Avsnitt 226: Imitatör

Jag är psykiatriker, och häromdagen fick jag ett fall som skrämde mig mer än något annat i hela min karriär. För en tid sedan flyttade en familj hit till stadsdelen, ett par i 60-årsåldern och deras son som var runt 30. Sonen var en så kallad hemmasittare, och han syntes sällan till. Hans föräldrar dök då och då upp på olika evenemang och vi småpratade ibland. Jag kunde naturligtvis inte ställa frågan, men det var uppenbart att de hade flyttat hit för att undkomma någon sorts socialt stigma.

En dag slutade deras son lämna huset helt. Nu var han mer eller mindre en fullständig eremit. Och skvallret gick. Varje natt hörde grannarna genom väggarna hur hans mamma var inne i hans sovrum och skrek och bråkade med honom. När jag stötte på henne log hon alltid vänligt, men hon såg blek och sliten ut.

Ett halvår efter sista gången jag såg till sonen kom familjefadern till mig och bad mig göra ett hembesök. “Skulle du kunna komma förbi imorgon eftermiddag?” Han kom inte till min mottagning utan bad mig om hjälp privat, men eftersom jag också var hans granne och grannar ska hjälpa varandra sade jag okej.

Nästa dag, när jag knackade på, möttes jag i dörren av både kvinnan och mannen. “Välkommen”, sade kvinnan och bad mig följa henne till sonens rum. När vi kom fram till en dörr bankade hon på den och ropade att vi skulle komma in nu. Hon öppnade, och blev direkt upprörd. “Varför ligger du fortfarande i sängen?”, skrek hon. “Upp med dig!” Hon slet filten av sängen och slängde den på golvet. Sedan stormade hon ut, gråtande.

Jag stod och bara gapade. Där på sängen låg en ansiktslös, oklädd provdocka.

Pappan suckade och vände sig mot mig.

“Du måste prata med henne”, sade han. “Hon har inte kunnat accepterat och gå vidare än.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en historia som cirkulerat på nätet i en bra bit över tio år, om inte ännu längre. Vem som skrev den vet vi inte, som så ofta är fallet när det kommer till lite äldre creepypasta.

Men det är en historia om att leva i tron att någon – i det här fallet någonting – är någon annan. En historia om en sorts imitation, om så bara i en stackars sörjande mammas ögon.

Jag har alltid tyckt att det finns något lite smått obehagligt över imitatörer. När jag sett män som med orörliga, sminkade ansikten dansat som Michael Jackson på någon gata i New York har det inte gått att blunda för att det också är ett försök att utradera sig själv.

På en teaterscen finns det tydliga ramar, både fysiskt och i tid, kring skådespelarens heliga lögn: den att hen är någon annan. Här förväntar vi oss det, och vi vet också exakt när och hur det slutar att vara på låtsas.

Men imitatörer, när vi stöter på dem, rör sig ofta på ett eller annat sätt i vår vardag. De står på en gata och dansar eller sjunger, eller så är de inhyrda till något evenemang, men oavsett så är det inte på en scen, separerad från oss andra, de framträder utan mitt ibland oss. Tilltalar man en imitatör är det inte personen av kött och blod som står framför oss som svarar, utan den hen imiterar, en tankefigur, ett spöke.

Plötsligt har vi inträtt i en lek med regler som vi själva inte bestämmer över, kanske inte ens känner till. Vad kan inte då hända?

Den 27 januari 2021 dog en ikon. “Goddess Bunny”, eller Sandie Crisp, gick bort i covid-19 två veckor efter att hon fyllt 61. Hon hade levt ett otroligt liv, som börjat i misär, kulminerat i kult och slutat i fattigdom, men oavsett hade hon alltid kompromisslöst varit sig själv. Det fanns ingenting imiterande hos Sandie Crisp – det gick inte att ta miste på vem hon var. Det är inte därför jag tar upp henne.

Kanske har du sett ett filmklipp med henne? Det finns många. Hon föddes 1960 till namnet John Baima och en poliodiagnos. Ett antal slarviga, misslyckade operationer senare var hon så handikappad att hon fick åka rullstol. Hon bollades mellan olika fosterhem där hon inte sällan utsattes för hemska övergrepp, och i tonåren återvände hon hem till sin mamma igen, och där kom hon ut som transkvinna. Hennes mamma vägrade acceptera det, och Sandie Crisp flyttade som 14-åring hemifrån för att försöka sig på en karriär som skådespelare.

Hennes omständigheter var inte de lättaste. Hon förblev rullstolsburen livet ut, med sned rygg och tunna, svaga armar och ben. Ändå uppnådde hon mycket. Hon spelade mot Carrie Fisher på film, var med i musikvideor av Dr. Dre och Marilyn Manson och fotograferades av Rick Owens och Joel-Peter Witkin. Hon blev älskad och dyrkad inom en ganska snäv liten HBTQ-krets. Men det var inte därför hon en dag skulle bli superviral. Det var av ett helt annat skäl.

Och det tar oss till en helt annan del av världen, och i en annan tid. 2007 var Youtube ännu tämligen okänt i Latinamerika. Bredband fanns långt ifrån överallt. Ändå kunde filmklipp få stor spridning – de spreds som en sorts digitala rykten från person till person, delades via Bluetooth eller i IR-överföringar. Klippen hamnade på Youtube också, men det var inte där man såg dem, det var bara som ett arkiv.

Men allt det där förändrades av en enda film. Det skriver Redditanvändaren Dreemur1 i en lång och mycket välresearchad två år gammal text på r/HobbyDrama, ett underforum på Reddit där användarna begraver sig i popkulturdraman, ju mer nischade desto bättre.

I oktober 2007, berättar Dreemur1, registrerade sig en användare som kallade sig ObeyDaWalrus på Youtube. Obey, som vi kan kalla honom, skulle visa sig ha en mycket genomarbetad och tydlig och väldigt besynnerlig plan med sin Youtubenärvaro. Och det första han gjorde var att ladda upp ett extremt redigerat klipp med Sandie Crisp.

Originalet kom från runt 1985. Då kunde hon fortfarande då och då resa sig ur rullstolen, och på just det här klippet triumferade hon: iförd en rosa korsett och med en avancerad frisyr som inkluderade ett clownhuvud steppade hon med ett matchande paraply i handen till rockmusik. Filmen visades på en gayklubb i Los Angeles och fascinerade många.

Men när Youtubeanvändaren Obey över 20 år senare hittade klippet såg han inte Sandie Crisps steppdans som hennes triumf över sina fysiska förhinder, utan som en freakshow. Han redigerade det, drog upp uppspelningshastigheten i vissa delar och saktade ner den i andra, och förvrängde dess färger. Han laddade upp klippet under titeln “Obedece a la morsa”, vilket betyder samma sak som hans engelska användarnamn: lyd valrossen. Rockmusiken hade han ersatt med en spöklik barnsång, uppspelad baklänges.

“Nuförtiden är det här sådant vi avfärdar som illa redigerat effektsökeri”, skriver Dreemur1 på Reddit, “men då, när det laddades upp, skakade filmklippet det latinamerikanska Youtubecommunititet. Det var något man aldrig hade sett förut.”

Det fick över fem miljoner visningar på ett år och blev ett av de mest spridda filmklippen på Youtube. Men det var inte Obeys enda film, berättar Dreemur1. Han fortsatte med klipp efter klipp i samma stil: grälla färger, kuslig musik, stundtals obehagligt blodiga filmklipp och emellanåt till och med subliminala budskap. Fascinationen inför Obey växte. Vem var han och vad ville han åstadkomma med dessa filmer? Var det satanistisk propaganda, någon sorts försök till sinneskontroll eller kanske, tänkte de mest fantasifulla, en transgenderkult som försökte locka barn till sig?

Folk började flockas kring Obey. Han själv förblev anonym, men nedlät sig till att chatta på MSN med de han ansåg mest värdiga – de kallade han “De troende” – och publicera groteska teckningar på Myspace. Men allt fler började också störa sig på Obey. En av dem hade ett Youtubekonto med namnet MusicIsMyFaith, och han genomförde en kritisk granskning i tre avsnitt av Obeys verksamhet under titeln “No obedecere” – “Jag tänker inte lyda”.

För en oinsatt betraktare, så här runt 15 år senare, framstår även MusicIsMyFaith som rätt bisarr. Han var del av ett community som kallades Loquendo, där man använde talsyntesmjukvara istället för att prata själv i filmklippen, för att hålla sig anonyma. Den lät alltså såhär, den kritiska granskning som MusicIsMyFaith genomförde och publicerade:

Hur som helst utlöste detta ett regelrätt krig mellan Obeys fans och de som höll med MusicIsMyFaith om att det Obey höll på med var dumt och omoraliskt. Ungefär här måste vi lära känna en tredje, viktig spelare: Conquasabit. Han framställde sig som Obeys största fan, och lyckades tids nog vinna hans förtroende och bli vad Obey kallade för sin “skräckens prins”. Conquasabit blev av de på MusicIsMyFaiths sida utsatt för samma hatkampanj som Obey, men verkade obrottsligt lojal. Åtminstone verkade han så.

I själva verket var han en dubbelagent. Han hade vunnit Obeys förtroende men hela tiden planerat att förråda honom. Hösten 2008 lade Conquasabit upp en serie egna filmer, där han avslöjade allt om Obey, producerad med samma talsyntes.

Där berättade Conquasabit om de märkliga inträdesprov man var tvungen att genomföra för att komma Obey nära, som att ta en nakenbild med en vit kanin i händerna och texten “Jag gör det för valrossen” skriven på bröstkorgen. Han visade Obeys märkliga teckningar för olika psykologer och psykiatriker, och fick dem att uttala sig om vilka diagnoser och psykiska sjukdomar den som ritar sådant skulle kunna lida av. Han läckte till och med lösenordet till Obeys Youtubekonto. Och han avslöjade vem Obey egentligen var, vad han hette och var han bodde, och att han var sjuk: han trodde sig själv vara en Gud. I själva verket var han bara en 19-årig kille.

Obey tog sveket hårt. Han tog ner forumet där han hade diskuterat med sina “troende”, och den nionde november 2008 raderade han även sitt Youtubekonto och försvann från internet.

Kvar på nätet fanns alla som andlöst följt hela den här historien. Vissa sörjde bara, andra fortsatte producera filmer med hans estetik och låtsades till och med vara Obey och startade nya konton i hans namn. Ytterligare andra fortsatte att bråka med dem och hävda att det hela var och förblev moraliskt fel. Men, skriver Dreemur1 på Reddit, det konstigaste hade ännu inte inträffat. För efter någon vecka raderade även Conquasabit sin egen nätnärvaro. Och hans identitet kom aldrig ut.

I efterhand verkar det finnas en del detaljer som är märkliga eller inte stämmer i Conquasabits uthängning av Obey. Var de båda i själva verket en och samma person, och hela den här historien bara ett tidigt, latinamerikanskt ARG – ett alternate reality game? En galen show som utan större tanke bakom sökte röra upp en sandstorm på nätet? Det, skriver Dreemur1 på Reddit, kommer vi nog aldrig få veta.

Men det sorgligaste i den här historien om vansinniga, fejkade identiteter och idéer är att Obeys version av Sandie Crisps steppande blev den bild av henne som nådde den största publiken. En fult förvriden skräckspegel, som har många tiotals miljoner visningar än idag. Och då var hon den som mindre än många andra förställde sig. Det är en tragisk ironi. Hon, som själv inte imiterade någon utan bara stolt och rakryggat levde ut sitt eget liv, blev den som imitatörerna använde sig av för att förleda och skrämma sina följare.

Sandie Crisp såg själv “Obey the Walrus”-klippet innan hon gick bort. Hon spelade till och med in ett svar på det. Och jag tycker det passar bra att avsluta med vad hon sade där.

Ja, så sade Sandie Crisp om “Obey the Walrus”. Men sådant är internet, och i någon mening världen, att vi ibland finner oss i en hemsk lek där vi inte begriper varför så många andra spelar med. Och ibland hamnar vi allt för nära imitatören själva, kanske till och med ensamma och utan räddning.

Och om just detta ska vi nu höra en berättelse, uppläst av Ludvig Josephson.

Jag är författare – en kämpande sådan, men icke desto mindre författare. Ibland, när skrivkrampen kommer, är allt jag kan göra för att bryta den att åka iväg långt bort och tälta i total isolering. Sitter jag för mig själv i ett tält med min laptop kan med lite tur huvudet klarna tillräckligt för att jag ska komma vidare. Senaste gången jag gjorde en sådan resa var för två månader sedan. Jag stack iväg på fredagen och körde längs Skyline Drive i norra Virginia till Shenandoahs nationalpark. Planen var att bli kvar hela helgen. Det enda som skulle kunna riskera att distrahera mig var min fulladdade mobiltelefon, men jag ville ändå kunna ha någon sorts kontaktväg till omvärlden.

På vägen stannade jag till vid parkvaktsstationen för att skaffa mig en karta. Medan jag pratade med parkvakten hörde jag hans kompis, som satt i det lilla kontorsrummet bakom disken, utbrista i små ljud då och då. Han satt och läste någonting på sin telefon. Till slut frågade jag honom vad det var, och han sade att någon hade mördats i närheten. En kropp hade hittats en dryg mil söderut, i parken i den lilla staden Slumber. Jag höjde på ögonbrynen – det var där jag hade stannat på vägen och tankat. Killen med telefonen såg upphetsad ut. Mordet hade varit gräsligt – kroppen som hittats hade varit huvudlös.

Jag fick min karta, tackade för mig och körde därifrån. En halvmil senare försvann asfalten och vägen övergick i grus, för att kort därefter bara bli två hjulspår i det höga gräset. Efter ett tag svängde jag av. Jag körde ytterligare ett par hundra meter in i skogen, tills jag hittade en glänta. Träd omgav den, och jag kände på en gång att det var tillräckligt isolerat för att duga.

Medan det mörknade reste jag mitt tält, och sedan hämtade jag laptopen och extrabatterierna från baksätet. Med dem i tältet lagade jag lite middag över en öppen eld, och sedan satt jag och bara njut av tystnaden och mörkret i några timmar. Till slut gick jag och lade mig. Innan jag kröp till kojs tittade jag på kartan i ljuset av en lanterna, och såg att jag befann mig i närheten av ett område som hette Gargoyle Bend. Där hade jag varit förut: det var märkliga bautastenar, långt större än mig själv, som liknade ansikten. Dit skulle jag gå imorgon, bestämde jag mig för. Där kunde jag promenera runt en stund tills jag hittade sätt att knyta ihop alla osammanhängande trådar i min berättelse.

Jag sov ytligt och besvärat den natten. Det var som om jag aldrig riktigt nådde djupsömn. I mina drömmar dök vaga bilder av fingrar med långa naglar upp, och särskilt ljudet som de gör mot metall. Ibland vaknade jag till, som om ljuden i drömmarna var så höga att de kunde väcka mig. När jag gick upp tidigt på morgonen var jag trött och kall. Trots att jag inte kände mig så värst utsövd hade jag energi nog att skriva en stund innan jag tog promenaden till Gargoyle Bend. Då insåg jag att jag klantat mig. Tygpåsen med mitt anteckningsblock, där jag hade alla mina anteckningar om berättelsen, var borta. Det var besvärligt. När jag skriver börjar det i mitt block: jag antecknar alla idéer jag får, och renskriver dem sedan i datorn. Utan blocket skulle jag behöva börja om.

Efter att funderat på när jag senast hade den kom jag på att det var på toaletten i bensinmacken i Slumber. Jag hade gått på toaletten och lagt tygpåsen ovanför handtorken, där jag sedan hade glömt den. Och det var inte det enda problemet. Jag hade inte betalat för mig. När jag hade stått och tankat hade bensinmacksägaren kommit ut och pratat med mig. Han hade varit extremt märklig. Vi bytte några ord, jag frågade om toaletten, och när jag kom ut igen var han borta. Varken bakom kassan, inne i kontoret eller bakom macken såg jag honom. Jag väntade en stund men blev till slut så irriterad att jag bara lämnade en tiodollarssedel på kassan och gick. Jag hade tankat för 13 dollar men hade bara tior, men jag tyckte han förtjänade det som var så konstig och dessutom hade försvunnit. Men nu innebar det att jag inte kunde ringa tillbaka och be honom titta efter min tygpåse. Frustrerat gav jag upp hoppet om att få tillbaka den.

Jag satt i tältet och skrev i en timme, och vid tiotiden hörde jag regndroppar mot tältduken. Väderleksrapporten hade varnat för regn men först på eftermiddagen. Jag tittade ut genom tältdörren och suckade. Det skulle vara bäst om jag satt på mig regnjackan och täckbyxorna jag hade i bilens baklucka. Jag gick ut och fram till bilen, och samtidigt tog jag fram nyckelringen ur fickan, men när jag kände på den i handen insåg jag att bakluckenyckeln var borta. Jag svor för mig själv. När hade jag ens senast öppnat bakluckan? I vanliga fall ställer jag till och med matkassarna bara i baksätet. Jag stod och försökte dra mig till minnes allt jag hade i bakluckan. Regnkläder, reservhjul och min domkraft. Var det något mer viktigt? Jag mindes inte.

Vilken underbar dag. Mina anteckningar var borta, nu även nyckeln till bakluckan, och det regnade. Men jag skulle inte låta det hindra mig från att ta min promenad. Jag satte på mig min vindjacka och gick iväg mot Gargoyle Bend. Med hjälp av kartan och kompassen hittade jag en vandringsled som tog ungefär en halvtimme att gå. Ingen annan var ute i parken den dagen, vilket inte var så konstigt en regnig dag. De stora bautastenarna såg ut som jag mindes dem från skolresan dit i tonåren. Jag tog några bilder, och sedan gick jag tillbaka medan jag försökte minnas mina anteckningar om berättelsen.

Väl framme vid tältet hade regnet bedarrat och övergått i duggregn. Jag satte mig i bilens förarsäte och åt en chokladkaka, och sedan gick jag in i tältet igen. När jag kom ut igen hade det mörknat – jag hade hamnat i flow och skrivit så mycket att jag imponerade på mig själv. Och nu hade det slutat regna helt, till min stora tillfredsställelse.

När solen gått ner var brasan igång och jag hade det mysigt. Jag satt i min brassestol och käkade chips. Elden sprakade och runt omkring mig i skogen hördes de vanliga ljuden, smådjur som prasslade i de förmultnade löven på marken och träd som knarrade, och jag tyckte det var himla trevligt. Jag vilade ögonen på bilen, som stod parkerad ett par meter bort, och i eldens sken var den tillräckligt upplyst för att jag skulle få syn på en detalj. Den morgonen hade jag sett en buckla i lacken på bakluckan, och tänkt att en gren ramlat ned på den. Men i profil såg jag nu att bucklan inte gick inåt, utan utåt. Hade jag råkat stänga bakluckan på någonting som stack upp? Det kunde jag inte minnas. Jag reste mig och gick fram till bilen och kände på bucklan med handen. I bakhuvudet dök någonting upp som en motorintresserad kompis berättat, någonting om metallsammandragning vid plötsliga temperaturförändringar, men det var ett alldeles för diffust minne.

Jag var trött efter en lång dag och dessutom gick inte historien jag skrev på ihop, och till slut gav jag upp och gick och lade mig tidigt, runt klockan nio. Kanske skulle jag stanna ute i skogen även på måndagen, tänkte jag. Då kanske det lossnade. Sedan somnade jag.

Jag vaknade mitt i natten. De självlysande visarna på armbandsuret visade tre. Någonting hade väckt mig. Något ljud? En smäll, eller en duns, eller kanske till och med ett skott på långt håll. Var någon ute och jagade? Jag visste inte om jag hade inbillat mig och låg och lyssnade för att se om det skulle höras igen, men det förblev tyst.

Istället låg jag och lyssnade på vinden som blåste genom trädtopparna, på stegen av ett djur som lugnt gick genom skogen och något på håll som lät som det stånkade: jag tänkte att det var en grävling. Och så kom jag att tänka på bensinstationen i Slumber igen. Eller i Slumber ligger den ju inte riktigt, snarare en bit utanför staden. Jag hade kört in eftersom bilen oväntat närmat sig soppatorsk och för att jag behövde den där kartan jag senare skulle få av parkvakten. Jag hade klivit ur min gamla bil, börjat tanka den, och sedan sett den där mannen kliva ut ur macken. Han var i femtioårsåldern, överviktig och röd i ansiktet. Han hade det konstigaste leendet jag sett på länge. När jag frågade om toaletten hade han först inte verkat förstå mig, eller inte kommit ihåg var den var, för jag fick upprepa mig. Kanske var han lite efterbliven, hade jag tänkt. Jag sade att jag skulle betala när jag gått på toa, men då började han ställa mig en massa frågor. Varifrån jag kommit, vart jag skulle, och vad jag skulle göra där. Han sluddrade när han talade. Efter att jag artigt svarat på hans frågor, och därtill sagt något om vädret, log han snett och sade:

“Det blir en bra dag att sminka upp sig lite.”

Det var så märkligt sagt att jag trodde att jag hade hört fel. Jag log så vänligt jag kunde och ursäktade mig, och så gick jag på toaletten. När jag kom ut igen några minuter senare var han borta. Jag var lite perplex. Macken var det enda huset vid motorvägens vägkant så det fanns inte riktigt någonstans där han kunde ha försvunnit. Bakom huset fanns inget soprum eller liknande.

Det hade funnits ett litet hus, uppe på åsen vid sidan av vägen. Där jag låg i tältet tänkte jag att den mest uppenbara förklaringen på en gåta alltid var den rätta, och att han alltså måste ha glömt bort att jag skulle betala och gått upp dit. Men jag kunde ändå inte somna om. Vid halv fem-tiden gick jag till slut upp och lade lite virke på den falnande elden. När jag värmt upp mig lite gick jag iväg en bit in i skogen för att komma till en höjd, så jag kunde titta på stjärnhimlen. Jag kom till en kulle, så långt från min tältplats att allt jag såg var eldens flackande ljus mellan träden och då och då en glimt av dess reflektion i bilens bakre kofångare.

Någonting gjorde att jag inte kunde slita tankarna från bensinstationen. Det var som om jag i det undermedvetna hade alla bitar av ett pussel jag inte ens visste att jag försökte lägga. Jag satte på min telefon och såg att jag hade god mottagning, och på ren impuls sökte jag upp bensinstationen – som visade sig heta Shermans Fuel – och hittade telefonnumret. Min nyfikenhet var så stark nu. Jag kunde inte motstå att slå in numret och ringa. Den första signalen gick iväg. Solen hade ännu inte gått upp. Jag huttrade lite i den fuktiga nattluften. På håll såg jag brasan vid tältplatsen. Nu hade flera signaler gått fram, men ingen svarat. Jag visste inte vad jag egentligen ville fråga. Det var löjligt. Men så kom jag på att nyckeln till min baklucka måste finnas kvar där, och den behövde jag ju. Innerst inne var det också någonting mer, något grundläggande som inte gick ihop och som jag behövde få förklarat. Nu hade det säkert ringt tio signaler och ingen svarade. Men det är klart, det var absurt tidigt på morgonen. Det var en hopplös idé att få svar just nu.

Jag strövade tillbaka genom skogen och när jag kom fram mellan de sista träden såg jag på en gång att min bils baklucka nu stod öppen. Inte på glänt, utan vidöppen, som om någon slagit upp den. Jag var inte mer än tre meter därifrån och stod alldeles stilla. Brasan gav inte tillräckligt mycket ljus för att jag skulle kunna se in genom bilens fönster. Men någonting låg i den nedtrampade marken precis invid brasan. Det var min domkraft. Den som hade legat i bakluckan.

Mycket långsamt backade jag iväg, in mellan träden och bort från bilen och tältplatsen. Till slut vände jag om och tittade in i skogen, men såg ingenting: det var helt mörkt. Jag slets mellan att fly in i bilen, eller att springa in djupare i skogen. Var människan som hade öppnat min baklucka fanns kunde jag inte veta. Jag var nära att paralyseras av osäkerheten men valde till slut skogen, först långsamt och med ögonen på helspänn efter rörelser, sedan i vild flykt mot Gargoyle Bend. Jag hade ren tur – inte en enda gång trampade jag snett eller snubblade över någonting. När jag kom fram flåsade jag och hade begynnande håll, och jag såg bautastenarna och hörde den lilla bäck som strömmade förbi i närheten. Det kändes bättre, som om jag var någonstans där jag kunde orientera mig. Jag lutade ryggen mot en av stenarna och ringde polisen. De svarade på en gång. Jag sade att jag var i skogen och att jag kände mig utsatt och i en hotfull situation, och så fick jag en märklig impuls från ingenstans och frågade om det där mordet som parkvakten hade pratat om. Var det sant? Ja, svarade polisen. Hade offret varit någon som jobbade på en bensinmack? Polisen i andra änden tvekade. Jag fortsatte och sade att jag inte kunde förklara varför, men att jag trodde att han som hade mördat mannen på bensinmacken var här i skogen med mig. Jag gömde mig för honom nu men behövde hjälp. Med så tyst och lugn röst jag förmådde förklarade jag var jag befann mig, och samtidigt märkte jag hur mitt mörkerseende blev bättre, och när vi lagt på och jag väntade på hjälp försökte jag stå och stilla jag kunde vid bautastenen och andas så lugnt som möjligt. Den enda gången jag rörde mig var när jag tryckte mig in mellan två stenar, eftersom det kändes tryggare och mer gömt där, särskilt när jag gick ner på huk.

Fem minuter gick. Mitt hjärta bultade stenhårt. Det hade inte lugnat sig sedan jag fick syn på den öppna bakluckan. Efter tio minuter borde polisen ha hunnit komma. Jag borde åtminstone ha hört en bil på väg hit. Men ingen kom. Men så hörde jag något. Steg mot torra löv. De kom närmare. Jag sträckte ner handen mot marken och hittade en stor sten, nästan perfekt storlek för min hand, och med den i ett krampaktigt grepp reste jag mig långsamt upp. Och så väntade jag.

Sedan såg jag en silhuett mot träden. Han var ungefär fem meter bort och kom närmare. När han såg mig stannade han upp. Jag såg inte hans ansikte i mörkret. När jag hörde hans röst kände jag omedelbart igen den. Det var mannen från bensinstationen.

“Hej”, sade han. “Jag har problem med bilen borta vid mitt tält. Kan du hjälpa mig?”

Jag kunde inte tänka och visste inte vad jag skulle svara. Någon sekund gick. Sedan sade jag:

“Absolut, jag är ute och vandrar här. Jag kan ringa någon som kan hjälpa dig?”

Jag höll upp telefonen i ena handen, den som jag inte bar en stor sten i, och jag tryckte på den så att skärmen lyste upp och han skulle se att jag kunde ringa efter hjälp när som helst. Han stod stilla.

“Nej, det behövs inte. Jag hade hoppats att du skulle kunna hjälpa mig.”

Jag svarade inte. Löven under hans skor frasade när han tog ett steg till framåt, och med en annan ton i rösten sade han:

“Det där är din bil, eller hur?”

En våg av adrenalin gick genom min kropp och jag följde impulsen som kom. Jag tog ett steg framåt, höjde högerhanden med stenen, och vrålade så högt jag kunde medan jag slängde stenen emot honom. Den slog i hans ansikte med en dov, blöt duns. Han flåsade till och föll baklänges rakt ner på marken, och jag flög förbi honom, så fort jag kunde tillbaka mot lägereldens ljus.

Jag minns inte mycket av den där vansinniga flykten genom skogen. De säger att det är vanligt att man glömmer sådant. Kanske hade jag, strax innan jag slängde stenen, omedvetet resignerat inför det faktum att jag skulle dö och glömskan var hjärnans försök att skydda mig. Det jag kommer ihåg är att jag kommer fram till min bil med bilnycklarna i handen, springer förbi bakom och slänger igen bakluckan. Först senare skulle jag lägga märke till att den var kraftigt bucklad. Skador som hade uppkommit när mannen till slut lyckats bända upp bakluckan inifrån med hjälp av min domkraft.

Jag kom in i bilen, tryckte gasen i botten och körde därifrån, först genom gräset, sedan ut på grusvägen och sedan äntligen på asfalt igen. Då kunde jag äntligen accelerera från 50 kilometer i timmen utan risk för att köra in i ett träd. Med helljusen på körde jag framåt och höll samtidigt uppsikt över skogen vid vägens sidor, efter minsta rörelse. Vägen gick parallellt med parken och om jag hade förstått kartan rätt låg Gargoyle Bend bara knappt 200 meter in till höger i skogen. Jag saktade ner och körde i gånghastighet för att kunna se bättre bland träden, när jag insåg att bildörren på passagerarsidan var olåst. Jag sträckte mig dit och slog ner låset, och körde lite snabbare. Till slut såg jag mötande helljus. Det var parkvakten.

Det som följde var på något sätt hela den kvällens mörkaste stund. Den stund man inte får se i filmerna. Det är när hjälpen nått en, men bara de som hunnit dit först. Ännu är poliserna inte tillräckligt många för att man ska känna sig trygg. Det är inte riktigt över än, känner man. Jag berättade för parkvakten vad som hade hänt och han sade att jag skulle låsa in mig i hans bil. Jag satte mig i baksätet på bilen, som hade motorn igång, och han stod där ute upplyst av bilens strålkastare och pratade i sin walkie-talkie medan han tittade in genom träden. Han såg omotiverat lugn ut. Jag ville ropa på honom, ropa att vi måste åka nu, att vi måste fly. Vi var inte säkra än. Men han såg så lugn ut. Motorn på tomgång lät som en klocka som tickade och jag väntade bara på att något hemskt skulle hända. Att någon skulle komma fram ur mörkret mellan träden.

Men det kom aldrig någon.

Hela nästa dag fick jag sitta på polisstationen. Jag fick veta att mannen jag hade mött vid bautastenarna hade varit samma man som jag hade mött vid bensinstationen, och att han dött ögonblickligen när jag kastat stenen i hans huvud. Tydligen hade jag lyckats krossa hans skalle. Hans ansikte hade varit mosat. Jag hade haft tur, och han hade varit den som dött istället för jag. Men många andra frågor fick jag inte svar på, och inte heller polisen.

Två månader har gått. Det finns en sak som jag önskar att de aldrig hade berättat för mig. Kanske hade det inte gått att undkomma den informationen, men jag önskar att jag hade sluppit. En av polismännen berättade om hur de hade hittat den vansinniga mördarens kropp, och då kom det fram att han hade hållit något i högerhanden då han stod där vid bautastenarna i nattmörkret och pratade med mig. Han hade varit redo att döda mig, det var uppenbart, men det hade inte varit ett vapen han hade hållit. Det hade varit det avhuggna huvudet från mannen han hade mördat vid bensinstationen. Han hade hållit i det när han klättrade in i min bils baklucka, legat där inne med det hela tiden, och sedan när han till slut tagit sig ut och gått genom skogen för att döda mig hade han tagit det med sig.

Vi hörde “Bergen”, skriven av Soren Narnia och ursprungligen publicerad 2013 i podden Knifepoint Horror som en del av avsnittet “A Quick Trilogy of Terror”. Den lästes av Ludvig Josephson.

Vi ska fortsätta med ännu en historia som fanns med i samma avsnitt, och som passar väl i vårt eget tema denna vecka. Tobias Jacobsson läser “Ensamhet”, av Soren Narnia.

En kall vintermåndag skickade jag ut brev till alla mina vänner, där jag berättade om vad jag planerade göra. Jag hade sparat pengar så att jag kunde vara arbetslös i ett helt år, och äntligen prova något jag länge hade längtat efter: ett liv som luddit, helt utan internet, teve, media och oväsen. Inte ens bilar eller trafik ville jag veta av. Jag hade blivit utmattad och less, och hade valt att skita i allt ett tag. Inte ens någon telefon skulle jag ha med mig. Kanske skulle jag ge upp så fort jag började oroa mig för om folk skulle avfölja mig på Twitter, men i breven skrev jag till mina vänner att de hemskt gärna fick skicka mig riktiga brev. De var också alla varmt välkomna att komma och hälsa på mig där jag skulle bo, i ett litet hus mitt ute i ingenstans. Min dörr skulle alltid vara öppen för dem.

Det kändes väldigt bra att lägga alla de där breven i brevlådan och sedan gå tillbaka uppför uppfarten och in i min lilla stuga. Jag satte mig i en fåtölj och tittade på den digra bokhög jag hade tagit med mig, och på alla anteckningsblock jag hade där jag kunde skriva ner idéer, tankar och dåliga dikter. Jag var nöjd och glad. Redan i två veckor hade jag varit där, och på den tiden hade jag knappt lämnat stugan, och inte ens saknat teven. Jag kände mig ombonad och trygg.

Den natten hände något märkligt. Jag vaknade i sängen. Vad klockan var visste jag inte, för jag hade lämnat armbandsuret hemma – det var ju också digitalt. Men det var sent, det visste jag. Jag låg i sängen och lyssnade på regnet mot taket, och så hörde jag det igen, det som hade väckt mig: en knackning på ytterdörren. Det är alltid illavarslande när det sker nattetid. Jag väntade i hopp om att det inte skulle komma någon mer knackning, men det gjorde det strax därpå, och jag reste mig och gick dit.

När jag stod där och tvekade kom en tredje knackning. Jag frågade högt vem det var. Rösten som svarade kände jag igen. Hon talade otydligt och mumlande, som om hon var full, men det var helt klart mitt ex, Sarah. Det var en lättnad men också fruktansvärt irriterande. Hon hade gått upp i rök ett par veckor dessförinnan, och jag hade blivit nedringd av hennes oroliga mamma som jag fått trösta. Igen. Det var inte första gången Sarah försvann sådär. Hon var alkoholist och hade riktigt dåligt omdöme. Nu stod hon här utanför dörren, och ville komma in, precis som det hade varit förut när vi var ihop. Någon skit hade väl hänt som hon inte kunnat hantera. Jag svarade högt att nej, hon fick inte komma in, jag tänkte inte gå igenom samma sak med henne igen.

Hon vädjade om att jag skulle öppna. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon sade, men det påverkade mig inte heller. Den här gången tänkte jag hålla mig utanför. Hon blev tyst. I ett ögonblick trodde jag att hon hade gett upp. Men sedan hörde jag genom dörren hur hon med låg röst sade:

“Det vore bättre om du var som oss, Les.”

Jag bad henne upprepa det, men det gjorde hon inte. Hon blev tyst igen, och sedan hörde jag hennes steg avlägsna sig. Det var det, tänkte jag, och gick till sängs igen.

Ett par dagar senare lämnade jag huset för första gången på ett tag, för att gå ner till brevlådan vid vägkanten och hämta min post. När jag öppnade brevlådan blev jag förvånad. Breven jag själv hade lämnat där hade inte plockats upp. Jag som så noga hade sett till att flaggan var uppe. På väg tillbaka till ytterdörren råkade jag titta ner, och fick syn på fyra-fem rostbruna fläckar på asfalten. Det var fläckar av torkat blod, stora som småmynt. Jag hade inte sett dem förut och gick ner på huk för att titta närmare. Tankarna gick oundvikligen till Sarah.

Eftermiddagen fördrev jag med att dricka en kanna kaffe och skriva i en anteckningsbok. En gång reste jag mig för att sträcka på benen, och ställde mig vid ett fönster. Stugan ligger längs en fjärran landsväg, ungefär tre mil från Interstate 81. Bara ett fåtal hus finns i sikte, och bortom dem måste man promenera en riktigt god stund för att hitta nästa livstecken. På andra sidan landsvägen från min stuga sett finns bara en gammal igenvuxen åker. Den verkar bortglömd av sin ägare.

Den här dagen såg jag en man som satt där i åkern. Det var helt oväntat. Jag fick syn på honom i ögonblicket då han verkade försöka resa sig från sin nedsjunkna, sittande position. Han verkade inte lyckas, vilket oroade mig lite. Var han sjuk, eller skadad? Han var iklädd t-shirt, jeans, sandaler och solhatt. Till slut kom han klumpigt upp på fötterna. Sedan stod han där. Långsamt reste han sig och tittade upp i himlen. Det var grått och molnigt, men han verkade betrakta skyn med någon sorts fascination. Långsamt höjde han armarna och händerna som om han tillbad någonting, och det var väl då jag slutade fundera på om han var sjuk, och började tänka att han var galen. Hemlös, kanske. Så vände han sig mot min stuga, och jag klev åt sidan så att jag inte skulle synas i fönstret. Sedan släppte jag ner persiennerna. Tio sekunder senare hörde jag att mistluren gick igång, långt borta i den närmaste lilla staden. Det hände var sjätte månad eller så, de testade den regelbundet. När jag tittade ut genom fönstret igen några minuter senare var mannen i åkern borta, och det fanns inte längre några spår av honom.

Det nästa jag minns av det här händelseförloppet är att jag vaknade mitt i natten igen. Jag låg i sängen och hörde någonting tungt som dunsade någonstans. Det lät som något som föll mot huset. Jag klev upp och tände, och sökte mig mot ljudkällan som visade sig vara någonstans i närheten av köket. Då hade det tystnat. Jag letade vidare efter vad det hade kunnat vara, och tänkte titta nere i källaren. När jag stod med källardörren öppen och precis skulle gå ner hördes det igen. Det var definitivt på den sidan av huset. Jag gick ner för källartrappan utan att tända i taket, för att inte förstöra mitt mörkerseende. När jag kom ner tittade jag ut genom källarfönstren och såg där tre tydliga handavtryck. Det var kallt ute på nätterna då, och mot de frostiga fönstren hade tre händer tryckts: en stor, en lite mindre, och så en ganska liten handflata. Hur länge hade de handavtrycken suttit där? De såg färska ut. Ingen hade någon anledning att komma till, och smyga runt utanför, min stuga. Den låg alldeles för avlägset för att det skulle finnas något gott skäl till det.

Dagarna som följde tyckte jag att jag allt oftare hörde utryckningsfordon på avstånd. Ljuden tycktes ibland komma från Brickskeller Road österut, och ibland från väster. Förut hade det varit någon gång varannan vecka jag hörde polisbilar, nu var det upp till fyra-fem gånger om dagen. Jag trodde kanske att jag blivit känsligare för sådana ljud med tanke på min nyfunna sinnesro där ute, där det inte fanns teve eller musik som kunde dränka dem. Jag började finna mig själv stående ute på gräsmattan för att lyssna och se om jag kunde avgöra varifrån de kom. De verkade alltid så väldigt avlägsna. Ibland gick jag ner på landsvägen och tittade åt alla håll, utan att någonsin se något ovanligt. Min brevlåda hade fortfarande inte tömts, och nu hade det gått nästan en vecka. Jag hade ingen telefon, så jag kunde inte ringa och fråga posten vad de höll på med.

Det var då jag upprättade en lista, en enkel tabell med två kolumner: en där jag skrev dagens datum, och bredvid där jag höll räkningen på hur många bilar som kört förbi på landsvägen den dagen. Det föll för varje dag. Förut brukade åtminstone sju-åtta bilar passera varje dag, men bara någon dag senare var det ingen alls. Till slut gick jag ut och följde vägen ett par hundra meter i varje riktning, för att försäkra mig om att den inte var avstängd av någon anledning. Det började kännas olyckligt att jag inte presenterade mig för mina närmaste grannar när jag flyttade dit. Då hade jag ju bara velat hålla mig isolerad, men nu hade det varit fint att kunna knacka på och fråga om de märkte något konstigt med allt det här.

Min rutin de första veckorna här ute hade varit att varannan vecka ta en promenad på dryga tre kilometer nedför landsvägen för att komma till den lilla butiken som fanns där, och där handla allt som jag inte själv kunde odla. Den här gången gav jag mig av snarare för att hitta någon att prata med, än för att handla. Det duggregnade när jag gick hemifrån. När jag kom fram till affären, A & J Grocery and Meats som den hette, var den stängd och låst med hänglås. Det var obegripligt: det var en söndagmorgon, när de vanligtvis brukade öppna vid nio, och det var långt från närmaste röda dag.

På väg hem bestämde jag mig för att knacka på hos de jag faktiskt var bekanta med. Det var ett ungt par, trevliga människor som jag hade träffat på biblioteket i staden ett par månader dessförinnan, och de bodde halvvägs mellan mig och matbutiken. Två bilar stod på deras uppfart, men ingen – varken Ellen eller Sam – öppnade när jag knackade på. Jag gav upp och gick tillbaka ut på landsvägen, men vände om när jag inte riktigt kunde få ordning på någonting jag hade skymtat i ögonvrån.

På den inglasade verandan på husets baksida fanns ett grönt plastbord och två vita plaststolar, den billiga sorten man kan köpa i mataffären. Ovanpå bordet låg en anteckningsbok, öppnad till ungefär mitten, och jag kunde skymta att någon hade skrivit i det, även om jag inte var tillräckligt nära för att urskilja några av orden. En penna låg på mattan en halvmeter bort från stolen där skribenten en gång hade suttit. Pennan hade rullat eller trillat av bordet, och av någon anledning aldrig plockats upp. Skärmdörren var låst. Gardinerna inuti var fördragna. Myggnätsdörren var låst, och alla fönster var fördragna med gardiner.

Jag fick nog och bestämde mig för att ta hela den timslånga promenaden in till staden. Klockan hade hunnit bli halv två när jag nådde fram, och regnet hade tilltagit. Staden, Corry som den heter, består av en liten huvudgata där det ligger lite affärer, ett café och bageri, ett försäkringskontor, en gammal biograf där en lokal teatergrupp också brukar framträda, två kyrkor och så postkontoret. På söndagar brukar det mesta vara stängt men nu såg jag inte minsta livstecken ens. Jag kunde inte förstå vad det var som pågick. Var var alla? Caféet brukade väl ändå vara öppet på söndagar, och åtminstone någon gå ut på stan, men nu såg jag ingen. Jag stod i ena änden av huvudgatan och tittade och väntade. Till slut kom en bil rullande på håll, nere på Eastheadgatan, lite för långt borta för att jag skulle kunna se vem som satt i den. Den kröp förbi och försvann.

Jag vände om och började gå hemåt igen. Landsvägen var tom och ensam och husen såg alla ut att ligga öde, trots att det stod bilar på de flesta uppfarterna. Ingen hemma, ingen på väg någonstans. Till slut pallade jag inte längre. Jag knackade på hos båda mina närmaste grannar. Vid båda husen stod bilar, men ändå öppnade ingen dörren.

Jag gick hem och satt i två timmar vid mitt skrivbord och försökte komma på en förklaring till vad det kunde vara som pågick. Till slut reste jag mig och gick ner i källaren. Det hade blivit sen eftermiddag och mörkret hade börjat falla. Jag grävde i ett skåp där jag hade lastat in allt elektroniskt som funnits i huset tillsammans med en del skräp. Längst ner hittade jag min klockradio. Jag tog med den upp och satte igång den. Min stuga låg så öde att det inte gick att få in särskilt många stationer, men några rikstäckande FM-sändningar hörde jag, och där verkade allt som vanligt. Det var enormt lugnande att höra skvalmusiken som jag avskytt så mycket för bara några veckor sedan. Men ju mer jag sökte, desto mer uppenbart var det att alla lokala radiosändningar hade tystnat. Där möttes jag bara av brus och tystnad. Jag lät radion stå på och brusa vid en frekvens där det förut hade funnits en lokal kanal, och innan jag gick och lade mig den kvällen, efter att ha försökt distrahera mig med en bok, gjorde jag ett nytt försök att leta runt efter någon aktivitet.

På AM-bandet hittade jag denna gång en sändning som skrämde mig. Halvdränkt i brus och störningar hörde jag en mansröst.

“Det är det vi helt enkelt inte förstår. Det är det vi helt enkelt inte förstår”, sade han.

Han pratade om att han var den enda kvar som kunde hålla igång en sändning, och att han skulle göra det så länge han kunde. Men han visste inte hur länge han skulle vara säker där. Sen sade han:

“Om någon hör det här och undrar vad det är som händer så kan jag berätta allt jag vet.”

Han förklarade sedan ganska detaljerat situationen. Han pratade i åtta minuter innan han suckade, och på lite håll från mikrofonen sade att han skulle ge sig iväg en stund nu, men att han lovade försöka återvända till sändningen senare. Bara åtta minuter, men de var hemska.

Jag stängde av radion och gick och lade mig. I huvudet snurrade allt vad den okända mannen i radion hade sagt. Jag kom inte till ro. Till slut gick jag upp och lade mig i soffan istället. Varför vet jag inte. Jag hade gett upp på att få någon sömn, kanske på mycket lång tid. I soffan låg jag och tänkte tills jag måste ha somnat av ren utmattning.

Två timmar senare vaknade jag. Det var tidigt på morgonen, och jag satte mig vid radion igen för att hitta den där mannens sändning. Den var borta. Oavbrutet vände jag mig mot fönstret för att titta ut, i hopp om att se något livstecken, något alls. Innan mörkret föll skulle jag behöva lämna stugan, visste jag nu. Men jag vågade inte ens gå tillbaka till mina grannars hus och knacka på. Jag satt som fången vid radion. Timmarna gick och det blev kväll igen. Jag kände mig helt utom mig. Allt jag ville var att höra den där mannens röst igen. Av ren desperation, och en märklig känsla av att min stuga var den värsta tänkbara platsen att befinna mig på, gick jag till slut hemifrån vid halv tolvtiden på natten. Det är nu fyra timmar sedan. Det här är vad som hänt sedan dess:

Det var iskallt ute. Jag gick ner till landsvägen och började följa den mot Corry. Varje gång jag passerade ett hus granskade jag det noga på det, på behörigt avstånd. Varje gång var det släckt i alla fönster. Efter en stund började jag försiktigt närma mig även de parkerade bilarna jag gick förbi, för att titta in genom fönstret vid förarsätet. Efter ett tag, vid en liten gård ett par hundra meter efter matbutiken, hade jag tur: i en gammal Nissan hade någon lämnat bilnycklarna i tändningen. Jag satte mig i bilen, startade den och körde iväg på landsvägen. Det var mindre än en fjärdedels tank bensin kvar.

Jag körde nerför huvudgatan genom Corry och fortsatte framåt. Efter en halvmil eller så kom jag till Bakerton Road, som leder hela vägen vidare till Route 57. Hela tiden höll jag ögonen öppna efter mötande trafik, mötande billjus, bara någon. Jag trummade snabbt på ratten och såg mig omkring. Jag körde en mil, två mil, hela tiden med helljusen på. Jag passerade bara stängda bensinstationer och några få hus. De enda tända lampor jag såg verkade vara automatiska, eller sådana som glömts på. De var inte min räddning. Till slut nådde jag I-81, en stor motorväg som går genom hela delstaten, och jag kunde köra vidare norrut i över 100 kilometer i timmen. Motorvägen var tom, jag kunde riskfritt köra mitt i. Jag satte på bilradion och tryckte på “scan” i hopp om att den skulle hitta någon sändande radiokanal, eller bara någon sändning alls, och vid ett tillfälle bröt en gammal Phil Collins-sång genom bruset. När den hade spelats slut började den om från början, och sedan började den om igen. Den gick på repeat.

Ju längre jag körde, desto oftare tittade jag på bränslemätaren. Till slut bromsade jag in, körde över mittremsan av gräs och svängde tillbaka, för att återvända. Jag körde hela vägen tillbaka till Corry, parkerade vid trottoarkanten framför postkontoret och klev ut. Jag darrade i kylan och såg inte mycket i mörkret. Jag gick mellan två hus till en sidogata, villrådigt letande efter någonting, vad vet jag inte. Över Presbyterianska kyrkans begravningsplats, och sedan upp på gräsmattan framför en grundskola. Snart kände jag mig alltför blottad och illa till mods, så jag vände om och följde samma väg tillbaka. Det kändes bättre att gå mellan husen, där jag kunde röra mig i skuggorna, inte lika synlig.

Jag skulle precis gå fram till bilen och sätta mig i den igen när jag slängde en sista blick ned för huvudgatan. Tre kvarter bort stod en man på trottoaren. Det enda jag såg var hans kontur, men han måste ha sett mig. Jag stod under en gatlykta. Vi stod båda orörliga. Jag vände mig långsamt mot bilen, som var bara åtta-tio steg bort, och grävde efter nycklarna i fickan. Då såg jag i ögonvrån rörelse till höger om mig. Mitt på Wellingtonavenyn, en tvärgata, kom någon springande mot mig. Jag tittade dit och såg en vilt galopperande man med någon sorts stor kniv i ena handen, höjd över huvudet.

Jag kastade mig fram till bilen, låste upp och hoppade in, och så tryckte jag ner gaspedalen och körde i hög hastighet nedför huvudgatan. Jag körde för rött, rätt förbi figuren som hade stått orörlig och betraktat mig. Allt jag hann se var att han hade skägg, var i fyrtioårsåldern och bar en stor kappa. Sedan var han långt bakom mig. Jag vågade inte titta på bränslemätaren. Det var en öppen fråga om jag skulle klara mig hela vägen tillbaka till min stuga. Mot slutet körde bilen på ångor, men jag kom hem. Jag kom hem.

Nu står det 03.59 på klockradion. Bilen står tvärs över uppfarten, men utan bensin är den bara skrot. Jag sitter på en stol i källaren och spelar in det här på en liten kassettbandspelare, en urgammal pryl som jag ägt i årtionden men först nu kom på fanns. Det är nedsläckt och mörkt här, precis som jag vill ha det. Det ska inte synas utåt att jag är här. I min andra hand har jag den största kniven jag kunde hitta i köket.

För runt tjugo minuter sedan knackade någon på min noggrant låsta ytterdörr. Jag hade fram till dess suttit i soffan i vardagsrummet, men ville inte höra någon mer knackning, så jag gick ner hit. Men först gick jag fram till ytterdörren, vilade pannan mot den och kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Utanför hörde jag Sarahs röst igen. Hon bad mig släppa in henne. Snälla, snälla, vädjade hon. Hennes röst var ännu tunnare och mer sluddrande än förra gången. Det var fortfarande uppenbart Sarah, jag kände igen henne mycket väl, men också helt annorlunda. Jag sade att jag inte kunde släppa in henne. Att jag vägrade. Sarah svarade att i så fall fick väl hon och alla andra som stod där ute komma in till mig, vare sig jag ville det eller ej. Hon var inte ensam längre, sade hon.

Hon ljög inte. Jag lade örat mot dörren och hörde ljuden där utifrån. Släpande steg mot verandan. Fler än bara Sarahs. Jag frågade hur många de var, och hon svarade:

“Titta ut genom fönstret så får du se.”

Jag ville inte titta ut. Hon sade att alla andra i staden var som hon nu, alla utom jag. Jag frågade henne hur det kändes att vara död. Hon blev tyst, och tystnaden höll i sig, länge. Jag hörde vinden blåsa där ute, hur den fick det att rassla i stupröret och hur den viskade i en alm på bakgården. Sedan svarade Sarah, med en sorgsnare röst än någon annan jag någonsin hört. Hon sade:

“Åh, det är hemskt. Det är hemskt.”

För fem minuter sedan eller så hade jag slutligen samlat tillräckligt med mod för att öppna ögonen, och titta mot källarfönstret ut mot landsvägen. Jag såg någon som stod på knä och kikade in. Jag vände mig mot källarfönstret på andra sidan, och där stod någon annan på huk. Det såg ut som en kvinna. Hon satte handflatan mot fönstret och lämnade ett avtryck i frosten. Hon hade ansiktet väldigt nära fönsterrutan.

Klockradion står fortfarande på där uppe, och mannen jag hörde förut har kommit tillbaka. Han pratar om vad han alltid tänkt att han skulle göra om han visste att han alldeles snart skulle dö. Han sade nyss att han hade tänkt att han skulle vilja uppvisa galghumor, dra något kvicktänkt skämt, som de gör på film. Nu, säger han, har han börjat undra om det någonsin hänt på riktigt. Om man i den situationen kan uttrycka något annat än en ömklig, desperat skräck.

Personligen vet jag vad jag kommer säga när jag hör ytterdörren tryckas upp där upp. Det kommer bara vara två ord. Hjälp mig.

Signaturmelodi

Vi hörde “Ensamhet”, skriven av Soren Narnia och ursprungligen publicerad 2013 i podden Knifepoint Horror som en del av avsnittet “A Quick Trilogy of Terror”. Den lästes av Tobias Jacobsson. Och därmed ska vi lämna imitatörerna bakom oss och gå vidare i vardagen, i hopp om att de vi stöter på härnäst ska vara sig själva, bara sig själva, och inte någon som gömmer sin avsikt eller sanna identitet bakom en förklädnad. Man kan ju alltid hoppas, eller hur?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.