Avsnitt 241: En annan skogvakts berättelser

Tjena, /x/. Nu har jag grubblat länge, och druckit en del, och kommit fram till att jag vill dela med mig av mina upplevelser. Det här är inte mitt förstaspråk, så förlåt om grammatiken inte är perfekt.

Det handlar om saker jag var med om på det sena 1990-talet, när jag jobbade i en mycket avlägsen del av Ryssland, som en sorts skogvaktare eller naturvårdare. Där borta finns inte samma regler och riktlinjer för hur man sköter sådana jobb, som ni kanske har där ni kommer ifrån. Vi åkte mest runt på våra fyrhjulingar och trakasserade tjuvjägare, medan vi såg till att djurlivet mådde hyfsat bra.

Det var i tajgan, ett område av ödemarker och vidsträckta urskogar i fjärran östern. Min enda kollega var en kille som vi kan kalla Pjotr. Han var som era fördomar om ryssar: galen, rökte som en skorsten och var ständigt full på hembränt. Han var min bästa vän under alla år jag jobbade där, och vad vi än stötte på ute i skogen så kunde jag lita på att han hade min rygg.

Lönen jag fick var urusel, men det fanns andra fördelar. Vi hade ingen chef i närheten och behövde inte rapportera särskilt ofta till myndigheterna. I praktiken kunde vi åka runt och campa och supa och kalla det “att jobba”. Ni skulle nog också betrakta oss som korrupta: då och då utpressade vi oskyldiga jägare genom att anklaga dem för tjuvjakt. Men vi gjorde en hel del hederligt jobb, och såg till att en del riktiga skurkar hamnade bakom lås och bom.

Och så fanns det andra situationer som krävde att vi gjorde ordentliga arbetsinsatser. Om folk hade sett djur de trodde var sjuka var det vår uppgift att kontrollera det, och i förekommande fall begränsa smittan. Aggressiva djur, som attackerade folk, skulle vi skjuta och ta prover på, för att hålla koll på rabies och sånt.

En dag var det några uppskrämda lokalbor som ringde Pjotr. De berättade att några grabbar från deras by hade stuckit iväg för att jaga ett par dagar dessförinnan, och sedan aldrig återvänt. Nu var de rädda att något hade hänt. I skogarna där levde både varg och björn, och risken fanns alltid för en attack. Toppen. Vi fick alltså ge oss ut för att leta efter dem.

Byborna pekade ut riktningen killarna hade gått åt, och vi körde iväg med våra fyrhjulingar. I kanske tre timmar åkte vi runt och letade, och sedan hittade vi en övergiven tältplats. Det såg ut som om en björn varit där. Tälten var sönderslitna och saker utspridda över hela gläntan. Vi drog slutsatsen att killarna flytt i all hast, för till och med deras gevär låg kvar.

Vi fortsatte från den punkten till fots, med våra egna gevär i händerna. Den första kroppen hittade vi efter bara några minuter. Han låg på mage, och i ryggen hade han flera sår. Pjotr såg förbryllad ut. Vi hade varit med om vår beskärda del av dödsfall i skogen förut, men den här killen hade djupa, runda sår, som om han spetsats med spjut. Hur en varg eller björn skulle kunna lyckas med något sådant kunde vi inte förstå.

Bakom kroppen ledde en stig vidare, där vi gissade att de andra sprungit vidare. Där hittade vi snart två kroppar till. Båda hade liknande sår. En hade i stort sett fått hela magen utsliten. Pjotr var blek. Han skakade på huvudet, som om han inte kunde tro sina ögon.

Enligt byborna skulle det ha varit fyra killar i gänget, så vi letade vidare. När vi hörde ljudet av något som närmade sig genom buskaget var vi båda så uppskrämda att vi hoppade högt. Vi vände oss om, riktade gevären mot ljudet, och väntade.

Jag tappade nästan taget om vapnet när buskarna trycktes isär, och en kronhjort klev fram. I dess stora hornkrona satt en lealös röra av vad jag först trodde var blodiga kläder intrasslade, tills jag såg grå hud skymta fram och insåg att det var den fjärde pojken. Hjorten vinglade till under tyngden, och pojkens huvud slängdes till så ansiktet vändes mot oss. Djuret hade uppenbart svårt att bära upp tyngden, men bölade aggressivt vid åsynen av oss. Den skrapade i marken med ena hoven, och då lyckades Pjotr till slut ta sig samman och avfyrade flera skott.

Det var bland det grövsta jag gjort på jobbet, när vi försökte dra pojken loss från hjorten. Den hade stångats så hårt att kronan begravts i pojkens krossade bröstkorg. Flera av hornen hade brutits av, och var nedslitna och blodiga. Till slut gav vi upp. De satt ihop så hårt att vi fick såga av hjortens huvud, och ta det med oss.

Resan tillbaka med fyrhjulingarna, med fyra kroppar och ett hjorthuvud fastsurrade där bak, var vidrig. Efterspelet blev komplicerat, och myndigheterna var förbannade på oss för att vi hade rört vid kropparna och inte lämnat platsen orörd för polisen, men eftersom vi ändå hade sågat av mördarens huvud antar jag att de kunde ha överseende.

Det jag aldrig kommer glömma är mötet med de döda pojkarnas föräldrar.

Den kvällen söp jag och Pjotr. Vi var skakade och kunde inte förstå hur det hade gått till. “Det är inte naturligt”, sade Pjotr med eftertryck en gång. Visst, kronhjortar kan slåss för att skydda sitt revir eller konkurrera om någon hona, men det här hade verkat som en omvänd jakt. Den hade systematiskt dödat en efter en av pojkarna. “Sån skit gör de inte”, sade Pjotr.

Det var första gången jag fick en skymt av det jävelskap som pågår där ute, i de ryska urskogarna. Åren som följde skulle jag få komma att se betydligt mer. Saker bara jag och Pjotr vet om kan hända. Nu vill jag berätta om det för er, och förhoppningsvis ska ni tro mig, och förstå varför jag aldrig mer vill se en hjort i hela mitt liv.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var Dmitri Plax läsa ett inlägg publicerat klockan 19.56 tisdagen den 20 oktober 2020 på 4chans underforum /x/, för diskussioner om det övernaturliga och paranormala. Berättaren var en av forumets alla miljontals anonyma användare. Och det här var den första i en lång serie av hans bekännelser, texter som sedan dess har kommit att få stor spridning som bland det mest rysliga som berättats på 4chan på länge.

Faktum är att de förtjänar att läsas som en sorts uppföljare på det avsnitt ni lyssnare länge tyckt varit ett av Creepypoddens bästa: avsnitt 33: En skogvakts berättelser. Därför ska vi nu, drygt 200 avsnitt senare, kalla dessa historier, som på sätt och vis är lika och på andra sätt är helt olika, för “En annan skogvakts berättelser”.

De utspelar sig, som ni redan fått veta, i Ryssland. Vår berättare, den anonyma användaren på 4chan, berättade att han kom från Sacha, den största och kanske mest ödsliga delrepubliken i Ryssland. Här flyter floden Lena igenom, här kan några av de lägsta temperaturerna på norra halvklotet uppmätas, här finns världens kallaste storstad – Jakutsk. Och vår berättare, han befann sig i de stora, vidsträckta skogarna som täcker delrepubliken. Det är vad han varit med om här han ville berätta om.

Klockan kvart över nio den tisdagskvällen fortsatte han berätta, och vi ska få höra allt han hade att säga. Och läser, det gör Dmitri Plax.

En eller två gånger i månaden gjorde vi en sorts rond i skogen för att hålla koll. En gång fick vi höra rykten om tjuvjakt i en av de mer avsides delarna av skogen. Oftast orkade vi inte ta oss hela vägen dit, utan lämnade över till björnarna att handskas med tjuvjägarna, men den här gången fick vi bita i det sura äpplet.

Det tog 15 timmar att köra dit med fyrhjulingarna, och sedan återstod en dagsvandring i terräng som inga fordon klarade av. Det betydde att vi skulle behöva slå läger för natten.

Med en klump i magen satte jag upp mitt tält. Att sova utomhus är inget ovanligt för oss, men nu var vi verkligen långt bort från närmaste civilisation. Det var inte länge sedan händelsen med kronhjorten, och jag kunde inte sluta tänka på dess blodiga hornkrona. Pjotr erbjöd mig sin flaska för att lugna nerverna, men jag ville vara nykter den natten. Ifall att.

Jag fick inte mycket sömn, men ingenting hände. Morgonen därpå fortsatte vi vår vandring. När vi kom fram till platsen där jägare brukade samlas hittade vi ingenting. Inte en skymt av mänskligt liv. “Jävla rykten”, muttrade Pjotr. Det var goda nyheter att ingen varit där, men det var frustrerande att vi hade åkt hela vägen utan anledning.

Då, när vi stod där i gläntan, hörde vi ett vildsint råmande eka genom skogen. “Vad i helvete var det?”, sade Pjotr och drog sitt gevär från ryggen. Trots att det var det sista någon av oss ville visste vi att det var vårt jobb att undersöka ljudet. Vi gick långsamt in mellan granarna med gevären höjda, och kom till slut till en mindre glänta.

Där stod en grupp med fem hjortar ihopkurade. De hade huvudena sänkta, som om de betade. Men jag märkte att de då och då ryckte till, som om de krampade. Försökte de gräva ner sina horn i marken?

Pjotr riktade upp geväret i himlen och fyrade av ett skott för att skrämma dem. De rörde inte en muskel. Har du någonsin sett ett vilt djur så vet du att plötsliga, höga ljud alltid skrämmer dem. Alltid. Vi sköt ett par skott var, men ingenting hände. I vår fullständiga förvirring, och som ett utslag av korkad nyfikenhet, klev vi närmare för att se vad de höll på med. Ju närmare vi kom, desto mer stank det, av förruttnelse.

“Vad i helvete”, sade Pjotr. “Är det där en björn?”

Det var det. Kronhjortarna stod och slet med sina horn i kadavret efter en fullvuxen brunbjörn. Att döma av förruttnelsen hade den varit död i fyra-fem dagar. Hjortarna kämpade med sina horn så att de flåsade. De såg utmärglade ut, och kadavret de slet i var nästan helt utsmetat över marken. Utom dess huvud. Av någon anledning hade de lämnat björnens skalle orört.

Vi stod blick stilla i några ögonblick och bara tittade, medan fasan gjorde att gåshud spreds över våra armar.

“Hur fan lyckades de döda en brunbjörn? Hur är det möjligt?”, frågade jag Pjotr. Han bara skakade på huvudet.

Sedan höjde han geväret och sköt en av hjortarna i huvudet. Senare skulle han förklara att han ville ha ett blodprov. Men just då förstod jag inte vad han höll på med. Ännu mindre när hjorten han skjutit föll till marken, de andra djuren blev helt stilla, och sedan vände de upp sina huvuden. Och bara tittade på oss.

De var täckta av blod och köttslamsor. Orörligt, utan att ens blinka, stod de och betraktade oss. Det blev inget av blodprovet. Pjotr började långsamt backa bakåt. Jag gjorde detsamma, fortfarande med geväret höjt, och hjortarna i sikte. När vi kommit en bit in mellan träden släppte hjortarna oss med blickarna, och återgick till att riva och slita i björnens mosade kropp.

Vi ville inte stanna ett ögonblick längre. Vi lät bli att slå läger den kvällen, och höll god takt tills vi kom fram till våra fyrhjulingar. Inte på hela resan tillbaka sade vi någonting. Ingenting annat än det jag då och då hörde Pjotr muttra medan vi gick. “Herregud…”

Det där satte sig i Pjotrs huvud. I några veckor efter vägrade han sticka ut i skogen. Han började prata om häxeri och sådant, galenskaper som han egentligen inte kunde tro på. Jag trodde åtminstone inte på det. Jag visste bara att människan, sedan hon flyttade in till städerna, glömt hur förjävla ruggig och oförutsägbar naturen kan vara.

Men jag höll med om att det var något skevt med hjortarna. Och än idag har jag inte fått någon förklaring.

En dag kontaktades vi av de lokala myndigheterna. Tydligen hade någon gubbe som bodde för sig själv i en stuga ute i skogen inte setts till på ett tag. De ville skicka dit några slipsnissar som inte visste hur man använde sina fötter utanför en trottoar, och bad oss guida dem. Vi körde dem hela vägen till stugan och parkerade på tomten.

Det var uppenbart att något hade hänt. Dörren var inslagen och låg på golvet. Stugan var tom. Myndighetsgubbarna bad oss hjälpa till och leta. De utgick från att han hade angripits av en björn, för att de inte kunde tänka sig vad som annars hade kunnat slå in en dörr. Vi höll tyst och hjälpte till att bilda en improviserad skallgång.

En halvtimme gick, och sedan ropade en av stadsborna i walkie-talkien. Han lät skakad, berättade var han befann sig och sade åt oss att komma dit. “Ni måste se det här själva”, sade han. När vi kom fram såg vi först ingenting. Inga avbrutna grenar, inga spår i marken, ingenting. Men så pekade han upp i en tall.

Långt upp, på en stor gren, hängde en hjort. Märkligt, höll vi med om. Men så såg vi att han höjde fingret, och pekade längre upp. Och ytterligare längre upp i trädet såg vi en björn. Båda var lika döda. Någonting hade dödat en hjort och en björn, och hängt upp dem i tallen.

Stora katter, som leoparder, kan göra sådant. Men i de där skogarna fanns inga sådana. Vi spred inte ut oss igen, utan letade vidare i samlad tropp.

Myndighetsgubbarna såg ut att känna sig mycket olustiga. De började titta sig över axeln där vi gick. Efter några timmar gav vi upp. Det fanns inte ett spår efter gubben i stugan. Men när vi återvände såg vi att hjorten som hängt uppe i grenen var borta. Allt som återstod var blodet som smetats längs stammen. Vi skyndade oss tillbaka till stugan, och därifrån med fyrhjulingarna.

En vinter hände en rätt ruggig olycka. Vintrarna där borta kan, som ni säkert kan tänka er, bli rätt tuffa. Massor av snö och minus 40. Om någon anmäls saknad så utgår vi direkt från det värsta. Och det allra värsta är om det är någons barn som är borta.

Den här gången hörde polisen av sig igen. En kvinna hade anmält sin sexåriga dotter försvunnen. Ingen av oss var särskilt sugna på att ge oss ut i snön, men ett barn kunde vi inte strunta i. Kvinnan hade anmält att hon hade låtit sina barn leka ute, när flickan plötsligt vänt om och sprungit in bland träden. Hon hade följt efter och ropat på dottern, men inte hittat henne. Då hade hon ringt polisen, som ringde oss.

När vi kom fram hade hon varit borta i två timmar. Vi följde hennes spår i snön, och snart tyckte vi att det var märkligt hur långt hon hade lyckats ta sig – längre än en sexåring borde kunna springa. Och så, plötsligt, tog spåren bara slut. De gick inte åt sidan eller vände om, och vi såg inga spår av våld i snön, utan spåren tog bara slut mitt i snön.

Vi undersökte noga platsen, men hittade ingenting. Pjotr var frustrerad och upprörd. Han frågade de andra barnen, flickans äldre syskon som hade velat följa med ut för att leta, om vad som hade hänt, men de kunde inte svara. Hon hade bara börjat springa helt plötsligt. De skakade av köld och grät, och mamman ville ta dem hem igen, så vi letade vidare ensamma.

En kvart senare kontaktades en av poliserna på sin walkie-talkie. De sade åt honom att återvända, och i bakgrunden hörde vi mammans röst. Hon tjöt och vrålade. De hade hittat flickan. Hon hade suttit på trappan till bakdörren. Hon var död och helt stelfrusen. De enda ytterkläderna hon hade haft på sig var en jacka, eftersom de bara skulle ha lekt ute en liten stund. När vi hade gett oss av för att leta efter henne hade mamman låst dörren till huset.

Än idag kan jag bli tårögd när jag tänker på henne. Men det finns också obesvarade frågor, som kan få mig att bli mörkrädd. Om hon återvände hem självmant, och funnit sig utelåst, är det en sak. Men hur kunde hon passera hela sin familj utan att märkas? Varför svarade hon inte när de ropade på henne? Hur kunde hon ha hunnit bli nästan djupfryst på bara fyra timmar? Och framför allt: hur tog hon sig tillbaka utan att lämna några spår?

Den utredning som gjordes gav inga resultat. Ingen granne hade märkt av något märkligt, och inga fler spår upptäcktes i skogen. Mamman lade skulden för dotterns död på sig själv, och det senaste jag hört är att hon blivit ganska alkoholiserad. De andra barnen bor hos sin pappa nu. Jag tänker fortfarande på det där nästan varje dag. Det tog av någon anledning så mycket hårdare än händelsen med de fyra pojkarna som dödades av hjorten.

Jag har några kortare saker jag vill berätta om också. Ingenting stort, men ändå, saker jag sett och inte kan förklara.

En gång såg jag ett rådjur gå över en äng med sitt föl vid sidan. Plötsligt, i ett ryck, vände sig rådjuret om och bet tag i fölets nacke. Det slet fölet hit och dit så att dess nacke bröts, och släppte fölet på marken med en duns. Sedan stod det vid sidan av, och efter en stund böjde det ned huvudet och buffade på fölkroppen med nosen. Som om det väckts ur någon sorts tillfälligt vansinne, och nu inte förstod vad som hade hänt.

Jag kände mig illa berörd och skyndade mig därifrån, så jag såg inte vad som hände sedan.

En annan gång hittade jag ett dött rådjur bredvid ett lärkträd. På stammen upptäckte jag avskavd bark och blod, och tillsammans med skadorna i rådjurets huvud kunde jag konstatera att det hade sprungit huvudstupa in i trädet tills det dog. Jag tog ett blodprov. Resultatet visade inga avvikelser.

En vinterdag såg jag ett annat kadaver. Det hade inte legat länge, såg jag. Ett rådjur, vars halva huvud saknades. I magen fanns ett stort hål och inälvor hängde ut. Jag ville kolla hur nyligen djuret hade dött, och petade i såret för att känna av om det ännu var varmt, och då utstötte rådjuret ett litet råmande. Och så kom det upp på alla fyra.

Jag såg på, fullständigt oförmögen att tro mina egna ögon, medan rådjuret vände sig om, betraktade mig med sitt enda kvarvarande öga, och sedan gick iväg lugnt och stilla. Efter tio meter föll det ihop igen, och reste sig inte mer.

Det hade nu hunnit bli sent på tisdagskvällen den 20 oktober. Den anonyma skribenten var trött, och skrev att det var påfrestande att återuppleva alla dessa hemska minnen. Så klockan tolv minuter över tolv återkom han med en uppdatering som han meddelade skulle bli kvällens sista.

Jag hade börjat träffa en tjej, som av någon anledning tyckte att mitt jobb var häftigt. Hon hade bilden av mig som någon machosnubbe. Jag spelade gladeligen med, och det slutade med att Pjotr blev ihop med en av hennes kompisar.

Hon bodde i ett av de finare husen i staden, med en utmärkt utsikt över skogen från vardagsrummet. En kväll hade vi ordnat en dubbeldejt, jag, hon och Pjotr och hans tjej. Vi åt middag och såg en film, och sedan drog sig Pjotr och hans tjej så att säga tillbaka till ett annat rum.

Det var en vanlig arbetsdag men vi hade skolkat. Det hade varit svårt att slita sig från tjejerna, och trots att vi fått anmälningar om sjuka djur och tjuvjakt hade vi inte ens varit i skogen på en vecka. Det kändes bra. Det var länge sedan jag haft en ordentlig semester.

Vi somnade på soffan i vardagsrummet. Mitt i natten vaknade jag. Utanför fönstret glimmade stjärnorna i den kolsvarta himlen. Jag gick fram till glasdörrarna och stod en stund och bara beundrade mörkret. Efter några minuter fick jag syn på något. En bit bort bland träden glimmade ett par ögon. Något stod där och tittade mot huset. Jag stirrade intensivt dit, för att försöka urskilja en form, och såg att ögonen började röra sig närmare.

När den kom fram så långt att den nåddes av ljuset som de tända lamporna i vardagsrummet kastade ut genom fönstret såg jag att det var en kronhjort. Den fortsatte gå i sakta mak mot huset. Min puls ökade när den aldrig stannade upp. Till slut var den bara några meter från glasdörrarna. Jag backade några steg bakåt medan den fortsatte fram. Och så, med en duns, gick den rätt in i glasdörrarna.

Den ryckte förvirrat till vid sammanstötningen, men började sedan trycka allt hårdare med mulen mot glasdörrarna. Bultarna i glasdörrarna väckte min flickvän.

“Vad händer?”, frågade hon, fortfarande halvsovande.

Sedan fick hon syn på mig, stående helt perplex mittemot det stora djuret utomhus. Hennes min blev förfärad. Och innan jag hann svara gav kronhjorten ifrån sig ett högt, skärande vrål, ställde sig på bakbenen, och slog ner med framklövarna så att glasdörren slogs i småspillror med en hög krasch.

Min flickvän började gallskrika. Pjotr kom nerspringande i bara kalsonger och t-shirt från övervåningen. Samtidigt fortsatte kronhjorten, som nu lugnat sig igen men fortfarande råmade, stilla sin promenad, in i huset och fram till mig. Jag backade snubblande bakåt och föll baklänges när jag stötte i soffbordet. Liggande på golvet tittade jag upp i hjortens ögon. Den stirrade fortfarande på mig, och utstötte så underliga ljud. Min tjej skrek.

Då hördes en serie höga smällar i rummet. Pjotr hade tydligen haft med sig sin pistol, och nu pumpade han kronhjorten full med bly. De flesta skotten missade visserligen, vilket ledde till en hel del skador i huset som vi senare fick kompensera för, men tillräckligt många träffade och till slut föll hjorten till golvet med en blöt duns.

Än idag är jag tacksam för att Pjotr till och med då fanns vid min sida och kunde hjälpa mig. Men min tjej gjorde slut efter det där. Hon sade att jag antingen var otursförföljd eller drabbad av någon förbannelse, och ingetdera ville hon veta av.

Och fortfarande, än idag, sover jag med persiennerna nerdragna. Jag vill inte råka titta ut genom fönstret om nätterna. Nog hade jag försökt glömma skogen under den där tiden med den där tjejen. Men skogen hade inte glömt mig.

Dagen därpå levde tråden fortfarande. 4chan-användarna hade funnit den anonyma berättarens historier fascinerande nog för att fortsätta diskutera dem hela natten. Kanske var det därför han återvände, och vid lunchtid den 21 oktober berättade mer om vad han och Pjotr varit med om i skogarna.

En gång gick jag och Pjotr vilse i en snöstorm. Vi låg illa till. Det fanns inget vindskydd i närheten, och att tända en brasa var omöjligt. Snön föll så tätt att vi inte såg mer än några meter framför oss, och det var så kallt att mina läppar sprack och började blöda. Vi körde omkring på våra fyrhjulingar i vad som kändes som en evighet, tills vi snubblade på en gammal halvt förfallen stuga. Ren svintur. När jag skulle kliva av var det nästan omöjligt, för mina kläder hade frusit fast. Pjotr skakade som ett asplöv.

Stugan var tom men hade en eldstad. Någon ved fanns inte. Ett tag trodde jag det var kört, och att ödet bara spelat oss ett elakt spratt, men då mumlade Pjotr en svordom och bad mig vänta. Han drog upp halsduken över ansiktet och gav sig ut i snöstormen igen, och efter några minuter kom han tillbaka in med en yxa. I ett ögonblick trodde jag han skulle ge mig en nådastöt, men sedan började han hugga i golvbrädorna.

“Här, sätt igång och elda”, sade han och pekade på brädorna han huggit upp. Medan jag tände på fortsatte han hugga, och snart hade vi en bra hög ved. Pjotr, vilken klippa.

Snöstormen härjade vidare där ute, och snart hade vi eldat upp halva golvet. Och det var då vi fick syn på någonting i den stampade jorden där under. Skelettdelar. Vi försökte tänka att det var djurben, tills ett kranium kom i dagen. Toppen. Det var en mördarstuga vi hamnat i. Lyckligtvis såg benbitarna gamla och skröpliga ut, men det räckte för att vi ändå skulle fundera på att ge oss ut i stormen igen. Men den framstod som en säkrare dödsdom än här, där en galen mördare bara kanske skulle dyka upp.

En gång den där natten hörde jag ljud utanför dörren i den vinande stormen. Jag svär på att det var steg och flåsande andetag. Någon som närmade sig, men sedan vände om och försvann igen. Ingen vid sina sunda vätskor skulle vara ute och gå under sådana där omständigheter. Vi satt och pekade med våra darrande gevär mot dörren, men ingen kom in, och efter en stund lugnade sig ovädret där ute. Till slut kunde vi gå ut och gräva fram våra fyrhjulingar ur snön.

Det var mycket lättare att hitta hem när inte all snön skymde sikten. Vi åkte direkt till polisstationen, där man var förvånad och glad att se oss – vi hade redan rapporterats som försvunna och därmed säkert döda. Vi berättade om stugan, och kom överens om att återvända dit dagen därpå.

Den natten tog jag ett långt bad, och sedan sov jag i 14 timmar.

Morgonen därpå mötte vi poliserna, och åkte tillsammans tillbaka in i skogen. Där stugan skulle stå fanns ingenting. Inte ett spår, annat än efter våra fyrhjulingar. Till och med groparna där de hade varit begravda i snön natten innan gick att urskilja. Men stugan var borta. Kvar fanns bara en liten glänta med orörd snö. Poliserna var irriterade. De sade att vi skulle sluta dricka hembränt och bad att få bli körda tillbaka till polisstationen igen.

Jag förstår fortfarande ingenting. Hur överlevde vi natten om det inte fanns en stuga där?

En höstdag stötte jag och Pjotr, på väg tillbaka från en av våra ronder, på en panikslagen jägare. Han skrek att vi skulle hjälpa hans partner, som hade blivit angripen av en björn längre bort längs vandringsleden. Han satte sig bakpå en av våra fyrhjulingar och vi körde iväg, men kom fram för sent. Mannen var redan död.

Han såg förjävlig ut. Allt som återstod av ansiktet var ett öppet sår, magen var uppsliten och armar och ben böjda åt onaturliga håll. Jag mådde illa vid åsynen. Det var uppenbart att björnen var livsfarlig och att vi måste skjuta den, särskilt som det här hade inträffat relativt nära bebodda trakter.

Vi började leta spår efter den, för att kunna avgöra åt vilket håll den gått. Jägaren som lett oss dit satte sig vid foten av en tall, ännu i chocktillstånd. När vi frågade honom igen om djuret sade han att det helt uppenbart varit en björn, en stor brunbjörn. Men det enda vi hittade spår efter var rådjur. Mot bättre vetande började vi följa dem. Jag kallsvettades redan då, minns jag. Om spåren bara varit efter en björn. Då hade det hela gått ihop, även om det varit ruggigt.

Vi nådde fram till öppning i skogen, där någonting hängde på en taggbuske. Det var resterna av gubbens ansikte. Fy fan vad vi var rädda då. Men vi fortsatte framåt, och fick till slut en skymt av djuret.

Det gick planlöst runt i en cirkel en bit bort. Det såg ut som om det var förvirrat. Den här gången var jag först med geväret, och jag träffade i huvudet. Kreaturet föll tungt, stendöd innan den nådde marken.

När vi kom fram såg vi att det var ännu en kronhjort. Köttslamsor hängde i hornkronan. Vi tvingades samla ihop så mycket vi kunde, för att leverera så mycket som möjligt av mannen till bårhuset. Det var ett groteskt arbete.

Det slutade med att vi körde den chockade jägaren tillbaka till staden, så han kunde avlägga vittnesmål om vad som hade hänt. På vägen frågade Pjotr varför han hade sagt att det var en björn som attackerat.

“Jag var rädd att ni inte skulle tro mig annars”, svarade jägaren.

“Du skulle bara veta”, svarade Pjotr.

Vi umgick mycket även på fritiden, jag och Pjotr. En kväll var vi hemma hos honom och söp. Vi satt på hans lilla balkong och rökte när det ringde från polisen. Ett stort djur, troligen en björn, hade setts i närheten av ett bostadsområde och folk var rädda. Vi svarade att vi skulle kolla upp det imorgon bitti. Halvpackade i mörkret var det ingen bra idé att ge sig ut.

Ett par minuter senare avbröts vårt samtal av ett högt gallskrik. Det hade kommit från skogen. Vi blev tysta.

“Det var jävligt högt”, sade Pjotr. Vi insåg att vi åtminstone borde se om någon farit illa, och gav oss – på klassiskt ryskt manér – ut med några järn innanför västen och ett i handen. Vi gick runt lite trevande och pekade ficklamporna och gevären än hit, än dit, när jag plötsligt hörde Pjotr skrika en svordom. Jag skyndade dit, och han pekade på stora avtryck av klövar.

“Är det en till hjort blir jag fan vansinnig”, gormade Pjotr. Jag hörde att han skakade lite på rösten.

Då prasslade det i lövverket bakom våra ryggar. Vi snodde runt och siktade med svetten rinnande mot ljudet. Våra ficklampor reflekterades i ett glödande ögonpar ett tiotal meter bort, nästan i höjd med våra egna. Det utstötte ett högt tjut, identiskt med det vi hört förut, och satte av mot oss. Vi avlossade flera skott och hade tur. Djuret föll ihop vid våra fötter.

Det var ett vildsvin. Ett vildsvin så stort att jag först trott det var en björn. Pjotr skrattade lättat, och skakade på huvudet, imponerad av djurets storlek. Det var ingen chans att vi kunde få med oss det tillbaka hem utan våra fyrhjulingar, så vi lämnade kadavret där i skogen, för vargarna att äta.

Den här gången trodde polisen oss.

“De kan bli för jävla stora”, sade han vi pratade med. “Ni hade tur som klarade er.”

Ännu något att oroa sig för i skogen. Utmärkt.

Något inte så många vet är att det finns stora, ofta outforskade grottsystem överallt i Ryssland. Det hände att jag och Pjotr upptäckte ingångar till sådana, när vi var ute och jobbade. De var omgivna av lokala rykten och sägner, som till exempel om att häxor och skogsvarelser ur folktron skulle bo där.

Det är lätt att gripas av skräckblandad förtjusning inför de mörka grottorna. Det är som om man går in i en annan värld, där våra regler inte längre gäller. Jag tar gärna tillfället att besöka dem, om jag kan, och därför ställde jag upp som frivillig en gång vid ett olyckstillbud jag vill berätta om.

Pjotr var för bakfull och stannade hemma, men det här utspelade sig under en tid då vi hade upprättat en god relation med den lokala polisen. De litade på oss och respekterade oss för våra kunskaper om skogen.

Situationen var att två tonåriga killar hade velat utforska ett grottsystem en bit in i skogen. En av dem hade halkat vid en brant underjordisk ravin, ramlat ner och brutit foten. Han kunde inte komma upp själv, och behövde hjälp. Vännen hade sprungit tillbaka till stan och larmat, och snart var vi där, en mindre räddningspatrull.

Vi tog oss försiktigt fram över den fuktiga, hala marken, måna om att inte själva rasa ner i mörkret, och till slut kom vi fram till ravinen och lyste med våra ficklampor ner mot botten. Där låg killen, och han vinkade och log ansträngt, plågad av smärta i foten men nu hoppfull om att bli räddad.

Med ett säkerhetsrep knutet runt midjan började jag långsamt gå ner för den brant lutande bergväggen. När jag kom ner knöt jag fast pojken i repet, och gav klartecken åt poliserna där uppe att dra. Men först ville grabben säga något. Han pekade in i en trång grottpassage i en av bergväggarna.

“Han gick åt det hållet”, sade han.

“Va, vem då?”, frågade jag.

“Min kompis. Han sade att han hittat en väg ut, men jag kunde inte stödja på foten så han gick före.”

“Din kompis är där uppe med oss”, sade jag.

Pojken blev helt blek i ansiktet.

“Men han var här nere med mig alldeles nyss! Han gick åt det hållet!”

Jag undrade om han hade slagit i huvudet också när han föll, men kan inte förneka att det gick en rysning utmed ryggraden. Jag klappade pojken på ryggen och sade att allt skulle bli bra, och de där uppe började dra i honom.

Nu var jag ensam där nere, i väntan på att de skulle kasta ner repet igen. Det var spännande men också kusligt. När man befinner sig i underjordiska grottor kan man liksom känna tyngden av all berggrund och jord ovanför huvudet i luften. Man blir rastlös och lite stirrig. Det är omöjligt att hålla koll i mörkret, och det känns som att någon ska komma smygande bakifrån hela tiden. Jag sken omkring mig med ficklampan, och då fick jag syn på någonting.

I den fuktiga marken, täckt av dy, kunde jag tydligt se färska fotspår. Tydliga avtryck. De ledde in i grottpassagen pojken hade pekat på. Fotspår av nakna fotsulor.

Fy fan, vad jag kände hjärtat slå då.

Då slog någon till mig på ena axeln. Jag skrek till, gällt som en fågel, och trodde jag skulle dö – innan jag såg att det var repet som de hade kastat ner där uppifrån. De hånade mig i månader för det där skriket. Men de visste inte vad jag sett. Jag skyndade mig upp därifrån, och vägrade se mig om.

Åt helvete med vad det än var som fanns där nere.

Ett av de största problemen med tjuvjakten är att de jävlarna lämnar stora, rostiga björnfällor efter sig. Här och var i skogen kan man alltså råka få foten avbruten om man är ute och går. En gång var jag själv nära att åka dit, men Pjotrs lade märke till en kedja i gräset och varnade mig i sista minuten. Oftast var det bara gamla ruttnande djurkadaver vi hittade i fällorna.

Men en gång hittade vi en sådan där gammal fälla som blivit utlöst, med något helt annat i. En känga. Och i kängan, en fot. På marken intill låg blodiga, avrivna tygbitar. Det såg ut som om någon fastnat och bokstavligt talat fått foten amputerad.

Det fanns ett någorlunda färskt spår i marken som ledde från fällan, men vi hittade ingen. Stackarn måste ha fått hjälp av en kompis, som kört honom därifrån.

Det ironiska är att det är ganska lätt att öppna en igenslagen björnfälla, om man bara vet vilken spärr man ska öppna. Den här personen blev av med sin fot helt utan anledning.

Vi tog med oss kängan med dess innehåll och anmälde det på polisstationen. Där hade man inte hört något om någon skadad person. Inte på sjukhuset heller. Det måste ha varit en tjuvjägare, eller bara en riktigt hårdhudad jävel.

Pjotr visade mig en gång en övergiven boplats han hittat när han var liten. Vi var i samma ålder men när han växte upp hade han rört sig mycket i skogarna här, mer än jag. Han hade gått runt där och utforskat för att slippa vara hemma. Det var egentligen det jag visste om hans barndom, för han gillade inte att prata om sitt fyllo till pappa, som brukade slå både honom och hans mamma. Det tog han bara upp när han själv var full.

Hur som helst hade han med tiden, och med sitt goda lokalsinne, bildat sig en bra inre karta över de där skogarna. Han ledde mig till boplatsen, ett par timmar bort med fyrhjuling.

Det såg urgammalt och helt förfallet ut. Byggnaderna, de flesta enkla skjul i träplankor, var fallfärdiga. Även de få stugor som var byggda i gammal sovjetisk betong var porösa och hade börjat falla isär.

Vi tittade försiktigt in genom fönster och dörröppningar. Delvis av intresse, men delvis också för att tjuvjägare skulle ha kunnat hålla till där. Men det var tomt överallt i träskjulen. Bara några mögliga möbler och ett par gamla kaminer fanns kvar.

I betongstugorna däremot fanns det mer intressanta saker. Det mesta vi hittade lät vi bli att röra – saker och ting kunde vara instabila efter så många år. En låda fuktig dynamit, till exempel, vilket ledde oss till att spekulera om det hade varit ett gammalt gruvarbetarboställe. Mycket riktigt skulle vi senare hitta själva gruvan, ett par kilometer därifrån.

Det är inte alldeles ovanligt att hitta övergivna gruvor från sovjettiden. Man brukade av säkerhetsskäl inte ha med dem på officiella kartor, så de glömdes ofta bara bort. Vi tänkte väl att det inte var något särskilt med just denna. Men det var innan vi fick se hjortarna.

Pjotr petade på min ena arm, och pekade. En stor hjorthanne tittade fram från bakom ett av husen. Och när vi såg oss omkring var de plötsligt överallt. Minst tio-tolv stycken. De stod alla och betraktade oss. Som om de försökte stirra ut oss, så att vi skulle ge oss av.

Vi gick långsamt tillbaka till våra fyrhjulingar, och hjorten som hade stått bakom huset följde efter oss, hela tiden på samma avstånd. Pjotr höjde vid ett tillfälle sitt gevär, men vi utbytte blickar och han sänkte det igen. Vi skulle aldrig hinna skjuta dem alla. Om de lät oss komma undan borde vi fly.

När vi hade lagt ett par hundra meter bakom oss vände jag mig om, och där stod åtminstone ett tjugotal hjortar och såg efter oss.

“Åt helvete med det här”, skrek Pjotr från sin fyrhjuling. Vi återvände aldrig dit igen.

Nästa gång vi pratade om stället sade Pjotr att han var övertygad om att det var övergivet på grund av hjortarna. Någonting hade hänt där, sade han. Jag var inte så säker. Men vem vet.

Vår relation med polisen var fortfarande god och vid det här laget hade vi berättat lite mer om sakerna vi hade varit med om. De trodde väl oss inte riktigt, men hade åtminstone slutat håna oss för vad vi berättade. Vi hade ju hämtat hem både en och annan död kropp, som bar tydliga spår av vad hjortarna kunde åstadkomma.

Allt förändrades när en polis själv försvann. Han och jag hade faktiskt hunnit bli vänner då. Han hade åkt på ett larm från några småpojkar, som hade berättat för sina föräldrar att en konstig gubbe följt efter dem när de lekte i skogen. Varför han åkt ensam på larmet vet jag inte. Men 16 timmar hade gått, och han hade inte hörts av.

Jag och Pjotr ställde självklart upp och letade efter honom. Men efter flera timmar hade vi inte sett skymten av honom. Inte förrän någon hittade hans pistol, liggande i gräset. Två kulor hade avfyrats, men vi kunde inte hitta någon tomhylsa.

En av poliserna hade med sig en räddningshund. Den sniffade på pistolen, och satte av in i skogen. Den hade uppenbarligen fått upp ett spår. Vi följde efter men hunden var snabb, och vi hamnade på efterkälken. Plötsligt fylldes skogen av ljudet av våldsamt skällande, och sedan, ynkligt ylande. När vi kom fram till hunden stod den med svansen mellan benen inför – gissa vad – en hjort.

Från dess horn hängde den saknade polismannen. Han hade spetsats med ett horn, rakt genom halsen, så att hornet stack ut ur munnen. Det var groteskt. Jag kan fortfarande få en klump i halsen när jag tänker på det – min vän, mördad av en hjort.

Den stod alldeles stilla, med huvudet nersänkt av tyngden av kroppen. Hunden gnydde och skällde, men höll sig på behörigt avstånd från hjorten. De andra poliserna hann ifatt oss, och en höjde direkt sin pistol och sköt mot hjorten, vilket utlöste en sorts frenesi där vi alla sköt på den, till och med när den fallit till marken.

Ingen sade ett ord medan vi tog loss polismannen från hornet.

Efter den dagen trodde poliserna oss alltid när vi berättade om saker vi sett. De erbjöd oss till och med förstärkningar från sina egna ibland, när vi hade olika saker att göra längre in i skogen.

Det jag fortfarande undrar över är den gamla gubben barnen sade att de sett. Inbillade de sig bara?

Pjotr var övertygad om att det var något övernaturligt som påverkade djurens beteende. Jag själv tänkte att de kunde bete sig nog så läskigt helt på egen hand. Det var något vi diskuterade emellanåt. Särskilt om vi hade varit med om något konstigt.

Vid ett tillfälle hade vi fått tips om ett läger som potentiellt kunde tillhöra tjuvjägare. Vi kom fram, möttes av två äldre män och förklarade vilka vi var och varför vi var där. De fick kliva åt sidan och låta oss undersöka deras läger.

Det var inget utöver det vanliga. Ett par fällda rådjur och några skinn. Männen verkade nervösa när vi gick omkring, som om de gömde något. Vi började förhöra dem, och snart avslöjade de vad som hade hänt. De hade skjutit en sju-åtta djur kvällen innan, men låtit dem ligga.

Mer ville inte männen säga, men Pjotr anade oråd. Han pressade dem, och snart berättade de allt.

De hade suttit i ett jakttorn och väntat, när en hjort dykt upp på håll. När de siktade på den såg de att den stirrade på dem. Allt medan den gick närmare. Det var så ovanligt att de inte hade förmått sig att skjuta. Då hade de hört en gren brytas nerifrån marken, och sett att deras jakttorn var omringat. Hjortar stod runtom dem. Alla tittade med samma livlösa blick upp på dem.

Jakttornet stod på fyra ungefär tre meter långa stolpar som drivits ner i jorden. När djuren kommit fram hela vägen till dem började de frusta och böla, och sedan, stånga stolparna. Jägarna blev livrädda och sköt hjortarna, en efter en. Sedan flydde de tillbaka till lägret, och hade inte jagat mer sedan dess.

De visade oss till jakttornet och där låg kadavren. På stolparna såg vi tydliga spår av våld. Männen frågade oss om vi skulle rapportera dem, och Pjotr svarade att nej, eftersom de hade låtit kadavren ligga hade vi överseende. Det var vanligtvis här vi hade brukat kräva en muta för att låta dem gå, men nu var vi nästan tacksamma. De hjälpt oss bli av med en handfull av de vansinniga djur som hotade lokalbefolkningen.

Vi sade åt dem att skjuta även nästa gång de hittade liknande, aggressiva hjortar. De såg lite förvirrade ut, och vi körde iväg. Jag såg dem inte mer i de skogarna.

Hela dagen den 21 oktober 2020 hade gått, och den anonyma berättaren på 4chan hade bara fortsatt berätta. Klockan var nu tjugo över sex. Och det fanns en sista berättelse att dela med sig av. Den var lång, varnade berättaren, men den förklarade varför han sedan 2007 inte längre bodde i Ryssland. Han tackade för att de hade läst så långt, och för att de verkat tro honom. För nu skulle han berätta det svåraste han hade varit med om.

Det började med att Pjotr fick en urusel idé. Han hade fått nog av hjortarna, och föreslog att vi skulle lurpassa på dem. Om vi, sade han, byggde upp ett eget jakttorn vid en sjö någonstans långt in i skogen kunde vi tillbringa en vecka där ute och skjuta av alla djur som verkade skumma. Allt vilt måste förr eller senare passera en sjö, om inte annat för att dricka, så det skulle vara upplagt för att fånga dem med garden nere.

Först avfärdade jag honom. Vi skulle trots allt vårda skogen, argumenterade jag, inte ligga på lurpass och själva bli tjuvjägare. Men innerst inne var jag också rädd för tanken att vara en vecka i skogen bland de där bestarna. Pjotr måste ha känt det på sig, för han hånade mig och kallade mig feg. Till slut ställde han upp ett ultimatum.

“Antingen hänger du med eller så sticker jag ut själv”, sade han.

Han visste att jag inte skulle låta honom vara ensam där ute. Så det blev som han ville. Vi åkte till ett byggvaruhus och köpte på oss material nog för ett jakttorn, och sedan köpte vi proviant och vatten för en vecka. Våra fyrhjulingar såg ut som indiska tåg när vi lastat allt. Och så bar det av.

På vägen ut funderade jag på om det bara var för att han fått nog Pjotr ville göra detta. Inte för att det vore så konstigt – det hade gått för långt. Men vid den här tidpunkten hade det trots allt gått nästan ett halvår sedan vi upplevde den senaste märkligheten i skogen. Det var som om Pjotr nu ville vända på spelbrädet, och överraska mysteriet i skogen, på det sätt som mysteriet först hade överraskat honom.

Vi hittade så småningom en vacker sjö, omgiven av höga tallar med stora kronor. Det var tidigt i augusti och ännu inte så kallt att det var farligt att sova ute om nätterna.

Vi satte igång och byggde vårt jakttorn, som när det blev färdigt snarare liknade en plattform, upphöjd fem-sex meter över marken. Utsikten var vacker, särskilt vid solnedgången, när vi var färdiga. Medan vi arbetade hade vi inte sett till något liv i skogen, vilket vi trodde berodde på allt oväsen vi gjorde.

När kvällen kom insåg vi att vi hade glömt en ganska viktig detalj: myggen. Det var en kväll i augusti, invid en skogssjö, och vi hade inga myggnät. Jävla idioter. Den första natten såg vi ingenting annat märkligt än varandras svullna ansikten.

Tidigt på morgonen vaknade jag av ljudet av ett högt plaskande nere i sjövattnet. Jag kikade ner över kanten på plattformen, och såg en rådjurshona och två killingar. Så tyst jag kunde väckte jag Pjotr, och vi betraktade djuren i ungefär en kvart, tills vi var säkra på att de var normala. Då och då under dagarna som följde kom det rådjur och hjortar, men de var alla som vanligt.

Jag kom på mig själv med att känna en lättnad. Tänk om de sjuka djuren hade gett sig av någon annanstans. När jag föreslog det för Pjotr verkade han bli irriterad, och svor för sig själv. Jag märkte att han var spänd. Till slut frågade jag honom rakt ut, hur läget egentligen var.

Pjotr tittade på mig med trötta ögon, och satte sig bredvid mig. Han förklarade att han hade den senaste tiden plågats av mardrömmar om hjortarna. Och det hade gått långt – han hade knappt fått sova på en månad. Trots att ingenting konstigt hade hänt i skogen hade han inte kunnat slippa drömmarna. Nu hade han velat döda en av dem, för att bevisa för sig själv att det inte fanns något att vara rädd för. Jag märkte plötsligt att Pjotr var nära tårarna, och insåg att han var nära ett sammanbrott. Så jag övertalade honom att ta en tupplur, medan jag höll utkik.

Jag hade redan då, utan att ha sagt något om det till honom, börjat undersöka möjligheten att flytta iväg från Ryssland. Inte för att jag på riktigt planerade för det, utan mest för att se om det skulle kunna vara möjligt. Men, insåg jag, så länge Pjotr mådde så här så kunde jag överhuvudtaget inte lämna hans sida.

Flera timmar gick. Ingenting hände. Jag låg på rygg och tittade upp i himlen när jag hörde ett ljud nerifrån buskagen till vänster om oss. Mellan träden tittade en ensam hjort fram. Jag höll ögonen på den och inväntade dess nästa rörelse. Då sänkte den huvudet, som om den drack, fast den fortfarande var flera meter bort från sjövattnet.

Det räckte för mig. Jag tog tag i Pjotrs arm och skakade långsamt och tyst i den tills han vaknade. Han kom upp och kröp fram till mig, tittade över kanten på hjorten och så log han inåtvänt. Något över leendet fick det att framstå som nöjt. Ja, sadistiskt.

Han drog fram geväret, siktade, och sköt. En fullträff, rätt i bröstet på hjorten, som föll ihop. Pjotr sänkte geväret och skrattade högt.

Men då hördes fler ljud, och Pjotrs leende stelnade. Grenar som bröts och frustanden, inifrån skogen. Vi såg inte en rörelse, men hörde dem. Djuren som gömde sig där. Tanken dök upp i mitt huvud att den första hjorten bara hade varit ett bete. Att de velat se vad vi skulle göra.

Pjotr blev allt mer blek i ansiktet. Han började darra av skräck varje gång vi hörde ett av ljuden inifrån skogen, och siktade förgäves efter de djur vi aldrig såg. När en hjort till slut tittade fram mellan två lärkar var han alldeles för stissig. Han sköt men måste ha missat, för hjorten drog undan huvudet. Sedan dök den upp igen, mellan två andra träd, och då hade jag den på kornet men missade ändå. Hur ofta den än dök upp, och hur noga vi än siktade, verkade vi aldrig kunna träffa.

Kvällen kom, och med den, mörkret. Vår enda ljuskälla förutom våra ficklampor var en fotogenlykta. Den räckte inte långt.

Vi satt där uppe, knäpptysta, och såg mörkret falla. Jag hade hela tiden i mitt stilla inre tänkt att ett jakttorn byggt i trä kanske inte varit så smart, trots allt, eftersom vi redan visste att de kunde ge sig på sådana.

Och den natten, den femte sedan vi kommit dit, gick allt åt helvete.

Vi såg hela tiden ljuset från våra ficklampor reflekteras i ögon inne i skogen, men så fort vi satte kikarsiktet till ögonen var de borta. Det började kännas som att de lekte med oss. Pjotr började avlossa geväret på måfå, i hopp om att det skulle skrämma bort djuren. De verkade inte bry sig. Vid ett tillfälle när jag skulle flytta mig från ena hörnet av plattformen till den andra blev jag plötsligt yr när jag ställde mig upp, kanske av stress och trötthet, och föll så illa att fotogenlampan slogs sönder och plankorna fattade eld. Den spred sig snabbt och vi hade inget val. Vi fick lämna allt, och hissa oss ner för repet. Till och med mitt gevär blev kvar i lågorna.

När vi stod där nere lyste flammorna upp betydligt mer, och jag ryser nu när jag tänker på vad vi såg. Den största flocken av hjortar jag sett. Det var som om det stod en mellan varje träd. Elden reflekterades i deras uttryckslösa ögon. De såg demoniska ut.

Pjotr hyperventilerade och tog ett jättesprång mot våra fyrhjulingar. Vi sparkade igång dem och körde iväg utan att se oss om. Allt jag hörde från Pjotr under hela resan tillbaka var korta utrop, eller stön, som om han inte kunde kontrollera sig. Han var fortfarande likblek när vi kom fram, och gick iväg utan att säga hejdå.

Jag återvände till min lägenhet, låste dörren, drog för alla gardiner och stängde av telefonen. Så förblev jag, bortkopplad från omvärlden, i några dagar. Jag behövde vara för mig själv. Sedan blev jag desperat sugen på något att dricka. Hemma fanns bara tomflaskor, så jag gick ner till baren i mitt kvarter.

När jag klev in möttes jag av försiktiga, sorgsna blickar. Ingen sade något, utom bartendern.

“Min vän. Hur mår du?”, frågade han.

Jag blev överraskad. Vem hade berättat för dem om vad jag och Pjotr varit med om?

“Har mått bättre”, sade jag. “Hurså?”

“Vi har ju inte sett dig sedan olyckan.”

“Vilken olycka?”

Bartenderns min stelnade.

“Olyckan med Pjotr.”

Mitt ansiktsuttryck måste ha varit avslöjande, för bartendern såg förfärad ut.

“Åh nej. Jag trodde du visste?”

Han berättade. Dagen efter att vi kom tillbaka från skogen hade Pjotr packat sina väskor och hyrt en gammal skrotbil för att lämna staden. Han hade försökt få tag i mig, men min telefon hade ju varit avstängd. Han hade till slut kört iväg stupfull, och i 120 knyck kört rätt in i ett träd. Bilen blev totalförstörd, och Pjotr dog på fläcken.

Det nästa jag minns är att jag var ute på gatan och mådde illa. Hur jag gick iväg från baren var bara en minneslucka. Sedan gick jag omkring i flera timmar. Jag försökte förstå vad som hade hänt, men kunde inte.

När natten kom var jag tillbaka vid mitt hus. Ur min brevlåda, som fanns i ett skåp med hela husets brevlådor nere i porten, såg jag en lapp sticka fram. Jag slet ut den och läste, och mina ögon fylldes av tårar.

“Käre vän, jag måste åka iväg. Jag kan inte längre leva här under skuggan av det som finns i skogen. Jag hoppas du ska komma och hälsa på mig. Du har varit min broder och mitt största stöd under den här tiden, men det här kan inte ens du rädda mig från.”

Jag grät så länge att jag till slut inte hade tårar kvar. Fast de återkommer varje gång jag minns detta, som nu, när jag skriver det här.

En månad senare var jag redo att lämna Ryssland, och flyttade hit.

Jag har sedan dess lyckats lösgöra mig från panikångestattackerna som länge plågade mig. Men jag har upptäckt att det inte går att helt fly mitt förflutna. Drömmarna är kvar. Och jag saknar Pjotr varje dag. Han var en fantastisk vän.

Jag bor i en storstad nu, långt bort från närmaste skog. Ibland åker jag ut för att vandra någonstans, i de små trädklungor som finns här och som de kallar skogar, men det är långt från vad jag fick vänja mig vid. Skogar i Västeuropa är ingenting mot den vilda, okontrollerbara ryska tajgan. Ibland kan jag till och med sakna den. Men djuren där, det sjuka och mordiska som gömmer sig i djupet långt från civilisationen, saknar jag inte.

Det var min berättelse. Det var vad jag hade att dela med mig av. Jag har gått i mycket terapi för att kunna formulera den i sin helhet. Tro mig, den som vill, men det här är mitt liv. Och oavsett du tror mig eller ej, nästa gång du dricker något, skåla då för Pjotr. För hans minne, och för den bra man han var.

Tack för att ni har läst. Nu måste jag vila och återhämta mig från den ansträngning det har inneburit att skriva ner detta. Framför allt det senaste. Det har jag ännu inte kommit över. Ha det så bra, och kom ihåg att hålla er långt borta från hjortar.

Signaturmelodi

Vi har hört Dmitri Plax läsa den långa berättelse från den ryska tajgan i Sacharepubliken som rullades upp på 4chan i oktober 2020, eller, som vi kallar dem: en annan skogvakts berättelser. Jag vill tacka lyssnaren Rasmus, som tipsade mig om dem, och jag hoppas ni också har tyckt om dem. Vem vet, vilka fler skogvaktare som finns där ute, och vad de sitter på för historier. Kanske får vi höra dem också, en vacker dag.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.