Avsnitt 233: Inte som det verkar

Det började som det så ofta gör, en fest och två personer som dras till varandra. Det var midsommar och en vän hade bjudit mig till sitt lantställe. Jag kände egentligen inte någon annan än min vän men fann mig väl tillrätta. Människorna som var där var trevliga och stämningen på topp. Tiden gick snabbt och snart kom skymningen. Då kom ännu en gäst. En man som jag inte sett förut. Vi hamnade bredvid varandra och pratade i timtal. Det låter som en dålig roman men det var så det gick till. Han berättade att han var musiker och spelade fiol. Han hade den med sig och ville att vi skulle gå undan en bit så att han kunde spela för mig. Jag följde villigt med och det konstiga är att efter det minns jag inget mer förrän jag vaknade på morgonen.

På midsommardagen åkte jag hem till mig, glad över att jag följt med och haft så roligt och minnet av mannen fick mig att le. Samtidigt kände jag en oro i magen över att jag inte mindes det sista av kvällen. Inte fick jag säga hejdå till mannen heller eftersom han var försvunnen när jag vaknade.

Några veckor senare började jag ana oråd. Mensen var sen, brösten spände och jag kände mig annorlunda. När jag så började kräkas kunde jag inte blunda för det längre, jag måste vara gravid. Ett test från apoteket bekräftade det. Jag hade inget som helst minne av vad som hänt, ändå förstod jag naturligtvis vad vi hade gjort. Hade han lagt något i min drink? Jag tyckte att jag hade druckit ganska lite ändå och mest druckit vatten. Då borde jag väl känt på smaken om han hällt något i det? Eller? Knuten i magen växte. Jag insåg också något annat; jag mindes inte vad mannen hette. Han kanske aldrig ens hade nämnt sitt namn. Jag ringde min vän för att höra om hon visste vem han var och hur jag skulle hitta honom. Jag ville trots allt berätta hur det låg till.

Min vän förstod inte vem jag pratade om. Hon kände inte igen honom när jag beskrev honom och sa att de enda som kommit sent var hennes sambos kollega och hans flickvän. Hon sa att jag hade sagt att jag ville vara själv en stund och gått ensam ner till stranden. Jag hade kommit tillbaka någon timme senare och gått och lagt mig. Hon tyckte att jag hade verkat lite disträ men inte drogad. Jag berättade om mannen, att jag inte ens visste vad han hette och att jag nu var gravid. Hon undrade vad jag skulle göra, behålla eller abort? Jag som närmade mig 40 kände att det här kanske var sista chansen att bli mamma, jag hade inga barn sedan förut, och det kändes förvånande nog helt rätt att behålla barnet.

Jag mådde bra under graviditeten men barnmorskan hittade något konstigt under rutinultraljudet. En utbuktning på svanskotan, sade hon. Jag förstod inte riktigt vad det betydde men allt annat såg i alla fall bra ut. Jag badade mycket under graviditeten. Badade, duschade, simmade; allt som hade med vatten att göra. Det blev som en besatthet, ungefär som en craving.

Jag tänkte mycket på vad jag skulle säga på faderskapsutredningen. Skulle det stå ”fader okänd” i barnets papper? Hur skulle jag kunna hitta en man jag inte ens hade ett förnamn på? De kanske ändå var vana vid det där tänkte jag, mammor som inte vet vem pappan är.

Barnet kom så äntligen, en lite perfekt pojke. Han var så vacker och den där lilla svansliknande utbuktningen på svanskotan gjorde inget. Den kunde opereras bort när han blev äldre försäkrade läkarna. Han var underbar.

Nästa midsommar var jag återigen hos min vän. Lillpojken fick följa med, det var många som hade sina barn med sig. Pojken hade kolik och jag gick en promenad med barnvagnen längs stranden i skymningen, tänkte att det kanske kunde hjälpa.

Så stod han plötsligt där. Mannen från förra året. Han var vackrare än jag mindes, ett slags skimmer omgav honom. Han hade fiolen med sig och spelade en vacker melodi som fick ögonen att tåras. Han slutade så spela och gick sakta fram mot mig och tog mig i sina armar.

”Tack”, viskade han tätt mot mitt öra.

Nästa sak jag minns är att jag var själv på stranden. Barnvagnen var borta, pojken likaså. Jag sprang längs stranden, skrek mig hes efter mitt barn, letade överallt. Till slut kom min väninna springande mot mig och undrade vad som stod på. Osammanhängande berättade jag allt.

”Vad pratar du om?”, sa hon. ”Du har aldrig haft något barn.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde i detta 2024 års första avsnitt var historien “En midsommar”, skriven av Lina Hellsén och uppläst av Eva Dozzi.

Det första intrycket kan vara opålitligt. Denna insikt är grundläggande för många delar av livet. Den som möter nya människor riskerar avfärda dem på grund av egna fördomar, den som dömer en hund efter håren kan bli utan en bästa vän. Och den som inte känner igen Näcken, i en av hans mer moderna uppenbarelser, riskerar ovetande få gå hans ärenden – till och med i så dramatiska saker som att skaffa sig tronarvingar. Åtminstone enligt det här avsnittets första historia.

Men även vad som vid första anblicken verkar som skräp i jorden kan visa sig gömma stora hemligheter. När jag för en tid sedan besökte Västergötlands museum blev jag särskilt imponerad av bronssköldarna på Kålland. Om ni inte känner till dem rör det sig om 18 stycken nästan 3000 år gamla sköldar, mästerligt tillverkade av brons som kommit via handel från Europa. Sköldarna är tunna och kan inte ha använts i strid, utan måste ha varit antingen ceremoniella eller rena statusföremål, och man tror att de offrats till gudarna under bronsåldern. Gården Fröslunda, i vars jord de hittades, har ett urgammalt namn som tros komma sig av att det här en gång i tiden funnits en lund, alltså en offerplats, till guden Frö eller Frejs ära.

Och det är hur fyndet av dessa sköldar gick till jag tänker på nu. Bonden på Fröslunda, Bert Ivarsson, hittade dem 1985. Många gånger har han på sin breda västgötska fått berätta hur det gick till, som här, i P4 Skaraborg 2011.

Ja, det var alltså plåtskräp som Bert Ivarsson först tyckte sig se i plogspåret. Lyckligtvis hade han ögonen med sig vid den andra titten, och kontaktade omedelbart museet.

Men det finns i den här historien ytterligare en vändning, en insikt som gjort att ens första förväntan kommer på skam. Den har jag fått höra om från lyssnaren Susanne Gorme, som för lite drygt 25 år sedan intervjuade Ivarsson om sitt fynd. Susanne skrev i sitt mejl till podden så här:

“Det jag särskilt minns är att han berättade att hans potatisskörd blev förstörd någon tid efter att man tagit upp sköldarna. Han skrockade lite och sa att det nog aldrig är bra att ta upp sådant som grävts ner med ett syfte.”

Och även i den där intervjun i P4 Skaraborg 2011 återkommer han till ämnet.

Kanske slutade alltså det som börjat som plåtskräp i matjorden, och som sedan visade sig vara ett av Europas viktigaste arkeologiska bronsåldersfynd, som en liten förbannelse: en skatt som skulle ha stannat i jorden. Man vet aldrig. Man kan bara gå omkring i sitt liv och välja att se, eller att inte se.

Vi ska gå vidare i podden med en historia som handlar om detta, om de varningstecken som ofta ändå finns, och som man kan välja att se eller inte. Vi ska höra historien “Hennes rum”, skriven av lyssnaren Sanna Jonsson och uppläst av Rakel Josephson.

Det jag vill berätta om är inte någon julsaga direkt utan en händelse jag själv varit med om, en jul för ett par år sedan.

Jag kommer ifrån Stockholm, men min släkt har en liten stuga i Härjedalen, och det är där min berättelse utspelar sig.

Det var min farfar som köpte stugan på 70-talet för att ha som fritidshus. Inte för att små ensliga stugor där i Härjedalen var så dyra precis, men han fick den ändå till ett, enligt honom själv, ”nedrans bra pris!”.

Och det hade en anledning, skulle det sedan visa sig, men det fick han inte reda på förrän det gått en liten tid och han börjat lära känna traktens grannar.

Han fick då höra att gumman som bott permanent i stugan tidigare hade varit en enstöring och levt där själv i många år. Av de avlägsna grannarna sågs hon som en udda fågel, och hon hade inte mycket kontakt med omvärlden. Folk i trakten ansåg att hon var skvatt tokig, och farfar fick höra att det baserades på en enskild incident.

En liten pojke som gått förbi huset en gång hade sett henne stå där ute, nere vid vägen, tyst tittande på honom. Hon var då helt naken, mitt i den härjedalska midvintern.

Hon hade till sist gått bort en vinter, men eftersom hon inte hade varken några anhöriga eller vänner så hade man inte hittat henne förrän på vårkanten. Då hade hon legat död i sin säng i nästan fyra månader.

Men, min farfar var dock inte den svagmodiga typen utan hade mer sett det som lite extravagant kuriosa när han fick höra om husets historia. Han var rejält nöjd med att ha fått stugan till ett så bra pris, men förstod genast varför det bortersta sovrummet i huset var så blankt nyrenoverat, till skillnad från resten av stugan som varit gammal och nött då han köpt den.

Stugan är verkligen mitt barndomsställe, och ligger mig varmt om hjärtat. Vi delar den tillsammans i släkten, och vår lilla familj är alltid där minst några gånger om året, för hjortronplockande och vandrande på somrarna och skidåkning och julfirande på vintrarna.

Jag har aldrig brytt mig så fasligt mycket om den, förvisso otäcka, men sorgliga historien om den stackars ensamma gumman som legat själv i stugan. Med det sagt, så väljer jag sällan just det sovrummet ändå.

Hennes rum.

Det jag nu ska berätta om utspelade sig för ett par år sedan nu, en jul vi skulle fira tillsammans i stugan. Vi: jag, min man och vår lille son som bara var några månader då och mina föräldrar samt deras svarta yrväder till labrador.

När vi kom fram till huset ett par dagar innan jul låg snön tjock överallt, och mörkret var kompakt. Som stadsbo blir man alltid lika förvånad över hur mörkt det faktiskt kan bli, och hur mycket stjärnorna syns där jämfört med i storstan.

Det var rejält kallt i huset när vi kom in. Jag minns att min lille son gurglande skrattade åt rökplymerna som sköt ur våra munnar innan vi värmt upp huset ordentligt.

Vi kom överens med mamma och pappa om att vi skulle ta just det bortersta sovrummet eftersom de annars kanske skulle bli väckta av sonens eventuella nattliga uppvak, som kunde bli ganska skrikiga om man hade otur.

Hennes rum. Det vet jag att jag tänkte kort, men kom snabbt på andra tankar.

Natten till den 23 december vaknade jag mitt i natten av ett dovt mullrande ljud. Jag la en hand på vår lille pojke som sov mellan oss, men han sov gott snuttande på sin napp. Jag blinkade några gånger och satte mig upp i sängen.

Mitt framför sängen stod mina föräldrars labrador. Blick stilla som en svart skugga i mörkret. Han stod dock inte vänd mot oss, utan med nosen vänd mot det lilla spröjsade fönstret. Han morrade. Lågt och tyst, men nog var det det han gjorde. En kall ilning gick längs ryggraden, men jag viskade kallande på hunden som då verkade komma ur sin trans vid fönstret och glatt vaggade fram till min sida av sängen för att bli klappad. Han la sig sedan tillrätta på mattan nedanför sängen. Jag sjönk tillbaka ner på kudden. Jag hade lite svårt att somna om efter det, det var inte alls likt hunden att göra så. Jag låg och lyssnade på min mans snarkningar och vår lille sons tysta snusande och somnade till sist ändå.

Dagen därpå sken solen och vi ägnade oss åt lite julförberedelser, min man och min pappa högg en liten minigran bakom huset och mamma passade lillen medan vi tog en skidtur tillsammans med hunden som flög fram över snödrivor framför oss. På kvällen tände vi en brasa och hade vår årliga schackturnering. Vi drack glögg och åt skinkmackor med mycket senap. En perfekt uppesittarkväll.

Natten till julafton vaknade jag åter, denna gång av ett högt skrapande, gnisslande ljud. Jag satte mig kapprak i sängen, lyssnade först efter sonens gråt men han sov gott, precis som natten innan. Jag blinkade och såg mig omkring i mörkret. Ingenting. Inga ljud, ingen hund eller något. En fyrkant av månljus från fönstret lyste kallt på golvet.

Men i samma sekund som jag la huvudet på kudden hände något. Likt en ridå som dras för försvann sakta det lilla ljus som månen gav. Något utanför fönstret skymde det. Sedan, en enda hård knackning mot rutan. Därefter följde ett långt skrapande ljud.

En inre bild for genom huvudet: naglar mot det frostiga glaset. Absolut livrädd, tryckte jag mig ned i kudden och drog täcket under näsan. Jag försökte, utan att göra något ljud, att väcka min snarkande make, men det var som att försöka få liv i en död. Jag fick tyst inse att jag var ensam om det här.

Jag låg länge vaken på helspänn och lyssnade på tystnaden i mörkret men till slut måste jag ändå ha somnat, för rätt som det var kom min pappa in för att väcka oss med, den i vår familj, sedvanliga julaftonsbrickan: varsin kopp glögg och varsin slät sockrig saffransbulle.

Jag nämnde inget om mina två senaste nätter, jag ville ju inte förstöra vår fina julstämning. Men efter frukosten erbjöd jag mig att ta hunden ut på långpromenad. Jag försökte skrapa ihop mod för att gå runt knuten på huset och se om jag kunde se något vid vårt fönster, men följde istället efter den vilda, glada hunden som skuttade fram i de djupa drivorna. Snön gnistrade längs vägen och pudriga flingor som blåste i vinden fick luften att glittra i solskenet.

Under vår promenad tänkte jag på natten.

Det måste ha varit en dröm. Självklart var det det.

Jag njöt av vädret, och det var ju julafton, precis som jag älskar! Det sista lilla obehaget rann av mig, och jag kastade snöbollar till hunden som verkade lika lycklig han.

När vi kom tillbaka hem till stugan bestämde jag mig ändå. Jag skulle såklart gå och se efter vid fönstret för att bekräfta för mig själv att nattens händelse bara varit just en mardröm. Jag log för mig själv och skakade på huvudet åt min livliga fantasi medan jag pulsade genom den meterhöga snön runt huset.

Men redan när jag pustande tagit mig runt knuten anade jag något i snön. Precis framför vårt sovrumsfönster. För i snön, vända mot vårt lilla fönster såg jag tydligt två avtryck. Som om någon, fjäderlätt, någon som knappt vägt något alls stått där och kikat in.

I den meterdjupa snön, två tunna men tydliga avtryck av barfota fötter.

Vi hörde historien “Hennes rum”, skriven av lyssnaren Sanna Jonsson och uppläst av Rakel Josephson.

På temat saker som visar sig vara något helt annat än man trodde finns ett nordamerikanskt folkloristiskt fenomen som kallas “Not Deer”, “Orådjur” som man skulle kunna säga på svenska. Vittnesuppgifter brukar berätta om något som från början, på håll, ser ut som ett vanligt rådjur, men som ju närmare betraktaren kommer verkar vara off på något sätt. Det rör sig ryckigt och oregelbundet, som om det hade en extra led i benen, det har ögonen framåt och inte på sidorna av huvudet, och det visar framför allt ingen som helst naturlig rädsla inför människan.

På sajten Not Deer Magazine, som tagit sitt namn från detta fenomen, finns en text om Orådjuren, där ett intressant förslag framläggs. Kan de gamla historiska vittnesmålen om denna kryptid förklaras med en sjukdom? Det finns en sjukdom som heter avmagringssjuka, som drabbar hovdjur i Nordamerika. Det sjuka djuret får neurologiska symptom, börjar skaka och rycka, magrar av och dreglar, och dessutom slutar det låta sig skrämmas av människor. Kanske är alltså orådjuret ännu ett typexempel på något som framstår som skräckinjagande på ett sätt, men i själva verket visar sig vara tragiskt och kusligt på ett helt annat.

Hur det än är med den saken ska vi gå vidare i veckans avsnitt med en sista historia, som på sätt och vis knyter samma alla dessa trådar. Den heter “Den sjuka myren”, är skriven av användaren Saturdead på Reddit, och den som tipsade mig om denna historia hjälpte även till med dess översättning – tack för det, Erin Gäddnäs. “Den sjuka myren” läses av Ludvig Josephson.

Under mitt sista år på universitetet bjöds jag in att delta i en forskningsexpedition till våtmarkerna i Sjávnja i norra Sverige, finansierad av medlemmar i Arktiska rådet och lokala företag och organisationer.

Det var i början av maj. Jag och Roger Dawson, “Rog” kallad, flög till Stockholm och på Arlanda flygplats mötte vi upp Helene Ångermark från Kungliga tekniska högskolan. När vi anlände till Umeå flygplats slöt den sista medlemmen av vår expedition upp: Camilla Östermo från Luleå universitet. Återstod gjorde en lång bilresa norrut.

Sjávnjas våtmarker är enorma. Vi pratar 700 000 hektar myr- och våtmark precis ovanför polcirkeln. Under optimala förhållanden, och om vi bortser från allt som sömn, mat, terräng och väder, skulle det ta cirka 11 dagar att korsa till fots. I mitt huvud såg jag bilder av det döda träsket från Sagan om ringen, men Helene försäkrade mig att det inte var riktigt så dramatiskt.

Rog och jag hade egentligen ingen aning om vad vi skulle förvänta oss. Vår utrustning hade köpts åt oss, och svenskarna hade hand om allt praktiskt på plats. Vi skulle tillbringa fyra dagar på själva myren och fyra dagar för expeditioner. Och visst, vi hade erfarenhet av vilda djur och camping, men de arktiska myrarna är omöjliga att förbereda sig mentalt för.

Maj är en märklig tid i norra Sverige. Även om det tekniskt sett är vår, kan temperaturen fortfarande sjunka ner till minusgrader. Vädret kan variera från gassande hett på eftermiddagen till frost tidigt på morgonen. Så även om vi hade packat en mängd olika sorters kläder, skulle vi fortfarande bli tvungna att byta om oavbrutet.

Ju längre norrut vi kom, desto mer likadant började allt se ut. Långa vägsträckor som verkade leda ingenstans genom ödslig vildmark. Inget annat än mossa, undervegetation och klungor av spinkiga träd. Vi satt i bilen hela dagen, och tillbringade resan med att jämföra anteckningar och gå igenom våra planer, vår utrustning och rutten.

Expeditionens främsta syfte var att undersöka miljön för djuren som levde där. Samerna, som hade flyttat sina renhjordar norrut, hävdade att deras djur hade blivit sjuka av jorden där. Det hade också förekommit larm om minskad fiskpopulation och ökad fågelflykt i sydväst. Vi var där för att mäta möjliga gifter och förändringar i jordmånen för att om möjligt fastställa en orsak. För det behövdes provtagning. Jag tuggade på min sista ölkorv när Helene tog fram sin bärbara dator.

“Vi har märkt ut åtta platser där vi behöver ta prover”, sa hon. “Men Camilla och jag har diskuterat och vi tycker att vi borde hitta åtminstone en till plats längre ut på myren. Vi måste lämna stigen lite för att få några pålitliga resultat.”

“När diskuterade ni det här?” frågade jag.

“Du måste hänga med i gruppchatten”, sa Rog.

“Jag är med där, jag får bara inga aviseringar.”

“Då är du inte med.”

“I alla fall”, sa Helene. “Om vi ​​tar en omväg norrut efter tredje stället borde vi kunna hitta bra ställen innan vi går på det fjärde stället. Det borde fungera med ert schema också?”

“Ni är lokalborna, ni vet bäst,” sa Rog. “Jag överlåter beslutet till er.”

“Vi är inte lokalbor”, sa Camilla. “Helene bor i Stockholm och jag är från Luleå, det är fyra timmar med bil härifrån.”

“Så vi går in i det här i blindo?”, frågade jag. “Ingen av er har varit där förut?”

“Det är liksom poängen. Att bekanta sig med det”, sa Camilla. “För att få något för nästa grupp att jämföra med när de gör nästa expedition, om fem år eller så.”

“Allt handlar om långsiktigt samarbete”, sa Helene med ett leende. “Som det står på hemsidan.”
Rog lutade sig fram och klappade mig på axeln. Han höll upp telefonen framför mitt ansikte.

“Jag kollade precis, och du är inte med i gruppchatten.”

Det började dyka upp små byar längs skogsvägen. Tja, kanske inte byar, snarare glesa samlingar av hus. De låg i alla fall inom synhåll för varandra, vilket jag antar räknas som att vara grannar där uppe.

Husen var röda, hade vita hörn och plåttak. Hur någon kunde leva så isolerat var bortom mitt förstånd. Att mobiltäckningen ändå var så bra här uppe också.

Vi passerade en stad med ett namn med oerhört många vokaler, som jag inte ens kommer försöka uttala eller stava. Det var vårt sista stopp innan vi nådde våtmarkerna, så vi såg till att proviantera.

Camilla skaffade lite extra batterier.

När vi äntligen kom fram var det mörkt. Vi hade följt en grusväg de senaste 40 minuterna. Det fanns sex hus i en halvcirkel längs vägen, ett av vilka vi hade hyrt för natten. Resten var övergivna. Camilla släpade in sina grejer och föll ihop på vardagsrumssoffan. Helene tog gästrummet på nedervåningen. Det fanns ett till sovrum på övervåningen med tre mindre sängar, som jag och Rog fick disponera. Jag somnade i samma ögonblick som mitt huvud träffade kudden.

Följande morgon var alla uppe tidigt. Helene gjorde smörgåsar i köket medan Camilla dubbelkollade vår utrustning igen. Alla batterier laddade, alla behållare ordentligt märkta och sorterade. Hon var noggrann och vid halv sex var vi redo att sticka.

När jag klev ut genom dörren blev jag tvungen att ta ett ögonblick för att insupa luften. Dofterna kändes främmande, nästan exotiska. Under den strålande solen sträckte skogen ut sig, urgamla träd som ännu var vinterkala. Luften surrade av insekter och jag kunde höra fåglar på alla håll. Trots att vi fyra var de enda människorna på många mils avstånd kändes miljön väldigt levande.

Helene tog ledningen och Rog följde efter. Sedan var det Camilla, och till sist jag. Det fanns stigar markerade med orangea flaggor som visade vägen framåt.

“Någon som kan några bra låtar?” frågade Helene.

“Du kan lära oss någon,” sa Rog. “Gärna något vi kan uttala.”

“Så länge vi gör väsen av oss”, sa Camilla. “Det håller björnarna borta.”

De lärde oss en sång om små grodor som vi sjöng utan att riktigt förstå texten medan vi travade längs stigen, djupare in i våtmarkerna. Minuter senare stod det klart för mig att det inte skulle finnas en chans att navigera på myren utan de där små flaggorna; allt såg likadant ut. Träden, buskarna, mossan, allt såg identiskt ut i alla riktningar och inga tydliga stigar fanns att följa.

Vi sicksackade genom myren. Vi hade alla höga gummistövlar och täckbyxor, tillsammans med ryggsäckar som bara nådde halvvägs över ryggen, men det var ändå jävligt jobbigt att ta sig fram, och inom en kvart kunde jag känna en sveda som skulle kunna mynna ut i skavsår mellan låren.

Längre fram skulle vi behöva vada genom vattendrag som kunde gå oss upp till över knäna, och hur jag skulle hålla mig torr då hade jag svårt att förstå.

Vi nådde vår första provtagningsplats vid sju på morgonen. Camilla tog fram testutrustningen. Hon och Rog turades om att ropa vilka typer av prover de fick medan Helene spelade in allt på sin bärbara dator. Jag katalogiserade och lagrade allt. Det tog oss ungefär en halvtimme, allt som allt.

När vi packade ihop för att röra oss vidare till nästa ställe pekade Camilla på något i undervegetationen.

“Mycket djur här”, sa hon. “Titta bara.”

I min ögon var det bara mossa och vätska där hon pekade. Jag ryckte på axlarna.

“Hur säger man hjortron? Helene, vad är det på eng-”

”’Cloudberry’.”

“Just det. Här har de ätit upp hjortronen. Ser du kronbladen?”

“Vad fan är ett hjortron?” skrattade Rog. “Har aldrig hört talas om det.”

“Blir världens bästa sylt”, sade Helene.

“Nåja, vi kanske hittar dem lite längre fram”, sa Camilla. “Där det finns färre djur.”

Nästa anhalt tog oss ytterligare fyra timmar att nå. En stund gick vi runt i cirklar och blev till slut tvungna att använda GPS:en för att hitta tillbaka. När jag insåg att vi hade gått vilse fylldes jag av obehag. Att stå där ute med vatten upp till knäna och inga orangea flaggor inom synhåll… Det var otäckt. Men Camilla verkade oberörd.

“I värsta fall går vi bara rakt sydväst”, sa hon. “Så länge vi kan se solen kan vi navigera.”

Och hon hade ju rätt.

När vi kom till den andra platsen fanns där en fläck av torr barmark där vi kunde sätta oss ner en stund. Vi pausade för lunch. Helene ställde upp ett spritkök för att koka kaffe åt oss medan Camilla och Rog ordnade provtagningen. Jord, vatten, växtlighet, de missade ingenting.

”Fortfarande inga hjortron”, sa Camilla och petade runt mossan med fötterna.

“’Cloudberries’?”, sade Rog.

“Just. ’Cloudberries’. Alla är borta.”

“Är det konstigt?” frågade jag.

“Lite. Renar tar sig vanligtvis inte såhär långt ut på myren.”

Vi packade ihop och tog oss vidare. Tredje stället nådde vi strax efter middagstid. Det var några timmar kvar till solnedgången, så vi bestämde oss för att ta den planerade omvägen norrut. Camilla och Helene hade pekat ut en punkt på kartan där vi skulle kunna få mer tillförlitliga prover, och det skulle bara vara några timmar utanför leden. Det borde finnas gott om torr mark för att slå läger där också, så det störde inte vårt schema för mycket.

När vi gick av stigen och lämnade de orangea flaggorna bakom oss gick en rysning längs min ryggrad. Vi lämnade allt jag kände till och behärskade bakom oss. De där små flaggorna var den sista livlinan till civilisationen. Bortom dem var vi sannerligen ute i vildmarken.

Och fortfarande inga hjortron.

Vi slog läger vid åttatiden. Solen gick ner, men vi hade massor av ficklampor. Vi bytte kläder, slog upp våra tält och kröp ner i våra sovsäckar. Camilla läste en artikel om erosion och Helene laddade upp sina bästa bilder på Instagram. Vi hade fortfarande bra täckning här, otroligt nog. Rog tog anteckningar och dubbelkollade våra batterier. Sedan somnade han som en sten.

Men jag kunde inte somna. Jag vred och vände mig i timmar. Gång på gång slog jag upp ögonen och såg mig omkring i beckmörkret. Till slut kändes det meningslöst, så jag bestämde mig för att sluta försöka.

Jag gick ut ur tältet och gick runt en stund. Det var nästan midnatt, men horisonten var blodröd. Solen verkade mycket riktigt aldrig gå ner här. De glesa träden kastade långa skuggor över lägret.

En tanke slog mig. Vi hade glömt att sätta upp myggljusen. Det här stället borde svärma av myggor, men det fanns inte en enda. Allt var tyst. Inte en fågel, inte en insekt, ingenting. Bara knarrande grenar, försiktigt vajande i vinden. Jämfört med hur det hade känts när vi först klev ut på myren, var det här… dött.

Jag fick syn på något på avstånd. Bredvid vår campingplats sträckte en ankeldjup, vattendränkt mosse ut sig. Jag hade stått och tittat ut över den i minst tio minuter när jag insåg att ett av de få träden som stack upp i den inte alls var ett träd, utan en ren.

Jag hade misstagit dess horn för grenar, för den hade stått helt stilla och inte ens rört på huvudet.

Jag stod där och tittade på den i minst en halvtimme, och under hela den tiden rörde den inte en muskel. Inte en nackryckning, ingenting. Jag hade aldrig sett något liknande.

Till slut gick jag tillbaka till mitt tält. Jag fick knappt någon sömn den natten.

Renen var borta på morgonen. Jag berättade det för Camilla, och hon underströk att de var nervösa djur. Kanske hade just den här renen varit nyfiken, men sedan när den fått syn på mig blivit helt blickstilla för att undvika fara.

Vi fick våra extra prover tidigt den morgonen och började sedan röra oss österut, tillbaka mot huvudleden. Omvägen hade varit blöt och svår och vi alla hade våta strumpor. En irritation låg i luften. Camilla och Rog var indragna i en lång och stundtals animerad diskussion om bevarandeinsatser och EU-förordningar, medan Helene hela tiden stannade för att ta bilder till Instagram.

Vid niotiden hörde vi alla något på avstånd. Camilla och Rog tystnade och vi vred alla på huvudena och lyssnade. Först trodde jag att det var ett sårat djur. Det var ett stigande och fallande vrål, som ett högt fågelrop. Det tog oss några sekunder att inse att det måste vara en människa.

Ett monotont skrik, om och om igen. Exakt samma ton. Ett desperat, hjärtskärande dödsskrik.

“’Hjälp’”, sa Helene. ”Någon ropar på hjälp!”

Vi vände tillbaka och försökte röra oss mot ljudkällan, men ropet verkade bara bli svagare och svagare, som om den som skrek rörde sig längre bort. Vi försökte ropa till svar, men vet inte om det ens hördes hela vägen.

Efter ungefär en halvtimme kunde vi inte höra ropen längre. Rog var tydligt skakad och ansträngd, hans kinder var röda och ögonen tårfyllda. Camilla försökte hitta en förklaring, pratade om att det kunde ha varit ett djur, men kunde inte landa i vilket. Men det måste ha varit ett djur, fastslog hon gång på gång. Det bara måste det.

När vi tagit oss till den fjärde utmärkta platsen på kartan ville Camilla och Helene prata. Det var mycket som inte stod rätt till där ute, sade de. Inga fåglar, inga insekter. Ingen djurspillning, inga andra tecken på liv. De var överens om att det hela kändes fel.

Vi hittade tillbaka till huvudleden och dess orangea flaggor. Det var efter att ha följt dem en bit som vi snubblade på det i särsklass värsta vi sett under hela expeditionen. Över stigen hängde ett stort träd, mycket större än de andra i området, vars grenar spred sig brett över oss.

Och från grenarna hängde inte mindre än fyra renkadaver.

De var till synes upphängda där i sina egna horn. Deras ben var stela och krokiga. Torkade köttslamsor dinglade som rutten frukt. Klövarna knackade i varandra i den lätta vinden, som ett vindspel ur en mardröm.

Helene fick inte ens upp telefonen, hon och Camilla stod bara gapande och stirrade. Rog tittade på mig för att få en förklaring, men jag hade ingen. Camilla försökte säga något men tappade bort sig.

Hon samlade sig och gjorde ett nytt försök.

“Ibland, öh… Björnarna. De gömmer sitt byte.”

“Det här är inte… Det här är inte att gömma,” sa Rog. “Det här är att visa upp.”

“Jag vet inte vad annat jag kan säga.”

Vi såg oss omkring i området. Det enda vi upptäckte var konstiga ristningar i barken. Det var mest märken av de upphängda renarnas hovar, men också annat, sådant som såg avsiktligt inristat ut.

Vi gick vidare under tystnat. Ljudet av hovarna som slog i varandra i vinden förföljde mig. Jag kunde höra det för mitt inre om jag stannade upp och blundade. Helene hade tagit fram sin telefon igen och såg inte upp från den.

Vi kom till den femte platsen vid ettiden på eftermiddagen. Samma procedur igen. Camilla och Rog fick proverna, Helene antecknade, jag katalogiserade och packade ner allt. Vi åt sen lunch men kunde inte hitta någonstans att ställa upp spritköket för att göra kaffe. Det hade blivit glesare mellan barmarken, och än skulle vi fortsätta ännu längre ut på myren.

Trots att vi noggrant följde de orangea flaggorna blev vi flera gånger tvungna att stanna för att orientera oss. Vid en punkt borde det ha funnits en stor sjö på vår högra sida, men det fanns ingenting där. En sluttning ner i mer mossa, tom på träd. Om något såg det ut som att det kunde ha funnits en sjö där förut, men att den tömts på vatten. Helene tog några bilder, och Camilla var övertygad om att vi gått vilse. Det var omöjligt att en sjö skulle försvinna av sig själv, vi måste ha gått fel, oavsett vad GPS:en sa.

Ändå följde vi flaggorna. Vi kunde väl inte göra annat. Vi följde dem hela vägen fram till att leden tog slut, där de tog slut och lämnade oss att göra vår egen orientering. Klockan var strax efter två. Vi kom fram till ett enormt öppet område, där träden skingrade sig. Vi kunde se flera kilometer i alla riktningar.

Och någonstans där hörde vi det. Återigen, någon som ropade på hjälp. Samma monotona skrik, samma tonhöjd.

Den här gången ropade vi inte tillbaka. Istället stod vi bara där och lyssnade. Vi kunde urskilja minst två ljudkällor; en i nordost, en i väst. Skriken kom från två olika håll.

“Det måste vara en fågel”, sa Camilla. “Ett parningsläte, eller en-”

“Det är ingen jävla fågel”, viskade Helene. “Det är en människa.”

“Vad är mer troligt, Helene?” frågade Camilla. “Att ett par tenorer förföljer och ropar på oss, eller att vi hör ekon av en galen fågel?”

“Ingen av oss är ornitolog”, sa Rog. “Så vi kan inte säkert veta. Men nej, jag tror inte heller att det är människor som ropar.”

“Rösten säger ‘hjälp’”, sade Helene bestämt. “Fåglar kan inte uttala ‘l’ eller ‘p’. Ni får tro vad ni vill, men det där är inte fåglar.”

Vi betade av sjätte provtagningsplatsen och när vi kommit halvvägs till sjunde stannade vi för natten. Skymningen föll. I mitt huvud gick de där ropen på hjälp som vi hade hört ute på myren på repeat, tillsammans med klickandet av hovarna som stötte mot varandra. Jag tyckte jag såg horn röra sig bland de döda träden några gånger, och insåg att jag började bli paranoid.

Vi befann oss nu inför den mest avlägsna punkten innan vi kunde börja gå i en vid cirkel tillbaka, och det var nu det gällde att ta sig samman. Stukade någon foten här kunde det betyda att hela expeditionen behövde avbrytas. Camilla var dock självsäker. Med bara tre provtagningsplatser kvar att klara av skulle vi vara färdiga tidigare än planerat, sade hon.

Det fanns knappt torr barmark nog för att vi skulle kunna sätta upp våra tält, men genom att tränga ihop oss fick vi det att fungera. Men fukten verkade gå igenom tältduken och utanför öppningen hade jag en vattenpöl som gjorde mina fötter dyblöta. Det var ingen trivsam miljö.

Jag var dock dödstrött och föll snabbt in i en orolig, men välkommen, sömn.

Någon gång mitt i natten väcktes jag av att jag blev omruskad. Det var Rog. Han höll ett finger mot sina läppar och visade med en gest med handen mot örat att jag skulle lyssna.

Han hade inte behövt säga åt mig. Det var skriket igen – och det var mycket närmare.

Jag klädde på mig och kröp ut ur tältet. Camilla och Helene var redan uppe. Vi samlades alla vid utkanten av vårt läger och tittade ut över myren. Det var för mörkt för att se något, men den som skrek kunde inte vara långt borta. Camilla höll upp sin släckta ficklampa och tittade på oss. Vi nickade tillbaka. Vi var tvungna att se vad det här var.

Hon tände ficklampan.

En flock renar, säkert ett dussin stora djur, stod max tjugo meter framför oss. De stod i en halvcirkel, vända mot oss. De gjorde inte en rörelse. Ingen av dem hade ens blinkat när Camilla tände ficklampan. Vi stod alla som förfrusna, uppfyllda av den instinktiva oviljan att göra en plötslig rörelse. Renar ska vara skygga. Det här var helt onaturligt beteende.

Så rörde sig en av renarna. Den öppnade munnen, stirrade på oss och gav upp ett skrik. Dess röst var omisskännligt mänsklig. Renen ropade: “Hjälp”.

Helene slog handen för munnen och höll tillbaka ett ljud. Renarna började ropa, en efter en. Alla med samma mekaniska, identiska röst. “Hjälp.”

Det var så jävla otäckt.

Rog klev fram mot dem. Han försökte göra sig stor, sträckte ut armarna och viftade med dem upp och ner. Han ropade och skrek och försökte skrämma bort dem. De reagerade inte det minsta. Det vill säga, tills renen längst fram vände på huvudet och tittade på honom.

Den hävde sig upp, höjde sakta frambenen över marken och lutade sig bakåt. På några sekunder ställde den sig upprätt på bakbenen, som en människa. De andra samlades runt den, cirklade som ett stim hajar – allt medan de om och om igen ropade på hjälp.

“Provo… Provocera dem inte”, stammade Camilla. “De är… De är sjuka. De ser sjuka ut.”

“Vi borde gå”, sa Helene. “Nu genast.”

Ingen sa emot henne. Camilla stod vakt medan vi andra packade ihop så snabbt som möjligt, allt till ljudet av den oavbrutna kören av oregelbundna skrik på hjälp. Vi slarvade, men med tanke på hur mitt hjärta galopperade i bröstet var det ett mirakel att vi fick med oss någonting alls.

Rog och jag hade lyckats proppa ner tältet till hälften i väskan när vi hörde något. Rörelser i skogen, och ytterligare ett skrik på hjälp. Den här gången från andra sidan av lägerplatsen. Rog tog en ficklampa och vände sig ditåt.

När han slog på lampan kunde jag se ytterligare ett dussin ögonpar titta tillbaka på oss.

De här stod mycket, mycket närmare.

“De finns överallt,” flämtade Rog. “De finns överallt.”

“Det är… Det är en flock”, sa Helene. “Samerna, de brukade flytta flockar genom-”

Hon avbröts av ett annat skrik. Den här kom från en ren precis bredvid oss, bara en armslängd från Camilla. Men skriket var lägre, utdraget och mycket tydligare. Den upprättstående renen mitt i myren stod fortfarande kvar och stirrade på oss.

När skriket tystnade höll vi alla andan. Ingen ville göra något. Ingen ville röra på sig. Allt hängde på en tråd, och vad som helst kunde tippa vågen.

Sedan, kaos.

Hovar kom trampande genom lägret. Dessa enorma varelser på hundratals kilo löpte amok. De kraschade genom buskarna, krockade in i varandra, sprang med huvudet först in i träd, snubblade över stenar och rötter. De var som frenetiska hajar som vittrade blod.

En av renarna mitt i lägret stegrade sig, och sedan slog den ner på Camilla. Den hamrade med klövarna på hennes. Jag kunde höra hennes revben knäckas och all luft pressas ut ur hennes lungor. Hennes ficklampa föll ur hennes hand, rullade ner i det kalla vattnet och svaldes av mörkret.

Rog sprang, men kom inte långt. En av renarna bet tag i hans arm när han försökte ta sig förbi och drog ner honom på marken. Efter det var det inget som kunde stoppa dem. De klampade honom till en massa, med tunga klövar som krossade ben som om de vore okokt spaghetti.

Det var fullständigt fruktansvärt.

Jag kröp på alla fyra baklänges in i skuggorna och försökte hålla mig osynlig. De var så många, och fler och fler tycktes tillkomma, men de verkade bara se vad som fanns direkt framför dem. Jag var beredd på att en när som helst skulle springa över mig, men jag höll mig till marken och rörde mig långsamt. Mina händer sjönk ner i den decimeterdjupa mossan och fick det iskalla vattnet att flyta upp till ytan. Mina ådror värkte. Jag var omringad av skrik, och någonstans i kören av vrål i panik och renarnas psykotiskt enahanda rop på hjälp insåg jag att både Rog och Camilla hade tystnat.

En av renarna snubblade nästan över mig, och jag fick en spark i bröstet. Den var inte hård, den dödade mig inte, men jag är ganska säker på att jag bröt ett par revben. En annan trampade på mitt lår och slet upp ett öppet sår på en decimeter. Ändå, bit för bit, klarade jag mig undan.

Jag fortsatte framåt. Trots ljuden, trots smärtan, fortsatte jag.

När solen gick upp kunde jag inte höra dem längre. Det fanns inga sångfåglar, inga insekter; ingenting. Jag hade kollapsat i mossan och låg och flämtade som om jag sprungit ett maraton. Bara jag, solen och myren.

Jag använde det elastiska bandet från mina underkläder för att göra ett provisoriskt bandage över såret i låret, och använde torr mossa från ett träd för att suga upp blodet. Det var inte ett djupt snitt, men det kunde lätt bli infekterat. Jag kunde fortfarande stå, men jag kände det svida av smärta i bröstet för varje andetag jag tog. Jag kunde se ett blåmärke bildas, som gick direkt från blått till rödlila.

Jag var vilse. Jag var mitt ute i ingenstans, i princip helt utan utrustning. Min telefon var kvar i tältet.

Jag har aldrig varit så desperat i hela mitt liv.

Jag skrek och grät. Jag vet inte hur länge. Ena stunden ville jag lägga mig ner och bara vänta på att någon skulle hitta mig. I nästa ögonblick ville jag springa i blindo i någon riktning, vilken som helst.

Efter ett tag samlade jag mig. Jag tänkte på vad jag hade lärt mig om området och vad jag hade sett. Jag visste att det fanns säkra vägar, markerade av flaggor. Jag skulle också kunna använda solen för att navigera. Om jag gick rakt sydväst skulle jag snubbla över flaggorna igen. Därifrån behövde jag bara följa dem. Jag skulle antingen hitta tillbaka till där vi började, eller komma ut på andra sidan av våtmarkerna.

Det skulle bli en lång promenad i båda fallen, och det fanns inga garantier för att jag skulle klara det.

Men jag var tvungen att försöka.

Jag försökte att inte tänka. Bara gå. Jag fokuserade på vägen framför mig och solens position – allt annat var oväsentligt. Men varje plötslig minnesbild av vad som hände den natten kändes som en kniv i magen. Som när Camillas ficklampa försvann i det mörka vattnet. Rogers skrik när han bets i armen.

Den enda jag inte visste hur det hade gått för var Helene.

Jag hoppades att hon mot alla odds klarat sig. Att hon hade fått samma idé som jag. Kanske skulle jag stöta på henne längre fram. Om inte, skulle jag berätta för polisen att det var minst en person som saknades. Att de måste skicka en räddningspatrull.

Jag måste ha gått i timmar. Det är overkligt att gå i ett område där allt du hör är dig själv. Det finns vanligtvis någon form av ljud; bilar som passerar, fåglar som sjunger, vattendrag som forsar. Något, någonstans, hur långt bort det än hörs ifrån. Men där ute fanns ingenting. Bara det ständiga knastrandet av torra grenar som knäppte under mina hälar där jag haltade fram, steg för steg.

Jag tappade all tidsuppfattning och svajade fram och tillbaka mellan målmedvetenhet och instinktiv panik. Men under ett ögonblick av klarhet stannade jag för att lyssna.

Det var skriken igen.

De var framför mig, så de följde inte efter; de verkade bara röra sig godtyckligt i området. Jag ryckte till när jag såg grenar röra sig i vinden. Min utmattade hjärna trodde att det var horn. Jag hukade mig ner och lyssnade.

Helene.

Det här skriket var inte som de andra. Det var inte samma ljud, om och om igen. De var annorlunda och oregelbundna. Hon skrek inte på hjälp, utan av smärta. Men hon levde.

Nu hade jag två val. Jag kunde försöka fortsätta röra på mig tills jag hittade flaggorna, och bara hoppas på att komma ut på något sätt. Eller så kunde jag försöka hitta Helene och hennes saker. Det var hon som hade haft GPS:en.

Det var en kamp mellan mina instinkter och mitt förnuft. Men jag skulle sätta mig själv i fara hur jag än gjorde. Om jag kunde hjälpa henne på något sätt så var jag tvungen att försöka. Jag kunde åtminstone försöka få tag på några förnödenheter.

Jag följde Helenes skrik. Hon var på väg rakt norrut, längre ut på myren. Hon var alltså i rörelse. Sakta men säkert. Jag mätte avståndet. Efter ett tag slutade hon skrika. Jag trodde att hon kanske hade svimmat.

Det tog mig ungefär en timme av letande innan jag hittade något. Det var ett ungt, tunt träd som hade fått alla löv bortrivna och täckts av blod, som om någon hade tagit tag i botten av det och dragit sin blodiga hand längs det. Det var tydliga röda fläckar över löven. Det fanns inget spår att följa, men jag kunde höra något som rörde sig norrut. Kanske fler renar. Kanske Helene.

Marken började bli lerig. Solen hade torkat ut den här delen av myren. Så började jag höra skrik igen, på håll, men det var inte Helenes. Det var ingen människa som skrek, utan de där djuren igen. De där varelserna som låtsade vara människor.

Men de var fler nu. Så många fler. Jag kunde höra hundratals olika röster skrika om och om igen, skrika på hjälp.

Jag tvingade mig själv framåt. Jag var tvungen att se. Att veta. Om Helene var död eller om hon fortfarande levde.

Jag stapplade över en liten kulle, och efter det, undvek nätt och jämt att falla ner i en avgrund. Jag hukade mig vid kanten och tittade ner.

Det måste ha varit en djup sjö som på något sätt torkats ut. Tvärsöver botten löpte en djup spricka i leran, som blottade en kolsvart underjordisk grotta. Jag kände lukten av mossan som torkade i solen. Det måste ha varit mitt på dagen, och solen kastade hårda skuggor över myren.

Där nere fanns hundratals renar. Kanske tusentals. Vissa resta på två ben, andra som rusade på alla fyra. Alla rörde sig i en cirkel runt sprickan i marken, där något massivt rörde sig.

Några av renarna släpade med sig saker. Köttstycken. Döda fåglar och fiskar. Jag kunde ha svurit på att en av dem släpade med sig delar av Camillas tält. De var prydligt uppradade och turades om att dumpa gåvorna de hade med sig ner i sprickan. De som inte hade något att bidra med stannade vid sidan av och åt. Allt såg så annorlunda ut i det skarpa ljuset, jag kunde ha svurit på att mossan och blommorna de åt av såg konstigt blå ut.

Och där, bland bråtet, låg Helene. En ren släpade hennes lealösa kropp genom leran och släppte den framför hålet. Jag kunde se hennes huvud och mun röra sig, men om hon sade något gick det inte att höra över renarnas klagande skrik.

Men för en kort stund kunde jag svära på att hon såg mig. Det var bara ett ögonblick. Hennes huvud stannade upp med ansiktet riktat mot mig.

Sedan, utan ett ljud, dök något upp ur springan. Renarna blev alldeles tysta. Långa, benvita fingrar, som inte var fingrar utan någonting helt annat, stora nog att vira sig runt hennes bröst. De steg upp ur sprickan i leran och tog tag i Helene, och så drog det henne nästan varsamt ned i mörkret.

Hennes bara fötter var det sista jag såg innan hon försvann.

För ett ögonblick blev renarna tysta. Sedan skar ett högt, våldsamt och blött kras genom luften. Det kom ur hålet i den uttorkade sjöns botten. Några sekunder senare gav renarna ifrån sig ett nytt ljud.

Den här gången med Helenes röst. En trött, knappt medveten röst.

“Kom ner”, sa de. “Hjälp mig.”

Dessa ord sade renarna. Från början bara några få, sedan allt fler, tills alla upprepade dem som ett mantra. Med hennes röst.

De hemska skriken hade ersatts av en döende viskning. En viskning som hade varit riktad till mig.

Jag var för rädd för att röra mig. Jag låg kvar där och fortsatte titta på dem. Då och då kom de där stora benvita fingrarna fram. Ibland för att peta ut något oätligt, ibland för att ta tag i en ren och dra den med sig ner i djupet. Vid ett tillfälle rörde ett av de vita fingrarna pannan på en ren, vilket fick den att resa sig på bakbenen. De som stod upp verkade vara av stor betydelse, eftersom de andra kretsade runt dem.

Det fanns ingen att rädda längre, och ingenting kvar för mig att se. Allt som återstod var för mig att rädda mig själv.

Jag kravlade iväg från avgrunden, vände om och fortsatte söderut. Då och då hörde jag dem. Viskningar som letade sig fram över den glesa vegetationen.

“Kom.”

“Kom och hjälp.”

“Hjälp mig.”

De där varelserna fanns överallt, och de letade efter mig. Renar har ett fantastiskt luktsinne. Jag tog vid något tillfälle ett kort dopp i unket sjövatten, fortfarande med kläderna på, för att kamouflera min lukt. Såret i mitt lår skulle definitivt bli infekterat.

Jag haltade fram genom undervegetationen och stannade bara för att lyssna efter dem, eller söka tecken på om de var i närheten.

På kvällen hade jag fortfarande inte hittat några flaggor. Smärtan i benet brände så mycket att jag inte kunde stödja mig på det längre, och mina muskler värkte. Jag var konstant andfådd eftersom jag inte ville dra in för mycket luft i mina lungor. Men jag var tvungen att fortsätta. Risken var stor att jag skulle dö där ute om jag var tvungen att tillbringa natten utan skydd. Temperaturerna kunde lätt sjunka till minusgrader och jag var lättklädd och genomblöt.

När den blodröda solnedgången väl började glimma i fjärran insåg jag att tiden höll på att rinna ut.

Mina händer skakade och jag kunde knappt röra mig, ibland knappt ens stå. Jag ville av hela mitt väsen bara sätta mig ner och hoppas på att allt skulle vara bra till morgonen. Det skulle vara så lätt att lura mig själv att göra det, men jag bara fortsatte, halvt medveten om min miljö, med blicken fäst i myren.

Jag stannade upp. Något stort stod framför mig.

Jag fick en glimt av ögon som reflekterade den nedgående solen. För ett ögonblick fäste de sig vid mina. Och en sekund senare bröt renen ut i galopp.

Jag trodde att det var ute med mig. Jag hade ingen kraft att kämpa kvar i mig. Jag vände mig om för att springa, men jag kom bara några steg fram innan jag snubblade och föll ihop.

Sedan kom ett skott.

Renen föll ner på marken bredvid mig. De där stora svarta ögonen mötte mina. Den kämpade för att andas.

“Hjälp… hjälp mig”, viskade den med Helenes röst. “Kom ner. Kom och hjälp mig. Kom.”

Den förstod inte vad den sa. Det var bara… ljud. Men det var något där, och när renen öppnade munnen för att tala igen, fick jag en skymt av det. Något långt, smalt och benvitt, långt ner i halsen.

Det började sträcka sig upp ur svalget.

Sedan, ännu ett skott.

Jag blev bländad av en ficklampa. Det var tre män som alla pratade svenska. Alla klädda i någon slags skogsarbetarkläder, med truckerkepsar. Gula reflexvästar. Jag sa att jag inte förstod, och de bytte till engelska med kraftig brytning.

“Amerikansk?” frågade en av dem.

“Amerikansk,” sa jag. “Vi… det var… jag…”

“Attack, ja? De attackerar”, nickade han. “Vi vet, vi vet. Kom.”

De tre männen släpade iväg renen, band ett rep runt dess horn och hissade med stor ansträngning upp den i ett närliggande träd. Precis som i trädet vi hade sett bara några dagar innan.

“Håller dem här,” sa mannen som hjälpt mig. “Gör en… gräns?”

“Som en… en varning,” tillade jag.

“Ja, som en varning”, nickade han. “De förstår.”

Vi tittade upp på den döda kroppen som hängde i trädet.

“De… smartare, här. Vet mer.”

De förde mig tillbaka till deras basläger. Cirka åtta personer som bodde i husvagnar. De gav mig nya kläder, varmkorv och öl, och lät mig värma mig vid brasan. De desinficerade såret i mitt lår och sydde ihop det. Medan jag försökte sova bort min stigande feber ringde de polisen och amerikanska ambassaden i Stockholm.

Och nästa dag satt jag på ett plan tillbaka till USA, som om ingenting någonsin hänt.

Efterverkningarna har varit i stort sett… inga. Händelsen klassades som en olyckshändelse, en djurattack, och avfärdades. Jag pratade med några personer på universitetets samarbetskansli om det, och de kallade det en “verkligt beklaglig olycka” och bad mig att “förbli diskret” för att inte avskräcka framtida klimatförändringsstudier. De verkar fortfarande i det området, förresten. Jag har inte fått några svar på vad de har gjort med jordproverna, eller om de någonsin undersökt fenomenet vi bevittnade ute på myren. Allt jag vet är att ingen vill prata med mig om det.

De enda jag har fått svar från var jägarna som räddade mig. De var ivriga att dela med sig av sina berättelser och hävdade att alla vägrar lyssna. Jag har fortfarande mejlkontakt med några av dem, och mycket av vad de säger är svårsmält.

Det var ett skalv i myren, säger de. Något kom upp ur sjön. Det tog makten över djurlivet i området. Det lockade till sig renar från lokala samiska hjordar. Det verkar också växa och bli större eller mer flertaligt. Det enda som kan stoppa det är omedelbart och våldsamt motstånd.

Men med tiden har det verkat kunna lära sig hur man gör för att försvara sig, och slå tillbaka.

Det här var ett tag sedan, och jag känner mig inte bekväm med att avslöja för mycket om de här händelserna. Jag vill inte ge någon en anledning att hitta och tysta mig. Men jag vet att det här kommer att hända igen. Något liknande hände i West Virginia redan 2013. En sjö dränerades i Greenbrier Valley, och sedan bröt helvetet löst.

Det är bara en tidsfråga innan det händer någonstans där det inte är lika ödsligt.

Och när det gör det, kom ihåg:

Det verkar lära sig.

Signaturmelodi

Vi har hört “Den sjuka myren”, skriven av användaren Saturdead på Reddit och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har veckans avsnitt av Creepypodden nått sitt slut. Var avsnittet som det verkade? Kommer nya djup öppna upp sig, om ni bara tänker en stund på vad ni hört och vad dessa historier verkligen innebär? Tiden får utvisa. Och det första den kommer utvisa är att vi hörs igen om två veckor – som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.