Avsnitt 237: Hon håller en apelsin

Den här historien är lång. Jag ska vara ärlig och varna er för det. Den är också, olyckligtvis, helt sann. Den sträcker sig tillbaka hela vägen till min barndom, men läget har förvärrats dramatiskt på sistone. Jag är helt livrädd. Här sitter jag på min säng, en vuxen man med gåshud och tårar som rinner ner för kinderna, och allt jag vill är att få hjälp att förstå det här.

Det jag kommer att beskriva är min situation, så som jag uppfattar den ur mitt eget subjektiva perspektiv. Särskilt de delar jag inte kunnat förklara.

Det började när min mamma fick ett nytt jobb. När ett par veckor gått lärde mamma känna en kvinna där, som hette Rose. I det land där jag kommer från, och där mamma fortfarande bor, anses det god sed att bjuda hem nya bekantskaper på en kopp kaffe och något gott. Så mamma bjöd hem Rose och det blev rutin att hon kom förbi en eller två gånger i veckan och fikade. De brukade sitta på balkongen och småprata.

En dag, när jag var runt sjutton år gammal, satte jag mig på balkongen med dem. Jag vet inte varför jag hamnade där. Då för tiden köpte man internet per timme, och känner jag mig själv rätt hade mina timmar tagit slut och jag var uttråkad. De satt och skvallrade och jag lyssnade med ett halvt öra, tills mamma reste sig för att hämta en nybakad kaka. Det var när jag satt där vi bordet med Rose som mitt liv förändrades för alltid.

Hon var snygg. Kanske 170 lång, smal, med långt mörkt hår och kritvita tänder. Porslinsvit hy, som om hon inte lät en solstråle landa på sig. Vi satt tysta tills hon vände sig mot mig. Hennes läppar var målade med ett ljusrött läppstift, och hon log. Sedan rörde hon på huvudet på ett lite märkligt sätt, som om det styrdes av trådar ovanifrån, och så sade hon något med så låg röst att jag inte hörde.

“Förlåt?”, sade jag.

“Är du beredd?”, sade hon mellan tänderna, utan att släppa leendet. Rösten chockade mig. Det lät som om den tillhörde ett barn. En åttaårig flicka.

“Va?”, sade jag.

“Är du redo?”

Samma röst igen, och fortfarande med hopbitna käkar. Men nu tog hon fram något ur sin handväska. En apelsin. Hon höll i den i sin kupade hand. Det var inte ett erbjudande till mig, inte heller en hon själv skulle äta. Hon skulle bara hålla den.

Jag hade först varit förbryllad, sedan chockad över rösten, men nu började jag faktiskt känna mig rädd. Skrämd av hennes irrationella beteende.

Då klev mamma ut på balkongen med kakan på en bricka, och som om någon tryckte på en knapp blev Rose normal igen. Hon släppte ner apelsinen i handväskan utan att mamma fick syn på den och berömde den vackra kakan. Jag ursäktade mig och gick. Rose var så obehaglig att jag kunde vara utan kaka.

Den natten hade jag svårt att somna. Vår lägenhet låg på första våningen och jag vred och vände mig på medan jag försökte undvika att se ut genom fönstret. Det var som om jag förväntade mig att se någon där. Hela tiden drogs, mot min vilja, blicken dit. Sedan lyckades jag tänka på något annat, och jag skulle precis somna, när en rörelse utanför fönstret fångade min uppmärksamhet.

Jag blev omedelbart klarvaken. Där var hon – Rose. Hon tittade på mig med intensiv blick och samma leende, fast nu tycktes läpparna än rödare, och tänderna än vitare. Jag låg alldeles stilla, oförmögen att röra mig, och stirrade på henne. Ibland hade jag föreställt mig vad jag skulle göra om någon tittade in genom mitt fönster. Det hade varit självsäkra fantasier om att rusa upp och skrämma bort inkräktaren. Nu, när min mammas kompis stod där klockan fyra på morgonen och log mot mig, gick ingenting att göra.

Jag blev alldeles torr i munnen och fick gåshud över hela kroppen – den kommer tillbaka nu, när jag skriver detta. Till slut drog jag mig baklänges ur sängen, kom upp på fötter, och började gå mot min sovrumsdörr. Roses huvud följde mig långsamt, återigen som om hennes rörelser styrdes av någon annan, fortfarande leende. Jag ville ropa på mina föräldrar men visste att de var utmattade och behövde sin sömn. Nu hade jag kommit iväg en bit från fönstret. Kunde jag lösa det här själv? Det måste ju finnas en logisk förklaring till vad hon höll på med.

Jag ångrade mig och klev fram igen, mot fönstret, och med så bestämd röst jag kunde åstadkomma frågade jag henne vad fan hon höll på med. Sedan stannade jag upp på ett ögonblick.

Hon tog fram apelsinen igen.

Av någon anledning skrämde det vettet ur mig. Det var så fånigt, jag kunde själv se det utifrån. Att stå där mitt i natten med en apelsin. Ändå var det något så hotfullt över det, som om apelsinen inte kunde förklaras på något annat sätt än att den var till för att skada mig. Jag bet ihop och gick fram till fönstret, och så i en rörelse sköt jag upp det ett par decimeter. Jag tänkte hota med att slå henne i ansiktet om hon inte gick, men hon började omedelbart långsamt röra sig, och jag tog ofrivilligt ett steg tillbaka.

Hon böjde sig fram, i en mekanisk, obruten rörelse, ännu med samma leende och apelsinen i handen, och kom ner med huvudet till öppningen under fönstret. Sedan sköt hon in huvudet, och tittade snett upp på mig.

“Är du beredd att följa med mig nu?”, sade hon.

Rösten var den lilla flickans. Så sträckte hon in handen med apelsinen.

Vad gör man när något sådant händer? Jag visste inte. Jag vet än idag inte. Då flydde jag. Jag vände om och rusade ut ur sovrummet, och in i mina föräldrars. Pappa har alltid sovit lätt, och han flög upp ur sängen och frågade vad som pågick. Allt jag kunde få ur mig var:

“Rose… i fönstret.”

Pappa drog på sig byxor och jag sprang i förväg tillbaka till mitt rum. Alltid i filmer har de hunnit försvinna när man hämtar hjälp. Så var det här också, med skillnaden att jag såg Rose försvinna. Ett stenkast bort från vårt hus låg grannens, som var utrustat med rörelsekänsliga utelampor, och jag hann precis se henne försvinna runt hörnet. Ögonblicket senare kom pappa inrusande, men då var hon borta.

Vi pratade länge och väl men kom till slut överens om att det bara måste ha varit en mardröm. Han muttrade att jag väl kunde vänta med att väcka dem tills någon faktiskt tagit sig in i mitt rum, och svor medan han återvände till sängen över min vilda fantasi. Själv fick jag inte en blund i ögonen den natten.

Sedan gick några månader. Ingenting hände. Rose kom fortfarande och hälsade på mamma, men då såg jag till att inte vara hemma. Jag var tonåring och hade mycket för mig, och snart hade jag slutat tänka på den där natten.

Sedan kom en dag då jag satt framför datorn och plötsligt kände mig hungrig. Mamma var inte hemma, så jag gick till köket för att göra mig en macka. Jag svängde runt hörnet från vardagsrummet och stannade upp mitt i steget. Där låg den, mitt på köksbordet. En apelsin.

En rysning gick ner för min ryggrad. Rose var här. Jag kände det på mig. Sedan skakade jag på huvudet, och insåg att det lika gärna kunde vara en frukt mamma köpt. Jag gick fram till bordet och tog apelsinen, för att lägga den i fruktskålen, när jag hörde bakom mig:

“Snart måste du följa mig med, vet du.”

Ett barns röst. Rose. Jag skrek gällt, som en uppskrämd gris, och snurrade runt, och där stod hon – mitt i vardagsrummet. Samma leende, samma läppstift. Men nu gjorde hon en ny rörelse med huvudet. Långsamt, långsamt, men tydligt. Hon böjde det snett på sidan.

Jag kan frammana den där minnesbilden lika klart och tydligt än idag. Hon stod där med det långa håret utspillt över axlarna, kolsvart mot den vita huden, iförd en vit sommarklänning och röda lackskor som matchade läppstiftet. Hon såg ut som ett viktorianskt spöke. Och så tog hon fram en apelsin ur handväskan. I en enda utdragen rörelse. Hon höll fram den och höjde på ögonbrynen, som om hon frågade om jag ville ha den.

Sedan ryckte hon till och för första gången tog hon blicken från mig, och tittade istället mot dörren in till vardagsrummet. Ögonblicket senare kom mamma in. Återigen var det som om någon tryckte på en knapp. Rose blev sig själv igen, och mamma och hon började småprata. Sedan sade mamma att de skulle gå ut på en promenad. Hon hade varit i sitt rum och fixat sig, och det var då Rose tagit tillfället att ge sig på mig.

De gick iväg och lämnade mig till mina funderingar. Skulle mina föräldrar tro mig, om jag berättade vad Rose höll på med? Jag tvivlade. Men försökte hon sig på något sådant där igen lovade jag mig själv att slå henne.

Tiden gick. Jag lyckades hålla mig undan Rose. Jag var professionell basketspelare, och ett år senare fick jag stipendium på kursavgiften i ett amerikanskt college mot att jag spelade i deras basketlag. Jag tillbringade sommaren med att träna på ett läger i en mindre stad en bit bort från min hemstad, och det var sista kvällen på det lägret som den sista incidenten inträffade.

Min rumskamrat hade åkt hem dagen innan, så jag hade rummet för mig själv. Jag var spänd och full av tankar och förväntan inför resan till USA, och kunde inte somna. I rummet, som var på tredje våningen på ett hotell, hade jag en underbar balkong och den varma natten drev mig ut dit för att sitta och fundera istället. Det var när jag satt där som jag hörde det.

“Nu är det verkligen dags.”

Jag ramlade nästan av stolen. Det hade gått en tid sedan jag hörde den rösten, men jag hade inte glömt den – det skulle jag aldrig kunna. Först var jag förvirrad, och förstod inte varifrån den hade kommit, men sedan vände jag huvudet till höger och såg henne. Hon stod på balkongen till rummet vägg i vägg med mitt. Nej, inte på balkongen – på balkongens räcke. Det var säkert 15 meter ner till marken men hon stod där orörlig, till synes utan några problem med att hålla balansen. I handen höll hon sin jävla apelsin. Den enda skillnaden var att apelsinen såg skrumpen ut, som om hon inte hittat någon färsk den här gången. Eller som om det var samma apelsin som hon fortfarande gick runt med.

Skulle hon ta chansen och hoppa över till min balkong? Vad hände om hon lyckades? Och om hon ramlade ner och slog ihjäl sig, skulle jag få skulden då? Jag kom upp på fötter och backade tillbaka till min balkongdörr.

“Det är hög tid, vet du.”

Hon sade det med sin barnsliga röst, med käkarna stelt sammanbitna, och läpparna klarröda, som om de färgats av färskt blod. Var hon ännu blekare nu, eller var det bara så hon såg ut i nattmörkret? Det jag visste var att hon lagt huvudet på sned än mer, den här gången.

“Vad fan vill du?”, skrek jag.

Jag hoppades någon i det glest bebodda hotellet skulle höra mig, och komma till min räddning.

“Jag vill bara att du ska gå dit du hör hemma”, svarade hon och höll fram handen. Hon hade kunnat kasta den halvruttna apelsinen så den landade framför mina fötter.

“Dra åt helvete! Dra åt helvete, dra åt helvete, dra åt helvete!”, ropade jag, och hörde själv gråten i rösten. Jag vände om och försvann in i mitt hotellrum, och slog igen balkongdörren bakom mig. Det sista jag hörde var hennes späda barnröst.

“Du kommer komma.”

Jag drog för persiennerna, hämtade skohornet av järn från hallen – det närmaste ett vapen som fanns – och satt i min säng och lyssnade intensivt för att höra om hon skulle försöka hoppa över till min balkong, eller gå in och försöka ta sig in genom hotellrumsdörren. Men det förblev tyst och till slut somnade jag.

Några dagar senare reste jag till USA. Här har jag bott i sju år nu. Jag tänkte att Rose skulle bli kvar i mitt hemland och att jag var fri. Jag glömde henne, och började leva ett helt annat liv, och enda gången jag tänkte på henne var när jag pratade med mamma en gång och hon nämnde att de glidit ifrån varandra efter att jag rest bort. Det gladde mig.

De här sju åren har varit de bästa i mitt liv. Jag har gått college, tagit kandidatexamen och mastern, fått en underbar flickvän. Jag har varit lycklig.

Men nu. Nu har det förändrats. Förra fredagen, när de släppte senaste Iphone, stod jag i kön utanför en teknikaffär. Vi var väl ett par dussin som köade. Jag stod på femtonde plats i kön och hade stått där i fyra timmar. Det regnade och jag frös, och till slut öppnade butiken dörrarna, och vi började röra oss framåt. Så såg jag någonting på andra sidan gatan som fick mig att stanna upp. Folk gick in i min rygg och svor åt mig. Men jag lade inte märke till dem.

På andra sidan gatan stod en kvinna i vit klänning, med huvudet på sned, och någonting runt, orange i handen. Hennes läppstift var så klarrött att jag såg hennes leende hela vägen därifrån. Jag kunde inte röra mig. Någon puttade till mig bakifrån, och jag föll ner på knä och tog emot mig med händerna. När jag tittade upp såg jag kvinnan försvinna runt ett hörn. Jag stod kvar på alla fyra och tittade efter henne. Det var Rose. Det måste ha varit hon.

Jag samlade mig i några minuter, och sedan reste jag mig och gick in i affären, nu sist i kön. De hade sålt slut på telefoner. Istället gick jag ut, och över gatan, och där hon hade stått låg en mosad, rutten apelsin som någon klivit på. Det var allt.

Jag började gråta. Alla minnen som kom flödande över mig, skräcken och osäkerheten, jag kunde inte hantera det. Skulle hon aldrig lämna mig i fred? Hur fan lyckades hon hitta mig?

Jag tillbringade ett par timmar på en bar i närheten, sittande vänd mot ytterdörren och tömde den ena ölen efter den andra i ett desperat försök att få ihop allting. Hade hon hittat mig på sociala medier, och spårat mig hit genom vad jag dumt nog skrivit ut öppet? Eller hade hon frågat mina vänner? Kom hon hit bara för att fortsätta förfölja mig? Jag hade inga svar, så till slut gav jag upp och gick hem.

Min flickvän märkte på mig att något var fel, men jag ville inte berätta om Rose. Jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske hade jag trots allt sett fel. Jag hade stått i kö sedan tidigt den morgonen och var trött. Apelsinen? Ett sammanträffande. Konstigare saker hade hänt.

Men imorse fick jag ett brev. Kuvertet hade ingen avsändare. Jag öppnade och släppte snabbt innehållet, som om det var giftigt. Det var ett foto. Jag plockade upp det igen, och insåg att jag hade sett rätt. En polaroidbild som föreställde mig. Jag stod längst fram i en kö på en regnig gata och tittade åt vänster med chockat ansiktsuttryck. Det var ögonblicket då jag såg kvinnan på andra sidan. Någon hade fotograferat mig då. På baksidan av fotot hade någon skrivit, med svart tuschpenna:

“Följ med mig. NU.”

Jag slängde bilden ifrån mig och började gråta. Som ett barn. Min flickvän hittade mig på sängen, ihoprullad i fosterställning. Det var första gången hon såg mig gråta och hon var förfärad och oroad. Jag blev tvungen att berätta. Jag samlade mig så mycket jag kunde, och drog igenom historien från början, ungefär på det sätt som jag skrivit detta. En bit in märkte jag att hon blivit blek. Hon lyssnade utan att säga ett ord. Och när jag precis för första gången skulle säga vad kvinnan hela tiden höll i handen avbröt hon mig.

“Var det en apelsin?”

När jag bara tittade på henne med uppspärrade ögon och gapande mun förstod hon att hon hade rätt. Då började hon också gråta.

Vi pratade länge den kvällen, och det hon berättade skulle kräva en ungefär lika lång text som jag har skrivit hittills. Jag är dödstrött och tvivlar på att någon ändå kommer att läsa så här långt. Men jag är också vilse, vettskrämd och förvirrad. Min flickvän också. Vem ska vi ens be om hjälp? Polisen? Vad ska vi säga? Om någon läser det här och vill veta vad min flickvän har varit med så kommer jag skriva ner det med. Jag kommer göra det för att jag hoppas att någon ska kunna hjälpa mig förstå vad det är som pågår.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner och vi har hört första delen av “Hon håller en apelsin”, uppläst av Michael Forsberg och skriven av Redditanvändaren Inaaace och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Inaaace verkliga namn är Milos Bogetic, och det finns en mycket viktig sak som jag vill säga om honom, men det får vänta tills avsnittets slut. Just här, och just nu, hade det inte passat in. Det tror jag han också hade hållit med om.

För istället ska historien få fortsätta. Den är mycket riktigt lång, uppdelad i sju delar, och idag ska ni få höra dem alla.

Och till att börja med ska jag säga att Milos faktiskt senare återkom med en uppdatering till denna sin första del av historien. Han hade nämligen, samma dag som han publicerade den på Reddit, fått ofrivillig närkontakt med kvinnan med apelsinen igen. På sätt och vis.

Han skrev att han och hans flickvän tillsammans ändå gått till polisen. De hade berättat allt de visste, och visat polaroidbilden han fått på posten. Polisen var vänlig men handfallen – utan mer information var det inte mycket de kunde göra. De försökte lugna dem och säga att det antagligen bara var ett dåligt skämt.

På vägen hem åkte de förbi gatan där Milos hade sett kvinnan, mittemot teknikaffären. De hittade inga spår efter henne. Men sedan, när de kom hem vid halv sju-tiden på kvällen, möttes de av att ytterdörren stod på glänt. Inte konstigt i sig, eftersom de hade fem rumskamrater, men när även dörren till deras eget rum stod öppen blev de oroliga. De låste alltid efter sig.

Så här skriver Inaaace, alltså Milos, om vad som hände sedan:

Jag ropade och frågade om någon var där inne, men fick inget svar. Det enda vi hörde var musik där inifrån. En sång jag tyckte mig känna igen, men inte kunde förstå varför den hördes just nu. Huset verkade tomt. Ingen av våra rumskamrater var där. Jag petade upp dörren till vårt rum, vi tittade in, och båda tappade andan.

Vårt rum är ganska litet. Det är två stora sängar, ihopskjutna mitt i rummet, och bredvid är det en liten byrå där vi har våra kläder och lakan. Det var fullständigt kaos i rummet. Någon hade lagt upp alla kuddar på byrån. Handdukarna låg slarvigt slängda på sängen. På golvet låg vårt lakan utsträckt, fint och slätstruket. Mitt på låg en apelsin, delad i två, och bredvid låg en bit apelsinskal.

Min laptop stod mot dörren, och musikprogrammet var inställt på att spela en och samma låt på repeat. Det var Totos sång “Africa”, en favorit när jag växte upp. Och datorns bakgrundsbild var bytt till en som föreställde mig som barn. Jag kände inte igen bilden. Jag var helt säker på att den inte hade funnits i min dator.

Milos och hans flickvän ringde polisen, som kom en kvart senare. Innan dess fotograferade han scenen de upptäckt i sovrummet, och bilderna han tog kan ni se om ni går in på Creepypoddens Instagram- eller Facebooksida, där vi heter Creepypodden.

Bilderna föreställer rummet, apelsinen på lakanet, och så en bit skal där två ord hade ristats in. Det ena gick inte att läsa, men det andra gick och det löd “OTVORI”, vilket betyder “ÖPPNA”. Bilden som plötsligt satts som bakgrund på Milos dator föreställde, enligt Milos mamma som han senare pratade med, honom själv tillsammans med sin mamma, sida vid sida med en vän till mamman och hennes lilla son. Den var tagen när de var i ettårsåldern.

Polisen sade att de skulle undersöka saken, men tyckte inte det var “motiverat” att leta efter fingeravtryck. Men de rådde Milos och hans flickvän att bo någon annanstans för ögonblicket, och sade att de skulle höra av sig direkt om något mer hände.

Det sista Milos lovade var att han skulle höras med sin mamma så snart som möjligt, och att han dagen därpå skulle skriva ner vad hans flickvän hade berättat. Och det blev mycket riktigt hans nästa post. Som vi ska höra nu, uppläst – liksom hela den här historien i övrigt – av Michael Forsberg.

Andra uppdateringen

Hej, hörrni. Sedan min senaste uppdatering har ingenting hänt. Polisen hörde av sig, men det enda de verkade ha att säga var att de inte visste vad som pågick.

Okej, min flickväns historia. Då måste ni först veta lite om vår bakgrund. Själv är jag född i Bosnien, men när jag var liten flyttade jag till ett grannland i Balkan. Jag kom till USA för över sex år sedan. Min flickvän föddes i Indien, och bodde sedan i Kenya tills hon var tre år gammal, när hennes familj flyttade till Kanada. Vi träffades för ett år sedan.

Vi kan kalla henne Lila. Hon hade alltså också träffat Rose. Första gången var på ett flygplan. Hon jobbade som flygvärdinna för Air Canada i några år, och det här hände på en kortare flygning för runt sex år sedan. De hade precis släckt säkerhetsbältesskyltarna och Lila hade börjat gå runt med kaffe och te. Halvägs genom kabinen såg hon en kvinna som verkade konstig. Hon var blek, men stirrade på Lila och log. När hon erbjöd henne en kopp kaffe fick hon inget svar. Istället fortsatte kvinnan bara le, och sade:

“Jag har något åt dig.”

Rösten passade inte med kvinnans ålder. Hon lät mer som en ung tonåring än en medelålders kvinna. Och så var det något lekfullt i rösten som fick det att krypa i Lilas skinn.

Lila hade dock sett det mesta under sina år på jobbet, och har lärt sig hålla god min.

“Jaha, vad är det då?”

“Låtsas inte som om du inte förstår”, sade kvinnan då, så snabbt att Lila överraskades. Hon höll käkarna hopbitna, och verkade blir uppretad, för hon började gnissla tänderna, dock utan att sluta le. Det här var ett varningstecken. Om passagerare visar aggressiva tendenser ska man som flygvärdinna lämna dem i fred, och inte ingripa förrän de blir utagerande.

“Okej, då önskar jag dig en trevlig resa”, sade hon med lättsam röst.

“Du ska få den här”, viskade kvinnan i sätet. Hon tog fram en apelsin som hon hade haft bakom ryggen. Inte en muskel i hennes ansikte verkade röra sig. Rösten tillhörde fortfarande ett barn.

“Nej, tack”, sade Lila och gick vidare i kabinen.

“Åh, du kommer ta den. En dag kommer du ta den”, hörde hon kvinnan säga.

Det var det sista Lila såg av henne, åtminstone den flygningen.

När hon, några dagar senare, kom hem och träffade sin mamma pratade de som vanligt om hur hennes senaste flygningar varit. Lila nämnde då den galna kvinnan i en bisats, och berättade småskrattande om apelsinen. Men då såg hon att hennes mamma fick ett förfärat ansiktsuttryck. Först ville hon inte berätta varför, men sedan kom det fram att när Lila varit liten i Kenya hade det hänt att hon med höga skrik hade väckt sina föräldrar på natten. När de kommit in i sovrummet hade de hittat en apelsin i hennes spjälsäng. Alla fönster och dörrar hade varit låsta, och de kunde inte förstå varifrån apelsinen kommit. De hade till slut satt upp övervakningskameror.

På Lilas treårsdag, när föräldrarna kom in i hennes rum för att väcka henne, såg de till sin förskräckelse att flickan låg och sov med en apelsin liggande på bröstkorgen. De blev helt ifrån sig. Polisen ringdes dit, och tillsammans tittade de igenom filmen från övervakningskameran. Där såg de hur en kvinna utan problem öppnade den låsta ytterdörren, gick genom huset och in i Lilas rum, lade apelsinen på hennes bröstkorg och sedan bara stod där. Minuterna gick, och hon stod alldeles stilla. De snabbspolade till slut. En timme gick, medan kvinnan stod där med huvudet böjt lite på sidan.

Polisen hittade aldrig kvinnan, och föräldrarna visste inte vad de kunde göra åt saken förutom att byta lås på dörrarna. Men de hade redan då funderat på att flytta till Kanada, där de hade familj, och den där händelsen hade blivit en utlösande faktor. De flyttade, och hoppades lämna inkräktaren med apelsiner bakom sig. Och inte förrän nu hade det hänt igen.

Lila blev extremt illa till mods av denna berättelse, såklart. Även hennes mamma var oroad. Några dagar gick då de mådde rätt dåligt, inte åt så mycket och höll sig inom familjen, men sedan återgick deras vardag långsamt till det normala. Sedan hade ingenting hänt, förrän ungefär en månad innan Lila och jag träffades.

Hon flög ofta transatlantiska flygningar, och älskade dem. Långa resor, bra pengar, och möjligheten att se sig om i världen. Det här hände när hon var på väg tillbaka från Hong Kong, på en flygning till Toronto. De hade fått ett trevligt hotell att bo på, och hon gillade sina kollegor. En kväll gick de ut tillsammans. Lila blev ganska full och däckade vid ettiden på natten. Klockan fyra vaknade hon av att någon knackade på hennes dörr. Det var inte särskilt hårt eller många gånger, ändå väckte det henne ur hennes djupa fyllesömn. Hon raglade över till dörren i tron att det var någon kollega som glömt sin egen rumsnyckel, men när hon öppnade den såg hon kvinnan.

Det var mörkt i hotellrummet och korridoren – kvinnans ansikte lystes bara upp av teven i Lilas rum som stod på. Hon såg de vita tänderna, det röda läppstiftet och den bleka hyn. Kvinnan hade lagt huvudet på sidan. Lila nyktrade omedelbart till. I ett ögonblick stod de tysta mittemot varandra. Sedan började kvinnan vagga från sida till sida, och gnissla tänder. Hon gjorde en rörelse, och tog fram något från bakom ryggen. En apelsin.

“Vad… vad vill du?”, sade Lila.

Kvinnan bara vaggade vidare.

“Snälla, låt mig vara i fred. Jag vill inte ha den.”

“Ta den. Ta den nu. Han ska också få en”, sade kvinnan då. Rösten ännu lite mer lekfull denna gång. Som ett glatt barns röst.

Lila kunde inte kontrollera sig. Hon tog apelsinen och kastade den in i väggen på andra sidan hotellrumskorridoren.

“Försvinn härifrån, din jävla galning”, skrek hon.

Det var första gången hon hade sett kvinnan sluta le. De vita tänderna försvann när hennes mun förvreds i en grimas. Hon rätade på huvudet och såg in i Lilas ögon. Och när hon talade nästa gång, gjorde hon det med en vuxen kvinnas röst.

“Snart ses vi igen, alla tre”, sade hon. Sedan vände hon om och försvann iväg i korridoren.

Det hade varit nästan mer skrämmande att höra kvinnan tala normalt, berättade Lila. För nu var det inte längre oförklarligt eller ologiskt beteende, utan bara aggressivt. Som en vanlig människa som kom med ett dödshot. Vem den andra personen kvinnan hade lovat ge en apelsin till visste Lila inte då. Vi hade inte träffats än.

Det för oss till idag. Vi har alltså haft inbrott, och det måste ha varit Rose. Hon hade röjt omkring i vårt rum och lämnat sitt sjuka lilla stilleben åt oss. Vi är livrädda, såklart. Jag ska snart höras med mamma för att se om hon kan förklara det här. Lila ska prata med sina föräldrar också.

Jag har aldrig varit med om något sådant här. Jag kan inte förklara det heller. Ärligt talat, om jag hade läst det här själv så hade jag trott att det hela var påhitt. Så jag klandrar inte er som avfärdar mig som en lögnare. Men om ni har någon aning alls om vad det här kan bero på så är jag idel öra. Jag börjar tro att det rör sig om någon sorts kult eller sekt som förföljer oss. Men hur kunde Rose veta att jag och Lila skulle träffas? Var det de som sammanförde oss? Hur mycket i våra liv ligger den där kvinnan egentligen bakom?

Så långt kom alltså Milos i sin andra del av berättelsen om Rose, som höll i en apelsin.

Tredje uppdateringen, som han publicerade kort därpå, är mer pratig – vilket hela hans historia är, skriven som om han varje gång hade tusen tankar i huvudet som han ville få ut – så jag ska sammanfatta den åt er.

De hade inte hört av Rose något mer, men däremot polisen, som bara sade att de skulle vara på sin vakt. De var rädda och illa berörda, Lila kanske ännu mer än Milos. Lila hade inte lyckats få tag i sin mamma, men Milos hördes med sin mamma, som tyvärr inte hade mycket matnyttigt att säga. Hon hade aldrig märkt något konstigt med Rose, och kunde inte minnas några frågor om mig eller vart jag hade flyttat. Men Milos historia om vad som hänt honom och hans flickvän gjorde föräldrarna oroliga.

Själva hade Milos och hans flickvän kommit till slutsatsen att det måste handla om en kult. Alternativet vore någon sorts övernaturlig kraft, men det trodde ingen av dem på. Det svåra att förklara var hur Rose känt till att de två skulle träffas, innan de själv visste det. Och det förde Milos till en fråga många i kommentarsfälten hade ställt, som han själv glömt att gå in på. Hur han och Lila egentligen träffades. Så här skrev han:

Förra sommaren var jag och min bästa vän på en klubb. Den stängde vid ett, och alla besökarna hamnade i en klunga utanför. En lite äldre man kom då fram till mig och stötte på mig. Jag är hetero och var inte intresserad av honom, men han var ihärdig och jag började bli irriterad. Då hörde jag en röst bakom ryggen.

“Älskling, hur går det?”

Jag vände mig om och såg för första gången Lila, sittande på en bänk med två kompisar. Hennes ansiktsuttryck gav mig all information jag behövde – hon ville rädda mig från mannen. “Ursäkta, min flickvän ropar på mig”, sade jag och gick iväg och satte mig med henne.

Men då trodde gubben oss inte. Han började fråga om hur länge vi hade varit ihop, och ställde kontrollfrågor för att vi skulle avslöja att vi inte visste något om varandra, men det visade sig att jag och Lila hade så god kemi att vi redan från allra första början verkade ha varit ihop för alltid. Vi kysstes för första gången en kort stund senare. Hon sade att hon bara var i stan på besök, men att hon skulle komma tillbaka snart och att vi kunde träffas då. Och det gjorde hon, två veckor senare. Sedan dess har vi varit ett par.

Visst, gubben kanske samarbetade med Rosa, men det verkade så långsökt, skrev Milos. Och det krävdes fortfarande att han och Lila skulle passa så bra ihop som de gjorde. Det fanns ingen förklaring.

Det sista Milos skrev i uppdateringen var att han skulle berätta om en sak som hade hänt under hans dopceremoni. Det kanske hade något med det här att göra, skrev han. Dessutom hade mamman antytt att Milos mormor kanske visste något av värde. Mormorn bodde kvar i Bosnien men de skulle ringas snart, hade de bestämt. Det sista han skrev i sin tredje uppdatering var att han fortfarande hade kvar den delade apelsinen som hade lagts i deras rum. Han visste inte vad han skulle göra av den.

Fjärde uppdateringen

Hej hörrni. Dags att uppdatera er på vad som pågår.

Efter att vi hörts pratade mamma med mormor, som inte gav mycket till svar men verkade bli upprörd av det hon fick höra. Jag ringde själv upp mormo, och efter att länge och väl ha tjatat gav hon med sig och berättade följande historia.

Mormor föddes i Kroatien men växte upp i Bosnien. Hon var mycket ute i naturen, lekte och utforskade, och en favoritplats var vid en flod i närheten av hennes hus. Dit brukade hon gå med sina vänner, men just den här dagen var hon där ensam. Hon höll på att bygga ett sandslott, när hon tyckte sig höra en röst. Stigen som ledde till flodens strand var tom, och det var enda vägen dit, så hon ryckte på axlarna och återgick till sandslottet. Då hörde hon rösten igen. Det var någon som ropade på henne. “Dana”, hörde hon. Hon tittade sig omkring igen och såg ingen. “Dana!”, hörde hon igen, högre denna gång. Hon hoppade till och sprang iväg till stigen för att se om någon stod gömd där, men såg fortfarande ingen. När hon gick tillbaka till stranden såg hon, till slut, honom.

Det var en man, iförd stilig, svart hatt, vit skjorta och svart kostym med kolsvart slips, som stod i vattnet. Han hade vatten upp i knäna samtidigt som han bar kläder som hade kostat de flesta flera månadslöner på den tiden. I ena handen höll han en käpp, och den andra höll han bakom ryggen. Min mormor blev förvirrad, men nyfiken. Hon gick fram till flodbädden.

“Ja, herrn?”, sade hon.

“Jag har någonting åt dig.”

Ja, det börjar bli förutsägbart vid det här laget, men för mig var det en chock att höra. För mormor, som inte visste något om vad som komma skulle, var det dock inte så anmärkningsvärt. Hennes familj var välbärgad och de hade ofta färsk frukt hemma. En apelsin var ingenting hon reagerade på.

“Eh… Tack herrn, men jag åt precis middag. Ni kanske kan ge den till någon annan?”

“Nej, Dana, den här är särskilt vald just för dig”, sade mannen i vattnet och lade huvudet på sned. Hon trodde i ett ögonblick hatten skulle ramla ner i floden. I handen höll han fortfarande fram apelsinen.

“Men jag vill inte ha.”

“Du tar den, och du tar den nu”, sade mannen.

Mormor har varit med om mycket. Hon har levt genom andra världskriget och Jugoslaviska krigen. Men hon sade att inte mycket hon sett varit mer skrämmande än det ansiktsuttryck mannen hade då. Hon var bara ett barn, och kan säkert ha inbillat sig saker, eller så har minnet vuxit och förvrängts sedan hon var med om detta, men hon svor att mannens ögon blev mörkare, och att han – trots att han log – såg mer vredgad ut än något hon någonsin sett.

Hon vände om och sprang därifrån. När hon kommit upp en bit på stigen vände hon sig om, och tittade ner mot floden. Där stod han kvar, orörlig. Sedan stoppade han ner apelsinen i en ficka, vände om och gick iväg. Motströms i floden, som om det var mitt på gatan.

Mormor var uppskrämd ett par dagar, men tiden gick och händelsen blev ett allt suddigare minne.

1952 föddes min mamma. Det var mormors första barn, och förlossningen gick bra och var relativt enkel, men de blev ändå kvar på sjukhuset i ett par dagar. Sista natten på sjukhuset kom mannen i kostym tillbaka. Nästan 20 år hade gått, men mormor kände igen honom direkt. Hon vaknade i sin sjukhussäng av att någon tände taklampan i rummet. När hon slog upp ögonen såg hon honom, stående mitt i rummet, iförd samma kostym och hatt. Han hade inte åldrats en dag.

I handen höll han apelsinen.

“Du har gjort bra ifrån dig.”

“Va? Vad menar du?”, svarade mormor, förvirrat.

“Du har gett henne livet.”

“Vad vill du?”

“Nu återstår bara att ta emot denna, så kommer allt vara över sedan.”

Han höll fram apelsinen, och log. Ett vänligt leende.

“Jag vill inte ha med dig att göra. Försvinn eller så skriker jag.”

Då förändrades han. Han lade huvudet på sned, leendet förvandlades till något helt annat, något djupt skrämmande, lika illavarslande som hans tänder var vita. Sedan talade han igen, men nu var hans röst annorlunda. Den lät som ett barns.

“Men Dana, du vet ju inte.”

“Ut härifrån!”

“Han kommer ta emot den.”

Mannen skakade smått på huvudet, leendet försvann och han vände om. Innan han gick ut genom dörren släckte han taklampan, och lämnade mormor i mörkret.

Hon hade inte berättat om det här för någon, förrän jag drog det ur henne.

Den sista gången hon såg mannen var för lite mer än 20 år sedan. Det var under kriget i Bosnien. Landet förstördes eftersom de som styrt var samvetslösa politiker som bara ville ha pengar. Tiderna var dåliga, och matbristen plågade alla. Mormor och morfar kunde gå hungriga i dagar innan de fick något att äta. Morfar jagade liksom duvor.

Det var då en apelsin började dyka upp på husets tröskel. En ny, varje dag, liggande mitt på dörrmattan. Mormor beskrev detaljerat hur lysande gul den var i jämförelse med den gråa värld de levde i. Och hon kastade bort varenda en. Morfar förstod aldrig varför, och kunde till och med bli arg på henne, men hon vägrade ge vika. De apelsinerna skulle de inte ta emot.

Till slut dök de själva upp. Mannen i svart kostym, den här gången tillsammans med kvinnan jag skulle komma att möta. Rose. Det var 1993, mitt under ett bombanfall som lämnade stora delar av staden i ruiner. Få lämnade sina hus. Då knackade det på dörren hos mormor och morfar.

De trodde någon kommit för att rädda dem, men när de öppnade såg mormor mannen där ute. Han hade samma käpp, och var lika diffust medelålders som förra gången. Bredvid honom stod en kvinna, blek hud, vit klänning, långt svart hår och ett läppstift så rött att det lyste om henne. De stod med huvudena på sned, och de båda log.

“Hej, Dana”, sade kvinnan, med den där hemska barnrösten.

“Vilka i helvete är ni?”, sade min morfar. Mannen och kvinnan utanför dörren vände båda blicken mot honom, och deras leenden försvann.

“Du vill troligen förbli tyst”, sade kvinnan, och hennes röst lät plötsligt som en vanlig vuxens.

Morfar har svultit och blivit skjuten och torterad men aldrig hade mormor sett honom reagera med sådan instinktiv skräck. Han blev blek och tyst.

På mannen och kvinnans ansikte kom leende tillbaka, och de visade återigen sina vita tänder. Mormor förstod redan innan de talade att deras röster skulle låta som ett barns igen.

“Var är han?”, frågade Rose.

“Vem? Vad vill du? Vi har ingenting!”

“Gör inte så här. Berätta bara var”, sade Rose och det lät som om hennes tålamod var på upphällningen.

“Vem är det ni vill ha?”

Roses ögon genomborrade mormor. Hon kände blodet frysa i sina ådror.

“Din dotterson.”

“Han… är inte här. Han är i Montenegro.”

Hon ångrade omedelbart att hon hade sagt något om mig, bedyrade hon när vi pratat, men hon trodde inte att det märkliga paret skulle kunna komma åt mig när jag befann mig hundratals kilometer därifrån, i säkerhet.

De log ännu bredare. Som på given signal vände de sig om, och gick iväg, med steg i takt med varandras. Mormor och morfar såg dem försvinna iväg på vägen utanför huset. En våldsam explosion i ett närliggande hus fick dem att förskräckt fly in igen, men det sista mormor såg var hur mannen och kvinnan oberört gick vidare på vägen, som om det regnade. De hade till och med fortfarande huvudena på snedden.

Detta var vad mormor berättade. Jag vet, det låter helt otroligt. Som sagt, hade jag läst det själv hade jag bara suckat. Sådant skitsnack. Men nu är det jag som är huvudpersonen. Och även om jag inte förstår vad det är som pågår så vet jag att det är sant. Vad vill de min familj? Vad vill de mig?

Femte uppdateringen

Jag börjar känna att jag förlorar intresset för det här.

Sedan förra gången jag skrev här har så mycket hänt, och jag har fått veta så mycket, att jag inte längre förvånas av något. Kanske är det en försvarsmekanism. Men jag vet inte om den är så nyttig. Det känns som om jag blivit avtrubbad, eller gett upp. Det skrämmer mig.

Igår var det onsdag. Jag var ledig från jobbet, och Lila hade precis rest iväg till en kompis i några dagar. Jag bestämde mig för att hantera min stress som jag brukar – genom att träna. Valet föll på att ta en lång cykeltur. Åtta mil, till en stad i närheten av den där vi bor. På morgonen var det molnigt och fuktigt, så för säkerhets skull tog jag med mig några sedlar för att kunna ta bussen hem ifall det skulle behövas, men annars tog jag inte med mig något annat.

Halvvägs kommen nådde jag den cykelled man följer resten av vägen. Den sommaren hade jag cyklat samma sträcka, och då hade det varit nästan parodiskt fullpackat av cyklister där, nästan så man inte kunde röra sig, men nu var det helt folktomt. Det var bara jag som var ute och cyklade. Och vädret blev stadigt sämre. En dimma sänkte sig över skogen och tjocknade, så att det kändes som att fukten kröp in innanför kläderna. Det droppade om mig, även om det inte regnade. Jag cyklade vidare – där och då hade jag inga val. Efter ett tag började jag passera bänkar på sidorna av leden, vilket jag aldrig hade sett förut när jag cyklade där.

Efter någon mil tyckte jag mig höra någon skratta, ute i dimman. Jag bromsade in, sladdade lite i leran, och lyssnade. Då var det helt tyst. Sikten var knappt mer än fem meter, närapå att bokstavligt talat inte kunna se min hand, så jag satte upp på cykeln och fortsatte. Bara några pedaltramp senare hörde jag det igen. Skrattet. Det hördes någonstans i dimman, framför mig. Sikten lättade något när jag trampade vidare, och i dimman framför mig, sittande på en av bänkarna på sidan av leden, såg jag en gestalt.

Vilken idiot du är, tänker du säkert. Jag håller med. Jävla skräckfilmskliché, att ge sig ut på en cykeltur i dimman när man är förföljd. Visst, i efterhand, absolut. Jag ångrar att jag stack ut. Jag ångrar det. När jag såg den där skuggan i dimman tänkte jag, intalade jag mig, att det var någon annan cyklist som vilade lite. Ni förstår ju att det inte var så. Naturligtvis. Men jag hoppades det. Sedan såg jag att han hade svart kostym. Ingen hatt, kunde jag dock se, och jag intalade mig att han var en helt vanlig gubbe i kostym mitt ute i ingenstans.

Jag kom närmare, och såg att han satt där helt för sig själv, utan tidning, telefon eller cykel. Händerna låg på knäna, som om han väntade på sin tur i en kö. När jag passerade skrattade han till igen. Jag tittade på honom, och han stirrade på mig och log, och jag kände hjärtat stanna. Rose hade alltid varit obehaglig att möta, men den här mannen var något helt annat. Han hade en blick som strålade av vansinne och iskyla. Och på bänken bredvid honom, tidigare omöjlig för mig att se eftersom han lagt den vid sin sida, låg en apelsin.

Jag trampade på med all min kraft, och han rörde sig inte, och sedan när jag kommit en bit hörde jag ännu ett skratt någonstans på långt håll bakom mig. Han förföljde mig inte. Men jag saktade inte ner, och tillryggalade två mil i terräng på mindre än 40 minuter. När jag kom fram var jag utmattad, och hade sedan länge gett upp tanken på att cykla samma väg hem igen. Men så gick det åt helvete av det dummaste tänkbara skälet: båda cykelställ i bussen var upptagna. Chauffören vägrade låta mig stiga ombord med ännu en cykel. Det var sista bussen för dagen. Med mina tio dollar på fickan skulle jag knappast ha råd med ett hotellrum för natten.

Jag försökte desperat förstå mig på busslinjerna i området. Det visade sig att det fanns en annan buss jag kunde ta, som gick från en hållplats ungefär tre mil därifrån. Den gick klockan sju. Klockan var halv fem. Jag hade två och en halv timme på mig att cykla tre mil. Det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Jag gav mig av, och hoppades för allt jag var värd att mannen på bänken skulle ha försvunnit iväg.

Ännu en gång förstår jag helt om ni tycker jag är korkad. Jag försatte mig själv i situationen som skulle komma att följa. Hade jag kunnat övertala chauffören att släppa på mig ändå, eller tjata mig till ett hotellrum med löfte om att återkomma med betalning en annan dag? Kanske. Men nu cyklade jag, och för det fick jag vad jag förtjänade.

Efter ett par kilometer såg jag någonting på marken ett par meter framför mig. Jag saktade ner, tittade ner på marken och såg att det var en actionman-docka. Jag kände igen sorten från min barndom. Sorgligt, någon unge hade tappat den här och var säkert ledsen. Nå, jag kämpade vidare. Ytterligare någon kilometer senare såg jag någonting annat på marken. Det var en basketboll. Jag stannade upp och böjde mig ner för att plocka upp den. Det kunde inte vara sant. Jag kände ögonen fyllas med tårar.

När jag gick i grundskolan anordnades en turnering i basket. Den som vann skulle få en prissumma, men också få spela i en ännu större turnering. Jag var redan en väldigt duktig spelare och väldigt exalterad, och samlade ihop de bästa spelarna i skolan för att delta. När vi kom till planen insåg vi att det bara var två lag anmälda i vår ålderskategori. Vi fick spö av det andra laget, men å andra sidan fick vi därmed också andrapriset – ett presentkort till det lokala shoppingcentret. Och på en sportaffär där köpte jag den dagen just den där basketbollen. Den var så unik – svartvitmålad, som ett schackbräde. Jag älskade den vid första åsynen, men bara några dagar senare skulle jag ångra att jag valde den. Flimret när man spelade med den, och den snurrade, gav mig huvudvärk. Den hamnade i en låda hemma, men jag skulle aldrig glömma den.

Och nu låg den här, i leran på cykelleden framför mig, tusentals mil från lådan där jag lämnat den. Jag stod med den i händerna och ville bara skrika. Man blir till slut bara förbannad. Någon tar sig rätten att leka med ens liv, ens minnen. Varför var jag tvungen att vara rädd och förvirrad? Vad hade jag gjort? Jag slängde basketbollen i skogen, vrålade en svordom, satte mig på cykeln igen och trampade iväg.

Och efter några kilometer såg jag någonting annat, liggande i gräset vid sidan av cykelleden. Det var en urklippt tidningsartikel. Den var fuktig men fortfarande läsbar. Jag kände igen den också, redan på håll. Den handlade om mig. Den hade gått i lokaltidningen, och innehöll en intervju med mig och en med rektorn på skolan där jag kommit in. De var stolta över att ha kammat hem en ung och lovande basketspelare från ett så avlägset land. Jag var stolt över att bli beskriven på det sättet. Jag mindes hur jag klippt ut den där artikeln, och nu låg den här, i regnet mitt ute i ingenstans. Jag tog inte ens upp den. Jag bara cyklade vidare, så snabbt jag kunde.

Nästa gång jag såg någonting på leden stannade jag inte ens. Jag passerade en liten cykel jag hade fått en födelsedag för länge sedan, en gammal Iron Maiden-tröja, och ett fotografi av min familj i en trasig ram. När jag såg ett kadaver, det illa tilltygade liket av en död katt, vände jag bort blicken. Den såg exakt ut som Dino, katten jag hade haft som barn. Jag ville inte titta närmare på den.

Jag flög ner för leden. Trots alla föremål var jag alltjämt ensam i skogen, och snart kom jag ut på vägen igen. Det mörknade, och dimman kröp fram igen. Jag var helt ensam. Jag trampade mig fram på vägen, och då, då hörde jag ett skratt igen. Framifrån. Ett barns skratt.

Jag bromsade in, för vem det än var där framme ville jag inte köra rätt in dem. Dimman var så tät att jag inte såg mer än någon meter framför mig. Nästa gång jag hörde skrattet var det precis framför mig, så nära att jag nästan föll av cykeln. Och så gled dimman isär och där stod hon, mitt i vägen framför mig. Hennes barnsliga, lekfulla fniss. Hennes vita klänning. Rose.

Jag bromsade så hårt att bakhjulet lyfte. Hon stod med händerna bakom ryggen och tittade, till synes, ut i skogen, som om hon inte låtsades om att jag var där. Sedan vände hon sig mot mig, log det leende jag nu så många gånger beskrivit, och lade huvudet på sned.

“Välkommen”, sade hon. “Följ med mig.”

Jag kände hjärtat bulta och en torr smärta i halsen. Aldrig förut hade jag träffat henne så här ensam, så här långt bort från närmaste annan människa. Nu i efterhand inser jag hur ofrånkomligt det hade varit från första början, att jag skulle stöta på henne på den där cykelturen. Det var som om jag undermedvetet ville åt det. Få ett slut på det hela. Kanske var det därför jag också bara… accepterade läget.

Jag klev av cykeln, lade den på vägen – när jag släppte styret lade jag i bakhuvudet märke till att på marken låg ett blött fotografi av mig och min första flickvän – och klev fram mot henne. Nu fick det vara nog. Jag stannade upp två meter från henne. Hon log.

“Kom nu”, sade hon. På mitt hemspråk. Med sin barnröst.

“Nej”, svarade jag på engelska.

“Du har varit mycket envis, Milos. En envis pojke.”

“Jag är ingen pojke. Och jag vill inte ha något med er att göra. Lämna mig i fred. Stick, för helvete. Vad vill ni?”

Det var befriande, att äntligen få släppa lös min frustration i hennes ansikte. Skrika och skälla på den jävla käring som hade orsakat så mycket smärta.

“Det finns ingen anledning att höja rösten, Milos.”

“Det finns det för fan visst. Du förstör mitt liv.”

“Jag vill bara att du ska följa med.”

“Jag följer inte med någonstans. Berätta vad du vill. Vad jag gör sedan är det jag som bestämmer.”

Hon höll fram apelsinen igen.

“Det är det inte alls.”

Hennes röst åldrades under det att hon uttalade meningen, och på slutet lät hon nästan som sin egen ålder.

“Det är mitt liv, käring.”

Hennes leende smälte bort.

“Tänk på, Milos, att allt det här började för mycket länge sedan. Du har ingen makt att bestämma över det. Du kommer följa med. Du ska.”

Hon höjde rösten på slutet, och så klev hon fram mot mig, ett litet men tydligt steg. Jag backade en aning, vände mig lite från henne, och spände högerhanden i en knytnäve.

“Då får ni tvinga mig. Jag kommer slåss, ringa polisen, jag kommer…”

“Du kan inte göra något åt det här”, sade hon och avbröt mig. “Ringa polisen? Vem tror du att jag är? Tror du polisen eller dina vänner kan hjälpa dig?”

“Vad fan är grejen med er? Är ni en kult? Ska ni offra mig?”

Hon skrattade högt, med magen, och fortsatte skratta, men lämnade mig aldrig med blicken. Hon stirrade samtidigt på mig.

“Dumma, dumma pojke”, sade hon, och hennes röst blev ett barns igen. “Det återstår så mycket för dig att förstå.”

Så tog hon ännu ett steg mot mig.

Jag måste erkänna att mitt mod rann ut då. Jag vet inte varför, men något i hennes uppsyn, röst eller, jag vet inte, energi skrek onaturligt. Det var något annat än en människa jag stod inför. Visst, när jag kom hem igen övertalade jag mig själv att sektförklaringen var den rätta, men där och då… Det var fruktansvärt skrämmande.

“Jag… Jag kommer få hjälp av någon”, sade jag, utan att riktigt veta vad jag menade.

“Kyrkan, kanske?” Hon härmade mig, som ett barn härmas när det ska retas. “Ska Gud komma till din räddning? Fråga din präst om mig. Fråga, och sedan kanske du förstår.”

Hon tog ett steg tillbaka, som om hon gav mig en möjlighet att fly. Och jag tog den. Jag skakade av adrenalin, men jag slet i en enda rörelse upp min cykel och satte mig på den. Sedan trampade jag av, så hårt jag kunde, och rundade henne på ett ögonblick. När jag kommit några meter hörde jag hur hon skrattade högt igen. Jag vände mig och tittade tillbaka, och såg att hon tittade på apelsinen i sin hand och skrattade.

I sista minuten hann jag fram till busshållplatsen, och lyckades hinna med den. Jag föll ihop i ett säte och försökte dölja för medpassagerarna att jag grät. När jag kom hem tog jag min telefon och ringde numret till den polis jag hade haft kontakt med. Han sade att han skulle höras med lokalpolisen i området där jag stött på kvinnan, och att de skulle undersöka cykelleden. Jag förväntar mig inte så värst mycket av det.

Hur fick de tag i alla mina gamla saker? Bilder av mig som jag inte visste hade tagits, och leksaker som jag var säker på hade slängts bort? En katt som såg exakt ut som min gamla, som de dessutom måste ha dödat? Och vad menade hon med att jag skulle “fråga min präst”? Jag har inga svar. Men jag är helt utmattad efter att ändå ha ställt mig frågorna, om och om igen, ända sedan jag mötte henne.

Jag tänker inte berätta om det här för Lila. Hon skulle få ett sammanbrott. Jag kanske har ett just nu, förresten. Jag känner mig krossad.

Sjätte delen

Mycket har hänt sedan senaste gången jag skrev här. När jag loggade in var det många meddelanden från folk som var oroliga för mig. Några hade till och med skickat sina telefonnummer. Tack till er som brytt er. Vi har inte stött på Rose sedan sist. Men vi har bestämt oss för att flytta. Jag fick ett okej jobb söderut, och det kändes bäst att dra.

Men pappa sökte upp prästen som döpte mig. Och han hade något att berätta. Det gör väl historien mer invecklad, antar jag. Eller vad man nu ska kalla det.

Jag döptes i ett kloster i Montenegro som heter Ostrog. Jag är inte troende, men det är en fantastisk kyrka, en magnifik byggnad. Den byggdes för länge sedan, och när turkarna kom för att erövra landet tog de isär kyrkan och återuppbyggde den sten för sten uppe i bergen, dit turkarna inte kunde nå. Idag är det många troende som, oberoende av deras religion, söker sig dit. Muslimer och buddhister, de kommer för att det är en speciell plats. Det är bara där jag känt att något större trots allt kanske finns.

Det var pappa som ville döpa mig där, och det blev av när jag var sex år gammal. För honom var traditioner viktigt, även om han inte heller är särskilt kristen. Eftersom det var många som ville döpa sina barn där blev det ett dop i grupp. Det jag själv minns av det hela var att jag först inte fick komma in. Det var det jag själv hade att berätta. Vid portarna stoppades jag av prästen, klädd i lång, svart kappa.

“Du. Du får inte komma in här”, sade prästen.

“Vad är det frågan om?”, sade min pappa.

“Min son, jag känner dig”, sade prästen och betraktade min pappa. “Dig döpte jag i denna kyrka. Du är alltid välkommen här. Men din son får inte komma in.”

“Varför skulle han inte få det?”, frågade pappa med chockad uppsyn.

“Det kan jag inte säga. Men det vore bäst om ni gick någon annanstans.”

“Men varför?”

“Min son, var snäll och vänd om. Men kom ihåg att du måste döpa honom. Det är viktigt. Bara inte här.”

“Jag förstår inte”, sade pappa och jag hörde desperation i hans röst.

“Det kommer du aldrig göra. Men gör som jag säger.”

Pappa tog min hand, vi vände om och började gå därifrån. Han försökte trösta mig, bortförklara det hela och säga att det inte var något fel på mig, men jag märkte att han var skakad. Han ställde också en och annan fråga, minns jag, som antydde att han trots allt trodde det kanske kunde vara mitt fel. Hade jag busat i kyrkan? Det hade i och för sig inte varit olikt mig, men nej, det hade jag inte.

När vi kommit hem ringde det. Det var prästen. Han ville att vi skulle komma tillbaka, nu på en gång. Det var en halvtimmes bilresa, men vi stack direkt. Jag var så förvirrad, men också lite spänd. Det hela var väldigt speciellt. När vi kom fram till kyrkan var den tom. De andra dopen var färdiga, och det var egentligen stängt för kvällen. Men prästen stod och väntade på oss.

“Jag har bestämt mig för att ändå döpa din son, trots allt.”

“Tack, fader. Men… trots vad?”, frågade pappa.

“Det kan jag inte säga. Men nu måste vi genomföra det.”

Och det gjorde vi, bara vi tre. Jag gick runt i en cirkel, och han sade sina böner, och sprejade vigvatten på mig. Jag blev nästan uttråkad, trots att allt var så konstigt. Sedan sade han åt oss att gå, och inte komma tillbaka om inte märkliga saker hände oss. “Märkliga saker.” Ja, det hade varit så han uttryckt sig. Att jag inte tänkt på det det förrän nu.

Pappa var nöjd, och jag var glad att det var över. Och så gick det till när jag döptes, en dag för över 20 år sedan.

Pappa åkte alltså tillbaka till det där klostret nu. Han hittade prästen, som var pensionerad men ändå fortfarande verksam. Han bodde kvar vid klostret. Det hade visst krävt en hel del övertalning, och lite löfte om generös kollekt, men sedan hade prästen berättat.

Han mindes datumet för mitt dop – den 13 februari 1992. Kvällen före hade prästen skött om sina får, när han såg en figur stående i skuggorna utanför stallet. Det var en udda tid för besök, men det hände att människor sökte upp honom för andlig vägledning även utanför kontorstid. Men då brukade de komma fram, och inte stå och smyga i mörkret.

“Hallå, vem där?”, ropade prästen.

“Kom, fader”, sade en lugn kvinnoröst.

Han klev ut ur stallet, och såg en kvinna i vit klänning stå där. Fåren stod i en vid cirkel runt henne, som om de ville hålla henne på avstånd. Prästen kände direkt på sig, sade han till min pappa, att här fanns något fördärvat.

“Vad vill du?”, frågade han med bestämd röst. Han förstod att det inte var för andlig vägledning kvinnan hade kommit.

“Imorgon”, sade kvinnan med samma lugna röst, “kommer en pojke komma till klostret. Han kommer att vara lik vilken annan pojke som helst, och hans far kommer vilja döpa honom. Han heter Milos. Honom ska du inte döpa.”

Prästen berättade för min far att han många gånger genomfört exorcismer och fördrivit ondskan ur besatta. Då hade han inte fruktat. Men den här gången kände han sig utsatt. Otrygg.

“Du och din sort har ingenting här vid denna heliga plats att göra”, sade han.

“Min sort, fader? Vad skulle det vara för sort?”

“Demoner”, sade prästen, fast han förmådde knappt mer än viska det.

Hon skrattade. “Demoner? Era begrepp är skrattretande, fader.”

“Gå, nu”, väste han. “Försvinn härifrån.”

“Lyssna nu, stackars präst. Jag vet vad du är gjord av. Jag vet vad du tänker, och jag vet att du känner på dig vad jag är. Gör som jag säger, och jag ska lämna dig ifred. Men annars kommer du aldrig mer sova gott.”

Sedan försvann hon iväg i natten. Resten känner ni till. Tydligen hade prästen hellre själv plågats av ondskan än stått i vägen för ett barns pånyttfödelse i Jesu namn. Men det hade han fått betala för, hade prästen sagt. Varje dag sedan den dag han döpte mig hade han fått betala priset för det.

Han ville inte gå in på detaljer. Men kvinnan hade kommit igen, hade han sagt. Hans får hade dött. Utan spår av skador eller sår, bara fallit döda ner. Sedan hade allt fler människor börjat komma till kyrkan för att få hjälp med att fördriva ondskan. De hade känt sig förföljda och besatta av något de inte förstod. Han fick genomföra exorcismer igen, driva onda andar ur småbarn som – innan de befriades – sade till honom med djup, mörk och skärande röst: du skulle ha lydit, fader. Varje plågat ansikte var som ett kvitto på hans val att bestrida kvinnan.

Pappa hade fått höra betydligt mer än han trodde han skulle få, men han ville göra ett sista försök att förstå vem den här kvinnan var. Han hade frågat prästen vad han trodde. Prästen hade skakat på huvudet. Han hade blivit upprörd och sade att han försökt fråga, många gånger, men hon hade aldrig svarat. En demon? En häxa? Nej, då kan man inte röra sig fritt på en kyrkas mark. Då kunde man inte stå utanför en prästs fönster och titta in med de ögonen, prata med den rösten, le ett sådant leende. Morana, hade prästen sagt. Gud borde ha beskyddat honom, hade han sagt. Mot Morana.

Jag har kollat upp Morana, det är en förkristen dödsgud man trodde på för länge sedan i öst. Hon styrde över det värdsliga. Än idag kastar man på sina håll vid påsktid små dockor som symboliserar Morana i sjöar och vattendrag. Andra bränner upp sina dockor. För de flesta är det bara en rolig tradition, som bus eller godis vid Halloween.

Jag vet inte längre vad jag ska tro om det.

Men nu har jag flyttat, och inte sett till Rose sedan dess. Det måste vara över nu. Det måste vara färdigt. Jag vet inte om jag skulle orka ett möte till. Ett möte till, det skulle innebära att det kunde fortsätta i evighet. En evighet… Då gör jag nästan hellre slut på det.

Sjunde uppdateringen. Två dagar senare.

Jag tog den.

Signaturmelodi

Du har hört “Hon håller en apelsin”, skriven av Milos Bogetic alias Inaaace på Reddit och uppläst av Michael Forsberg.

Och det jag hade att säga om Milos, det är också skälet att vi hört den här historien idag. Inte bara för att det är en klassiker, en av Nosleeps mest omtyckta historier någonsin, utan också för att – med hans änka Trishnas generösa tillstånd – göra ett avsnitt som en hyllning till honom.

Milos Bogetic gick nämligen bort den 19 januari i år. Han led sedan nio år av cancer. För er lyssnare av Creepypodden är han kanske mest känd för sin historia “Slottsvakten”, som vi hade med i avsnitt 55, men på Nosleep var han ett av de mest framstående namnen. Han kommer vara saknad, och inte bara där.

Milos Bogetic lämnar fru och två små söner efter sig. Han blev 38 år gammal. Med detta avsnitt vill jag säga tack, Milos, för det du hann med i jordelivet. Du är såvitt jag vet den första av Nosleeps kända mästare som gått bort. Det är en sorg att tidens gång kantas av förluster. Men ingen skonas. Inte heller vi. Skänk Milos en tanke ikväll.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.