Avsnitt 227: Besatt

Jag tror att jag lider av tvångssyndrom. Men jag vet inte.

Om du själv vet vad tvång handlar om kanske jag låter dum och bortskämd. Jag vet att det kan vara hemskt, begränsande och isolerande, och att det kan driva en till vansinne. Jag har googlat och läst och kollat videos och jag fattar nu att det går att behandla bort. Men jag vet inte om jag vågar. För jag är inte längre säker på att det verkligen är ett tvångssyndrom det handlar om.

Ganska länge har jag haft en rutin som jag följt varje kväll. Jag har klivit in i duschen och tvättat hela min kropp med tvål. Det har blivit allt viktigare för mig, och jag har börjat göra det oavsett om jag redan duschat på dagen eller om jag knappt ens rört mig utomhus. Det viktiga har varit att vara ren när jag lägger mig i sängen. Om jag råkar vidröra något på vägen från badrummet till sängen måste jag till och med vända om, och tvätta mig där jag rörde föremålet.

Det här har begränsat mig i min vardag. Jag kan inte sova över hos kompisar och min hud har blivit så uttorkad så att jag fått stora eksem. De som känner till detta har sagt åt mig att bara lägga av – att bara prova en kväll att strunta i det.

Så igår kväll provade jag till slut. Jag hade borstat tänderna och gått på toaletten och snabbt, som om jag behövde överraska mig själv, hoppade jag ut ur badrummet och slängde igen dörren efter mig. Sedan skyndade jag mig i säng, släckte ljuset och drog täcket över mig, upp till näsan. Jag kände mig äcklig. Det kändes som om jag smutsade ner täcket. Men jag blundade och försökte somna.

Det tog ungefär tio minuter, och sedan började mina tankar bli svåra att kontrollera. Tänk om jag inte skulle vakna imorgon? Om det var just denna natt som någonting smittsamt faktiskt hamnat på min hud, och att det skulle spridas över hela kroppen när jag sov? Det lät osannolikt – men tänk om? Jag knep ihop ögonen och försökte tränga bort tankarna, försökte styra dem till ett schackproblem jag hade funderat över eller till en bok jag håller på att läsa. Jag ville besegra mig själv, jag skulle klara det. Bara att lyckas ligga kvar i sängen hela natten, även om jag inte fick en blund i ögonen, skulle vara en framgång. Det skulle kunna hjälpa mig att gå vidare.

Men sedan hände något. Medan jag låg där började det sticka och krypa i fingertopparna. Det kändes som om de hade somnat. Jag sträckte på fingrarna och spände dem i en knytnäve om vartannat, och tänkte precis att det hade gått över, när känslan började röra sig upp i armarna också. Sedan började det sticka i tårna också. Min puls ökade och jag hade svårt att kontrollera min andning. Det här kunde inte vara något jag intalade mig. Jag hade svårt att röra mig utan att darra, men jag tvingade mig upp ur sängen och stapplade på mina allt mer avdomnade ben ut ur mitt rum och genom hallen till badrummet. Halvvägs in föll jag ner på knä och fick krypa resten av sträckan. Jag drog mig över tröskeln till badrumsdörren och in i duschen, där jag sträckte mig så långt jag kunde för att nå upp till duschmunstyckets slang och dra ner det på golvet. Vid det laget hade jag tappat känseln hela vägen upp till axlarna, och det hade börjat domna av i skinkorna. Att sträcka mig upp för att sätta på vattnet och dra ner tvålen på golvet var den sista kraftansträngningen jag klarade av innan jag lamt tvålade in mig.

Men det gjorde ingen skillnad. Oavsett hur hårt jag skrubbade mig hände ingenting. Till slut hade jag inte tillräckligt med kraft kvar i höger arm för att kunna fortsätta, och min hand föll slappt ner på golvet medan vattnet fortsatte skölja över mig. Jag kunde följa domningen när den långsamt arbetade sig upp genom höften och upp mot hjärtat och lungorna. Min puls dunkade i mina öron så hårt att jag kände mig kräkfärdig.

Det var för sent. Det fanns inget jag kunde göra nu. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Mitt synfält blev suddigt, om det var på grund av tårarna eller om det redan nått hjärnan visste jag inte, men jag tyckte mig plötsligt se skuggor röra sig i hallen utanför badrumsdörren. Viskande röster höjde sig över bruset i mina öron. Jag hörde bara brottstycken, fruktansvärda ord, hånfulla väsanden. Jag försökte skrika, men hörde ingenting annat än viskningarna. I samma ögonblick som domningen nådde upp till bröstkorgen och min andning upphörde, bara en kort sekund innan jag förlorade medvetandet, såg jag en gestalt kliva in genom badrumsdörren med sitt bleka ansikte vänt mot mig. Ansiktet närmade sig mitt, som om det svävade mot mig, men jag såg ändå bara dess konturer. Det kom så nära att mitt synfält fylldes av vitt och sedan svimmade jag.

När jag vaknade låg jag i en sjukhussäng. Bredvid mig satt mamma. Hon berättade att en granne hört mig skrika, och till slut ringt polisen. De måste ha kommit precis i tid. De hade hittat mig på badrumsgolvet, lealös i kroppen och fullständigt vit i ansiktet. Polisen hade påbörjat hjärt- och lungräddning men inte fått något resultat, och till slut varit nära att ge upp. Då hade jag hostande vaknat upp, och på en gång börjat skrika av fasa. På sjukhuset hade man upptäckt att huden på mina armar var blålila, som om de varit utan syre alldeles för länge. Man kunde ännu inte förklara vad som hade hänt. En hjärtattack, föreslog en vänlig läkare, men jag hörde på hans röst att han inte trodde det själv.

Själv vågade jag inte berätta om min rutin, om att jag hade brutit mot den. De skulle tro att jag var galen. Alla tror man är galen när man har tvångssyndrom. Alla säger att man bara ska sluta. Men när jag försökte sluta, slutade jag också skydda mig från någonting. Någonting som varit ute efter mig hela tiden. Inte smuts, inte sjukdom, utan någonting annat. Kanske någonting som driver runt om nätterna och doftar sig fram till sina offer. Kanske hade det varit min räddning, att jag så maniskt varje kväll tvättat bort min egen lukt.

Jag vet inte. Allt jag vet är att jag aldrig mer ska hoppa över min rutin.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Tvångssyndrom”, skriven av användaren lady-warrior på Creepypasta Wiki och uppläst av Rakel Josephson. En historia om besatthet, i en av alla de former det kan drabba oss människor.

Man kan säga att vi människor är vad vi gör. Vi låter ofta våra intressen, våra hobbys och våra arbeten ta så stor plats i våra liv att de börjar utgöra betydelsefulla delar av våra identiteter. Men ibland går det ännu längre. Den som uppfylls så mycket för en tanke eller en kallelse att man kan kalla det för en besatthet, den blir till slut nästan oskiljbar med vad den gör. Vad man än hade i sig förut ersätts det. Man blir sin besatthet. Man lever för den, och kanske till och med ger man sitt liv för den.

Så gick det, till exempel, för Chris McCandless. Om du känner igen hans namn är det förmodligen för att du läst boken “Into the Wild” av Jon Krakauer, eller kanske sett Sean Penns filmatisering. Själv läste jag boken för ett par år sedan, ett enastående verk om att resa så långt hemifrån som möjligt i hopp om att hitta sig själv. Besatthet vid sökandet, kan man säga, sökandet efter mening, identitet och det okända.

Chris McCandless föddes 1968 i Inglewood, Kalifornien, som den äldste i en trygg, ganska välbärgad medelklassfamilj. Hans yngre syster har senare påstått att barnen i familjen plågades av fysisk och psykisk misshandel av föräldrarna, inte minst av den alkoholiserade fadern. Om det var på grund av det eller tack vare McCandless intensiva läsande av böcker om resande, upptäckande och civilisationskritik vet vi inte, men efter rätt framgångsrika studier gav han sig hur som helst iväg hemifrån.

Han gav bort alla sina besparingar och började med start 1990 resa runt i Nordamerika. Han liftade runt i Kalifornien, Arizona och South Dakota, och paddlade kajak nerför Coloradofloden. Om han behövde pengar tog han något enkelt jobb en stund, för att sedan försvinna, ibland bara med en lapp som avsked. I april 1992 liftade han slutligen norrut, hela vägen till Alaska. Inför folk som gav honom skjuts presenterade han sig som Alexander Supertramp.

Här, någonstans, får vi syn på hur besattheten faktiskt ersatt personen. Det nya, självvalda namnet handlade såklart delvis att inte bli upptäckt av myndigheterna och att bryta med sitt gamla liv, men det handlade också om att fånga sitt nya jag. McCandless kan ha inspirerats att ta namnet Alexander av historiska härskare, ett namn för en man som bestämmer över sitt eget liv, och efternamnet Supertramp betyder bokstavligen “superluffare”. Alexander Supertramp var namnet på Chris McCandless besatthet.

Men i Alaska var han ingen superluffare. Han vandrade längs leden Stampede Trail, och hittade till slut en gammal buss som lämnats kvar där när ödemarken på 1970-talet befolkades av anställda vid en antimongruva i trakten. Där flyttade han in men fick problem med maten. Han jagade en del vilt och åt bär men tappade snabbt i vikt. Sommaren 1992 insåg han att det inte var hållbart, och försökte ge sig av mot civilisationen igen, bara för att upptäcka att floden han passerat på vägen ut var översvämmad och omöjlig att korsa.

Hade han bara vetat något om hur man hanterar viltkött hade han kunnat bevara köttet från en älg han fällde. Nu ruttnade köttet istället. Hade han bara vetat att man kunde förgiftas om man åt en viss sorts frön hade han låtit bli, men nu åt han fröna och försvagades ytterligare. Hade han bara haft en karta över området hade han vetat att det fanns en linbana över floden 800 meter bort från där han gick, men nu hade han ingen karta.

Han återvände till bussen, och blev allt svagare. Någon gång i augusti satte han upp en lapp på bussen:

“Se hit, möjliga besökare. S.O.S. Jag behöver hjälp. Jag är skadad, nära döden och för svag för att vandra härifrån. Jag är helt ensam, det här är inget skämt. I Guds namn, snälla stanna kvar och hjälp mig. Jag är ute och samlar bär i närheten och kommer tillbaka ikväll. Tack. Chris McCandless.”

I sina sista dagar i livet, när han förstod att hans besatthet hade lett honom i fördärvet, då släppte han den ändå. Han återgick till sitt gamla namn, han blev återigen den han hela tiden hade försökt fly. Det finns en smärtande klarsynthet i det.

Chris McCandless hittades i sin sovsäck i bussen i början av september. Han hade då varit död i ungefär två veckor. Han vägde ungefär 30 kilo. Men sitt eget namn hade han åtminstone hittat tillbaka till, även om det kostade honom allt.

Vi ska fortsätta på temat besatthet, och undersöka vad mer det kan driva oss till. Och vi ska göra det med historien “Fallet Fredrik Grangård”, skriven av lyssnaren Eric och uppläst av Ludvig Josephson och Michael Forsberg.

Jag lärde känna Fredrik under min studietid i Lund. Han bodde i samma korridor som jag, en sådan där figur som alltid dök upp vid alla former av sociala sammankomster, utan att egentligen prata med någon. Han fanns alltid närvarande i bakgrunden utan att någon bjudit honom och trots att det var uppenbart att han sökte kontakt kunde han agera både ohövligt och rent ut sagt elakt mot människor som försökte närma sig honom. Det var inte förrän efter åtminstone två terminer jag faktiskt lyckades få närmare kontakt med honom. Det var innan jag hade bestämt mig för att studera de nordiska språken. Om jag inte minns fel läste jag bara en fristående fempoängskurs på ämnet lyrik. Fredrik kom ut i köket där jag satt med en kopp te och läste i Edgar Allan Poes samlade verk. Jag skulle följande dag hålla en muntlig framställning över symboliken i dikten The Raven, och när jag berättade det för Fredrik ställde han sig med slutna ögon och reciterade hela dikten ur minnet. Därefter gick han igenom dikten vers för vers. Jag behövde bara skriva ner det lilla jag själv förstod av hans utläggning och återge det nästa dag för att få högsta betyg på min muntliga framställning. Kvällen därpå, när jag knackade på Fredriks dörr för att tacka för hjälpen, visade han mig tavla efter tavla han målat med motiv ifrån Poes berättelser. Jag förstod att han minst sagt var en entusiast när det gällde Poe.

Ja, Fredrik studerade konst, det berättades på korridoren om hur han ofta var vaken hela nätter framför sitt staffli på rummet. Även fast han var några år äldre än oss andra så var vi fortfarande unga och det var fullkomligt acceptabelt att till en viss grad vara ”besatt” av någonting. I rummet bredvid mitt bodde en obotlig maoist som kunde plåga oss i timmar med olika tal den stora mästaren hade hållit för bönderna i någon avlägsen provins. Och, vad var det hon hette? Sofia, hon var mer eller mindre besatt av John Lennon. Jag själv hade fisket som last. Efter att jag pluggat färdigt höll jag kontakten med Fredrik, och började till och med få med mig honom ut på några turer. Det var först då jag, ur en vuxen mans perspektiv, fick syn på hur Fredrik tycktes bli mer och mer världsfrånvänd. Det gick långa perioder då jag inte kunde få kontakt med honom. Han begravde sig i sin konst och när han inte uppnådde de resultat han krävde av sig själv så drack han. En dag kom han hem till mig och Eva, ja, jag hade hunnit gifta mig då. Han hade blivit utsparkad från studentboendet och blivit avstängd från skolan till följd av att han uteblivit från flera viktiga examinationer. Detta hade föregåtts av ett antal “incidenter” mellan Fredrik och andra studenter. Jag misstänker att universitet mer eller mindre hade väntat på att få ett legitimt skäl att göra sig av med honom.

Han bodde hos oss i några månader och Eva och jag turades om att hålla ett öga på honom. Vi hällde ut hans sprit och såg till att han kom i säng på nätterna. Till slut var jag tvungen att låsa in både hans böcker och hans staffli för att överhuvudtaget kunna få kontakt med honom. Han var som en missbrukare, men med ett sug efter alkohol som inte tillnärmelsevis var lika starkt som hans sug efter Edgar Allen Poe.

En gång när vi åkt ut och fiskat bröt jag igenom och lyckades på riktigt få kontakt med honom. Vi satt i båten och talade i flera timmar. Jag fick honom att förstå att han var tvungen att komma tillbaka till den verkliga världen, att det inte skulle gagna honom att fly så djupt in i konsten.

Han hittade ett arbete och en egen lägenhet. Vi sågs alltmer sällan, men fisketurerna blev en ständigt återkommande ritual oss två emellan. I Evas bekantskapskrets fanns en ung flicka som hette Marie, även hon en aning knepig. Fredrik och Marie blev presenterade för varandra och de utvecklade snabbt en romans. Marie tycktes kunna hålla kvar Fredrik på jorden. Han började måla igen, men nu var motiven landskap, fantastiska landskap. Till slut fick han ställa ut sina tavlor på ett galleri i stan. Åtminstone tre fjärdedelar av dem såldes. Både jag och Eva kände att vi hade gjort en god gärning som hjälpt Fredrik och att vi nu kunde lita på att Marie skulle ta hand om honom. Och mycket riktigt gifte de sig inte långt senare. De flyttade norrut och i några år höll vi kontakten och träffades någon gång då och då. Men när barnen kom och både min och Evas karriärer krävde mer tid så blev det glesare mellan tillfällena. Det blev brev och vykort vid födelsedagar och helger och då och då ett telefonsamtal.

Det var i slutet av augusti förra året som jag hörde ifrån Magnus, en gammal vän till Eva, att Fredrik och Marie hade separerat. Han hade i sin tur hört det från någon avlägsen bekant, så några detaljer rörande uppbrottet fick vi aldrig. Jag blev så klart orolig, för dem båda, och lite ledsen. Men med en arbetsbörda som vida överskred en heltidsanställning så glömde jag i stort sett av det. Nästan en månad senare fick jag ett brev från Fredrik.

Hej Eric.

Det var länge sedan vi sågs och du kanske inte hört att jag har flyttat. Jag har hittat ett fantastiskt hus ute på landet med fiskevatten bara några meter från husväggen. Jag kom att tänka på dig när jag hittade mina gamla flugbindningsattiraljer. Någon helg framöver skulle du väl kunna komma och hälsa på mig, så kan vi pröva fiskevattnen härikring.

Dessutom finns det inne i skogen inte långt härifrån en ring av gamla stenar. Fantastisk skapelse som jag har tänkt måla av. Stenarna har några gamla tecken på sig, jag förstår då rakt ingenting men du gör det säkert. Hantverkarna som varit här med sina maskiner hittade en gammal medalj med liknande tecken, jag har tecknat av dem på en lapp jag sänder med brevet. Jag tror att du kommer finna det intressant.

Fredrik

När jag läst brevet fick jag först dåligt samvete över att jag inte tagit kontakt med honom. Jag blev också oroad över att han inte med ett enda ord berörde separationen mellan honom och Marie. Jag tyckte mig ana samma lock som han förr i tiden kunde lägga på för att dölja sina depressioner.

Min arbetsbörda sedan föregående månadsslut hade minskat och när jag fann lappen Fredrik skickat med i kuvertet hade jag tid att studera den lite noggrannare. Tecknen var definitivt runor, men de liknade inga som jag någonsin sett tidigare. Ett tag funderade jag över ifall Fredrik tagit miste och ritat av något modernt smycke. Men ju mer jag studerade tecknen desto mer intresserad blev jag. Många av grafemen hade uppenbara likheter med konsonanttecknen i futharken. Jag räknade och dokumenterade de unika tecknen och kom upp i siffran femton, vilket uteslöt ett logografiskt skriftspråk. Jag försökte byta ut tecknen mot futharkens konsonanter för att sedan lägga till de vokaler som saknades för att bilda bekanta morfem, men det ledde ingen vart. Jag visade tecknen för mina kollegor både vid universitetet och muséet och det enda vi egentligen kunde konstatera var att det fanns en unik kombination av tecken som återkom vid tre tillfällen. Trots att jag redan hade uteslutit möjligheten att några av tecknen skulle kunna representera vokalljud var jag tvungen att medge att det första och andra tecknet i den unika kombinationen var mycket lik det E-ljud som återfinns i futharken. Den sista symbolen i kombinationen var en enkel hake och skulle kunna vara samma symbol som futharkens C- och K-ljud. Men trots vår iver över de gamla tecknen så var det knappast några vetenskapliga slutsatser att vi lyckats avkoda ett E- och ett K-ljud, det var bara rena om än välgrundade gissningar. En av mina kollegor, Olof, kunde liksom jag inte riktigt släppa gåtan med tecknen och en eftermiddag kom han upp till mitt kontor med en gammal gulnad pappersmapp. Han hade varit nere vid muséet och mer eller mindre av en slump funnit platsen för stenarna som Fredrik berättat om utmärkt på en karta. I arkivet hittade han, med hjälp utav kartpunktsreferensen, mappen som innehöll information från en arkeologisk utgrävning i området år 1943. Utgrävningarna, eller expeditionen som den kallades i pappren, hade letts av en professor vid namn Ragnar Södrelid med hjälp av ett antal studenter. I mappen fann vi avbildningar av tecknen på runstenarna som ”expeditionen” hade frilagt. Vi jämförde dem med Fredriks noteringar och vi kunde snabbt konstatera att det rörde sig om exakt samma tecken. Många teckenkombinationer återkom och nu när vi hade en betydligt större samling konsonantkombinationer så kunde vi konstatera att kombinationen med E- och K-ljudet verkligen var unikt. Dessutom förekom inte det tecken vi antog vara E-ljudet i någon annan kombination.

Jag tog med mig den gulnade mappen hem från jobbet och fram på kvällen tog jag fram den igen. Jag kunde snabbt sluta mig till att Ragnar Södrelid inte varit någon större vetenskapsman. Hans anteckningar från utgrävningen var ytterst sporadiska och i vetenskaplig mening näst intill värdelösa. Han ägnade mer tid åt att måla upp platsen för utgrävningen i ett naturromantiskt skimmer än att faktiskt nedteckna de fynd som gjorts. Han hade ingenstans skrivit ner hur de hade funnit platsen eller på vilken grund de hade börjat utgrävningen. Det enda han kunde referera till var en byggnad på orten som enligt ryktet skulle stå på en grund som var äldre än någon av kyrkorna i området. Han tyckte sig till och med kunna konstatera att grunden och runstenarna härrörde från samma tidsperiod och att denna period skulle vara samtida med våra allra tidigaste fasta bosättningar. Därefter urartade den goda doktorns resonemang i en nationalromantik som, med tanke på när dessa rader skrevs, var en aning obehaglig.

Det enda logiska resonemanget i vilket jag kunde stödja hans teorier var det han förde kring just skrivtecknen. Han hade liksom jag själv och Olof antagit att det var ett skriftspråk uppbyggt på konsonanter. Detta skulle betyda att det var ett skriftspråk äldre än futharken och att futharken skulle ha influerats av, eller rent av utvecklats ur, de tecken han funnit på stenarna. Det vore i så fall ett fullständigt sensationellt fynd.

Även Södrelid hade funnit den unika kombinationen och även han tolkade de två första tecknen som E-ljud. Han trodde sig till och med bestämt kunna säga att teckenkombinationen skulle uttalas Eifék och att detta var namnet på något slags gudaväsen som dyrkats vid tiden för stenarnas uppkomst.

I hans röriga anteckningar fanns mängder av referenser till denna Eifék. Vidriga historier Ragnar påstod att han funnit i gamla klosterskrifter, berättelser om människooffer och fruktansvärda riter, allt för att blidka Eifék.

Nästa dag återgav jag i korthet det jag läst i Södrelids anteckningar för Olof. Senare på dagen återkom han med information från universitetets arkiv. Södrelids utgrävningar hade avbrutits på hösten 1943 i samband med att en av studenterna hade omkommit i en märklig olycka. Kort efter hemkomsten till Lund hade Södrelid blivit sjukskriven för att sedan bli avskedad. Han hade skrivits in på mentalsjukhus där han några år senare hade avlidit.

Jag skrev ett brev till Fredrik och återgav i korthet vad våra efterforskningar hade lett fram till. Sedan postade jag det, och de närmaste dagarna letade jag och Olof i all litteratur vi kunde komma över efter ytterligare information rörande stenarna, tecknen eller till och med Eifék. Vi kunde inte hitta någonting av vikt och jag var just i färd med att sammanställa det lilla vi kommit fram till i ett brev till en kollega i Uppsala när Magnus, min hustru Evas gamla kompis, ringde upp mig. Han berättade att han hade tråkiga nyheter och bad att få träffa mig vid lunchtid samma dag. Vi bestämde träff på en restaurang i staden strax efter tolvslaget och under det som återstod av förmiddagen fick jag ingenting gjort. Jag kände mig ganska säker på att de tråkiga nyheterna gällde just Fredrik och jag fylldes med skuldkänslor över att jag hade slukats upp av runorna han skickat istället för att ringa honom. Jag hade ju anat att något var fel. Varför hade jag inte prioriterat att hjälpa honom?

Magnus satt och väntade på mig i restaurangen när jag anlände tio minuter i tolv. Framför sig på bordet hade han en två dagar gammal småländsk dagstidning. Vi beställde varsin ”dagens” och just när kyparen var på väg bort från oss bad Magnus honom om två snapsar också. Jag tittade frågande på honom. Jag kunde inte ens komma ihåg när jag druckit brännvin senast. Som svar gestikulerade han mot tidningen på bordet. Jag tog upp den och såg redan på första sidan rubriken.

Misstänkt dubbelmord vid villabranden

Jönköpingspolisen misstänker nu att det par som hittades vid villabranden i Verseryd mördats. Det var på onsdagsmorgonen som brandkår tillkallades till en övertänd fastighet vid sjön Lommen, strax utanför Verseryd norr om Jönköping. Grannar larmade om eldsvådan vid tretiden på natten, och släckningsarbetet pågick ända till förmiddagen. Två personer i 40-årsåldern hittades i byggnaden. Enligt uppgifter till P4 Jönköping rör det sig om fastighetsägaren och hans frånskilda före detta hustru.

– Vi har en viss bild av vad som skett. Vi tror oss veta litegrann men vi har inte hela bilden, säger polisens presstalesperson Hedda Larsson.

Branden verkar ha varit anlagd och har börjat i köket på bottenvåningen. De båda kropparna bär spår på skador som tillkommit innan eldsvådan. Enligt P4 Jönköping misstänker polisen att branden anlagts för att dölja spår efter en misshandel. Polisen har inlett en förundersökning om mord och mordbrand, men man har ännu ingen misstänkt. Allmänheten ombeds komma med upplysningar.

Under texten fanns en bild av det halvt utbrända huset och infällt i nedre högra hörnet en suddig bild där ambulanspersonal rullade en övertäckt bår över gårdsplanen. Jag märkte knappt att kyparen kommit till vårt bord, förrän han ställde ned en bricka med två små flaskor och två spetsiga glas på bordet. Jag lade ifrån mig tidningen och hällde upp hälften av flaskans innehåll i mitt glas, och sedan ändrade jag mig och hällde i resten också. Magnus såg på när jag tog hela i ett enda drag, men sade ingenting. Efter ungefär en minuts tystnad tog jag även hans flaska från brickan.

Magnus berättade med saklig ton att han fått tidningen av sina svärföräldrar, och att han inte hade tänkt kontakta mig förrän i slutet av veckan. Men den förmiddagen hade han hört om händelsen på radio och ville därför berätta det för mig nu, så att jag inte riskerade få nys om vad som hänt via media. Dessutom visste Magnus att ännu en kropp hittats i huset, sedan nyheten trycktes i den gamla tidningen. Den hade tillhört en kvinna som bott granne med Fredrik. Hennes sambo hade varit på konsert i Göteborg och inte hört om eldsvådan då han var hemifrån. Först när han kom hem och fick veta att det brunnit blev han orolig över att hon inte var hemma, och kontaktade polisen. Ungefär samtidigt hittades hennes kropp i Fredriks källare. På kroppen fanns spår som tydde på att det var Fredrik som mördat henne. Magnus sade, fortfarande med samma tonlösa röst, att polisen nu arbetade efter teorin att Fredrik mördat båda kvinnorna, anlagt branden och därefter tagit sitt eget liv.

Kyparen kom in med två biffstek med lök. Jag vet inte om det berodde på spriten eller på Magnus berättelse men jag var tvungen att springa ut på toaletten och kräkas. Jag ringde ett kort telefonsamtal till skolan och meddelade att jag tog ledigt på obestämd tid. Samtidigt ordnade Magnus fram en taxi åt mig.

Eva blev också chockad, men var ändå som vanligt mer rationell än jag. Hon övertygade mig om att det inte varit mitt fel att Fredrik handlat som han gjort, att jag inte bar ansvar för hans handlingar. Trots att resonemanget var logiskt och rimligt så kände jag fortfarande dels att jag hade svikit Fredrik, och att han hade svikit mig genom att begå så vidriga handlingar.

Fredriks utbrända hus fanns med i varje nyhetssändning och i varje kvällstidning. Man spekulerade om svartsjukedraman. Jag klarade inte av att ta del av nyhetsrapporteringen men Eva berättade detaljerna som var av intresse. De spår de säkrat på den andra kvinnokroppen hade varit fibrer under naglarna. Det fanns inget som tydde på att Fredrik hade förgripit sig på henne, vilket medierna hade antytt. Det var en liten lättnad. Men alla tre kropparna var illa åtgångna med märkliga sår, det pratades om bit- och klösmärken och någon slags expert påstod att det hela skulle kunna förklaras med angrepp från vildsvin. Ungefär samtidigt dök det upp en bild på någon slags demon målad på en vägg och spekulationerna om ett ritualmord blåste nytt liv i medierapporteringen.

Jag hade varit hemma från arbetet i fyra dagar när två poliser kom och besökte mig. De bad mig att beskriva min relation till Fredrik och berätta så mycket om honom som möjligt. Jag antog att de funnit det brev jag sänt till honom, inte minst när de började ställa frågor om runor och Eifék. Jag berättade hela historien om Fredriks världsfrånvända studietid och återgav så gott jag kunde Ragnar Södrelids demonfantasier. En av poliserna, jag tror att han hette Stefan, frågade mer än en gång ifall jag hade lyckats avkoda tecknen. Jag försökte återge mina och mina kollegors spekulationer men gav upp och sammanfattade det hela i ett enkelt: nej. Vi hade inte lyckats tyda runorna. Ändå tog polisen fram fotografier från Fredriks hus. Några av bilderna var tagna i ett rum på bottenvåningen vars väggar en gång i tiden hade varit vita. Sot och rödfärg, jag trodde först att det var blod, var utsmetat i hela rummet. Över väggarna var hundratals runtecken målade, samma tecken som på stenarna och medaljongen. Jag kunde på flera ställen urskilja Eifék, om det nu var det tecknen betydde. På väggen var också en otäck skepnad målad, den jag hade sett bild på i tidningen, en skepnad som förde tankarna till Fredriks Poe-målningar från vår studietid. Det var något med ögonen som fick mig att rysa. Resten av korten var tagna i ett arbetsrum och den här gången var det golvet som täckts av bilder på runorna och demonen, den här gången smyckad med fågelfjädrar och små pälsbitar. Jag kände igen en del av fjädrarna, jag hade en liknande uppsättning hemma bland mitt flugbindningsmaterial. Jag kunde inte ge poliserna mer information och jag var ganska mätt på bilderna. Så, de gav sig av, med anteckningarna från Södrelids arkeologiska expedition i tryggt förvar i en portfölj av borstad aluminium.

Mediastormen blåste över. Jag återvände så småningom till jobbet och fick veta att polisen varit där och velat ha fram mer information om Södrelid och Eifék. Det gick både veckor och månader innan jag en dag fick ett telefonsamtal från en gammal bekant, Kurt. Han hade en gång varit patrullerande polis i staden och därför kände de flesta honom, dessutom hade han en gång tagit fast mig för fortkörning. Vi var inte nära men brukade hälsa på varandra på stan. Han bad att få träffa mig över lunch, och jag frågade ifall det gällde Fredrik. Jag antar att han anade något i mitt tonfall för han var snabb med att säga att utredningen var nedlagd och att han över huvud taget aldrig hade haft med fallet att göra. Men, svaret på min fråga var ja. Det hade med Fredrik att göra.

Vi träffades utanför polishuset och gick till en pizzeria ett halvt kvarter därifrån. Kurt berättade i stora drag om utredningen. Många frågetecken återstod, men en sak var säker: några tecken på att andra än Fredrik, hans exfru och hans unga granne skulle ha funnits på brottsplatsen natten i fråga fanns inte. På grannkvinnans bakdörr hade brytmärken hittats, och man antog att Fredrik hade tagit sig in med våld för att sedan föra henne med sig tillbaka till huset. Maries bil hade setts inne i samhället kort innan branden utbröt. Så vad det nu var Fredrik hade gjort med kvinnan, Natalie hette hon visst, så trodde polisen att Marie hade upptäckt det av en slump och att det var därför även hon blivit mördad. Vad gällde riv- och bitmärkena som media skrivit så mycket om var polisens förklaring att de uppkommit när offren krupit runt på golvet bland krossat glas och porslin. Vad som inte framkommit i medierapporteringen var att obduktionerna visat att alla tre hade varit vid liv när branden utbrutit.

Det var vad Kurt kunde berätta. Vi satt tysta en stund. Så åt vi våra pizzor och drack våra läskedrycker och kallpratade om vägarbetena kring centrum. Kurt såg då och då på mig, som om han ville ge mig en chans att ställa följdfrågor kring det han nyss berättat. När jag var tyst bytte han ämne till den nya matbutiken och vidare till väder och fotboll. Kurt insisterade på att han skulle få betala pizzorna och när vi stod utanför pizzerian harklade han sig och spottade i en gatubrunn. Han sa att han arbetat länge som polis och att han sett det mesta som en man skulle behöva se under en livstid. Men hur det nu var slutade man aldrig att förvånas. Jag anade något märkligt i hans röst och av någon anledning såg han mig inte längre i ögonen. Han skruvade på sig och harklade sig en gång till. Till slut slog han ut med armarna och sa på sin breda skånska att han inte var säker på den här historien med Fredrik, och att vi kanske skulle ta det försiktigt med att döma i förtid. Även om jag inte hade någon aning om vart resonemanget var på väg så kände jag en blandning av obehag och lättnad. Kurt klappade mig om ryggen och gjorde en gest nedåt gatan. Vi började gå och med mycket låg röst förklarade Kurt då att han kommit över kopior av några papper han trodde att jag skulle ha intresse av, men jag fick inte så mycket som att hosta om det för någon. De hade funnit dokumenten i Fredriks arbetsrum, i ett paket adresserat till mig. Han stack ett brunt kuvert i näven på mig, klappade mig om ryggen igen och vi skiljdes åt.

Kuvertet brände i handen på mig när jag gick tillbaka till kontoret. För första gången låste jag dörren bakom mig när jag kom in. Jag öppnade kuvertet med darrande händer och fick fram en bunt fotokopierade hophäftade A4-papper.

27 augusti

Dagbok har jag inte fört sedan någon gång i tonåren. Så varför har jag börjat nu? En omstart i livet. Kanske för att jag inte har någon annan att dela mina erfarenheter och iakttagelser med. Förmodligen är det det.

Känns passande nu på något sätt, klockan 23 när jag precis ätit min första riktiga måltid i det nya huset. Jag sitter bland kartongerna i arbetsrummet med ett glas whiskey och min ursprungliga ambition att börja packa upp kartongerna ikväll verkar inte längre särskilt tilltalande. Kanske är jag bara en aning sentimental, kanske slänger jag den här boken redan i morgon bitti. Vi får se.

3 september

Jag är nu nästan klar med nedervåningen. Har till och med tagit mig för att sortera igenom mina gamla LP-skivor och kom fram till att jag kunde ha gjort mig av med drygt hälften för länge sedan. Jag har också bestämt mig för att göra mig av med skinnsoffan, den var faktiskt inte särskilt fin ens när vi, när jag, köpte den för alla de där åren sedan. Köket kommer att bli riktigt bra, hantverkarna räknar med att vara färdiga i mitten på nästa vecka. Tydligen var det svårare att dra rören genom grunden än vad de räknat med. Men jag klarar mig fint på min gamla kokplatta så länge. Jag har också fått ordning på ateljén och bestämt mig för att slänga alla gamla penslar och färgtuber. Det finns en bra butik inne i stan som säljer allt material jag behöver. Ganska märkligt ändå hur mycket bråte jag lyckats få med mig i flytten som jag först nu kommer underfund med att jag inte behöver. Men det är klart, det gick ju ganska snabbt. Marie ringde förresten igår, hon sa att hon ville höra hur jag hade det. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, jag kommer bara ihåg att det blev ett kort samtal.

Jag har gått runt hela sjön två gånger och från bryggan nedanför huset har jag redan fått upp två gäddor. Förutom många goda fiskemöjligheter har jag redan hittat många fina vinklar och motiv för mina tavlor. Vi får se vad det kan bli när höstfärgerna kommer igång. Jag har även sprungit på några grannar, ett ungt par som verkar vara trevliga. Jag kommer inte ihåg vad de hette men mannen var musiker.

5 september

Nu har jag snart packat upp den sista kartongen. Jag hittade alla mina gamla flugbindningsattiraljer undanstoppade i byrån som stod i hallen tidigare. Jag har riggat upp städet och sorterat materialet i den gamla hurtsen här i arbetsrummet. Om jag bara får tid över någon dag så ska jag se hur mycket jag kommer ihåg. Tid över kommer jag förstås att ha. Jag försökte att måla igår men jag fick knappt penseln till duken. Sådan här torka har jag inte upplevt sedan studietiden. Antagligen har jag för mycket att tänka på, det kanske inte vore så dumt att ägna sig åt fisket ett tag för att få koppla av ordentligt. Men först vill jag få allt det sista i ordning, carporten blir färdig på utsatt tid men köket vete katten. En av hantverkarna, jag tror att han heter Kent, sa något om att grunden är äldre än vad som står i pappren och att de inte kan vara säkra på hur det ser ut under. Han pratade om något hålrum och att de skulle kunna bli tvungna att bräcka upp hela golvet för att försäkra sig om att det gav tillräckligt med stöd, och nått om fukt. Bara de blir färdiga så är jag nöjd, pengar har jag ju faktiskt.

Jag är mycket nöjd med arbetsrummet, bokhyllorna gör sig väldigt bra mot den mörka panelen. Får jag bara skorstenen godkänd så jag kan börja elda i spisen så är rummet fulländat. Jag hängde upp den uppstoppade korpen idag och letade reda på min Poe. När jag kom till slutet av dikten kom en av hantverkarna springande uppför trappan för att fråga vad jag höll på med. Kanske blev jag lite ivrig, kanske förstod jag för första gången hur Poes saknad verkligen kändes. Jag funderade på att ringa Marie innan, men jag kunde inte komma på vad jag skulle säga. Kanske en annan dag.

6 september

Idag släpade jag med mig staffliet upp till arbetsrummet. Efter att jag läst Raven en gång till, denna gång lite tystare än sist, började jag måla av min uppstoppade fågel. Linjerna var dåliga från första början men jag lyckades ändå med att fånga ljuset. Om jag bara får skorstenen godkänd och kan göra upp eld i spisen så kan ljuset i rummet bli perfekt.

Det var frost i natt, jag gjorde ett försök på gädda igår men jag kunde inte ens få upp någon betesfisk. Carporten är färdig, förutom elen, men den skulle de fixa under dagen. Köket däremot är bortom all hjälp, de ska bräcka upp golvet i morgon och kalla in en specialist för att undersöka grunden. Kenneth pratade om avfuktare och någon sorts fläkt, det enda jag förstod var att jag nog får åka in till stan och äta framöver. Nåja, bara de får ordning på det så är jag nöjd.

Igår kväll band jag en Mickey Finn. Det var pilligare än jag kommer ihåg, eller så är det åldern och synen som spökar.

9 september

Marie var här igår kväll. Jag kände igen ljudet från hennes bil på långt håll. Jag släckte alla lampor och låste in mig på arbetsrummet. Hon stod och knackade på dörren i 20 minuter, hon såg ju att min bil stod inkörd så hon förstod ju att jag var här. Undrar hur Poe hade tacklat det scenariot, att Lenore i egen hög person var den som bultade på dörren.

Hon lämnade ett brev på trappan, men jag slängde det i brasan utan att öppna det. Ja, skorstenen blev godkänd. Grunden däremot undrar jag över, de sa att det verkar ha funnits en källare under huset för länge sedan, och bekräftade att grunden var mycket äldre än vad som står i pappren. Hursomhelst har de ställt ner någon slags maskin som för ett fasligt oväsen, för att få bort fukten tror jag att de sa. Jag har inte fått något gjort, jag försökte att måla av korpen igen. Men med det där evinnerliga oväsendet kunde jag inte komma i rätt stämning, jag ska fråga dem i morgon hur länge eländet ska behöva stå där nere.

Jag har dock haft tid att bekanta mig med omgivningarna, jag hittade de där gamla stenarna nere vid sjön som mäklaren berättade om. En ring av tolv stenar mitt inne i bokskogen, jag undrar varför det inte är utmärkt som ett fornminne. På fyra av stenarna fanns gamla tecken, jag antar att de är runor. Kanske skulle Eric vara intresserad av dem, jag skulle ju faktiskt kunna ta kontakt med honom när huset är i ordning.

10 september

For the rare and radiant maiden whom the angels name
Lenore
– Nameless here for evermore.

12 september

Strömmen har gått. Åtminstone härute. Jag ser genom fönstren i sovrummet att det lyser inifrån stan. Jag har gjort upp eld i spisen och dragit fram länstolen så jag kommer nog att kunna sova utan att behöva frysa. Dånet från köket har i alla fall tystnat. Det blåser ganska rejält, och det regnar. Hantverkarna pratade om att SMHI utfärdat stormvarning. Cypressen utanför slår då och då emot fönstret, varje gång jag tittar dit väntar jag mig mer eller mindre att få se en svart korp sitta på fönsterlisten. Jag målade av fågeln idag igen, jag börjar hitta tillbaka till mitt rätta jag. Linjerna kom på plats nästan med detsamma och ljuset från spisen blev fantastiskt. Jag ska arbeta lite till på ögonen, jag fick inte riktigt till den där glimten jag är ute efter.

Kanske är det strömavbrottet i kombination med Poe, kanske har jag varit ensam alldeles för länge här ute. Nyss hörde jag ljud nerifrån, ett krafsande och några korta grymtningar. Jag vågade inte gå ner för att titta och strax därefter upphörde ljuden. Kanske var det något djur, en grävling kanske, jag tror att jag hört att de kan grymta.

Den kan ju ha tagit sig in genom grunden, om den nu är så dålig som Kenneth säger. Jag får fråga honom om det.

Kanske inbillar jag mig bara, jag ska definitivt inte läsa mer Poe ikväll.

17 september

Nu är allting färdigt. Hantverkarna har gett sig av, nog för att det kostade, men nu är jag äntligen fri att börja skapa. Om bara vädret tillåter så ska jag ge mig ut med ett staffli imorgon. Huset är verkligen underbart, i morse satt jag minst två timmar i köket och såg ut över sjön. Jag funderar på att skaffa en kikare och en fågelbok, för hela tiden när jag satt där simmade det runt några små grå fåglar där nere som jag inte kan namnet på. Jag har också varit på långa promenader i skogarna runt sjön. Stenringen är verkligen fantastisk, när jag ställde mig strax ovanför sänkan fick jag en perfekt vinkel mellan två bokträd, ner över sjön och med stenarna i mitten. Jag ska försöka att fånga ljuset precis när solen står i trädtopparna på andra sidan vattnet, det kan bli min första riktiga tavla på flera år. De där grannarna var ute i skogen de med och den unga damen verkade kunna lite om målning, kanske kan jag visa några av mina verk för henne, när jag blir färdig.

18 september

I natt sov jag dåligt. Kanske var det regnet och vinden som störde mig. Cypressen riktigt smattrade mot rutan. Ja, jag har ju nästan sovit framför brasan i arbetsrummet varje natt sedan det där strömavbrottet. Det verkar på något sätt passande i det här huset. Men i natt, när jag satt vaken hörde jag de där ljuden igen. Först nedifrån, men sedan lät det som om det kom utifrån huset. På baksidan ned mot sjön. Hantverkarna slog ju upp ett hål i grunden när de installerade de där fläktarna, så vad det nu är för djur så kan det ha tagit sig in den vägen. Jag får ringa upp dem igen och be dem lösa det, med något slags galler kanske.

Ringa upp ja. Jag har dragit ur telefonen, Marie ringer flera gånger varje kväll.

Det regnar fortfarande, så jag kan inte ge mig ut för att måla. Min ambition var på topp och jag hoppas verkligen att det är uppehåll i morgon så att jag kan ta tillvara på den här energin. Just nu sitter jag och ritar av symbolerna på den där medaljen hantverkarna hittade nere i grunden. Jag tänker skicka med teckningen i ett brev till Eric. Jag tror att det är samma slags symboler som finns nere vid stenarna.

Nu ska jag se till att få lite mat i magen, sedan ska jag skissa upp grunderna till tavlan av stenarna. Jag kommer ihåg linjerna precis, det enda som saknas är ljuset.

20 september

Fortfarande har vädret inte släppt mig utanför dörren. Jag var inne i stan igår för att gå på bio, men jag gick redan efter en halvtimme. Jag mår dåligt. Om jag bara fick sova och om jag bara fick arbeta.

22 september

I natt hörde jag återigen ljuden, det lät som om det var mer än ett djur. Jag drack nästan ur min whiskeyflaska för att kunna få sova, men cypressen höll mig vaken. Jag orkar snart inte mer. Men jag antar att det finns mediciner som hjälper en att sova. Om jag bara fick något gjort på dagarna.

23 september

I går somnade jag tidigt. Men när jag vaknade var jag lika trött ändå. Jag börjar på allvar tro att jag håller på att förlora förståndet. Jag kommer ihåg märkliga drömmar, och när jag i morse letade efter mina tofflor hittade jag dem nere i ateljén. Jag måste ha varit därnere i natt, utan att jag kommer ihåg det. Och det är inte det värsta, på tavlan av stenarna, konturerna jag tecknat ner, hade jag med kol kladdat ner en märklig skepnad. Någon slags mansfigur, med ögon som…

Jag hällde ut alla mina vinflaskor i slasken, och brände upp tavelduken. Om jag bara hade några verktyg så skulle jag fälla cypressen utanför fönstret.

Jag försökte få något i magen, men det luktar unket ifrån köket och det lilla jag fick ner kom tillbaka upp.

24 september

I natt. Efter midnatt, långt efter midnatt stod jag inte längre ut. Jag fäste ett rep i dragkroken och slet omkull cypressen. Naturligtvis föll trädet över bilen, och när jag klev ur för att välta undan det hörde jag de där ljuden, krafsanden, och grymtanden. Definitivt ifrån mer än ett djur, från baksidan av huset. Jag sprang runt framsidan och låste bakom mig. Nu sitter jag inlåst i arbetsrummet, och jag har slängt min Poe, en av mina käraste ägodelar i brasan.

29 september

Jag har förlorat förståndet. Definitivt. Jag hör de där ljuden, mitt på dagen, och köket stinker verkligen, från inunder golvet där ljuden började. Jag har inte sovit på flera nätter, för även om jag har slumrat in så har jag varit uppe. Uppe och målat de där stenarna, och den där figuren, med ögonen. Jag har bränt upp alla dukarna, men då målade jag vidundret över hela väggen i ateljén. Jag slog ut rödfärg från renoveringen över, vederstyggelsen.

Jag fick svar från Eric idag. Jag skriver av brevet här nedan.

Hej.

Det var sannerligen roligt att höra ifrån dig. Jag har tänkt på dig då och då och jag hörde ju från Magnus vad som hänt med… Den biten kan vi utelämna.… Angående texten du sände mig så har jag gjort en del efterforskningar. Varken jag eller någon av de andra professorerna kände till en början igen tecknen, men efter en djupdykning i litteratur både från universitet och museet kan vi med ganska stor säkerhet fastställa att det rör sig om en variant av futharken. Vi tror att det rör sig om en äldre och måhända lokal variant. Stenarna du nämnde fanns beskrivna av en arkeolog vid namn Ragnar Södrelid, verksam under 1930- och 40-talet. Han tillsammans med några studenter gjorde arkeologiska utgrävningar i trakten under sommaren -43. De fann spår av en kultur som verkar vara samtida med våra äldre första bofasta kulturer. I området fanns en byggnad som sades vara rest på en grund som skulle ha härstammat från denna period. Om nu dessa antaganden stämmer, vilket jag betvivlar, skulle det betyda att det finns spår av en fast bosättning äldre än någon annan vi känner till i Sverige. Södrelid påstod att han funnit nedtecknade berättelser om denna kultur i dokument som härstammar ifrån de allra tidigaste klostren. Dokumenten går dock ej att få tag på, och de historier Södrelid själv har nedtecknat i sina papper verkar minst sagt fantasifulla. Det verkar röra sig om någon kult som dyrkat något slags väsen under namnet Eifék. Han talar om människooffer och frammanande av märkliga varelser. Det enda konkreta som expeditionen, hans eget ordval f. ö., lyckades åstadkomma var att frilägga de stenar du nämner i ditt brev. Ett dödsfall bland studenterna fram på hösten tvingade honom att avbryta utgrävningarna och Södrelid själv skrevs in på mentalsjukhus. Jag tror rentav att det var hans vilda fantasier som tog knäcken på honom.

Hursomhelst så är både jag och mina kollegor mycket intresserade av både den amulett du funnit och av stenarna. Med din tillåtelse kommer jag hemskt gärna till dig, på besök vänner emellan och först senare i egenskap av amatörarkeolog. Jag skulle gärna ha kommit med en gång, men mitt arbete uppehåller mig fram till jul. Vi fortsätter att skriva till varandra och ser fram emot jul då vi får träffas.

Din vän – Prof. Eric Norén
Lund 25/9

Då har jag till sist ett namn på den skepnad jag natt efter natt målar. Eifék.

2 oktober

I natt målade jag över hela golvet i arbetsrummet, jag kan minnas det. Jag minns hur jag slet undan mattan. Jag minns hur jag skrek Eifék, gång efter gång. Jag måste ha skrikit hela natten för att min hals svider något fruktansvärt. Om jag bara hade kvar den där whiskeyn. Figuren på golvet var hemskare än någonsin, och runt om honom hade jag tecknat symboler. De fruktansvärda symbolerna från amuletten. Inte ens min sista trygga plats, mitt arbetsrum där jag suttit instängd utan vatten eller mat. Inte ens där låter han mig vara ifred. Är jag vaken blir jag galen av de där ljuden under golven. Om jag somnar driver drömmarna mig till handlingar, som jag inte kan förstå. Jag vet förresten inte om jag är vaken eller drömmer längre, jag vet inte vilket som är värst. Jag är galen, och stanken från köket, ifrån källaren därunder, är vidrig. Jag har sett den, i mina drömmar, eller om jag verkligen har varit där. Jag drömde att jag bröt upp golvet och slet i jorden tills jag fann en lucka. En lucka av järn som jag bände upp. Och där nere, jag vill inte ens tänka på det, där nere var de samlade de där djuren. De satt ibland högar av ben och väste åt mig. Bland stenar likt de inne i skogen, och mitt ibland dem stod han, Eifék, mer fruktansvärd än på någon av de tavlor jag har målat. Och han talade till mig, samma röst som viskat till mig sedan jag kom hit. Samma röst som jag hela tiden vägrat erkänna att jag har hört. Och det han berättade, jag kan inte återge det, det går inte. Jag håller inte på att bli galen, jag är galen. Och han väntar på mig där nere, nere under golvet. Han ropar på mig, han kallar mig ner dit, jag måste motstå. Jag vägrar göra det han ber mig, det är omöjligt. Jag måste motstå, så länge det bara går, men till slut kommer jag att ge vika. Det har han redan talat om för mig, till slut kommer jag att gå dit ner, och hämta henne, och…

Det var allt.

Jag ställde in mina planer och åkte upp till Småland den helgen. Jag parkerade bilen på Fredriks tomt och gick ett varv kring huset. Polistejpen var borta och här och var låg tomma pappersmuggar som de många journalisterna lämnat efter sig. Ett kort ögonblick funderade jag på att gå in men istället gick jag ett varv runt sjön. Jag fann ringen av stenar. Det var lika mycket fot- och hjulspår där som borta vid huset. När jag kom tillbaka till bilen stod jag en lång stund och blickade ut över sjön. Jag slöt mina ögon och trodde nästan att jag skulle höra grymtanden inifrån buskarna.

Jag kom att tänka på den muntliga framställningen jag hållit om dikten The Raven drygt trettio år tidigare. ”Den viktigaste frågan vi bör ställa oss kring den här dikten är: talade verkligen fågeln? Eller vad det författarjagets undermedvetna som talade till honom? Var det fågeln som drev honom längre ner i saknaden och vanvettet, eller var det han själv som manifesterade processen igenom en imaginär fågelskepnad?”

Från innerfickan på min kavaj tog jag fram en tjock pocketbok med prislappen kvar på baksidan. En nyvaken marsgädda slog nere i vassen och jag började läsa högt.

Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
“’Tis some visitor,” I muttered, “tapping at my chamber door—
Only this and nothing more.”

Signaturmelodi

Du har lyssnat på “Fallet Fredrik Grangård”, skriven av lyssnaren Eric och uppläst av Ludvig Josephson och Michael Forsberg. Och därmed är Creepypodden slut för den här veckan. Men lika besatta som ni är, som hängt kvar så här långt i denna lilla podds produktion, lika besatta är vi av att fortsätta leverera historier att lyssna på. Så det kommer helt enkelt fortsätta tills någon av oss blir vansinniga – till att börja med, redan nästnästa vecka.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.