Avsnitt 228: Drömkåken

Jag bor i en stad i mellersta Sverige, vilken tänker jag att vi utelämnar. Men jag bor tillsammans med min sambo Olle och våra två barn, Kalle på tretton år och Ville på sju år.

Huset vi bor i är en helt vanlig tegelvilla på tre rum och kök med källarplan och en kallvind. Huset byggdes på 1940-talet och min sambo köpte huset ett år innan vi träffades, då som ett dödsbo.

Sen jag flyttade in i huset har jag alltid haft en känsla av att det finns någonting där som vi inte kan se. Jag har hört dova viskningar och knarranden från olika delar av huset. När jag tar upp detta med sambon säger han bara att det är ett gammalt hus och det är nog bara vinden från självdraget i huset som jag omvandlar i huvudet till någonting annat. Jag har gett upp mina försök att prata med honom om detta.

Men det finns händelser som gör att jag är säker på att det finns något mer än oss i huset… Dock har jag aldrig pratat med min sambo om det jag nu ska berätta för er.

Innan vår yngsta son Ville föddes hade vår äldsta son Kalle ett eget rum, vägg i vägg med vårt sovrum. En natt vaknade jag av att det var någon som var uppe och gick i hallen utanför sovrummen.

Orolig mamma som jag var gick jag upp för att se om Kalle var vaken, men hallen var tom och Kalle sov djupt i sin säng. Detta ljud av fotsteg i hallen fortsatte flera nätter i rad, men varje gång jag gick upp slutade det.

Efter sådär två veckor vaknade jag av ljudet igen, den här gången starkare och det lät som att det kom från kalles rum. Jag klev upp och gick till Kalles rum. När jag öppnar dörren ser jag Kalle sittandes i sängen med uppspärrade ögon, och armen pekandes mot väggen.

Denna skräckstund som kändes som en hel evighet varade bara i någon sekund, sen lägger sig Kalle ned igen utan ett ord och sover vidare. Den natten låg jag klarvaken med bultande hjärta.

Efter denna händelse var det lugnt ett tag igen. Men jag bestämde mig för att köpa en nattlampa och sätta i hallen, om det ändå nu ändå var Kalle som var uppe och gick på natten. Jag började även sova med dörrarna till sovrummen öppna, för att kunna se Kalle om han var uppe med hjälp av nattlampan i hallen.

En natt en tid efter detta vaknade jag återigen av stegen. Jag kikar ut i hallen och ser då en mörk skepnad snabbt fara förbi vår dörr mot kalles rum. Jag skyndar mig ut i hallen och in i hans rum. Återigen sitter han upp i sängen med handen pekandes mot samma plats i rummet som tidigare. Och återigen lägger han sig ned som om ingenting hänt.

Jag är livrädd och adrenalinet pumpar genom min kropp och jag väcker min sambo Olle. Jag säger att jag tror att det är någon i huset, Olle suckar trött och går upp för att kontrollera alla rum och kolla om alla dörrar är stängda och låsta. Vilket dom alla är.

Efter denna händelse bestämmer jag mig för att möblera om i vårt sovrum för att komma ifrån ljuset i hallen och förhoppningsvis en bit ifrån ljudet med.

Men återigen vaknar jag av ljudet av steg och den här gången hör jag någon hest viska ”mammmaaa”, ”maammmmaaa” från Kalles rum.

Jag tänker att det måste vara Kalle denna gång och kliver upp och går till hans rum.

Men den här gången ligger det ingen Kalle i sängen.

Han står ca en meter från väggen som skiljer våra rum, med ansiktet mot väggen och armen pekandes mot den och säger, ”maaaammmaaaaa”.

Det går en isande kyla genom mig när jag inser att han pekar rakt emot där min säng står på andra sidan väggen.

Och att stället han pekat på förra gången var riktad mot där sängen stod placerad förut. Jag bakade ut ur rummet, gick tillbaka till min säng och kröp ned, drog täcket över huvudet och låg där vaken i timmar, lyssnande till min son som viskade ”mamma”.

Dagen därpå köpte jag de bästa öronpropparna jag kunde hitta på marknaden, tog bort lampan i hallen och stängde dörren till vårt sovrum.

Kalle har inget minne om sina nätter och det är nog lika bra, antar jag. Jag vet inte vad eller varför min son gör så här på nätterna, eller om det har något med skepnaden att göra, jag vet bara att nuförtiden är det tyst i kalles rum, men jag kan ännu se honom, se hans läppar rörs sig, men jag kan inte höra de isande orden han säger när han pekar på mig, stående bredvid min säng.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Kalles sovrum”, skriven av lyssnaren Ida och uppläst av Camilla Blomqvist.

Drömmandet är ett av människans mest särpräglande drag. Att drömma och fantisera om livets framtida härlighet, när bara den ena eller den andra framtidsvisionen blir sanning, är det inte många andra djur som gör, framför allt inte lika mycket som vi. Kanske är det därför vi också så mycket oftare blir besvikna. För drömmarna motsvarar sällan vad framtiden verkligen visar sig dölja.

Inte minst gäller detta husdrömmarna. Vi tänker oss att livet ska bli så mycket bättre, bara vi kommer till en ny bostad. Tänk, så mycket grymmare det sedan känns när den kalla verkligheten tränger sig på. Eller, kanske man skulle kunna säga, slingrar sig in.

För så var det åtminstone för paret Ben och Amber Sessions. 2009 köpte de ett nytt hus i Rexburg, Idaho. Det såg så bra ut. En villa med två våningar och fem sovrum på en stor, grönskande gräsmatta, parets två söner kunde leka och gunga i trädgrenarna. Dessutom var det billigt. För 180 000 dollar kunde man knappast begära ett så fint hus, men ändå så fick paret Sessions det. Där kunde de leva gott med sitt tredje barn, som Amber var höggravid med.

Det enda som bekymrade dem var klausulen i köpekontraktet där det stod om ormar. Det skulle ha varit ett problem för säljarna, stod det, att det funnits så många ormar i huset, och om man skulle köpa huset måste man också intyga att man var medveten om det. Mäklaren lugnade paret Sessions. Det var överdrivet, fick de höra. Ingenting att oroa sig för.

Men så flyttade de in, och när Ben Sessions skulle bygga ett hönshus och lyfte en plåtskiva fick han syn på två ormar som slingrade sig iväg. Det var de första han såg, men långt från de sista. Han började samla de ormar han stötte på under dagarna i en hink. En dag blev det över 40 ormar i den där hinken. När han bankade i taket och väggarna hörde han ljudet av hur de rasslade iväg innanför skivorna. På nätterna låg de och lyssnade på hur ormarna slingrade sig omkring innanför väggarna. På dagarna var de ibland så många att gräset liknade ett oroligt böljande hav. Då är det en klen tröst att ormarna inte var giftiga.

Det visade sig att huset byggts ovanpå ett så kallat hibernaculum, ett bo där ormarna går i ide över vintrarna. Där ligger de och sover, uppvärmda av varandra, tills våren kommer och kylan bedarrar. Då vaknar de och slingrar fram, och om det råkar ligga ett hus ovanpå dem är det inget hinder: de bara slingrar genom husets alla väggar, tak och golv, så att det till slut blir oklart vem det egentligen är som bor där.

De tidigare husägarna hade inte överdrivit, helt enkelt. Det visade sig att de till och med hade varit med i teve och berättat om sin situation, och det redan 2006, när de själva flyttade därifrån.

Även familjen Sessions fick nog. Till slut var Ben så rädd att hustrun Ambers spända nerver i ormhuset skulle leda till att hon fick ett missfall, och de insåg att de måste flytta. Men den här gången, bestämde de sig för, skulle ingen annan behöva göra om deras misstag. De vägrade sälja huset och gick i personlig konkurs för att låta banken utmäta deras hus, allt för att ormarna skulle få ta det tillbaka.

Det här är bara en av många hemska upptäckter som kan vänta en i vad som ska vara ens fina, nya hem. Reddit kryllar naturligtvis av historierna. Bilderna folk laddar upp föreställer hemliga källargångar fulla av spindlar, rum med enbart en väggfast säng som inredning och som bara går att öppna utifrån och – kanske mest minnesvärt – en människoformad, inetsad fläck i parketten som de nya ägarna fått gömma under en matta, eftersom den annars skulle påminna dem dagligen om var husets förra ägare låg död en längre tid.

Men på det här temat på Reddit finns det en historia framför alla andra, en som jag själv aldrig kommer glömma. Och den är av ett helt annat slag.

Det började i maj 2015, med att användaren RBradbury1920 publicerade ett inlägg i underforumet r/LegalAdvice. På r/LegalAdvice erbjuds man, som namnet antyder, gratis juridisk rådgivning. Ofta handlar det om husdjur som försatt sina hussar och mattar i knipa, eller om komplicerade testamenten. Men RBradbury1920:s inlägg hade en lite ovanlig rubrik: “Post-it notes left in apartment.”

Så här skrev RBradbury1920:

“Den 15:e april hittade jag en gul post-it-lapp på mitt skrivbord. Handstilen var inte min egen, men på lappen stod en påminnelse om några ärenden jag behövde göra, som jag absolut inte berättat för någon om. Även om det var märkligt, tänkte jag att jag kanske hade skrivit lappen i sömnen eller när jag var yrvaken och groggy, och att det lett till att handstilen såg så annorlunda ut. Jag slängde lappen och tänkte inte mer på det.

Fyra dagar senare, den 19:e april, hittade jag en annan post-it-lapp på baksidan av min kontorsstol, i samma handstil som den föregående lappen. Där stod en uppmaning till att jag skulle “spara mina dokument”. Det var en lite skrämmande upptäckt, men det fanns ingenting i lägenheten som tydde på att jag haft inbrott. Till slut satte jag upp en webbkamera och riktade den mot mitt skrivbord, och så ställde jag in den med hjälp av en övervakningsapp så att den skulle börja spela in om den upptäckte rörelse.

Morgonen den 28:e april hittade jag en tredje post-it-lapp. På den här stod det: “Vår hyresvärd låter mig inte prata med dig, men det är viktigt att vi pratar.” Jag kollade omedelbart webbkamerans mapp på datorn. Den var tom, men papperskorgen hade tömts, vilket jag var säker på att jag inte gjort nyligen. Någon måste alltså ha lagt märke till webbkameran och raderat filerna.

Idag, den 1:a maj, hittade jag ännu en post-it-lapp. Det var ingenting skrivet på den och den satt på utsidan av min dörr. Det verkade också ha satts upp post-its på flera andra dörrar i min lägenhetshuset, alla utan text och i olika färger.

Vad kan jag göra åt det här juridiskt? Jag har inga bevis för någonting, förutom post-it-lapparna som jag sparat, men de var ju mina från början och dessutom är texten på dem skriven med min penna, så de skulle jag alla teoretiskt sett ha kunnat förfalskat. Kan jag själv hamna i klistret om jag kontaktar polisen, ifall de inte kan ta reda på vem det är som egentligen står bakom dem? Jag vill bara vara säker på att jag inte slösar bort någons tid.

Borde jag konsultera min hyresvärd? De andra som också bor i huset?”

Så skrev alltså RBradbury1920 i vad som säkerligen måste vara en av de märkligaste inläggen på Redditforumet r/LegalAdvice någonsin. Kommentarsfyltet fylldes snabbt på. Många trodde hen måste ha gått i sömnen och själv skrivit lapparna. Andra antydde mer eller mindre försiktigt att hen kanske led av dissociativa störningar, och att hen skulle söka psykologisk akuthjälp.

En som läste tråden var användaren Kakkerlak, som bakom tangetbordet hette Ken Roach. Senare skulle han bli intervjuad om den här historien av WBUR Boston Public Radio, och berätta om det hela. Han hade stött på folk med psykiska problem på forumet förut, människor som trodde sig vara förföljda och övervakade av FBI, men RBradbury1920 verkade inte vara sådan. I andra inlägg på Reddit formulerade hen sig klart, tydligt och nyktert. Så vad kunde det handla om?

I intervju med WBUR berättade Roach att han fick syn på en annan av RBradbury1920:s poster. “Det var en fråga om hur hen skulle kunna få plats med både skrivbord och säng i den pyttelilla, trånga och fönsterlösa lägenhet i Boston där hen skulle flytta in”, berättade Roach i intervjun och fortsatte: “Det fick mig att tänka: jösses, en lägenhet i Boston utan fönster. Såklart hen hallucinerar. Det kan inte vara hyresvärden som är där och skriver lappar. Men vad beror hallucinationerna på?”

Roach kom att tänka på den gången han nästan oavsiktligt tog livet av sig själv, sin hustru och sin hund genom att glömma gasspisen på i en båt, som sedan stod och läckte och som hade kunnat orsaka kolmonoxidförgiftning. Kolmonoxid är en lukt- och färglös gas som finns till exempel i bilavgaser och brandrök, och som kan vara helt livsfarlig. Det var ren tur att Roach öppnat ett fönster, och de alla klarat sig. Så han skrev en egen kommentar i RBradbury1920:s tråd:

“Du verkar ärlig, och inte som att du försöker återskapa handlingen i en Ray Bradbury-novell. Det är möjligt att din hyresvärd lämnar lappar i din lägenhet, men så som du beskriver dem verkar de osammanhängande och konstiga. Så det troligaste är att du skrivit lapparna själv, men glömt bort det.”

Roach skrev vidare:

“Du nämnde förut att du har ett ovanligt smalt sovrum utan fönster. Finns det en risk att rummet inte får tillräcklig ventilation när du sover, eller att det finns ett koldioxidläckage i byggnaden? En billig kolmonoxiddetektor (något du ändå bör ha hemma) är ett snabbt sätt att ta reda på det. Det skulle också ge dig väldigt påtaglig huvudvärk.”

RBradbury1920 svarade i en kort kommentar att hen faktiskt hade huvudvärk, och att hen ändå hade en gammal kolmonoxiddetektor liggande hemma utan batterier. Det var värt att prova.

Dagen efter postade RBradbury1920 en uppdatering: “Tack särskilt till de som föreslog en kolmonoxiddetektor… För när jag pluggade in en i sovrummet visade den på 100 ppm.”

Det är tillräckligt för att efter en tid orsaka permanenta skador på hjärnan, nerverna och hjärtat. Ken Roach hade räddat RBradbury1920:s liv, och därtill lugnat hen: hyresvärden var ändå ingen stalker. Det var hen som gått runt och skrivit post-it-lappar till sig själv.

Det är en påminnelse om vad som kan hända i en ny lägenhet. Och att det är en god idé att ha en kolmonoxiddetektor installerad hemma.

Vi ska gå vidare i podden med en lite speciell historia. Vi ska höra om ännu ett drömkåksprojekt, ett storslaget bygge som skulle bli Stockholms nästa stolthet. Men det fick istället ett helt annat sorts slut, ett slut som tecknas i en rad olika röster. Ni ska få höra Michael Forsberg, Camilla Blomqvist, Rakel Josephson, Ludvig Josephson och mig läsa “BRF Utsikten”, skriven av lyssnaren T. Var och en av oss läser vi de sex delarna i historien. Och Michael Forsberg börjar – med Jespers del.

Man säljer något och så hoppas man att man aldrig mer behöver ha något med objektet eller köparen att göra.

Så är det alltid, för alla.

Mina så kallade vänner skulle nog tycka att det är rätt åt mig när affärerna inte går som på räls. De skulle aldrig erkänna det, men det är uppenbart: de har alltid varit avundsjuka på mina lägenhetsaffärer. Köpa dyrt, sälja ännu dyrare. En lägenhetsflippare som tjänar oförtjänta pengar på folks grundläggande behov av att ha tak över huvudet. Men de glömmer en viktig detalj: det är jag som tar risken, det är jag som gör arbetet.

Och ibland innebär arbetet oförutsedda inslag.

Ett okänt nummer ringde mig. Självklart svarade jag inte. Dagen därpå ringde det på nytt. När signalerna tystnade kom sedan ett meddelande.

“Hej, det är Fred, jag som köpte lägenheten i Utsikten. Du kan väl ringa mig när du kan.”

Det gjorde jag inte. De följande dagarna både ringde och messade Fred mig på nytt. Jag ignorerade allt. Affären var över, jag hade gått vidare.

Till sist ringde min mäklare. När hon ringde svarade jag alltid. Hon hade hjälpt mig med att både köpa och sälja lägenheter, och var väl egentligen det närmsta jag kan betrakta som medarbetare eller kompanjon.

“Fred som köpte lägenheten i Utsikten har jagat mig som en galning senaste veckorna. Han vill prata med dig” sa hon.

“Vad gäller det?” frågade jag.

“Ingen aning. Jag försökte ta reda på det men han ville bara prata med dig om det. Bara dig. Du måste ringa honom. Jag håller på att bli galen av hans stalkande.”

Jag suckade men svarade att jag skulle göra det. Som sagt, min mäklare var för viktig för att jag inte skulle behandla henne väl.

När jag samma kväll ringde Fred svarade han innan ens andra signalen hann gå fram. Det var som om han gick runt med telefonen och bara väntade på att jag skulle ringa.

“Hej… det är Jesper…Jag såg att du hade försökt nå mig–”

“Ja, bra. Jag behöver prata med dig…”

“Vad gäller det?”

Fred blev tyst, som om jag hade frågat om något obekvämt. Jag kunde höra hans tunga andetag.

“Alltså… jag vet att det här kommer låta konstigt… Men under tiden du bodde här, märkte du något… speciellt?”

Först: stackaren. Han trodde alltså att jag faktiskt hade bott i huset. Jag hade köpt lägenheten på prospekt, sett de fantastiska bilderna på husen som reste sig på klipporna med en magnifik utsikt över havet och stan. Några gånger hade jag besökt bygget, varit där och tittat, sett hur de glasprydda betongpjäserna på havsklipporna rest sig allt högre. Jag hade godkänt homestyling-firmans inredning, men aldrig ens tagit av mig skorna, än mindre ätit en måltid eller sovit en natt i lägenheten. Det var ett låtsashem som någon köpt på riktigt.

Givetvis kunde jag inte erkänna det.

“Näe, vad menar du? Jag bodde inte där så länge…”

Han suckade på nytt.

“Jag vet hur jag låter, men det är något som inte… stämmer här. Det är något med tekniken, men jag tror inte det bara är tekniken–”

“Har du problem med något i huset tycker du jag ska ta det med styrelsen…” försökte jag, men det var som han inte hörde min kommentar.

“Du vet, ibland när jag kommer in i ett rum är en lampa tänd, trots att jag vet att jag inte har tänt den. Och inte bara en, plötsligt kan alla lamporna, taklampan, hörnlampan, skrivbordslampan – allt stå och lysa—”

”Det är säker något med elen—”

Han lyssnade inte utan avbröt mig genast.

”…och samma sak med vattnet. När jag kommer hem, eller ibland till och med mitt i natten, står en kran och rinner. Och jag menar inte droppar, utan på max. Vattnet bara forsar. Det är knappast jag som har glömt dra åt—”

”Kan säkert vara någon barnsjukdom—”

Åter en gång hörde han mig inte. Han var helt inne i att få berätta sin historia.

”…men allt det där är egentligen smågrejer jämfört det andra som har hänt…”

Det var något i hans ändrade tonfall som nu väckte ett obehag.

”…du vet, jag jobbar som musiker. Det mesta arbetet gör jag i studion, men det händer att jag även gör en del jobb hemma…”

Jag log. En förvirrad estet. Det förklarade allt.

“…och på sistone har flera ljudfiler jag arbetat med… buggat ur…”

”Buggat ur?”

”Ja, dom har bara ersatts med tystnad, som om någon raderat dom på allt innehåll. Men det är inte det värsta… vänta ska du få höra…”

Jag hörde hur han la ifrån sig telefonen på bordet och plockade fram något annat.

”Hallå?” frågade jag. ”Vad händer?”

”Vänta… jag ska bara sätta in öronproppar innan jag startar det. Jag vill inte höra det själv igen…”

Jag vill inte erkänna det men nu började jag faktiskt rysa. Vad var det här för galning?

”Så nu startar jag det…Lyssna nu…”

En tystnad följde, sedan detta:

[obehagligt ljud]

Ljudet påminde inte om något jag någonsin hört. Det var ett vasst skärande som fick bilder att flimra i mitt inre. Ett rostigt sågblad mot skelett, skrik från en nedgrävd container. Det vidriga oväsendet gick rakt in i mig och fick mig att stelna till. Efter bara några sekunder tvingades jag slita bort telefonen från örat. Jag klarade inte mer.

”Hallå? Hallå hörde du?”

”Jaa… jag hörde…”

”Plötsligt dök det där bara upp på ljudfiler som jag arbetat med. Flera gånger dessutom, samma sjuka ljud. Mitt i mina spår.”

”Du…” började jag och tog sats. ”Är det här ett skämt?”

Det blev tyst. Åter en gång hörde jag hans tunga andetag.

”Nej… Jag antar att du inte hann uppleva något när du bodde där?”

”Nej, verkligen inte.”

”Jag fattar inte vad det är. Hur kan det bara bli sådär?”

Ingen sa något. Det vidriga ljudet ekade fortfarande inombords. Jag visste inte att ljud kunde få en att må illa.

”…du vet, jag ska snart iväg på ett arbete och vara borta två månader. I vanliga fall tycker jag att det är segt att resa iväg, men nu tycker jag det ska bli skönt att komma härifrån… Kände du en lättnad när du sålde lägenheten?”

Eva

Ännu ett sjukhus, ännu en läkare. Och ännu en gång satt jag på en besöksstol med Göran bredvid mig. Hans blick var lika borta som alltid, hans ansikte helt förstelnat. Det enda som egentligen vittnade om att han var vid liv var hans händer som ständigt darrade och ryckte till, hur hans grova fingrar dansade i luften som en svärm av surrande insekter.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har upplevt den här scenen. Nya specialister, nya avdelningar. Alltid behöva berätta samma historia. Alltid få samma oförstående reaktion.

Men vad gör man. I nöd och lust. Man har lovat varandra.

Den här läkaren var ung. Jag kunde knappt tro att han var färdigutbildad specialist.

”Så… jag förstår det som att det är du som sköter kommunikationen?” började han och tittade först på mig, sedan på Göran.

Jag tog sats. Det var dags att berätta samma historia igen.

”Ja, Göran har inte sagt ett ord på snart tre månader.”

”Var det något särskilt som hände då eller?”

Jag suckade.

”Jag ska berätta allt…”

Det går på automatik, samma historia om och om igen.

”Göran har arbetat på byggen hela livet. Framförallt med sprängningar och markarbeten. Och visst har det hänt att han någon gång gnällt på någon krämpa här eller där… men för ett år sedan hände något nytt…”

Läkaren tittade först på mig, sedan på Göran, som om han skulle avslöja något. Lönlöst – Göran var lika frånvarande som alltid. Bara hans fingrar fortsatte skaka i luften.

“… Göran fick arbete på Utsikten, du vet det där nya precis utanför stan…”

“Ja, jag har åkt förbi det. Vilket läge.”

Jag fnös.

“Ja, det ligger vackert. Men det var många klippor som dom behövde spränga bort för att kunna bygga där. Jag tror aldrig Göran behövt jobba så mycket övertid som då…”

Jag visste aldrig om jag skulle berätta om de långa dagarna eller inte. Jag ville ge läkarna hela bilden. Samtidigt visste jag att många försökte bortförklara Görans tillstånd med utmattning och överarbete.

Det var det inte. Under trettiofyra års äktenskap lär man känna en annan människa. Görans tillstånd berodde inte på överarbete.

“I alla fall… Göran började först få svårt att sova. Antingen kunde han inte somna, eller så vaknade han mitt i natten och kunde inte somna om. Han hade aldrig haft problem med det innan. Förr gick han och la sig, somnade genast, snarkade högt, och vaknade sen när klockan ringde… Men nu… Han vred och vände på sig. Väckte mig och frågade om jag också hörde ett visst ljud.”

“Ljud?” frågade läkaren.

“Ja.. Han sa att han hela tiden vaknade av att han hörde ett tjutande. Ett vasst väsande.”

“Har han fått undersöka hörseln?”

“Ja. Allt ser ut som det ska…”

Det var som om läkaren inte trodde på mig. Han vände sig mot datorn och scrollade igenom Görans journal på nytt, hummade och nickade för sig själv.

“Ja, det stämmer…inga anmärkningar…”

Läkaren tycktes försvinna in i journalen. Jag fortsatte berätta.

“Nätterna blev till sist bara värre och värre. Förutom sömnlösheten så sov han oroligt när han väl lyckades somna. Han kastade sig fram och tillbaka i sängen, jag vet inte hur många tacklingar jag fick. När jag inte klarade mer och väckte honom sa han alltid att det var en mardröm. Jag försökte fråga honom exakt vad han drömde, men han sa bara att det var mardrömmar. Det var som han inte ville prata mer om det.”

“Gick han på någon medicin under tiden?”

Jag fick tvinga mig att inte sucka. Det var alltid samma frågor.

“Nej, ingenting. Nu får han ju lugnande och sömnmedel, men då var det inget som kunde ge biverkningar.”

“Jag förstår…” sa läkaren.

Men jag såg att han inte gjorde det.

“Göran kan inte ha fått många timmars sömn under den här perioden, men han har alltid varit plikttrogen. Varje morgon tvingade han sig till arbetet, jobbade på Utsikten hela dagen och kom tillbaka först på kvällen. Det var först när han var klar där som allt verkligen ändrades…”

“På vilket sätt?”

“Det var en måndag. Han skulle börja på ett helt nytt projekt. Men istället för att åka till bygget låg han bara kvar i sängen och höll upp sina händer som skakade, precis som nu.”

Jag nickade ner mot Görans fingrar.

“Jag frågade hur det var. Han svarade inte. Jag blev orolig, trodde det var en stroke eller något och ringde en ambulans. Han fick komma in till sjukhuset, men dom kunde inte hitta något. Ganska snart fick han komma hem igen.”

“Hur är det nu hemma?”

“Han gör det jag säger åt honom. Äta. Gå på toaletten. Klä på sig. Men han säger inte ett ord eller gör något självmant. Det är som han inte ens har någon egen vilja.”

“Jag förstår… Skakningarna kan säkert vara någon arbetsskada. Nerver som har hamnat i kläm. Det är vanligt om man har ett fysiskt påfrestande arbete.”

Åter en gång tvingades jag dölja en suck. Hur kan en hel läkarkår bara vara kopior på sig själva? Samma reaktion och kommentar, gång efter gång.

“Ja, kanske. Men titta på det här… Kan jag få låna en penna och ett papper?”

Läkaren tittade förvånat på mig men gav mig det jag bett om. Jag vände mig mot Göran. Lade papperet på skrivbordet framför honom och satte pennan i hans hand.

Genast överfördes hans hetsiga skakningar till pennan som i sin tur blev spetsiga streck på papperet. Ett hackigt mönster växte långsamt fram på pappersarket.

“Tack Göran, det räcker” sa jag och tog försiktigt pennan ur hans hand när jag märkte att han började fylla i mönstret som precis var klart.

“Ser du?” sa jag och höll upp det mot läkaren. Han granskade det noga under tystnad.

“Näe.”

“Jag tycker alltid det ser ut som en rasande eld, som en flammande brasa. Men det kanske det inte är. Det märkliga är det här… Kan vi få ett till papper?”

Jag fick ett nytt pappersark och satte tillbaka pennan i Görans hand. Åter en gång spred det vassa mönstret ut sig.

“Titta här…”

Jag tog de två bladen och lade på varandra. Mönstret var identiskt, varje eldtunga överlappade exakt det föregående, precis som om man använt en kopieringsmaskin.

Läkarens oförstående blick pendlade mellan mig, teckningarna och Görans darrande fingrar. Det var barnsligt av mig, jag vet, men när jag såg chocken, ja, till och med rädslan i läkarens ögon, kände jag mig faktiskt nöjd. Det var inte jag som var galen.

“Det blir alltid så här. Alltid samma motiv, alltid identiskt med dom tidigare teckningarna…”

Läkaren kunde inte släppa blicken från de nedklottrade papperna.

“Men… men hur…?”

“Det hoppas jag att du skulle kunna förklara för mig.”

Jag log.

Görans blick var lika frånvarande som alltid. Hans fingrar fortsatte att dansa i luften.

Sammy

Vi ska flytta, sa de. Det kommer bli bra, sa de.

Hela sitt femåriga liv hade Sammy bott i Hornstull. På somrarna älskade han att köpa glass på Långholmen och bada i plaskdammen i Högalidsparken. På vintrarna fanns det inget bättre än att åka pulka i Tanto och titta på den röda och vita cementa-båten som bröt sig fram genom isen. Geografiskt en liten värld, men den hade allt tyckte Sammy.

Och så en dag sa mamma och pappa att de skulle flytta. De hade köpt en ny lägenhet. Ja, inte bara ny som att den var ny för dem, den var helt nybyggd. Ingen annan hade bott i den.

Stan är inte bra för barn, sa de. Vid Utsikten kan du göra vad du vill, sa de.

Sammy hade skrikit, gråtit och kastat saker. Inget hade hjälpt. Mamma och pappa packade ner allt de ägde i stora kartonger. På förskolan ritade hans kompisar teckningar som han fick i avskedspresent. Alla kramade honom.

Den eftermiddagen gick de inte hem från förskolan. Istället kom mamma och pappa med bilen. De körde genom stan, förbi vattnet, förbi skogen. De stannade uppe på en klippa där tre stora hus reste sig mot himlen.

Där ska vi bo, sa de. Du får ett eget rum, sa de.

Under flera dagar packade mamma och pappa upp kartonger, skruvade ihop möbler och satte upp tavlor. En del var nytt, annat följde med sedan tidigare. Det kändes konstigt, tyckte Sammy. Lägenheten påminde om det som en gång varit deras hem, och ändå var det inte hemmet.

Medan mamma och pappa fixade satt han i det som nu var hans rum. Hans leksaker var uppackade och sorterade, men han lekte inte, utan satt bara och tittade på gosedjuren, legot och dinosaurierna.

Han längtade hem.

Lek med grannbarnen, sa de. Det kommer bli kul, sa de.

Redan när de flyttade in hade han sett två pojkar som lekte vid entrén. Mamma hade pratat med dem – de var också fem och hette Zach och Petrus. Pappa kallade dem för Salt och Peppar. Zach var kort och blond. Petrus lång och mörkhårig. Zach pratade hela tiden. Petrus sade inte ett ord, han bara log och skrattade åt det Zach sa och gjorde. De var två, men de betedde sig som en enhet.

Med Sammy i släptåg började de visa sin värld. Det var kojor i skogen, gräsängar för bollspel, bäckar med barkbåtar. Sammy fick till och med se deras skattkista: en liten plåtask med en pennkniv, tändstickor och bomull.

Det här var precis den sortens idylliska lekmiljöer Sammys föräldrar drömt om att han skulle växa upp i, långt från stans avgaser, trängsel och oväsen.

Men bara efter några dagar var det som om Sammy hade klarat ett test. Precis som de föregående dagarna följde han med Zach och Petrus ut till kojan i skogen. I skydd av grenarna hade Zach sagt, nästan viskande:

“Nu går vi tillbaka. Snart ska du får se sjuan!”

“Vad är sjuan?” frågade Sammy.

“Du ska få se.”

Som om de var jagade smög de försiktigt tillbaka mot husen och slank in entrén utan att någon såg dem.

“Det är här vi kan leka på riktigt” sa Zach och Petrus skrattade och nickade.

Tysta rörde de sig i trapphus och korridorer som fortfarande doftade av nymålad färg. Zach och Petrus visade allt, från det svala källarförrådet till takterrassen med den vidunderliga utsikten. Varje dörr de passerade testade Zach och Petrus att rycka i. De flesta var låsta, men det hände att någon var öppen. Under en spänd tystnad smög de in och såg sig omkring i förrådsutrymmen, elcentraler och folks hem.

Ibland kunde de plötsligt höra steg och röster. Zach slängde då genast upp en hand till stopptecken och visade var de skulle gömma sig. Blickstilla och med bultande hjärtan satt de knäpptysta och väntade på att de vuxnas steg skulle tyna bort. Sedan vågade de krypa fram och fortsätta upptäcktsfärden.

Där ser du, sa de. Du leker bättre här, sa de.

Det var en av dessa dagar när de smög runt i korridorerna som Zach hade sagt:

“Nu ska Sammy få se sjuan!”

Som vanligt hade Petrus nickat, men nu mer än vanligt, nästan exalterat.

“Har du med skattkistan?” fortsatte Zach.

Petrus nickade på nytt.

“Bra, då går vi.”

Tysta gick de upp för trapporna som aldrig tycktes ta slut. Det visade sig att de skulle till våning sju, nästan högst upp i huset. Långsamt öppnade Zach trapphusdörren och kikade in.

Ingen var där. Han gick in. Petrus och Sammy följde efter.

De fortsatte bort längs korridoren innan Zach stannade framför en lägenhetsdörr. Petrus plockade upp den lilla plåtasken och tog fram en tuss bomull.

“Här. Rulla bollar och stoppa in i näsan.” sa Zach.

Sammy förstod inte varför, men han gjorde som Zach sa.

”Du får aldrig berätta om det här för någon.” fortsatte Zach.

”Vad är det?” frågade Sammy.

”Det här är sjuan. Du får aldrig berätta om det för någon. Gör du det så dödar vi dig. Vi har en kniv.”

Petrus log och höll upp plåtasken. Med en långsam rörelse tryckte Zach försiktigt ner dörrhandtaget och gick in.

Det tog ett tag för Sammy att vänja sig vid mörkret. Persiennerna längs de storslagna fönsterna var neddragna och bara smala strimmor av ljus letade sig in.

Det var någons hem. Speglar och tavlor på väggarna, bord och stolar i köket, soffa och fåtölj i vardagsrummet. Några flyttkartonger i hallen. Allt i mörker.

Zach och Petrus gick mot fåtöljen i vardagsrummet och det var då Sammy såg det.
Någon eller något satt i fåtöljen.

En stor kropp bredde ut sig, nästan flöt ut, som om den höll på att smälta, och hängde ner på ena armstödet. Trots bomullstussarna i näsan kunde Sammy nu känna den vidriga stanken. På golvet syntes en stor fläck.

Det var en äldre man. Hans ögon uppspärrade, huden gröngrå.

“Akta” sa Zach och nickade ner mot golvet men inte mot pölen. Istället såg nu Sammy att något slingrade sig över den nylagda parketten. I fönstret stod döda växter, men från en krukväxt som fortfarande levde, hade en gren eller rot eller vad det nu var letat sig från plantan bort mot den döda mannen i fåtöljen. Sammy följde växten med blicken, från krukan, över golvet, runt mannens ben, upp längs bröstet, och hur den sedan letade sig ner i hans öppna gap.

Sammy ville kräkas. Han ville springa därifrån så snabbt han kunde. Istället stod han kvar.

“Hämta vattenkannan” sade Zach och Petrus gjorde genast som han sa. ”Titta här”.

Zach förde in pipan i den döda mannens gap och tömde kannan. Först hände inget. Sedan var det som om mannen vaknade till liv. Hans bröstkorg ryckte till, benet sträcktes ut, och käken tycktes grimasera.

“Ser du, det är en blomma!” fortsatte Zach och nickade ner mot plantan. “Han har blivit en blomgubbe! Ingen annan vet att han finns här. Det här är vår hemlighet!”

Zach hällde in mer vatten i mannens mun. Snart därpå kramade växten åter om mannens kropp och fick honom att röra på sig, som om han var en enorm sprattelgubbe av ruttet kött.

Sammy klarade det inte längre. Magen krampade och bomullstussarna skyddade inte längre. Med ett ryck kastade han sig mot ytterdörren.

“Berättar du något så dödar vi dig!” hörde han hur Zach ropade bakom honom medan Petrus skrattade.

Utan att sakna ner rusade Sammy hela vägen hem, slet upp dörren och sprang in på sitt rum. Med kläderna på slängde han sig i sängen och kröp ner under täcket.

Du ser så blek ut, sa de. Du är så ovan vid frisk luft, sa de.

Alice

När Alice vaknar har han redan åkt. Tidigt och tyst stack han, precis som alltid när han ska iväg på sina jobbresor.

Själv är hon trött, har ont och är illamående. Hon förstår inte hur hon ska klara dagen, än mindre fem månader till, tänker hon medan hon varsamt klappar den där magen som bara växer.

Hon trycker på kontrollen, gardinerna glider automatiskt isär som en ridå, och in strömmar dagsljuset. Utsikten är fantastisk där de bor högst upp i huset, men den bryr hon sig inte om just nu. Istället sträcker hon sig efter mobilen och börjar skriva ett mess till honom. Hon skriver att hon saknar honom och hoppas att han kan skynda sig hem. Hon vill inte vara ensam idag, hon känner det, att allt kommer vara jobbigt och göra ont idag, att det här en dag av trög svart olja och vasst glassplitter.

Men hon skickar det aldrig och raderar allt istället. Han kommer ändå inte få det. Under hans jobbresor är telefonen alltid avstängd, det måste den vara, har han sagt. Och hon måste alltid stanna hemma, hon får inte ens lämna lägenheten eller prata med någon, har han också sagt. I början av deras förhållande försökte hon få reda på vad exakt han gjorde. Då ville han inte berätta. Nu vill hon själv inte veta. En tystnadens överenskommelse råder.

Bara några resor till, har han sagt. Se vilket hem jag har ordnat åt oss. Snart kommer jag kunna vara hemma hela tiden. Bara du, jag och gnistan, hela lilla familjen. Bara några resor till.

Han kallar barnet jämt för gnistan, det var efter det där första ultraljudet, att det bevisligen fanns något i hennes mage, en livsgnista. Hon tyckte det lät så hårt. När de sedan fick reda på att det var en flicka började Alice istället omnämna barnet som Liv.

“Liv, vad sägs om att vi samarbetar lite idag? Okej?” säger hon medan hon klappar magen på nytt.

Långsamt reser hon sig från sängen, tar på sig morgonrocken och går ut till det öppna köket och vardagsrummet. Här är gardinerna redan isärdragna, hon ser vattnet och öarna, skymtar stan långt där borta. Är det där han är?

Hon öppnar kylskåpet och möts av en tegelvägg med mjölkpaket. Hon har aldrig haft ett sådant begär av kall mjölk som efter det att hon blev gravid. Och han gör allt för att tillfredsställa behovet, ser till att kylskåpet alltid är fullproppat med mjölk.

Hon tar ut ett paket och häller upp ett glas, tömmer det snabbt, och ska precis fylla på ett nytt glas när hon ser det.

Det är paketets baksida, den där som brukar vara prydd med recept eller pedagogiska genomgångar av bondgårdar. Istället står där bara, svart på vitt i versaler:

INGEN PLATS FÖR LIV

Hon fattar inte. Vad är det här för sjukt skämt? Eller är det någon märklig pr-kampanj som hon inte förstår sig på? Hon öppnar kylskåpet på nytt och börjar titta på de andra paketen. I ett allt hetsigare tempo plockar hon ut paket efter paket. Snart är hela köksbänken full med mjölktetror. På alla skriker baksidan ut samma budskap:

INGEN PLATS FÖR LIV

Allt plockade har gjort henne alldeles andfådd, hon känner nästan yrsel. Hon drar ut en barstol och sätter sig ner vid marmorbänken. Vad är det här? Och vad vill texten? Syftar den på allt liv, allt levande, eller just på henne, barnet hon bär, deras gnista? Men varför skulle han göra ett sådant osmakligt skämt?

Trots att hon vet att han inte kommer få något svar fotar hon ett paket, skickar det till honom och undrar vad det är.

Sedan känner hon sig åter så trött, så trött. Illamåendet har stegrats än mer, samma sak med den molande värken.

Innan hon går och lägger sig sätter hon tillbaka alla paketen i kylskåpet. Varje gång hon ser de hårda versalerna, de vidriga orden, ryser hon till.

Hon vaknar av att hon hör något. Inte ett plötsligt ljud, snarare ett konstant brusande i bakgrunden, som från en avlägsen motorväg.

Också smärtan inombords har blivit värre. Det är inte bara ett molande, snarare ett skärande. Hon vill inte tänka det, men plötsligt får hon en bild av att något krafsar inom henne, hur vassa naglar karvar henne inifrån. Att det som växer därinne också gröper ur henne.

På nytt sträcker hon sig efter mobilen. Hon vet att det är lönlöst, men hon måste höra av sig till honom igen. Hon vill inte vara ensam. Kanske, kanske ser han trots allt och kanske, kanske kan skynda sig hem.

Då ser hon bilden på mjölkpaketet.

“Men…?”

Versalerna och orden är borta. Istället syns bara receptet för en milkshake.
Hon skyndar sig ut i köket, öppnar kylskåpet och tar fram ett mjölkpaket.

INGEN PLATS FÖR LIV

Hon tar fram nästa.

INGEN PLATS FÖR LIV

Åter en gång täcks hela köksbänken av paketen som bär samma text. Hon tar ett nytt foto av ett paket och på mobilskärmen syns nu en illustration över vattnets kretslopp.

Hon förstår ingenting. Hur kan texten bara existera här? Vad är det här?

I bakgrunden låter brusandet allt högre. Den vassa smärtan från magen är nu så skarp att hon måste stödja sig mot marmorbänken.

Ett ljud hörs plötsligt från hallen. Hon tittar upp och rycker till med ett skrik. Där på hallmattan står två små pojkar, den ena med isblont hår, den andra med korpsvart.

I nästa ögonblick är pojkarna försvunna och ytterdörren stängd. Hon skyndar efter, öppnar och spanar ut över korridoren som ligger helt öde.

Vad är det som händer? Instinktivt vill hon springa efter, springa bort härifrån, men så minns hon vad hon har lovat honom. Inte lämna hemmet.

Noggrant låser hon bägge låsen, sätter på säkerhetskedjan och går tillbaka till köket. Från skafferiet plockar hon ner första varan hon ser, ett paket quinoaknäcke, och börjar granska dess förpackning.

Ju mer hon läser, desto lugnare blir hon. Allt ser ut som vanligt. Antagligen är det bara någon märklig kampanj eller specialförpackning för mjölken.

Men så plötsligt, i den minimala textmassan som är innehållsförteckningen, sticker plötsligt en rad ut.

INGEN PLATS FÖR LIV

Samma sak med havregrynen, kokosmjölken och russinen. På allt och överallt dyker de där fyra vidriga orden upp.

Hon måste lägga sig igen. Hon stapplar mot soffan och faller ner. Magsmärtan har stegrats, klorna inombords karvar allt hårdare och hetsigare, och det där brusandet har övergått till ett dånande surr och ett bultande huvudvärk. Hon tänker på texten. Det är som att de vidriga orden är den enda tanken som kan bryta igenom oväsendet.

INGEN PLATS FÖR LIV

Hon skriver till honom på nytt men ser att meddelandet inte levereras. Hans telefon är fortfarande av. Hon är helt ensam i det här.

Till sist inser hon det. Det finns inget alternativ. Hon reser sig från soffan och går med bestämda steg till badrummet utan att slänga en blick mot barnrummet som de håller på att inreda. I badrumsskåpet undviker hon att se vad det står på förpackningarna, men skymtar ändå hur den där textremsan flimrar förbi gång på gång på tandkräm, mediciner och smink. Det är länge sedan hon använde tabletterna, men de ligger kvar där i necessären, som om de bara väntat på den här dagen: en karta p-piller och ett dagen-efter-piller. Hon tömmer kartorna, fyller näven, och sväljer sedan allt med vatten.

I vardagsrummet klättrar hon upp på en stol. Precis som hon läst i romaner och sett på filmer, precis som kvinnor gjort under alla sekel, börjar hon sedan att hoppa. En hård duns från stolen ner på det nya parkettgolvet, sedan upp igen. Hopp efter hopp, snabbare och snabbare. Hon blir andfådd men frustrerad. Inget händer, det måste hända nu.

INGEN PLATS FÖR LIV

Hon klättrar upp på deras nya matsalsbord av valnöt, kommer nu högre upp, och hoppar på nytt. Fallet högre, smällen hårdare, smärtan värre. Upp och ner, upp och ner. Fötterna värker och det där i magen tycks nu krafsa av desperation. Det måste bort, det måste ut. Nu.
När hon står där uppe och ska hoppa för vem vet vilken gång i ordningen, tittar hon plötsligt upp. Hon ser den storslagna utsikten, hon ser deras balkong.

Hon ser stolen lutad mot balkongräcket.

Lowe

Lowe kör ner i garaget, parkerar på sin plats, och stänger av motorn. Han ser sig omkring. Alla andra bilar står stilla och avstängda. Ingen annan verkar vara där. Bara laddstolparna blinkar med sitt långsamma pulserande ljus.

Han andas ut. Snart kan han plocka fram det som han gömmer i bagageluckan.

Alla hade alltid sagt att pengarna var Lowes förbannelse.

Ett oroligt barn behöver föräldrarnas kärlek, inte deras pengar. Men det var pengarna Lowe hade fått. Pengarna innebar frihet. Frihet innebar val. Val innebar möjligheten att göra fel. Och var det något Lowe hade gjort så var det att välja fel.

Herregud vad det hade slutat illa, och herregud vad de hade kunnat sluta ännu mer illa.

Men för en gångs skull hade pengarna faktiskt erbjudit en väg ut ur skiten, trasslet, stöket, eller vad man nu ville kalla det.

Först: det privata behandlingshemmet uppe i Dalarna. Metoder som staten aldrig skulle tillåta, och resurser som staten definitivt inte hade. Men de hade faktiskt fungerat. Giftet hade rensats ut, drogerna och alkoholen hade jagats bort. Han var ren.

Sedan: det nya boendet. Det nya, dyra boendet, en lägenhet de flesta bara kunde drömma om. En symbolisk nystart med ett bra läge. Nära stan, men ändå inte nära skiten. Om han bara försökte skulle han kunna hålla sig borta, hålla sig ren.

Helt ärligt – första gången han kom till Utsikten hade han varit skeptisk. Det här var en ny sång, ett nytt intro, men refrängen skulle snart vara densamma som till alla hans andra nystarter. Börjar bra, spårar snart ut, och till sist samma gamla kaos.

Men tidigt kände han att något faktiskt hade ändrats. Inte direkt, snarare krypande. Han hade tagit sig ur det destruktiva gravitationsfältet och trätt in i ett annat, ett bättre, ett ljusare, ett som erbjöd läkning.

Innan Lowe öppnar bagageluckan ser han sig om en sista gång. Dunkarna står redan gömda i svarta tygväskor. Ingen kan se vad som gömmer sig, men ett lätt kluckande hörs när han börjar gå. Det kan avslöja allt.

Trots att han gjort det så många gånger nu blir han alltid överraskad av vikten. Väskornas nylonband skär i axlarna och handflatorna.

Han går ut från garaget och följer källargången bort mot förråden.

Hans eget förråd är äntligen fullt. Nu fortsätter han istället till det där extraförrådet som han har lyckats hyra.

Han stannar till, spejar och lyssnar. Ingen annan verkar vara där, men han kan inte vara nog försiktig. De där två pojkarna som smyger omkring har tidigare överraskat honom. Nu verkar han i alla fall vara helt ensam, tack och lov.

Han låser upp gallerdörren, går in, och stänger om sig.

Flyttkartongerna står redan uppvikta och väntar. Etiketterna han satte dit igår kväll får honom att le: “Julpynt”, “Fotoalbum”, “Kokböcker”. Utifrån skulle ingen kunna tro att lådorna innehåller något annat.

Lowe tar ut dunk efter dunk från väskorna och ställer ner i kartongerna. Trots att han är noggrann med att inte spilla när han fyller dunkarna känner han ändå den fräna lukten av bensin och kemikalier. Med en trasa torkar han dem rena på nytt. Ingenting ska få avslöja honom, allra minst lite lukt.

När en låda är full tejpar han igen och ställer tillbaka den på hyllan. Sedan fortsätter han med nästa.

Tillfredsställelsen. Lugnet. Tystnaden. Varje dunk, varje kartong som hamnar på sin plats – han har aldrig känt en sådan befrielse. Det är som att han för första gången i sitt liv äntligen har hittat något att fylla det där inre oroliga tomrummet med, lindra den där ettriga klådan inombords som aldrig annars slutar.

Hans egen lägenhet är redan full. Från golv till tak står lådorna med dunkar, varenda garderob, kök- och badrumsskåp är också fullt. Därefter fortsatte han med förrådet, sedan lyckades han hyra ett till. När det är fullt vet han inte vad han ska göra, men den där rösten inombords som för en gång skull säger tröstande och hoppfulla saker har viskat om hisschakten och ventilationsrören. Det ska tydligen inte vara så svårt att få upp luckorna om han försöker. Och där finns det plats för fler dunkar, mer bensin och kemikalier.

Han vet inte varför huset behöver de här lådorna, de här fulla dunkarna med brandfarligt innehåll. Ska han vara ärlig vill han inte veta det heller. Han vet bara att ju mer han ger till huset, desto lättare och lugnare blir han inombords. Ja, lycklig till och med. Lowe är äntligen lycklig, på riktigt, inte bara tillfälligt kemiskt förgiftad av diverse substanser som förr i tiden.

När Lowe ställt den sista lådan på plats torkar han av händerna på trasan och stoppar ner den i väskan. Han känner sig fysiskt trött, men nöjd. Allt gick bra även den här gången. Han öppnar dörren, går ut och ska precis låsa när ljudet hörs.

En hård smäll. Lowe rycker till.

I nästa ögonblick inser han att det är ytterdörren till förråden. Någon kommer. Lowe kastar en snabb blick mot sitt förråd. Genom gallret kan han se hyllorna med de uppradade kartongerna. Ingenting sticker ut, det är ett förråd som alla andra, men så känner han plötsligt lukten från sina händer. De stinker bensin.

Fan.

Han hör nu fotsteg från källargången. Snart är personen framme runt hörnan och kommer att se honom.

Från jackfickan fiskar Lowe upp sina handskar och drar snabbt på dem. Det ser kanske konstigt ut att ha på sig vantar inomhus, men lukten försvinner faktiskt.

“Hej Lowe. Läget?”

Det är Fred, hans granne. Fred ser trött och sliten ut, nästan utmattad.

“Ja, behövde få undan några lådor” svarar Lowe och nickar mot förrådet. “Du då?”

“Jag ska hämta min väska. Jag ska resa bort två månader med jobbet… Förresten, om du får mina nycklar, har du möjlighet att vattna mina växter och kolla till lägenheten när jag är borta?”

En hel lägenhet.

Två månader.

Lowe kommer kunna fylla den med så många dunkar, så många kartonger. Han ler och blir alldeles varm inombords.

“Absolut. Säg bara till när du vill att jag ska börja.”

Flashbackinlägg av användare thomas.quicksand

Tack moderatorn för en bra sammanfattning av tillgängligt material.

Innan vi har FUP finns det fortfarande väldigt lite konkret att gå på. Vi har nyheterna från gammelmedia. Vi har bilderna och filmerna som folk har postat. Och så har vi ryktena som inte behöver betyda ett dugg.

Vi vet att de nybyggda husen började brinna med en jävla smäll någon gång efter midnatt. Branden gick absurt snabbt och alla tre husen är totalförstörda. Senaste dödssiffran jag såg var på fyrtiosju pers, men den lär ju tyvärr stiga.

Trådskaparen spekulerade i att det skulle vara ett försäkringsbedrägeri, typ som med Scandinavian Star. Andra har varit inne på att det var någon gänguppgörelse som spårat ut. Några veckor innan branden omkom ju den 28-åriga kvinnan i en märklig fallolycka eller självmord från nionde våningen. Och av det folk fått fram verkar ju hennes snubbe vara allt annat än en svärmorsdröm. Jag är ändå skeptisk. Hela händelsen är för extrem och märklig på något vis.

Jag läste ett inlägg för några dagar sedan men tråden är nu så lång så jag hittar det inte längre. I alla fall – någon skrev att med tanke på alla märkliga saker som har hänt i husen så måste själva platsen vara hemsökt. Att platsens historik sitter inne på förklaringen. Att husen vilar på någon gammal offerplats, eller begravning eller vad det nu kan vara. Den där musikern som dagligen gråter ut på sitt instagramkonto om allt märkligt som hände när han bodde på Utsikten ger så klart stöd för den teorin.

Själv ska jag vara ärlig: jag tror inte på spöken, men jag blev ändå nyfiken på vad som funnits vid Utsikten tidigare. Jag vet inte om jag har en färdig teori, men jag vill i alla fall dela med mig med om en obehaglig sak jag har upptäckt:

i flera dagar har jag kollat arkiv, hembygdsböcker och Riksantikvarieämbetets kartor. Och vad har jag hittat på platsen där man byggde BRF Utsikten?

Ingenting. Absolut ingenting.

Det är skrämmande tomt.

Runtom hela stan har människor under tusentals år lämnat alla möjliga spår. Det är allt från gamla jägarplatser från stenåldern, fiskeläger, torp och gårdar. Vi hittar vårdkasar, begravningsplatser, och till och med galgbackar och slagfält. Överallt har människor varit och smutsat ner med sin närvaro.

Men inte vid Utsikten.

Utsikten är en vit fläck, helt ren från mänsklig aktivitet. Det är som om människor under alla dessa år medvetet undvikit platsen.

Kan det vara så att platsen i sig stöter bort människor? På samma sätt som en mänsklig kropp stöter bort transplanterade organ kanske naturen just där fungerar likadant. Den vill inte ha några främmande element på platsen, allra minst människan. Och kommer människor trots allt dit gör den allt i sin makt för att städa bort oss.

Jag vet att det låter flummigt, men kolla kartorna som sagt. Överallt kors, kryss och fornlämningar, och så en stor vit fläck vid Utsikten. Jag ryser bara jag tänker på det.
Under alla dessa år har man faktiskt lyssnat på naturen eller vad det nu är. Människorna har hållit sig borta. Det vill säga ända fram tills nyligen då en fastighetsutvecklare fick för sig att det var en optimal plats för nya lyxlägenheter…

Signaturmelodi

Vi hörde mig läsa den sista delen av “BRF Utsikten”, skriven av lyssnaren T, och förutom mig själv uppläst av Michael Forsberg, Camilla Blomqvist, Rakel Josephson och Ludvig Josephson. Och därmed är veckans Creepypodden slut. Men vi slutar aldrig drömma om våra framtida boenden, och inte heller slutar vi bli besvikna – mer eller mindre kusligt besvikna. Så fler historier på temat lär vi höra framöver – kanske redan om två veckor, när vi är tillbaka igen nästa gång.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.