Avsnitt 239: Värre och värre

När du åker tunnelbana, brukar du sitta och smygtitta på andra passagerare? Egentligen är det konstigt att sitta ihopträngd med så många främmande människor och samtidigt förväntas ignorera dem. Det är som om man var förpackad i en glasburk med sill, med en lag av svett, stress och parfym istället för lök och svartpepparkorn. Alla sitter där i sin egen lilla värld, som om de var evigt fast i sina puppor. Tillsammans sveper man fram under staden. Några få läser en bok, men de flesta med antingen hörlurar i öronen eller näsan nere i telefonen. Ingen pratar. Ingen säger något.

Själv kan jag inte längre låta bli att se mig omkring. Min blick dras till det blixtrande mörkret utanför fönstren. Sena kvällar, när jag står på tomma perronger och väntar på nästa tunnelbanetåg, kan jag komma på mig själv med att hoppas det ska hända igen. Att jag en gång till ska få bevittna det hela.

—

Det hade varit en sådan där vecka. Rättare sagt, en sådan där månad. Berget av jobb hade tornat upp sig likt smutstvätten och högen med odiskade tallrikar där hemma. Jag hade aldrig tid att bli klar med någon av dem. Min chef var på mig som en igel. En sorglig gubbe, skallig, illaluktande, med ett högt, nervöst skratt och en förkärlek för sprit, som drev på oss för att klara av något projekt för någon diffus men viktig kund. Det var en sådan där period där dagar och nätter glider ihop, tidigt på året då de ljusa timmarna är så få att man aldrig tycks märka dem. Koffeinet var det enda som kändes. Varje dag avslutades med att flämtande och dödstrött rusa iväg till tunnelbanan, eftersom chefen vägrade betala sena taxiresor hem efter övertidsarbete. Det skulle jämna ut sig över tid, brukade han bara säga.

Ännu en dag hade passerat av siffror, Powerpointpresentationer och PM jag glömt bort att jag någonsin sett fem minuter efter att jag skickat iväg dem. Ärligt talat visste jag inte ens om det var samma rapport jag jobbade med den dagen som jag jobbat med dagen innan, eller för en månad sedan. Fanns det egentligen någon skillnad? Kontoret låg öde sedan en timme, då min sista kollega efter att ha gett mig en medlidande klapp på axeln gick därifrån. Jag svor medan jag packade ner datorn och en hög papper i väskan. Klockan var mycket och jag riskerade ännu en gång missa tuben. När jag kom ut i den ruggiga nattluften kände jag hur fuktig och svettig min skjorta var, efter att ha suttit på det kvava kontoret.

Stationen var som vanligt ekande tom. Inte så konstigt, vid den här tiden på dygnet en vardag, men ändå kusligt. Det är något med tomma utrymmen, byggda för att ha plats för stora folkmassor. Inte att man är rädd för att bli rånad eller något, utan att man känner att man inte heller borde vara där. En så tom plats måste, på något sätt, vara farlig. Annars hade den inte varit tom. Med dessa känslor inledde jag resan hem. Vaksamhet. Otrevnad.

Inte för att jag märkte det så tydligt, inte då. Rulltrapporna var avstängda och jag flåsade när jag kom ner på perrongen. Min gamla goda form från ungdomen hade drunknat i ett hav av öl och begravts under ett berg av snabbmat. Jag försökte förstå på skyltarna och appen om tåget hade gått, och började resignera inför tanken på en dyr taxiresa hem, när jag hörde ljudet av skrikande metall mot metall från tunneln. Sekunderna senare kom det in på perrongen, stort och täckt av graffiti, högljutt och lysande i den tomma stationen. Dörrarna slogs upp och ljummen luft vällde ut. Jag klev på.

Det var ovanligt fullt. Inte till sista platsen, men för tidpunkten. Jag hittade en plats mellan en gubbe i skrynklig trenchcoat och en ung kvinna i svart, sober klänning, med en stor blomma i en nål på ena axeln. Hon var slarvigt sminkad med mascara och ögonskugga. På andra sidan satt ett par killar i uniformskläder, med kortklippt hår, och så fortsatte det, fullt på de flesta sittplatserna och några stående överallt i vagnen. Det var udda, tyckte jag, att det var så många ombord, och en sådan ovanlig blandning av människor.

Tåget huttrade till, och drog iväg från stationen.

Jag lutade mig tillbaka i sätet. Det var si och så med mottagningen nere i tunnlarna, och dessutom var jag hjärtligt trött på alla sorters skärmar, och nöjde mig med att slött se mig omkring.

Allt ljud utifrån, oväsendet från hjulen mot spåren och den susande fartvinden, verkade dämpat. Istället fylldes vagnen av ett mjukt sorl, som av en publik på teatern innan ridån gått upp, förväntansfull men behärskad. Det kändes svalare än det borde ha varit. Hade värmen slutat fungera? När jag klev på hade jag slappnat av, som man gör när man kommer in från kylan, men nu småfrös jag igen och drog upp blixtlåset på jackan. Jag sneglade förstulet på människorna omkring mig. Ännu tydligare slog det mig nu, att de såg ut att inte höra hemma med varandra, inte här. Var var det där gänget med gubbar i jackor och kepsar på väg så här sent? Eller den där spensliga, ensamma flickan, iklädd någon sorts skoluniform? Rumpan domnade mot sätet och jag flyttade mig obekvämt. Ingen hade heller någon telefon, såg jag nu. Det var verkligen förbluffande. När var senast jag hade varit ombord ett tåg där ingen höll en skärm framför näsan? Jag kunde inte minnas det. Uppe på väggen ovanför dörren fanns skylten som visade tunnelbanekartan. Fyra stationer kvar till mitt stopp.

Jag stirrade fortfarande på kartan när tåget körde förbi en station. Det stannade inte. Saktade inte ens ner, utan körde bara lika raskt vidare. Ljusen och pelarna flög förbi som i en snabbspolad film. Jag satte mig tvärt upp i sätet och tittade förbluffat ut. Vad var det här för tåg? Varför stannade det inte? Ingen annan i vagnen verkade reagera. Om något blev det förväntansfulla sorlet i vagnen bara något högre.

Vi kom in i den mörka tunneln igen, lamporna i vagnens tak blinkade till ett par gånger medan vi skakade fram över spåren, och så märkte jag att den lilla flickan i skoluniform stirrade på mig. Hon klev över till en av gubbarna i keps och drog honom i ärmen. Han var lång och gänglig och fick böja sig ner för att höra vad flickan sade när hon, med stora ögon och ivriga munrörelser, viskade något i hans öra. Han blinkade, tittade på henne, och reste sig sedan i sin fulla längd, nu med blicken fäst vid mig. Det var som om han fick syn på mig, efter att inte ens ha förstått att jag fanns med ombord. Något i hans stiliga, fårade ansiktsdrag skiftade. Vad var det? Vrede? Nej, det såg ut som lystnad. Som om han såg något han begärde. Hunger. De som stod runt honom märkte det, följde hans blick och fick syn på mig, de också. Samma känslor strömmade genom deras ansikten. Först förvåning, sedan tycktes minerna hårdna. Hunger, även där. Den som först fått syn på mig tog ett steg framåt, men någon höll tillbaka honom. Jag drog snabbt bort blicken från dem och låtsades inte ha sett något. Mitt hjärta bultade.

En tyst rörelse gick igenom vagnen när person efter person verkade få syn på mig. De två unga männen i uniform på andra sidan, som satte sig upp i sätena och spände sina käkar. Den gamla gubben på sätet bredvid mitt, som piggnade till och förflyttade sig ett säte bort, så han kunde titta på mig utan att anstränga nacken. Utanför fönstren flög plötsligt ljuskällor förbi och skvallrade om att vi passerade ännu en station utan att stanna. Tre stopp kvar tills mitt.

Jag kröp ihop där jag satt och tittade ner i väskan, som jag höll med ett hårt grepp i famnen, som om det skulle räcka att göra sig liten, eller kanske som om detta enda beständiga i mitt liv – mitt arbete – kunde rädda mig från den osäkra och märkliga stämningen i vagnen, där jag så tydligt nu var mittpunkten. Det gjorde det naturligtvis inte. Jag kände hur de alla tittade på mig. Deras blickar var som insekter som kröp över min hud. Det var mardrömslikt hur tydlig känslan var av att något var fel. Denna brokiga skara, så olika varandra allihopa, och ändå med exakt samma ansiktsuttryck, samma nakna begär.

“Bry dig inte om dem, de är bara svartsjuka.”

Det var kvinnan som satt bredvid mig. Hennes röst var mild och mjuk.

“Det är bara att inte titta tillbaka på dem, eller prata med dem.”

Jag sneglade mot henne. “Svartsjuka? På vadå? Jag vill bara åka hem.”

“Det vill vi alla”, sade hon och log. Hon var blek men vacker, trots eller kanske tack vare den slarviga sminkningen.

“Men det är inte alla som ville åka hem nu, eller den här vägen. Och när de ser dig, som är på väg precis dit du själv vill, påminns de om hur olyckliga de är.”

“Varifrån kommer allihopa? Har det varit något möte eller något?”

Jag såg mig omkring med flackande blick igen, men kände hennes starka fingrar om min haka och blev alldeles stilla. De var iskalla och riktade mitt ansikte, mjukt men bestämt, rakt fram och ned.

“De kommer överallt ifrån. De flesta vill inte vara ombord. Kanske förutom mig, då. Jag hade fått nog av allt, där jag var. Jag saknar mina föräldrar. Det var så länge sedan vi träffades. Men det tog mig en stund att samla mod nog för att ge mig av och leta efter dem.”

Hon blev tyst, som om hon insåg något oroväckande.

“Du vet, du borde inte vara ombord. Du är på fel tåg. Det här är inte ditt tåg.”

Utanför fönstren passerade ännu en station. Jag sneglade upp på tunnelbanekartan. Två stationer kvar.

Nu steg sorlet i vagnen igen. Högre än förut, men fortfarande dämpat av ljudmiljön, halvt dränkt i ljudet av hjulen mot spåren och fartvinden utanför. Men jag hörde att de pratade om mig. Stämningen blev tryckt. Uppmärksamheten kändes som en vikt om bröstet, som gjorde det svårt att andas. Som dåligt samvete. Min andning blev ansträngd och jag hörde att det väste i bröstkorgen.

Min medpassagerare vid sidan lade märke till ljudet.

“Jag önskar jag kunde hjälpa dig”, sade hon och lät sorgsen. “Men det går över när vi kommer fram, skulle jag tro.”

Något tändes i hennes blick. Hon rätade på ryggen i sätet, vände sig om så hennes knän stötte emot kanten, lade händerna mot fönsterrutan och tittade ut. Inte ens då, när hon satt så nära glaset, såg jag någon imma uppstå. Hon vände sig tillbaka, och började fumla med något på klänningen.

“Här, ta den här. Den kommer jag inte behöva längre när vi väl kommit fram.”

Hon fick av den vita blomman hon hade haft fäst i en nål vid ena axeln, och lade den i min ena hand. Det var en liljekonvalj. Den doftade friskt och fick mig att för ett ögonblick glömma smärtan i bröstkorgen.

“Nu! Vi är framme!”

Tåget började äntligen sakta ner, och jag kände hur kvinnan bredvid mig darrade i kroppen av upphetsning. Jag tittade upp mot tunnelbanekartan men kände inte igen mig längre. Var var vi?

Kvinnan lade en hand på min kind, och det var först då, när hon hade den bara armen så nära mina ögon, som jag märkte de tunna, vita linjer som löpte över den. Hon följde min blick, smålog och ryckte på axlarna.

“Övning ger färdighet, kan man säga.”

Sedan blev hon allvarlig och sänkte ögonbrynen.

“Det här är vår station. Här får du inte följa med. Du måste stanna ombord.”

Sedan böjde hon sig fram och kysste mig lätt på kinden. Jag kände hur det brände i huden där hennes läppar nuddat den. Det var som om en isbit tryckts mot mig.

Ännu en skiftning drog genom vagnen. Folk släppte mig och tittade ut genom fönstren, och såg ljuset i tunneln från den annalkande stationen. Trycket lättade och jag kunde andas igen. Sorlet steg till ett mummel och folk pekade och pratade entusiastiskt. Så kom tåget in till perrongen, och vilken perrong sedan. Bar betong, stenväggar utan färg eller reklamskyltar. Jag hade åkt längs den här linjen i många år, tusentals turer fram och tillbaka, och jag kunde nog rabbla varje station utantill, men den här hade jag aldrig sett förut. Eller hade jag sett den, i farten, när tåget passerade utan att stanna? Jag visste inte, kunde inte orientera mig, och inga skyltar eller kännetecken fanns som hjälpte mig. Men vad som fanns där ute var människor. Så här sent på natten, på en sådan här öde station, och så var den överfull. Alla stod med blickarna in genom fönstren, och alla såg förväntansfulla ut.

När dörrarna öppnades hördes ett upprymt vrål utifrån. Folk ropade, hojtade och pep. Och de grät. Så många grät. Inne i vagnen uppstod våldsam trängsel när alla sköt upp från sina sätet och ville av samtidigt. De som kom av förenades med de som väntade utanför i passionerade omfamningar. Jag såg en av killarna i uniform bli omklappad av en äldre man som knappt kunde behärska sig, även han klädd i uniform, men en gammeldags med axelklaffar och knappar på bröstet. När jag tittade på deras ansikten såg jag likheten, klart och tydligt. Den yngre mannen gestikulerade mot sin medpassagerare, som stod vid hans sida, som om han presenterade honom, och gamlingen kramade om honom lika varmt och länge.

Gubbarna i keps och jacka smälte ihop med en hel skara andra åldringar, och tillsammans gick de under stim och stoj iväg från perrongen, som om de återfått sedan länge svunna krafter från ungdomen. Eller var det gänget med gubbar? Plötsligt hade deras fårade drag slätats ut. Jo, det var samma män, samma kepsar och jackor, men nu var de en skara ynglingar. Ingen hunger fanns kvar i deras ansikten, bara avspänd glädje.

Den spensliga flickan i skoluniform hade nervöst sett sig omkring när hon klev av, med tydlig oro i kroppen, men så hade hon fått syn på något, tjutit till och sprungit iväg mot en medelålders kvinna som kom henne springande till mötes med öppna armar. Flickan hoppade upp i hennes famn och de båda grät, hulkade, och kvinnan överröste flickan med kyssar. Hon höll henne ifrån sig, tittade på henne med en blick så kärleksfull att det värkte i mitt hjärta, och så kramades de igen.

Just när dörrarna gled ihop igen fick jag åter syn på kvinnan som hade suttit bredvid mig. Hon stod mellan ett par i övre medelåldern, välklädda och leende, och hennes smink hade smetats ut av tårar. Hon vände sig mot fönstret, såg mig, log och vinkade medan tåget skakade till, och började åka iväg från perrongen. Jag vinkade tillbaka.

—

Mina ben skakade då jag klev av den tomma tunnelbanan, på den lika tomma perrongen på min station. Sedan slogs dörrarna ihop som om de varit otåliga, och med en snabb acceleration drog tunnelbanan iväg, in i det kompakta mörkret i tunneln. Ljudet av hjulen som skrek mot järnet i spåren var det sista som dog ut, sedan var det helt tyst. Jag kände på huden på kinden, ännu avdomnad från kyssen kvinnan gett mig. Min kind var våt. Jag hade inte ens märkt att jag börjat gråta.

En doft steg upp, en fyllig, mogen doft som i ett växthus. Något organiskt som ruttnade. Jag öppnade handen och där låg liljekonvaljen som jag fått av den märkliga, främmande kvinnan. Dess vita blad var svartfläckiga och så torra att de pulveriserades vid beröring. Jag släppte den, och den föll till marken, där den blev liggande som en fläck av nyss levt liv mot grå betong. Jag stirrade länge på den. Sedan inledde jag den långa vandringen hem.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Tunnelbanan”, skriven av L Chan och ursprungligen publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den lästes av Ludvig Josephson.

En fin historia! Den behövde inga triggervarningar, och lämnar en kanske inte darrande av skräck, så mycket som uppfylld av en sorts sorgsen vördnad inför andra människors osynliga kamp med livet. En bra början på ett avsnitt där min idé är att, steg för steg, försöka tränga allt djupare i det som verkligen smärtar.

För ibland efterlyser lyssnare triggervarningar inför vissa sorters historier i Creepypodden. Jag förstår det – det finns ämnen man kan ha väldigt goda skäl att helst vilja undvika att höra om, även om man samtidigt vill höra en creepy podd. Men problemet är att en triggervarning, allt som oftast, också är en spoiler. Det leder till att man förstör historien för alla – de som inte vill höra den blir utan en historia, och de som faktiskt vill höra den får alla överraskningar avslöjade.

Jag brukar alltså försöka komma runt spoilern som sådan på olika sätt, och det här är ett. Min tanke är att historierna i detta avsnitt ska bli allt värre – att de allt grymmare ska cirkla runt våra riktiga smärtpunkter. Då blir det en triggervarning som sådan.

I nästa historia ska vi höra om hjälplöshet i ensamheten som drabbar oss alla när vi åldras. Vi ska höra “Lovisahuset”, skriven av John Lindgren och uppläst av mig.

Jag jobbar som brevbärare i en av Sveriges större städer. Jag har lämnat brev nästan överallt här och sett både det ena och det andra, och det är inte mycket som avskräckt mig från att fortsätta, men Lovisahuset kommer jag aldrig sätta fot i närheten av igen. Inte efter mötet på fjärde våningen.

Det hände en fredag förra augusti. Jag hade hoppat in på en sjuk kollegas rutt och hade äntligen kommit till sista stoppet. Lovisahuset kallas ett gammalt lägenhetshus som ligger nära centrum, men lite i skymundan. Jag hade aldrig varit där tidigare men slogs av hur tyst det var. Det var som om någon dragit ner volymknappen på världen där. Jag skyndade mig upp för trapporna för att lämna ett brev till någon som bodde längst upp, och det var på vägen ner som det hände.

På fjärde våningen stod plötsligt en av dörrarna vidöppen. Dörrarna i huset var stora och tunga, så jag borde ha hört den öppnas, men det hade hela tiden varit lika bedövande tyst i trappuppgången. Det gjorde mig nervös. När jag kom ner för sista trapphuset och kunde se in genom dörröppningen såg jag en tant, någonstans mellan sjuttio och åttio år gammal. Jag minns att hon hade en vinröd morgonrock med blommor på, glasögon med tjocka bågar och långt grått hår. Hon såg vänlig ut, men det var lite obehagligt hur hon uppenbarligen bara hade stått där i tystnad och väntat på mig.

Vi stod och tittade på varandra under någon sekund av tystnad. Sedan frågade hon om jag bodde där.

Jag svarade att jag bara var brevbäraren och gjorde en ansats att fortsätta ner för trappan, men hon ställde snabbt en till fråga. Jag som var ung och säkert förstod teknik, skulle jag kunna hjälpa henne med teven?

”Den trilskas och jag blir inte klok på sånt där”, sade hon.

Jag vred på mig och mumlade om att jag inte hade tid.

”Jag förstår. Jag tänkte att jag skulle fråga åtminstone. Jag har radion vid sängen att hålla mig sällskap tills min man kommer hem och hjälper mig. Jag får önska dig en trevlig kväll i alla fall.”

Jag tittade på damen och tänkte på min farmor, och på hur viktig hennes teve är för henne. Det kändes skamligt att inte hjälpa till. Så jag log och sade att jag nog skulle hinna titta lite snabbt, och tog ett steg mot hennes dörr.

Återigen så dröjde det något ögonblick för länge innan hon svarade. Det var som om hennes reaktioner var fördröjda.

”Vad hyggligt av dig, en räddare i nöden”, utbrast hon sedan.

Jag minns att hon såg lättad ut. Hon flinade och jag kunde se att hennes ena framtand var av på mitten och bredvid de andra liknade en liten mjölktand. Det är ofta sådana små detaljer om främlingar som lägger sig på minnet, lustigt nog.

”Kom, stig på. Du kan få en bulle om du tycker om sådant, jag skulle precis värma några i ugnen.”

Jag tackade ja och följde henne in i hemmet, men stannade omedelbart till. Dörrmattan var dold under post och tidningar i ett berg som hade sopats mot väggen och nådde upp till midjehöjd. Det luktade uppblött gammalt papper. Hoarder, tänkte jag. Eller begynnande demens.

Längre in i lägenheten var det dunkelt. Bara svagt ljus, som det virvlade damm i, sipprade in från fönstret i köket till höger och vardagsrummet borta till vänster. Tanten gick vidare mot vardagsrummet och det smackade fuktigt för varje steg mellan hennes fotsulor och träskor. Jag minns vinröda tapeter täckta av gamla tavlor och stängda dörrar längs med väggen till höger. Om det inte var för damen som vant travade fram där inne hade jag trott lägenheten var övergiven. Jag följde efter henne.

På vägen hann jag kasta en blick in i köket, som var i något bättre skick. Men när jag kände lukten av något gammalt och härsket där inne skyndade jag vidare mot vardagsrummet.

När jag klev in i vardagsrummet kom en annan lukt, en unken lukt jag inte kunde sätta fingret på, men som fick mig att vilja vända om och gå. Jag började känna mig väldigt illa till mods, men tyckte samtidigt synd om tanten. Allt mörker och stök hon levde med. Tur att hon hade en gubbe i alla fall. Fast kunde det stämma? Jag såg inga tecken på att någon annan människa bodde där. Tänk om hennes demens var längre gången. Jag fick en klump i magen.

Vardagsrummet var rymligt och bakom gardinerna anade jag stora fönster, men det kändes ändå klaustrofobiskt där inne. Bara strimmor av blekgrått ljus släpptes in. Möblerna var av gammaldags snitt och hade säkert varit vackra och stiliga en gång i tiden, men nu var allt dammigt och smutsigt. Soffan var fylld av högar av bråte och på byråer, chiffonjéer och bord låg tunga travar av tidningar, böcker och skräp. Uppe i taket hängde en dammig kristallkrona. En vägg var täckt av inramade gamla foton. Ett gulnat kort visade en man i medelåldern sida vid sida med en ung man, lutad mot en motorcykel. Var det hennes make och son? Jag undrade var de höll hus nu.

I ett hörn i rummet, på en liten bänk full med VHS-band, stod en stor gammal tjock-teve. Den visade myrornas krig så att det flimrade på väggarna omkring. Framför teven, en stor fåtölj med ryggen mot mig. Plats för en. Det var som om det var det sista beviset jag behövde. Damen var änka. Hennes make skulle inte alls komma hem senare och hjälpa henne. Det var en nästan outhärdligt dyster insikt. Jag hoppades innerligt att hennes son ofta kom hit och hälsade på sin mamma.

”Här är dumburken”, sade damen. ”Jag vet inte vad jag gör fel, den bara brusar.”

Om jag hade varit modigare hade jag gjort annorlunda redan då. Då hade jag reagerat på att den hemska, unkna lukten i rummet bara blev starkare, ju längre in jag kom. Jag insåg ju att det enda rätta vore att fråga hur allt egentligen stod till, och tillsammans göra en orosanmälan. Åtminstone tänka på att göra en själv, efteråt. Men måste erkänna att jag inte pallade. Det är så svårt att säga till en gammal människa att hon inte längre kan ta hand om sig, att hon behöver hjälp. Jag skäms över att säga att jag inte vågade göra rätt sak, men så är det. Jag började andas med munnen och fokuserade på min uppgift istället.

Jag lovade att åtminstone göra ett ärligt försök, och hukade mig framför teven med fjärrkontrollen i handen. Ljudet var åtminstone av så vi slapp det hemska brusandet. Jag började bläddra bland obekanta menyer.

”Ja, min man brukade fixa det åt mig, jag är ju helt handfallen. Titta så ska jag hämta en bulle åt dig.”

Jag tackade igen och fortsatte att fippla medan jag bakom ryggen hörde tanten gå ut i köket. Hon började slamra med några tallrikar, men sedan tystnade hon.

Ingen kanal funkade. Allt var myrornas krig. Hur jag än ändrade inställningarna blev det ingen skillnad, så till slut såg jag mig omkring efter tv-kabeln. Den låg på golvet i en härva av sladdar och dammråttor. Jag drog ut den i båda ändar, blåste i den och satte in den igen, satte på teven och började leta bland kanalerna efter något livstecken igen.

Det var fortfarande tyst i rummet. Från köket hördes ingenting. Det enda ljudet jag uppfattade var ett dovt tickande, som om det stod ett stort gökur i något av de stängda rummen. Medan teven stod och brusade vilt försökte jag ännu en gång ge mig på inställningarna. Jag tryckte mig fram men kom ingen vart.

Då hörde jag steg närma sig. Kvinnan var på väg tillbaka från köket. Men hon sade ingenting. Under fullständig tystnad passerade hon hallen, kom in i vardagsrummet och fram till fåtöljen som stod bakom mig. Jag blev helt stel, akut medveten om att hon stod där och bara tittade på mig, men låtsades vara fullt upptagen av teven. Bläddrade frenetiskt bland menyerna.

Alldeles för länge bara stod hon där. Mina tankar började plötsligt ila okontrollerbart åt ett skrämmande håll. Var hon inte dement, utan galen? Vad hade egentligen hänt med hennes make? Hade hon något i handen där hon stod bakom min rygg, alldeles tyst, bara betraktandes mig. Det knarrade i golvet någonstans. Bruset från teven stack i mina ögon. Jag höll andan.

Precis när jag skulle vända mig om satte hon sig tungt ner i fåtöljen. Sedan blev hon helt stilla. Tystnad fyllde återigen rummet. Det verkade annorlunda på något sätt. Djupare. Jag insåg att även tickandet från gökuret hade upphört. Inte ett ljud hördes i hela lägenheten.

Nu fick det räcka. Det kröp i kroppen och jag ville ut. Jag suckade demonstrativt högt, ryckte på axlarna och skulle börja säga något om att nej, du får verkligen förlåta mig, men jag lyckas inte lösa det här, och nu måste jag verkligen skynda mig vidare, men det första jag gjorde var att stänga av teven. Och i samma sekund som jag tryckte in strömknappen och tevens skärm blev svart så såg jag mig själv reflekteras, men också, fåtöljen och tanten bakom mig. Jag drog efter andan och tappade nästan balansen. I tevens svarta, dammiga skärm såg hon groteskt förvrängd ut. Munnen vidöppen, kinderna insjunkna, ögonen bara svarta hål. Jag höll på att falla baklänges, närmare fåtöljen, men hävde mig över på sidan så jag landade på armbågarna, och hamnade med ansiktet mot tanten.

Jag vet inte ens om jag blev rädd. Min hjärna kunde inte riktigt tolka det jag såg. Kroppen som satt i fåtöljen bar vinröda morgonrock och stora glasögon som tanten som nyss frågat mig om hjälp, som bjudit in mig och som sedan gått till köket för att ordna med bullar. Men den kroppen var uppenbart, och sedan mycket länge, död. Stora, mörka fläckar täckte fåtöljen och morgonrocken. Hon satt ihopsjunken, med skallen vilande lätt mot ena axeln, och armarna i knät. Det grå håret såg ut att sticka ut rätt ur skallen. Huden i ansiktet stramade över skallen och fick kinderna att likna torkat papper. Ögonen var borta. Bara två hål i skallen återstod. Hennes underkäke hängde långt ner, nästan vid nyckelbenet. Jag såg den halva framtanden jag lagt märke till förut i den gulnade tandraden, långt ovanför den tillbakadragna läppen.

Bilden är inetsad i mitt minne för evigt. Jag kan inte ha suttit där förstenad och stirrat på kroppen i mer än några sekunder, men det känns i mitt minne som en evighet. Jag trodde hela tiden hon skulle rycka till, komma till liv, resa sig upp igen. Men kroppen var död och kunde inte röra sig. När jag till slut, kippande efter andan, återfick rörelseförmågan drog jag mig någon meter bakåt, och kom upp på fötterna. Vägen ut gick, i det överbelamrade rummet, förbi fåtöljen.

Jag tvingades gå förbi alldeles nära kroppen för att komma därifrån. Jag gick med skakande ben, med ögonen på skallen och de tomma hålorna bakom glasögonen, och jag höll andan, ville inte få in något av luften nära den när jag gick förbi, för jag tyckte plötsligt jag till och med kände smaken av det unkna i munnen. När jag kommit förbi det sprang jag några steg, tills jag kommit till dörren som ledde ut i hallen. Då vände jag mig om och tittade på fåtöljen. Bakifrån såg man inte att någon satt i den. Men i tevens svarta skärm såg jag fortfarande kroppen reflekteras. Inbillade jag mig, eller hade skallen som hängde mot axeln förflyttats mot mig?

Inte förrän i efterhand tänkte jag på att det bara var för att det hade varit myrornas krig på teven när jag kom in i rummet som jag inte redan då såg reflektionen av fåtöljen. Hade hon i själva verket suttit där, redan då?

När jag väl hunnit några kvarter bort på min cykel så samlade jag mig tillräckligt för att ringa polisen. Jag ringde från dolt nummer, för om de skulle kontakta mig med frågor om hur jag upptäckt tanten visste jag inte hur jag skulle besvara dem. Jag sade att jag misstänkte att det var något väldigt fel i lägenheten på fjärde våningen i Lovisahuset, och att ytterdörren var olåst, och sedan lade jag på. Senare den kvällen cyklade jag förbi ett par kvarter bort från huset. På långt håll kunde jag se att det stod polisbilar och en ambulans där. En liten folksamling hade bildats runt dem.

Redan samma kväll stod det om uppbådet i tidningarna, men då nämnde de bara att en död kvinna hittats. Först några dagar senare rullades hela historien upp. Tillsammans med skvaller från mina kollegor – brevbärare fångar upp väldigt mycket mer än ni kanske tror – har jag lyckats bilda mig en uppfattning om vem kvinnan hade varit.

Hon hade hetat Ana och kommit till Sverige från Polen i början av 1960-talet. Här hade hon börjat jobba på kontor, funnit sin stora kärlek i Erik, som hon hade gift sig med. Kort efter fick de en son, Anton. Det hade varit en lycklig familj, enligt vad jag fick höra. Men när Anton precis hade fyllt arton så hade han dött i en motorcykelolycka, på den hoj som hans pappa hade gett honom i present. Det var då Ana och Erik hade flyttat till lägenheten i Lovisahuset, och deras liv blivit allt mer tillbakadraget. Ana pratade sällan med grannarna och maken inte alls, och ingen av dem hade märkt något när Erik en dag för tio år sedan hade gått bort i en hjärtinfarkt. Sedan dess hade Ana levt ensam. Men i hennes sovrum hade polisen hittat makens pyjamas, utlagd på ena sida av sängen, och ett foto av honom på kudden. På hennes nattduksbord fanns ett fotoalbum med bilder på sonen.

Man hade kommit fram till att Ana hade suttit död i sin fåtölj i två år. Sedan hon dog i sin ensamhet var det ingen som hade saknat henne, undrat över henne eller ens tänkt på den där dörren, som alltid hade stått stängd och orörd. Nu var hon i alla fall inte bortglömd längre. Nu, när det var alldeles för sent, läste alla om henne i tidningen. Och på jobbet pratade alla om hur sorgligt det var, och hur många dörrar de passerade på sina rundor som de aldrig sett öppnas eller hört ett ljud inifrån, och som de undrar gömmer samma hemligheter.

Men jag tänker bara på det sista jag såg i lägenheten. När jag precis skulle kliva ut ur dörren, som fortfarande stod öppen, och rusa ner för trapporna för att äntligen få andas frisk luft, då vände jag mig om och tittade tillbaka in i hallen. Och mot väggen mittemot dörröppningen till vardagsrummet såg jag hur ett svartvitt, brusande ljus kastades. Teven hade satts på igen. Den hade ju stått på i två år och även om jag nu inte lyckats laga den, och allt som fanns att se var det eviga, svartvita bruset, ville hon inte bara sitta och titta på sin egen, dystra reflektion i rutan. Det kan man förstå.

Vi hörde “Lovisahuset”, skriven av John Lindgren och uppläst av mig. Smärtar det än? Kanske inte. Fast ensamhet, ensamheten som döden sveper om en människa utan nära och kära, är ändå vad många fruktar mer än någonting annat här i världen. Varför känner vi inte att vi behöver skydd från sådana teman, men samtidigt från andra?

Teman som de som kanske börjar dyka upp nu, när avsnittet övergår i sin andra hälft. Vi ska höra historien “Den som kom undan”, skriven av lyssnaren Andreas och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag fick ett telefonsamtal häromdagen.

“Andreas,” svarade jag och klämde fast mobiltelefonen mellan örat och axeln, försökte artikulera så tydligt jag kunde med nyckelknippan mellan tänderna.

I ena handen bar jag två ICA-kassar och i den andra balanserade jag den gröna jättepappmuggen med kaffe ovanpå en trave reklam och post som någon omilt hade tryckt ner i min postlåda.

“Är det Andreas From jag talar med?” frågade rösten i telefonen.

Den saknade den kamratliga, varma tonen som vänner brukar ha när de ringer, men något väldigt bekant fanns ändå där i rösten.

“Jo, det är jag.”

“Har du tid en stund?”

Jaha, tänkte jag, säkert en försäljare.

“Mjaaa… Du får ursäkta mig, men jag är verkligen inte intresserad av att köpa något just nu.”

Jag lyckades lägga ner den spretiga posttraven på diskbänken. Kaffemuggen med texten ’Oh, thank heaven!’ måste ha haft hjälp från ovan för den förblev upprätt trots den vådliga placeringen överst på traven.

“Jag är ingen telefonförsäljare. Jag vill bara prata med dig om en sak.”

“Jaha…? Ja… Okej?”

“Jag kan börja med att berätta om mig själv. Jag heter Marcus och bor i Torsby. Jag föddes i början av 80-talet i en by som heter Höljes. Vet du var det är?”

“Va’? Nä, det har jag aldrig hört talas om.”

“Nähä. I alla fall, jag hamnade i fosterhem direkt efter jag föddes, men när jag var åtta månader kom jag tillbaka till mina föräldrar och bodde i Hölje tills jag flyttade hemifrån. Säkert att du inte känner till Hölje?”

“Ja, det är absolut säkert.”

Jag undrade otåligt vart denna Marcus egentligen ville komma.

“Jaha. I alla fall, det gick lite sådär för mig i skolan. Jag hade svårt att hänga med och svårt att fokusera. Jag gick om tredje klass men halkade ändå efter. Jag hade inget läshuvud, hette det. Efter nian fick jag en lärlingsplats på Halvarssons Alltjänst här i Torsby, och där är jag kvar än. Hur gick plugget för dig? Gick du vidare efter nian?”

Jag började fundera på om inte denne Marcus med den konstigt välbekanta rösten ändå på något sätt ville få mig att öppna plånboken, men hur?

“Nja, jag vet inte… Det gick men det är klart att man fick kämpa. Jag gick EK och sedan läste jag civilekonomprogrammet vid Linnéuniversitetet. Jobbar som controller nu…”

Jag hade krängt av mig ytterkläderna och började lasta in varorna i kylen. Där fick jag syn på den överblivna chorizon från gårdagens middag. Jag stoppade den i munnen och kom på mig själv med att inte veta om jag hade avslutat min senaste mening.

“… Var väl ingen toppstudent men tog mig genom plugget. Hurså?”, fortsatte jag och tänkte på alla omtentor jag gjort.

De blev många under mina fyra universitetsår, mer en regel än undantag för mig och jag var medveten om att jag aldrig hade klarat det utan all hjälp och stöd från min mamma som jobbade som ekonom.

“OK. Jaha. Ja, det var ju bra för dig. Ja, i alla fall så växte jag upp med mina föräldrar, min 13 år äldre storasyster och en tre år yngre lillebror. Mina föräldrar var djupt troende och medlemmar i ‘Guds Nya Förbunds Kyrka’ och försökte ge oss en gudfruktig uppfostran. Min storasyster tog livet av sig strax innan hon fyllde 17 år. Pappa har berättat att hon hade problem med sig själv. Jag vet inte… jag har knappt några minnesbilder av henne.”

Marcus tystnade som om han försjönk i egna tankar och jag kände att tystnaden som uppstod behövde fyllas, men hade absolut inget att säga så det blev bara:

”… hmm…?”

Det lät idiotiskt men tydligen väckte det Marcus igen.

”Brorsan och jag var väl en handfull. Problem i skolan hade vi båda två och så hade vi båda blödarsjuka så det blev ilfart in på sjukan.”

Marcus skrattade till och tystnade en stund. Jag började känna mig irriterad av att få denna tragiska och obehagliga livshistoria lämpad över mig, och valde att inte avbryta tystnaden denna gång.

”Ja… i alla fall så föll brorsan ner från ett träd när han var 11 och förblödde inuti… När man har blödarsjuka så kan det gå fort… eller hur?”

”Det kan det säkert.”

Jag var nu mycket irriterad. Inte så mycket på Marcus egentligen utan på sjukhuset som uppenbarligen lämnat ut mitt telefonnummer till någon jävla tiggeriförening. Jag hade förstått vad detta handlade om nu, denne Marcus ringde förstås för att tigga pengar till något välgörande ändamål, förmodligen till blödarsjuka barn eller någonting, och spelade på det uppringda offrets känslor för att klämma dem på så mycket pengar som möjligt.

Jäkligt smart att ringa till just mig, som faktiskt har Glanzmanns trombasteni. Det är inte den klassiska blödarsjukan men yttrar sig på ungefär samma sätt. Faktum var att min variant var allvarligare än många blödningssjukdomar, så jag kunde mycket väl förstå hur Marcus och hans bror haft det för jag hade nog själv haft det snäppet värre men jag uppskattade inte manipulationsförsöket.

Jag sade kallt: ”… men nu har jag en del jag måste göra så jag har inte riktigt tid…”

”OK, får jag bara prata klar?” klippte Marcus av och fortsatte utan att jag hann svara på frågan.

”Farsan dog för fem år sedan och så var det bara jag och morsan kvar. Förra året fick hon lungcancer och det gick ganska fort så var hon borta. Förutom en liten summa som blev över när hon sålt kåken i Höljes så lämnade hon efter sig ett brev till mig.”

Jag suckade djupt och ljudligt. Om Marcus hade varit försäljare eller tiggare så hade jag kunnat lägga på utan att känna samvetskval men tydligen var det något annat denne Marcus, med rösten jag kände igen men inte kunde placera, ville och trots att jag kunde komma på minst ett tiotal saker jag hellre skulle göra än att fortsätta lyssna på denna jämmersång så kände jag att det skulle vara alltför ofint att klicka bort samtalet.

Men med en suck demonstrerade jag ändå mitt missnöje.

”I brevet”, fortsatte Marcus, ”hade hon skrivit vad som egentligen hänt i vår familj. Att hon egentligen inte var min mor utan min mormor, att syrran egentligen inte var min syster utan min mor och även brorsans mor och att farsan faktiskt var både min far och min morfar. Jag tyckte väl egentligen att det var lite ovanligt att morsan fick barn vid 48 års ålder men man hade ju aldrig trott att… ja, du vet.”

Marcus gjorde återigen en paus men jag avbröt den inte, varken med hummanden eller suckar. Istället höll jag andan av förvåning och avsmak.

”Ja, syrran, eller ’mamma’ då, blev våldtagen av farsan och gravid när hon var tolv. Det var meningen att det skulle hållas hemligt, allt det där. De hade ju blivit uteslutna ur församlingen båda två, farsan hade åkt i fängelse och morsan hade blivit ensam med barnen och skammen om det hade blivit känt.”

“Men efter förlossningen bröt syrran ihop totalt så åtta månader senare bestämde föräldrarna de skulle hämta tillbaka hennes förstfödde från fosterhemmet. De tänkte att hormonerna och allt som hände efter förlossningen gjorde att hon bröt ihop och att om hon fick ha sitt förstfödda barn hemma hos sig så skulle hon må bättre igen. Men… tja, det blev inte så mycket bättre och farsan kunde tydligen inte hålla tassarna från syrran så hon blev gravid igen. Några månader efter brorsan föddes så pallade syrran inte längre och tog livet av sig.”

Marcus gjorde än en gång en paus och jag svarade fortfarande med absolut tystnad. Efter en stund fortsatte Marcus.

”Morsan, eller mormor blir det ju, förklarade i brevet att hon uppfostrat oss som sina barn och stannat med farsan för att skydda oss. Hon var rädd att han skulle göra samma sak mot oss som mot syrran om han fick vara ensam med oss. Hade hon anmält honom kunde han ha blivit frikänd och fått vårdnaden om oss så enda sättet för henne att försöka skydda oss var att se till att hon också fanns i närheten när vi var med farsan… Fast det hjälpte ju inte speciellt mycket, syrran tog ju livet av sig och… ”

Marcus röst svajade en aning men när han harklat sig fortsatte han med ny styrka i sin märkligt bekanta röst.

”Först ville hon skydda oss mot honom och sedan, när han var borta, så ville hon skydda oss från sanningen. I brevet skrev hon att farsan var ett monster som var skyldig till incest och både syrrans och brorsans död för blödarsjukan beror ju på inaveln, förstår du…?”

Ännu en paus men denna gång kändes det som en fråga hängde i luften. Jag svarade med en motfråga.

”Det är en väldigt tragisk berättelse, verkligen. Du har inte haft det lätt, det förstår jag, men jag begriper fortfarande inte varför du ringer just mig och berättar detta?”

”Jo, det är så här… ”, fortsatte Marcus med en röst som lika gärna kunde ha kommit från mig själv: ”… jag var syrrans förstfödde som hämtades hem från fosterhemmet. Men vi var två. Det skiljer fyra minuter mellan oss. Du är den som kom undan.”

Vi hörde “Den som kom undan”, skriven av lyssnaren Andreas och uppläst av Ludvig Josephson. Där det lamslående kanske ändå inte är hur förfärlig Marcus uppväxt var, utan insikten att ens liv helt kan vändas upp och ner på ett ögonblick, om bara den som sitter på ens livs värsta hemlighet bestämmer sig för att avslöja den.

Vi har kommit till avsnittets sista historia. Den heter “Innan flytten”, och är skriven av lyssnaren Karl och ska läsas av Michael Forsberg. Mer vill jag inte säga.

Inte ens två veckor kvar på sommarlovet och mamma och pappa hade ägnat nästan hela sommaren åt flytten. Jag och min bror hade försökt leka för oss själva medans våra föräldrar packade. Jag blev bortskickad på kollo i två veckor för att slippa det värsta stöket, och nu när jag kom hem var brorsan på fotbollsläger.

Pappa hämtade mig på busshållplatsen, slängde in min packning i baksätet och vi åkte hemåt.

“Jag måste varna dig…” sa han med ett leende “… det är rätt så stökigt hemma. Men vi har väntat med ditt och Andreas rum. Så tömmer vi dem det sista vi gör innan vi flyttar.”

Han hade rätt. Jag kände knappt igen mig hemma. Hallen och vardagsrummet var nästan helt utplockade. Flyttlådor stod staplade på varandra och de flesta möblerna stod fel. I köket fanns det mest nödvändiga kvar. Mamma hade gjort smörgåsar och saft åt mig och kastade sig över mig när vi klev in genom dörren. Hon sa att hon hade saknat mig väldigt mycket.

Hela eftermiddagen lekte jag i trädgården medan mamma och pappa stökade runt inne i huset. Grannarna, ett äldre par, ropade från andra sidan häcken och undrade om jag hade haft roligt på kollo. De lät mig välja karameller ur en skål och sa att de skulle sakna att höra mig och min bror stoja runt i trädgården när vi flyttat.

När det började bli lite kyligare ute sprang jag in och tog på mig en tröja. Mamma stoppade mig när jag var på väg ut igen och undrade om jag ville ha pizza eller kinamat till middag. Hon och pappa hade ätit hämtmat hela veckan eftersom mycket köksutrustning var nerpackad. Jag valde pizza och fick följa med pappa och hämta den. Jag visste att jag skulle få en klubba av mannen på pizzerian. När vi hade ätit stoppade mamma in resterna i kylskåpet, “då har vi lunch till imorgon.” sa hon.

De frågade om jag ville leka i mitt rum eller om jag skulle gå ut igen.

“Kan vi inte kolla på tv tillsammans eller spela något brädspel?”, undrade jag. Men de hade inte riktigt tid just nu, sa de. Och lådorna med sällskapsspel hade redan körts över till det nya huset.

Jag gick in på mitt rum och satte mig i sängen med min freestyle och lyssnade på sagoböcker och bläddrade i böckerna.

När du hör det här ljudet, då vet du att det är dags att vända blad.

Jag saknade min bror och tänkte lägga mig och lyssna på nästa saga i hans säng när dörren öppnades. Mamma och pappa kom in och båda två satte sig på sängkanten.

“Förlåt älskling…” sa de som i kör, “… vi ångrar oss, såklart vi kan leka en stund. Vi har ju saknat dig så.”

Jag blev glad och mina föräldrar sa åt mig att blunda. Jag höll mitt bästa gosedjur tryckt mot ansiktet så jag inte såg någonting. Sen hörde jag hur dörren till mitt rum stängdes och hur mina föräldrar fnittrade. Sen väntade jag.

Jag satt på sängen med gosedjuret i famnen och väntade på att mamma och pappa skulle komma in med något spel eller en tågbana eller någon ny leksak som de tänkt ge mig för att välkomna mig hem. Men dörren öppnades aldrig. Jag väntade så länge som jag bara kunde. Tio, femton, tjugo minuter. Mamma och pappa kom inte. Jag hoppade ner från sängkanten och smög ut i huset. Ropade: “Mamma, kommer ni? Pappa?” Inte ett ljud någonstans. Jag gick in i mammas och pappas sovrum. Alla tavlor och växter var nedpackade i lådor. Sängen bäddad med de allra enklaste lakanen. Jag gick genom köket och vardagsrummet mot garaget. Kikade in i den största klädkammaren. Jag hittade dem ingenstans.

I garaget stod en släpkärra. Lastad med kartonger och mattor och mindre möbler. Genom fönstret i garageporten såg jag vår bil stå parkerad på uppfarten utanför. In i huset igen. Jag gick in i köket och rotade i skåpen. Hittade en chokladkaka. Jag höll den i händerna framför och ropade högt: “Nu äter jag den här chokladkakan”. Jag försökte framkalla någon reaktion någonstans ifrån. “Jag äter den på riktigt om ni inte kommer fram”. Fortfarande bara tystnad.

Jag gick ut i trädgården som låg öde. Det började bli ännu kyligt ute, och tårar började rinna nerför mina kinder utan att jag ens tänkte på det. Jag sprang över på grannarnas tomt, hoppade över flera trappsteg på farstutrappan och ringde flera gånger på dörren. Medan jag väntade på att någon skulle öppna så vände jag mig mot vårt hus. Jag hade inte riktigt stängt altandörren och såg ljuset från taklampan dansa över väggarna, som om lampan var i svängning. Någonting i ögonvrån. Fönstret vid min brors säng. Det var inte riktigt upplyst därinne, men jag tyckte att jag såg någonting som rörde sig. Som en skepnad, en person, som kikade ut genom fönstret och sen hukade sig när jag tittade ditåt.

Dörren bakom mig öppnades med ett brak. Granntanten öppnade dörren och såg mig stå där med rödgråtna ögon.

“Men kära vän då”, sa hon, och hennes gubbe tittade ut från vardagsrummet. “Jag vet inte var mamma och pappa är..” sa jag.

Då hörde jag gubben viska högt åt tanten: “Säg ingenting!”, och tanten nickade bara och svarade mig med ett ömsint leende: “Vi får faktiskt inte säga någonting” och så stängde hon långsamt dörren.

Jag smög tyst in i vårt hus igen. Jag visste helt säkert att jag sett någonting röra sig därinne. Kanske var det bara gardinen som blåste till. Mamma har faktiskt sagt att jämfört med min bror så har jag alltid haft en väldigt livlig fantasi. Men det såg verkligen ut som en människofigur.

På det lilla bordet i hallen stod en askkopp med cigarettfimpar. Pappa rökte ju inte. Kanske gjorde han det bara just nu när han och mamma höll på att arbeta så mycket med flytten. För att han var stressad. När han behövde vila. Han hade nog inte gjort det när vi barn var hemma. För vi visste att det var farligt för barn med cigaretter. Jag hade inte sett cigaretterna när jag kom hem i förmiddags. Men nu tyckte jag att det luktade i hela hallen, ända in i vardagsrummet. Rykte det till och med om en av fimparna där på fatet? Jag tyckte nog det. Lyfte upp fimpen och kände att den var fuktig och lite varm. Nu luktade jag illa om fingrarna också. Tårarna fortsatte att rinna och jag satte mig i soffan i vardagsrummet. Det var den enda bekväma möbeln kvar förutom sängarna. Jag somnade till, och när jag vaknade var det väldigt mörkt ute. Altandörren stod fortfarande öppen och jag frös. Jag var inte så duktig på klockan, men den lilla visaren stod på tvåan.

Jag drog upp en filt ur en flyttlåda och försökte somna om i soffan. Från soffan kunde jag se ytterdörren, och skulle vakna om mamma och pappa kom in därifrån. Men jag kunde inte somna. Jag låg i soffan och var rädd. Det var så tyst hemma. Vanligtvis när jag vaknade mitt i natten kunde jag höra pappa snarka eller min bror ligga och vrida och vända på sig. Men nu var det tyst. Sånär som på ett lågt knackande ljud någonstans ifrån. Knackande eller klickande, orytmiskt. Kanske kom ljudet från hallen mellan sovrummen. Jag lutade mig ut över soffan, drog filten över huvudet och försökte se in i den mörka gången. Det var kolsvart, sånär som på ett svagt ljussken i springan under en av garderobsdörrarna. Jag smög tyst, så tyst jag kunde, ner på golvet och smög mig mot dörren och ljuset. Jag önskade att jag hade haft min bror med mig. Eller gosedjuret. Men det hade jag lagt ifrån mig någonstans i huset, och jag vågade inte leta. Jag vågade egentligen inte gå mot ljuset i garderoben heller. Men jag var så rädd och så ensam. Ljuset var så svagt, svagare än månljuset genom fönstret i köket. När jag närmat mig dörren stod jag still och bara andades. Så tyst jag bara kunde. Jag lutade mig fram och la örat mot dörren, den var kall mot min hud, och där inifrån hörde jag det låga klickande ljudet. Som om något droppade mot golvet. Rytmiskt och konstant. Mina händer darrade när jag sträckte fram handen för att öppna dörren. Jag var så tyst jag bara kunde, och rörde mig långsamt. Jag tryckte ner handtaget och lät dörren glida upp av sig själv. Det gick långsamt. Ljuset som lyst ut under dörren spred sig inne i garderoben. Och lyste upp min pappas ansikte.

Han satt på huk inne i garderoben och knappade på sin mobiltelefon. Skenet från skärmen var den enda ljuskällan därinne. “Var det telefonen som avslöjade mig?” sa han med ett snett leende, “Jag har för dåligt tålamod.” Han skrattade ett kallt skratt. Han verkade inte ens märka av min rädsla eller mina tårar utan reste sig och klev ut från garderoben och gick ut och in i mitt sovrum. Där satte han sig på min säng. Jag försökte få honom att berätta vad som hade hänt, var mamma var. Jag ville att han skulle förstå att jag var rädd och hungrig. Men inga reaktioner. Jag drog i honom, och försökte få honom att hålla om mig. Men han satt bara där, stel som en pinne. Sa ingenting. Fnissade lätt, och såg lurig ut, men ögonen var kalla. Som om han inte såg mig.

“Fortsätt du”, sa han till slut. Inget mer. Jag försökte krypa upp i hans famn, men han knuffade lätt ner mig.

“Fortsätt du.”

Jag lyckades klämma mig in bakom honom, halvt under täcket. Trångt och varmt. Jag var lite mindre rädd nu när jag inte var ensam, samtidigt som jag var mycket mer rädd för hur pappa bara satt där.

När jag vaknade var det förmiddag. Det som väckte mig var fågelsång och en bil som tutade på gatan utanför och sol som lös in genom den dammiga och flammiga fönsterrutan. Små flugor flög ryckigt runt den halvt vissna lilla blomman som stod på fönsterkarmen. Det var tungt att röra kroppen, jag låg som fastspänd under täcket. Jag tittade upp från kudden. Jag visste inte vad jag väntade mig. Men jag kunde inte förstå hur han bara kunde sitta kvar där. Pappa satt i samma ställning som i natt, som om han inte rört sig alls. Rak i ryggen, samma kalla ansiktsuttryck. Jag försökte få honom att flytta på sig eller se på mig.

“Fortsätt du…”, sa han bara.

Jag ålade mig ur sängen, gick in i köket. Hungrig letade jag efter nåt att äta. Inget färskt bröd. Knäckebröd men inget smör eller ost eller leverpastej. Jag satte mig i vardagsrumssoffan och åt. Tittade på barnprogram på TV:n. Jag satt där i timmar.
I ögonvrån såg jag pappa sitta där på sängkanten. Rörde sig inte, jag vet inte ens om han någonsin blinkade. Dagen blev till kväll. Dagen därpå tror jag att min bror skulle komma hem. Jag fortsatte äta knäckebröd och kakor. Jag visste inte hur man använde spisen.

När det började mörkna och jag blev trött igen bönade och bad jag pappa att säga något, eller i alla fall lägga sig ner bredvid mig. Men fortfarande ingen reaktion. Jag önskar att jag hade kunnat telefonnumret till mormor eller farmor. Förut hade alla telefonnummer stått i ett litet block som låg bredvid telefonen på telefonbordet, men det var nerpackat nu. Jag kröp ner under täcket igen, det smakade illa i munnen för jag hade inte borstat tänderna på två dagar. Jag somnade, men vaknade flera, flera gånger under nattens gång. Pappa satt där, utan att blinka eller röra sig.

Återigen kom morgonen, samma fåglar och samma flugor och samma sittande pappa. Samma tårar från mina kinder. Jag visste inte om det som hände var något jag inte förstod för att jag var ett barn. Någon vuxensak som inte kunde förklaras för mig. Jag höll om pappa, som inte höll om mig tillbaka. Jag försökte trösta mig själv genom att sjunga på en vaggvisa som pappa alltid brukade sjunga för mig förut när jag skulle sova. Jag sjöng och grät och torkade mina tårar mot pappas tröja. Mellan min tysta sång och min snörvlande gråt hörde jag hur någon nynnade med i sången. Jag såg upp på pappa, men det var inte han som nynnade. Det lät som om det kom ifrån under sängen. Jag gled sakta ner på golvet och lyfte försiktigt på sängkappan. Det var mörkt och dammigt under sängen, ljuset nådde inte allra längst in. Men där låg min mamma. Hon låg raklång på rygg och tittade rakt upp i sängbotten. När hon märkte att jag såg på henne så log hon och började ålade sig ut från under sängen. När hon kom ut så reste hon på sig och borstade av damm från sina kläder. Hon ställde sig framför pappa och tog hans hand. Pappa reste sig och de båda började gå ut ifrån rummet. När de stod i dörren så vände sig pappa och tittade på mig och sa:

“När din bror kommer så kan vi leka igen.”

De stängde dörren.

Signaturmelodi

Vi hörde “Innan flytten”, skriven av lyssnaren Karl och uppläst av Michael Forsberg. Värst av alla i hela avsnittet? Ja, för mig som småbarnsförälder är den det. Om jag behöver en triggervarning för något är det för detta – tanken på att överge sina egna barn, lämna dem ensamma inför sina föräldrars likgiltiga flin och oförmågan att förstå vad som händer. Om jag skulle behöva en triggervarningar för något så vore det den bilden Men det skiljer sig ju, det där, från person till person. Vi får se vad det blir vi tar oss an om två veckor, när vi hörs igen – som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.