Avsnitt 232: God fortsättning

Jag har alltid tyckt att julen är en jobbig högtid. Tomtar får mig att rysa och det eviga skvalet av patetiska jullåtar som rullar om och om, år efter år, får mig att undvika köpcenter och radioapparater. Men, presenter, det gillar väl alla, tänker du. Men, nej, det gör inte alla. Det är en stress att tänka ut presenter. Hur mycket ska det kosta, är det för dyrt eller för billigt. Är det jag köpt för opersonligt, kommer den där burken med dyrt exklusivt te hamna längst in på en hylla och glömmas bort? Och att få presenter är inte så fasligt roligt det heller. Alla sitter och stirrar på dig när du krånglar med knuten, helst med kamerorna höjda. När du väl får upp paketet har du bråkdelen av en sekund på dig att lista ut vad det är och välja rätt ansiktsuttryck samt säga något lämpligt. Tar du för lång tid på dig blir det konstig stämning och den nyss glade givaren börjar leta efter kvitto och förklarar “att det så klart går att byta …”

Nej, julen är inget vidare. För ett år sedan tänkte jag att jag aldrig har tyckt om julen och att jag aldrig kommer att göra det och med det var jag ganska nöjd. Mitt ogillande av högtiden har inte förändrats, men i år vet jag varför jag ogillar julen.

Det var lugnt att jag inte gillade julen, länge. Polarna brukade skoja om det. Men efter att första barnet kom till oss så ville min fru att vi skulle fira traditionell jul tillsammans med våra föräldrar. Det blev lite krångel med att samla alla på samma ställe eftersom vi är utspridda över landet så den första julen blev bara med hennes föräldrar. Julen därefter bestämde vi att vi skulle fira med min sida av familjen och … det blev en märklig tillställning.

Det började bra, trots en viss anspänning från min sida. Men någonstans i mitten av Kalle Anka och vår snart tvååring som satt och lekte med presentsnören hände något. Både jag och mina båda föräldrar hade redan hunnit få i oss alldeles för mycket att dricka och det blev tjafs om någon småsak. Min syster och min fru tvingade oss att hålla sams, och hålla ihop. Det var en lättnad för samtliga när klockan blev så mycket att det var fritt fram att gå och lägga sig. Jag minns att jag satte mig tungt i soffan på annandagen och knäppte upp en öl efter att mina föräldrar och min syster åkt. Min fru kom och satte sig och jag bad henne om förlåt för det som hänt. Hon kramade om mig och såg på mig en lång stund. Sen sa hon något i stil med:

“Nu börjar jag förstå varför du inte gillar julen, du har det i blodet. Det måste ha hänt något hemma hos er när ni firat jul.”

Jag tänkte på det där ganska mycket. Jag försökte minnas. Vi hade inte firat jul direkt. Det hade varit ledigt från skola och jobb, men några granar och tomtar hade vi inte pyntat med. Inte annat än pyssel som jag och syrran släpat hem från skolan i alla fall. Men, jag mindes vagt en tomte, och paket, från när jag var mycket liten.

Hur som helst så gick åren. Vi firade inte jul med min familj fler gånger. Istället firade vi jul med min frus föräldrar och även om det alltid var en anspänning, och ibland lite för mycket att dricka till julmaten, så lärde jag mig att uppskatta eländet. Inte så mycket för min egen skull, men jag gladdes genom våra barn. Åren har gått och det var inte förrän nu i somras som tankar på jul och min egen barndom kom tillbaka. Jag ska inte gå in i detalj, men mina gamla föräldrar har inte hälsan längre. Minnet spökar för dem båda två och i somras så ordnade jag och min syster med nytt, assisterat, boende åt dem. Det var skitjobbigt rent ut sagt. Rent känslomässigt är det det värsta jag varit med om, speciellt i kombination med det jag nu ska berätta.

Hursomhelst innebar flytten av föräldrarna att deras hus behövde tömmas. Mina barn är i tonåren nu och min syster har hittat en karl, så det fanns gott om folk att bära och sortera. Delar av det var riktigt trevligt. Att gå igenom mina lådor med gamla Fantomen, Magnum och Dylan Dog-tidningar med grabbarna var nostalgiskt. Att hitta min gamla Game Boy och leta efter batterier så att ungarna fick provspela fick alla engagerade. Att dessutom se min “alternativa” dotter iklädd en av mina gamla Nirvana t-shirts med tillhörande flanellskjorta som hon hittat i en låda var förvånansvärt rörande. Min systers karl och min fru samordnade allt och lät mig och min syster sitta och sucka i lugn och ro över fotoalbum och semestersouvenirer.

Om jag minns rätt var halva styrkan iväg med ett sista lass till sortergården och den andra halvan var iväg och köpte pizza när jag ensam gick igenom en låda från en av de sista garderoberna. Längst ner, under gamla dukar och bordstabletter, låg fyra fotografier tillsammans med en bunt julkort. Jag ögnade igenom julkorten och såg att de kom från mostrar och fastrar, från mor- och farföräldrar. Men, där var ett kort som tycktes väcka ett minne. Det var adresserat till mina föräldrar och “kottarna”, det vill säga jag och min syster, och det var undertecknat med “farbror Johan”.

Jag hade ingen farbror som hette Johan, men det lät ändå bekant. Jag la ner julkorten och tittade på fotografierna. Det syntes direkt på färgerna att de var gamla. På det första fotot stod jag och min syster framför granen. Jag kanske var 4-5 år, med pottfrisyr och röda ögon i ljuset från blixten. Min syster hade hockeyfrilla med våfflad lugg och måste varit sju-åtta år gammal. Jag reflekterade inte över det faktum att det var ett foto som bevisade att vi tydligen hade firat jul, jag var fullt fokuserad på att använda fotot på min systers hockeyfrilla för att reta henne när de andra skulle vara tillbaka.

Jag bläddrade vidare till nästa foto där jag och min syster stod i kökssoffan. Blixten lös upp rutan så det gick inte att se något där utanför. Min syster pekade ut genom fönstret och log ett brett leende där flera mjölktänder saknades. Jag hade ögonen uppspärrade och munnen var en rund ring. Vi måste ha fått syn på tomten genom fönstret. Barnen på bilden såg glada och förväntansfulla ut. Själv kände jag mig förfärad utan att förstå varför.

På nästa bild stod tomten i hallen. Min syster drog honom i handen på väg in mot vardagsrummet. Jag stod, fortfarande med en förundrad min, och höll i min mammas ben. Så kom jag till den fjärde bilden. Tomten satt ner på en pall framför granen. Min syster stod bredvid och såg överlycklig ut. Hon höll upp en lila My Little Pony mot kameran. Jag satt i tomtens knä och han hjälpte mig att få av pappret på ett stort paket.

Men min blick var fäst vid min mor. Hon stod strax bakom tomten, bredvid granen. Hon såg på mig och osäkerheten i hennes blick var påtaglig. Det var något som inte stämde. Ni vet, den där känslan när hela familjen sitter i bilen och inte låtsas om att mamma och pappa just har haft ett långt gräl för att semesterkassan inte går ihop. Det var något med hela situationen som var fel. Glädjen och förväntan hade förbytts till något annat, något oförklarligt. Jag såg tillbaka på mitt eget oförstående ansikte på bilden och såg sedan på tomten. Det syntes inte mycket av honom. En plastnäsa och ett svallande syntetiskt skägg. Ett par runda glasögon och två ögon som stirrade in i kameran. Att döma av rynkorna runt ögonen doldes ett brett leende under tomtemasken.

Jag släppte fotona och sköt undan lådan. Den fick gärna hamna på tippen tillsammans med all annan bråte. Resten av familjen kom tillbaka med pizza och läsk och ingen frågade mig hur det var fatt. Hela dagen, hela veckan för den delen, hade varit tuff så ifall jag var lite extra sammanbiten och tyst så var det inget konstigt. Min fru klappade mig över ryggen. Min syster kramade om mig och min kull av tonåringar låtsades visa intresse för alla mina gamla prylar.

Nu kommer jag inte ihåg säkert ifall det var samma kväll eller om det var kvällen efter, men när jag hade ett tillfälle frågade jag efter viss tvekan min syster om de där bilderna. Hon ville se dem och jag förklarade vilken låda hon skulle titta i. Själv ville jag inte se dem igen. Hon satt på huk på golvet, böjd över lådan, och jag såg på henne att bilderna hade en liknande effekt på henne. Jag frågade henne ifall hon kom ihåg en farbror Johan. Hon nickade.

“Ja, det var ju han som var bög … eller ja, homosexuell …”

Minnena kom tillbaka i rasande fart. Vi hade haft en temadag i skolan och två representanter från RFSL hade varit där. Jag hade sagt något om det när vi satt och åt på kvällen och … jag hade nog inte valt mina ord särskilt noga. Jag skulle kunna säga något i stil med att jag inte begrep bättre då, eller att det var jargong. Men, jag nöjer mig med att säga att jag vet bättre nu. Hursomhelst så blev det tyst runt bordet efter min dryga kommentar. Mamma och pappa såg på varandra och sedan började mamma berätta. Hon berättade om en av hennes barndomskamrater, Johan. Han hade alltid haft det tufft i skolan, inte kunskapsmässigt, tvärtom. Istället hade han ständigt blivit utsatt för knuffar, slag, kommentarer och elaka spratt. Hans gympakläder kastades ut i snön, någon kissade i hans bänk. Ja, jag tror ni fattar.

Mamma hade varit en av få som var snäll mot honom och de hade haft en mycket stark relation. Här tog pappa över berättelsen och förklarade att han väntat alldeles för länge på att lägga in stöten, för han trodde att mamma och Johan var ett par. När han förstod hur det verkligen förhöll sig så tog han steget han inte vågat tidigare och det var så mamma och pappa hade träffats. Pappa fortsatte berätta hur han hade haft fördomar och skojat precis lika dumt som jag själv nyss gjort när han var yngre. Men efter att ha lärt känna Johan hade han lärt sig att respektera folk, oavsett deras läggning. Pappa avslutade sedan sammanbitet historien medan mamma grät tyst.

Johan hade varit som en i familjen tills en dag då mamma begett sig hem till honom. De hade inte hört av honom på några dagar och då mamma klev in i hans lägenhet hade hon hittat honom död. På väggarna hade det varit klotter. Bland annat hade någon skrivit det där synnerligen olämpliga skällsordet jag nyss hade vräkt ur mig. Någon hade dödat Johan för att han var homosexuell, och jag hade i min dumhet kläckt ur mig samma ord som mördaren använt.

Skammen vällde över mig på nytt vid tanken och djupare hål öppnades i minnet. Jag mindes hur jag och pappa och en snäll farbror med blont hår och mustasch hade samlat grodyngel, och plockat bär. Jag mindes hur farbror Johan sprungit jämsides med mig och hejat på när jag försökte lära mig cykla.

“Det var farbror Johan som var tomten”, sade min syster och suckade. Jag tänkte tillbaka på min minnesbild av den blonde mannen. Jag bad att få se fotot igen och jag såg på tomtens blick. Ögonen var mörka, Johans ögon hade varit blå. Jag frågade min syster ifall hon var säker men hon ryckte dystert på axlarna.

Det var någon vecka senare när jag satt och drack kaffe med min mamma på innergården på hennes boende. Vi hade haft några ögonblick av vettigt samtal innan hon förvirrat hade börjat ställa frågor om strunt. För mig var det en pina att genomlida men mamma såg glad ut. Hon visste inte vem jag var men hon var nöjd med sällskapet. Hon tittade på gråsparvarna och fingrade med sin tomma kaffekopp när jag frågade henne:

“Var det Johan som var tomten?”

Hon såg förvånat på mig och nickade.

“Ja, visst var det Johan, oftast.”

“Oftast?”, frågade jag, ivrig efter svar innan hon försvann bort i dimmorna.

“Ja, inte den sista julen förstås. Då var han ju redan död.”

“Vem var tomte det sista året?”

Hon suckade tungt och tårarna bröt fram. Plötsligt såg jag att hon var klar i huvudet och hennes blick var plågad.

“Ja, vem var det? Det skulle varit Johan. Han och jag hade varit och köpt presenter innan ledigheten. När han dök upp kändes det märkligt och efter en stund begrep jag att det inte var han. Jag tänkte att han blivit sjuk och skickat en vän. Men, då borde han ha hört av sig. Jag åkte hem till honom på annandagen och fann honom ihjälslagen. Polisen sa att han varit död i minst tre dagar …”

Tankarna gick runt, tomtens blick från fotot, blicken som var stint fäst vid kameran.

“Menar du att det var, att det kan ha varit …”

Vi blev avbrutna av en av vårdarna som kom ut med en termos kaffe. Hon frågade ifall vi ville ha påtår. Hon såg på mig att jag var upprörd och hon såg på min mamma som hade tårar längs kinderna.

“Inte ska frun vara ledsen, nu är ju pojken din här på besök. Och vackert väder har vi också. Seså, ta en skvätt kaffe till så ska du se att det känns bättre.”

Hon hällde upp kaffe till min mamma som genast sken upp. Sedan fyllde hon på min kopp och gav mig ett medkännande leende.

Så, nu när det närmar sig jul hoppas jag att du njuter av julstämningen. Att du gläds med vänner och bekanta. Att du ser fram emot paketöppningen. Men jag kommer inte göra det.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi hört var historien “Jultomten”, skriven av lyssnaren Björn Florén och inläst av Magnus Berg.

Creepypodden har många källor till spökhistorier, men ensam om att vara en statlig myndighet är troligen Institutet för språk och folkminnen. Isof, som den förkortas, har som jag nämnde i avsnitt 214 upprättat ett digitalt arkiv över svenska folkminnen, Folke kallat. Här hittar man, som Isof själva skriver, “folklig kultur, vardagsliv och traditioner i allmogesamhällets Sverige, från mitten av 1800-talet och 100 år framåt”. Det här är skäl nog att ha varma känslor för Isof, tycker jag.

Men Isof kan också ge svar på frågor om det svenska språket. “När säger man god fortsättning?”, frågade någon till exempel en gång. Isof visste svaret. Oftast använder man det i mellandagarna, skrev myndigheten, då det betyder god fortsättning på helgerna, eller i början av januari då det syftar till det nya året. “Men”, skrev också Isof, “uttrycket kan också användas när som helst på året; den som uttalar orden bestämmer syftningen.”

Så låt oss använda uttrycket på ett helt eget sätt, som en lyckönskning till någon som haft en livsförändrande upplevelse. Som i den första historien vi hörde, där lyssnaren Björn beskriver hur han redan innan tyckte illa om julen, men som nu – efter att ha förstått sanningen om vem jultomten egentligen kan ha varit den där julen för länge sedan – troligen lär ha ännu svårare för högtiden. God fortsättning. Vad betyder det uttrycket nu, för honom?

Ja, vad betyder det för någon som upptäckt att allt man trodde om världen var falskt? Som för lyssnaren E. Hon skrev nyligen in till podden, bifogade en ljudinspelning, och berättade om en upplevelse hon hade haft när hon var 16 år gammal. Hon hade precis blivit ihop med en kille som hon i sin berättelse kallade Felix. Så här berättar hon om vad som hände, uppläst av Rebecka Josephson.

Mina föräldrar hade nyligen skilt sig, vilket resulterade i att jag tillbringade mycket tid och många dagar hos Felix. Jag lärde känna både honom och hans familj mer och mer. Efter en tid började jag få höra om konstiga saker som hade hänt i deras hus. En natt, när allt hade varit som vanligt, började det plötsligt pipa från deras vind. När Felix pappa hade gått upp och kollat visade det sig vara en gammal leksak som börjat spela från ingenstans. Jag vill även notera att ingen hade gått upp till vinden på flera månader, men det märkligaste var att inga batterier heller satt i den leksaken. Flera familjemedlemmar hade även fått konstiga drömmar om en kvinna eller flera personer som hade stått och vakat över dem medan de låg och sov. Detta var några av många historier jag fick berättade för mig. Jag tyckte själv mest att det var spännande att höra om då.

Jag brukade nästan alltid vara hos Felix, och när vi inte umgicks pratade vi i telefon. Det var de typerna av samtal där man ringde och pratade under kvällen. Senare, efter ett tag somnade den ena och efter en stund även den andra. Vi brukade alltså ha på samtalet under hela nätterna, för att sedan när vi vaknade lägga på och fortsätta vår dag.

Nu till det jag ville berätta om. En kväll när jag sov hemma hos min mamma ringde vi som vi brukade göra. Jag minns inte vad vi pratade om, men det spelar egentligen ingen roll. Som vanligt somnade sedan Felix under samtalet, varpå jag också la mig ner för att sova. Det enda som hördes var bruset från min telefon, och långsamma tunga andetag från Felix på andra sidan. Det var ändå lugnande och tryggt minns jag det som. Även om vi var en bit ifrån varandra så fanns båda där, endast två telefoner emellan.

Jag minns att jag vaknade mitt under natten, och insåg snabbt att det var av något ljud.

Jag satte mig upp och lyssnade, men det var knäpptyst. Samma brus som jag tidigare somnat till hördes fortfarande.

Jag tittade på klockan och den var runt tre på natten. Samtalet var fortfarande på. Jag satt där en stund till och lyssnade. Men ingenting hördes.

Plötsligt var det något, men det kom inte från mitt rum eller från huset jag bodde i. Det jag hade hört och som jag nu hörde igen kom från telefonen, från Felix sovrum. Jag vet fortfarande inte idag hur jag ska beskriva det jag hörde.

Det lät som om han kippade efter andan, nästan stönade. Men det lät samtidigt inte som honom, mer som en annan person, en äldre kvinna kanske. Snart hörde jag också hur han snabbt bet ihop käkarna, då tänderna ger ifrån sig ett klick. Men det var flera klick, och snabbare än vad en person borde kunna ha förmågan till. Av ren instinkt tog jag fram min Ipad, gick till kameran och tryckte på record för att spela in det jag hörde.

Direkt efter jag lyckades spela in väckte jag Felix och förklarade vad jag hört. Inget mer konstigt ljud hördes efter det. Nyvaken som han var, förklarade han att det måste ha varit han själv som gjort något i sömnen. Detta har både han och andra försökt förklara för mig sedan det hände, trots att jag spelat upp min inspelning.

Visst att de jag visat klippet för tyckt det låtit obehagligt, men de flesta har försökt besvara det med en rimlig förklaring. Men något har ändå känts fel, det är ändå något som inte riktigt har stämt överens med vad han kan ha gjort och vad jag faktiskt hörde.

Detta berättade alltså lyssnaren E, uppläst av Rebecka Josephson. Ljudinspelningen vi hörde var den hon skickade med i mejlet, helt oförändrad, åtminstone av oss. Hennes förhoppning med att skicka in historien var, skrev hon, att kanske få veta vad det kunde ha varit, det hon hörde i sin pojkväns rum den natten. För hon kan inte sluta tänka på det.

Kanske har du som lyssnar en gissning. Men det har inte jag. Allt jag kan erbjuda lyssnaren E är förhoppningen att hon ska kunna leva med denna inspelning, och insikten om att något mer funnits där ute en gång. Allt jag har är en enkel hälsning: god fortsättning.

Det finns också isande ögonblick när man själv förstår att man gått för långt, och att det inte finns någon återvändo. Att man borde ha vänt om medan det ännu fanns tid. Ett sådant ska vi höra om i nästa historia, som heter “Navelskåderi”, och är skriven av lyssnaren Sanne. Den läses av Rakel Josephson.

Det började med en spydig kommentar. Vi pratade om politiker som glömt bort sitt uppdrag. Egoister som saknar ryggrad. Navelskåderi är allt de håller på med nu, sade jag. Jag stod framför mina kompisar och för att få dem att skratta böjde jag mig långt fram och låtsades titta djupt in i min egen navel.

Det känns länge sedan, nu när jag står här med telefonen i handen och hör signalerna gå iväg. Hur lång tid borde 112 egentligen få ta på sig innan de svarar?

Den kvällen låg jag under mitt tjocka täcke och tänkte tillbaka på dagen som varit, och jag kunde inte motstå att skratta till lite. Hur hade jag sett ut egentligen? Ansiktsuttrycket, de tomma ögonen och dumma rösten, allt medan jag tittade in i min egen navel.

En tanke kom, som de ibland kan göra när man är halvvägs mellan vakenhet och sömn: hur djup är egentligen en navel? Jag famlade med handen mot magen innanför täcket tills jag hittade den. Jag stoppade in toppen av pekfingret i det mjuka lilla hålet för att mäta djupet. Det täckte nageln precis. Men det kändes konstigt, som att det satt en mjuk kula längst inne. Jag tryckte lite på den och kände hur den gled undan.

Det blev inte mycket sömn den natten. Vad som började med ett antal skumma sökningar på Google utvecklades i min trötta och stressade hjärna till en orolig besatthet. Jag landade till slut i en sida på 1177.

“Navelbråck innebär att ett område på magens insida nära naveln har blivit svagare. En så kallad bråcksäck bildas under huden och det blir en rund utbuktning på magen.”

Det verkade inte vara någon större fara, om det nu var det jag hade blivit drabbad av. Men tanken att jag skulle ha ett slags sårbarhet där inne, där mina inälvor kunde leta sig ut, kändes ändå obehaglig.

Om jag bara varit lite modigare och bett om hjälp tidigare så kanske jag hade sluppit stå här med telefonen i ena handen och den andra handen inuti… Ja, jag ska väl fortsätta förklara först.

Jag började känna efter i naveln flera gånger om dagen för att trycka tillbaka bråcket. Jag reagerade snart på att hålet kändes större. Bara inbillning, tänkte jag, till en dag då jag kände hur yttersta fingerleden omslöts, som om jag försökt trä på en allt för liten ring.

Jag blev så rädd att jag lovade mig själv att låta bli naveln. Sedan försökte låtsas att det inte alls hänt. Det gick ganska bra. Jag ignorerade navelbråcket så intensivt att jag faktiskt glömde bort det för en tid.

Men för två veckor sedan föll jag till föga. På Tiktok såg jag ett filmklipp, fem fakta om kroppen, och en punkt handlade om varför vissa hade naveln inåt och andra utåt. Jag blev direkt väldigt medveten om min kropp och strök försiktigt med handflatan platt mot magen, fingrarna raka, tätt sida vid sida. Från solar plexus gled handen över tröjan, lite i taget. Jag kände varje tråd under fingertopparna, neråt, neråt. Sedan kände jag inbuktningen under tyget.

Jag drog snabbt upp tröjan för att klart kunna se att min navel var som vanligt, att allt faktiskt återgått till det vanliga. Jag ville bara försäkra mig om att jag bara inbillat mig den där gången. Jag ville vara säker på att jag var hel.

Allt såg ut som vanligt, så jag kände med pekfingret runt öppningen, cirklade runt den som för att grundligt undersöka alla delar från det allra yttersta till vad jag än skulle känna längre in. Jag kom på mig själv med att hålla andan. Jag ville inte råka komma djupare in än jag var redo för. Små cirklar, djupare och djupare.

Där var brocket. Jag lade ett försiktigt tryck på den buktande kulan. Den gav vika och blev mindre och mindre. Mitt finger tog bråckets plats och känslan av att ha försökt sätta på sig en allt för liten ring var nu borta. Istället var hela mitt finger slukat. Utan problem fick jag in ännu ett finger. Och ett till. Det var som varje gång jag börjar bita på naglarna. Då kan jag aldrig sluta, även om det börjar blöda. Men hur djup kan egentligen en navel vara? Det var som hypnotiskt. Jag kände att huden, djupt där inne, också verkade väldigt tunn.

Två veckor har gått sedan dess. Jag har inte lyckats lägga band på mig.

Jag kallsvettas. Någon grynig gulaktig vätska rinner längs min underarm och droppar från armbågen ner på golvet. Det luktar vidrigt. Att jag alls står upp är ett under. Huden spänner runt min handled, och jag känner vävnaden fortsätta ge vika för mina fingrar. Hela min hand är på insidan av min kropp.

Något måste vara allvarligt fel. Vävnaden borde inte vara så lätt att flytta på. Jag hostar till och känner hur diafragman arbetar. Mer vätska från magen rinner ner och när den når golvet skvätter den upp på mina ben. Strumporna suger upp en del av vätskan. Jag drar djupt efter andan och hostar mer. Spegeln fläckas av saliv och blod. Är det så här jag kommer dö?

Jag håller med skakande hand telefonen mot örat. Det känns som en evighet sedan första signalen gick fram.

Tarmarna flyttar sig ur vägen när jag pressar handen djupare. Hur djupt kan jag nå? Jag måste veta. Då tar det stopp. Alldeles plötsligt. Jag känner en hård och knotig form, något långt och smalt, det känns på något vis strävt när vävnaden runt skalas bort av min beröring. Fingrarna sluter sig runt det. Det måste vara ryggraden. Jag tittar upp och möter min egen blick i spegeln. Jag står här och håller i min egen ryggrad.

Signalerna slutar. En röst säger att jag kommit till 112, och frågar vad som har inträffat. Och nu vet jag inte alls längre vad jag ska säga.

Vi har hört historien “Navelskåderi”, av lyssnaren Sanne, uppläst av Rakel Josephson. God fortsättning, önskar vi dig.

Sist men inte minst i veckans avsnitt ska vi höra om en händelse som faktiskt omöjliggör en fortsättning, åtminstone av det liv man en gång levde. Det är en historia om något som utspelade sig för länge sedan, på den tiden ens dagliga arbete gick ut inte bara på att skaffa mat åt sin bygd, utan också till sig själv och sin familj.

Vad kunde inte hända då, om arbetet plötsligt slutade ge lön? Det ska vi få höra om i historien “Gråen”, skriven av Mårten Dahlrot och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag glömmer aldrig Anton. Hur han såg ut när han stod där på stranden. Solen som fortfarande stod lågt bakom tallarna och vetskapen om att vi lämnade honom. Om att vi lämnade honom kvar.

Den dagen väckte far oss tidigt. På bordet stod det redan framdukat för frukost. Skålar och skedar på allas platser, utom en. Mor som alltid brukade vara först uppe låg kvar i sängen. Jag tyckte att det var konstigt. Hon låg med ansiktet vänt inåt väggen så att jag inte kunde se om hon sov eller var vaken.

“Låt henne vara”, sa far när han märkte min undran. Tonen var kort, den han använde när han inte ville säga till två gånger.

Anton smög fram till henne ändå. Klängde på hennes rygg och viskade i hennes öra. Far lyfte bort honom och satte honom i mitt knä.

“Låt henne vara”, sa han igen. “Det är inget fel med henne. Ni kommer förstå tids nog.”

Anton darrade tyst i mina armar. Jag tror att han grät. Jag ville be far att berätta redan nu, men det fanns ett allvar över honom som fick mig att låta bli.

Medan jag och mina syskon satt vid bordet gjorde han upp eld i spisen och kokade råggröt. Den senaste tiden hade vi inte ätit något annat till frukost.

På bordet framför oss fanns fem små askar av bleckplåt som en gång hade innehållit halskarameller. Far brukade köpa sådana medan fisket gick bra. Men det var länge sedan nu.

De senaste åren hade fisken sinat. Vecka efter vecka blev det allt färre i näten. Och de som fastnade var allt mindre, allt magrare. Pappa hade gått längre ut, sökt efter nya fångstplatser, provat nya vikar. Men ingenting hade hjälpt. Inte för honom och inte för någon annan. Ett tag blev det knappt någon fisk över att sälja, sedan räckte fångsten inte ens till mat åt familjen.

Inne i byn pratade alla om samma sak, om att de visste att det här skulle komma. Att fisken alltid brukat sinat i de här trakterna. Att de gått och väntat på det länge nu. Fiskarna lät sina båtar ligga och tog småjobb hos traktens bönder. Men många som konkurrerade om få platser. Vi var inte de enda som hade det svårt. Och far köpte inte längre några halskarameller.

Vi åt under tystnad. Gröten var tunn och mättade dåligt. Utanför huset rådde en grå gryning som sipprade in genom gliporna kring fönstren, fyllde rummet så att vi sög i oss den med varje andetag. Nattens kyla hade ännu inte gått ur kroppen, kanske skulle den inte göra det på hela dagen. Det behövdes arbete för den saken och vid den tiden och så här sent på hösten fanns det inget att få.

Tills för några veckor sedan hände det att far och jag och min äldre bror Gunnar fick arbete över dagen på de närliggande gårdarna. Tre till priset av en. Far arbetade och vi andra hjälpte till så gott vi förmådde. Vi bar sten om det behövde bäras sten, vi plockade höstäpplen om det vad de bad om. Men nu var det för kallt för sådant. Och fiskevattnen tycktes vara helt tomma på fisk. Inga ringar på ytan, inget sprattel i näten. Gröten blev tunnare för var dag som gick

När vi ätit klart nickade far mot plåtaskarna på bordet.

”Ta en var”, sa han. ”Öppna dem inte, bara stoppa dem i fickan och kom med.”

Vi gjorde som han sa. Sedan ledde han oss ut i förstugan där han drog på sig jacka och kängor. Vi gjorde likadant. Alla utom Anton, den minste. De kängor som skulle varit hans hade slitits ut av oss andra. Han fick ta träskorna från i somras. Tjocka sockor trots att de borde sparas till vintern..

Gräset var fuktigt av dagg. På husets skuggsida var några av de bleka stråna skuggade i vitt, som om den första frosten andats på dem under natten. Himlen var grå och formlös, som om en vänsterhänt person hade tecknat den med blyerts och samtidigt smetat ut alla streck och konturer med handloven. Far tog vägen ner mot bryggan och vi gick bakefter. Gunnar först och Anton sist. Jag, Axel och Sofia i mitten. Vi passerade sjöbodarna. De fina och de skeva. Fortsatte bort dit stranden var sank och de sämre bryggorna låg. Spången genom vassen utgjordes av två tjocka plankor, gråsvarta av ålder och fukt. Vi balanserade över, fortsatte in på stigen mot vattnet.

Jag kom att tänka på hur vi gått här i somras. På eftermiddagarna brukade mor låta mig och Gunnar ta med Axel och Sofia ner till bryggan för att meta. Vi hade gjort spön av hasselslanor, med riktig fiskelina av silke och flöten som Gunnar täljt av flaskkorkar. Vi låg på magen på bryggan och såg flötena guppa på vattnet. Solen glittrade i vattnet och vi kunde se hur stim av småmörtar kretsade kring våra beten. Ibland hittade vi på berättelser. Viskade fram små historier om talande djur, om landet som låg på andra sidan molnen, och om Gråen som sades bo på någon av öarna mitt ute i sjön – Axels stora ögon och Sofia som inte kunde sluta skratta åt Gunnars överdrifter. Men oftast var vi tysta. För att inte skrämma fiskarna, för att fiske krävde tystnad. Det var så man gjorde. Det var så att det var.

När vi kom ut ur vassen låg sjön utsträckt framför oss som en enorm, mörk skiva. En enda fiskebåt kunde jag se ute på fjärden. Den hade gått långt ut och låg nu och tog upp näten bortom Näbbö. Om somrarna kunde solen få vattendropparna att glimra i nätet och kasta reflexer ända bort till vår sida sjön. Nu låg den enda båten inbäddad blekgrått dis, och solen hade ännu inte stigit upp över skogen.

Far var tyst hela vägen. Han såg koncentrerad ut, som om han grubblade på en svår fråga, sökte ett svar som både var riktigt och rimligt, men inte kunde hitta rätt ord för att formulera det. Vattnet låg framför oss som en järngrå massa och jag tänkte att sjön hade så många olika skepnader. På sommaren var den lugn och ljus och vänlig. Den kunde vara vild och upprörd, den kunde kasta sig och skjuta rygg och spruta vitt skum. Och den kunde vara som nu, kall och hård och formlös med en yta som blöt ull.

När vi kom ner till bryggan kunde Anton inte hålla sig längre.

”Vart ska vi?” frågade han medan far lossade tamparna. Dubbelt halvslag, tänkte jag. Far hade visat mig i somras.

”Fråga inte”, sa far. “Jag berättar när det är dags.”

En rynka dök upp mellan Antons ögon och han knep ihop munnen. Jag såg protesten bubbla inom honom, men där tystade den med ett höjt pekfinger.

“Inte idag”, sa han bara. “Inte idag.”

Något i tonfallet fick Anton att komma av sig. Ett allvar som inte gick att förhandla med. Anton sänkte blicken, sträckte ut handen och bröt en kvist från en av Pors-buskarna som växte utmed bryggan. Sedan klev han i båten precis som vi andra. Gunnar sköt ut och kom i sist. Så var vi iväg.

Far rodde med jämna, kraftiga tag. Årgnissel och vågornas stilla kluckande. Ute över viken cirklade en handfull måsar. Anton hängde över relingen och ritade mönster i vattnet med kvisten. Gunnar höll hans ben i ett stadigt grepp, så att han inte skulle falla över. Jag drog in händerna i jackärmarna och betraktade far i ögonvrån. Hans ansikte var slutet. Munnen förvandlad till ett streck, ögonen till smala skåror. Han hade samma min som när det regnade honom i ansiktet. Han drog ihop det, gjorde det hårt som för att stänga världen och dess obehag ute. Andetagen pös ut genom hans mungipor och ingen av oss sade någonting.

Farkosten gick djupt i vattnet. Jag kunde inte minnas att vi någonsin varit så många i den tidigare. Alla satt tysta utom Anton som mumlade något för sig själv, använd två olika röster, kanske lekte han att bladen på kvisten pratade med varandra.

Jag drog ner jackärmarna igen, försökte hålla fast dem i mina knutna händer. Egentligen skulle jag ha ärvt Gunnars gamla den här vintern, och Axel skulle ha fått den jag hade på mig. Jag provade att lägga armarna i kors, stoppa in händerna i armhålorna och klämma åt. Det kändes som om det blev tätt runtomkring fingrarna. En gris skrek inifrån land. Först ett utdraget skrik och sedan två snabba. Jag såg framför mig hur någon lyfte upp den och skiljde den från sina syskon, tog den till slakt. Det gälla, nästan plågade ljudet flög ut över vattnet och fick halvdagern att kännas än ödsligare.

Far arbetade vidare utan att sakta in på takten. Vi var mitt ute i viken nu. Omkring oss stod granarna höga ända nere vid vattnet. Topparna var vassa svarta tänder mot den grå himlen. Under oss fanns vattnet, en väldig böljande kropp av grått. Luften var klar och kall av andas. Här och var lyste en ensam vit björk fram mellan de mörka stammarna.

Far rodde. Husen krympte ihop till mörka fläckar bakom oss. Rakt ut for vi. Längre och längre ifrån land. Och sedan vidare.

Då och då tog jag ut ena handen ur armhålan och stoppade den i fickan. Kände på den lilla plåtasken. Jag ville fråga om den, men fars ansikte var som en mask av papp. En sådan vi brukat göra i skolan med hjälp av tidningspapper och tapetklister. För stelt och avlägset för att rikta frågor till. Han höll blicken vänd ut mot vattnet. Så ryckte han till, som om han kommit på sig själv med att dagdrömma. För ett ögonblick såg han på båten och på oss. Hans ögon var blykulor, hårda och mörka som sänkena man sätter på fiskelinan för att de ska dra ner betet till bottnen. Jag gjorde ett försök att le mot honom, men han hade redan riktat blicken ut över vattnet igen.

Vi rodde förbi Tallknappen, ut längs med Ljusternabben och vidare i riktning mot Skarvö, den lilla tallbevuxna ö som ingen någonsin besökte, som fiskebåtarna alltid gjorde stora cirklar omkring när de behövde gå åt det hållet.. “Det är fullt med grynnor där”, hade far sagt en gång. Av någon anledning kändes det inte som hela förklaringen, men jag fick nöja mig med det.

Nu satt jag och såg på den. Slogs återigen av hur oansenlig den var. Det fanns just ingenting på den där ön. Ett femtiotal tallar och lite blåbärsris bara. Den låg avsides. En bra bit från de vatten där fiskebåtarna brukade gå. Så nära land att man skulle kunna räkna de uppstickande trädtopparna från stranden. Men tillräckligt långt ut för att stammar skulle flyta ihop med undervegetationen och få ön att se ut som en jämt grågrön förhöjning i det järngrå vattnet.

När vi kommit halvvägs över sundet vände sig Anton till far.

”Jag fryser om tårna”, sa han.

Tonen lät glatt förvånad. Som om han insett det bara ett ögonblick tidigare och av någon anledning tyckte att saken var en smula komisk.

Far fortsatte ro. Och när svaret kom sade han det liksom riktat till sjön, eller granarna.

”Det går över. Allt går över tids nog.”

Han blev tyst en stund. Sedan kom något som kunde varit ett försök till skämt, men rösten lät alltför trött och bitter för att kunna ge liv åt poängen.

”Klarar de eftermiddagen ska du se att det ordnar sig”.

Så fortsatte han att ro. Vågorna kluckade mot stäven. Årtullarna gnisslade. Ju närmare Skarvö vi kom desto mer lösgjorde den sig ur den järngrå bakgrunden. Dess konturer blev skarpare. Högresta tallar trädde fram ur diset. Strandlinjen tog form.

Jag kunde ana en något som liknade en grupp stenbumlingar; en djupgrå massa som snart fick skarpare konturer, färglades i andra, ljusare nyanser och bekläddes med mossa.

En tanke blixtrade till i mig: är det under de stenarna Gråen bor? Var kom tanken ifrån?

Gunnar hade nämnt Gråen en stund tidigare, men det var inte bara det. Folk i byn hade talat om varelsen hela hösten. Aldrig högt, alltid på ett sätt som om de skämdes för samtalsämnet. Men jag hade flera gånger hört namnet nämnas. Om nu namn var rätt ord.

Jag såg på stenarna och precis då, som om han kunnat höra mina tankar, började far tala.

“Känner ni till Gråen?” sa han. Frågan kom i form av en djup suck, som om han egentligen inte alls velat ställa den.

Jag rös och nickade. De andra nickade också. Alla utom Anton.

“Kanske vet ni mer än jag”, sa han. “För jag vet nästan ingenting. Jag har hört mycket sägas om Gråen. Men vet gör jag inte.”

Han släppte ena åran och pekade i riktning mot Skarvö.

“Han håller till på den där ön, sägs det. Och folket här i trakten har vänt sig honom när det varit dåliga tider. När fisken har sinat, och kanske för annat också.”

Han tvekade en stund innan han fortsatte, som om han sökte efter de rätta orden.

“Då har de kommit till honom, till Gråen, med en gåva. För att blidka honom eller vad man ska säga. Och då har de dåliga tiderna gått över.”

Jag såg hur Gunnar nickade allvarligt. Själv kunde jag bara tänka på något jag hört vid handelsboden häromdagen. Några barn hade pratat om Gråen när jag gick förbi.

“Vad ska vi ge honom?” frågade Anton.

Hans tonfall var ren nyfikenhet. En hel värld ifrån de farhågor jag själv kände. För tänk om det barnen sa var sant? Tänk om de inte gissade utan faktiskt visste!
Far såg på Anton utan att svara.

“Vad ska vi ge honom”, frågade han igen. “Vi har ju ingenting med oss.”

Den sista biten satt vi i tystnad. Anton fingrade med sin ask. Vände den i handen, varv på varv. Plötsligt föll den ur hans grepp och studsade bort över däcket. Jag böjde mig ner och fick fatt på den.

“Tack” mumlade han tyst, när jag räckte den tillbaka till honom.

“Tur att den inte hamnade i vattnet”, sa jag.

Anton nickade och knöt handen hårt om asken.

När vi närmade oss land klättrade Gunnar fram i fören. Han tog tampen och gjorde sig beredd att hoppa iland.

Så fort han hade fast mark under fötterna drog han in båten mellan två stenar i strandbrynet. Han förtöjde den runt en liten björk medan far tog in årorna och gick fram i fören för att hjälpa oss andra.

Morgonen höll på att övergå i förmiddag. En blek sol höjde sig ovanför skogen bakom byn. Den skulle inte skänka någon värme idag, och inte heller de närmaste månaderna.

Anton var sist ur båten. Han hade sin plåtask i handen. Kramade den i ett tätt slutet grepp. När han hoppade iland slant han med ena foten på relingen och landade med den andra i vattenbrynet. Vatten stänkte upp på byxbenen. Han grimaserade men sa inget.

Så fort han var i land samlade far ihop oss i en halvcirkel. Själv ställde han sig mittemot så att vi allihop kunde se honom. Så tog han till orda.

Rösten var hans vanliga. Lugn och lite skrovlig. Men han talade tystare än han brukade, långsammare. Och hela tiden höll han blicken i marken, som om han sökte något han tappat bland barren.

“För några dagar sedan hölls det ett möte i byn. Det handlade om fisken. Alla har dragit upp tomma nät den senaste tiden och det inte första gången det varit så. Med ojämna mellanrum har fisken sinat här i trakten. Det har varit så så länge det bott folk vid sjön. Senast det hände var när jag var barn och nu har det hänt igen.”

Här gjorde han en liten paus, och det såg ut som han svalde någonting. Så hostade han till och fortsatte:

“Varför fisken försvinner är det ingen som vet säkert. Men det finns ett sätt att få den att komma tillbaka. Det krävs en gåva … “. Han gjorde en liten paus innan han avslutade meningen.

“En gåva till Gråen.”

Han såg på oss i tur och ordning.

“Det var det mötet handlade om. Om vem som skulle ge gåvan den här gången. Alla byns familjer var representerade och vi drog lott om saken. Det är så man alltid har gjort. Och det är därför vi är här nu.”

Jag såg på de andra. De stod stela och tysta och såg på far med allvarliga ögon.

“Jag förlorade lottdragningen. Jag blev den som måste ge Gråen en gåva”, sa han.

Hans redan sammanbitna ansikte slöts ännu mer.

“Gåvan är och har alltid varit ett barn. Det är det enda som fungerat.”

Han tog en paus, för att låta ordens innebörd landa hos oss. Jag kände hur det knöt sig i magen. Anton gav ifrån sig ett lågt kvidande läte. Gunnar hostade till, som om fars ord satt sig i halsen på honom.

“I morse bad jag er ta en ask var från bordet”, sa far. “Ni fick inte öppna dem då. Men snart ska ni få göra det. En av askarna innehåller en papperslapp. Den som får lappen stannar.”

Orden fick något i mig att frysa till is. Jag stelnade och kände hur kylan brände inuti. Hur den formade sig till ett skrik som inte kunde komma ut för att bröstet och halsen var bottenfrusna. Under några sekunder bredde en tystnad ut sig mellan oss. Lika kall och järngrå som havet.

“Jag förstår vad ni tänker”, sa far. Och nu var rösten alldeles klanglös, som om någonting inuti honom just dött. “Jag har också tänkt. Men det finns inget annat sätt. Jag kan inte välja mellan er och vi kan inte komma undan. Vintern är snart här och om vi försökte fly från byn skulle vi förmodligen frysa ihjäl allihop.”

Jag såg på far. Ansiktet var samma mask som innan och blicken var lika mörk och blank som sjöns vatten. Jag såg på Gunnar. På Axel och Sofia, och till slut på Anton. Han var den enda som hade tårar i ögonen. De andra gjorde som jag, höll dem tillbaka genom att bita ihop tänderna och spänna varenda muskel ansiktet. Några måsar skriade på andra sidan ön. Gälla, ödsliga rop som flög ut över det mörka vattnet. Jag stack handen i fickan och drog upp asken, försöka känna på tyngden om det låg någonting inuti.

Så stod vi allihop med våra askar i händerna. Jag tror vi väntade på att far skulle bestämma vem som skulle öppna först. Men han sa ingenting mer. Till slut blev det Gunnar som bröt tystnaden.

“Jag börjar”, sa han bara. Och så öppnade han.

Under ett kort ögonblick önskade jag att lappen skulle finnas i hans ask. Kanske för att han borde ha bäst chanser att klara sig, kanske för att jag skulle bli den som hoppade iland med tampen och hjälpte far med näten om inte Gunnar fanns kvar. Men asken var tom. Jag kände varken lättnad eller besvikelse. Bara hur isen spreds inuti och fick händerna att skaka.

Jag lät blicken vandra från ansikte till ansikte. Fars visade ingenting. Det var som om dragen frusit. Anton grät helt öppet nu. En stilla, tyst gråt som var det mest hjälplösa jag någonsin sett. Hans ena hand kramade asken i ett hårt grepp. Axel knep ihop ansiktet till en hård knut, medan Sofia vände blicken mot himlen, som om hon bad. När jag såg på hennes händer upptäckte jag att hennes ask var öppen. Hon hade inte vågat titta i den än. Hon bara höll den mellan sina fingrar. Så vände hon ner blicken. Skuggan av ett leende drog över hennes läppar och hon slöt ögonen.

Jag såg på Axel, och jag tror att både han och jag kände att Anton måste få öppna sist, när saken redan var avgjord. Dittills hade jag varit som paralyserad men nu steg en beslutsamhet upp inom mig.

Jag nickade mot Axel och såg att han förstod. Sedan gjorde jag det. Vid något tillfälle måste någon ha tryckt till asken, för gångjärnen kärvade lite. Jag kände hur metall skrapade mot metall, sedan lossnade locket och for upp. Den var tom.

Jag slöt ögonen, kände hur någonting växte i halsen. När jag öppnade dem igen stod Axel med sin ask öppen. Den var också tom. Jag såg på Anton. Han hade fortfarande sin ask gömd i sin knutna hand. Hans korta, krampaktiga andetag fick honom att då och då släppa ifrån sig små hickande ljud.

Gunnar var redan på väg fram mot honom. Han gick ner på knä och slöt den lilla kroppen i sina armar.

“Hej då”, viskade han.

Anton sa ingenting. Besvarade inte omfamningen. Han bara stod där medan först Sofia och sedan Axel kramade om honom på samma sätt som Gunnar gjort.

Jag såg på far. Om hans ansikte tidigare varit en mask, så hade den fallit av honom nu. Ögonen var hårt ihopknipna och munnen uppspärrad, som om han skrek. Men det kom inget ljud.

Jag gick fram och lade armarna om Anton. Tryckte honom intill mig, borrade in näsan i hans tröja och drog in lukten. Jag ville säga något, men Anton hann före. Med knappt hörbar röst viskade han:

“Jag öppnade asken i båten. Då, efter jag tappade den. Jag kunde inte hålla mig”.

“Det gör inget”, viskade jag tillbaka. “Det gör inget.”

Jag släppte honom och i nästa stund var vi nere vid båten. Gunnar drog ner den i vattnet och höll i medan Axel och Sofia klättrade i. Jag följde efter. Sist kom far. När han klev i båten stod Anton kvar där vi lämnat honom. Han grät inte. Han försökte inte stoppa oss. Han bara stod där. Far sköt ut båten och svängde runt den. Jag höjde handen och vinkade.

Hemfärden var bara tystnad.

“Vänd er inte om”, sa far när han satte sig till rätta vid årorna. “Det ni får se om ni gör det kommer vara med er resten av livet. Jag vet inte vad det kommer vara, men jag vet att det är bättre att låta bli.”

Själv satt han vänd bakåt. Det är enda sättet när man ror. Jag och Gunnar satt i aktern, Axel och Sofia där fram. Jag kunde bara se deras bortvända ryggar. Axel höll händerna för ansiktet. Sofia hade sjunkit med kinden mot relingen och låg alldeles stilla. Hade jag inte vetat bättre kunde jag trott att hon sov.

Far rodde med kraftiga tag och tom blick. Luften var kall och ett fint morgondis svävade över vattnet. Jag satt längst bak i båten med ett undertryckt skrik i bröstet och Antons sista ord till mig i huvudet: “Jag öppnade asken i båten. Jag kunde inte hålla mig”.

Viljan att vända sig och se mot ön var nästan omöjlig att hålla tillbaka. Jag såg på far för att lyckas. Hans spända ansiktsdrag. Munnen som ett streck. Ögonen förvandlade till två smala springor. Årornas jämna rytm. Fars andetag. En taktfasthet att sjunka in i, sövas av. Inte se sig om. Inte titta bakåt.

Vattnets kluckade mot stäven och så plötsligt, en förändring.

Far ryckte till och kom av sig. Han spärrade upp ögonen och blicken fylldes med något jag aldrig sett där tidigare.

Munnen föll upp och under några oändligt utdragna ögonblick att han bara och gapade. Så drog han ett snabbt kippande andetag.

“Titta inte”, sa han med en röst som bara var en väsning “Titta inte.”

Jag höll blicken fästad vid honom. Tvingade den att vara kvar.

Han blinkade hårt några gånger, samma instinktiva blinkning som när någon slår en i
ansiktet. Och på bara ett ögonblick blev han alldeles blek.

“Åh, Gud”, viskade han. “Åh, herre Gud.”

Så knep han ihop ögonen och fortsatte ro. Munnen var spänd. Käkarna hårt ihopbitna.

Jag vände ner blicken. Såg på hans händer istället och upptäckte att de skakade..

“Åh, herre Gud”, sa far igen. “Åh, Gud, åh, Gud.”

För mitt inre såg jag hur Anton stod där på stranden. Hans lappade byxor och träskorna som fortfarande var lite för stora. Han stod där medan någonting kom upp bakifrån, något grått och stort som tornade upp sig. En mörk skugga som trädde fram bakom klippblocken vid öns mitt och sedan närmade sig.

Just då, som ett svar på händelsen i mitt huvud hörde jag hur Sofia drog efter andan. En snabb, kraftig inandning som tog mig tillbaka till båten och fick mig att släppa far med blicken. Jag såg på henne. Sofia där framme i fören. Hon hade vänt sig om så att ansiktet vad riktat mot mig, och hon tittade rakt på ön. Ögonen var fyllda med en fasa så stor att den tycktes bottenlös. Under ett ögonblick satt hon som fastfrusen och bara stirrade. Så öppnade hon munnen, ett skrik skar genom höstluften, och skar genom mig. Jag vände bort blicken, såg ner i vattnet istället. Ytan var upprörd, den bröts och liksom bubblade och först förstod jag inte vad jag såg. Så skimrade något till under ytan, någonting spolformat och blankt. Och så en till och en till.

“Titta”, sa jag. “Titta.”

För nu gick det inte att ta miste. Sjön kokade av fisk. Ett myller av mörka ryggar och plötsligt vitt skimmer när magen blev synlig på en av dem.

“Det fungerade”, sa jag. Men det var först när jag uttalat orden och hördes fars suck som jag förstod vad de betydde. Gåvan hade nått mottagaren.

Utan att kunna stoppa mig själv vände jag mig och såg mot ön. Det fanns ingenting där. Ingen Anton och ingenting annat heller. Stranden var lika tom som innan vi klev i land.

Resten av hemfärden är ett jämngrått ingenting. Far rodde och vi andra satt med hängande huvuden. Sofia snyftade tyst hela vägen. Axel lade armen om henne, men orkade inte trösta.

När vi kom i land släppte far av oss vid bryggan och tog med fiskeredskap tillbaka ut igen. Vi gick ensamma hem och fann mitt som vi lämnat henne.

“Vem blev det?”, frågade hon när vi klev in genom dörren.

“Anton”, sa Gunnar.

Svaret fick henne att dra filten över huvudet och bara ligga där och skaka en lång stund. Det tog ytterligare minst en timme innan hon klev upp ur sängen.

Framåt eftermiddagen kom far hem med fisk. Trots att näten bara legat i ett par timmar hade fångsten varit den största på flera år. Det mesta hade han sålt i byn, men till oss fanns det ändå tillräckligt för flera dagar. Mor kokte potatis till, som far köpt. Det var tyst kring bordet. Ingen hade något att säga. Jag ville inte äta men ändå åt jag. Och det gjorde de andra också.

För varje tugga skämdes jag över hur gott jag tyckte att det var och hela tiden tänkt jag på det. På honom. På hur han såg ut när han stod där på stranden. Bilden av ön, av tallarna bakom honom.

Jag tänkte på lappen i asken när jag öppnade den på vägen ner till båten. På fars ord om Gråen och ögonblicket när jag insåg vad lappen betydde. Som när vi spelade Svarte Petter om kvällarna.

Jag tänkte på Antons ask, på hur den föll ur hans hand och hur beslutet liksom fattade sig av sig självt. Jag skulle bara få en chans, så var det.

Och Anton märkte ingenting. Han reagerade inte när jag genomförde bytet. Han såg inte hur jag gömde hans ask inuti min kupade handflata, och gav honom min istället.

Signaturmelodi

Vi har hört “Gråen”, skriven av Mårten Dahlrot och uppläst av Ludvig Josephson. Om att se till att man själv får en fortsättning alls, och om hur den desperationen i samma veva kan göra att den aldrig igen blir särskilt god. Trots att man överlevt. Och därmed har vi berättat den sista historien för det här avsnittet, och för det här året. Men vi hörs igen om två veckor, när 2023 blivit 2024, och då med nya historier. Tack för att ni hängt med ännu ett år.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.