Avsnitt 240: Falska minnen

Det är idag lite drygt fem år sedan jag flyttade från Söderhamn, och jag kommer aldrig någonsin sätta min fot där igen. Trots åren som har gått kan jag ibland fortfarande känna av den där paralyserande skräcken som jag upplevde under en vandring i skogsmarkerna utanför staden. Dagen som förändrade mitt liv för alltid. En dag då jag vandrade längs Vårdbergsleden.

För det mesta trivdes jag bra under mina år där uppe. Naturen var huvudsaken. I min familj var vi utomhus så ofta vi kunde, oavsett väderlek och temperatur. Jag minns fredagskvällarna då pappa stod och packade ryggsäckarna fulla med picknickmat och sittunderlag inför helgens äventyr. Det kunde vara allt från korvgrillning bara någon kilometer från vår bostad, till längre hajker med övernattning i sovsäck. Jag lärde mig orientera och klara mig i skogen.

Under ungdomen fortsatte jag utforska vandringsleder och skärgårdsöar, både ensam och med vänner. När jag, då och då, kände att jag lärt mig Söderhamns skogsmarker utan och innan packade jag bilen och körde iväg till någon annan kommun för att tillbringa helgen på okänd mark. Jag pratade ofta med mina kollegor om fina smultronställen i Hälsingland, och en vårdag 2015 var det någon på jobbet som tipsade mig om en för mig okänd vandringsled.

Så fort min kollega börjat beskriva den insåg jag att det var någonting helt i min smak. Hon hade fått höra att den kallades Vårdbergsleden, och beskrev dess utgångspunkt som bara några kilometer utanför centrala stan. Min arbetskamrat hade själv vandrat där några helger tidigare och beskrev den som vacker, lång och kuperad.

Men det som verkligen fångade mitt intresse var att den tydligen var relativt okänd för gemene man, och gick man där var det tydligen ovanligt att man sprang på andra människor. Detta skulle bli kommande helgs äventyr, bestämde jag, och kunde knappt bärga mig tills jag skulle packa ihop mina saker och komma ut. Det var ganska långt fram på våren, så jag såg fram emot en lång ljus kväll där jag skulle kunna vara ute länge innan mörkret började falla.

När helgen väl kom var vädret strålande. Jag packade min stora vandringsryggsäck till bristningsgränsen med smörgåsar, dryck och annat gott för en lång vandring med många stopp längs vägen. Jag hade sökt upp området där Vårdbergsleden gick på kartan och kommit fram till att det var en knappt två mil lång sträcka med start i en liten by som heter Fridsbacka, och med naturligt avslut längst ut på Skatön, det så kallade Skatrevet. Jag uppskattade att min vandring skulle ta åtminstone sju-åtta timmar tur och retur, inklusive stopp för mat och stillhet, så jag hade verkligen en heldag ute i skogen att se fram emot.

När jag klev ur bilen vid Fridsbacka var det redan lunchtid och solen värmde, och jag började med att trycka i mig en medhavd energibar för att få upp blodsockernivån i kroppen. Sedan svängde jag in i skogen längs leden, och nästan omedelbart blev allt omkring mig lugnt och stilla. Fågelsång och vind lyste med sin frånvaro. Det var lite udda, inte som jag var van vid i skogen, men samtidigt något jag kunde njuta av – fullständigt lugnt. Terrängen var till en början precis som jag hade förväntat mig. Själva vandringsleden i sig var väl preparerad, bred nog att kunna cykla mountainbike på. Vid sidan om stigen växte mestadels tall och gran, på marken lingon- och blåbärsris. Jag höll tummarna för att inte möta några andra människor. Tomma hälsningsfraser, än värre småprat, var något jag inte alls var på humör för.

När jag hade vandrat i knappt en timme kände jag att det började bli dags för en första lite längre paus. Nu började jag bli riktigt sugen på mina medhavda smörgåsar och en kopp kaffe eller två. Jag hittade snabbt en stubbe som såg ut att passa perfekt som pall för fika.

Jag hann bara slå mig ner innan jag hörde ett avlägset ljud. Det lät som ett larm eller ett horn, som när de provkör flyglarmet varje kvartal, fast dovare. Det var första gången den stilla tystnaden bröts, och hade det inte varit mitt på ljusa dagen hade det nog varit skrämmande – det låg som en dystopisk klang i ljudet som jag inte kände igen från något annat. Ljudet kom i omgångar och pågick under säkert ett par minuter innan det plötsligt upphörde, och efter att ha suttit och lyssnat i några minuter kunde jag fortsätta äta mina smörgåsar.

Jag ruskade av mig den något märkliga obehagskänslan ljudet hade fört med sig och såg istället, medan jag drack upp det sista av mitt kaffe, fram emot resten av dagen. Flera timmars vandring i det härliga vårvädret återstod, och snart bröt jag upp.

Bara några minuter senare sprang jag på den första människan jag sett sedan starten på min vandring. Det var en äldre man, på väg åt det motsatta hållet. Jag log lite snett mot honom och gav honom en snabb nickning, utan vidare ögonkontakt, men det nöjde han sig inte med utan stannade upp med tydlig avsikt att konversera. Gubben visade sig vara en ortsbo som hade ett hus inte allt för långt bort.

Han berättade att han var ute på en kortare eftermiddagspromenad och att han hade bott i området hela sitt liv och kunde skogen på sina fem fingrar. Jag sade så lite som möjligt om mina egna planer för dagen, eftersom jag misstänkte att han då skulle gå igång ordentligt och hålla en lång monolog om området. Men innan vi skildes åt och fortsatte åt våra vardera håll så frågade han mig om jag hört det märkliga ljudet för kanske en halvtimme sedan. Ja, det hade jag ju, och kunde inte förneka att jag var nyfiken på vad det hade varit. Hade han kanske någon aning?

Han log lite smått för sig själv men sade, av allt att döma uppriktigt, att det hade han inte. Däremot, sade han, kunde skogen här i trakten ge upphov till de allra mest märkliga läten, så ingenting förvånade honom längre. Jag nickade och därefter sade vi kort hejdå och gick vidare.

Det var egentligen efter denna punkt som det började. Mannen måste ha vetat något. Jag förstår inte varför han inte varnade mig.

När jag vandrat på ytterligare en stund, samt gjort ett par stopp på platser jag bara varit tvungen att fota av med min kamera, hörde jag återigen ett ovanligt ljud inifrån skogen. Denna gång lät det betydligt närmare, men däremot hade det inte samma mörka klang som förra gången. Det lät nu snarare som ett kraftigt surrande, fast alldeles för högt för att komma från en insekt. En sak var dock säker, ljudet kom närmare och närmare. Efter ett tag lät det så pass högt att jag stannade upp och försökte lokalisera ljudkällan.

Då såg jag det. Kanske femtio meter framför mig på stigen såg jag ett enormt svart moln som närmade sig, våldsamt fort. Det var en getingsvärm. Utan tvekan den största getingsvärm jag någonsin sett. Det måste ha varit tusentals individer, kanske från någon megakoloni någonstans djupt inne i skogen, om en så stor koloni ens var möjlig. Jag hade i varje fall inte en chans att ta skydd mig innan getingsvärmen slog in i mig med fruktansvärd kraft och med ens förblindade mig fullständigt.

Jag hade på ett ögonblick getingar över hela mig och overklighetskänslan och paniken som drabbade mig där och då går nästan inte att beskriva. Jag kände hur getingarna gång på gång krockade in i mig och hur det började krypa på mina armar, ben och i mitt ansikte, som jag hade getingar precis överallt på kroppen, och hur jag än slog och fäktade kom det bara fler och fler av dem. Jag kände hur de började krypa innanför kläderna på mig. Hur de kröp in i mina näsborrar, öron och min mun.

Sedan kom smärtan. En fullständigt olidlig smärta som jag aldrig tidigare varit i närheten av att uppleva. Jag föll ihop på marken och försökte skydda mitt huvud med händerna, och jag kände hur det började bulta på benen och armarna, innan smärtan letade sig upp och spreds över min buk och rygg. Hade jag kunnat tänka klart hade jag haft dödsångest, nu lyckades jag bara någonstans långt inombords, märkligt klart och tydligt, frammana minnet av en man som dog av getingstick, som jag en gång hade hört talas om. Jag måste till slut, av någon sorts chock, ha förlorat medvetandet.

När jag vaknade upp var allt tyst och stilla, och jag var helt desorienterad. En stund minns jag att jag bara låg och blundade, utan en tanke i huvudet. Först när jag drog ett djupt andetag, och kände doften av naturen, förstod jag. Jag flög upp och kände på min kropp, och insåg med stigande misstro och förfäran att smärtan helt hade avtagit, och jag kavlade upp mina ärmar men hittade inte minsta tillstymmelse till skråma. Ingenting på benen heller, inte ens – i min telefons selfiekamera – någonting i ansiktet. Enligt klockan hade jag inte varit borta i mer än högst fem minuter, men det kändes som att jag hade sovit i timmar.

Detta blev för mycket för mig så jag blev tvungen att sätta mig ner en stund och bara försöka hitta någon sorts vett och sans. Det var som om jag vaknat efter en mardröm. Jag hade kunnat vara död vid det här laget. Å andra sidan mindes jag extremt levande, så tydligt att jag kallsvettades, hur det hade känts att bli uppslukad av getingmolnet. Hade jag drabbats av en psykos och bara inbillat mig alltihop? Efter att ha suttit ytterligare en stund med tankarna farandes fram och tillbaka, utan att riktigt komma fram till någon vettig förklaring, bestämde jag mig för att gå vidare en bit och se om jag kunde hitta några spår efter getingarna. Jag kände att jag på något sätt behövde veta att det jag hade varit med om hade varit verkligt.

Så fort jag började gå igen kände jag mig genast bättre till mods. Det var fortfarande en lika underbar vårdag, vandringsleden gick upp och ner i skogsmarkerna och erbjöd precis som min kollega hade utlovat en omväxlande terräng med både branta stigningar och längre flacka partier. Jag passerade myrar, tjärnar och till och med en golfbana där jag blev tvungen att snedda över parkeringen för att komma tillbaka in på Vårdbergsleden. Synen av andra människor, av liv och normalitet, återställde mitt humör ytterligare och snart var jag besluten att slutföra vandringen.

Efter att ha gått i lite drygt en timme var jag återigen långt inne i skogen och stannade upp ett tag för att ta fram en karta ur min ryggsäck och orientera mig. Jag hade ju visserligen telefonen, men jag brukade av ren princip avstå från dess GPS och istället gå på en traditionell papperskarta kompletterad med min gamla kompass jag haft sedan barnsben.

Jag uppskattade att jag hade några kilometer kvar framför mig innan jag skulle nå ut till Skatön, och skulle precis lägga tillbaka kartan och kompassen i min ryggsäck när jag i ögonvrån uppfattade en rörelse några meter fram längs stigen. Jag tittade upp och tyckte mig se att hela stigen verkade ha kommit i gungning framför mig, och med ens var overklighetskänslan sedan tidigare tillbaka. Det märkliga var att när jag flyttade blicken från stigen var allt som vanligt igen. Stenarna och träden vid sidan av vandringsleden stod där de skulle och visade ingen tendens till att ha satts i rörelse. Men däremot var det som om själva stigen näst intill slingrade sig fram och tillbaka och det var inte förrän jag satte mig ner på huk och stirrade framför mig som jag såg vad det var. Det var inte stigen som rörde sig, det var någonting som rörde sig på stigen.

Det var fästingar. Tusen och åter tusen vidriga små fästingar som i samlad trupp kröp fram på stigen rakt mot mig. Jag reste mig snabbt upp och tog ett instinktivt hopp åt sidan för att lämna plats åt denna armada av parasiter. Det var bland det äckligaste jag någonsin hade sett. De rörde sig som om de hade ett gemensamt mål, som ett fiskstim vars gemensamma rörelsemönster nästan skapade illusionen av en enda stor individ. Det var så många fästingar att jag kunde höra hur det prasslade under dem på deras färd genom skogen. Vad är det egentligen som händer med mig, hann jag tänka innan ett väldigt dån hördes från längre in i skogen och jag slet blicken från stigen. Jag kände omedelbart igen ljudet. Det var samma ljud som jag hört några timmar tidigare, alldeles innan jag hade träffat på den där gamle mannen. Det var dock säkert en dryg mil från där jag nu befann mig. Men en sak var jag säker på, ljudnivån denna gång var betydligt högre än tidigare. Jag förstod att vad det än var för slags ljud så var jag nu betydligt närmare dess källa.

När ljudet ebbat ut slängde jag återigen en blick på stigen och såg till min stora förvåning inte skymten av några fästingar. Det var som om de hade upphört att existera samtidigt som det där ljudet börjat, hur nu det hängde ihop. Nu var jag färdig att skriva in mig på psyket. Tankarna om en psykos dök upp på nytt, för jag förstod att allt detta var fullständigt orealistiskt, men samtidigt mådde jag ju bra i kroppen och kände att jag kunde tänka klart. Kände man så, om man faktiskt höll på att bli galen? Skulle jag bryta för dagen och försöka hitta ut ur skogen enklast möjliga väg? Jag skulle kunna ringa till någon av mina vänner för att be om hämtning. Men vad skulle jag säga?

Längre än så hann jag inte tänka innan jag hörde det där ljudet igen. Denna gång var det så pass högt att jag blev tvungen att slänga händerna över öronen för att kunna härda ut. Det var öronbedövande, och kom någonstans väldigt nära från där jag befann mig. Och denna gång verkade ljudet aldrig vilja avta, utan snarare eskalerade det, och trots att jag höll för båda mina öron kändes det som om mina trumhinnor skulle sprängas vilken sekund som helst. Paniken kom igen, jag blev vimmelkantig och föll ner på knä, pulsen steg och det snurrade i huvudet. Då försvann plötsligt ljudet lika snabbt som det hade börjat. Det blev knäpp tyst i skogen. Jag tog försiktigt bort händerna från öronen, och då: ett väldigt brak bakom mig.

När jag vände mig om kunde jag uppfatta en väldig gestalt en bit in i skogen, men det var för långt för att jag skulle kunna urskilja några detaljer. Det jag kunde konstatera var att det var någonting enormt. Någonting som levde. Och nu både såg och hörde jag att ljudet som gäckat mig under dagen kom från denna best. Den gav ifrån sig ytterligare ett ohyggligt vrål som nästan lamslog mig. Intrycket av vad det nu än var för någonting som stod där mellan träden gjorde att jag plötsligt kände mig helt klar i sinnet igen. Och nu var jag väldigt säker på min sak. Jag skulle ut ur den här skogen, och det genast.

Jag la benen på ryggen och rusade det snabbaste jag kunde rakt fram längs stigen och kände hur mitt hjärta slog dubbla slag. Det hela var så bisarrt. Allting jag varit med om under dagen verkade vara sammankopplat och jag upplevde det nästan som att det var naturen eller, rättare sagt, skogen i sig som inte ville ha mig där. Det var som om det existerade något obegripligt, men med egen kraft och vilja, i den här skogen. En typ av ondska jag aldrig tidigare upplevt. Getingarna hade kanske varit en varning, hann jag tänka medan jag sprang, innan jag snubblade på en trädrot som löpte tvärs över stigen där jag kom springande för mitt liv, och jag föll omkull pladask. Jag gjorde illa armarna men tänkte inte på det, för nu var jag helt säker på att jag skulle dö, och jag vände mig darrande om där jag låg, för att i alla fall försöka se vad det var för någonting jag hade bakom mig.

Men till min stora förvåning varken såg eller hörde jag någonting. Allt jag kunde var att resa mig upp och springa vidare så fort jag bara kunde.

Efter en liten stund såg jag hur skogen blev glesare och rätt som det var kom jag ut på en grusväg. Till min lättnad var det första jag såg när jag sprang ut på grusvägen en bil som kom körande mot mig. Bilen tvärbromsade redan innan jag hunnit få ögonkontakt med föraren, och vem det än var så vinkade denne ivrigt till mig att hoppa in i passagerarsätet. Tacksamt raglade jag fram, och kastade mig in i bilen. Jag hann inte mer än stänga dörren innan föraren rivstartade så att gruset sprutade och bilen stack iväg som en raket med mig obältad och med ryggsäcken fortfarande kvar på ryggen. Jag tog av mig ryggsäcken, knäppte fast bilbältet och vände mig därefter mot bilföraren för att tacka honom. Mannen som satt i förarsätet hade vänt ansiktet mot mig och han andades med hög frekvens, nästan som om han satt och flämtade. Han såg fullkomligt skräckslagen ut och stirrade mig rätt in i ögonen.

“Du”, sade han med darrande röst. “Vad i helvete var det för någonting du hade efter dig?”

Jag kunde inte ge honom något bra svar, och trots att jag frågat många vad det kan ha varit som jag var med om på Vårdbergsleden har jag aldrig blivit klokare.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Vårdbergsleden”, skriven av lyssnaren Isak och uppläst av Ludvig Josephson.

Vi återkommer ofta till den där sortens händelser i den här podden, de som man inte lyckas förklara men ändå måste leva med. Ett sätt att hantera det är det som lyssnaren Isak använder. Det var i december 2020 han skickade in sin historia, och han skrev att han hade påmints om den eftersom vi i avsnitt 140 nämnt Söderhamn.

Det han gjort är helt uppenbart att ha lagt hela detta märkliga händelseförlopp klart och tydligt på minnet, sparat det som en sorts diamant, något som sällan uppstår och just därför är värt att bevara. Varje gång man påminns om händelsen i vardagen tar man fram den, beundrar den lite, och lägger sedan tillbaka den. Så kan man göra, när man står inför en livs levande upplevelse som man inte kan förklara.

Det motsatta sättet är att förtränga allting. Att tvinga sig själv glömma det man varit med om, och inbilla sig att man sett fel eller missförstått något. Att, om världen nu vägrade skona en, åtminstone välja att skona sig själv.

Men vad gör man det inte är ens egen upplevelse som jagar en, utan en man råkat ge sin omvärld? Den frågan ställs man inför efter att ha läst ett blogginlägg som jag nyligen fick tips om i poddens inkorg. Det handlar inte om ett blogginlägg som ligger uppe på nätet, utan ett som sedan länge tagits bort och försvunnit. Vem som skrev blogginlägget vet jag inte, inte heller när det var publicerat – allt jag vet är att en anonym lyssnare sparade det, och nyligen skickade in det till Creepypodden.

Personen som skrev blogginlägget hade råkat göra något som kan få en förföljd – nämligen, helt oavsiktligt, presenterat ett olösligt mysterium. Vi ska höra blogginlägget i sin helhet, uppläst av Michael Forsberg.

Jag har flyttat och skaffat hemligt nummer. Jag har, efter förmåga, raderat all min digitala närvaro på nätet. Ändå kommer det på något sätt fram meddelanden till mig. Via sms, mejl, brev och till och med samtal. Jag vet inte hur det går till men tydligen går det att få tag på mina uppgifter om viljan och kunskapen finns. De frågar alltid samma saker; fejkade du bilden? Varför fejkade du bilden? Är bilden på riktigt? Varför gjorde du det? Är det fejk? Är du fejk?

Jag har svarat. Inte bra en gång utan massor med gånger. Jag ska svara den här sista gången och sen aldrig mer. Jag ber er. Läs det som jag skriver här om du vill ha svar, för mer finns inte att berätta oavsett hur många frågor som ställs.

Jag ska försöka hålla mig kort.

På den tiden gillade jag att fotografera. Det gör jag inte längre. All uppståndelse och hat har fått mig att göra mig av med all utrustning och även alla bilder. Utom just den som lever sitt eget liv på nätet. Till en början hade jag inte någon speciell inriktning utan fotograferade det som föll mig in. Intresset fördjupades och jag gick några kurser, skaffade mig mer utrustning och framförallt, tittade på andras bilder. Det var då jag lade märke till att jag föredrog landskapsbilder. När jag tittade på en bra landskapsbild kunde jag nästan kliva in i den och låta fantasin flöda. En bra landskapsbild var bättre än vilken tavla som helst. I mitt tycke alltså. Därför började jag att fotografera landskap själv. Först bara genom att ta med kameran när jag tog en promenad men snart planerade jag dagsutflykter under helger för att fotografera landskap. Ibland fick jag till en bra bild men oftast var jag inte nöjd och de gånger jag var nöjd visste jag inte vad jag hade gjort rätt. Det var tur och slump som avgjorde. Utflykterna var trevliga, både att planera och genomföra så jag fortsatte i alla fall. En del gånger åkte jag med en vän men oftast åkte jag själv. Med tiden blev faktiskt resultaten bättre och jag började nära en liten försiktig dröm om att kunna försörja mig på mina landskapsbilder. Jag laddade upp mina bästa bilder på delningssajter och visst var det några som använde dem men jag förstod rätt snart att min dröm skulle stanna vid just en dröm. Jag skriver det här för att förklara på vilken nivå mina bilder var. Jag vet att en del håller just det som en orsak. Att jag i besvikelse över min ringa framgång som fotograf tog till greppet att fejka en bild för att skapa mig själv ett namn. Det får stå för dem. Jag berättar bara det jag vet här.

När bilden i fråga togs gick det till på samma sätt. Jag gjorde en helgutflykt för att fotografera landskap som så många gånger förr. Och nej, jag tänker inte berätta vart av hänsyn både till platsen och till dem som bor i dess närhet. Jag vet att det kommer att hållas emot mig. Att platsen inte tål en granskning. Jag förstår det och det får vara så. Jag tänker inte låta området med dess djur, natur och invånare bli exploaterade på grund av mig.

Det var inget speciellt med den här dagen. Inget speciellt som hände. Det var september. En månad jag gillar. För att det fortfarande är varmt, för färgerna, för att luften är hög och för att jag känner mig levande då. Samtidigt sentimental på något sätt. Att sommaren är över. Att det som har levt ska dö. Jag fotograferade landskapsbilder där jag försökte få med en bäck. Antingen i förgrunden eller som en avdelare mitt i landskapet. Det är det hela. Jag tog bilderna, åt min matsäck och hade en trevlig promenad tillbaka till bilen.

Någon vecka senare gick jag igenom bilderna. Ingen av dem stack ut på något sätt men jag valde ändå ut en av dem för att publicera på delningssajterna, resten raderade jag. Sen hände inget på över ett halvår innan det började. Först med ett mejl som undrade om det hon såg på bilden stämde? Hade jag lyckats fånga bigfoot på bild? Jag trodde det var skräppost men det fanns en länk till min bild så jag kollade på den för första gången på ett halvår. Vad kan jag säga? Jag ser samma bild som ni. Det är en landskapsbild. Bäcken finns med som en avdelare ungefär mitt i bilden. På andra sidan bäcken, bland träden i sluttningen så står det en figur. Vissa kallar figuren för bigfoot, andra kallar den för ett dött träd. Själv vet jag inte. Jag kan inte förneka att det ser ut som något människoliknande fast ändå annorlunda men jag vet inte. Ok?

Jag såg inget den dagen och jag skulle aldrig ha upptäckt det om ni inte uppmärksammat mig på figuren bland träden.

Berättelsen slutar här. Jag har inget mer att berätta. Jag har inte fejkat bilden. Vare sig riggat upp figuren på plats eller manipulerat bilden i efterhand. Bilden visar vad den visar och ni får avgöra själva vad det är. Ni får avgöra själva om ni vill tro mig.

Men jag ber er. Lämna mig i fred.

Vi hörde ett gammalt, numera borttaget blogginlägg, skrivet under rubriken “Jag är inte fejk”, uppläst av Michael Forsberg. Vilken bilden är, som denna stackare en dag tog, vet jag inte. Men det finns många bilder av det slag som beskrivs, som flyter runt på nätet. Kanske är det någon du sett, och undrat över. Kanske har du också tänkt: äsch, det är bara fejk. Kanske hade du påpekat det inför fotografen, om du hade vetat vem det var. Nu vet du åtminstone svaret.

Många minnen skapas på sociala medier nu för tiden, och inte så få av dem falska. Eller är de falska? Den aningen, som vilar kvar hos många långt efter att det filmklipp, den bild eller det påstående de fått se motbevisats till sista stavelsen, är svår att utrota helt. Någonting i den färgstarka dramatiken i osanningen är det, som alltid överträffar den grå skärpan i sanningen.

Ta till exempel de tre amerikanska småstäderna Doveland i Wisconsin, Langville i Montana och Urkhammer i Iowa. Det berättas på nätet att de har en märklig sak gemensamt. De har nämligen försvunnit spårlöst från jordens yta, alla tre. Men har de någonsin alls funnits?

Vi tar det från början. I slutet av 2017 började det pratas på 4chans underforum /x/, för diskussioner om det oförklarliga och paranormala, om Doveland i Wisconsin. I december 2017 startades till exempel en tråd med en fråga om vilka konspirationer folk kände till och kunde berätta om. Någon svarade med “Doveland, Wisconsin”, vilket fick andra att fråga vad som åsyftades.

“Doveland i Wisconsin var en stad där någonting hände runt 2016 (?), och sedan dess har all information om staden försvunnit, och alla gamla nyheter från och om staden raderats”, skrev användaren.

I tråden svarade någon med att om man googlar på Doveland så kommer en nyhetsartikel i Wisconsintidningen Post Crescent upp, med rubriken “More than 1,000 Wisconsinites reported as missing”. I artikeln nämns inte Doveland, och den handlar inte heller om tusen personer som försvunnit vid ett och samma tillfälle, utan helt enkelt om de 1000 Wisconsinbor som genom åren försvunnit och hamnat på statens lista över saknade personer. Ändå dök artikeln upp vid en googling på Doveland. Varför, frågade man sig på 4chan. Och myten började växa.

Ungefär samtidigt publicerade någon ett sedermera raderat inlägg på Tumblr om Doveland. Där stod det att staden skulle ha försvunnit redan runt 1990, tillsammans med alla sina invånare – varje man, kvinna och barn som bodde där. Mystiskt hade omvärlden samtidigt glömt att staden någonsin funnits. Som om en konstgjord, mörk minnesförlust sänkt sig över världen kring just denna enda stad.

Men det skulle finnas kvar föremål från staden, saker man kunde hitta på loppmarknader och second hand-affärer i Wisconsin. T-shirts, kaffekoppar, vykort och annat med Doveland-tryck.

En kort tid senare senare startades ännu en tråd på 4chan, den här gången med en bild. Ett analogt fotografi, föreställande ett ungt par, en man och en kvinna på ena sidan av ett bord, och på andra sidan, delvis upplöst i dåligt fokus, en tonåring. På bordet, vad som ser ut som en koreansk eller kinesisk måltid och glas med sugrör. Föreställde den här bilden en familj i Doveland? Det sades inte rätt ut, men det var så folk förstod bilden.

Så kom legenden om Doveland till. Liknande är berättelsen om den försvunna staden Langville i Montana, som i en bisats nämndes i en replik i Ghostbustersfilmen som kom ut 2016, och sedan verkar ha spritts vidare som en sorts vandringssägen.

Men dessa historier spreds bland människor som redan innan hade hört om liknande ting. För de hade hört om Urkhammer i Iowa. Den berättelsen har ett mycket tydligt ursprung, nämligen i en mejlkorg. 2015 rensade en kvinna i Oklahoma bland sina mejl, och hittade då i spamkorgen ett konstigt mejl med okänd avsändare. Där fanns en berättelse. Hon skickade vidare mejlet till sin son, som hade en blogg om övernaturliga fenomen i Oklahoma, och han tyckte det var fascinerande och publicerade spammejlet i sin helhet.

Där berättas om Urkhammer, som i början av 1900-talet var en av många småstäder i USA på stor tillväxt. Urkhammerborna beskrevs som bleka och tystlåtna, men kontakterna med de förbipasserande och omvärlden var ändå många. Men så en dag 1928 skulle ett bolag fotografera av Iowa från luften, och när man flög över området där Urkhammar legat syntes bara tomma åkrar och fält.

En vecka senare kom en skärrad man till en närliggande stad med ett konstigt ärende. Han hade tankat sin bil på macken utanför Urkhammer, men bara några minuters körande senare hade han fått soppatorsk. Tanken var tom. Han gick tillbaka mot macken för att kräva bensin, men hur långt han än gick verkade stadens silhuett ligga lika långt borta från honom. Till slut lyckades han få hjälp av en bilist på väg från annan ort, som kunde ge honom skjuts.

Att Urkhammer försvunnit skulle ha kommit till allmänhetens kännedom en dag i oktober 1929, enligt berättelsen i mejlet, då en tidning i Davenport rapporterade om flygfotograferingen och bilisten. Men samma dag kraschade börsen på Wall Street, och världen gick in i den stora depressionen. Det innebar att invändningarna från de som bodde i Urkhammer, som skrev insändare om att de inte alls var försvunna, gick förlorade. Till och med Urkhammers egen tidning dementerade att staden skulle vara borta gick obemärkt förbi i omvärlden. För Urkhammer fanns kvar, det var bara så att staden på något sätt hade börjat glappa. Och det var början på slutet för den.

Tydligast beskrivs detta i berättelsen om en förbipasserande konvoj med Iowabor som skulle flytta från ena änden av staten till den andra. Två män från konvojen skickades ut till affären i Urkhammer för att köpa mat, och de kom fram till matbutiken, men lyckades inte kliva in – varje gång de försökte ta första steget på trappan upp till dörren gled deras fötter bara igenom trappsteget som om det var en hägring. Livrädda flydde männen tillbaka till konvojen, och det slutade med att några delstatspoliser skickades dit – men när de skulle knacka på dörren till den lokala sheriffens kontor flöt deras händer genom dörren, som om den var en hallucination.

Gradvis upplöstes alltså Urkhammer. Man såg inte längre barn leka i gränderna mellan de allt mer genomskinliga husen, och ingen var ute och gick på den stora gatan som gick genom staden. Den 7 maj 1932 passerade en handelsresande, och han var den första som rapporterade till omvärlden att nu fanns bara tomhet där Urkhammer förut legat. Det sista som hördes om staden var många år senare, då en brokig skara utlänningar passerade på sin resa västerut. De slog läger där Urkhammer förut legat, men blev inte långvariga där – ingen trivdes. En gammal gumma i gruppen, den klokaste av dem alla som omgärdades av ryktet att hon skulle vara synsk, sade att platsen var “indränkt av de försvunnas tårar, och misströstan hos sådana som aldrig fått döpas”.

Vem var det som berättade i det där mystiska mejlet om Urkhammer i Iowa? Och finns det substans bakom den berättelsen, eller den om Langville, eller den om Doveland? Kanske inte. Kanske är det bara vår tids sägner, berättade med en finurlig blick för människor som gärna blir underhållna i ett ögonblick. Men sådana berättelser kan förändras, och rätt som det är minns vi bara att man en gång i tiden upptäckte att en stad försvunnit. Och har inte staden då, på sätt och vis, ändå funnits? Är inte minnet då intakt, även om det är falskt?

Vi ska nu höra ännu en sådan här berättelse. Den är skriven av Phil Iwaniuk, och publicerades på creepypasta.com nästan samtidigt som berättelsen om Urkhammer dök upp på nätet, och man kan säga att den i sitt tema är liknande.

Det är en berättelse från ett forum. Det börjar med ett inlägg i en tråd om en försvunnen ung man, där användarna försöker ta reda på vad som hänt honom.

“Jag har själv gjort lite efterforskningar”, skriven en användare och fortsätter, “med hjälp av mina internetdetektivverktyg (läs: Google cache och Internet Archive), och hittat några gamla forumposter. Han som är borta kallade sig tydligen ‘BenjiMCFC93’ och var en ganska aktiv användare. För det allra mesta är det memes och bråk om wrestling, men det finns ett inlägg som verkligen står ut. Jag tror det var det sista han publicerade innan han försvann. Och – oj. Förhörde de ens någonsin hans pappa? Ingenstans i media hittar jag någonting där någon Richard omnämns.”

Så skrev alltså någon på forumet, och citerade sedan hela denna BenjiMCFC93:s sista inlägg. Så här hade BenjiMCFC93 skrivit:

Så jag var hemma hos pappa och frågade om jag kunde få låna hans jobbdator en stund, för det fanns inget annat att göra och jag var uttråkad. Han sa visst, och jag gick upp till hans arbetsrum, öppnade den och såg där ett redan öppet internetfönster (jag lovar att jag inte öppnade det) med hans mejlinkorg. Jag vet att jag inte borde ha läst något, men jag såg att avsändaren var en psykolog och jag visste inte ens att pappa gick till psykologen, så jag blev orolig och ville veta om han mådde okej. Jag önskar verkligen att jag inte hade läst mejlen, men det gjorde jag och nu har jag kopierat dem. Läs och säg om ni kan hjälpa mig förstå detta.

Så hade alltså BenjiMCFC93 skrivit. Och nu ska vi få höra hela denna mejldialog mellan hans pappa och pappans psykolog, uppläst av Ludvig Josephson och Rakel Josephson.

Från: Kelly@r****************.com
Till: Richard@****************.co.uk
Ämne: Ditt första besök

Hej Richard,

Jag hoppas det känns som att du fick ut något av ditt första besök här, trots att det kändes så tufft att sätta ord på dina minnen från, och tankar om, den här tiden i ditt liv. Det är inte ovanligt att det känns mycket svårt, nästan omöjligt, att tala om trauman i början. Det tar en stund att vänja sig vid att tänka på sådana händelser, och hitta ett sätt att själv beskriva dem. Men jag tror att du kommer känna att du tar jättestora steg, så snart du kommit över den inledande tröskeln. Känn dig inte nedslagen.

Nästa besök tar vi i din takt, precis så försiktigt som du själv vill. Det är du som bestämmer, även om vad som händer och i vilken ordning, under dina besök här hos mig.

Vänliga hälsningar,
Kelly

Från: Richard@****************.co.uk
Till: Kelly@r****************.com
Ämne: Re: Ditt första besök

Kelly,

Jag måste ärligt talat säga att jag känt mig väldigt frustrerad efter mitt besök. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av mig själv, eller av vilken hjälp du skulle kunna ge mig, men tror jag hade tänkt mig att det skulle vara mycket lättare att prata om vissa saker.

Helt uppriktigt skäms jag över mitt beteende. Men jag har insett att jag har svårt att erkänna en del saker jag gör och har gjort även för mig själv, och då blir det nästan omöjligt att förklara det för någon annan.

Skulle du kunna tänka dig lösningen att jag börjar med att berätta om en händelse som jag tror spelar en viktig roll här, över mejl, och att vi sedan tar upp tråden igen nästa gång vi ses? Jag tror det skulle kunna hjälpa. I text, ensam framför datorn, tror jag att det kan kännas lättare än i ett rum, där jag måste hitta rätt ord i varje sekund.

Mvh Richard

Från: Kelly@r****************.com
Till: Richard@****************.co.uk
Ämne: Re: Re: Ditt första besök

Självklart, om det gör att det känns lättare att börja så låter det bra. Vi kan gå vidare i samtalet sedan, vid ditt nästa besök, som du säger.

Vänliga hälsningar,
Kelly

Från: Richard@r****************.co.uk
Till: Kelly@****************.com
Ämne: Re: Re: Re: Ditt första besök

Okej, då kör jag.

Som jag nämnde när vi sågs lärde jag känna Ben när jag var 11 år gammal, och vi blev bästa vänner. Vi tillbringade mycket tid hos varandra efter skolan, och vi höll på med allt möjligt, ställde till med skit, byggde kojor, slogs och fångade insekter och grodor. Barngrejer. Han var alltid den mer busiga av oss, men vi gick aldrig så långt att vi gjorde någon egentlig skada eller försatte oss i fara.

I femman började Ben förändras. Betydligt oftare var vi hemma hos oss, och vi slutade nästan helt gå hem till honom. Nästan varje dag efter skolan, och i stort sett varenda helgdag, ofta fram till sent på kvällen. Han kunde till och med ibland komma över när jag inte var hemma. Mamma och pappa började i smyg fråga mig om allt var bra hemma, och jag själv blev också orolig, men var också lite besvärad av honom. Förut brukade han, som sagt, alltid komma med de busigaste idéerna, men nu började de bli allt mer mörka. Han försökte länge tillverka en bomb av tändstickor, folie och olika sorters rengöringsmedel i pappas garage. Det var att gå lite för långt för min smak, och jag var rädd att vi skulle få skäll om mamma och pappa kom på oss, men ville inte verka feg.

En av de sista gångerna som vi var hemma hos honom, en eftermiddag då vi hängde i hans pappas garage och sköt tomburkar med våra med soft air guns, försvann han plötsligt iväg och kom sedan tillbaka med en kökskniv i handen. Han pekade den mot mig och sade att jag skulle lägga mig i frysboxen. Det var inte i sig så udda, för vi brukade ofta försöka skrämma varandra med sådana mördarlekar, och jag skrattade inledningsvis bort det. Men han fortsatte i flera minuter. Lägg dig i frysboxen eller så skär jag halsen av dig, sade han, om och om igen. Och såg så märkligt besatt ut.

Jag ska vara helt tydlig: jag var aldrig på riktigt rädd för vad han skulle göra om jag inte lydde. Men det verkade verkligen som att han ville skrämma mig, mer än vanligt, och det i sig gjorde mig illa till mods. Till slut, efter vad som kändes som alldeles för lång tid, släppte han det och vi återgick till att skjuta med våra soft air guns.

Men det där märkliga energin gick inte ur honom. Det kändes mer och mer obekvämt att vara med honom, och det fick jag höra att andra i klassen också tyckte. Det var på vippen att vi stötte ut honom fullständigt, som barn kan göra, när han en dag berättade för mig att hans föräldrar nyligen skilt sig. Hans mamma hade flyttat iväg och tagit hans brorsa med sig. Nu bodde Ben ensam med sin pappa. När jag berättade det för mamma såg hon nästan lättad ut, även om hon blev ledsen att höra det, och hon sade att det förklarade allt. Det hade nog varit svårt för Ben att prata om, sade hon, särskilt eftersom han hållit det hemligt så länge. Det var därför han hade betett sig så konstigt, sade mamma, och att han nu berättade för mig visade att det kanske höll på att gå över.

Jag köpte det, och började se på Ben på samma sätt. Jag lät tiden gå i några dagar, i full förväntan att gamla vanliga Ben skulle komma till skolan en dag och le och skämta och vilja spela fotboll. Men han förblev spänd och konstig, och till slut, en dag när vi var ute och gick i skogen, sade jag att han var konstig. Jag hade en hel harang förberedd – jag sade att skilsmässan säkert hade varit svår för honom men att han måste sluta bete sig som han gjorde, för annars skulle folk sluta vilja umgås med honom. Hans reaktion överraskade mig fullständigt. Han började gråta. Det var första gången jag såg honom gråta. Det är inte det, sade han.

Han ville inte prata om vad det egentligen var förrän vi kommit en bra bit bort från husen, långt inne i skogen, där han var säker på att vi var ensamma. Då berättade han att han ungefär ett halvår tidigare hade sett en man i mataffären, som han inte kunnat sluta titta på. Det hade varit en gammal gubbe som hade puttat en kundvagn framför sig, lutad över den som om den varit en rollator. Hans hud hade varit alldeles gul. När Bens mamma såg att han stirrade sade hon åt honom, och berättade att gubben nog var sjuk. Han “skulle snart gå bort”, hade mamman sagt. Ben citerade hennes ord exakt, och det var första gången jag hörde den formuleringen – den etsade sig in i mitt minne, av någon anledning.

Senare den veckan, en kväll när Ben skulle gå och lägga sig, hade han gått upp för att dra för gardinerna och då sett att någon stod där ute på husets bakgård. Det var gubben från mataffären. Han stod alldeles still på gräsmattan med armarna hängande utmed sidorna, och han tittade upp mot Bens fönster. De fick ögonkontakt, och den höll i sig ett ögonblick, och sedan hade Ben dragit för gardinerna, rusat iväg till lampknappen och släckt. Han hade slängt sig i sängen och dragit täcket över huvudet, men kunde fortfarande känna mannens blick bränna i honom, sade han.

Vi hade som sagt en relation där vi skrämdes och höll på, men det här var ingenting Ben berättade för att skrämma mig. Han var inte en tillräckligt bra skådespelare, det visste jag efter att ha varit vän med honom så länge. Han andades ryckigt och oregelbundet, han darrade på rösten och höll hela tiden på att börja gråta, och hans ögon var tårfyllda. Vad än Ben hade sett, eller trodde sig ha sett, så hade skakat honom på djupet. Om jag hade berättat det här för dig fysiskt, sittande i samma rum som du – och som du kanske förstod förra gången vi sågs så vore det osannolikt att jag ens skulle kunna komma så här långt – hade du märkt att det än idag har samma effekt på mig själv.

Ben berättade att sedan dess hade mannen dykt upp gång på gång. Regelbundet, efter några veckor i taget. Det gick alltid så lång tid att Ben började känna lättnad, och våga hoppas på att gubben skulle ha försvunnit eller att det hela bara varit ett missförstånd, men sedan stod han där på bakgården igen. Alltid med blicken fäst på Bens fönster. Alltid ensam och intetsägande i mörkret. Ben sade att han inte berättat något för varken sin pappa eller sin mamma. Han hade inte ens vågat erkänna för sig själv att det här pågick, utan velat bortförklara det. Att berätta det var att erkänna det. Jag var den första han pratade om det här med.

Han hade också plågats av mardrömmar, ända sedan gubben började dyka upp. En natt drömde han att han förberedde sig för att hänga sig på bakgården, och spelade in sitt självmordsbrev med en filmkamera. En dröm återkom, sade han, där han hittade en flickas styckade kropp i en sopsäck, och att kroppsdelarna liksom kröp fram ur säcken. Han verkade helt slut när han berättat färdigt. “Jag förstår bara inte vad som pågår”, sade han. Jag visste inte vad jag skulle svara. Vi var tysta en stund, och sedan frågade han om jag kunde tänka mig sova över hos honom någon natt.

Jag trodde på hans berättelse, åtminstone i den meningen att jag trodde han sett någonting som gjorde honom extremt illa berörd. Därför kändes det obehagligt att tänka sig att sova i hans hus. Men kanske, tänkte jag, kunde jag se något han missade, och hjälpa till att förklara allting. Då kanske Ben skulle må bättre, och bli som vanligt igen, tänkte jag.

Jag tror det här var sent i november. Kvällen då jag skulle sova hos honom satt vi i soffan och käkade nudlar med hans pappa, framför en Bondfilm på teve. Vi hade haft en fin eftermiddag och var uppslukade av filmen, och länge tänkte jag inte ens på vad Ben hade berättat. Han verkade själv rätt avslappnad. Under kvällen kommer jag ihåg att jag tänkte att han kanske hade hittat på det där med gubben. Det kanske hade varit lättare att berätta en skräckhistoria än att uttrycka vad han kände kring sina föräldrars skilsmässa. Då hade han kunnat släppa fram alla sina känslor, utan att det blev farligt “på riktigt”.

Tanken tilltalade mig och jag var rätt nöjd med mig själv, för att jag hade listat ut hur det hängde ihop, när Ben frågade sin pappa om vi fick stanna uppe till klockan elva för att se en boxningsmatch som gick på teve. “Ingen chans”, skrattade hans pappa. Det var en vanlig skoldag imorgon, och själv skulle han också upp tidigt och jobba. Men Ben tjatade, och tjatade, och plötsligt bråkade de. Jag tittade ner i mina nudlar tills pappan höjde rösten och Ben, trots att han var sur, blev tyst och sammanbiten. Jag hade förstått vad som pågick. Han ville inte gå och lägga sig. Verkligen inte. Men det var oundvikligt.

När vi under tystnad gick upp till hans rum för att lägga ut madrassen på golvet försökte jag komma på sätt att säga att det var okej om han var arg och ledsen över föräldrarnas skilsmässa, utan att det samtidigt lät som om jag anklagade honom för att hitta på historien om gubben på bakgården. Jag hann inte så långt förrän han, med skrämd blick, frågade om jag ville kolla ut genom fönstret och se till att bakgården var tom. Jag visste inte om jag skulle spela med, eller om jag skulle konfrontera honom och fråga om skilsmässan, och det slutade med att jag bara stod där. Han suckade och gick försiktigt fram till fönstret, och jag följde med, och ute på gräsmattan var det tomt. Ben verkade lättad. Han slog mig i magen i ett försök att lätta upp stämningen, och vi gnabbades lite på skämt. Sedan drog vi för gardinerna, lade oss i våra sängar och snackade om tjejerna som gick i vår klass en stund, och sedan somnade jag.

Jag vaknade några timmar senare, tvungen att gå och kissa efter att ha druckit en hel del läsk den kvällen. Toaletten låg till vänster och runt hörnet från Bens rum. Jag tassade dit utan att tända några lampor, för att inte råka väcka Bens pappa som hade varit tydlig med hur viktigt det var att han fick sova ostört. Tillräckligt med månsken kom in genom badrumsfönstret för att jag skulle kunna se, minns jag. Det var den ljusa kvällen som fick mig att slänga en blick ut genom fönstret. Jag minns att jag ville titta ut för att få min bräckliga övertygelse bekräftad om att allt var som vanligt, som man gör när man är liten och tittar under sängen eller i garderoben, trots att man är lite rädd. Och jag såg honom, Kelly. Jag såg honom.

Han stod mitt på gräsmattan, nära tvättlinan som vajade i vinden, och han stod helt stilla. Han såg ut att ha på sig träningsbyxor och en sliten tweedkavaj. Han tittade inte mot mig, utan mot Bens fönster. Fönstret med fördragna gardiner. Han stirrade på det.

Jag skyndade mig tillbaka till hans rum, väckte Ben och viskade: “Han är där ute.”

Bens ansiktsuttryck kommer jag aldrig glömma. Vi kröp hukade fram till hans fönster, drog undan en liten kant av gardinen, och tittade ner. Mannen, vars ansikte såg utmärglat ut och vars hud var sjukligt gul, stirrade rakt på oss. Nästan helt uttryckslöst, men inte helt. Jag minns att han såg lite sorgsen ut i månskenet. Ben släppte kanten av gardinen och började gråta otröstligt. Han drog sitt täcke till sig, tog mig i armen och kröp in i ett hörn i rummet så långt från fönstret som möjligt, och så satt vi där med täcket om oss och höll om våra ben. Ingen sade något. Ben snyftade. Jag förstod vad han menat, när han hade sagt att det kändes som att mannen fortfarande stirrade på oss.

Bara en vecka senare försvann Ben. Det var den sjunde december det året. Som jag sade förra gången vi sågs hittades han aldrig.

Från: Kelly@r****************.com
Till: Richard@****************.co.uk
Ämne: Re: Re: Re: Re: Ditt första besök

Det måste ha varit fruktansvärt för dig. Bara att återkalla minnena från denna tid i ditt liv måste ha krävt enorma krafter och mod, för att inte tala om att sätta ord på dem.

Hur ont det än gör hoppas jag att du kan se det, och att det – på något sätt – kan kännas uppmuntrande.

Jag måste fråga: har du berättat om detta för någon, sedan Ben försvann? Har du pratat om detta alls, sedan det hände?

Vänliga hälsningar,
Kelly

Från: Richard@r****************.co.uk
Till: Kelly@****************.com
Ämne: Re: Re: Re: Re: Re: Ditt första besök

Det var oerhört svårt. Skolan satte ihop en krisgrupp och erbjöd stödsamtal för att möta oss elever efter att Bens försvinnande blev känt, men jag fick näsblod på en gång, kände mig illamående och blev tvungen att gå hem. Hela vårt grannskap täcktes av affischer där Ben efterlystes, och jag minns att de satt kvar i veckor, kanske till och med månader. Jag hatade dem, kunde inte stå ut med att se hans ansikte överallt, särskilt eftersom de blev allt mer slitna och fuktskadade, ju längre tiden gick. Jag förstod varför de satt uppe, men det var bara overkligt och hemskt att se dem. Jag tror att jag på ett ganska tidigt stadium accepterade att han var borta. Att han inte skulle hittas igen. Då blev affischerna bara en påminnelse om honom.

Polisen kom en kväll och knackade på hos oss, och ville prata med mig. Jag försökte berätta om natten då jag sov över, och vad han hade berättat för mig om hur gubben stått där, men de verkade inte ta det på allvar. De var mer intresserade av var han brukade gå för att leka, var vi hade byggt kojor och var vi brukade traska runt och utforska. Med andra ord, vart han kanske hade gått om han hade rymt hemifrån.

Jag minns att jag tyckte det var konstigt. Han hade ju inte tagit med sig någonting hemifrån. Inte ens skor. Men det hade inte funnits några tecken på inbrott eller bråk, och hans rum hade sett helt orört ut. Det var en kompis som berättade det, vars pappa kände Bens pappa, så det var kanske rykten mer än belagda fakta. Men jag minns att alla, alla i skolan, polisen, till och med Bens föräldrar, verkade övertygade om att han hade rymt hemifrån. Ingen verkade ens kunna föreställa sig att någonting skulle ha hänt honom.

Från: Kelly@r****************.com
Till: Richard@****************.co.uk
Ämne: Re: Re: Re: Re: Re: Re: Ditt första besök

Vi har kommit långt i och med dessa mejl, Richard. Jag tror det bästa vore att fortsätta samtalet vid nästa besök. Nu finns en risk att vi tappar bort det viktiga som sagts så här långt, eller förlorar fokus. Men det här har varit ett mycket viktigt första steg.

Vänliga hälsningar,
Kelly

Detta var alltså dialogen mellan hans pappa och pappans psykolog som BenjiMCFC93 hade hittat. BenjiMCFC93 avslutade sitt inlägg med att skriva några slutliga tankar, som jag nu ska läsa:

Jag vet, jag borde inte ha läst det där. Jag fattar det. Men nu kan jag inte låtsas som jag inte har läst det. Det skrämmer skiten ur mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Grejen är att pappa ALDRIG nämnt någon Ben från sin barndom. Han hade två bästisar, Gareth och Tom. De tre gick på samma förskola och hängde sedan ihop i alla år genom grundskolan och upp i gymnasiet och högskolan. Jag känner dem båda, pappa hänger fortfarande med dem ofta. De skickar mig grattis-sms när jag fyller år. Ingen av dem har heller någonsin nämnt någon Ben.

Och pappa växte inte alls upp i någon liten stad nära en skog. Han är en innerstadsunge från Newcastle. Det finns ingen skog där, varken nu eller när han var liten.

Och så är det det här med vad pappa kallar “sitt beteende”. Nu gissar jag bara, men han måste syfta på något som började hända strax innan mamma flyttade. En natt när min syster gick ner för att hämta en bok från vardagsrummet stod pappa där i mörkret, bara stående rakt upp och ner. Min syster trodde det var en inbrottstjuv, hon blev livrädd och skrek högt, och sedan när hon tänt taklampan såg hon att det bara var han. Hon frågade vad fan han höll på med, och han bara mumlade till svar och förblev stående, orörlig. Syrran tog sin bok och försvann upp till sitt rum, och det var rätt motvilligt hon senare berättade om det där. Helst ville hon nog inte låtsas om att det hade hänt.

Samma grej har hänt några gånger till sedan dess. En gång hade mamma hittat honom stående i bara underkläderna i trädgården klockan fem på morgonen. Hon hade vaknat och insett att hans sida av sängen var tom. Och en gång vaknade jag mitt i natten, och då stod han där, vid sidan av min säng och tittade på mig. Inom familjen har vi haft en sorts tyst överenskommelse om att han bara går i sömnen ibland, men sedan blev hans och morsans relation sämre och… jag vet inte.

Men jag menar… Jag heter Ben. Han döpte mig till Ben. Och jag har aldrig hört talas om detta förut. Men det där är vad han berättat för sin psykolog, och ni kanske fattar att det känns obehagligt. Men varför skulle han ljuga för henne? Ärligt talat, jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag prata med honom?

Har någon något råd??

Signaturmelodi

Ja, så slutade Bens inlägg i berättelsen “Jag hittade hans sista forumpost”, skriven av Phil Iwaniuk. Och därmed slutar detta avsnitt av Creepypodden. Kanske har det skapat några minnen för er. Kanske kommer dessa minnen spöka för er i framtiden. Kanske glömmer ni en vacker dag att det var i Creepypodden ni hörde detta. Frågan är då – är historierna faktiskt, på något sätt, sanna då? Det kan man grunna över i två veckor, då vi hörs nästa gång.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.