när de kopplas ihop med en samtida men okänd händelse.

De är lite roliga, kan jag tycka. Idag har vi tillgång till blixtsnabb och trådlös kommunikation världen över på ett sätt som man väl inte ens kunde föreställa sig i det gamla Sverige, men historier som den där visar på något sätt att vi ändå alltid tyckt att vi förtjänat att veta saker omedelbart. Om vi inte har internet, ja, då får spöken duga. För ibland måste vi faktiskt få veta vad som pågår någon annanstans långt borta. Det kan gälla liv och död.

Det ser vi i en annan historia, publicerad i en annan bok. Jag lägger nu ifrån mig “Från det övernaturligas värld” från 1964 och rör mig nästan tio år tillbaka i tiden, till en samling av upplevelser från tidningen Hemmet journals läsare. Boken de gav ut hette kort och koncist “Konstiga upplevelser” och kom ut 1956, och på sida 37 börjar berättelsen “Nödrop i natten”, skriven av signaturen A. T. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag är från Jämtland och bodde som barn i Hallviken, där min far hade byggt en liten röd stuga.

När jag var sju år gammal, började jag skolan. Det blev tidig vinter det året, med kyla och snöstormar, och eftersom jag hade lång skolväg blev jag inackorderad i Östergården, som låg bättre till.

Så utbröt det ett ohyggligt oväder, som varade några dygn – en snöstorm som jag aldrig sett maken till. Skolan stängdes ett par dagar, då det inte gick att hålla vägarna öppna.

Jag längtade hem förfärligt – jag visste att min mor var ensam med två yngre syskon, eftersom far hade rest till Östersund. Men det fanns inga möjligheter för mig att komma någon vart.

En natt, när snöstormen rasade som värst, väcktes jag av en häftig knackning på fönstret bredvid min säng och hörde min mor ropa: “Hjälp, hjälp!”

Jag rusade upp och tittade ut, i tron att mor stod utanför på gården. Men jag såg bara jättestora snöflingor som yrde runt. Jag kröp ner i sängen igen men kunde inte somna utan tänkte på mitt hem och på min mor. Tänk, om hon blivit insnöad! Det hade hänt ett par år tidigare, men då hade far varit hemma och skottat.

På morgonen var det bättre väder. Man plogade överallt, men mitt hem låg så avsides och det var långt till grannarna.

Jag gick och grubblade över hur jag skulle kunna komma dit. På eftermiddagen bad jag att få ge mig iväg till fots, men det fick jag inte. Nästa natt hörde jag samma knackning på mitt fönster, och mors förtvivlade rop på hjälp upprepades. Hela natten låg jag vaken och grät. Jag förstod att något var på tok där hemma.

Nästa morgon måste jag gå till skolan. När jag kom dit, gick jag direkt till min fröken, talade om allt och hur rädd jag var, att det hänt min mor något, och bad att få gå hem.

– Det skall du visst få, svarade hon, men inte ensam. Du skall få ett par starka pojkar till hjälp!

Det fick jag, och dessutom gav hon mig en kälke, två snöskovlar samt mjölk och mat.

Vi startade halv tio. Det tog flera timmar att komma fram till mitt hem, som såg ut som en enda stor snödriva. På långt håll hördes bultningar och rop. En av pojkarna banade sig väg fram till fönstret, som vätte mot vägen. Snön låg hårt packad, men han lyckades till slut nå dit och skotta bort snön från rutan, så att mor fick veta, att räddningen var nära. Den andra pojken hade under tiden arbetat sig fram till dörren och skottat ett hål i den hårda snön, så pass stort att jag kunde tränga mig in i det iskalla huset. Min mor omfamnade mig och grät. I fyra dagar hade de varit insnöade.

När veden tagit slut, hade hon slagit sönder tre stolar och en pall till bränsle. Det förslog emellertid inte långt, och nu var väggarna betäckta med rimfrost.

Men vem var det som knackade och väckte denna ängslan till liv hos mig?

Vi hörde “Nödrop i natten”, skriven av signaturen A. T. och uppläst av Ludvig Josephson, ur Hemmets journal-boken “Konstiga upplevelser”.

I samma bok finns en annan berättelse med, som väcker andra funderingar. Spökupplevelser som visar sig vara varningar för något som händer eller har hänt är ju i någon mening, åtminstone dramaturgiskt, förklarliga. Men vad ska man göra av syner som bara är omöjliga? Hur ska man förstå dem?

Hör bara här, vad någon i Sverige var med om någon gång i mitten av 1910-talet. Historien är inskickad till Hemmets journal och kallas i boken “Konstiga upplevelser” “Kvinnan på vattnet”. Den läses av Rakel Josephson.

En stilla sommarkväll för ett fyrtiotal år sedan hade jag och min make en underlig upplevelse. Vi hade besökt mitt föräldrahem som lag på andra sidan Borgsjön och var i båt på väg hemåt igen. Det var mitt under högsommaren och just som på dagen fast det var omkring midnatt.

Vi var nästan mitt på sjön när jag såg en svartklädd varelse komma gående ner mot stranden. Litet häpen kunde jag se att den svartklädda gick rakt ut i sjön. Det såg otäckt ut och jag fick för mig att det var en självmordskandidat som tänkte dränka sig. Det sade jag också till min make, som slutade att ro för att avvakta vad som skulle hända.

Döm om vår häpnad när vi sâg hur den svartklädda kom allt närmare med god fart, utan att sjunka. Med glidande rörelser och svängande armar såg det ut som om hon åkte skidor på vattnet och kursen var direkt på vår båt. Jag skrek av förfäran och bad min man ro undan. Det gjorde han också, men fastän han rodde allt vad han orkade såg det inte ut som om vi skulle komma ur vägen. Vi stirrade på det svarta vidundret som närmade sig och jag är övertygad om att min make kände samma hemska fasa som jag under de fem minuter han arbetade för att få vår båt ur farozonen.

Så passerade hon oss. Ett vitt ansikte med svarta brinnande ögon och en skarp näsa syntes under den svarta silkesduken med frans, som hon hade runt sitt huvud. När hon svepte nära förbi vår båt med sin vida böljande kjol, kom bâten i gungning och vi kände kyla i vinddraget som svepte omkring oss. Det skummade och fräste omkring den svartklädda, när hon manövrerade sig fram över det vita elementet.

Vi satt där i båten, paralyserade, och såg efter den underliga varelsen, som fortsatte i samma takt. Det tog inte lång stund förrän hon nådde land på motsatta stranden, tog vägen mot kyrkan och försvann ur vår åsyn.

Min make hade aldrig tidigare trott på syner eller skrock. Allt sådant hade en naturlig förklaring. Men vad vi den natten såg var ju även för honom så obegripligt att han rubbades i sin tro.

Min make och jag gjorde oss ofta den frågan: Hur hade det gått för oss om vi inte hunnit undan? Hade det hänt en katastrof? Upplevelsen var så hemsk att vi aldrig mera dröjde oss kvar allt för sent när vi rodde över till mitt föräldrahem. Men ofta har jag undrat om inga fler i de trakterna sett den svartklädda kvinnan.

Det var “Kvinnan på vattnet”, införd i Hemmets journals bok “Konstiga upplevelser” från 1956 och uppläst av Rakel Josephson.

Hur kan en sådan här upplevelse, omöjlig att tolka men också att glömma, se ut idag? Ja, det hittar vi exempel på i poddens inkorg. Låt oss till exempel lyssna på historien “Högvakten”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Michael Forsberg. Den handlar om något märkligt som hände inte någon gång för hundra år sedan, utan i vintras.

Jag är 24 år och jobbar som gruppbefäl i försvarsmakten. Det jag nu ska berätta om hände i vintras då jag gick som avlösningsförare när mitt förband bemannade högvakten på Stockholms slott.

I enkla termer är man som avlösningsförare del av befälslaget. Man är den som går först i ledet av de som ska eller har stått post. Man är med och skriker order i ceremonierna, ser till att turister och civila inte står i vägen för avlösningen när man går runt slottet. Man ser även efter att de soldater man är gruppchef över mår bra, i mitt fall innebar detta utöver att serva dom med varm saft eller kaffe efter ett särkilt kallt pass att få dom att lyssna på avsnittet “Slottsvakten” ur er podd. Detta var innan ett nattpass och det visade sig att de inte tyckte att det var ett riktigt lika roligt sätt att höja moralen som jag. En av killarna lovade att han såg en kvinna tvärs över gatan som bara stod där, gick en sväng, och sedan stod hon där igen. Att det var en demon eller ond ande som kvinnan i historien tror jag inte på, men att han var skraj, och rätt sur när han kom in igen, det kan jag lova. I efterhand tyckte dock alla att det var ganska roligt och har sagt att “om de blir avlösningsförare skall de minsann utsätta sina för samma sak.” Men hur som helst. Nu kommer vi till min historia.

När ens avlösning står kring slottet har man som avlösningsförare lite dötid. Jag spenderade mycket av den tiden i expeditionen där expeditionsbiträdet som råkar vara en god vän till mig satt under många av mina pass. I expeditionen finns kameraövervakning kring slottet, en av kamerorna ser ut mot yttre borggården och man ser en av postkurerna från sidan. Av en händelse, mitt i allt skitsnack med min vän, tittade jag upp på en av kameraskärmarna. Där såg jag posten som stod snyggt och prydligt utanför kuren. Jag blev alltid lite stolt när jag såg mina poster stå eller gå där och göra allt rätt. Det var trots allt jag som träna dem i flera veckor för att göra allt de skulle, och göra det rätt och snyggt. Medans jag såg på kameran såg jag plötsligt en helt svart figur gå förbi postkuren. Figuren försvann in bakom kuren… Och borde väl kommit fram på andra sidan? Men nej. Ingen syntes komma ut på andra sidan kuren.

Efter postpasset frågade jag posten om hon sett något, men nej. Ingen hade synts till på hela passet vilket i sig inte hade varit konstigt då det hade börjat bli sent på kvällen och yttre borggården inte ofta besöks när det är mörkt och majoriteten av allt folk i Gamla stan är turister som rör sig mellan barerna. Men jag lovar att någon var där på kameran.

På yttre borggården står två poster som ser varandra. Så jag frågade den andra också. Han hade sett någon, eller hade han det? Han trodde nog att någon klädd i svart varit där men kunde inte säga något säkert, han hade ju inte sett någon gå in eller ut ur varken slottet eller någon av de gångar som man kommer in på yttre borggården via. Jag har grubblat över vem, eller vad det var jag såg den vinternatten länge men inte kommit fram till något övertygande. Posten borde ju ha lagt märket till om någon befann sig där, figuren gick ju mitt framför henne! Och är det någonting man som post är uppmärksam på kvällstid så är det de människor som rör sig kring en, det är trots allt det enda nöjet man har de två timmarna man står där, att folkskåda.

Det andra jag såg under högvakten var även detta i expeditionen. Denna gång satt jag och passade telefonen och kamerorna medans min kollega var på toaletten. Det var varmt och skönt inne i det lilla rummet, från pentryt hördes kaffemaskinen surra stillsamt men annars var det helt tyst. På dörren in till expeditionen sitter en kamera, som ett titthål men som går till en liten TV-skärm. Ser man någon där kan man trycka på en knapp för öppna dörren. Jag satt och tittade i en lista över permissionsansökningar när jag i periferin såg någon röra sig på TV-skärmen. Jag hann lägga fingrarna mot knappen men när jag tittade upp på skärmen för att se vem det var jag skulle öppna för så fanns där ingen på skärmen. Bara en tom pelargång. Det gick någon minut av att jag bara satt och funderade på vad jag just sett.

“Gå inte in dit” skrattade min kollega medan hon smällde igen toadörren bakom sig. Jag blev lite överrumplad av det plötsliga avbrottet i tystnaden och måste ha sett lite smått skrämd ut för hon skrattade åt mig och frågade om det var ett spöke eller kaptenen jag sett. Jag skakade av mig mitt något skrämda och mycket fundersamma ansiktsuttryck och svarade med ett leende att det bara var hon som överraskat mig. Svaret på detta blev bara att jag skulle ta en snus och att det snart var dags för mig att göra mig redo för att genomföra nästa postavlösning. Jag lydde glatt och glömde snabbt bort egenheten.

På grund av det som hände den vintern var jag så illa tvungen att läsa på lite om Slottets olika spöken. Det talas om en vålnad på slottet kallad för Grå gubben. Han skall enligt tradition vara en skyddsande som kan förutspå framtiden och lever i källarresterna av Slottet Tre Kronor. Kan det verkligen ha varit den gubben jag såg? Det var ju en svart figur. Det kan heller inte varit Vita damen. Har jag sett skymten av ännu en vålnad i det svartvita spektrumet på slottet?

Vi hörde “Högvakten”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Michael Forsberg.

Framåt 1980-talets slut bad SVT-programmet Café Norrköping tittarna att skicka in sina egna spökupplevelser. Många lästes upp i programmet, men de man inte hann med samlades sedan i en liten pocketbok som kom ut 1990 och heter “Spökboken”. Det intressanta med denna, det här avsnittets senast utgivna bok, är att det faktiskt är där man hittar några av de äldsta historierna.

Och även här finns det exempel på hemsökelser som kommer till synes lika fria från möjliga förklaringar. De bara är där. Lyssna på den här, “Den svävande handen”, uppläst av Ludvig Josephson.

Plats för händelsen: En gammal mindre bondgård i centrala Uppland i närheten av Uppsala. Gården var uppbyggd i slutet av 1700-talet. Mangårdsbyggnaden var en lång stuga med ett stort dominerande kök och en mindre sovkammare samt en liten inbyggd förstuga. På gården bodde min mormor och morfar och deras tio barn i åldrarna 3-20 år.

Tid för händelsen: I början av 1900-talet. Det var julafton. Alla var samlade kring julbordet i det stora köket. Måltiden hade just börjat, då det knackade på dörren. Det var överraskande. Gården låg lite öde, och man väntade inget besök. Den uppspelta julglädjen tystnade med ens, och alla blickar riktades mot dörren. Det kom så oväntat, att ingen kom sej för att säga “Stig in”, förrän handtaget vreds ner, och dörren öppnades en aning.

In genom den smala öppningen kom en öppen hand, som “var av” strax ovanför handleden. Det blev dödstyst i köket. De mindre barnen började gråta. Efter cirka 20 sekunder slöt sig handen, drog sig ut genom dörren som den stängde och försvann. De äldre barnen var övertygade om att någon ville skoja med dem, så de sprang upp och ut i förstugan och öppnade ytterdörren. De fann dock bara ett fint orört snötäcke.

För familjen blev inte bara julaftonen utan hela julhelgen förstörd. I fortsättningen såg familjemedlemmarna handen vid de mest oväntade tillfällen såväl under den mörka som den ljusa delen på dygnet. Efter runt två år försvann handen lika plötsligt som den hade kommit.

Så 20 år senare kom den åter en enda gång. Mitt på ljusa dagen skulle mormor bära ett fång hö till sina kor. Vid förflyttningen mellan skulle och ladugård kände hon, hur fånget blev tyngre och tyngre. Hennes tanke var: “Jag måste ha blivit sjuk, eftersom jag inte orkar”. Hon släppte ner fånget och såg då handen ligga på fånget.

Hon var så nära handen, att hon såg den avslutande delen av handleden. Den var rakt avskuren och hade en köttröd yta. Efter en stund knöts den och försvann upp i luften. Det var sista gången någon såg handen.

Vi hörde “Den svävande handen”, uppläst av Ludvig Josephson.

Varifrån kom den avhuggna handen? Vem hade den tillhört? Varför försvann den i 20 år, bara för att sedan återvända en sista gång? Eller finns den ännu kvar i skuggorna där i centrala Uppland? Vem vet. Tills dess gåta uppklarats kommer vi bara ha frågetecknen kvar.

Andra upplevelser är lika kusliga, men betydligt lättare att förklara. Där syns den där logiken man så gärna ville åt när man funderade över sina historier förr i tiden. I det här avsnittets kanske allra äldsta historia, som utspelade sig på 1860-talet men som levt kvar i en familjs minne ända till 1990, när Café Norrköping fick höra den, kallas i “Spökboken” “Dalkarlen som kom tillbaka”. Den läses av Rakel Josephson.

Min mormor – född 1848 – har berättat nedanstående och mormor som var en varmt kristen människa ville egentligen inte kalla sådana här händelser för spökerier. Det är Gud som vill visa oss när någon gör något som är mycket orätt.

Jag låter mormor berätta så som hon berättade för mig:

På den tiden, när jag var ung, gick på vintrarna dalkarlar omkring i Västmanland och sålde vävskedar och andra vävtillbehör. En vinter var jag hemifrån den bondgård där jag växte upp och var i stället städslad hos min moster som var bondmora på en annan gård.

En dag på vårvintern kom en dalkarl till gården för att sälja vävskedar. När han skulle fortsätta sin vandring frågade han om isen på den närbelägna sjön var så stark att han kunde gå över till en annan gård. Han fick svaret att det nog inte var så säkert att isen bar nu. Han försvann och vi såg inte vilken väg han tog.

På eftermiddagen hörde det till mina sysslor att tillsammans med pigan hämta vatten från sjön till djuren i ladugården. Så även denna dag. Vi hackade upp isen från vår vanliga vak, men sen – ja, sen kastade vi ämbaren och sprang skrikande därifrån för i vaken flöt dalkarlen upp!

Bleka och på darrande ben kom vi in i storstugan och skrek till bonden att han måste ta med sig drängen och dra upp dalkarlen ur vaken. Vi vägrade att gå dit mer.

– Äsch, sa bonden, den där gamla dalkarlen är väl inget att bry sig om.

Bonden och drängen hämtade vatten, men de drog inte upp den stackars gubben. Det blev kväll och vi gick till sängs. Alla sov i storstugan på vintern. Bonden och hans gumma i utdragssäng, drängen i en soffa och pigan och jag delade bädd i ett utrymme intill öppna spisen.

När ljuset släckts och allt var tyst, stampade plötsligt någon på farstubron. Min moster undrade vem i allsin dar som kom vid den här tiden på dygnet.

Dörren öppnades och någon kom in och gick, medan isbitar skramlade och vatten rann – rätt över golvet till bondens säng, stannade där ett tag och gick sen samma väg tillbaka följd av samma ljud av is och vatten.

Pigan och jag höll hårt i varandra och det blev inte mycket bevänt med sömnen den natten. Inte heller sa någon ett ord, men på morgonen när bonden ätit sa han till drängen:

– Vi ska väl gå ner och dra upp dalkarlen, så han får komma i vigd jord.

Och så skedde.

Vi hörde “Dalkarlen som kom tillbaka”, från Café Norrköpings “Spökboken” från 1990, uppläst av Rakel Josephson.

Naturligtvis kom dalkarlen tillbaka. Såklart accepterade han inte en så ovärdig död, att ligga bortglömd och drunknad under isen. När det här utspelade sig var man ansvarig för att se till att hederligt folk kom i vigd jord. Detta visste dalkarlen, hur död han än var. Speciellt för att han var så död, kanske.

Ja, spöken på den här tiden kunde konsten att långt efter att de själva lidit av världens orättvisor åtminstone vittna om dem. Det blir inte minst tydligt i en annan bok, “Spökbruden på Bergfors” från 1947, en samling spökupplevelser från Västsverige, insamlad av Göteborgs Morgonposts dåvarande chefredaktör Sanfrid Neander-Nilsson.

Där hittar vi ett exempel i historien “Jämrande röst från andra sidan”, uppläst av Ludvig Josephson.

Denna händelse tilldrog sig på F. säteri under min inspektorstid där, jag vill minnas det var 1892 på hösten, och som de personer eller rättare den person, som saken egentligen gäller, nu är död för många år sedan, så kan jag inte inse, varför jag ej skulle berätta den.

Jag hade köpt två stövare av kapten V. i B. Den äldre hunden, Hej, var mycket misstänksam och låg vanligen i en flygel, som jag ensam bebodde; den yngre, Tell, min favorit, låg nästan alltid under skrivbordet i mitt rum.

En gång sade kusken på gården till mig:

– Att inspektorn vågar ligga ensam i den flygeln, det skulle jag aldrig våga, sade han.

– Varför det då?

– Det spökar där har jag hört.

– Nå, än sen då, sade jag, spöken är inte farliga, jag har sett ett en gång förut och då kanske jag har stor möjlighet att fà se ett till. Berätta, får jag höra, August.

– Jo, en natt, när herrskapet varit borta och jag hade avlämnat dem vid trappan och sedan körde ner till stallet, så stegrade sig hästarna utanför trappan så jag trodde, att jag aldrig skulle få dem förbi.

– Jaså, det låter ej så illa, då kanske jag har stora förhoppningar om att också få se eller höra något någon gång.

– Ja, det är inget att skämta med, inspektorn.

– Nej, kanske det.

Nå, tiden gick och jag tänkte inte vidare på saken, utan glömde snart hela vårt samtal.

Men så sent en natt vaknade jag vid, att det for ner något från vinden och med en hård duns slog i golvet, samtidigt som jag fick höra ett jämmerligt kvidande.

Tell rusade upp och ställde sig att stormskälla vid dörren och ville bara ut. Nu har Hej i mörkret fallit ned från vinden, slagit ryggen i handräcket och brutit den, var min första tanke.

Jag rusade upp, föste undan Tell, som ännu stod vid dörren och skällde, öppnade dörren och ropade: “Hej”, men hunden sågs ej till, mörkt som det också var, men han hade nu kommit nedanför trappan, där jag återigen fick höra kvidandet.

Det hördes så besynnerligt, så jag tyckte det var närmast som en människas jämmer.
Jag stängde dörren, kastade på mig de nödvändigaste kläderna, körde Tell, som nu lugnat sig nâgot, under bordet. ryckte ned bössan från väggen och sprang ut.

Utkommen fick jag höra jämrandet nedanför första trappan åt trädgården. Hunden hade således hasat sig över hela gårdsplanen.

Vad skall han i trädgården att göra, tänkte jag och tyckte det var underligt, att han ej styrt kosan åt hundgården till.

Jag sprang ned och väckte kusken:

– August får gå till stallet och hämta en lykta och sedan gå med och lysa mig i trädgården, för Hej har fallit ned från vinden och antagligen brutit ryggen och han ligger nu i trädgården någonstans. Och när jag tänker närmare på saken, är det bäst jag går till trädgårdsmästaren och får en yxa och slår ihjäl honom, så slipper jag att skjuta och skrämma upp folk mitt i natten.

Vi följdes sedan åt alla tre och sökte igenom hela trädgården och mer till men någon hund funno vi ej. Vi gingo därifrån till vinden och hundgården men ingen hund stod att finna.

– Ja, var det inte det jag sa’, sade kusken, det spökar här.

Det var inget annat att göra åt saken, vi gingo och kröpo till kojs igen. Det första jag gjorde på morgonen var att gå ned till hundgården och kalla på Hej. Han kom då ut ur hundkojan, sträckte på sig som hundar vanligen göra samt var frisk och kry som en mört.

Jag tog hunden med mig till kusken:

– Här är Hej, August, och det finns ej något fel på honom.

– Det var ingen hund, som for ned från vinden i natt.

– Vad tror August, att det var då?

– Jo, jag vet nog vad det var, men det kanske är bäst att tiga.

Jag kunde ej heller få honom att yppa någonting. Han var född på godset och var en sextio års man, så han hade nog reda på litet av varje men var alltid mycket hemlighetsfull, trodde på spöken, gastar, trolldom och dylika saker, varför jag ej fäste mig vid hans utsago.

Så på kvällen, när jag kommit upp till min chef och vi satt oss till bords, sade jag:

– Jag har upplevt en mycket besynnerlig händelse i natt.

– Jasa, inföll frun, det får herr L. berätta för oss, så får vi höra.

Då jag berättat en stund, sade frun till sin man, som bara satt och tittade på mig:

– Men Karl lille, du är så blek och glömmer att äta, mår du inte bra?

– Jo, för all del, svarade han, det är ingen fara med mig.

Jag fortsatte min berättelse och patron satt bara och stirrade på mig.

– Men Karl lille, tar frun i igen, du är säkert inte frisk, så blek som du är och inte äter du något heller. Du får bestämt gå och lägga dig.

– Ja, instämde han, jag känner mig inte riktigt bra, jag skall bara höra berättelsen till slut, så skall jag gå och lägga mig sedan.

När jag slutat följde frun honom ut, men vi andra sutto kvar vid bordet. Återkommen säger frun: Jag kan ej förstå, vad det är med Karl, han skälver som om han fått frossa.

Det blev aldrig något tal om händelsen mera, den föll i glömska som mycket annat och sex år därefter dog patron.

Ett tiotal år senare lämnade jag denna plats men kom en gång av en händelse att träffa en gammal man från godset och som vi kommo till tals om ett och annat därifrån, talade jag om ovanstående händelse för honom.

– Det var ingenting besynnerligt, sade han, där kastade patron ut sin första hustru från vinden. Hon slog sig mycket illa i ryggen på handräcket, så de fick bära henne över gården nedför trädgårdstrappen och in i köket, för de fick ej gå in stora vägen med henne.

Samma väg som jag hört jämrandet och trott, att det var hunden.

Då förstod jag, varför patron bleknade och glömde att äta.

Vi hörde “Jämrande röst från andra sidan”, publicerad i Sanfrid Neander-Nilssons bok “Spökbruden på Bergfors” från 1947, uppläst av Ludvig Josephson.

Patron kunde inte komma undan sitt förflutna, inte ens inför en främling. Det såg hans mördade hustru till. Det är en lärdom av spökhistorierna. Det förflutna är aldrig dött, faktiskt inte ens förflutet, för att citera William Faulkner.

Men spökhistorierna är också bara spökhistorier. De är ofta klassiska. De rör sig där döden rört sig, de rör sig onaturligt och omöjligt, de ställer oss inför det otänkbara och tvingar oss titta. Även på detta finns det ett exempel i Sanfrid Neander-Nilssons “Spökbruden på Bergfors”, nämligen i historien “Spöket växte upp på kyrkogården”. Den läses av Michael Forsberg.

Detta är en upplevelse, som jag hade en natt, när jag stod som vaktpost alldeles invid en kyrkogårdsport.

Natten var becksvart och stormig. Kyrkans mörka massa mera anades än sågs mot natthimlen, som var täckt av tjocka moln. Stormen knakade och tjöt i skogen strax norr om kyrkogården. I gårdarna nedanför kyrkbacken var alla ljus släckta, och jag fick nästan räkna mig till de trettio steg framåt, trettio steg tillbaka, som utgjorde den sträcka jag hade att patrullera.

Plötsligt blandade sig ett underligt buller med alla de övriga ljud, som hördes i stormen. Det lät som ett oavbrutet åskmuller, som växte till ett öronbedövande oväsen och slutade med en knall. På samma gång upplystes kyrkogården som av en blixt. Sedan hördes bara de ljud, som stormen var orsak till, och det var bara en viskning mot det som nyss hörts, tycktes det. Blixten hade lyst upp kyrkogården, så att allt på den, gravkullar, vårdar och kors framträdde lika tydligt som om dagen. Innanför kyrkogårdsmuren nära porten var den plats, där man i gamla tider hade begravt självspillingarna. Ljuset efter blixten dröjde kvar på ett underligt sätt, och natten, som förut varit beckmörk, var nu ljus som dagen inne på kyrkogården, och jag minns hur guldskriften från en av stenarna glimmade mot mig.

Det första jag sâg, när jag vände blicken mot självspillingarnas begravningsplats, var att marken hade rämnat på ett ställe, så att ett hål bildats i jorden. Först steg det upp som en rök ur sprickan och plötsligt höjde sig något som liknade en dödsskalle ur jorden. Jag såg de tomma ögonhâlorna och de grinande tandraderna. Kallsvetten bröt fram på min panna, och jag försökte sluta ögonen. Men inte ens det gick, och när jag försökte springa, nekade benen att göra tjänst.

Som bunden fick jag stå kvar och se hur ett benrangel långsamt växte fram ur jorden. Några ögonblick lyste benknotorna vita, men sedan var det som om de överdragits med något, som verkade vara ett mellanting mellan kött och lera.

På huvudet växte det fram något som mera liknade vissnat gräs än har och över gestalten skapades en vid, svart kappa.

Skepnaden växte och blev högre och högre. Länge var ögonhålorna tomma, men till slut glimmade det till som av glödande eldkol i dem. Den svarta kappan och det långa, leriga håret fladdrade i stormen. Runt omkring denna fantastiska skapelse svävade ett ljusskimmer, som om luften hade brunnit, och det fladdrade som ljuset av ett stearinljus, när det närmade sig kyrkogårdsporten, som jag visste vara låst. Jag greps av namnlös fasa, när jag såg skenet och ögonhålornas eldkol närma sig. Men jag kunde inte tänka, inte springa, inte på något sätt röra mig. Som av mäktiga andehänder öppnades den gnisslande porten, när gestalten närmade sig och slog sedan igen med en smäll. Det sällsamma ljuset och det som det omgav rörde sig bortåt vägen och försvann.

Först då kunde jag röra mig. Utom mig av skräck rusade jag bort och väckte vaktbefälhavaren och de andra. Jag kunde inte genast tala om vad jag sett, jag bara skälvde medan svetten strömmade av mig. Till slut kunde jag något så när redogöra för vad jag sett, förstärkt vakt utsattes, och jag fick gå in och lägga mig.

De som sattes ut som vakter efter mig berättade sedan, hur de sett samma gestalt som jag, någon timme efter det jag kommit in. Denna gång gick den motsatt väg, och när den nått fram till det ställe där jag sett den stiga upp, försvann den ner i jorden som om där funnits ett hal.

Vad det var jag såg vet jag inte. Kanske var det bara en hallucination, framkallad av den kusliga stämning som natten och stormen gemensamt hjälpte till att skapa, men det kan också ha varit något annat. Tillvaron rymmer mycket, som människotanken ännu inte utforskat. Därför känns det också underligt att så tydligt ha sett det jag beskrivit och veta att samma natt förlorade en kvinna i en av byns gårdar förståndet.

Man fann henne på morgonen våt, sönderriven och blodig utan att hon kunde säga något. Men hennes ögon voro fulla av ångest.

Vi hörde historien “Spöket växte upp på kyrkogården”, uppläst av Michael Forsberg. Den hittade jag i Sanfrid Neander-Nilssons “Spökbruden på Bergfors” från 1947.

En sista bok ska vi läsa ur innan avsnittet är över, och den är lite speciell. I början av 1956 kom tidningen Året runt ut med sitt fjärde nummer, med en uppseendeväckande rubrik på förstasidan: “Svart magi – i Sverige”.

Det var med den texten författaren Elis Elmgren inledde en märklig artikelserie. Den tog sin utgångspunkt i ett samtal Elmgren haft med en vän – i texterna kallad A – om det övernaturliga. De diskuterade om det kunde existera, och i så fall, hur det kunde undersökas. En lösning presenterades – de skulle intervjua människor som hade övernaturliga upplevelser att berätta om. Så de satte in en annons i Göteborgs-Posten, där de efterfrågade just sådana, och utlovade “fullständig diskretion”.

I artikelserien i “Året runt”, som fortsatte hela våren 1956, fick läsaren möta dessa svenskar och läsa om deras upplevelser. Sedan samlade Elis Elmgren sina texter i boken “Okänd värld – Från verklighetens gränsland”, som kom ut 1959. Där märks både hans intresse för dessa upplevelser, men också hans nästan desperata vilja att förklara dem. På sätt och vis representerar han oss alla när han hör sådant här och så gott han kan försöker sätta in det i en kontext där det blir rimligt. Lyckas han? Ni får bestämma.

Elis Elmgrens historia läses av Ludvig Josephson.

Scenen är det trivsamt ljusa vardagsrummet (eller heter det kanske fortfarande finrummet) i en liten bondgård, någonstans i södra Sverige. Värmen dallrar god och nästan synlig under det låga, vitlimmade taket, men utanför de lustigt gammaldags rullgardinerna spelar förvinterkvällen för fullt på trummor och basuner.

Det är en sådan där kväll, då motsatserna möts på ett underligt vibrerande sätt – där mörker och ljus, stillhet och storm, liv och död söker och finner varandra.

Vi sitter i ett hörn och pratar om sällsamma ting, Nils, d.v.s. bonden på gården, och jag. Vi är ensamma. Fru Nilsson och husets tolvårige son har redan för en god stund sen sagt godnatt och dragit sig tillbaka. Det är visserligen inte så särskilt sent. I städerna har biograferna nyss börjat kvällens andra föreställning och på teatrarna har man mellanakt, men här ute på landet är dygnsrytmen en annan.

Här har visarna på dagens stora klocka annorlunda och riktigare tider för morgon och kväll. Som sagt, vi sitter och pratar, min vän Nils och jag.

Eller rättare: det är Nils som pratar, medan jag låter den ena onödiga cigaretten efter den andra stiga som rök mot taket. Han berättar långsamt, nästan sävligt, och lidelsefritt; de mest dramatiska avsnitten understryks inte av en enda höjd ton. Men ändå – tror jag – är hans historia den, till sin art, mest sällsamma jag hört.

Först berättar Nils om sin barndom. Den var mörk och helt dominerad av en despotisk far. Till en början var modern en tillflyktsort för Nils och hans två år yngre broder, Erik, men en mörk vinternatt försvann även den ljuspunkten från deras värld. När Nils var arton år fick han dock kraft att bryta sig loss – trots faderns protester tog han värvning vid ett regemente. För Erik, som var betydligt mera undergiven faderns auktoritet och dessutom belastad med ett medfött lyte, stod inte samma frihetsflykt till buds. Ända till faderns död stannade han som obetald dräng kvar på gården.

Men här kan Nils få börja berätta själv:

– Det är ingen tvekan om att Erik var den mest begåvade av oss två. Det är kanske en smula överdrivet, men jag tror att om han fått utveckla sina anlag så skulle han blivit något av ett geni. För att bara nämna en detalj, så konstruerade han vid omkring elva-tolvårsåldern ett flygplan, som flög med hjälp av ett hopsnott gummiband. Och märk, det var många år innan det blev populärt bland barn i den åldern att bygga modellflygplan.

Ja, det värker i mej när jag tänker på hur konsekvent min far med hån och stickord, men också med slag, lyckades fördriva livsviljan hos min bror. Jag var ju hemma på permission då och då – fast Gud ska veta att det inte var så ofta – och för varje gång kunde jag se hur Erik blev alltmera loj och inbunden.

Jag gjorde väl inte allt jag kunde för honom, men en gång gav jag honom en stor bok i maskinteknik, som jag såg att han uppskattade. Så värst mycket glädje fick han emellertid inte av den, ty en natt kom far på honom med att ligga och läsa i den. Det blev elden i köksspisen som fick ta hand om den boken.

När far dog hade jag gift mej och tagit hand om det här lilla stället. Fars gård var större, men då varken min fru eller jag ville flytta på oss så sålde vi den och Erik flyttade hit till oss.

Tvärtemot vad jag väntat var det emellertid som om fars bortgång hade släckt den sista gnistan av livsintresse hos Erik. Jag tror han sörjde far med en intensitet som tog alla hans känslor i anspråk. Eller kanske var det helt enkelt så, att Erik så länge varit tvungen att följa en bestämmande vilja, att när denna auktoritet rycktes bort också själva livsunderlaget försvann.

Na, för att så gott det gick försöka hjälpa min bror tillbaka till hans gamla intressen köpte jag på auktion några gamla lokaltelefoner och bad honom installera dem här.

Jag sig att han lyste upp för en stund medan han plockade i den gamla brandskadade bråten. Men det hjälpte inte stort. Redan dagen därpå var han tillbaka i sin gamla apati.

Då försökte jag tjatmetoden, och Erik lydde mej, som han en gång lytt far. Han rengjorde och reparerade telefonerna och var väldigt mån om att de skulle fungera perfekt. Den dag vi installerade dem, en här i köket, en i ladugården och en i drängkammaren, där Erik envisades med att bo, verkade han vara fylld av en smula glädje och intresse. Men sedan var det likadant igen. Det var som om själva livsroten blivit fördärvad.

Ja, så var det också. Bara ett par dagar senare hängde han med en snara om halsen nere i ladugården. Det var en fruktansvärd syn. Dock inte den värsta jag skulle få se på den platsen.

På sätt och vis var det en lättnad att Erik fått sluta. Hans kontakt med livet var ju i egentlig mening bruten långt före hans tragiska död.

Men naturligtvis sörjde jag honom mycket. Jag längtade intensivt efter att ännu en gång få höra hans mjuka och stillsamma röst, men en sådan önskan stred ju mot alla lagar. Och dock – dock skedde det. Det är fullkomligt otroligt, och naturligtvis kan man säga att jag ljuger. Men jag ljuger inte.

Det var några dagar efter begravningen. Vi satt här inne – just där vi sitter nu – min fru och jag pratade om Erik.

Plötsligt ringde telefonen ute i köket. En skärande lång signal, som fyllde hela huset med sitt ljud. Jag minns att jag ett ögonblick kände mig alldeles förstenad, och min fru blev lika förskräckt.

Vem ringde? Ringde på vår telefon, som knappast någon utomstående kände till? Jag skäms inte för att säga, att benen skälvde under mig, när jag gick ut för att svara. Jag visste instinktivt vems röst jag skulle få höra.

Och min intuition hade rätt.

Först hörde jag bara ett långt väsande ljud – men så plötsligt var rösten där. Den var låg, nästan viskande och liksom plågad av smärta. Men jag hörde ändå tydligt vem det var som talade – det var Erik. Och jag minns vad han sa – ja, jag glömmer det aldrig.

“Nils”, sa han. “Nils, jag är i lagårn, och jag är så sjuk. Jag vet inte vad det är med mej. Och korna är lösa – jag får ingen fred för dom.”

Sedan är det en svart fläck i mitt minne. Jag antar att upplevelsen av denna röst, som sedan flera dagar var förstummad av jord, så helt lade beslag på mina sinnen att de inte kunde mottaga några intryck från den yttre verkligheten.

Min fru påstår emellertid, att jag helt lugnt berättade vad som skett, och säger också att vi var ute i ladugården och tittade. Där var naturligtvis allting som det skulle.

Min fru tittade på telefonluren, men där fanns inga fingeravtryck i dammet, och någon ko var inte lös.

Det dröjde flera dagar innan jag blev mej själv igen efter den här händelsen. Den grep oerhört djupt i mej.

Hela min världsbild kramades sönder. Min fru, som ju hört signalen, men inte rösten, försökte förklara det hela med att signalen berott på någon kortslutning och att rösten helt enkelt varit en hörselvilla. Men det var en klen tröst för mej. Jag vet, även om jag inte kan bevisa det, att det var min stackars brors skrämda och plågade röst jag hörde. Ingen kan någonsin få mej att tro något annat.

Å andra sidan var denna händelse, hur hemsk den än var, bara ett intet mot vad som skedde fjorton dagar senare.

Det var en kontakt med helvetet självt. Tyvärr var jag alldeles ensam om den upplevelsen, men jag var helt vid mina sinnens fulla bruk, och så långt jag kan finna ord för den, så är den sann – fruktansvärt sann.

Det var, som sagt, fjorton dagar senare och jag höll på med att ställa i ordning för kreaturen för natten. Jag var fullt upptagen med mina sysslor och tänkte inte – åtminstone inte medvetet – på varken Erik eller mina tidigare upplevelser. Vad som eventuellt fanns i mitt undermedvetna har jag naturligtvis ingen aning om, men jag är säker på – helt och fullt säker på – att det som skedde inte var någon frukt av en obehärskad fantasi.

Plötsligt och oberäknat började en ko att råma. Det var som om hon blivit förgjord. Och i samma ögonblick hände det hemska.

Framefter gången kom en figur emot mej. Till en början var den suddig och liksom fladdrande hit och dit, men när den kom närmare fick den stadga och blev tydlig i varje detalj. Den haltade som Erik, den hade Eriks sneda magra kropp och den var klädd i Eriks kläder – men på kroppen satt min fars stora hângrinande ansikte.

Större fasa tror jag ingen människa kan uppleva, än den jag kände då. Men underligt nog varade denna första skräck bara några sekunder. Plötsligt kände jag mej alldeles lugn – alldeles orädd.

Jag hade en spann med grismat i handen, och när gestalten var bara några meter ifrån mej kastade jag spannen rätt mot det grinande ansiktet.

Effekten blev lika ohygglig som fantastisk. Efter ett ögonblickssnabbt uttryck av medveten förvåning eller förskräckelse skilde sig ansiktet från kroppen och liksom dunstade bort i luften. Kroppen däremot tog några vilsna, blinda och haltande steg över golvet innan den försvann.

Det såg ut som om den sjönk rätt ner i jorden.

Hur jag kom in i stugan minns jag inte. Min fru säger att jag plötsligt kom inspringande och kastade mig på sängen med den smutsiga ladugårdsoverallen på. Hon försökte väcka mej, men det var omöjligt på flera timmar. Förmodligen var mitt medvetande nâgon annanstans.

Jag skäms inte för att säga, att jag aldrig riktigt repat mig från denna syn. I mitt undermedvetna sitter bilden ännu kvar och kommer väl alltid att sitta där. Jag är än i denna dag – fast det i dagarna är snart tretton år sen det skedde – fortfarande rädd att gå ensam till ladugården om kvällarna. Jag tror inte att den där fruktansvärda visionen återvänder någon mer gång. Det finns inga tecken som tyder på det. Men om – om det skulle hända, så vill jag åtminstone inte vara ensam om att se den. Det tror jag skulle bli min död.

Ja, där är Nils otroliga berättelse slut.

Otrolig – javisst. Men är den också osann? Jag vet inte. Får man tro en lugn och lidelsefri röst och ett ärligt ansikte, så är den sann. Och fär man tro på mörkret där ute, som ylar och tjuter så finns där krafter och röster, som vill bekräfta den.

Men mörkret rår inte över all sanning, och även ärligheten kan ha fel.

Den mystiska telefonsignalen kan naturligtvis ha berott på ett kontaktfel, ett tillfälligt överslag från ringledningsbatterierna. Sorgen och saknaden efter den döde brodern har sedan tagit hand om det plötsliga ljudet och i Nilssons nerver förvandlat det till en chockartad skräck. Vi har ju hans egna ord på, att han visste vems röst han skulle få höra i telefonen, och att en uppskrämd människa ser och hör vad han fruktar, är ju en känd sak.

Nils säger att han först hörde ett väsande ljud och sedan sin broders viskande röst. Men det behöver inte vara så. Det väsande ljudet, som enligt min mening tydligt tyder på ett kontaktfel, kan helt enkelt i ett det undermedvetnas skräckkabinett ha förvandlats till ord.

Den hemska synen i ladugården har säkert också den ett undermedvetet hallucinatoriskt ursprung. Nilsson har (utan att veta det) haft broderns oblida öde i tankarna och samtidigt känt ett (lika omedvetet) hat mot faderns hårdhjärtade dominans. Resultatet har sedan i hjärnan förvandlats till en plötslig och perfekt hallucination.

Men det finns också en annan, och enligt min mening, ännu troligare förklaring. Trött efter en lång arbetsdag, trött ända in till halv medvetslöshet går Nils omkring och arbetar i ladugården på kvällen. Plötsligt säger nerver och krafter stopp, och, utan att riktigt vara medveten om sin handling, kastar Nils ifrån sig hinken han har i handen och rusar in i huset.

Utan att tänka på sina smutsiga kläder kastar han sig på sängen och somnar. Vad som sedan för honom står som en bekräftad verklighet kan helt enkelt ha varit en mardröm.

Naturligtvis framförde jag dessa synpunkter för min vän Nils, innan vi skildes. Han godkände dem inte.

Men hur gör ni?

Signaturmelodi

Vi hörde en historia skriven av Elis Elmgren och utgiven i boken “Okänd värld – Från verklighetens gränsland”, från 1959. Den lästes av Ludvig Josephson. Och därmed har vi nått detta avsnitts slut. Men som jag brukar säga är det aldrig slut på historierna. De döda fortsätter vara döda, vi levande fortsätter leva, och då och då möts vi. Och då får ni höra om det här i Creepypodden, kanske redan i nästa avsnitt, om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.