Avsnitt 229: Slutet sällskap

Jag är dykare till yrket. I min karriär har jag bärgat en del kroppar, och sett en hel del skit som gett mig mardrömmar. Den här historien är dock inte min egen, utan min gamla kompis. Det var åtminstone från honom jag hörde den, men som ni kanske kan tänka er finns det en hel del storys i mitt yrke som liknar vandringssägner. De sprids så långt att ingen längre vet vem som var med om det. Hur som helst, han påstår att det här hände honom.

Min vän, vi kan kalla honom Frank, lärde jag känna när han var min divemaster. Han brukar vara pålitlig. Han hade gjort en del jobb för både militären och polisen, men dök också som hobby. Ibland kastade han bara ankar någonstans, hoppade ner och såg vad han kunde hitta.

Det kan hända en del skrämmande saker med en när man är ute och dyker. Djupberusning har ni kanske hört talas om, att man får i sig för mycket kväve när man dyker och blir full ungefär som på alkohol. När man drabbas av djupberusning kan hjärnan inte längre skilja mellan vad som är verkligt och vad som är hallucinationer. Till och med självinsikten, att tänka oj jösses, nu är jag verkligen borta, går förlorad. Risken är att man kokas som en groda, och inte fattar förrän det är för sent.

Hur som helst, det här skulle ha hänt någon gång kring millennieskiftet. Frank var lite vag där. Han hade hur som helst då gått över från att hobbydyka till att börja utforska vrak på medelstora djup. Han hade till och med skaffat sin båt sonarutrustning. Än idag tror jag inte han hittat något av större värde, men det är väl själva utforskandet som är huvudsaken.

Det var en långhelg och Frank hade gett sig ut till en ganska avlägsen plats vid kusten, utan några särskilda kända sevärdheter. Det enda han visste var att det fanns gamla anteckningar om att ett kolonialfartyg skulle ha sjunkit där utanför någon gång på 1600-talet, men det hade aldrig hittats. Frank tänkte att det kunde bero på att det var så avsides – man var tvungen att antingen fotvandra dit eller ta båt. Då hade ingen gjort ett seriöst försök att hitta vraket, tänkte han, vilket var varför han själv var så sugen. Han pratar fortfarande då och då om att sticka dit och dyka efter det.

Han hade hur som helst packat mat och utrustning tillräckligt för hela helgen, och sin dykutrustning, och satt upp sitt tält en bit bort från stranden vid en klippvägg för att få lite vindskydd. Sedan satte han igång. Första dagen snorklade han mest, men andra dagen hade han fått en uppfattning om hur bottenmiljön såg ut. Då var det dags att dyka.

Han hade bara med sig två lufttankar, eftersom de är tunga att släpa på, så han var tvungen att prioritera hårt kring vilka ställen han skulle utforska. Själv tycker jag det hela låter som en rätt hopplös expedition, men Frank är en envis jävel som gör som han vill. Han påstod att han hade räknat ut vart vraket hamnat utifrån hur strömmarna gick, och det var där han nu satsade på att dyka.

Så han tog sig ner till havsbottnen och blev såklart besviken. Där fanns varken vrak eller skattkista eller vad han nu hade drömt om. Bara det vanliga skräpet, plast, ölburkar och sådant. Han var på vippen att ge upp och stiga till ytan igen, när han hörde det karaktäristiska undervattensljudet av en båtmotor. Han tänkte ta sig upp och ge sig tillkänna, men någonting fick honom att avstå. Vad gjorde någon i en båt så här långt ute i ingenstans? Han bestämde sig för att vänta och se vad som skulle hända, så länge han hade tillräckligt med syre kvar.

Han följde ljudet och simmade upp en bit ovanför botten för att försöka hitta båten, och såg den till slut komma in över honom. Då stängdes motorn av. Kort därpå slängdes något stort i vattnet. Det sjönk som en sten. Frank säger att han direkt såg vad det var, men att insikten ändå inte sjönk in helt förrän det passerade honom. Med utstående ögon och vidöppen mun, som om han skrek ljudlöst i chock, sjönk en man förbi honom. Hans fötter satt fast i en hink.

Frank simmade snabbt efter honom ner till botten. När han kom fram var killen fortfarande vid medvetande, men bra nära att tuppa av. Frank drog av sig sin dykmask och drog den över killens ansikte, och medan han höll andan gick han ner och försökte frigöra killens fötter. De var nedsänkta i vad som verkade vara betong eller cement, och trots att Frank frenetiskt försökte lösgöra killen i femton minuter – med regelbundna pauser för att byta till sig dykmasken och andas – misslyckades han.

Till slut insåg han att om han stannade kvar längre skulle de båda dö. Han gick upp från hinken för att ta dykmasken tillbaka, men när han satte den på sig verkade killen förstå att han gett upp. Han blev helt galen och började slita och dra i Frank för att få tillbaka dykmasken, och det slutade med att Frank sparkade honom i ansiktet och simmade iväg utan att se sig om. När han kom tillbaka till stan anmälde han händelsen till polisen och någon vecka senare hittade de kroppen. Det hade tydligen varit maffian som låg bakom.

Jag tror inte Frank någonsin kom över det där. Han säger att det var det svåraste han gjort i hela sin karriär, att lämna den där killen där på havsbottnen. Han hade sett så förvånad och lättad ut när Frank gett honom dykmasken, och sedan så vanvettigt desperat och livrädd när han tog den tillbaka.

Jag har också funderat mycket på den där händelsen. Vad tänkte mannen på botten i sina sista ögonblick? Det finns en sak till Frank berättat, som jag på något sätt fastnat för. Killen hade tydligen – hela tiden han hade dykmasken på sig – försökt säga honom något, något som inte hördes under vattnet. Vad var det? Det kommer jag aldrig få veta.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en historia publicerad av en anonym användare av 4chan, uppläst av Michael Forsberg. Historien hittade jag via Instagramkontot Creepygreentexts.

Att fördömas till undergång någonstans långt ner i en avgrund, är det lättare eller svårare om man inte är ensam? Det är en fråga man kan ställa sig inför den här sortens historier.

Ta killen i cementhinken. Å ena sidan fick han chansen att känna hopp, och det kan väl aldrig vara fel i sig. Och dessutom fick han se sig själv reflekterad i en sista andra människa som inte ville honom illa, som gjorde det begränsade han kunde för att rädda honom. Han gick ur livet med ett sista möte med godheten, istället för den raffinerade sadismen hos de som slängde honom i havet. Det måste vara bättre.

Å andra sidan: Troligen gav den där extra kvarten inte killens liv någon större mening. Desperationen i döden blev dessutom så mycket tydligare, när den kunde jämföras med lättnaden när han trodde han skulle räddas. Då spelade Franks godhet ingen roll – då reducerades killen till ett djur som fäktades för sin egen överlevnad, utan någon som helst fundering kring moral.

Kanske får frågan ett annat svar om man ställer den kring människor som inte utsatts för ondska, utan som slumpen och naturen försatt i det yttersta. Som Pretty Nkambule, Solomon Nyerende och Youvonne Mnisi. Nu i oktober 2023 dödförklarades de. Men det var 2016, klockan tio över åtta på morgonen den femte februari, de försvann. De jobbade alla tre i Lilygruvan i Barberton i nordöstra Sydafrika.

I Lilygruvan grävde man efter guld, precis som man gjort i den här delen av Sydafrika ända sedan 1880-talet, då en guldrush drog massor av lycksökare hit. Här finns några av världens djupaste och farligaste guldgruvor. Själva staden Barberton har vuxit upp kring guldgrävandet, och är döpt efter en engelsman som gjorde ett stort fynd. 2016 hade guldrushen sedan länge tagit slut, men i Lilygruvan hade det australiska bolaget Vantage Goldfields fortfarande hundratals anställda.

Den där februarimorgonen 2016 skulle Pretty Nkambule egentligen inte ha jobbat. Men en kollega behövde ta ledigt på morgonskiftet och bytte pass med Pretty. Som ett resultat befann hon sig med sina två kollegor Solomon och Youvonne i en container uppe vid porten i berget som ledde ner i den tolv våningar djupa gruvan. Containern kallades lamprummet, och där inne fanns de lampor och övriga utrustning man tog med sig innan man gav sig ner i djupet.

De som var där den morgonen berättar om ett överväldigande högt och dovt dån, och ett gigantiskt dammoln som plötsligt stod upp ur marken. När det lagt sig lades katastrofen i full dager: en bärande pelare av orört berg mellan gruvans tredje och fjärde underjordiska våning hade gett vika, och gruvan hade rasat in hela vägen ner till femte våningen.

På tolfte våningen var nu ett 70-tal gruvarbetare instängda. Dessutom hade ett djupt slukhål öppnat upp sig så att porten i berget till Lilygruvan nu ledde ut till en ravin, och lamprummet – containern där Pretty, Solomon och Youvonne hade befunnit sig – hade rasat ner och försvunnit från jordens yta.

Ett frenetiskt räddningsarbete vidtog. Mirakulöst lyckades gruvarbetarna som blivit instängda längst ner i gruvan räddas genom ett trångt ventilationsschakt. Men lamprummet hade begravts under enorma mängder rasmassor och gigantiska stenar, och man visste inte ens var det var. Inte förrän tre dagar senare kom ett livstecken från underjorden. Man arbetade i resterna av femte våningen med att försöka ta sig fram till punkten där man trodde containern fanns, och tyckte sig plötsligt höra knackningar. Alla maskiner stängdes av för att få det så tyst som möjligt i gruvgången, och så knackade man i några rör som gick in där korridoren förut hade gått. Knack. Knack knack. Knack knack knack. En stund senare hördes svaga knackningar som kom tillbaka, någonstans inifrån rasmassorna. Knack. Knack knack. Knack knack knack.

Pretty, Solomon och Youvonnes familjemedlemmar blev oerhört lättade av detta besked. Om de hade överlevt själva raset fanns goda chanser att de skulle klara sig ett tag. I lamprummet hade också en del nödutrustning funnits, inklusive syrgas. Även dagen därpå hörde arbetarna knackningar som imiterade deras egna. Men vattnet och maten som de hade haft inne i containern måste vid det laget ha tagit slut. Nu gällde det att arbeta vidare.

Men den 13 februari skakade marken under räddningsarbetarnas fötter, nere i gruvan. Ett dånande luftdrag hördes, som brukar förebåda ett ras. Räddningsarbetarna evakuerades och man satte uppdraget på en paus, som drog ut på tiden när gruvan inte kunde anses som säker. Och till slut gav gruvans ägare, australiska Vantage Goldfields, upp. De hänvisade till sina anställdas säkerhet.

Andra fortsatte hoppas. Så sent som i januari 2020 fortsatte Pretty, Solomon och Youvonnes gamla kollegor att – trots att det var olagligt att vistas nere i den nedlagda gruvan – försöka gräva sig fram till containern. De lät några journalister följa med och filma det svåra och riskabla arbetet. De hade då tagit sig fram till en jättelik sten som blockerade vägen, en sten de kallade “The Boss”.

De var inte ensamma i gruvan. Då och då hörde de ljudet från andra våningar, där folk lika olagligt fortsatte borra och gräva efter guld. Den som är desperat tar många risker, men slutar aldrig hoppas.

I oktober dödförklarades alltså Pretty, Solomon och Youvonne. Deras kroppar är ännu kvar nere i Lilygruvans slukhål. En utredning har visat att det var slarv och nonchalans från Vantage Goldfields sida som låg bakom kollapsen. Men somliga av deras familjemedlemmar när fortfarande den vid det här laget helt orealistiska förhoppningen att de ska hittas vid liv. De bor fortfarande i ett läger utanför den stängda gruvan, och sitter där och hoppas. Hoppas att deras älskade ska ha klarat sig i sju och ett halvt år nere i en container begravd under rasmassor.

Frågan jag ställer mig är: oavsett hur länge de tre kollegorna klarade sig tillsammans där nere, lindrade det plågan att de inte var ensamma? Eller gjorde det situationen värre? När desperationen steg, och de blev beredda att göra allt mer för att överleva så de kunde komma ut till sina familjer, hur betedde de sig mot varandra? Hade det då varit bättre att vara ensam från första början?

Det är frågor vi inte har svaret på förrän vi, Gud förbjude, hamnar där själva. Allt vi kan göra är att tro på Pretty, Solomon och Youvonne som människor, på att godheten var det sista som överlevde i mörkret. Även om vi vet att verkligheten inte alltid är sådan.

Ensamheten i undergången. Vi fortsätter berätta om den, nu med en berättelse från Reddits underforum Nosleep. Det är historien “Jag hittade en försvunnen familjs domedagsbunker”, skriven av Christian Wallis och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag stod långt ute i skogen och tittade på en uppbruten dörr som hängde löst på sina gångjärn. Gammal polistejp fladdrade i vinden. Runt dörrlåset såg jag brännmärken efter en svets, innanför dörren en mörk korridor som ledde ner i underjorden. Omgiven av träd, gräs och mossa såg dörröppningen ut som ett overkligt hål mitt i tid och rum.

Det knöt sig i min mage när jag tittade in. Det var som om mörkret där inne ruvade på smärta. Om det låter begripligt. Kanske lade jag då undermedvetet märke till detaljer som gjorde bilden ännu värre än den redan var. Senare skulle jag se märkena efter intorkat blod vid dörrhandtaget på insidan, där någon förgäves hade försökt slita upp låset. Och den sönderslagna, pyttelilla fönsterluckan i dörren, krossad av en hammare som fortfarande låg på golvet där inne. Det var inte svårt att föreställa sig hur de hade stått där inne och ropat genom den krossade rutan på hjälp, naturligtvis utan att någon hörde dem. De visste precis hur långt borta från andra människor de befann sig. Det var därför de flyttat hit.

Daniel Vance och hans familj.

Han var så jäkla smart, Daniel. För smart för sitt eget bästa, kanske. Vid 40 års ålder, med ett sinnelag perfekt för studier av former och siffror, hade han stått på kulmen av sin karriär som forskare och lärare inom strömningsmekanik. En dag hade han fått ett infall och räknat på när jordens undergång skulle infalla. Ingen vet hur han hade nått sin slutsats, eller vad den var, men den hade hur som helst oroat honom. Kort efter hade han sagt upp sig, sålt av sina stora aktieinnehav och i en himlastormande hastighet konstruerat om sitt liv. Hans hustru hade svepts med, en blott 24-årig före detta student som han inte så långt dessförinnan hade gift sig med. Hon hade berättat för sina vänner att det hon fallit för var att Vance lika enkelt kunde förklara egenheterna i en asteroids bana som han kunde bygga en stuga av virke han själv avverkat. Vännerna kunde förstå henne – Daniel hade varit en man som fyllde alla som mötte honom med intrycket att han hade rätt, oavsett vad det var som diskuterades. Det kan inte ha varit svårt för honom att övertyga sin hustru att följa med.

Femton år och fem barnafödslar senare bodde familjen Vance här, långt inne i den skog som sträcker ut sig bakom min lilla hemstad. De var gåtfulla, mer välbärgade än Vatikanen och tog sitt prepperliv på ett oerhört stort allvar. Men de var också alla charmiga och lättpratade, hade humor och fascinerande saker att säga. Karismatiska eremiter som, varje gång de svepte in i staden, hade nya dyra och märkliga saker att beställa av de lokala företagen, till deras ohöljda glädje. Massor av cement, järn, bly och stål skeppades iväg, upp i bergen där Vance någonstans hade byggt sitt nya hem. Metoderna de använde för att hemlighålla den exakta platsen för hemmet var ämne för imponerat skvaller i var mans hem. Tydligen hade Daniel lagt ett halvår på att lära sig köra tunga lastfordon för att själv kunna köra hem byggmaterialet han köpt, för att hålla alla obehöriga utanför. När ett visst företag hade vägrat förse honom med lastfordon som inte kunde spåras med GPS hade han helt sonika köpt företaget.

Det var med andra ord ingen som tyckte det var så konstigt när familjen slutade visa sig i stan. De hade till slut dragit sig tillbaka i sin domedagsbunker, tänkte man. Där inne hade de all utrustning de behövde, och sin mat odlade de själva, allt för att stå redo inför världens undergång. Till och med Alexander, deras yngsta, hade de trots att han bara var tre år gammal lärt samla ved och ätbara bär och örter. Man sade att om någon familj skulle kunna rida ut covid utan att knappt ens märka av det så var det familjen Vance.
Verkligheten visade sig sedan ha varit en helt annan.

När den uppenbarade sig i hela sin fasansfulla utsträckning insåg vi att Daniel hade använt pandemin som en ursäkt för att testköra bunkern. De hade isolerat sig i sex månader, för att se om den dög inför eventuella framtida riktiga nödlägen. Men när tre månader gått mottog vår lokala sheriff ett nödrop över kortvågsradio. Han hörde ett viskande, gråtande barn be om hjälp, och ange koordinater till var han befann sig. Vem barnet var vet ingen, men de flesta tror det var Alexander.

Polisen kom dit och fann bunkern förseglad. Det tog timmar att bryta upp dörren och ta sig in, och under tiden märktes inte ett enda livstecken från familjen där inne. När de väl kom in blev de chockade. Där fanns ingen att rädda. Inga överlevande, och inga kroppar. Dörren verkade ha gått i baklås och stängt in familjen Vance, men var hade de då tagit vägen?

Överallt stod resterna av deras undergång, sängar där lakanen börjat mögla, omgivna av fläckiga hinkar, dörrar som vissa var barrikaderade, andra uppbrutna, och vissa rum som tycktes ha använts som en sorts isoleringsceller – kanske för att sätta varandra i karantän? Det pratades till och med om spår av fasansfullt våld. Fast vi hörde inte mycket. Polisen, som i vanliga fall läckte som ett såll, höll tyst om det mesta tills sheriffen själv tvingades till en presskonferens. Han gick mycket avsiktligt inte in på några detaljer.

En vattenburen infektion drabbade familjen Vance kort efter att de isolerade sig, och eftersom dörren gått i baklås kunde de inte söka hjälp. Ryktena om att sjukdomen skulle ha spritt sig utanför bunkern har underblåsts av den pågående pandemin, men de är grundlösa. Det fanns inga spår av smitta utanför bunkern. Familjens anhöriga har underrättats. Bunkern ska nu rivas och förseglas och vi hoppas tillsammans kunna gå vidare från denna tragedi.

Men vi ville ha mer detaljer. Vi hade massor av obesvarade frågor. Varför hade familjen inte använt någon av sina många kontaktvägar med omvärlden, sina datorer, telefoner eller kortvågsradiosändare, för att be om hjälp? Visst, de var överlevare, men ingen sekt. Vart hade deras kroppar tagit vägen? Vi krävde svar, inte minst där och då när sheriffen höll sin presskonferens, men fick inga. Sedan gick tiden och gjorde vad den brukar. Folks nyfikenhet mattades av, och den tillfälligt bortglömda pandemin tog över vår vardag igen. Med tiden blev historien om familjen Vance till en sådan där lokal, oförklarlig skräckhistoria som man undvek att ta upp. Inte minst jag själv tystnade.

Jag hade aldrig trott att jag skulle stå här, framför ingången till deras bunker. Och hade situationen varit en annan hade jag flytt.

Men jag var här för att det var hit spåren av min hund hade lett mig. I ficklampans ljus såg jag hur de fortsatte in i korridoren innanför dörren. Spår av blöta tassar över det dammiga betonggolvet. Min hund heter Ripley och är hälften berner sennen, hälften collie. Om det blåser upp till storm utomhus darrar han förskrämt, och när man borstar honom vill han att man ska hålla i hans tass. Jag älskar honom. Jag är ogift och har inte mycket till familj eller vänkrets. Men jag har Ripley, och det var lika svårt att tänka sig att strunta i honom och gå hem som det var att plötsligt veckla ut vingar och stiga till väders. Han var min hund, hade varit min hund sedan han var valp, och jag tänkte inte lämna honom här.

Jag följde efter hans spår in i mörkret.

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig där inne, men det kunde hur som helst inte vara något bra. Vad polisen än hade sett där inne hade de hållit det mesta för sig själva, och det lilla de hade sagt offentligt var helt uppenbart lögn. Bunkern var ju inte alls riven och förseglad. Att döma av de plasthandskar och två-tre trasiga ficklampor jag såg där inne hade de inte ens lämnat stället i god ordning, utan snarare skyndat sig därifrån utan att vända sig om. Givet att sju personer måste ha dött här måste någon ha haft i uppgift att undersöka stället, men jag såg inte mycket spår av någon brottsplatsundersökning. Det mesta såg orört ut. Bara efter att ha gått ett par meter såg jag spretiga bokstäver skrivna på väggarna. Det såg ut som panikslagna grottmålningar.

Det var ritningar, diagram och kartor, ekvationer och formler, alla om den baklåsta dörren. Daniel, för jag utgick från att det var han som hade lämnat dessa efter sig, hade gjort sitt allra yttersta för att förstå var i hans komplexa, elektroniska bygge något hade slagit fel och spärrat in dem. Han måste alltså också ha varit sist kvar i livet. Att överleva sina barn. Vilket fruktansvärt sätt att dö. Och ändå blev skriften på väggarna än mer desperat. Samma meningar upprepade gång på gång.

Fem dörrar. Fem. Inte sex. Den sjätte. Byggde ingen sjätte. Byggde inte den. Sex dörrar. Sex.

Sånt man hittar på dårhus. Det enda som var skrivet med prydliga bokstäver var de sex meningarna som inleddes med vackra, enkla kors.

Elliott Vance, femton år gammal. En begåvad gitarrist. Han gillade killar, fast det trodde han inte jag förstått. Jag älskade honom med hela mitt allt. Han hade blivit en bra man.
Alicia Vance, fjorton år gammal. Hon tyckte om att måla och att skjuta prick. Hon hade ärvt sin mors träffsäkra sarkasm. Den skulle ha varit till stora nytta för henne i livet.
Elijah Vance, åtta år gammal. Den smartaste av oss alla…

Det var Daniels minnesord över sin familj. Att läsa orden i ljuset av min ficklampa var gripande. Han måste ha förstått att han aldrig skulle få hålla begravningar över dem. Det här var hans enda sätt att se till att omvärlden en gång kanske skulle få veta att han älskat dem.

Korridoren tog slut, och med den, skriften på väggarna. I golvet fanns en stängd lucka. Hur Ripley hade tagit sig ner där visste jag inte, framför allt inte hur luckan stängts efter honom, men hans spår tog slut vid den. Jag såg bort, mot den öppna dörren, tjugo meter bort. I skogen utanför, som förut sett så dyster och blöt ut i regnet, verkade nu ljuset bländande. Det kändes som om jag lämnade världen bakom mig när jag slog upp luckan, och började klättra ner för stegen.

Jag kom ner i ett runt rum, ett möblerat vardagsrum, fullpackat på något sätt fullt av vinklar och vrår. Först förstod jag inte skuggorna och formerna som stack ut ur väggarna. Rummet var bara upplyst av mörkröda lampor, någon sorts backupbelysning som fortfarande var igång. Först när jag tittade närmare på väggarna såg jag att det var bord och sängar som kunde fällas ut ur väggarna. Allt var multifunktionellt. Middagsbordet kunde bli soffa som sedan blev säng, och morgonen därpå gym. Allt berodde på vad man drog fram, knäppte upp eller fällde ut eller in. Inte konstigt. Sju personer i samma bunker – de gjorde det mesta av vad de hade. Men rummet var ändå stort. Större än de flesta lägenheter. Och i utkanterna såg jag ingångar till korridorer som ledde vidare längre ner.

Jag letade vidare efter spåren av min hund och hittade dem snart, men de hade blivit svårare att följa. Ripleys tassar hade snart torkat. Efter ett par meter försvann de, strax innan en dörr. Jag ville slå upp den och se om han var där, men hindrade mig: det kändes bäst att vara försiktig här, och inte öppna fler dörrar än nödvändigt. Jag beslöt mig för att utesluta att han fanns någonstans i rummet först. Jag vände mig, och blicken föll på ett matbord.

Om jag ville ha bevis för att polisen inte ens hade rört vid det här rummet så hittade jag det här. Tallrikar stod fortfarande framme, täckta av något svart och mögligt. Bredvid en tallrik låg en mössa i barnstorlek. Stolarna hade fått sina ryggar förstärkta med träbjälkar försedda med långa spår så att något med bredden av en spik kunde skjutas in i dem. Och på varje sittdyna fanns mörka, stinkande fläckar, som var märkligt lika rumpavtryck. Jag vidrörde en av fläckarna med en gaffel jag tagit från bordet, och den sprack med ett frasande. Vad det än var så täckte fläckarna inte bara sittdynorna, utan också delar av bordet runt tallrikarna. På bordsduken såg jag vad som måste ha varit ett handavtryck i samma stil. Först trodde jag att det var blod, men det verkade inte ha flutit ut så mycket som blod gör.

På en av stolsryggarna såg jag en fläck som perfekt avtecknade en smal midja. Minnet av hur nätt och smal Miranda Vance hade varit gav mig rysningar. Hur hade hon med bara kroppen kunnat fläcka stolens grå tyg sådär? Jag lyste mig omkring med ficklampan och såg fler fläckar. På sängarna, på filtar, och på golvet, precis som väntat i ett rum där alla hade varit så sjuka att de inte kunde ta hand om sig själva. Men varifrån kom fläcken som i sin form såg exakt ut som ett barn i fosterställning? Och varför på fjärrkontrollen, och på böckerna i bokhyllan, och till och med på brädspelslådorna? Allt från smutstvätt till DVD-fodral var fläckat av samma, mörkbruna, kopparaktigt stinkande material.

Jag tyckte nog pusslet var märkligast. Vid ett annat bord stod fyra stolar, alla med samma förstärkta rygg, och på bordet hade ett olöst pussel delats upp i fyra högar av bitar. Bara en enda verkade det ha plockats bitar ur. De andra såg orörda ut, som om någon hade velat ha brädspelskväll med tre andra som absolut inte brydde sig om pussel. Hade Daniel försökt hålla sin familjs humör uppe medan de låg sjuka? En bild dök upp i mitt huvud, av en desperat familjefar vid ett bord som försökte få andra att komma och göra honom sällskap, medan de låg och gled in och ut ur medvetslösheten i sina svettiga sängar.

Någonting präglade rummet av vansinne, och ju längre jag befann mig där nere, med ficklampans ljus riktat mot den ena detaljer hemskare än den andra, desto mer längtade jag efter att få komma därifrån. En dörr hade blivit igenspikad med brädor. En soffa delvis isärplockad. Flera sängar verkade ha varit brandhärjade. Och i taket såg jag till slut varför de vanliga lamporna inte lyste. Glödlamporna var borta. De låg slarvigt slängda i en kartong vid köksbänken. När jag fokuserade blicken på en av socklarna, som ändå inte såg ut att vara helt tom, insåg jag varför polisen varit så säkra på att alla i familjen Vance var döda. Någon hade stoppat in ett avhugget finger i sockeln.

Men hur kunde en sådan syn få polisen att fly? Hade de inte ens besvärat sig med att leta reda på familjens kroppar? Eller testa fläckarna, fingret eller något av de andra spåren efter familjen för sjukdom? Vem visste vad som hade härjat här nere.

Tanken fick mig att vilja skynda på. Det kändes som om bunkern krympte, och stanken av alla märkliga fläckar tycktes förvärras. Var var Ripley? Trots att det tog emot, som om själva akten att höras kunde väcka något som vilade här nere, ropade jag på honom.

“Ripley!”

Jag hoppades höra hans tassar mot plastgolvet men allt som mötte mig var den djupaste tystnad, den sortens motsats till ljud som får det att kännas inom en som om någonting håller andan.

Sedan slogs teven på bakom min rygg, med ett myrornas krig på som brusade på så hög volym att jag skrek högt och fäktade till med armarna. Förvirrat försökte jag förstå hur den hade kunnat gå igång, men kom inte så långt innan jag hörde något burkigt jag kände igen som Daniel Vances röst.

…jag vet ju vad problemet är här. Jag måste understryka hur lite jag förstår av vad det är som…

Jag kisade mot skärmen. Där syntes, i grönaktigt infrarött, en scen som någon gång utspelat sig inför övervakningskameran uppe i taket. Daniel satt vid matbordet med ryggen mot kameran och runt bordet satt hans familj.

…Miranda insjuknade först. I efterhand är det inte konstigt. Hon var ofta nere i förrådet och hämtade mat och det var bakom en av kylskåpen det dök upp. Så det är – oj oj!

En av figurerna runt bordet föll ihop. Ett högt, metalliskt ljud hördes när huvudet slog i en tallrik, som gick i bitar. Daniel muttrade för sig själv medan han kom ur stolen och gick fram till den kollapsade personen.

Åh, jösses, jösses.

Han ryckte upp henne i axlarna och satte henne upp igen.

Miranda gillade aldrig maten jag lagade.

Han fnissade till medan han fixade med något bakom ryggen på personen han rätat upp.

Men det här är mycket bättre än tejpen. Då fick man hela tiden sätta på ny tejp när den gamla lossnade. Men spikarna, de passar fint i ryggraden och är lätta att fästa i stolarna. Så kan alla vara med på middagarna! Snart har jag fixat stolarna vid andra bordet också, så kan alla vara med på pusselkvällarna.

Han blev färdig, reste sig, och mötte övervakningskameran med blicken. Jag ryckte till – det kände som om han fått syn på mig. Daniel log. Han klev fram, sträckte upp ena handen och tog loss övervakningskameran. Sedan vände han den mot bordet, gick fram och filmade på närmare håll.

Det jag såg fick mig nästan att tappa ficklampan.

Daniels familjemedlemmar var alla sedan länge döda. Beniga ansikten. Näsor som fallit av. Läppar som dragits samman till otäcka flin. De var lik, kadaver, uppenbart även i denna lågupplösta, giftigt gröna tevebild. Det enda som fick dem att se levande ut var den infraröda reflektionen i deras ögon.

Daniel verkade inte ens lägga märke till det. Han rufsade till Elliots hår, böjde sig fram och pussade sin fru på kinden och strök en av sina döttrar utmed ryggen. Han lyfte till och med upp lille Alexander från stolen och, antar jag, kramade honom. Men det vet jag inte säkert, för jag vände bort blicken då. Jag ville inte se hur pojkens ansikte såg ut.

Med blicken bortvänd från skärmen såg jag matbordet igen, och jag insåg äntligen varifrån fläckarna överallt kom. Nej, det hade inte varit blod. Men nästan. Likvätska. Daniel hade flyttat runt sina familjemedlemmar i rummet, som dockor, för att hålla liv i sin vansinniga illusion att ingenting förändrats. Han hade lagt dem till sängs, serverat dem middag, satt dem i soffan framför teven, ja, till och med satt de med sina favoritböcker i händerna. Han hade suttit ensam och lagt pussel, omgiven av sina döda, tomt stirrande familjemedlemmar.

På skärmen pratade Daniel på.

…fortsätta jobba nu. Den ingår alltså helt uppenbart inte i vår ursprungliga planlösning. Det finns inget rum på andra sidan väggen där, åtminstone inte på ritningarna. Elliot trodde mig inte, och varför skulle han ha trott mig? Jag har byggt varenda centimeter av den här anläggningen och den där dörren i förrådet i källaren byggde inte jag. Och inte syns den på den första tidens band från övervakningskamerorna eller i vår dokumentation heller. På de bilderna är den väggen tom. Men nu finns det en dörr där, och någonstans måste den gå. Jag vet inte när, varför eller hur den öppnas, men den öppnas, och nästa gång ska jag vara redo. För jag måste veta vad det är som finns där inne, och varför den gjort allt detta mot oss. Vi är ensamma här nere! Vi har sovit samtidigt, utan att lämna någon av oss på vakt. Det hade kunnat ta kål på oss alla på en gång om det ville. Men det gjorde det inte. Det har tagit god tid på sig. Varför?

Det tog vår radio, våra datorer och våra telefoner. En efter en. Ingen märkte förrän det var för sent. Jag känner mig så dum. Ni kom och klagade över att era telefoner var borta och jag sade att ni var för slarviga, att det var ni som hade tappat bort dem. Men det var inte ert fel. Kan ni förlåta mig för det? Det fanns så många tecken på att något var fel, redan från början. Vem tog glödlamporna? Vem tog slut på batterierna i våra ficklampor? Hur länge levde vi här utan att inse att vi inte var ensamma? Var det alltid här, lurande under oss?

En dörr som kommit från ingenstans, och leder ingenstans, åtminstone för det mesta. För jag vet ju att det ibland finns något annat där bakom när dörren öppnas. Något finns där bakom. Jag kan höra det ibland, hur det släpar sig omkring där inne, hur det andas, och vissa nätter, när det tror att jag sover, hur det gläntar på dörren och tittar ut, där nere i mörkret i förrådet…

Jag lyssnade som förtrollad på Daniel när han höll sin förvirrade monolog. Men plötsligt rörde sig någonting på skärmen. Någonting bakom Daniel. Jag gick och tog fjärrkontrollen från matbordet och spolade tillbaka, och kisande höll jag blicken på bakgrunden medan Daniel pratade på. Två illgröna ljuspunkter dök upp ovanför Daniels ena axel. Sakta, sakta insåg jag vad det var. Det fick blodet att stanna i mina ådror.

Miranda Vance hade vänt huvudet mot Daniel, och fäst sina oseende ögon vid hans bakhuvud.

…finns inte ens någon poäng med att ge mig av vid det här laget. Jag är ingen läkare, men den där dörrens strålning är tillräcklig för att… Ja, för att döda sju personer. Om vi inte hade rört vid den hade det varit en sak… Att vistas i samma rum är farligt men inte dödligt. Men eftersom vi alla har blivit så här sjuka måste vi konstatera att vår nyfikenhet fått ett högt pris. Vi kom för nära. Eller kanske inte. Eller så var det det där på andra sidan som tog sig igenom och gjorde detta mot oss. Jag vet inte ens säkert… Vänta. Vad var det där?

Daniel vände sig om och filminspelningen bröts. Den sista bildrutan föreställde en ensam, galen man som stod framför ett ogenomträngligt mörker, där det enda som syntes var sex lysande ögonpar. Alla fästa på Daniel.

Jag blev smärtsamt medveten om att jag stod med ryggen mot matbordet, och fick känslan av att om jag skulle vända mig nu, så skulle stolarna inte längre vara tomma. Jag skulle se familjen Vance, allihopa, Daniel också, som satt där och väntade på mig. Ruttnande kroppar. Ansikten vända mot mig. Jag hörde ett ljud där bakom. Någonting som rörde sig. Andhämtning, snabb och ytlig. Jag kunde inte röra mig. Så kom snabba steg över golvet, och något blött och varmt rörde vid min hand. Jag skrek, vände mig om, och en kropp kastade sig över mig så jag ramlade baklänges.

Jag brast ut i gråt, och Ripley slickade mig i ansiktet. Han darrade som om han var iskall och jag insåg på en gång att han var onormalt tyst. I vanliga fall skulle han skälla glatt vid ett återseende, särskilt när han var så här tydligt uppjagad. Han måste ha sett något, eller känt något på sig. Nu grävde han ner tassarna i min bröstkorg och klängde på mig som om han ville komma in innanför min skjorta. Det var åratal sedan han var så liten att det gick.

“Åh, du, din jävla idiot”, viskade jag till honom och hörde hur han intensivt han viftade på svansen. Det var en omätbar lättnad att ha honom hos mig igen. “Kom igen, nu sticker vi härifrån.”

Jag kom upp på fötterna, fortfarande med Ripley i armarna, eftersom han vägrade släppas ner på golvet. Så gick jag mot stegen upp till luckan. Det var inte lätt, men jag tänkte inte låta lite trötta muskler stoppa mig nu. När jag kommit till översta stegpinnen knuffade jag till luckan ovanför huvudet. Sedan fick jag släppa ner Ripley på golvet för att kunna ta i med båda händerna. Gång på gång försökte jag, med all kraft. Men luckan förblev stängd.

“Helvete”, skrek jag, och hamrade på luckan. Allt jag fick var ont i handen. Luckan hade gått i baklås. På något sätt hade handtaget gått av, och nu hölls den stängd av en tjock låsstång. Jag kunde inte röra den en millimeter med bara händerna, utan skulle behöva en tång eller något liknande.
“Ingen fara”, tänkte jag för mig själv när jag klättrade ner igen. “Det går att lösa.” Panik skulle inte vara till någon nytta. Jag såg mig omkring i rummet igen och noterade en översiktskarta över bunkern, ritad med krita på en svart tavla. Det fanns tre våningar. Längst ner ett förråd – just det, Daniel hade nämnt det i filminspelningen – och det hade någon kryssat över med röd krita. Översta våningen, där jag befann mig nu, var märkt “Bostad”. Men vid mellanvåningen stod det “Verkstad”. Där måste det finnas något användbart.

I en av väggarna fanns en dörr innanför vilken jag skymtade en trappa. Jag gick in och riktade ficklampan ner i mörkret. Hårda skuggor spelade över betongen. Det luktade unket, en stank som kittlade i halsen. Hade polisen ens gått ner här? Hade de bara sett inspelningen på teven, och sedan flytt? Det vore konstigt, de var ändå ett helt kompani poliser. De måste ha upptäckt något mer, något annat. Något som definitivt fanns där nere, om det nu var kvar.

Något som kommit genom dörren?

Jag tog mig snabbt ner. Först tänkte jag lämna Ripley i bostadsvåningen, men efter att redan ha tappat bort honom en gång insåg jag att jag ville ha honom vid sida. Dessutom var han ändå tystare än jag själv, och jag kände inte för att gå runt där nere ensam. Ljudet av hans snabba tassar mot betongen var betryggande, men ändå var det svårt att hålla handen med ficklampan stilla när vi tillsammans gick ned.

Verkstaden såg ut som jag hade tänkt mig den. Ett stort rum, fullt av generatorer, vatten- och bränsletankar, värmepannor och annat av det slag man inte kan ha utomhus om världen skulle bli radioaktiv. Rör löpte längs taket och i rummet genljöd ljudet av surrande maskineri. Så lång tid hade gått, men här verkade det mesta alltså ännu vara igång. Det var obehagligt att tänka på att maskinerna hade stått här och pumpat för sig själva hela tiden. Jag sökte med ficklampan och hittade till slut ett hörn som var tomt på apparater – Daniels arbetsbänk. Den var full av avancerade verktyg av det slag man behövde om man skulle klara sig själv. En svarv. Cirkelsågar. Borrmaskiner. Bandslipmaskiner. Svetsfacklor. Daniel hade haft fullt upp.

När jag kom fram såg jag att det låg en arm på bänken. Den låg på några pappersark, och med tiden hade de brunat så de såg ut att ha dränkts av te. På whiteboardtavlan framför fanns en halvt borttynad men ännu synlig ritning över något som liknade en kulled. Bilderna från övervakningskamerans film kom tillbaka till mig. Var det för att hålla sina döda familjemedlemmar upprätta, eller för att hålla ihop deras sönderfallande kroppar? Jag hade ingen aning, men här hade Daniel helt uppenbart konstruerat en sorts exoskelett åt dem. Armen på bänken var av en tonårings storlek, och den saknade ett av fingrarna. Hur kan man drivas så här långt ut i vanvett, tänkte jag, och började leta i lådorna efter något att kapa låsstången till luckan med. Oljudet fick Ripley att ta några osäkra steg tillbaka, jag manade honom att stanna, och letade vidare.

Till slut hade jag hittat en bultsax, en kofot och en kraftig tång. Jag tog en i fickan, en i byxlinningen och höll den stora tången i handen. Tyngden gav mig känslan av att ha något att försvara mig med, vilket var lugnande, men den känslan försvann snabbt.

När jag vänt mig om för att gå upp för trappan igen såg jag rörelse i mörkret. Jag ryckte till och kröp instinktivt ihop. Någonting hade gått förbi, bakom två maskiner, till hälften dold av rören och slangarna som löpte mellan dem. En skepnad. Smal, men omisskännligt mänsklig i formen. Jag försökte få min andning under kontroll och intalade mig att jag hade sett fel. Hade Daniel riggat upp någonting här? Någon docka som drogs fram av trådar, kanske? Men scenen från övervakningskameran spelades upp om och om igen i mitt huvud. Huvudena som vändes mot kameran. Det måste ha funnits någon förklaring. Men den var svår att föreställa sig när jag hukade i mörkret, allt för rädd för vad mer som fanns där inne med mig.

Sedan såg jag dem. Ett par vita ljuspunkter som reflekterade min ficklampas ljus, någonstans en bit bort i det överbelamrade rummet. Ripley gnydde kvävt. Han stod och tryckte in huvudet mellan mina ben, så förskrämt som han aldrig förut betett sig.

Bara metall som reflekterar ljuset, tänkte jag. Handen med ficklampan skakade så häftigt att jag såg min omgivning som i ett strobljus. Bara metall som reflekterar ljuset.

De två vita ljuspunkterna blinkade och började röra sig mot mig. Ut ur skuggorna sträcktes en blek, vit hand.

Jag flög upp och rusade iväg mot trappan. Jag tog två steg och såg hur någon tog tag i räcket längst upp. En klump ruttet kött som bara med svårighet kunde jämföras med en levande människas hand, där vissa fingrar inte var mer än ben. Jag höjde ofrivilligt ficklampan och fick se ett hårlöst, hängande, svullet ansikte i grönblått titta tillbaka på mig. Det var omöjligt att avgöra vem det hade tillhört. Jag svängde om och såg ännu en kropp komma tumlande mot mig, ut ur mörkret i verkstaden. Jag var fast. Ingen utväg. Mitt ena byxben blev varmt och vått och jag tänkte frånvarande att nu har Ripley pissat på sig, eller kanske jag själv. Jag kunde inte bära honom. Jag hann inte. Han måste följa med själv.

Jag sprang åt det enda hållet jag kunde: nerför trappan som ledde till förrådet. Jag möttes av tung, varm luft, som tycktes matta av ljuden så min andning knappt ens hördes längre. Det var något så skräckinjagande med rummet att jag ville vända om. Men uppe i trappan såg jag tre par ögon titta tillbaka, och utan att hinna tänka mer kastade jag mig in i en korridor och snubblade in genom första bästa dörr. Jag möttes av vad som liknade ett stort skafferi, där de flesta lagerhyllorna var välta och maten låg på golvet och ruttnade. En eller två hyllor stod dock ännu upprätta, och fulla av papperskartonger. Där kunde jag gömma mig. Jag smet in och kröp ihop.

Det var först då jag insåg att något mer fanns i rummet.

Dörren såg, vid första anblick, normal ut. Nästan. Jag förstod varför den hade förvirrat Daniel. Den såg till största delen ut som alla andra dörrar, men stack ut. Den var för stor och för bred, kanske en halvmeter ovanför golvet, och helt genomrostig, som om den åldrats snabbare än allt annat. Runt dörrkarmen växte kladdig, våt mossa, sådan som hänger på träd i fuktiga skogar, och då och då rann en oljig, svart vätska ut genom dörrens glipor, en sådan som man kan hitta i vattenpölarna på parkeringsplatser. Det verkligt konstiga var att vätskan rann ut horisontellt. Den föll i stora droppar mot väggen på andra sidan rummet, där den plaskade högljutt, som om tyngdlagen upphävts för just denna dörr.

På övervakningsbandet hade Daniel pratat om att dörren kunde vara radioaktiv. Jag tryckte mig närmare väggen, drog in Ripley bakom mig och hoppades han skulle förbli helt tyst och stilla. Sedan släckte jag ficklampan och väntade.

Det måste ha tagit mig längre tid än jag trott att hitta dit, för inte mer än några sekunder senare hörde jag hur steg närmade sig i korridoren utanför, och sedan kom in i rummet. Det var kolsvart men jag kunde höra åtminstone två uppsättningar fötter. Jag satt alldeles stilla i blindo och kunde bara hoppas att de inte skulle gå åt mitt håll. Inte för att jag hade några val. Nu var jag längst in i lejonkulan. Här fanns bara tur eller undergång. Först när jag till slut hörde någonting som skrapade längs väggen inte ens en meter bort tände jag instinktivt ficklampan. Jag hade hört fel. Ljudkällan hade varit ännu närmare.

Daniel Vance stod hukad över mig, knappt två decimeter från mitt ansikte. Ett par ord kom över hans spruckna, torkade läppar.

“Ut härifrån”, väste han. Jag såg upp i hans gula ögon och såg en glimt av något. Fruktan.

Sedan hörde jag det. Hur dörren trycktes upp inifrån. Utan att tänka vände jag ficklampan ditåt, och såg hur den stod på glänt. Bakom den fuktiga, rostiga dörren såg jag mer än bara betong. Mycket mer. Jag såg ett skälvande svalg av kött. Som en tarm som löpte nedåt, fast försedd med vassa, vätskande tänder i varje led. En rutschkana ner i helvetet. Gassande het luft strömmade in i rummet, och den stank så att till och med liken tycktes rygga. Daniel vände sig mot dörren och stod lika förstenad inför dem som de andra döda kropparna, av vilka vissa inte ens längre hade ögon att titta med.

Jag kunde inte ens formulera en tanke. Jag bara gapade, medan tårarna rann ner för mina kinder.

“Nu kommer den”, viskade Daniel. Han tog tag i min krage, och med oerhörd kraft drog han upp mig och hivade mig ut ur rummet. Jag dunsade i golvet och satte handen i en pöl som jag sedan förstod kom från Daniels fotspår. Det vände sig i min mage. Det värsta var, av någon anledning, att vätskan var iskall. Jag hade föreställt mig att den skulle vara febrigt varm.

“Den kommer.”

Rösten var inte längre Daniels. Jag förstod inte varifrån den kom men den lät som ett barns. En efter en släpade sig de döda kropparna bort till den öppna dörren, och knäböjde inför den. De gav ett mer frånvarande intryck, som om ingenting alls av vad de hade varit i livet fanns kvar, medan Daniel fortfarande verkade ha kvar spår av sig själv. Han vände sig mot mig, och innan han tryckte ner ansiktet tillsammans med de andra sade han:

“Det enda vi har gjort för att förtjäna detta, denna tortyr, är att ha kommit hit. Den behöver ingen orsak, bara ett tillfälle. Försvinn. Den kommer inte släppa oss, inte ens låta oss dö. Den gör detsamma med alla den fångar.”

Sedan blundade han och lade pannan i golvet.

Och sedan sträckte sig någonting ut genom den öppna dörren, och tog tag i hans huvud, som du eller jag hade tagit ett äpple.

I panik kastade jag mig in mellan hyllorna igen, tog min hund och den stora tången, och sedan sprang jag som om mina ben var en robots, som om jag inte alls var trött på gränsen till sammanbrott. Jag måste ut. Bilden av handen som hade sträckt sig fram hade tömt mitt huvud på andra tankar. För många leder. Naglar stora som mina händer.

Jag kom till slut upp i bostadsvåningen och föll nästan ihop av andfåddhet, men var tvungen att kämpa vidare. Jag stapplade fram till stegen, klättrade upp och började jobba med luckan. Det var ett helvetiskt arbete, med tången i ena handen och ficklampan i den andra, särskilt som jag hela tiden tyckte mig höra ljud från trappan och lyste dit bara för att se tomt mörker. Det dröjde inte länge förrän jag tappade ficklampan, som landade hårt mot golvet och slocknade.

“Helvete, helvete, helvete”, mumlade jag. Men det fanns ingen tid att hämta den. Nu var jag säker. Det var ljud av steg i trappan. Eller, inte steg. Det lät som om stora spindlar kom upp för den. Något som med alldeles för många ben rann upp för trappan.

Med båda händerna fria lade jag all kraft jag hade på bultsaxen och till slut gav låsstången vika. Jag slängde upp luckan, kastade mig ner och drog upp Ripley, som satt ihopkrupen och gnydde med blicken fäst vid dörren till trappan, och så drog jag oss upp för stegen igen, så snabbt att mina muskler krampade. Väl uppe föll jag ihop en kraftlös hög. Men vi var ute. Den långa korridoren, med väggarna täckta av skrift, låg nu framför oss. Längst borta utanför ytterdörren såg jag det bleka månljuset strila in.

Ripley behövde inte sägas till. Han sprang kvickt ut, och jag kröp efter honom. När jag tryckte upp den hängande dörren med huvudet och ena skulderbladet gav den vika, och jag föll ut i det blöta gräset.

Ett par ögonblick låg jag halvt medvetslös, men så inträdde en stund av plötslig klarhet. Jag tittade upp i himlen och såg grenarna vaja mot natthimlen. Och så tittade jag ner och såg en hand sträcka sig ut genom dörren, efter min fot. Vad det än var så var det till största delen dolt i mörkret i korridoren, men handen var enorm, stor som min bröstkorg. Den tog ett fast grepp om min ankel och ryckte till, och lealöst började jag släpas efter.

Jag hävde mig upp och hamrade på handen med knytnävarna, försökte klösa den med naglarna, skrek, men ingenting hindrade den. Inuti mörkret anade jag ett stort, brett flin. Den släpade mig avsiktligt långsamt, insåg jag. Så långsamt att insikten skulle hinna sjunka in, att jag stod inför helvetiska plågor. Hade jag haft en pistol i det ögonblicket hade jag inte vänt den in mot korridorens mörker, utan mot mitt eget huvud. Minnet av Daniels skräckslagna blick, synen av hur de knäföll för sin plågoande, så långt från allt som en gång varit deras liv, det fyllde mig av hopplöshet. Hur länge skulle de hållas fångna? Hur länge skulle jag hållas fången?

Jag grät som ett barn, fäktade med armarna efter något att hålla fast mig i, men ingenting hjälpte. Lika stadigt som långsamt släpades jag vidare in mot mörkret.

Bara centimeter innan jag kommit över tröskeln dök Ripley upp.

Den hunden är otrolig. Livrädd för dammsugare, plastpåsar och snurrdörrar. En gång skrämdes han av en kanin, som vände sig om mitt i ett språng och började jaga honom. Under denna hemska natt hade han inte gjort annat än att gny och gömma sig.

Han kastade sig över handen runt min ankel som om han var en varg. Han begravde sina tänder i den. Till slut lättade trycket runt min fot. Jag kunde dra mig loss. Vass smärta sköt upp genom benet och jag förstod att jag inte skulle kunna stödja på foten, men jag böjde mig fram och drog i Ripley bakifrån, som vägrade släppa monstrets hand. Det sista jag såg innan Ripley släppte taget var att blödande sår öppnats upp i handen i mörkret. Sedan kastades vi baklänges ut i skogen igen. Jag tog Ripley under armen och kröp därifrån, kröp så långt jag kunde, kanske en halv kilometer, tills jag inte längre såg dörren när jag vände mig om. Då föll jag ner med ansiktet mot jorden och svimmade.

Läkarna sade att jag fått lunginflammation, vilket väl inte vore så konstigt. Kanske hade jag till och med köpt deras resonemang om febriga hallucinationer, om inte sheriffen hade dykt upp och ställt konstiga frågor om bunkern. Efter bästa förmåga spelade jag ovetande. Vad som än fanns där nere så gjorde polisen rätt från början. Ingen ska ner dit. Hamnar man där ska man fly. Det jag hatar dem för är att de inte förseglade bunkern, som de sade att de skulle. Jag har funderat på att göra det själv, men hemsöks fortfarande av mardrömmar om stället. Ännu är jag inte tillräckligt stark. Det är en sorts levande vansinne som lever där nere. Jag tänker ofta på vad Daniel sade:

“Den behöver ingen orsak, bara ett tillfälle.”

Familjen Vance erbjöd den det tillfället. Kanske var bunkern byggd på en gammal kultplats, eller en svag punkt mellan dimensionerna, det gör egentligen ingen skillnad. De trodde de byggde sig ett tryggt skydd mot en allt farligare värld, men där nere hade något väntat på dem, och sedan tagit dem en efter en, hela familjen.

Jag har flyttat iväg från den lilla staden i utkanten av skogen. Det gick inte att bo kvar. Inte bara på grund av minnesbilderna från bunkern, utan också för att undkomma det som hördes i min kortvågsradio i källaren. Jag fick den av pappa när jag var liten, och jag hade faktiskt glömt den, men så en dag drev en morbid nyfikenhet mig att sätta på den. Och då hörde jag, svagt i bruset, en viskande röst. Den var omöjlig att inte känna igen. Den var hans.

“Släpp dem”, sade han om och om igen. “Behåll mig. Men släpp dem.”

Signaturmelodi

Vi hörde historien “Jag hittade en försvunnen familjs domedagsbunker”, skriven av Christian Wallis och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vår tid i varandras sällskap kommit till sin ände för denna gång. Jag hoppas ni inte ångrar att ni stannade kvar intill slutet – det är trots allt där vi alla en vacker dag kommer hamna. Och till skillnad från Creepypodden, som återkommer igen om två veckor, är det slutet av det mer definitiva slaget.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.