Avsnitt 234: Det där du aldrig kunnat glömma

När jag var yngre, någonstans runt tjugofem, var jag ihop med en kille, vi kan kalla honom Andreas. Jag träffade honom genom Aftonbladets bloggar. På den tiden hade tidningen ett bloggcommunity där vem som helst kunde skapa sin egen blogg. Man hade sina favoritbloggar och man kommenterade hos varandra, skapade relationer, ja, vissa bloggare blev man till och med kompis med ”IRL”.

Det som var så fint med att träffa någon på det här viset var ju att man föll för texterna personerna skrev. Det kändes liksom mer äkta än dejtingsajterna (jo, sådana fanns redan då, fast de hette typ Spray och Efterfesten.com istället för Tinder).

Andreas texter var speciella. Han kunde verkligen skriva. Jag föll för dem, och för honom, stenhårt. Hans meningar var så vackra och han skrev med både allvar och humor. Ibland skrev han viktiga inlägg om samhällsstrukturer och världsproblem. Ibland skrev han inlägg om vardagen, om musik, platser han besökt och små händelser i livet.

Jag läste allt han skrev och kommenterade ofta under hans inlägg. Försökte att inte vara allt för uppenbar – det gick väl sådär. Men jag ville så gärna vara en del av hans liv. Jag ville att några av de där små vardagsbetraktelserna någon gång skulle handla om mig. Till min stora lycka lade han till mig på MSN och vi började chatta. Jämt. Till slut bestämde vi att jag skulle hälsa på honom i Stockholm. Jag bodde i en mindre stad ett antal mil norrut och satte mig utan några betänkligheter på tåget till huvudstaden.

Andreas mötte mig på centralen och allt jag hade föreställt mig att han skulle vara, stämde. Vi hade en magisk dejt. Först begav vi oss till Gröna Lund och åkte karuseller tills de stängde, vi åkte allt. Till och med sådant som jag egentligen inte vågade åka. Sen hängde vi i Gamla Stan och drack öl och när pubarna stängde drev vi runt i försommarnatten ett tag innan vi tog pendeln hem till Andreas. Det kändes så självklart att jag skulle följa med honom hem. Allt kändes så självklart med honom. Med oss.

I hans lilla andrahandsetta i Jakobsberg drack vi te till framåt småtimmarna. Vi pratade om musik – båda gillade Dylan. Vi pratade om livet. Vi pratade djupt och ytligt. Om vad vi tyckte om, och om vad vi inte gillade. Vi somnade till slut, jag som en liten sked i hans stora famn. När jag vaknade var det morgon och han hade gjort kaffe.

Den kvällen, när jag var hemma igen, såg jag att han hade skrivit om mig i sin blogg. “Hon” hette inlägget. Hon med stort H genom hela texten. Jag var så lycklig. Jag var nog kär redan då, efter den där sagolika första kvällen tillsammans.

Vi började ses. Eftersom jag pluggade på distans på högskolan och han jobbade i Stockholm så föll det sig naturligt att vi jämt var hemma hos honom. Ganska snart flyttade han till en annan andrahandslägenhet, i Bromma. Den ettan var så liten att soffan också var en säng eller om det var sängen som också var en soffa. Jag minns inte vilket. Det var där, efter att vi hade setts ganska intensivt i några månader, som det hände första gången.

En natt vaknade jag till, sådär som man gör ibland. Det måste ha varit tidig morgon. Det hade börjat ljusna ute men lägenheten var fortfarande dunkel. Då såg jag Andreas stå ute i den mörka lilla hallen och betrakta mig.

”Vad gör du?”, frågade jag. Men han svarade inte. Bara stod där och tittade på mig.

Jag frågade igen, högre och lite irriterat. Men han stod fortfarande bara helt stilla med sina gröngrå ögon fästa i mina. Jag kände hur hjärtat började slå fortare och jag sträckte mig efter lampknappen till golvlampan. Undrade var min mobil fanns. Tänkte att jag kanske egentligen inte alls känner den här killen. Men när jag tände lampan var hallen tom. Andreas låg bredvid mig, vänd mot väggen och sov.

Vi pratade om händelsen morgonen efter. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag hade så tydligt sett honom stå där i hallen och titta på mig. Men samtidigt kunde han ju inte ha gjort det. Andreas sa att jag kanske hade drömt. Ibland kan drömmar kännas väldigt verkliga, särskilt om man håller på att vakna. Sedan skojade han om att det var ett spöke och gjorde låtsasläskiga ljud.

Jag skrattade åt det sista. Men det fanns en olustkänsla i mig som inte ville släppa taget. Jag var ärligt talat lite lättad över att jag skulle åka hem samma dag. Jag hade några föreläsningar som var på plats i skolan och behövde vara i min stad. Under dagarna vi var isär bleknade minnet av Andreas i hallen. Jag började själv avfärda det som en dröm. Eller inbillning. En synvilla kanske.

Nästa gång skulle han besöka min stad. Han hade tagit ledigt från jobbet i några dagar och jag var så glad över att han skulle komma hem till mig för första gången. Vi hade ändå varit ihop ett tag. Nu skulle han få se hur jag bodde, min mysiga lilla tvåa. Och han skulle få träffa min familj.

Jag stod på balkongen och såg när han kom åkande i sin gamla Volvo. Vi vinkade åt varandra och jag sprang ner. Det var tidig höst, löven brann och solen värmde i den krispiga luften. Vi hade ett par härliga dagar. Jag visade honom stan och vi åt middag hos mina föräldrar, som älskade honom. Vi drack vin och lyssnade på musik och pratade halva nätterna. En kväll drack jag ett glas för mycket, blev lite snurrig och kände att jag behövde gå och lägga mig.

Andreas satt kvar uppe. Han hade en text han ville få ur sig, sa han. Jag låg en stund och lyssnade på knattret från hans tangenter, log när jag tänkte att han kanske skrev om mig. Om oss och de fina dagar vi hade haft tillsammans.

Den natten vaknade jag av att jag var torr i munnen. Huvudet dunkade och jag behövde verkligen en huvudvärkstablett. Jag låg inklämd mellan Andreas rygg och väggen och var tvungen att krångla mig över honom för att ta mig ur sängen. När jag hade lyckats, utan någon vidare grace, vände jag mig om för att kolla så att jag inte hade väckt honom. Hans ögon var vidöppna. Han låg där och tittade på mig. Jag hade uppenbart väckt honom. Jag skulle precis be om ursäkt när jag såg att hans mun började röra sig. Den drogs långsamt uppåt i ett brett leende. Glädjelöst, som ett grin. Han gjorde mig rädd, riktigt rädd. Jag skyndade mig bort till sovrumsdörren och tände taklampan. Jag skulle precis börja skälla ut honom när jag i ljusets sken såg att hans ögon var slutna. Hans andhämtning var djup. Och ur hans hals kom små svaga snarkningar. Han sov. Djupt.

När jag väckte honom förstod han inte alls varför jag var så upprörd. Helt klart måste jag ha inbillat mig, sa han, lite irriterat den här gången.

Det kändes som om jag höll på att bli galen.

Dagen efter fanns det inget spår av irritation kvar hos Andreas och vi pratade ingenting mer om nattens händelse. Han ville åka ut i skogen och plocka svamp. Jag tyckte att det lät som en bra idé. Frisk luft och en tur i skogen var nog precis vad jag behövde. Vi packade matsäck och drog iväg. Det blev en fantastiskt fin dag. Vi hittade hur mycket trattkantareller som helst och när vi kom hem satt vi tillsammans vid mitt köksbord, rensade svamp och lyssnade på radio – som ett par pensionärer. Jag trivdes i den stunden. Jag trivdes så mycket i hans sällskap och nattens händelse bleknade bort allt mer. Eller om jag förträngde den.

Men senare när vi skulle sova kunde jag inte komma till ro. Jag låg och vred på mig så länge att jag till slut gav upp. Istället lade jag mig i soffan i vardagsrummet och tittade på en film, The Notebook. Jag hade sett den flera gånger och måste ha slumrat ifrån den för när jag öppnade ögonen nästa gång rullade eftertexterna. Jag stängde av och klev långsamt upp från soffan, försökte vakna till så lite som möjligt på vägen till sovrummet.

När jag gick genom hallen såg jag i ögonvrån något röra sig i köket. Jag vred på huvudet och fick syn på Andreas. Han stod på alla fyra på golvet i köket och kikade fram bakom dörrkarmen. Jag hade under den här tiden blivit osäker på mina egna sinnen. Men rädslan var äkta.

”Nu får du ge dig!”, sa jag högt och även fast jag försökte låta stadig på rösten så sprack den. Då lade han huvudet på sned och backade på alla fyra tillbaka in i kökets mörka skuggor. Jag vågade inte gå efter, vågade inte tända lampan. Vet inte om jag var mest rädd för att se Andreas där på golvet eller för att inte göra det. Av samma anledning ville jag inte gå och lägga mig i sängen heller. Så jag låste in mig i badrummet, satt där på badrumsmattan och grät i vad som kändes som en evighet.

Jag vaknade av att Andreas försiktigt knackade på badrumsdörren.

”Hallå? Vad gör du där inne? Du har varit där jättelänge.”

Det fanns skratt i hans röst. Han var glad. Han var sig själv. Snälla, fina Andreas med de vackra orden. Men jag förmådde inte gå ut. Sa till honom genom dörren att jag mådde illa, att jag kräks. Det är nog magsjuka, sa jag. Eller svamparna. Hur som helst är det nog bäst att du åker hem. Han svarade att han ville stanna. Han ville ta hand om mig. Tårarna sved i mina ögon när jag insisterade på att han skulle åka. Så han åkte.

Efter att ha duckat hans samtal i ett par dagar gjorde jag slut med ett sms. Fegt, jag vet. Men jag vet också att jag inte hade klarat det på något annat sätt.

Jag raderade min blogg från Aftonbladet, tog bort Andreas från MSN och Facebook. Jag vet fortfarande inte vad som hände. Om det var jag, om det var han. Eller om det var något helt annat. Men jag har aldrig sett Andreas igen, varken den har var dagtid eller den han var på natten.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var lyssnaren Minnas berättelse “Vi kan kalla honom Andreas”, uppläst av Rakel Josephson.

Den här historien faller i viss, ganska speciell kategori lyssnarmejl som skickas till creepypodden@sr.se. Det är något med tonen i dem. Berättelserna innehåller inget makalöst, inga duschar i Danmark eller getmän i skogen. Ofta är de uppenbart inte ens uppbyggda som spökhistorier, utan genomtänkt dramaturgi och tillfredsställande twists i slutet, utan desto tydligare bara raka beskrivningar av sanna, levda erfarenheter.

Men å andra sidan handlar de inte bara om oförklarliga rörelser i gardinerna eller skuggor i ögonvrån. De beskriver händelser som tydligt står ut – som kanske inte kan hittas på, utan bara upplevas, trots eller på grund av att de strider mot all logik. Och man märker när man läser dem att det är sådant som i slutändan förändrar ens liv. Som har satt något grundläggande ur spel, fått en att ifrågasätta allt som varit.

De är spännande, dessa historier, av just detta skäl. De släpper in en i vardagen runt om i landet. Det blir som en guidebok till vanliga svenskars liv, berättad genom historierna de själva aldrig kunnat glömma.

Det där gäller mer än bara berättelser, förresten. Nyligen kom ett mejl från en lyssnare som hette Emil, som berättade följande:

“Min kompis har en kollega som bodde ensam med sina två katter i en gammal omgjord väderkvarn i Skåne. Hon provade att använda en sån ‘sleep recorder’-app som spelar in ljuden under natten. Mest för att höra om hon själv pratar i sömnen, för skojs skull.”

Emil berättade vidare att en morgon vaknade kompisens kollega med en ljudinspelning vars ljudvågor såg mycket händelserika ut. Inspelningen hade gjorts klockan två minuter i sex på morgonen, då hon fortfarande hade sovit djupt. Hon lyssnade på den, och blev så illa berörd att hon en tid senare faktiskt tog steget och flyttade därifrån. Emil skrev vidare i sitt mejl:

“Jag fick ta del av denna inspelning för ett tag sedan, och har under en längre period övervägt att skicka den till er. Jag kan fan inte förklara detta på något sätt. Kan ni?”

Jag är ledsen Emil, men jag kan inte heller förklara ljudinspelningen. Den är faktiskt oförklarligt, även om ljudet på den är klart igenkännligt. Den är bara 13 sekunder lång. Nu ska ni få höra den.

Ja, det finns inte direkt något att tillägga.

“Personligen är jag den som gärna går till botten med något sånt här, för det måste finnas en logisk förklaring”, skrev Emil i sitt mejl och fortsatte: “Men att höra vad som verkar vara två kvinnor som gapskrattar i mun på varandra är bortom all logik för mig. Vem gör ens det kl 05:58? Och att min kompis kollega valde att flytta betyder enligt mig att hon inte heller kunde hitta en logisk förklaring.”

Nä, om det här gått till som det beskrivs så finns det faktiskt ingen logisk förklaring till hur denna inspelning kunde göras när en kvinna låg ensam och sov i samma rum. Det är helt enkelt bara en sådan där sak hon aldrig kommer kunna glömma.

Och nu, kanske inte vi andra heller.

Apropå spöklika ljud och ljudinspelningar så handlar historier vanligtvis om hur de antyder existensen av någon annans redan levda liv. Men nyligen kom en historia in, som vände på det där. Jag kunde inte glömma den, och här är äntligen ett avsnittstema där den passar in. Så vi ska höra Ludvig Josephson läsa “Ljuden”, skriven av en lyssnare som kallar sig Våning 16.

Jag bor i en lägenhet intill Södersjukhuset, på Södermalm i Stockholm. Det är ett av Sveriges största sjukhus och stod klart i slutet på 40-talet. Några år senare byggdes ett stort hus enbart avsett för personal på det nybyggda sjukhuset. I en av dessa före detta arbetarbostäder – som numera är vanliga bostadsrätter och några hyresrätter – bor jag. I det här huset har många människor bott i de senaste 70 åren.

Inte för att göra det jag strax ska berätta mer skrämmande än vad det redan är – men för att beskriva området ytterligare – bör jag nämna dess mörka, och för många okända, historia.

Området kallas Rackarbergen. När pesten drev fram som värst under 1700-talet i Stockholm användes det här området som gravplats. Området hette på den tiden Grins hage.

“Ovanför pestgravarna i Grinds hage reste sig Rackarbergen, en synnerligen ökänd utkant, där bödelsdrängens – rackarens – stuga stod och där man riskerade att bli rånad eller mördad av de ligor som höll till i trakten.”

Det skriver författaren Stieg Trenter i boken “Söder – en stadsdel med profil’

Han skriver också att man, när sjukhuset byggdes, hittade ett tiotal huvudlösa skelett i en bergsskreva ungefär där uppfarten till sjukhuset nu går. Skallarna hittades begravda en bit därifrån.

Idag finns, vad jag vet, inga synbara tecken kvar på platsens makabra historia. Istället ligger här alltså detta enorma sjukhus – samt några servicebyggnader, en psykiatrisk akutmottagning för ungdomar,ett barnsjukhus, ett patienthotell och några relativt nybyggda bostadshus.

Och så mitt gamla bostadshus då.

Jag har bott här i många år nu. I alla år helt själv.

Händelserna jag vill berätta om startade bara några veckor efter att jag hade flyttat in.

Det började en helt vanlig dag när jag var hemma i lägenheten.

Jag bor i en hörnlägenhet och har bara grannar precis bredvid mig och under mig. Ovanför mig finns bara förråd. Som nyinflyttad hade jag förstås inte hunnit skaffa mig en uppfattning om mina grannar.

Men från lägenheten under mig hörde jag vid ett tillfälle den här dagen ett slags sorl, likt rösterna från kanske 10-20 personer. Det ekade litegrann och lät exakt som när folk pratar i ett tomt, kalt och omöblerat rum.

Aha, tänkte jag, grannen under mig är också nyinflyttad och håller på att flytta in. Eller möjligtvis har någon slags mingel i sin ännu ej helt färdiginredda lägenhet. Det enda som var lite märkligt var att sorlet liksom tystnade tvärt i en kort stund för att sen återuppstå.

Sen tänkte jag inte mer på det.

Några veckor gick och jag bekantade mig allt mer med mitt nya boende.

Jag insåg att jag bor i ett väldigt robust och välbyggt hus med tjocka väggar. Det blir väldigt varmt på sommaren. Stänger jag balkongdörren och fönstren blir det nästan helt tyst. Bruset från människor, taxibilar och bussar utanför sjukhuset hundra meter bort tystnar. Och framåt eftermiddagen och på helgerna tystnar även den aktiviteten, då sjukhusområdet faktiskt blir en väldigt lugn och stillsam plats för mig. Även med balkongdörren öppen.

Mina grannar hör jag nästan inte alls. Är det fest hos grannen bredvid mig märker jag det knappt och det är ingenting som stör.

Inte för att jag vill snoka i onödan, men jag bestämde mig för att kolla upp grannen under mig. Jag hade bara mött henne i hissen några gånger och sett hennes namn på dörren, när jag tog en vända genom korridorerna i våningarna under mig. Det finns ju som bekant en massa webbsidor där man snabbt kan ta del av offentliga uppgifter. Till exempel hur länge en person har bott i en bostad.

Det var här den första känslan av obehag infann sig. Jag upptäckte att min granne på våningen under mig hade bott där…i flera år.

Vad i hela friden var det då jag hade hört, från det som jag uppfattade som ett mingel från en tom lägenhet?

Tiden gick. Minns inte om det var veckor eller månader. Men så en dag, så hörde jag på nytt ett sorl. Och det var exakt samma sorl jag hade hört tidigare. Röster som pratade i mun på varandra, som lät som att de studsade mellan väggar. Och även denna gång upprepade sig exakt samma mönster. Sorlet pågick i några sekunder för att sen upphöra tvärt i någon sekund, för att därefter återupptas och sen återigen sluta tvärt.

Och det här skulle bara vara början.

En dag när jag satt i soffan hörde jag plötsligt ett nytt ljud. Och den här gången var det mycket tydligare. Ljudet jag hörde kom från en bebis som gråter. Högt och tydligt. Och den här gången lät det inte som att det kommer från en grannlägenhet. Det lät som att det kom inifrån min egen lägenhet.

Eftersom jag hade balkongdörren öppen och visste att det trots allt kunde eka mellan husen utanför tänkte jag, jaja, det är väl bara jag som är ovan med hur ljud studsar här i området och rakt in i min lägenhet. Det måste vara en granne som gått ut på balkongen för att vagga och trösta sitt nyfödda barn – eller nåt.

Men så gick det en tid igen. Och nu började det bli obehagligt. Exakt samma barngråt upprepade sig igen. Balkongdörren? Den var stängd. Fönstren? De med. Det var som att barngråten – som bara varade i några sekunder för att sen sluta tvärt – uppstod mitt framför mig. Ska jag peka ut en punkt i lägenheten där ljudet kom ifrån så får det bli hörnet bredvid tv:n. Men där fanns ju bara ett eluttag och några sladdar.

Exakt samma ljud.

Vad. Är. Det. Som. Pågår.

En tid senare, när jag stod i hallen, så hörde jag ett tredje ljud.

Och nu började det bli både obehagligt och löjligt på samma gång. Hade jag hittat på hela den här historien – vilket jag inte har – så hade jag försökt komma på något betydligt mindre klyschigt för att verka trovärdig. Men den här gången var det ett…ja, det känns faktiskt löjligt att säga det…men det var…ett hest och elakt skratt från en gammal gubbe. “He-he-he-he”. Som från någon som med begränsade skådespelaregenskaper försökte härma en otäck gammal farbror som försökte skrämma barn. Eller som någon slags skurk som flyr med stöldgodset i en tecknad film och hånskrattar åt sina brottsoffer.

Och även denna gång: ljudet repeterades två gånger på raken. Ett hest och elakt hånskratt “he-he-he-he” – paus i någon sekund – följd av ett exakt likadant hånskratt igen, “he-he-he-he”.

De här ljuden – sorlet, barngråten och det elaka gubbskrattet – löpte om lott med varandra i flera år, med väldigt ojämna mellanrum. Det kunde vara tyst ett halvår för att sen plötsligt återkomma. Och alltid med en upprepning av ljudet, med en kort paus emellan. Det var som om någon tryckte på play och sen snabbt på stopp på någon form av ljudkälla.

Numera hör jag några andra, återkommande ljud. Det ena låter som en knapp eller ett mynt som faller i golvet eller på ett bord, bara någon meter från mitt öra. Alltid med en upprepning av exakt samma ljud två gånger i rad. Jag har inte hittat någon naturlig förklaring. Det andra är en gnisslet från ett skåp eller en dörr som öppnas, jag brukar höra det när jag gått och lagt mig. Det är definitivt inte från grannen, det låter som att det kommer från hallen. Men där finner jag bara stängda garderobsdörrar och skåp.

Under åren har jag funderat mycket på var de här ljuden kommer ifrån. Är de ljudvågor från en annan tid som har liksom fastnat inne hos mig? Vilka är i så fall människorna som minglar med varandra? Vem är den elaka gubben? Vems barn är det som gråter, och varför?

I så fall blir följdfrågan, när fastnade de här ljuden hos mig och varför just då? Och borde inte några nya ljud uppstå?

Men så en vintermorgon bara häromåret, så uppstod något oerhört märkligt. Något jag aldrig upplevt tidigare och heller inte upplevt sen dess.

Jag inledde alltid varje morgon med att koka ägg i en kastrull på spisen. För att hålla koll på tiden startade jag alltid en timer på min mobil, som räknade ner från sju minuter och därefter spelade en låt. Till saken kan nämnas att jag har samma låt som larmsignal i mobilen – det är alltså den låten jag har vaknat till i många år i rad nu. Det är introt till en svängig gammal jamaicansk låt som heter “Here comes that feeling”.

Den här morgonen blev speciell. När äggen hade kokat klart och den svängiga 60-talslåten åter ljöd från telefonen stängde jag av timern.

Nog för att det var beckmörkt ute denna vintermorgon, men jag kände mig helt utvilad, klarvaken och vid mina sinnens fulla bruk.

Jag tittade ner på telefonen, konstaterade att jag hade stängt av timern och att låten hade tystnat.

Men – sekunderna senare – så hörde jag något som liksom svagt i fjärran från en obestämd plats i köket. Jag blev alldeles paff.

För det ljud jag hörde, ja, det var inget annat än låten jag sekunderna tidigare hade hört från min nu tysta mobiltelefon. Låten från timern jag nyss hade stängt av – och som ljudit från mitt alarm varje morgon i flera år – verkade helt enkelt ha blivit ett av alla de där ljuden som etsat sig fast i min lägenhet. Ett ljud som jag hade skapat.

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Ljuden”, skriven av lyssnaren Våning 16. Och har ni själva någonsin tänkt den tanken, att de handlingar ni ristar in i era lägenheter genom att bara begå dem om och om igen, låta dem prägla er vardag som i sin tur präglar era bostäder i så många år, kanske faktiskt en vacker dag kommer eka i någon annans liv?

Om inte så är tanken värd att tänka. För man vet aldrig vad det är av en själv som kommer fastna här i denna värld, när vi försvunnit iväg till nästa.

Det är fjärilseffekten i praktiken, på sätt och vis. Att den allra minsta förändringen kan utlösa ett dominofall som slutar i den mest världsomvälvande effekten.

Nyligen läste jag om ett sjukt exempel på det. Det är rätt länge sedan det hände, men det tål att återberättas. I september 2013 ägnade sig Twitch-streamaren DOTA_TeaBag åt en tävling i så kallad speedrunning av Super Mario 64, det vill säga ett försök att ta sig igenom spelet på så kort tid som möjligt.

Plötsligt hände något.

Det ser inte mycket ut för den som inte är insatt i Super Mario 64:s speedrunningvärld. Men det som hände var att Super Mario plötsligt, på en millisekund, transporterades upp en bra bit i luften, genom ett gallergolv och en bra bit närmare banans slut. Och det här fångade verkligen Twitch-streamaren DOTA_TeaBags intresse.

För det var en glitch. Och för en speedrunner är en glitch inte vad som helst. Eftersom det ofta handlar om att ta sig igenom ett spel så fort som möjligt, och allt är tillåtet, är en glitch en möjlighet att kortsluta spelets naturlagar och slå tidsrekord. Det är som att hitta en genväg i en orienteringstävling.

Klippet där DOTA_TeaBags Super Mario-gubbe flög upp genom gallergolvet fick spridning, och nådde Youtubeanvändaren Pannenkoek2012, som gör filmer om just sådana här glitchar. Och han var extremt intresserad av att lyckas återskapa denna glitch, för att på så sätt kunna utnyttja den i framtida speedruns och utforskande av Super Mario 64. Men det var svårare än väntat.

Han utlyste alltså en belöning på 1000 dollar till den som lyckades återskapa glitchen. Tillsammans med äran för att få ha varit med och upptäckt den borde det vara ordentligt incitament. Ändå lyckades ingen. Åren gick, och glitchen i Super Mario 64 förblev oförklarad.

Tills en teori framfördes som var kanske mer fantastisk än någon kunnat föreställa sig, och samtidigt den enda som faktiskt var tillfredsställande.

Varje sekund flyger oräkneliga kosmiska partiklar förbi jorden. Elektroner eller fotoner som kommer från allt möjligt – supernovor, bakgrundsstrålningen, andra stjärnor – och är på väg mot ingenting, bara rakt fram i all oändlighet. Vissa har flugit fram i sin totala ensamhet i miljoner år.

Men i somliga fall, extremt ovanliga men ändå förekommande, krockar de med någonting de kan påverka. Som mikroprocessorer eller transistorer. Då kan deras laddning orsaka en förändring, bokstavligt talat knuffa till den minsta beståndsdelen i all elektronik: en siffra i den binära koden. Platta till en nolla och göra det till en etta, eller skjuta ett hål mitt i en etta så att det blir en nolla, hur man nu än vill se på det.

Det här har hänt förut. 2003 fick en kandidat i ett kommunval i Belgien 4 096 röster som senare upptäcktes som falska. Troligen berodde det på en krock mellan en kosmisk partikel och en dators binära kod. Samma låg troligen bakom incidenten på Qantas Flight 72 mellan Singapore och Perth i oktober 2008, då flygplanet mitt under resan gjorde en brant dykning, så dramatisk att passagerare flög åt alla håll och slog sig blodiga mot taket. 20 personer skadades allvarligt för att en kosmisk partikel hade krockat med flygplanets datasystem, vilket hade fått det att flyga helt galet.

Och samma kanske också låg bakom den märkliga glitchen i Super Mario 64, den där dagen 2013. Det närmaste ett bevis vi har är att när man återskapat DOTA_TeaBags spelande manuellt, och förändrat en enda siffra i den binära koden vid just det tillfället då han flög upp genom luften, ja, då hoppar Super Mario upp på samma sätt igen. En ensam partikel från någonstans långt borta i rymden krockade, efter att ha flugit fram ensam i otänkbart många år, med någonting i DOTA_TeaBags spelmaskin, och det förändrade speedrunningvärlden för alltid.

Det är inte utan att man frågar sig: vilka andra partiklar ska då inte kunna förändra våra andra små egna världar, utan att vi känner till det?

På sätt och vis är vi alla partiklar. Vi är bara partiklar som ibland undrar över varandra, det är hela skillnaden. En sådan är Jonas, som nyligen skrev in till podden om ett eget minne han har, som ännu inte förklarats. Hans historia heter “Pilten på Gillane”, och den läses av Joseph Knevel.

1974, när jag var nio år, byggde min farfar ett sommarhus på mark bredvid ett vattenfall han köpt av sin kusin. Denna tomt ligger i Sanne socken i nordöstra Bohuslän.

Farfar hade hjälp av sina bröder, fem stycken, att bygga så det gick fort. Huset var heller inte så märkvärdigt, murstock i mitten och köket i ena änden och vardagsrum i andra. Jag var med ett par dagar under sommaren och handräckte och gick ärenden åt gubbarna. Bröderna trivdes ihop och tomten min farfar köpt var en viktig plats för här hade deras gemensamma far varit mjölnare. De arbetade inte tyst utan småpratade, sjöng och skämtade hela tiden. Om ni kommit i kontakt med dialekter från Bohuslän/Dalsland kanske ni kan föreställa er. I vissa lägen blir det dubbel komik.

Under en kafferast tog en av bröderna upp en skröna om en pilt (dialektalt, betyder ung man eller pojke) som skulle vara från Gillane, ett litet torp en bra bit in i skogen men ändå i närheten. Pilten var så otroligt skiten när han kom brummande på sin flakmoppe genom byn. Närmast svart i ansiktet och håret hängande i testar utanför en hårt neddragen keps. Hans overall, som antagligen varit blå en gång, var även den svart liksom strumpor och träskor. Han luktade olja, terpentin och svett.

“Det är ju inte ofta som han syns till, men en gång mötte jag honom utanför Bydings och då sa jag till honom att det är farligt att vara så skiten. Du kan självantända!”

Han skrockade när han berättade för de andra.

En annan av bröderna berättade att pilten levde ett prövande liv inne på Gillane. Det var så det talades i bygden. Mor och far hade varit sjuka och sängliggande sedan han var 15 år. Han skötte om dem så gott han kunde och åkte till Hedekas en gång i månaden för att kvittera ut deras pension. Ingen hade sett föräldrarna på minst tio år.

Jag fascinerades men skrämdes lite över sådana här historier. Hur sanna var de?

Efter lunch gick jag med farfar bort till Bydings lanthandel. Vi skulle köpa lite doppa till kaffet och även kvällsmat. Vädret var fint och det var sommargrönt längs vägen. Utanför Bydings satt tre, fyra gubbar och skrockade, snusade och drack pilsner. Detta var ju mitt under mellanölets glansdagar. Farfar sade att dessa ska vi prata med efter inköpen. Inne i lanthandeln var ljuset dämpat och en söt mättad lukt låg tung över lokalen. Betjäning var över disk. Farfar gjorde sina inköp och jag kollade på godisutbudet, men mest var jag förvånad över alla flaskor med spritessenser. Det verkade vara en viktig vara då de stod i ögonhöjd på en hylla.

När vi kom ut igen hade gubbarna äntrat sina moppar. En hade flakmoppe och de andra gamla crescentar med trampor och packväskor

“Jaha, veckans inköp klara!”, sade farfar
“Jo detta får räcka för idag”, sade han på lastmoppen. Två backar öl och bröd och Bullens pilsnerkorv fyllde flaket.

“Så, ni bygger hus vid gamla kvarnhuset. Har Gunnar på Brobacken sålt till dig?”, frågade han tillbaka.

“Jo så är det. Farsan var ju mjölnare där på sin tid. Platsen betyder en hel del för oss.”

Farfar tvekade lite men fortsatte sedan.

“Mina bröder och jag kom att prata om pilten på Gillane under en kafferast. Har du sett honom, lever han?”

“Pilten ja”, skrockade flakgubben. “Jo, jag såg honom väl förra veckan. Han kom ner hit till affären, skitigare än någonsin. Jag frågade hur allt var, men han svarade bara med en nick och ett kort bra. Han har aldrig varit någon pratkvarn, men han drar väl tungt med sjuka föräldrar och allt. Det är inte mycket vi får ur honom.”

“Förutom lördagen före midsommar då”, sade en av gubbarna på sin Crescent. “Då var han som förbytt. Jag träffade honom i Rännelanda av en tillfällighet. Han var snyggt klädd och ren från topp till tå. Han var på strålande humör och pratade på om allt och inget. Han skulle på en dejt i Högsäter. En dejt! Vi har pratat mycket om den förvandlingen, det var så märkligt. När jag sedan veckan efter träffade honom här och frågade om dejten blängde han bara på mig.”

“Mycket märkligt”, sade farfar. “Vet ni vad han gör där på Gillane? Något mekaniskt?”

“Nja”, sade den tredje Crescentföraren. “Han sanerar oljefat och andra behållare. Han får upp en container från Uddevalla då och då. Det är inte direkt hälsokost.”

Farfar och jag gick tillbaka till husbygget. Jag hade några härliga dagar där med min farfars bröder.

Åren gick, ibland pratade vi om pilten på Gillane, men inget särskilt sades. Farfar och jag samtalade ibland om det märkliga med att han en gång setts uppklädd och på väg till Högsäter. Vi menade att gubben på Crescenten måste ha tagit fel. Det avvek så.

Och vi såg heller aldrig till honom när vi var uppe i den nu färdiga stugan. Det hela blev mer som en skröna. 1982 lades Bydings lanthandel ned och mycket av byns aktivitet avvecklades.

Flera år gick men 1995 gjorde ett bärplockande par ett makabert fynd. I en artikel från den 23 september rapporterade Bohusläningen om hur ett par plockat lingon. De hade kommit något ur kurs och plötsligt kommit förbi ett ödehus och därinne, i samma kammare, hittat tre lik i var sin säng. Paret chockades men lyckades larma polisen. Polisen var mycket förtegen. Brottsutredning tillsattes.

När jag läste detta kom jag direkt att tänka på pilten i Gillane. Det måste vara hans familj denna artikel handlade om. Hade han avslutat sitt och sina föräldrars liv med avsikt? Nog hade hans tillvaro varit eländig, men ändå. Hade något hänt som fått honom att gå över en gräns?

Jag sparade artikeln i tidningen men gjorde egentligen inget mer. Farfar hade gått bort 1991 och ingen av hans bröder fanns kvar. Det fanns ingen jag kunde fråga kring detta.

Jag funderade mycket. Skulle jag åka dit och titta själv? Till slut kom det annat vägen och jag släppte historien.

Åren gick men 2015 bläddrade jag i en hembygdsbok som stod i min bokhylla. I mitten låg artikeln från Bohusläningen om likfyndet på Gillane. Jag satte mig ned och läste, och kom att grubbla länge över denna familjs öde. Fick det inte att gå ihop. Jag kunde inte släppa det. Till slut bestämde jag mig för att kontakta Kroksdals pastorat som jag visste Sanne socken hörde till. Jag fick kontakt och bestämde möte i Hedekas.

Jag hade förväntat mig en gammal kyrkoföringsbok och en gammal kyrkoherde men jag möttes av en kyrkokamrer med laptop i församlingshemmet.

Jag sade att jag bara hade fastighetsbeteckning och att det var tre personer som skulle ha bott där. Sonen kunde vara född 1950-55 ungefär. Kamreren klickade och scrollande och jag fick en känsla av att dessa människor aldrig funnits. Att allt var en skröna.

Kamreren antecknade lite på ett anteckningsblock och klickade vidare.

“Mm, det är egentligen inte så knepigt det här”, sade kamreren. “Fallet är ju känt här i trakten men ingen har väl tittat här i kyrkobokföringen kring det hela. Alla tre är förklarade avlidna, dock utan årtal.”

“Så är det nog. De hittades ju döda och halvt förmultnade”, sade jag.

“Det som förbryllar mig är att det står att 1951 föds två pojkar, tvillingar”, sade kamreren. “Den ene döps 1952 men om den andre står ingenting. Inget dop men heller ingen dödsmarkering.”

Jag svalde en klump i halsen. Två bröder? Visste någon det? Den ene var död, men var fanns då den andre? Hade han varit ofullkomlig vid födsel och aldrig visats upp? Tankarna flög iväg. Kanske hade han varit avig på något annat sätt. Han hade kanske växt upp i huset och livnärt sig likt en gökunge på föräldrarnas pensioner och broderns slit? När han sedan varit tillräckligt stadd i kassa givit sig av men först sett till att avliva sin isolerade familj. Var det möjligt? Jag ryste vid tanken.

Jag vände blicken mot kamreren och sade:

“Har ingen tittat på det här?”

“Tittat på vad?”, sade kamreren.

“Ja att det möjligen fanns en andra son i familjen.”

Kamreren slog ihop laptopen och för ett ögonblick verkade han lite ansträngd.

“Det ser jag för mycket osannolikt”, sade han och vek bort sin blick från min. “Fallet är nedlagt. Föräldrarna och sonen hade med all säkerhet dött en naturlig, om än, hemsk död. De frös ihjäl. Vill du ha en kopp kaffe?”

Vi drack kaffe och kamreren var mer avslappnad igen. Jag berättade lite om min släkt och att jag varit en hel del här som barn. Badat i Sannesjön och handlat godis hos Bydings lanthandel.

“Bydings ja!”, utbrast kamreren. “Det var en affär! Där handlade inte jag.”

Han böjde sig fram över fikabordet i en förtrolig rörelse och halvviskade:

“Jag åkte alltid till Högsäter.”

Vi hörde lyssnaren Jonas berättelse “Pilten på Gillane”, uppläst av Joseph Knevel. Nog räcker det för att få en partikel att fråga sig vad de andra partiklarna egentligen håller på med där ute, i deras oberäkneliga framfart. Nog är det en upptäckt man förstår att man aldrig kommer kunna glömma.

Vi ska gå vidare i avsnittet och berätta en sista historia, denna kanske veckans mest kongeniala. För här är det verkligen fråga om det rum som uppstår mitt mellan vardagen och det fantastiska – det oförklarliga och det oförutsägbara, mitt i det vanliga. Det är en historia som skickades in till podden för länge sedan, redan i november 2016, men som jag inte förrän nu hittat en plats för.

Den heter “Kvällen med Ewa”, den är skriven av lyssnaren Emelie, och den läses av Eva Dozzi.

En kall och regnig kväll i oktober 2011 hälsade jag på min vän Ewa. Hon hade hört av sig med perfekt tajming, just när jag satt uttråkad hemma och väntade på att min sambo skulle komma hem från kvällspasset. Jag hade försökt läsa en bok och sitta med min dator, till och med ställt mig och tittat i kylskåpet som om lösningen på min uttråkning skulle kunna finnas där, och sedan bara suttit i soffan och tittat på något meningslöst på teve när Ewa SMS:ade. Hon undrade vad jag gjorde och om jag ville komma över på kaffe.

Det var sent på kvällen men en kaffe och sällskap lät precis som vad jag behövde, så jag svarade att jag var på väg och att hon skulle sätta på kaffet om femton minuter. Jag bodde två mil från Ewa och det skulle ta en liten stund att köra den mörka skogsvägen dit, när sikten var så dålig och risken för djur på vägarna var stor.

Det luktade nybakat när jag klev in hos Ewa. Sockerkaka! Magen vaknade till liv och jag var helt plötsligt hungrig. Att det blev sockerkaka till kvällsmat kändes fullständigt strunt samma. Nån gång måste man unna sig. Rätt som det var var sockerkakan halvt uppäten och klockan hade passerat elva. Ewas hund Zeke låg och sov under bordet. Vi hade pratat i tre timmar och inte ens känt tiden gå. Det var inget ovanligt när det gällde mig och Ewa.

Det hade också med samtalsämnet att göra. En följetong i vår relation var de märkliga upplevelser Ewa hade i sitt hus. Nu hade hon varit ivrig över att berätta om det senaste. Den morgonen hade hon vaknat och känt lukten av kaffe. Hon hade gått ner för trappan till köket och tittat, men trots att doften var tydligare där stod kaffemaskinen tom och kall. Det här hade hänt förut, och var lika märkligt varje gång – hon bodde ensam och närmaste granne bodde så långt bort att någon kaffedoft inte skulle räcka hela vägen.

Den här gången hade dock mer konstigheter hänt. Hon hade hört knackningar. Det hade varit på eftermiddagen samma dag. Först hade hon trott att det var någon som oinbjuden kom på besök. Hon hade suttit och läst i soffan i vardagsrummet när hon hört tre knackningar i snabb följd, och hennes hund Zeke hade vaknat och tittat upp. Då hade det knackat tre gånger igen, och Zeke hade sprungit skällande ut i köket. Ewa hade rest sig och gått ut efter hunden, och förväntat sig att han skulle ha sprungit hela vägen till ytterdörren, men funnit honom i köket där han stått med böjt huvud och viftande svans och tittat rätt in i väggen.

Ewa pekade på väggen i köket, och jag vände mig om och följde hennes blick. Där satt några gamla tavlor och en klocka, men ingenting mer. Sedan berättade hon vidare.

Hon hade gått och öppnat ytterdörren, men där ute fanns ingen människa. Hon hade trott att det handlade om busande barn, för vad annars skulle förklaringen kunna vara, och så hade hon gått ropat med sig Zeke och gått och satt sig för att läsa igen.

Inte mer än tjugo minuter senare hörde hon knackningarna igen. Samma tre knackningar i snabb takt. Hon hade rusat upp och, tillsammans med hunden, sprungit ut till ytterdörren för att ta barnen på bar gärning. Men där utanför var det tomt, och när hon upptäckte att Zeke inte följt med henne hela vägen gick hon in i köket igen och fann honom vid samma vägg igen.

“Knackningarna kom från väggen”, sade hon till mig där vi satt vid matbordet, och jag kände att håren reste sig på armen.

“Jag förstod nog det redan första gången, men jag ville bara inte tro det.”

Ewa rörde om i sitt kalla kaffe. Hon såg med ens lite rädd ut.

Vi har förut skämtat om att hennes hus skulle vara hemsökt. Mest har vår gemensamma vän Robin skämtat. Han avfärdar allt övernaturligt som trams och när vi pratat om vad ett medium eventuellt skulle känna av i huset har han skrattat högt. Att det luktar kaffe och att en hund springer omkring ibland är inga spökerier, har han sagt. Men själv har jag aldrig varit lika säker.

Än en gång gick vi tillsammans igenom vad knackningarna kan bero på. Kunde det inte bara vara huset som satte sig? Men varifrån kom då kaffedoften? Vi hade inga bra svar. Jag satt och funderade på vilka “de” var som knackade, utan att själv veta vad jag menade med “de”.

Så fick jag ett infall.

“Har du frågat vad de vill?”, sade jag.

Jag gjorde det med lättsam ton men Ewa tittade upp och såg illa berörd ut.

“Nej, det har jag inte tänkt på.”

Vi blev tysta. Ewa tycktes fundera på vad det innebar, om det faktiskt fanns någon som ville något någonstans där. Jag tittade på klockan och insåg att hon var över halv tolv. Det var dags att åka hem. Jag reste mig, tystnaden bröts och Ewa följde mig småpratande till dörren. Jag tackade för fikat och Ewa log.

“Jag ska fråga vad de vill”, sade hon. Mitt spontana svar blev:

“Var försiktig.”

Sedan stängdes dörren och jag gick till bilen. Det hade blivit kallare sedan jag åkte hemifrån. Minusgrader, säkert. Först regn och sedan minusgrader, tänkte jag, det kan vara riktigt halt på vägarna. Jag gruvade mig för att köra hem i natten. Två år dessförinnan hade jag kört av vägen på grund av underkylt regn, och sedan dess var jag alltid väldigt försiktig, framför allt kalla nätter som denna.

Och jag hann inte mer än fram till en korsning innan väglaget demonstrerades – bilen gled flera meter innan jag fick stopp på den. Som tur var låg vägarna öde. Ändå funderade jag på om jag skulle vända om och stanna hos Ewa, men hon hade sett trött ut och säkert redan gått och lagt sig. Jag ville inte störa henne, och var ändå den enda som var ute och körde. Nu skulle jag bara göra det riktigt försiktigt.

När man kommit ungefär halvvägs mellan Ewas och mitt hus passerar man en sjö och därefter några hus. Jag hade full koncentration på körningen, och märkte inte att det hade blivit kallare i bilen, inte förrän jag frös. Kylan bet i kinderna och fick det att ila i fingrarna på ratten.

När jag vände mig om för att se om jag kommit åt värmeinställningarna – det hade jag inte, de var som vanligt – såg jag i ögonvrån att det var kolsvart i baksätet. Mörkare än vanligt. Nackhåren reste sig. Jag försökte skjuta bort tanken men det var för sent.

Det satt någon där bakom mig. Jag var helt säker på det. Till slut vågade jag blicka upp i backspegeln, men där var det bara mörkt. Jag kände hur någon tittade på mig och det var kallt. Tankarna snurrade. Hade jag glömt låsa bilen hos Ewa? Nej, den hade varit tom när jag åkte.

Med en snabb rörelse tände jag lampan i bilen, och i ett ögonblick tvekade jag inför att vända mig om, men gjorde det till slut. Där var det tomt. Jag tittade flera gånger, men det var ingen där. Jag hade inbillat mig.

Jag var oförsiktig som vände mig om när jag körde, och dessutom hade jag omedvetet börjat köra fortare då jag förlorat fokuset på vägen. Dessutom reflekterades det påslagna ljuset i bilen i rutan och försämrade min sikt.

När jag vände tillbaka blicken på vägen var det inte med mer än någon sekunds marginal innan en kurva. Att jag hann bromsa och inte fick sladd var ett mirakel.

Efter att ha pustat ut i ett ögonblick släckte jag ljuset i bilen och började köra igen, fast långsammare igen. Det dröjde inte länge förrän jag kände en förändring i bilen. Värmen från fläkten sköljde över mig framifrån, men över ryggen kom en isande köld från baksätet. Det var som om kylan förflyttat sig bakåt i bilen. Den kom i som små pustar mot nacken, pustar som stack i huden som en vintervind.

Tanken slog till med en förfärlig tyngd. Det var som om någon satt där bak och andades mot min nacke. Iskalla andetag alldeles nära min hud.

Jag höll andan och körde med blicken stint framåt. Det enda som höll mig från att tvärnita och kasta mig ut ur bilen var att jag var så lättklädd att de sju kilometer som återstod innan jag var hemma var otänkbara att klara av till fots. Inte kunde jag bara lämna bilen på vägen heller. Jag måste hem. Jag stålsatte mig och körde vidare, allt medan de små pustarna av iskall luft fortsatte komma över nacken.

Det var de längsta sju kilometer jag någonsin kört. Paniken växte nästan okontrollerbart när jag körde upp på vår uppfart, som om jag kände mig på att den som satt där bakom skulle säga eller göra någonting precis innan jag hunnit ta mig ut ur bilen.

Så fort jag stannat och stängt av bilen kastade jag mig huvudstupa ut och slog igen bildörren med en smäll. Sedan sprang jag till vår ytterdörr, och först när jag kom dit vände jag mig om och tittade tillbaka mot bilen. Hjärtat bultade i bröstkorgen.

Det var för mörkt för att se någonting innanför rutorna. Men jag kände mig fortfarande iakttagen. Nycklarna satt kvar i bilen, men det sket jag i. De fick sitta där tills imorgon, eller tills min sambo hämtade dem.

Jag låste upp och gick in, och såg att min sambos skor stod i hallen. Det var tyst hemma så han hade redan hunnit gå och lägga sig. Det var en lättnad men ändå kunde jag inte komma ner i varv på ett tag. Till slut, när skräcken från bilturen och kaffet från Ewa gått ur mig, släpade jag mig dödstrött i säng och somnade på en gång.

Jag hade nog inte sovit mer än fyrtio minuter när jag vaknade av ett pling. Jag måste ha sovit lätt, för jag tvärvaknade och tittade på mobilen som jag lagt ifrån mig på fönsterkarmen bredvid sängen. Jag blinkade mot den lysande displayen tills jag såg notisen.

Det var från Ewa. Det stod bara tre ord: “Kan du komma”.

Klockan var nästan halv tre. Det måste vara allvarligt. Jag smög ut i köket för att inte väcka min sambo, samtidigt som jag ringde upp Ewa. Hon svarade med låg, viskande röst, så jag knappt hörde vad hon sade. Jag hörde att hon hade gråtit.

“Hej, kan du komma?”, sade hon.

“Vad är det som har hänt?”, frågade jag.

“Vänta, jag fick ett sms”, viskade Ewa. Hon försvann ett ögonblick, och kom sedan tillbaka.

“Det är lugnt, Robin kommer hit. Han svarade precis på mitt SMS, jag skickade till er båda.”

Det var lugnande. Robin, vår gemensamma vän, bodde närmare Ewa. Han skulle kunna vara där inom några minuter. Men jag undrade fortfarande vad det var som hade hänt. Ewa blev tyst, tills hon viskande sade:

“Jag vågar inte berätta det nu, men kan du hänga kvar i luren medan jag går och låser upp så Robin kommer in?”

“Inga problem.”

Jag hörde i telefonen hur hon långsamt gick ner för trappan, och insåg att hon hade ringt från sitt sovrum på övervåningen. Sedan blev det tyst igen, tills jag hörde ett lås vridas om. Sedan hörde jag steg i trappan igen, men den här gången var de springande. Hon hade rusat upp till sovrummet igen. Hennes röst återkom i luren, andfådd men inte lika uppriven längre.

“Kan vi prata imorgon?”

“Javisst. Hör av dig om det är något.”

Vi lade på och jag blev sittande vid köksbordet en lång stund. Jag kunde knappt komma ihåg när Ewa grät senast. Det låg inte för henne. Vad hade hon varit med om? Jag gick och lade mig igen, orolig och fundersam, men somnade till sist.

När jag vaknade var klockan tio på förmiddagen och jag hade huvudvärk. Kaffe och Treo till frukost, och framåt elva hade huvudvärken släppt något. Jag bestämde mig för att köra till Ewa. Jag måste få veta vad som hänt under natten.

Jag hann leta efter bilnyckeln i jackan, i hallen och i min väska innan jag kom på att den satt kvar i bilen. Då återkom också minnet av bilresan hem, och jag rös. Men bilen stod kvar där jag lämnat den, och efter att ha tittat efter noga genom bilfönstren satte jag mig i förarsätet. Det var helt annorlunda den här gången. Ingen kyla, inga vindpustar, ingen känsla av att ha varit iakttagen. Ingenting konstigt alls.

Det fick mig att inse hur tydliga nattens upplevelser ändå hade varit. Det måste ha varit mer än inbillning. Bilnyckeln satt kvar i tändningslåset, som en påminnelse om hur jag hade flytt. Jag startade och körde de två milen till Ewa.

I dörren mötte jag Ewa tillsammans med Robin. Han såg lika trött ut som hon, och vi hann inte säga mycket innan han satt sig i bilen och kört därifrån. Ewa bjöd in mig i köket och hällde upp mer kaffe till mig. Sedan började hon berätta.

Strax efter att jag hade åkt hade hon gått för att borsta tänderna. Då hade hon hört knackningarna igen. Hon hade tittat ut ifrån toaletten, mot köket och så hade hon gjort som jag föreslagit – hon hade frågat högt: “Vad vill ni?”

Hon förväntade sig inget svar och fick ej heller något, så hon återgick till att borsta tänderna. Men när hon precis ställt tillbaka tandborsten hörde hon det igen. Knack, knack, knack. Hon gick ut i köket och sade återigen högt: “Jag förstår inte vad ni vill.”

Inget svar, inte ett ljud. Så hon tog Zeke med sig upp för trappan till sovrummet.

Hon hade precis somnat när hon vaknade av smällar från köket. Hon beskrev dem som om någon slog med handflatorna i väggarna som en vansinnig. Hunden flög upp ur sängen och sprang vrålande nerför trappen. Ewa satt i sängen och lyssnade, och hörde Zeke skälla och morra om vartannat nerifrån köket. Plötsligt kom han uppför trappen igen, hoppade upp i sängen, ställde sig vänd mot sovrumsdörren och morrade dovt.

Då började smällarna igen. Det skakade i väggarna av slagen och det bara fortsatte. Zeke blev helt tokig och hoppade skällande upp och ner ur sängen medan Ewa bara satt där alldeles skräckslagen.

Det blev tyst en stund, och Zeke stod vid trappan, stirrade ner i mörkret och morrade.

“Då började jag gråta”, sade Ewa. “Och när jag till slut vågade röra mig så skickade jag SMS till dig och Robin. Jag vågade inte ringa.”

Ewa hade krupit ner under täcket igen och väntat på svar när hunden hade kommit upp i sängen igen, och lagt sig bredvid henne. Hon märkte att han skakade i kroppen. Sedan hade jag ringt, och samtidigt hade Robin svarat på SMS:et. När Robin hade kommit hade han inte alls varit så överslätande och hånfull som Ewa hade väntat sig. Han hade varit förstående och tröstande, och till och med gått ett varv genom huset för att titta efter spår av inbrott.

Inga hade funnits, men de hade suttit uppe och tittat på teve nästan hela natten. Ewa hade inte somnat förrän klockan sju, och sedan vaknat av att Robin gjort frukost vid halv tio-tiden.

“Den stackaren har nog inte sovit någonting alls”, sade hon.

Jag skrattade till. Sedan berättade jag om mina egna upplevelser på min färd hem den natten. Ewa rös.

“Vilken jävla natt det har varit. För oss båda”, sade hon.

Vi satte oss i soffan i vardagsrummet med och fortsatte samtalet när det plötsligt hördes knackningar från köket igen. Vi hörde det båda två, och Zeke som låg på golvet lyfte huvudet och tittade ut mot köket, men låg stilla. Jag kände hur hjärtat snabbade på igen.

Vi gick ut i köket för att undersöka. Hunden låg kvar, stilla på golvet. Vi såg inget konstigt, allt såg ut precis som vanligt i Ewas kök, men Ewa satte sig ner vid köksbordet och tog fram penna och papper. Så började hon skriva.

“Vad skriver du?”, frågade jag.

“Något som Robin sade att jag skulle skriva”, mumlade hon.

“Vadå för något?”

Men Ewa svarade inte. Jag stod och betraktade henne en stund, men sedan kom hungern. Jag hade inte ätit något sedan sockerkakan kvällen dessförinnan, och gick till Ewas kylskåp där jag hittade en pizzabit på en tallrik. Den tog jag och värmde i micron, och sedan satte jag mig vid köksbordet och åt medan jag tittade på när Ewa intensivt skrev på sitt papper.

Hon såg allvarlig och fokuserad ut. Jag satt och undrade vad Robin kunde ha sagt. Under alla år jag känt honom så har han himlat med ögonen när vi pratat om övernaturliga saker. Han trodde på saker som kunde bevisas. Eller gjorde han det? Jag var inte så säker längre. Något hade han sagt till Ewa den natten.

Till slut hade Ewa fyllt två A4-sidor. Hon vek ihop dem, och satt sedan med dem i handen en stund. Sedan gjorde hon något märkligt.

Hon tog med sig pappren ut på altanen, och genom fönstret såg jag på medan hon tog fram en tändare och satte eld på dem. När de brunnit upp till hälften kastade hon dem i en gammal kruka, och stod sedan och mumlade något. Jag hörde inte vad, men såg hennes läppar röra sig. Jag såg röken som kom ur krukan med de brända pappren.

Sedan kom hon in igen. Hon ville inte berätta vad hon hade skrivit. Men hon log.

Varken hon eller Robin har berättat mer om vad som hände den natten, eller vad han föreslagit att hon skulle skriva. Men det jag vet är att knackningarna försvann. Själv har jag aldrig hört dem, och Ewa har aldrig sagt att de har återkommit. Zeke har betett sig som vanligt.

Jag har funderat mycket på mina och Ewas upplevelser den natten. Jag vet inte om de hänger ihop, om jag fick med mig någonting från Ewa den natten, eller om det bara var paranoia eller en slump. Jag vet inte vad det var som bankade i hennes väggar. Var och en får kanske avgöra själv.

Allt jag vet är att jag aldrig hört Ewa så rädd förut, och att jag aldrig varit med om något som fått Robin att släppa på sin benhårda skepsis mot det övernaturliga.

Signaturmelodi

Vi hörde “Kvällen med Ewa”, skriven av lyssnaren Emelie och uppläst av Eva Dozzi. Och därmed har veckans avsnitt av Creepypodden kommit till sitt slut. Om det blev ett avsnitt du själv aldrig kommer kunna glömma vet jag inte, jag kan bara hoppas. Precis som inför varje nytt avsnitt kan jag bara hoppas.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.