Avsnitt 231: Kurragömma

Det här hände i Antioch i Kalifornien. Klockan var runt två på natten.

Jag var hemma hos en kompis, som bodde i ett välbärgat förortsområde. Vi hade haft en helkväll med mycket dricka och gott snack, och plötsligt var det sent. Och jag insåg att jag nog hade fått lite för mycket att dricka.

Min kompis också, och rätt som det var skulle han gå och lägga sig. Jag var rätt snurrig men tillfället uppstod aldrig att fråga om jag kunde få slagga över. Kanske slog det honom aldrig ens att fråga om jag ville stanna över – han var kanske för full själv.

Jag hade gärna sovit ruset av mig där, men det var som det var. Jag var inte för fin för att sova i en timme i min bils baksäte, tills jag kände mig i tillräckligt gott skick för att köra hem.

Det går fort när man har roligt, som sagt, och ögonblicket jag klev ut genom ytterdörren började tiden gå i sin vanliga takt igen. Hans hus låg en bit in på en återvändsgränd, som utgick från en större väg som grenade ut sig. Min bil stod vid vägkanten i mörkret, en bit bort från gatans enda ljuskälla: en gatlykta inne vid vändplan i slutet av återvändsgränden, kanske 70 meter bort. Jag snubblade fram till bilen med nycklarna i hand, kände mig fram till låset och dråsade ner i baksätet.

Det var inte så bekvämt, och jag kände mig dessutom lite sunkig. Helst ville jag inte att någon skulle se att jag låg där. Jag hade lagt en tröja där bak, som tillsammans med några tidningar fick bli ett täcke. Till slut var jag helt täckt.

Det fortsatte snurra i huvudet och jag hade svårt att somna. Plasten på bilsätet kändes kall och kladdig. Och så var det så mörkt utanför fönstren. Tankarna drogs till vad som skulle kunna hända. Skulle polisen komma och lysa in genom fönstren med sina ficklampor? Eller skulle jag kunna bli påkörd av en rattfyllerist? Eller…

…vänta…

….på håll, kanske 100 meter bort, hörde jag fotsteg i gruset. Det krasade regelbundet i gruset, men med jämna mellanrum tystnade stegen. Sedan återvände de igen.

Jag funderade en stund på vad det kunde vara för sorts nattpromenad någon var ute på, tills en bild klarnade i mitt huvud. En som gick och tittade genom bilfönstren för att välja en att stjäla. Hur många bilar fanns det på gatan? Jag hade glömt. Istället var den enda vägledningen de regelbundna pauserna i stegen. Jag räknade till tre stycken, och sedan upphörde stegen utanför mitt eget bilfönster.

Jag hörde andetag, och blev alldeles stilla där jag låg.

Det var bara några decimeter mellan oss nu. Bilen var mitt enda skydd, bilen och tröjan och tidningarna som jag låg under i baksätet. Jag låg så stilla jag kunde och impulsivt, av någon anledning, blundade jag.

“Jag seeer diiiig.”

Ofrivilligt slog jag upp ögonen men såg ingenting annat än bilstolsryggen några centimeter framför mig. Rösten tillhörde en man i medelåldern. Men han hade förställt den. Som om han lekte kurragömma med ett barn, och försökte lura det att komma fram. Som om han såg att det var någon som låg där inne, under skräpet.

Jag rörde mig inte en centimeter. Jag blev själva skräpet. Ge mig Oscarn för bästa skräp.

Min andning blev så stilla att jag kände mig nästan paralyserad. Jag blinkade inte ens, utan stirrade på bilstolsryggen, vågade absolut inte vända blicken upp mot fönstret. Till slut hade jag inte andats på en hel minut. Men mitt hjärta slog så att hela kroppen skakade.

Jag hörde hur han där ute gick ett varv runt bilen. Sedan tryckte han ner bilens bakvagn och när den studsade upp igen svajade jag till. Ville han se om bilen var larmad?

Jag hade fastnat mitt mellan kamp och flykt. Ingetdera skulle ta mig ur faran. Allt jag kunde var att ligga helt stilla och hoppas att han bluffade.

Han gick ännu ett varv runt bilen. Sedan ryckte det i dörrhandtaget precis ovanför mitt huvud. Han drog i det, om och om igen.

He circled the car again. The door handle to my right jiggled. He was pulling it multiple times.

“Jag seeeeeer diiiiiiiig.”

Samma röst, men ännu mer utdraget och upphetsat, som om han verkligen försökte skrämma mig. Han ville att jag skulle röra mig, så att han fick det bekräftat att jag låg där. Jag var övertygad om det.

Jag kände mig som ett djur på väg till slakt.

Klack, klack, klack.

Det var ljudet av metall mot glas. Som om han knackade på rutan med ena sidan av ett mynt. Eller en kofot. Eller en kniv. Eller en pistols mynning. Jag höll blicken spänt fäst vid bilstolens rygg, vid det lilla av den jag kunde se under tröjan. Jag kände mig intensivt betraktad. Han stod där ute och tittade in.

“Jag heter Pokerfejs. Vad heter du?”

Rösten hade förändrats. Den var inte längre gäll och upphetsad utan hes och allvarlig. Jag försökte föreställa mig hur någon som pratade så kunde se ut, men fick bara upp hemska bilder i huvudet.

I efterhand tror jag att jag där och då helt resignerade inför mitt öde. Jag tänkte att han när som helst skulle krossa rutan och ge sig på mig, hugga mig med sin kniv eller skjuta mig med sin pistol. Jag hoppades det skulle gå snabbt.

Hur skulle jag reagera när det hände? Jag visste inte, sådant vet man inte om sig själv förrän det händer på riktigt. Jag fick en bild i huvudet av hur min kompis, som sov tryggt i sin säng inte så långt därifrån, skulle vakna morgonen därpå och, när han drog undan gardinerna, få syn på min mördade kropp som hängde ut genom den öppna bildörren.

Det var då jag insåg att jag inte hade hört något annat än mitt eget hjärta på länge. Det var helt tyst där ute. Vad gjorde han? Stirrade han bara på mig? Stod och tittade på en hög skräp i en bil, mitt i natten?

Tiden stod stilla. Men så hördes stegen igen. De försvann iväg bortåt. Han gick. Tack Gud. Men jag rörde mig inte. Jag väntade en timme där i baksätet. Först när jag såg solljus mot stolsryggen framför mig hoppade jag upp, såg mig omkring, konstaterade att gatan var tom, och så körde jag i ilfart hem igen. Spiknykter.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historian Pokerfejs från Reddits underforum LetsNotMeet, där användarna berättar om obehagliga möten de haft i verkliga livet med främmande människor. Den var skriven av användaren awriternamedwilliams, och lästes av Michael Forsberg.

Den 17 januari i år hittades en pojke i en container i en hamnstad i Malaysia. Han var 15 år gammal, förvirrad och smutsig, och rörde sig ryckigt och märkligt. Han lades snabbt på en bår och fördes till vård, där man insåg att han precis troligen vunnit en omgång kurragömma. För det var nämligen så han hamnat i containern, hemma i Bangladesh. Han hade lekt kurragömma i en hamn, gömt sig i en container, och så hade den fraktats ombord på ett skepp som seglat iväg. I sex dagar hade han varit utan mat och vatten i containern, tills den landat i ett främmande land.

Ja, detta är åtminstone enligt den nyhet som färdades över världen efter att pojken hittade. Jag tycker själv en del i den där storyn verkar lite märkligt, som om de sajter som skrivit om den inte brytt sig om att storyn innehåller lite motsägelser och konstiga fakta, men vi kanske kan bortse från det för stunden, för nog kan inte ett avsnitt på temat kurragömma inledas bättre än med den anekdoten.

Det är en lek som snabbt kan bli kuslig, det där. Hittar man inte den man söker, eller upptäcker att man aldrig blir hittad, är avgrunden bråddjup. Plötsligt har allt förändrats. Och om någon, som i historien vi hörde i inledningen, plötsligt börjar leka kurragömma med en mitt i vardagen, då är det inte alltid säkert att man faktiskt vill vara med.

Vi ska i veckans avsnitt höra några fler historier som alla, på sätt och vis, handlar om detta. Och vi ska börja med en historia som börjar med att man upplever barnets yttersta maktlöshet – ens föräldrar bestämmer sig för att flytta. Historien heter “Barnprogrammet”, är publicerad av användaren Rainywindows på sajten Creepypasta Wiki, och den läses av Ludvig Josephson.

När min familj flyttade till den lantliga bygd där jag sedan skulle komma att växa upp var det för att fly storstaden. De längtade till lugn och ro, och de fick det. Här var det många hektar av mark mellan husen, och blomsterängarna där jag kunde leka utan risk för att bli påkörd bredde ut sig hundratals meter åt alla håll. Men det blev också ensamt för mig, den där första sommaren. Den långa resan hit från stan var inget mina gamla vänners föräldrar var beredda att betala för, och de närmaste grannarna bodde så långt bort att jag inte kunde promenera över ensam för att skaffa nya vänner. Så jag fick sitta där på gräsmattan och leka med mina leksaker medan mamma satt på verandan och tittade på.

Jag var liten och mina minnen är få och suddiga från den tiden, men ett par saker som hände när jag var i femårsåldern minns jag tydligt. Det var något jag såg på teven där ute. Jag brukade sitta och zappa bland de lokala tevekanalerna i uttråkning, på jakt efter något att titta på. En eftermiddag hade jag hittat ett roligt program med djur som sjöng och pratade, men det var som att det hela tiden bytte kanal och jag alltid var tvungen att leta upp det först. Den här gången lyckades jag inte, utan suckade och fick gå tillbaka till någon av de kanaler som jag var något sånär bekant med.

Jag hittade ett program som jag kände igen. Kanalens logga hade jag sett någon gång förut, där brukade det gå olika tecknade gamla klassiker. Hungrigt började jag titta på barnprogrammet. Animerade djur lärde barn hur man delade med sig, allt medan glada melodier spelades i bakgrunden.

En vecka senare hittade jag den där kanalen igen, men nu gick ett annat program. Jag minns inte vad det hette men kommer precis ihåg dess handling.

Det satt en samling barn runt ett träd. De höll händer och sjöng en sång, medan de leende tittade upp i trädkronan. I sången sjöng de om Gud och glädje och kärlek, det är vad jag minns. Det var definitivt något kristet, och det var något väckelsebetonat över hela programmet: kläderna var bjärt pastellfärgade och leendena rena och oskyldiga. Jag minns att jag tänkte att barnen liknade dem i barnkören som fanns i traktens kyrka, dit mina föräldrar hade tagit med mig någon gång.

Jag minns att steg närmade sig i korridoren och att mamma dök upp. Hon frågade glatt vad jag tittade på, och jag minns inte vad jag svarade, men däremot att hennes obekymrade ansiktsuttryck förbyttes i något liknande förvirring när hon fick syn på teveskärmen. Hon sade att det var lunchdags och skickade ut mig i köket.

En tid gick och sedan hittade jag barnprogrammet igen. Den här gången tyckte jag själv för första gången det var lite obehagligt att titta på. Det var ingenting som var uppenbart skevt, men liksom mellan raderna. Det kändes som när man var hemma hos en kompis som blev lite för hårt utskälld av sin pappa eller mamma. Som om man blev vittne till något som det inte var meningen att man skulle få se.

Programmets berättarröst malde på om vikten av att dela med sig, som vanligt, medan bilden visade den lilla gruppen av barn som satt tillsammans på en heltäckningsmatta och lekte med en massa leksaker. Mottagningen av kanalen måste ha försämrats av någon anledning, för det var plötsligt grynig bild som då och då översköljdes av vågor av brus. Tre av barnen satt i en ring och lekte med klossar som det stod bokstäver på, några andra barn satt vid ett bord och färglade i ritböcker, och två flickor satt med en stor docka. Den där dockan minns jag väl: den hade blont hår, rosa tröja och jeans.

Flickorna lekte någon sorts familj, mamma-pappa-barn, med dockan. Det såg rätt normalt ut, men då och då mellan de vanliga meningarna hörde jag dem säga något som jag inte kunde förstå. Det lät som ett ord, eller en kort fras, som upprepades. Jag minns inte exakt vad det var men jag vet att det fick mig att känna mig illa till mods.

Min teves mottagning verkade försämras då, för vågorna av brus kom oftare och de olika ljuden i teveprogrammet blev stundtals svårt att urskilja. När bruset kom oftare tyckte jag mig också se någonting jag dittills hade missat. Var det en annan bild som visades i ett ögonblick, varje gång bruset drog förbi? Det gick så snabbt att man inte hade märkt det om det inte började hända oftare. Det enda jag hann se var en blixt av rött.

Sedan blev tevebilden helt normal igen. Ljudet var klart och tydligt och inga andra bildrutor blixtrade förbi. Barnen på teven lekte vidare med sina leksaker.

Jag minns att jag drömde en mardröm den natten. Den var så verklighetstrogen att jag på sistone då och då faktiskt kommit att undra om det är ett verkligt minne.

Drömmen utspelade sig på en lekplats som jag mindes från storstaden där vi bodde förut, innan vi flyttade ut på landet. Det var varmt och soligt, himlen var klarblå, och allt de mjuka vindarna förmådde var att få det att prassla i trädens blad ibland. Jag sprang runt på lekplatsen, klättrade i klätterställningarna och åkte i rutschkanorna. Det hände när jag hade klättrat upp i lekplatsens högsta rutschkana, som var som en tunnel i rostfritt stål. Jag hade precis släppt taget när jag fick se någonting i rutschkanans mynning, längst ner. Ett ansikte. Helt rött, med svarta ögon utan pupiller. Det stack fram från under rutschkanan, orörligt betraktande mig.

Jag blev överväldigad av skräck och fasa. Jag öppnade munnen för att skrika men inget ljud kom.

Jag slog upp ögonen och såg mig med bultande hjärta omkring i mörkret. Jag befann mig i mitt sovrum, i sängen, under mitt prinsesstäcke. Lakanen var genomsvettiga och jag kände på mina kinder, och insåg att de var våta av tårar. Jag kunde inte klockan då men jag minns att de självlysande visarna på min väggklocka såg ut som de brukade när det var eftermiddag. Det kändes som om någon var i mitt sovrum. Till höger om sängen fanns en lampa, som man tände genom att dra i ett snöre. Jag sträckte ut handen för att tända lampan, rädd för om jag skulle få syn på någonting obekant och hemskt, men när lampan klickade igång och rummet lades i ljus insåg jag att det var tomt. Jag drog en lättnadens suck, men i huvudet spökade fortfarande känslan av att vara iakttagen. Jag kunde inte sluta tänka på hur ansiktet i rutschkanan hade sett ut. Bilden hängde kvar för min inre syn. Som om det var det som fortfarande stirrade på mig, om än inne i mitt huvud.

Morgonen därpå verkade allt som vanligt. Vi fick för första gången besök av några grannar, och när vi åt gemensam lunch frågade de ut mig om vad mina favoritlekar och -leksaker var, vad jag gillade för filmer och teveprogram, och var jag skulle gå i skolan. Mamma förklarade att jag inte hade gått i förskola, men att det snart var dags att börja skolan och att hon stod i färd att bestämma vilken. De pratade vidare om skolorna i trakten men jag slutade lyssna.

Den eftermiddagen, när jag satte mig framför teven, var det där programmet på. Samma grupp av barn som jag nu hade lärt mig känna igen lekte kurragömma, och den handburna kameran följde dem medan de sprang runt genom dörrarna i ett hus, gömde sig bakom hörn och kröp in under soffor och sängar. En polyfon, egendomlig melodi spelades i bakgrunden.

En pojke stod lutad mot en vägg och höll för ögonen. Han räknade till 30. En liten flicka med brunt hår knutet i en hästsvans gick genom en lång korridor. Plötsligt tystnade musiken, och hon började röra sig i slow-motion. Det blev alldeles tyst i teverummet. Det enda som hördes var hennes utdragna fotsteg. Kameran började skaka och svaja, som om den som höll i den fick ett anfall. Jag började känna mig illamående.

Flickan med brunt hår klev ut genom en dörr i slutet av korridoren, och det klippte till en annan kamera. Hon kom in i ett rum. I ett hörn fanns en liten dörr. Flickan gick ner på knä och började krypa mot den. Hon kom fram, lade handen på det lilla, lilla dörrhandtaget, och då slogs dörren upp inifrån. Kameran gick ner förbi flickan, och in genom den lilla dörren, riktad rakt framåt. Sedan kom den ut på andra sidan.

Jag förstod inte vad det var för miljö där, såg bara konturerna av rummet. Det verkade omöblerat, och det fanns heller inga fönster eller dörrar. Men väggarna var rödmålade. Färgen var mörk och intensiv.

Så klippte det till en kamera i det första rummet, där jag såg flickans fötter försvinna in genom den trånga gången till det röda rummet. Och så klippte det igen, tillbaka till rummet där pojken stod lutad mot väggen och räknade.

“27…28…29…30. Nu kommer jag!”

Han svängde runt från väggen, med händerna vid sidorna, och så började han leta genom huset. Den första han hittade var en liten flicka med lockigt, blont hår, som hoppade fram från under ett bord.

Han kikade in i rum, slog upp garderobsdörrar och tittade bakom möbler. Olika barn dök upp, hoppade fram allt eftersom han hittade deras gömställen. Sedan slutade programmet. Jag satt kvar och tittade på eftertexterna och tänkte en enda sak: de visade aldrig när flickan med brunt hår hittades.

Nätterna som följde hade jag svårt att somna. Varje gång mamma släckte taklampan och stängde dörren bakom sig fylldes jag av ångest och fruktan.

En gång hoppade jag ur sängen, och försiktigt och långsamt gick jag ner på knä för att titta in under min säng. Jag hörde min egen, hastiga andhämtning när jag sänkte huvudet och lade kinden mot det kalla golvet. Där inne, under sängen, låg mitt kaningosedjur utspillt. Det flöt nästan ihop med de mörka skuggorna under sängen.

Jag vågade inte sträcka mig in och fiska ut det, utan kom upp på fötterna och tassade ut till mina föräldrars sovrum. Med en röst som måste ha låtit hemskt ynklig frågade jag om jag kunde få sova hos dem. Mamma sade att hon kunde följa med mig tillbaka till mitt eget rum.

Det kändes som om timmarna gick utan att jag lyckades somna. Till slut, medan jag låg där och knep ihop ögonen, färdig att börja gråta, hände något. Jag hörde en knackning på mitt sovrumsfönster. Jag låg med ryggen mot fönstret och vågade inte vända mig om. Knackningen kom en gång till, som om någon slog med fingertoppen på rutan. Jag kunde knappt andas. Långsamt vände jag på huvudet och kastade en blick över axeln, oförmögen att göra ett enda ljud.

En skugga stod där ute, svår att urskilja i mörkret, men omisskännligt helt nära fönsterrutan.

Min sovrumsdörr slog upp. Tydligen hade jag lyckats skrika ändå, för mina föräldrar rusade in och mamma tog tag i mina överarmar och frågade vad som hade hänt, vad det var. Jag försökte förklara medan tårarna rann utmed mina kinder, förklara att någon hade stått utanför fönstret, och pappa reste sig upp och tittade ut. Men han såg ingenting, och medan han tog på sig skorna och gick ut för att se efter smekte mamma min kind och sade att det säkert bara hade varit en mardröm. När pappa kom in igen fick jag höra att han inte hade sett någon.

Nästa gång jag såg barnprogrammet satt den lilla gruppen av barn runt ett bord. En liten flicka med mörkt hår klippt i lugg läste högt ur en bok med tunna sidor och tättskrivna rader. Det lät som bibeltext, det hon läste upp, men där småsaker förändras. Jag kommer inte ihåg exakt vad, men känslan höll i sig när hon slog ihop boken och gav den till pojken bredvid. Han läste vidare och det var som om någon hade gjort subtila förändringar i formuleringar och vissa ordval i vad som till en början varit Bibeln.

Det klippte till nästa scen, där samma barngrupp satt vid olika skrivbord i ett klassrum. De tittade rakt fram. En vuxen persons röst hördes i bakgrunden, dovt och tyst, och under ljudet av rösten hördes ännu tystare något som lät som gråtande. Det växte i styrka allt eftersom, och överröstade snart den vuxna, ohörbart mässande rösten. Därtill började jag höra ljud av smällar och slag.

Andra synintryck började blixtra förbi. Scenen var fortfarande barnen i klassrummet, men det var som uppklippt mellan stillbilder. Jag såg inte exakt vad de föreställde, utom en gång, då jag var säker på att jag såg ett barns hand. Gråtandet blev ännu högre. Handen kom tillbaka i en ny stillbild, och nu hade den rests och lagts på en rödmålad vägg. I nästa stillbild klöste den färgflagor av väggen.

I klassrummet ställde sig en flicka upp bakom sitt skrivbord. Hon klev osäkert fram mot kameran, men när hon kommit ett par meter böjde hon sig fram och kräktes.

Sedan kom eftertexterna, och sedan sändes de vanliga talkshowprogrammen som brukade gå på eftermiddagarna.

De här minnesbilderna är alla klara och tydliga, och kanske har det att göra med vad som hände sedan. En sensommardag kort därpå kom en polisbil körande längs landsvägen, mot vårt hus. Jag tyckte allt som hade med polisen att göra var spännande, och ville springa ut och möta den, men mamma och pappa sade åt mig att gå till mitt rum. När polisbilen körde upp på vår uppfart satt jag med öronen tryckta mot fönstret i mitt rum och hörde brottstycken av samtalet som följde.

Jag såg poliserna kliva ur bilen, hälsa på mamma och pappa, och sedan allvarsamt förklara något. Mamma och pappa nickade då och då men såg allt mer förskräckta ut.

Det jag hörde var något om barn, något om tevesändningar, och så en massa saker jag inte hörde eller förstod. En präst nämndes, och ett hus, och polisen pekade åt ett visst håll. “De hade hand om förskolan”, sade polisen, och sade sedan något om tunnlar och gömda rum.

Jag hade redan börjat känna en spänd klump i halsen formas. Men det var inte förrän jag hörde polisen säga något om “helt rött rum” som jag blev helt kall.

Dagen därpå förklarade mamma och pappa att vi skulle flytta tillbaka till stan redan den veckan. Jag blev överlycklig över att få träffa mina vänner igen, och glömde snart bort det konstiga barnprogrammet när vi kommit hem igen och allt återgått till det normala. Det är inte förrän nu på senare tid jag börjat tänka på den där historien igen. Jag tänker ibland att det är mina minnesbilder som inte stämmer, att jag inbillade mig att jag såg barnprogrammet i ett försök att få ihop allt det konstiga jag hörde polismannen säga, men jag är inte helt säker. Och bilden av ansiktet längst ner i rutschkanan kan jag fortfarande frammana. Det är det tydligaste tecknet på att vi, den där sommaren, befann oss i utkanten av något hemskt, som vi aldrig helt kommer klara att förstå.

Vi hörde “Barnprogrammet”, publicerad av användaren Rainywindows på sajten Creepypasta Wiki och uppläst av Ludvig Josephson.

Vi ska gå vidare med en berättelse om vad som kan hända när kurragömmaleken plötsligt blir betydligt mer verklig, och dessutom utdragen. Vi ska höra historien “Gropen”, skriven av E. L. Brym och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den läses av Rakel Josephson.

Innan jag börjar vill jag att du ska veta att det var länge sedan jag föll ner här. Hur länge? Det kan jag inte säkert säga. Tiden går inte i samma takt här nere, den styrs inte av sekunder eller minuter, och den verkar variera i tempo. Ibland saktar den ner så att den blir nästan smärtsamt långsam, och ibland går det så fort att jag tycker det känns som att huvudet fylls av brus.

Jag var nio år gammal när jag föll, det vet jag, och det var en helt oväntad och fruktansvärt skrämmande upplevelse. Det är det väl egentligen fortfarande, men nu har jag varit här nere så länge att jag vant mig.

Beroende på varifrån man kommer, och hur man upplever det, har denna plats olika namn. Jag har hört “brunnen”, “hålet”, “djupgraven” och så vidare. Det är alla namn som den fått av barnen som hamnat här.

Själv kallar jag den bara “gropen”.

Jag föll ner i gropen när jag lekte kurragömma med mina kusiner. De hade kommit på besök för att fira mammas födelsedag, och vi skulle bara leka en omgång innan det var dags för middag. Vi hade haft det jättekul, det hade jag alltid när mina kusiner kom på besök. Jag hade rusat upp till mitt rum och snabbt slunkit in under sängen, där jag var precis tillräckligt smal för att få plats. Jag drog till mig några leksaker från golvet och lade ut dem framför mig, för att bli ännu lite mer skymd, och kröp ännu längre bak mot väggen. Sedan låg jag där och väntade på att min kusin skulle räkna färdigt.

Till slut hörde jag hur han började gå omkring på nedervåningen, de andras tjut i glädje eller vrede när han hittade dem, och så småningom hur han gick upp för trappan. Mitt hjärta började slå snabbare när hans fotsteg närmade sig mitt sovrum. Jag minns att jag log för mig själv och höll andan, och att han då slog upp sovrumsdörren. Det sista jag såg var hans fötter som kom gående fram mot sängen.

Sedan föll jag.

Har du sett “Alice i underlandet”? I en scen faller Alice ner i ett kaninhål. Det var lite så. Jag föll och föll, så länge att det till slut kändes som att jag flöt, att jag blivit tyngdlös. Jag trodde att jag förlorat medvetandet och drömde. Men så landade jag, och insåg att jag varit klarvaken hela tiden.

Underlaget jag landade på var mjukt och svampigt. I ett ögonblick låg jag där och bara kände hur det snurrade i huvudet. Sedan fick jag fullständig panik. Jag kom upp på fötterna och tittade upp, och såg längst upp en svag ring av ljus. Jag hörde hur min kusin, någonstans väldigt långt uppe, ropade på mig, som om han var många kilometer bort. Jag skrek så högt jag kunde på honom, och försökte skrikande dra mig upp för den ojämna väggen, men föll ner varje gång. Inte förrän efter många försök gav jag upp. Jag borde kunna klättra upp, tänkte jag, jag var bra på att klättra i träden runt vårt hus. Det var innan jag förstått att allt i gropen var annorlunda.

När jag till slut stod och bara tittade upp på ringen av ljus insåg jag att den blev svagare och svagare. Jag kände någonting annat än paniken, förvirringen och skräcken jag först känt. Förtvivlan.

“Nej”, ropade jag hest. “Nej, snälla. Stanna. Gå inte. Snälla, gå inte.”

Sedan försvann allt ljus, och jag befann mig i kolmörker.

Det var hemskt, hur jag sedan låg och skrek och bar mig åt i mörkret. Jag kastade mig mot väggarna omkring mig, stampade i golvet, slet till och med mitt hår. Jag grät så att jag knappt kunde andas, och kräktes till slut. Snart var jag helt utmattad, och föll ihop i en skakande, ynklig hög.

Jag kunde inte acceptera min situation. Den var för bisarr och obegriplig. Det kunde inte vara på riktigt. Jag satt ihopkrupen med huvudet i händerna och blundade i hopp om att allt skulle vara som vanligt när jag tittade upp. Pappa hade sagt att jag alltid skulle vara så envis. Han brukade säga att jag kunde ignorera vad som helst, så länge jag tyckte tillräckligt illa om det. Det var väl ingen överdrift, direkt. När min lillebror kom tog det mig tydligen ett halvår att ens erkänna att han fanns. Nu satt jag och försökte övertyga mig själv om att jag egentligen drömde, att jag låg under min säng och sov och snart skulle vakna. För vad kunde egentligen annars förklara allt? Det var inte första gången jag gömt mig under sängen. Aldrig förut hade något sådant här hänt. Visst var jag bara ett barn, men jag visste att hål inte dyker upp av sig själv. Nej, det här var en mardröm, och snart skulle jag vakna.

Luften i gropen var däven och stank av förruttnelse. Det var varmt och kvavt, och jag hade svettats så att min t-shirt blivit dyblöt. Väggarna och golvet var fuktiga och kroppstempererade. Inte förrän jag hade lugnat mig något märkte jag att de rörde sig. De sträcktes ut och drog ihop sig. I golvet fanns små klumpar, och ibland ryckte de till, som om de fått elstötar. Det kändes, insåg jag, som att sitta fast i någons hals.

Och så var det mörkt, kolsvart. Inte ens när mina ögon vant sig helt vid mörkret såg jag någonting. Mina andra sinnen gick i spinn i ett försök att kompensera för förlusten av synen. Jag kände dofterna än tydligare, och de var hemska. Jag kände smaken av dem i munnen. Varenda litet blött ljud av rörelse i väggarna ekade i mitt huvud. Och så hörde jag något mer.

Andetag.

De var lugna och mjuka, men efter ett tag omöjliga att förneka. Det lät som om ljudet kom från överallt, samtidigt. Jag sträckte osäkert ur handen framför mig och började famla med den i mörkret. Nästan på en gång vidrörde jag en liten, mjuk men torr klump. Jag ryckte till och höll handen stilla. Klumpen rörde sig, och jag kände varm luft mot min hand. Det var en utandning.

Jag var inte ensam i gropen.

Jag skrek till och ryckte tillbaka handen. Med andan i halsen ryggade jag, men stötte snart mot väggen bakom mig. Personen vars mun jag precis vidrört befann sig inte mer än några meter bort. Jag försökte med ryggen mot väggen gå sidledes längre bort, men väggen gick i en kurva och snart insåg jag att jag befann mig närmare den andra personen. Jag stod alldeles stilla och lyssnade, och förberedde mig på vad som helst, men ingenting hände. Andetagen var det enda ljud som fortsatte höras. Ingenting annat rörde sig.

Väntan blev outhärdlig. Bara för att jag inte kunde se den andra personen i mörkret behövde inte det betyda att den inte kunde se mig. Kanske stod den bara några centimeter bort, och väntade på att ge sig på mig. Jag funderade på att säga något, bara för att bryta tystnaden. Vem var det, där ute? Var det någon annan som också ramlat ner här? Andra vägar in eller ut verkade inte finnas.

Innan jag hann bestämma mig för vad jag skulle göra föll ett grått, svagt ljus över mig, och när jag tittade upp såg jag att ringen var tillbaka. Jag började på en gång försöka klättra upp, och när jag hade kommit någon meter, och höll i mig i en fuktig knöl i väggen, vände jag mig om och tittade ner.

Marken låg i skugga och jag kunde inte urskilja något där, men väggarna såg ut som muskler utan hud. Röda, där stora stammar skymtade strax under ytan, liknande vita senor. Hårda knölar som liknade cystor stack ut. Jag tänkte på andningen jag hade hört förut. Befann jag mig inuti någonting som var vid liv? Ingenting var längre otänkbart. Plötsligt såg jag en rörelse i ögonvrån. Jag vände blicken och fick syn på ett ansikte.

Det var en flicka i min egen ålder. En gång i tiden kanske hon hade varit söt, men inte längre. Hennes hud var blekgrå. Här och där såg jag öppna sår, fast utan blod, som om huden bara hade släppt där. Hon var iklädd de förmultnande resterna av ett gammeldags vitt nattlinne, och hennes svarta hår var knutet i två flätor, en på varje sida av huvudet, som hängde slappt ner vid sidan av halsen. Läpparna var blåa. Hennes ögon också, och hon studerade mig med vaken blick. När hon såg att jag tittade på henne log hon. Hennes tänder var bruna. Hon vinkade med ena handen, och jag såg att två av hennes fingrar var borta.

Jag svalde och rös till. Hon såg hemsk ut, men hade inte rört sig åt mitt håll. Det verkade som att vi var de enda två där nere, och hon verkade inte aggressiv. Vi förblev stilla och bara tittade på varandra, som om vi väntade ut varandra. Till slut hoppade jag ner från väggen, och tog ett försiktigt steg mot henne. Jag hälsade och frågade vad hon hette. Hon bara skakade på huvudet. Jag trodde hon menade att hon visste sitt namn, och frågade hur hon hamnat där nere. Då såg jag hur hon rörde på läpparna, men hörde ingenting. Inte ens en viskning. Jag kände bara doften av hennes unkna andedräkt.

Det var så jag lärde mig gropens första naturlag. Här nere hör man inte varandra. Det går inte att kommunicera genom att prata.

Jag tror fortfarande gropen på något sätt är del av ett levande väsen, men det kan jag inte bevisa. Jag kan strängt taget inte bevisa något alls. Men det här att ljud hörs, bara inte röster, antyder att det finns något som avsiktligt byggt upp en egen uppsättning regler. Och tidens egna märkliga gång här nere, att den rör sig snabbare ibland och långsammare ibland, tycker jag pekar på detsamma.

I gropen växer man inte. Det är länge sedan jag hamnade här nere, och i huvudet har jag blivit äldre, men inte i kroppen. Den beter sig som om jag dog när jag föll ner här. Allt den gör är att ruttna. Det gör åtminstone inte ont – första gången jag märkte av det själv var när jag förde handen genom håret, och en bit av huvudsvålen följde med mellan fingrarna. Det finns inte smärta här nere, inte heller hunger eller törst. Bara… domning. Allt domnar med tiden.

Ibland faller saker ner genom hålet längst upp. Det kan vara leksaker, skor, böcker och kläder, sådant man kan hitta under sängar. På sistone har mer och mer saker med skärm fallit ner. Då och då dimper något av värde ner. Inte långt efter att jag hamnade här föll en ny stackare ner till oss, och hon hade med sig en dagbok med en penna. I halvmörkret satt vi tillsammans där nere, äntligen förmögna att kommunicera. Vi turades om att skriva till varandra.

Flickan som jag först mött nere i gropen berättade att hon hette Karin, och att hon hade varit nere i gropen sedan 1964. Hon hade en lite konstig vana att då och då putta mig mjukt på armen. Jag vet inte varför. Kanske bara för att påminna sig om att hon inte längre var ensam, att det verkligen fanns andra där nu. Det var Karin som berättade om de många smeknamn gropen gick under. Hon skrev snabbt, så snabbt man kan när man saknar flera fingrar, om hur hon hade fallit ner här efter att ha krupit in under sin säng på jakt efter en docka. Hon hade då varit tio år gammal.

Den som föll ner i gropen med sin dagbok hette Kelly och var åtta år gammal. Hon verkade aldrig lika rädd som jag hade varit i början, när jag precis hade fallit ner i gropen. Hon berättade att hon hade krupit in under sängen för att komma undan sin pappa, som hade varit full och arg. Det var bättre här än hemma, skrev hon med stora, spretiga bokstäver. Hon berättade att hon hade brukat ligga på nätterna och önska att hon skulle komma undan sin pappa, och nu såg det som att hon fått sin önskan uppfylld. Hon var inte säker på vilket år det hade varit när hon föll ner i gropen, men berättade att några flygplan hade flugit in i ett par hus i New York sensommaren innan.

Jag häpnade över det hon beskrev. Det kändes inte som att jag hade tillbringat mer än några dagar i gropen men jag visste att jag hade fallit ner en kall vinterkväll 1998.

Vi tre tillbringade en tid ihop längst ner i gropen. När mörkret lade sig över den fanns det inget sätt för oss att kommunicera, annat än att vidröra varandra. Då och då tog Karin tag i oss och skakade om oss, som om hon var rädd att vi skulle somna. Nästa gång ringen av ljus dök upp ovanför våra huvuden hade Kellys hud blivit grå, och hennes dagbokssidor blivit så fuktiga att de börjat falla ur. Det blev svårare att skriva, men vi fortsatte. Karin berättade att hon kom från Falun medan Kelly var från Stockholm. Vi insåg att gropen hela tiden rör sig. När vi satt där märkte jag att Karin hängde med huvudet. Jag frågade om hon var trött, och hon blev upprörd. Ni får inte låta mig somna, skrev hon. Om man somnar förlorar man. Jag försökte ställa frågor om detta men hon ville inte svara. Sedan tillbringade vi resten av tiden då det fortfarande fanns ljus med att försöka hjälpa varandra att klättra ut ur gropen.

Det var inte lätt. Väggarna var fuktiga och glatta, och svåra att få fast grepp om. Karin hade det svårast. Hennes händer var i så dåligt skick, och fötterna ännu värre. Jag försökte hjälpa henne genom att lyfta henne på mina axlar, men hon kunde ändå inte komma upp. Det var inget fel på hennes vilja, hennes försök var kanske de ivrigaste, men förgäves. Kelly, som hade varit där nere kortast, hade ännu en kropp som var relativt opåverkad av tiden. Hon var snabb och vig och kunde komma imponerande långt upp. Jag tror hon hade de bästa chanserna att fly, men det var som om hon inte riktigt ville. Hon är den enda som faktiskt verkade trivas nere i gropen. För mig framstod det som en fängelsehåla. Men Kelly var mer rädd för sin pappa än för ensamheten där nere.

När ljuset försvann och mörkret lade sig brukade vi sitta och hålla händerna med varandra. Det var ett sätt att hela tiden påminna oss om att vi åtminstone hade varandra. När vi hade suttit så ett tag brukade våra händer slinka ur varandras grepp. Ibland petade Karin i min överarm, och ibland sjöng jag en liten visa för mig själv. Det var allt. Ofta satt jag bara som apatisk, utan att tänka på någonting, till bara ljudet av våra andetag. Efter den förfäran jag inledningsvis hade upplevt över att vara fast där nere var uttråkning det tydligaste jag kände i gropen. Jag kunde gräva mig djupt i mitt huvud för att undslippa den. Jag återupplevde minnen jag hade av min familj. Födelsedagar och familjemiddagar. Jag kunde nästan känna smaken av glass. På så sätt blev jag så begåvad på att dagdrömma, att jag inte ens märkte när Karins andetag blev allt lugnare och mer jämna. Sista gången jag kände hennes hand var när den föll ur min.

Nästa gång det ljusnade var hon borta. Kelly och jag letade efter henne, och upptäckte hennes knän och fötter. De stack ut ur väggarna. Det var en fruktansvärd insikt. Gropen sög upp den som sänkte garden. Jag var skakad och gjorde nya, intensiva försök att fly. När mörkret lade sig satt jag på helspänn. Jag höll hårt i Kellys hand, och petade hela tiden på den så att hon inte skulle somna, men hon var yngre än jag, och inte lika rädd för gropen. När hon till slut försvann märkte jag det nästan inte. Det gick lugnt till, och kvar fanns bara hennes dagbok.

Många barn har ramlat ner hit sedan dess. Pojkar och flickor, vissa så små som fyra år gamla, andra så gamla som tolv. Jag har gjort mitt bästa för att förklara vad det är för plats och hur den fungerar, men till slut blev Kellys dagbok så fuktig att sidorna liknade smet. Det fortsatte också falla ner föremål, för det mesta struntsaker som inte hade något värde för oss, men en gång var det en ficklampa. Den var underbar att ha, men det varade inte länge. Jag tände den bara ibland för att spara på batterierna, men miljön här nere slet på dem på ett helt eget sätt. Jag kände inte ens batterisyran på händerna när den till slut läckte ut.

Men innan dess hjälpte ficklampan mig till mitt bästa försök någonsin att fly. Med hjälp av den kunde jag äntligen lysa upp gropen ordentligt. Det tog en stund för mina ögon att vänja sig. Sedan såg jag klart och tydligt platsen där jag var fångad.

Intrycket av att den bestod av en kropp utan hud förstärktes. Här och där stack olika delar av barn som somnat ut. Det var de jag förut hade klättrat på. När jag höjde ficklampan och tittade upp längs väggen såg jag att någon som varit här inne före mig hade stoppat in saker med jämna mellanrum i väggen. Det bildade en klättervägg som ledde hela vägen upp. För första gången sedan jag hamnat här fylldes jag av hopp. Jag satte mig ner vid den delen av väggen, och nästa gång ringen av ljus lyste upp längst uppe började jag klättra så fort jag kunde. Det var utmattande och tog lång tid, och jag höll på att falla ner flera gånger. Jag hade blivit försvagad av att sitta där nere. Kanske sög gropen medvetet energi ur en tills man somnade. Men jag lyckades ändå ta mig hela vägen. Jag kom upp.

Mina händer famlade över ett golv. Mina fingrar må ha varit till hälften förruttnade, men jag kände omedelbart igen underlaget som träskivor i ett parkettgolv.

Mitt hjärta dunkade så jag skakade. Jag fick tag i en glipa i golvet och drog med hjälp av den upp mig, så att jag låg på mage på golvet. Det kändes fantastiskt. Det var torrt, hårt och svalt – något otroligt för en som tillbringat en evighet i en kammare av fuktigt, varmt kött. Var jag än befann mig så var det trångt där, och mörkt. Jag svepte med handen framför mig och hörde något klonka till. En leksaksbil. Jag låg under en säng. En bit framför mig kastades ett mjukt, gult ljus på golvet. En nattlampa.

Den blinkade till. Och så började gropen dra mig tillbaka.

Det kändes som att dras med i en kraftig undervattensström. Som om själva luften tog tag i mina fötter och drog. Då och då mattades kraften av, men varje gång nattlampan blinkade till återkom den med förnyad styrka. Jag kände paniken bubbla i mig och försökte intensivt dra mig hela vägen upp. Nattlampans ljus försvagades nu, och jag kände hur det drog kraftigare i mina ben än jag kunde hålla emot. Så såg jag något hänga ner från sängen. En hand.

Jag agerade impulsivt. Jag tog tag i handen, just som nattlampan slocknade. I ett ögonblick trodde jag att den skulle hålla i mig, och hjälpa mig komma loss från gropen, men den reagerade med att slita sig fri och dra sig upp från sängkanten. I samma ögonblick som jag drogs ner i gropen igen hörde jag ett förskräckt skrik ovanför mig.

Så långt har jag aldrig lyckats ta mig igen.

Så vitt jag vet har ingen lyckats fly gropen. Den som kommit närmast var en åttaåring som hette Kaj. Han var tydligen gymnast, och imponerande snabb och vig. Men han var med om ungefär samma sak som jag. Halvvägs upp ur gropen drogs han ner igen. Med hjälp av ett anteckningsblock som föll ner tillsammans med honom visade han att han hamnat under någons säng. Han såg en hand, och tog tag i den, men handen drogs snabbt undan. Den enda skillnaden var att det inte funnit någon nattlampa i rummet han klättrat upp i. Det hade varit en tänd garderobslampa som lyst, men den hade slocknat och han dragits ner igen. Det är något med ljuset. Så länge det lyser kan man ta sig upp. Men slocknar det är man fast.

Jag trodde verkligen Kaj skulle ta sig ur gropen, men det misslyckade försöket verkade ha kostat honom alla hans krafter, och han försvann på samma sätt som alla andra. Jag har själv inte gett upp än, men jag känner mig så trött. Det kommer sluta likadant för mig. Det jag kommit att inse nu är det svåraste av allt.

Man kan inte ta sig upp ur gropen utan att få hjälp av någon utanför.

Jag minns att jag brukade vara rädd för så dumma saker förut. Samma som alla andra. Jag var rädd för mörkret och drog täcket över huvudet för att skydda mig. Jag var noga med att inte låta varken en fot eller hand sticka ut över sängkanten.

För visst, den där bilden av en benig hand som sträcker sig ut från under sängen och tar tag i en, den har vi väl alla haft i huvudet och skrämts av.

Men jag lovar. Vi försöker inte dra ner er.

Vi försöker bara komma ut.

Vi hörde “Gropen”, skriven av E. L. Brym och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den lästes av Rakel Josephson.

Sist men inte minst i det här avsnittet ska vi höra en berättelse om att vilja leka kurragömma, men inte få. Den heter “Jag och mina vänner”, och den är skriven av lyssnaren Gita Mallik. Den läses av en ny förmåga, passande för historien, nämligen Naomi Wolff.

Det är en fågel därute. Den sitter på fönsterblecket. Det är en koltrast, en svart hanne med en brandgul näbb och pigga svarta ögon som tittar på mig.

Det är nästan två veckor sen mamma och pappa låste dörren och förbjöd mig att komma ut härifrån. Jag vet inte varför. Eller jo, det vet jag . Men jag tycker att det är väldigt orättvist. Allt kan väl inte vara mitt fel bara?

Nu sitter jag här och har tråkigt och tittar ut. Om jag ser ner på gården så kan jag se andra barn som leker där nere och har kul. Det är Minou och Lily. Dom leker med gungorna, sätter sina gosedjur däri och gungar dem. Jag vill också. Jag går bort och hämtar Seppo. Han är en gammal elefant som jag alltid har haft. Mamma säger att jag fick honom där på sjukhuset när jag föddes. Då kom min morbror Göran med elefanten och han lade den bredvid mig i den där lilla plastlådan som man kör omkring bebisarna i.

Min morbror Göran är död. Jag vet inte hur han dog men jag tror att han var olycklig. Mamma säger att han dog av det, att han inte ville leva mer. Jag fattar inte riktigt hur. Dör man liksom inifrån och ut då? Dödar tanken hjärnan och då dör kroppen också?
Ibland blir jag rädd för det. Då tänker jag att den där grejen, att inte vilja leva, att den kan döda en, att den tar över och sprider sig som ett gift i kroppen.

Men sen blir jag ännu räddare och tänker att jag inte får tänka på det överhuvudtaget. Då kanske jag blir sjuk.

Nu sitter Seppo på fönsterkarmen och ser ut tillsammans med mig. Jag undrar om Minou och Lily undrar var jag är nånstans? Eftersom de inte har sett mig på så länge.
Vi brukar leka kurragömma i buskarna som går runt hela lekplatsen. Det finns ett jättebra gömställe i en fläderbuske där jag brukar sitta. De kan gå förbi en eller två gånger innan jag hoppar fram och skrämmer dom det värsta jag kan! Då blir de väldigt skraja.

En gång skrämde jag Minou så att hon började gråta. Inte när vi lekte kurragömma. När vi var nere i cykelkällaren och lekte och det var sent på kvällen. Det var alldeles svart därnere. Och vi gick omkring där nere i mörkret, det gick bara att se cyklarna lite svagt och mörkret var liksom grått som tjock vadd. Jag tyckte inte alls att det var läskigt. Och jag kan gå väldigt tyst, tystare än någon jag vet. Men Minou och Lily, de kan inte röra sig tyst. De tror att de kan göra det. De tror inte att de hörs. De smyger tyst på tå i sina gympaskor och det enda som hörs är fraset av deras kläder. I änden av korridoren finns det en knapp som man tänder ljuset med. Den lyser som ett rött öga. Om man kommer för nära knappen så lyser den upp så att ansiktet syns.
Och Minou och Lily smyger så tyst så tyst som möss, båda två. Jag tycker det är roligt. Det här är min favoritlek. För jag vet att jag alltid vinner. De vet inte om att jag kan nästan känna av dem där de smyger omkring. De vet inte att jag kan lukta mig till dem även om de står helt stilla. Och de vet inte att deras blod gör ett svagt svagt ljud när det svischar runt i deras koppar, att det knäpper och tickar i deras kroppar av muskler som jobbar och organ som pulserar. De vet inte att jag kan höra alla de där ljuden. Så när Minou och Lily smyger sakta sakta och leken är att de ska försöka ta sig ända bort till knappen så att de kan tända, då vet de inte att jag kan dofta mig till dem. Deras kött doftar. Det är lite fuskigt kanske att det är så lätt för mig att hitta dom.

Hela källaren är som en labyrint. Det finns en tvättstuga, där låset är trasigt och har varit i alla tider. Det finns en cykelkällare och det finns ett källarförråd. Det är mest källarförrådet och cykelkällaren och gångarna däremellan som vi leker i. Och källarförrådet är nästan bäst. För där finns inga fönster så det är helt svart även mitt på dagen. Jag brukade sitta där förut ibland i en gammal soffa som nån ställt ner. Jag satt där nere och pratade med mörkret. Jag väntade på att mörkret skulle svara mig. Jag visste att om jag bara satt där tillräckligt många gånger och tillräckligt länge, så skulle mörkret svara mig till slut. Men det var för flera år sen tror jag. Jag måste ha varit pytteliten.

Minou och Lily, nu rör de sig båda tyst mot knappen. Jag är i cykelkällaren och jag tror att en av dem är i tvättstugan och en i källarförrådet. Jag går lite längre in i cykelkällaren för jag vill att de ska ha en ärlig chans att hinna dit.

Så hör jag ett knarr vid tröskeln till tvättstugan. Det är Minou. Det är bara hennes tyngd på exakt 31,4 kilo som kan göra ett sånt knarr.

Sen frasar det från Lillys kjol mot sidan av väggen. Nu kan jag höra att de går tillsammans. De håller nog varandra i händerna. Jag måste hålla mig så att jag inte börjar skratta! Jag älskar det här ögonblicket, när jag känner att de är på väg och jag står och väntar och de tror att jag är någon helt annanstans. De tror nog att jag står precis vid knappen och väntar på dem så att jag ska hugga dem när de kommer dit.

Men nej, jag är smartare än så. De kommer att bli så rädda.

Mörkret är runt omkring mig och det hjälper mig. Jag har lärt mig att dra en hinna mörker runt omkring mig så att jag kan dölja mig. Det är nånting som jag fick i present på min födelsedag. Det är inte bara mina föräldrar som kommer med strumpbyxor och nya gosedjur och andra grejer.

Jag har andra vänner också. Och deras presenter är helt fantastiska.

Nu kommer Minou och Lily tillsammans, de smyger så tyst, så tyst, på tå. Jag hör hur benen i deras kroppar rör sig och gnider mot varandra över brosket. Jag vet att det heter brosk. Vi har haft lektion i NO som handlar om kroppen. Vi hade ett prov på alla olika delar av kroppen och jag hade alla rätt. Haha, det var så enkelt. Som om jag inte skulle veta vad muskler, olika skelettdelar och vad nerver och stora kroppspulsådern är för någonting.

Nu har Minou och Lily kommit nästan fram till dörren till cykelkällaren. Och jag rör mig nu emot dem, tyst tyst.

De säger alltid att de inte kan höra mig. Jag kan smyga som en katt, säger de.

Nej, jag säger att jag inte kan smyga som en katt. Jag smyger som ett spöke, säger jag.

Spöken kan inte smyga, säger Minou.

Jo, de kan de visst, säger Lily. De smyger sig på en i mörka cykelkällare och tvättstugor och sen hittar mammorna dem dagen efter och då är deras ansikten helt blåa och munnen skriker fast dom är döda.

Hur kan munnen skrika om de är döda, säger Minou.

Munnen gapar. Och tungan har blivit helt svart. Alltså dom ser helt hemska ut, säger Lily.

Nu rör jag mig emot dem. Jag anar dem och de är nästan mitt framför cykelrumsdörren. Jag kan känna deras värme, lukta deras doft, höra deras ljud men dom hör mig inte alls. Så jag glider bara fram till dom och lägger min hand mjukt mot Lillys lena kind.

Hittad, viskar jag.

Och gud vad de skriker! De skriker så att det ilar i öronen. Sen rusar Minou bort till rödögat och dunkar i den det hårdaste hon kan. Lilly bara skriker.

Jag står och håller för öronen tills hon slutat.

Varför skriker du så, frågar jag.

Du får inte göra så, säger hon och gråter nu.

Vaddå? säger jag.

Du får inte skrämmas så.

Men det är ju hela grejen.

Jo, men inte så mycket.

Förlåt då.

Du är dum.

Och sen går de iväg.

Och jag blir ensam kvar.

Koltrasten har blivit min vän. Den sitter ofta där ute på fönsterblecket. Ibland tror jag att den vill in. Jag brukar lägga ut smulor åt den från frukosten.

Nu sitter den och tittar på Seppo. Jag vinkar med Seppos snabel, men då flyger koltrasten iväg bara. Det gör ingenting. Den kommer tillbaka. Om jag öppnar fönstret och lägger smulor i en rad så kanske den kommer in?

Jag har så tråkigt härinne, jag kollar inte längre på tv eller läser böcker för det gör mig bara ledsen. Då känns det som att jag inte hör till längre. Jag har ju ingen att prata med om någonting. Mamma och pappa lever sitt eget liv därute och ibland kommer de in och pratar med mig. Mamma brukar hålla en kniv i handen när hon gör det. Pappa har någon slags sprejburk. Jag vet inte vad som är i den. Han köpte den efter det jag gjorde med vår katt Ossi och hennes ungar. Jag trodde först att det var specialrengöringsmedel för att fixa hela den där geggan som blev i badrummet. Men sen fattade jag att det är sån där sprej som svider jättemycket i ögonen. Han behöver skydda sig ifrån mig, säger han och gråter hela tiden.

Jag sitter och väntar på min nästa födelsedag. Den är nästa vecka. Då vet jag att jag kommer få en väldigt fin present. Det har jag blivit lovad. Jag är väldigt spänd på vad det är och jag har en känsla av att den kommer att förändra allt.

Det gäller bara att vänta.

Jag tar Seppo och går och lägger mig i sängen. Han är min bästa vän nu när jag inte kan leka med Minou och Lily längre.

Det är bara just nu, för mina vänner – de som bor i mörkret – har lovat att släppa ut mig och sen ska vi ha roligt och leka ihop.

Jag blundar och tänker på min födelsedag.

Signaturmelodi

Vi hörde “Jag och mina vänner”, skriven av lyssnaren Gita Mallik och uppläst av Naomi Wolff. Och därmed har vi hittat alla de historier som skulle vara med i veckans avsnitt. Men jag vet att fler gömmer sig där ute ibland er – kom igen, skriv ner dem, och skicka in dem till oss. Då kanske vi kan leka kurragömma igen tillsammans, kanske redan så snart som i nästa avsnitt – om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.