Avsnitt 242: Kyrkans hemligheter

Jag har en text i min ägo som jag skulle vilja dela med mig av.

Jag hittade den när jag för drygt fem år sedan, med nyuthämtat körkort, skulle köra de elva timmarna upp till det som var min farmor och farfars stuga i södra Lappland. Rutten består ungefär till hälften av landsväg, inlandsvägar som vindlar i ändlös skog, skog som nästan verkar klippt och klistrad. Jag hade kört hemifrån alldeles för sent, spenderat dagen och kvällen på E4:an, svängt av i höjd med Sundsvall, och i flera timmar kisat in i reflektionerna av mitt eget strålkastarljus när jag stannade för första gången. Jag visste inte riktigt var jag befann mig, insåg jag – vilse var ett för starkt ord – men framför allt behövde jag uträtta mina naturliga behov, något som gjordes lättast vid valfri vägkant. Det var mitt i detta som jag lade märke till vad som såg ut som en nedgången stuga, grå och med spruckna fönster som blängde på mig från en bit in i skogsbrynet.

Jag borde kanske låst bilen först, men det fanns inte en själ inom vare sig syn- eller hörhåll, och det var bra nog för mig. Jag skuttade upp för sluttningen, in mellan granarna och såg att det visst var en stuga eller ett torp av något slag. Färgen, om det hade funnits någon, hade sedan länge flagnat bort, och innanmätet var mörkt som natthimlen men utan stjärnor. Runt ett hörn fann jag ett gapande svart hål där en dörr borde stått – en dörr jag såg en bit längre in i stugan, liggande som en välkomstmatta eller en bro in i mörkret. De vackra, handsmidda gångjärnen satt fortfarande kvar i karmen, och spikarna som fäst dem i dörren likaså. Någonting hade slagit in den. Kanske borde det ha uppmanat till eftertanke, men ingenting jag kunde se verkade ha rört sig eller rörts på tvåhundra år, så jag klev in.

Det var inte mycket att utforska. Allt i huset som inte var en möbel hade reducerats till damm av solen, malarna eller möglet. Det fanns ett litet kök med en vedspis och en gjutjärnspanna, ett litet sovrum med en sängram och en byrå, och inte så mycket mer. Jag vände mig till slut för att återvända till bilen, men trampade fel; min fotled gav efter, och en murken bräda gick av med en smäll som ekade i det lilla rummet. Jag föll ihop och greppade fotleden, rädd att något hade gått sönder på riktigt, men en snabb undersökning lugnade mig. Vad som väckte min uppmärksamhet, däremot, var den pappersrulle jag hittade under brädan. Den var i gott skick och hårt ihoprullad, och jag återvände snabbt till bilen med den och ett par tjocka, rostiga järnvägsspikar som legat bredvid den.

Under taklampan rullade jag upp den och såg att det inte rörde sig om mer än två ark papper. Texten på dem var dock skriven så tätt och så spretigt att jag knappt kunde skilja ett ord från ett annat. Jag lät pappren ligga i passagerarsätet, och när jag kontrollerade min position på mobiltelefonen insåg jag att vägen jag befann mig på slutade i en återvändsgränd, bara någon kilometer längre fram. Så vände jag alltså, och fortsatte mot stugan. Jag kom inte dit förrän morgontimmarna dagen efter, men det är inte viktigt för den här berättelsen. Vad som är viktigt är pappersarken, som jag till slut kom ihåg när jag körde hem till Stockholm igen en vecka senare, och vad jag fick veta när jag satte mig ned och läste dem.

Skriften är på gammalsvenska, äldre än mina farföräldrar, och dialekten en från Norrlands inland, långt grövre än vad jag själv till en början kunde förstå. Nu, flera månader senare och som den första snön börjar falla, tror jag att jag har en renskriven version som ganska nära approximerar originalet. Den lyder som följer:

En gång hette jag herr Andersson. Nu är jag inte mer än ett fattighjon och en lösdrivare, och jag skriver ned detta för att jag känner ett slags tvång. Ett tvång att rentvå mig i Herrens ögon, kanske, eller för att göra det tydligt för den efterkommande världen att jag fanns en gång. För inte kommer någon att känna igen mig på kvarlevorna mina, och inte kommer jag själv att kunna känna igen någon annan heller, för den delen.

Det ligger ett ofantligt kadaver i dalgången bortom Ipselia, dit vägarna inte når.

Jag släpade mig in i byn just som våren kom. För det är så, som varje vandrarhjon värt sitt vägdamm vet, att länsman och hans lakejer helst håller sig bland samhällena. Därav gör han – hjonet då, det vill säga – bäst i att hålla sig därifrån. Men vintern är bra kall här uppe, och hjonet undviker ju helst också att frysa sig till döds. På det stora hela kan hjonets år alltså liknas vid en björns: På vintern ligger han i ide och sover under kyrktrappen eller i någon skrubb på fattighuset, och så fort kung Bore släpper greppet om bygden ens det minsta så skyndar han sig ut på landsvägen igen, innan länsman hinner dra på sig sina ofodrade kängor. Och som varje gott vandrarhjon gör jag aldrig mer än någon enstaka sommar i varje by – det är av den anledningen jag fann mig i Ipselia när solen steg ur vintermörkrets avgrund för i år. Och låt mig säga dig att fjällen där borta… Det är som att de aldrig vore fjäll till att börja med. Som att jorden bara kröp upp av sig själv, eller på något sätt rynkat sig. Som för att gömma undan något som gemene man inte tillåts se. Sådan är den första tanken som slår en när Ipselia med omnejd hägrar.

Byn känns som mest vilken annan by som helst som norra Sveriges kala inland har att erbjuda en ensam vandrarsjäl. Gårdar med lägdor, fyra-fem stycken, som alla blickar ut mot en kristallklar sjö. Inte minsta fiskebåt kunde jag se som störde vattenspegeln när jag kom. Inte heller fanns där soltorkade husbönder eller pojkspolingar, trots att landen stod och gapade vidöppna för sättpotatisen framför varenda gård jag passerade. Inte minsta rökstrimma steg, från vare sig bastustuga eller skorsten. Till och med vitterfågeln, lavskrikan som annars tjattrar upp en storm i sådana myrsprängda skogar som Ipselia svepte sig i, höll sin tunga.

Första människan jag såg satt uppflugen i en tall. Det var just utmed vägen, en stor tall som dröp av torkad kåda. Sex-sju meter hög, och därefter kapad med såg – alla grenar var avskalade. På en sådan pelare satt den första och till synes enda Ipseliabon.

– Goddagens, ropade jag.
– Jotack, trashank.
– När det kommer till pengar, kanske. Desto mindre i annat.
– Inte har vi några pengar här ute heller. Gubben på tallen – för det var en gubbe, lång och
ranglig med yvigt hår som vargen själv – spottade en loska långt ut i diket.
– Ipselia? frågade jag, och han nickade.
– Jodå. Var annars?
– Är det något särskilt som händer idag?
– Gudstjänst, svarade han.

Jag nickade, utan vidare. Så här i efterhand måste det ha varit en fredag, dagen jag kom till Ipselia.

– Ska du inte gå?
– Jo. Du kom mitt i.

Så jag gick vidare, och från ovanpå tallen jagade verser om Höga Herren och den Fallne mig djupare in i Ipselia. Jag, inte på något sätt en främling för Herrens ord, hade då aldrig hört några sådana rader förut. Det tog femton minuter innan jag stötte på nästa bedjande, dessa två på varsitt träd. Den ena stod på en gammal och rutten gran, den andra balanserade på en björk som fortfarande savade kring snittet och var så tanig att hon fick stå på en fot, som vore hon en slumrande sjöfågel. De var ungefär samma ålder, en hon och en han, mogna men ännu utan det skrynkel som de i städerna kallar för rynkor. De gnabbades sinsemellan som ett gift par.

– Han föll för frosten, har jag ju sagt. Det frös, och så halkade han av. Det kan hända den bäste. Det hände Timmer-Åke, sade mannen i granen.
– Men det är väl självklart att han blev knuffad! Någon uppe bland molnen hade fått nog av honom. Och Timmer-Åke föll ju på grund av att det regnade och järnet rostade, det vet du lika väl som jag.
– Ursäkta en som stör, hojtade jag. Är det gudstjänst här också?
– Det är gudstjänst i hela byn, trashank. Det borde du hört av Arvid längs vägen.

Han pekade bort därifrån jag kommit, och jag nickade tillbaka.

– Så är det väl, sade jag, och lunkade vidare.
– Vänd om, hank. Du kommer inte att hitta något som är värt din tid i vår by.

Det var kvinnan som hade ropat så.

– Min tid är inte värt mycket, frun, svarade jag.
– Stackars gubbe, hörde jag henne mumla.

Han på granen hummade något jakande. Om jag bara hade haft vettet att lyssna på henne…

Ipselia, som otaliga andra byar upp mot trädgränsen, ligger vid slutet på en väg, eftersom det inte finns något annat värt att färdas mot längre bort än byn. Jag nådde också jag till slut till denna vägs ände, och fann där en scen jag inte kunde föreställt mig ens i mina vildaste drömmar. I en halvcirkel, samlade som i själva Riksdagskammaren, stod ett tjugotal byfolk uppflugna på lika många trädstammar – sex-sju meter höga, och alla grenar bortsågade. Då hörde jag lavskrikan ropa, en enda gång – kui – och kände hur blodet i mig kallnade som av en ensam, försenad vinterpust.

I diskussionen de höll gick det inte att bryta sig in. Jag försökte, så klart, men gubbarna och tanterna, upphöjda som de satt, hade inga ord att unna en trashank som mig. Och inte heller kunde jag förstå vad de talade om, även fast orden deras var sådana man kunde förvänta sig höra i en kristen, gudfruktig församling. Fallna Herren hit och Hans höga lidande dit och bära dessa synder på det… Men som jag redan sagt: Inte är jag någon främling till Ordet, och nog har jag läst de heliga skrifterna både en och två gånger (om än på senare dagar bara för att nypa åt mig en skål kyrksoppa med klimp i) – men inte var det här någon fadervår som lästes inte. Jaha, tänkte jag då, det är i Ipselia man hittar sådana fanatiker, sådana som hellre skriker sig blå över doktrin än att sätta potatis. Så jag vek av vägen och traskade upp över en lägda. När sommaren kom skulle de nog slå den för höets skull, men det var ännu vår och fjolårets gräs låg fortfarande tungt och blött mot marken. Jag fann mig en sten stor nog att sätta mig bekvämt på, och avnjöt en bit bröd. Kaffe skulle sitta fint, tänkte jag, men ingen var ju i sin stuga och jag hade alltså ingen att fråga. Solen skar genom molnen på sina ställen, och det knappt.

Sedan hände något underligt. Jag rycktes ur någon dagdröm som besuttit mig av att röken steg ur stugorna igen. Jag kunde höra slamrande kokkärl och tjutande barnungar leva om på varenda gård. Men blickade jag ned mot vägens ände var allting som förut; där stod fortfarande tjugo skepnader på sina träd, vilt viftande med armarna.

Jag hade förutsatt att gudstjänsten de talade om var just vad som pågick längs med vägen, och att församlingen var folket som stod på stammarna. Men nu var ju gårdsfolket tillbaka, och de fyra-fem gårdarna i full rullning. Jag ställde mig på ett stenblock och sträckte på nacken ordentligt, men ingenstans runtomkring kunde jag se några tinnar eller torn som utmärkte en tillbedjansplats. Inte hade jag hört någon klocka klämta heller. Vars hade gårdsfolket gått för att be? Och när blev de dags för stackarna på trädstammarna att klättra ned? Kvällen svepte in, och den natten sov jag kilad i en spricka just bakom den stenen, gömd från alla blickar som kunde kastas från vägen. När det blev så mörkt att jag inte kunde se något mer hade inte en enda av knäppgökarna på träden ännu klättrat ned.

Det hela var riktigt olustigt, tyckte jag, så jag höll mig kvar i skogsbrynet. Inte gick det någon nöd på mig så, nog kunde jag överleva på granskott och rötter, det var sådant man lärde sig med tiden… Men utan någon att byta ett par ord med och utan något annat att göra satt jag mest och glodde, dagarna i ända, ned mot trädstammarna längs vägen och torpen. Efter ett par dagar klamrade jag mig ännu längre upp längs sluttningarna, mot trädgränsen efter vilken fjället blev kalt, för en ny utkikspunkt ned mot gårdarna. Och inte verkade folket som rörde sig som myror där nere särskilt annorlunda från något annat gårdsfolk, som de sådde och eldade och spikade sina tak. Så varför gick det rysningar genom hela kroppen på mig? Varför var det som att jag hade börjat att bottenfrysa, trots att vårvärmen var på väg?

Dagarna gick, och till slut var det fredag och gudstjänst igen. Jag hade inte öppnat munnen på en vecka. På samma tid hade jag inte sett en enda av tokarna klättra ned från sin trädstam, men drog slutsatsen att de nog gjorde det i skydd av nattmörkret. Just som jag till slut tänkte resa mig upp för att klamra mig ned till byn (för detta ändamål hade jag samlat på mig tre eller fyra dagars mod) började gårdsfolket att tömma sina stugor. De gjorde som myror gör, det vill säga att de tog och ordnade sig på ett långt led, och tog en kurs som skar genom skogen. Rakt uppför sluttningen gick de.

När de passerade mig var det på ett avstånd av femtio-sextio meter. Det var nära nog att jag skulle se att de var just som gårdsfolk var; böjda av slit, garvade av solen, och sorgsna i blicken av allt de visste var bäst att ångra men aldrig tog sig mod till att tala om. De var inte fler än tjugo stycken. Jag följde dem upp mot passet mellan de snöklädda fjälltopparna med steg som var fjäderlätta.

Det var en lång ansats upp till passet. Två-tre kilometer snårig björkskog och lika mycket snårig rished på det, lappvide över kråkris som gjorde det rent ut sagt förjävligt att gå, man fick som slita åt sig fötterna varje steg för att inte tappa dem bakom sig… Och så stenblocken som jag fick springa emellan, jättekast som smulor svepta från Herrens bord. De var det enda där uppe som skilde mig från kolonnen, femhundra steg eller så längre in i höglandet. Jag såg dem aldrig vända sig om, förvisso, men mitt rusande hjärta lät mig inte stå ute i det öppna i mer än några sekunder. Jag släpade mig efter dem, in mellan toppar som var för lena och böljande för att ha karvats av vind och is. Solen sken. En enstaka topp, den enda vassa, karvade upp molnen som vore de fint folks soffkuddar, och fyllningen som spillde ut var regnet som samlade sig på horisonten. Vid passets fot väntade jag, åt en bit torrbröd, och samlade det lilla mod jag hade. Det var femtio meter, nästan rakt upp, över lösgrus och rötter. Hjärtat drev mig med tunga piskrapp.

Och så kom jag upp i solen igen. Upp i glansen som sken från dalgången där bakom, där inga bygder låg och fjälltopparna försvann i diset, genom himlataket. Det var som en gryta, och inte läckte den det minsta. En enda stor myr, inringad av branta väggar på alla sidor utom den jag hade kommit ifrån. Fjällbäckarna bildade ett band av småtjärnar som glittrade himmelsblå. Utsträckt från nord till syd på de sura vidderna som i sin kista låg en man, och han var ofantlig. En Goliats Goliat, en Leviatan till man, ansiktet hans begravet nere i sumpen som att han hade fallit där han stod.

Jag ville kräkas. Om det nu blev så låter jag stå oskrivet, men låt det vara sagt att någon liten bortglömd stackare till varelse inuti mig invände så djävulskt – och ja, jag tar det namnet i mun – att jag ville helst vända mig ut och in så han kunde få komma ut och fly. Och medan jag stod där och vek mig dubbel kunde jag se gårdsfolket, fortfarande på kolonn, bara hundra meter eller så från jättelikets högeraxel. För han var död, stendöd, inga tvivel om det. Och jag ska hålla magen min inombords, så jag kan beskriva…

Inbilla dig en vildman, trasslig kalufs, höftskynke och allt. Faktum är att tar du klubban ifrån honom är de nästan som syskon, Vildmannen och han som låg utsträckt över myren. Allting svindlade för mig där, ståendes i passet, men han måste varit åttio, nittio meter lång, minst, och i hålen som hade ruttnat upp i sidan av hans bröstkorg hade man kunnat ställa tre storvuxna män på varandras axlar utan att den översta hade kunnat klättra upp på jätteryggen. Huden, den som fanns kvar, var silvergrå och blank. Från där jag stod kunde jag se hans högerfot, utfläkt med huden mot skyn som att han låg och solade, och den var genomborrad av en perfekt cirkel. Då kisade jag, och tyckte mig kunna se blod eller rost kring detta hål – det enda av den sorten någonstans på hans ofattbara kropp.

Mitt hjärta började dunka så jag trodde att det skulle gå i luften, och ett skrik flydde munnen. Det ekade över den gömda dalgången, och jag insåg mitt misstag: Kolonnen hade stannat upp. Jag kunde inte se om de stod och glodde på mig, men visste nog ändå att det var just så det var. Jag reste mig snubblande upp, knäsvag som aldrig förr, och med flykt som min enda tanke. Det var precis då jag vände mig om, tillbaka mot stigen och passet, som molnen delade sig rakt norröver. I sekunden innan jag rasade utför rullgruset och tillbaka ner över rishedarna såg jag en pelare resa sig på horisonten, karvad i bergasten, och så hög att himlen inte räckte till. Jag flydde skriande, min värld raserad och med fan i hälarna.

När jag kom till byn igen föll jag samman vid vägens ände, och de höga, heliga orden slutade flöda från ovan tallarna.

– Du ser illa däran ut, trashank.
– Jotack, mumlade jag. Svetten rann kall från mina tinningar.
– Såg du Herren, du?
– Det måste han ha gjort. Inte ser man ut så där annars, sköt en annan in.
– Inte är det väl fel att fråga om man nu är nyfiken? sade en tredje.
– Och det gjorde jag ju! Igen, trashank: såg du Herren?

Jag nickade som en stum.

– Åhå. Jamen då möts vi väl alldeles strax igen, tjoade en yngling från sin stam längre ut i
skogen.

Han hade ett ansikte som hade gjort sig långt bättre på akademin i Uppsala än bland fjälltopparna.

– Lite medlidande, Tore! ropade en av gubbarna. Sedan:
– Trashank, om du vill försöka fly så är det dags. Gårdsfolket kommer strömmande nerför sluttningen nu.

Jag vände mig och såg att det var så, och satte av i galopp längs med vägen.

– Det är ingen idé! ropade ynglingen, Tore. Vägen är lång till samhället! Det orkar du knappast!

Och han hade rätt, så klart. Jag hade inte ätit något på flera dagar. Och även fast jag för första gången i mitt liv längtade efter både länsmannen och vintern lydde benen mig inte. Jag hann till det gnabbande paret, kanske fyrahundra meter bort, innan jag föll samman.

– Trashank, viskade hon ömt. Jag sade ju det. Det fanns inget här värt din tid.

Jag höjde blicken och såg, äntligen, att foten hennes – högern, den hon stod på – var fastslagen i trädstammen med handsmidd spik.

Gubben på andra sidan vägen suckade. Hans fötter var också de naglade till trädet på samma sätt, och plötsligt förstod jag hur det kom sig att jag aldrig sett dem klättra ned.

– Inte hinner du ifrån dem, vet du.

Så jag flydde, igen.

Inte längs med vägen den här gången, utan upp mot en gård i närheten. Jag drog regeln för dörren, välte möblerna för tröskeln och drog igen fönsterluckor som att solljuset vore arsenik. Det var i lådorna i sovrumsmöbeln jag fann papper och blyerts nog för att skriva det här, och i denna stund hör jag gårdsfolket ropa efter yxan, just bortom dörren.

De ropar:

– Nu ska du lida! Lid som Kristus, Höga Herre Jesus själv!
– Axlarna dina ska få bära människans synder! Det är en ära, det ska du veta!
– Å, gode herre, gör oss fri! Gör oss ren! Lyft syndaoket från våra axlar!
– Vi ska höja dig till himmelen, så får du falla just som Han!

Om en liten stund kliver jag in i tider jag inte vet något om, och då kan vad som helst
hända. Jag tror då åtminstone att min tid som fattighjon, en gång herr Andersson, är över. Med det sagt dras jag vidare i strömmen.

Och finner du detta ark, inkilat här under brädorna, så ber jag dig; packa väskorna dina. Smyg upp i mittersta natten. Lämna Ipselia, glöm bort denna plats, och låt för Guds skull dalgången bortom fjälltopparna vara i fred, så att den och allt detta med den till slut kan få ta och dö.

Jag har sökt av varenda millimeter av Jämtland och södra Lappland på alla kartor jag har tillgång till, utan att hitta den där vägen jag stannade till vid sidan av.

Landsvägarna är fulla av återvändsgränder, och inget finns som skiljer den ena från den andra. Inte heller kan jag hitta något Ipselia, på en karta eller ens nämnt i förbipasserande i något onlinearkiv. Jag har försökt söka på något i närheten, någon naturlig utveckling av ett sådant namn, men utan att få träff. Ipseliden, Ipliden, Ipslia… Om det är någon som kan presentera en rimlig förklaring för var platsen jag befann mig på den natten ligger är det bara att höra av sig.

Kanske är alltihop bara ett skämt. Eller en slump, ett par sidor rivna ur någon skräckroman från mitten av förra seklet. Men jag kan inte släppa det. Jag sitter länge uppe på natten och väger de där järnvägsspikarna jag hittade i handen – jag tänker på pelare högre än himlen och ofantliga Kristusskepnader som faller från dem. Dunsen när de tar i marken blåser bort all sömnighet jag hunnit samla på mig, och i landet mellan sömn och vaka höjer och sänker sig en bröstkorg stor som berget…

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Han som ligger bortom Ipselia”, skriven av lyssnaren Isak Laestander och uppläst av mig och Ludvig Josephson.

Häromveckan såg jag en person på Twitter som trodde sig ha snubblat över en stor hemlighet. Användaren, en @bluemontauk, berättade att hennes syster i Storbritannien hittat en gammal bibel från 1764 i en affär. I den hade systern fått läsa om saker hon aldrig förut hört nämnas i bibliska sammanhang. Hon hade läst upp en av berättelserna i telefon, en som twittraren kallade “Belle och draken”, som handlade om allt möjligt sjukt – teleportering, drakar, kvinnor, det persiska riket och bortglömda språk.

I boken fanns många fler för henne nya texter, flera skrivna av kvinnor, “alla naturligtvis exkluderade från kung James bibel”, som hon skrev med hänvisning till den dominerande engelska bibelöversättningen från 1611. Hon hade bett sin syster skicka fler bilder, och lovade publicera dem på Twitter allt eftersom.

Twittraren tyckte ju sig ha gjort en stor upptäckt. Inget av detta fanns med i de biblar hon hade läst. Detta måste vridas ur hemlighetsmakarnas händer, och få nå ut till allmänheten. Några av hennes följare höll med. “Tack för att du delar”, skrev en. “Vår historia har skrivits om gång på gång.” Twittraren höll med. “Kung James stängde mycket ute. Den jäveln!”, skrev hon och fortsatte: “Och Vatikanen håller det hemligt.”

Det hade kunnat vara en världssuccé. Det enda problemet var att twittraren var totalt okunnig, och att allt hon “avslöjade” redan var allmänt känt. Det hon kallade “Belle och draken”, som i flicknamnet Belle, heter egentligen Bel – b, e, l – och draken, och är en känd apokryf – alltså, en gammal biblisk text som av olika skäl inte tagits in i det som med tiden etablerats som bibeln. Ja, den bibel hennes syster hade lagt händerna på var till och med faktiskt en tidig version av kung James översättning, den som twittraren trodde att denna historia rensats ut från.

Det är som vanligt med okunskap, att det är som att gå naken på stan: det kan visserligen göra tillvaron mer spännande, men det räcker med att någon lägger märke till en för att det ska bli väldigt pinsamt.

Varför berättar jag då allt detta? Jo, för att hon twittraren ändå berör ett ämne med potential. Kyrkan är en av få kvarvarande institutioner som inte samtidens krav på transparens helt ännu bränt igenom. Här anar vi att många hemligheter ännu återstår att avtäcka, och helt fel har vi inte. Det finns många olika sorters berättelser som ännu gömmer sig innanför de svala stenmurarna.

Till exempel inristningar. I januari kunde SVT Jämtland berätta om nya fynd som gjorts i Hackås kyrka i Härnösands stift. Och det speciella är att dessa hemligheter hela tiden gömt sig i öppen dager.

De inristade figurer som Annabell Fogelberg hittat i väggarna fann hon med hjälp av släpljus – ljuskällor från sidan som gör att figurerna framträder tydligt i skuggorna. De äldsta föreställer drakar och ornament, motiv som skvallrar om gammal hednisk tro som hänger kvar, och hon tror att de kan vara så gamla som från 1100-talet. Det är en sorts historia.

Vissa av de här figurerna har ristats i rum där bara prästen har fått vistas, vilket enligt Annabell Fogelberg bara lämnar oss med två alternativ: antingen har de ristats vid byggtillfället, eller av prästen själv. Något klotter är det egentligen inte heller tal om, säger hon, för många av de här inristade bilderna har tagit lång tid att skapa och krävt omsorgsfullt arbete. Vem är det som haft tillgång till dessa rum, och tyckt sig haft rätten att komplettera de kristna motiven på väggarna med sina egna bilder? Den historien kanske vi aldrig får veta, men bara antydan kan egentligen räcka.

En annan är den om de bortglömda, flera hundra år gamla böcker och brev som i maj 2021 hittades i en låda i Osby kyrka i Skåne. Det var kyrkoherden Erik Ralsgård som gjorde fyndet, och det var en ren slump att han hittade dem, berättade han i P4 Kristianstad.

Böckerna han hittade var blandade – en från 1575, tryckt i Köpenhamn, om Jesu lidande och död, en annan en uppslagsbok med pressade blommor mellan sidorna. Bland breven fanns sådana som prästen skulle läsa upp i predikstolen för församlingen och sådana som gått till kronolänsmannen i Osbytrakten under 1700-1800-talet. Sammantaget var det en liten skatt som hittades där i flyttlådan i Osby.

Men så finns det också mer renodlade spökhistorier att upptäcka i de gamla kyrkorna. Och en lite särskilt spännande kommer från Cheyenne i Wyoming, USA.

Staden Cheyenne uppstod 1867, när järnvägen drog fram västerut. Wyoming var ännu några decennier från att officiellt bli USA:s 44:e stat. Cheyenne var knappast någon storstad men på tillväxt, inte minst eftersom allt fler invandrare kom till Amerika för att söka lyckan. Man behövde kyrkor i staden, och just till den här inspirerades arkitekten av en klassisk engelsk 1700-talsdikt, som utspelade sig på kyrkogården till tidigmedeltida gotisk kyrka i Buckinghamshire. Det blev alltså inget tramsigt träkapell, utan en tung och lite dyster byggnad i gråsten. St. Mark’s Episcopal Church fick den heta.

När klocktornet skulle byggas dök några svenska invandrare upp, som hade mer erfarenhet och kunnighet i stenhuggeri än den tidens amerikaner. De kunde knappt prata engelska och var fattiga, men de skulle kunna förverkliga arkitektens medeltida drömmar. Men svenskarna försvann spårlöst innan jobbet var slutfört, och kyrkan fick nöja sig utan torn. Först i slutet av 1920-talet kunde tornet slutföras, och kyrkan få sin nuvarande form.

När man byggde tornet klagade arbetarna på att de hörde märkliga röster och viskningar. Enligt ryktet skulle någon till och med hört en hel mening – en röst utan kropp som liksom kom flytande från ingenstans. “Det finns en man i väggen”, skulle den ha sagt. Än idag är det många som säger sig ha hört oförklarliga ljud i kyrktornet. Det har blivit något av en lokal sevärdhet, och kallas det hemsökta kyrktornet. Och tiden gick.

1966 fick den dåvarande prästen i St. Mark’s Episcopal Church, en man som hette Eugene F. Todd, ett samtal från ett vårdhem. En man låg på dödsbädden och hade bett att få tala med just den kyrkans präst. Förvirrad gav sig Eugene Todd iväg och möttes av en tunn, åldrad och tydligt döende mycket gammal man i en säng. Han hade något att bekänna. Han hade varit en av de två svenska stenhuggarna, som först anlitades för att bygga kyrktornet.

Det som hade hänt hade varit fruktansvärt. Under arbetet hade mannens vän nämligen förlorat fotfästet, och fallit handlöst ned. Han hade slagit ihjäl sig mot stengolvet, och lämnat sin vän i chock men också skräck. De två svenskarna hade inga papper. De befann sig i praktiken i USA illegalt. Hur skulle det gå för honom, om han stod där med en kropp när polisen kom? Svensken beslutade sig för att illa kvickt göra sig av med sin döde väns kropp. Så han fattade beslutet att mura in den i väggen. Sedan flydde han.

Allt detta bekände mannen för den överraskade prästen Eugene Todd, som kunde återvända till sin kyrka med bättre förståelse av varför den var hemsökt. Och den svenska mannen dog i frid, efter att ha fått lätta sitt hjärta. Den enda som troligen inte fått frid är väl den okände svensk som än idag är inmurad någonstans i St. Mark’s Episcopal Churchs murar.

Sådana historier kan man också hitta när man öppnar kyrkportarna och tittar in. Och för att avsluta veckans avsnitt av Creepypodden ska vi höra ytterligare en. Den kom i ett mejl från lyssnaren Martin. Han skrev:

“Vi flyttade nyligen till en prästgård på södra Öland och jag hittade ett gäng handskrivna blad i en kökslåda. Jag skrev av texten på datorn och tänkte att ni kanske skulle ha någon glädje av den, även om den inte helt liknar berättelserna ni brukar läsa upp.”

Historien, som Martin kallar “Hedningar”, läses av Magnus Berg.

De är tillbaka i år igen, hedningarna. Genom mitt kontorsfönster kan jag följa allt de har för sig. Det är någon sorts vikingasällskap tror jag. Att döma av kläderna är det något sådant. De skulle kunna vara druider också, det är svårt att säga. Hur som helst är det tredje året i rad de håller blot här på ängen bakom kyrkan. Fyra ölmagade män har hunnit resa ett stort tält och är nu i färd med att gräva hål för ett par pålar som nog är deras gudabilder. Det är mest män, många flätade skägg och rakade huvuden. En del kvinnor också. De flesta är äldre Gröna vågen-typer med hennafärgat hår och nakna bröst ner till knäna. En yngre kvinna, tyvärr med blusen på, är mycket vacker. Kanske är det en dotter till någon av de äldre. Jag kan inte tänka mig vad en flicka som hon skulle ha där att göra annars. Har de valt ängen här vid kyrkan som en provokation? Eller har de bara precis som jag vett att uppskatta en vacker försommaräng? Vem vet. Mig retar det inte hur som helst, jag kan bara tycka synd om dem. De vet precis lika lite om Gud som andra svenskar.

Jag borde fortsätta skriva på söndagens predikan men kan inte slita mig från fönstret och hedningarna därute. Det är inte svårt för mig att prata om Gud. Han finns ständigt i mina tankar. Det svåra är att inte säga för mycket. De flesta kyrkobesökare klarar inte alltför mycket övertygelse. Bättre att tala om goda gärningar för en full kyrka än om de verkliga mysterierna för en tom, så har jag alltid resonerat. Det viktiga är att de kommer hit. Att de sitter i mina bänkar.

Ska jag få något gjort idag måste jag rensa huvudet. Jag går ut från kontoret, nedför trappan, genom vapenkammaren och ut på kyrkogården. Jag går runt hörnet för att slippa se vikingabestyren. Det är en strålande vacker dag och min kyrka lyser nykalkat kritvit. Hon är en klassisk svensk skönhet, precis som hednaflickan på ängen. Tornet dubbelt så högt som långhuset, klocksal i ärgad brons, fönstren välvda och med klart blyinfattat glas. Det är inte Christ Church, ingen feberrusig Hawksmoor har format henne, men hon duger gott. Gud bor här också. Det har jag sett till.

Vinden ligger på från ängen och det stinker av tändvätska. Det hör väl till att man frossar i fläsk gissar jag. Om de ändå ville förstå, både hedningarna på ängen och de sömniga ölänningarna i mina kyrkbänkar, att det inte spelar någon roll vad man kallar sin Gud. Jag minns en vers jag lärde mig som student i Uppsala:

Apollo, Astor, Amon Ze Ud,
Yahshua som vi kände,
halmgubbar vi brände,
Baal, Brittania, Bem Jehud
— alla gudar, samma Gud

Det var underbara år i Uppsala, på sätt och vis de bästa i mitt liv. Både innan och efter har livet varit ensamt. Jag växte upp i Malmköping. Far var kyrkoherde i Lilla Malma församling. Om somrarna kom barnen från Stockholms fattigkvarter på idrottsläger. Då höll jag mig hemma i trädgården. Jag var blyg för barn och mest van vid fars bekanta. I skolan kunde jag mina läxor och skrev oftast alla rätt på proven men såg annars mest ned i golvet. Arbetarungarna skrämde mig. I nio år gick jag i Malmaskolan och jag skaffade mig inte en enda riktig vän. Ibland undrar jag hur livet blivit om jag drivit runt med de andra ungarna på eftermiddagarna, spelat fotboll och pallat äpplen istället för att hänga med näsan i min fars böcker. Hade jag ändå lärt känna Gud så som jag gör idag?

I Uppsala träffade jag till slut andra pojkar som var som jag. Pojkar minns jag oss som men vi var väl unga män. Vi bar hatt när vi gick på stan och om vi ville kunde vi dricka starköl på nationerna. Det gjorde vi aldrig, jag och pojkarna som blev mina vänner. Många av de som läste till präst satt på caféer och ropade efter flickor precis som andra studenter. Vi suktade bara efter en enda kvinna — Carolina, Carolina Rediviva. För bokmalar som oss fanns ingen lyckligare plats på jorden. Kyrkofäderna hade vi alla läst sen innan, men att få läsa dem som handskrifter med medeltida tänkares anteckningar i marginalen, det gav oss rysningar längs ryggraden.

Vi var fyra pojkar som blev vänner. Alla hade vi fäder som arbetade för kyrkan. Alla visste vi hur det är att vara ensam. Det var jag, det var Olof, Axel och Simon. Mer än så vill jag inte skriva och namnen är naturligtvis falska. Vi måste ju få ha våra hemligheter. Satt vi inte med studier eller på biblioteket satt vi tillsammans i lägenheten Simon hyrde och talade om teologi. Han hade en öppen spis och en kokvrå där vi bredde oss ostsmörgåsar. Vi brann för vår tro alla fyra. Vi hade den med oss sedan barnaåren och hade aldrig tvivlat. Jag tror inte att någon av oss skakades i vår tro ens när Simon hittade det han hittade, där i Erikskrönikans marginaler. Det blev det första steget nedför den långa trappan, inte ned i mörker men i förblindande ljus. Den fåordiga hänvisningen till tavasternas brännoffer, “som ändock bragt fram en gud just sådan som vår egna”, blev början på ett sökande som pågått sedan dess. Texterna vi begärde ut från Carolina blev allt mer esoteriska. Snart räckte inte böckerna till — på Biologiska sektionen finns än idag benen av en lappgubbe, ristade fulla av tecken. Det får man bara se på med särskilt tillstånd, men ett sådant går lätt att skaffa.

Där, hukad över ett gulnat och märkligt kort lårben, förstod jag till sist sanningen; alla gudar, samma Gud. Vi hade nått vägs ände. Böckerna hade inte mer att lära oss. Vi visste vad nästa steg var men tvekade att ta det. Det hade funnits framför våra ögon hela tiden; “Kristi blod för dig utgjutet”. Ord är inte nog. Kunskap är inte nog. Den som tjänar Gud måste närma sig honom med fruktan i sitt hjärta, med huvudet böjt.

Nu har hedningarna lagt fläsk över glöden. Lukten av grillat kött väcker mig ur minnena. Försiktigt går jag mot kyrkporten — därifrån kan jag se vad de har för sig. De dricker ur gethorn men jag kan se en kylväska fylld med is och gröna buteljer stå gömd bakom tältduken. De har grävt en grop och fyllt den med kol. En spädgris på spett snurrar över glöden. Gubbarna dricker och skrattar, kvinnorna dansar så att brösten slänger.

Förra året offrade hedningarna ett får här på ängen. Det vill säga, de ledde ett får upp på en av de flata stenarna vid skogsbrynet, viftade med armarna och stampade och skrek tills en av männen låtsades hugga det över nacken med en klyvyxa. Sen ledde de bort fåret igen. Hela tiden stod det med en reva gräs i mungipan, dumt idisslande. Det vände sig i magen på mig när jag såg på. Vem hånar Gud på det sättet?

Vi offrade vi också, Olof, Axel, Simon och jag. Vi tog det steget till slut. Det var inte så dramatiskt som det låter. Det skulle nästan kunna kallas ett pojkstreck. Hans granne, Simons granne alltså, var en gammal kvinna med ett judiskt efternamn. Hon var mycket vänlig, men hennes katt Moishe var det inte. Om våren satt han hela nätterna på innergården och skrek. En gång såg vi honom skamlöst klättra upp i björken utanför Simons fönster och bita ihjäl ungarna i ett trastbo. Han var ett riktigt odjur. En vårkväll, det var vår fjärde termin, tog Axel en handduk med sig och gick ut på gården. Vi satt och talade om vår nya teologi, talade i cirklar om saker vi alla redan var överens om, när han utan ett ord reste sig och gick ut.

Katten skrek i majnatten, sen blev den tyst. Axel kom snart tillbaka med ett kämpande bylte i famnen. Vi satt tysta och såg på. Den långa brödkniven låg på skärbrädan tillsammans med limpan och en bit gräddost. Axels blick var febrig.

Jag tror det var Simon som först bad honom göra det. Snart stämde vi alla in. Det var svårare och tog längre tid än någon av oss kunnat tro; Moishe sprattlade, smet ur handduken och behövde fångas in igen. Kniven var slö och saknade spets, vi kunde varken sticka eller skära, bara såga tills skriken tystnade. Själva riten var inte svår att genomföra. Vi hade övat på den sen barnsben alla fyra;

“Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet.”

Det kittlade hjärnan och jag minns hur benen vek sig. Vi hörde ekot av en kör längst bak i våra huvuden, susande röster som sjöng.

Det vi hade gissat visade sig vara rätt. Blodet visade oss vägen. Varmt blod och rått kött. Vi åt av kräket tills bara ben och päls återstod, slickade de sista dropparna blod från golvet. Rösterna återkom inte. Kraften var förbrukad, vår ljusglimt hade slocknat. Vi offrade vi också, men till skillnad från hedningarna visste vi till vem och hur det skulle göras.

Hade vi varit en annan sorts pojkar hade det här kunnat bli en blodig historia nu, en berättelse om fyra rusiga pojkar på jakt efter människooffer. Men vi var försiktiga och förskrämda gossar som knappt vågade gå mot röd gubbe. I veckor gick vi i ångest, både över vad vi gjort mot Moishe, det oskäliga pälsiga aset, och över vår längtan efter ruset, vår lilla föraning av evigheten. Vi längtade hett och pratade knappt om annat, men visste alla att nästa gång skulle en katt inte duga till. Det var det som skrämde; katten hade bara gett oss ett smakprov. Ville vi leva i Guds sanning skulle det krävas ett verkligt offer.

Jag gick som i en feberyra i veckor. Varje hund jag såg på gatan, varje häst från Skölstastallet såg ut som en telefonlinje direkt till Gud. Men jag tog inte steget. Det var fortfarande för skrämmande. Jag sov dåligt, vred mig i svettiga lakan fast försommarnätterna var svala. Det var som ett vansinne som drabbat mig och mina vänner, en tärande sjukdom som fick hjärnan att koka.

Så, sent om småtimmarna när jag slutligen somnat, kom drömmen till mig. En man, medelålders men kraftig och sund, satt vid sitt skrivbord. Han bar vit peruk och sammetsrock men hade ärmarna uppkavlade och händer som en byggnadsarbetare. På bordet framför sig hade han en världskarta tecknad i grått och brunt bläck. Han strök med en valkig näve över kartan och linjer i rött steg upp ur pappret och hängde skälvande strax där ovanför. Han knackade på sitt skrivbord och ur pappret sprang byggnader fram — Egyptens pyramider, grekiska hednatempel, fuktiga städer byggda i ändlösa grottsalar. Han såg på mig där jag stod, mager och svettig i flanellpyjamas. Så knackade han återigen i sitt bord och plötsligt var vi tillsammans, små som två tummar. Vi stod på en bläckbrun yta omgiven av hav, ritat i blått. Under våra fötter stod med svart bläck präntat “London”. Här möttes kartans alla linjer. Min vägvisare gick ner på knä. Ur pappret drog han en kyrka, hög och vit och smäcker. I dess former möttes allt som var Gud behagligt — pyramidernas strävan mot himlen, Akropolis vita marmor, grottstädernas förkrossande obegriplighet. Mannen i peruk såg på mig. Hans blick var på samma gång en tröst och en fordran. Så grep han mig om nacken och med sina trubbiga tänder bet han hårt i min hals. Blod forsade ur mig och han drack girigt. Jag kände ingen smärta, bara häftig glädje. Den susande kören sjöng igen, starkare nu än förut.

Jag sov till långt in på förmiddagen dagen därpå och vaknade för första gången på flera veckor utvilad. Jag hade missat en föreläsning, den andra på fyra terminer, men vad gjorde väl det. Nu visste jag så mycket mer än jag vetat kvällen innan. Det fanns ingen ängslan kvar i mig, bara tillförsikt. Att viga sitt liv åt Gud var varken skamligt eller farligt. Det var de döva och blinda hedningarna som skulle gå med skammen. Jag klädde mig och gick ut på Sysslomansgatan. Det hade nog regnat under morgontimmarna men nu hade det klarnat och solen sken milt. I himlen, samma ljusblå himmel som hängt över Malma hed när jag var barn, såg jag de röda linjerna. Helt nära i nordöst var det två som korsade varandra. Jag följde den ena så gott jag kunde, ned längs Luthagsesplanaden och sen uppför Svartbäcksgatan. Redan nu förstod jag var linjerna skulle korsas.

Kungshögarna i Gamla Uppsala reste sig ur slätten. En skolklass mellanstadiebarn hade bestigit den ena, annars var där folktomt. Deras lärare berättade med yviga gester om gamla tiders hednakungar. Ovanför hans huvud pulserade de röda linjerna. Jag klättrade upp på den andra kullen där jag kunde få vara någorlunda ifred och la mig på rygg med solen i ansiktet. Höll jag för öronen kunde jag svagt höra susandet från kören som om sången steg ur själva jorden. Här vid två linjers möte var Gud så närvarande att han kunde anas. Hur skulle det då vara där alla linjer korsades, vid den vita kyrka mannen i sammetsrock rest med egna händer?

Vi möttes utanför Carolina samma eftermiddag, pojkarna och jag. Nu när jag själv fått frid från begären såg jag tydligt hur de andra plågades. De satt tillsammans på en bänk utanför biblioteket, tre bleka hålögda stackare bland de sunda skrattande studenter som strömmade förbi på väg ned mot caféerna vid ån. Axel plockade nervöst med en tråd på sitt kavajslag, Olof talade tyst för sig själv, Simon satt med ögonen slutna men ansiktet förvridet av ångest.

Jag satte mig på bänken bredvid dem. Axel såg upp för att se vem som satt sig och ryckte till när han såg mig. Han stötte de bägge andra i sidorna och tillsammans betraktade de mig, förundrat och avundsjukt. Det var Simon som först fick mål i munnen. Med gnällande röst anklagade han mig för att ha gått bakom ryggen på dem, att på egen hand ha stillat min ångest med blod. Jag förnekade och berättade om min dröm. De var för oroliga för att på allvar ta in vad jag sa. Jag försökte visa dem linjerna som löpte som blodspår i himlen men de kunde inte se. Då tvingade jag dem på fötter och ledde dem mot Kungshögarna. De gick motvilligt men deras viljor var svaga, tärda som de var av sin längtan.

Det tog lång tid och jag fick leda med både uppmuntran och bannor men till slut kom vi fram. Redan vid åsynen av högarna var det som att spänningen i deras kroppar släppte något. Deras axlar sjönk, deras huvuden höjdes. När jag bad dem lägga sig i gräset och lägga örat mot marken stretade de inte ens emot. De låg länge tysta. Jag tror kanske att Olof kan ha somnat en stund. Till slut satte sig Simon upp. Han klappade det frodiga gräset. “Här bor Gud. Jag hör honom.” sa han och såg på mig med tårar i ögonen. “Här är han nära, men vi kan komma närmare.” svarade jag och satte mig med de andra. Jag fick berätta om min dröm igen. Den här gången lyssnade de uppmärksamt.

Det har börjat skymma. Har jag stått så länge här vid kyrkporten, förlorad i minnen? Hedningarna skrålar från ängen. Har de sett mig? Har de undrat över den gråhårige prästen som står blick stilla med handen på kyrkans portklapp? Den vackra flickan är inte kvar. Kanske var hon bara där för att lämna något. Jag går in i kyrkan igen och susningarna välkomnar mig.

Det kom ett lugn över oss pojkar efter den kvällen. Jag visste vad vi hade att göra och de andra litade på mig. Kyrkan jag sett i min dröm hittade vi i en bok om engelsk arkitekturhistoria — Christ Church i stadsdelen Spitalfields. Den var lika ofattbar på bild som i drömmen; ett spjut riktat mot himlen, platt som vore den tecknad på papper av ett barn, samtidigt som ett snöskred ständigt på väg att rasa ned och krossa betraktaren. Vi hittade mannen från min dröm dessutom. Nicholas Hawksmoor, häxmästaren, klädd i samma sammetsrock. Sex kyrkor ritade han, sex kyrkor att byggas där elden hade härjat staden. Var och en ett monument till vår levande Gud.

Numera kan man resa till London över en helg. Jag har själv besökt staden flera gånger sedan den där första resan, ibland för ekumeniska sammankomster och ibland på eget bevåg. Men då i min ungdom var det få som hade råd att resa. Simon var den ende av oss som varit utomlands innan, i Tyskland på badort. Jag tog inte tåget hem till Malmköping när terminen var slut. Istället blev vi alla kvar i staden över sommaren. Vi tog arbeten, vilka arbeten som helst, för att kunna lägga undan pengar till våra flygbiljetter. Olof fick plats som cykelbud, Axel som smörgåsnisse på en krog, Simon på ett tryckeri. Själv fuktade och knådade jag lera på porslinsfabriken i Ekeby.

Vi sågs sällan den sommaren men de kvällar vi kunde samlades vi vid Kungshögarna, låg i gräset och lyssnade tyst till kören. Sista veckan i augusti tog vi tåget till Stockholm. Ingen av oss hade flugit tidigare; när ett av SAS propellerplan lyfte oss från marken och upp bland molnen upptäckte jag att jag led av en fruktansvärd flygskräck. Inte ens de röda linjerna som darrade i luften utanför det fyrkantiga lilla fönstret kunde lugna mig. Skräcken har med åren stillats men den gången höll jag mig fast i sätet så att knogarna vitnade ända tills vi landat.

Vi var pojkar från landsbygd och småstäder. London skrämde oss alla. De ändlösa gatorna med låga slitna tegelhus, smutsen och diset, här och där ruiner av hus som bombats och ännu inte rivits. Språket vi alla kunde läsa men knappt förstod när vi hörde det talas, judarna i svart kring Stamford Hill; allt med staden skrämde oss. I Sverige hade sommaren varit mild och molnig men i England var det värmebölja. Vi svettades så fort vi klev av planet. Vi lät oss ändå inte vändas från vårt mål — Spitalfields, romarnas kyrkogård där mästaren Hawksmoor lät bygga sitt mest förkrossande tempel.

Vi landade runt lunchtid och samma eftermiddag tog vi tunnelbanan ut till Liverpool Street Station, en väldig hall med välvt glastak, större än Stockholms centralstation. Vi gick fel, Primrose Street istället för Brushfield men vi såg den vita obelisken sticka upp över marknadsstånd och luggslitna människor vid andra änden torget. Plötsligt dristiga trängde vi oss fram förbi arbetarkvinnor i storblommiga klänningar och schaletter. Där stod hon, Christ Church. Oräkneliga röda stråk korsades i himlen ovanför hennes strama vita kropp. Alla hennes linjer, varje arkitektonisk detalj, var fel. På något vis blev hon klumpigare ju högre hon sträckte sig. Portens smäckra pelare borde inte ha kunnat bära klocktornets förskräckliga tyngd. Tornets triumfbåge, obelisken som bar det betydelselösa skälvande lilla korset — hon var läxan vi lärt formad i marmor och Yorksten; alla gudar, samma Gud. Redan utanför den öppna porten hörde vi kören. När vi klivit in fyllde susandet våra huvuden fullständigt. Pelarvalven och det platta innertaket förstärkte sången till något nästan outhärdligt. I ögonvrån såg jag hela tiden något väldigt men vred jag på huvudet fanns ingenting där. Hela tiden hade jag känslan av att något var på väg att krossa mig under sin tyngd, något som inte ens skulle märka om jag förgicks. Vi överväldigades. Några äldre kvinnor samtalade obrytt över sina stickningar, men själva klarade vi inte att stanna mer än några minuter. Känslan var för stor att ta in. Den behövde förlösas, kulminera i en helig handling. Vi behövde blodet.

Tillsammans satt vi i skuggan under ett träd i Elder Gardens och talade om hur vi skulle hitta vårt offer. Jag, Axel och Simon insisterade på en katt skulle duga. Olof höll inte med men vek sig för gruppen. Olof var den ende som inte visste. Han visste inte att han skulle få ge oss andra sanningen.

Det kom ett kraftigt regnoväder på kvällen och drev engelsmännen inomhus. I Spitalfield var gatorna tomma, pubarna stängda, i husen var lika nedsläckt som om mörkläggningsordern fortfarande gällt. I en bur från Selfridges bar vi en strykarkatt en arbetarpojke fångat åt oss mot betalning. Simon bar en hammare innanför kavajen. Vid templets låsta portar väntade Hawksmoor själv. Han var av kött och blod, inte någon vålnad eller spöke, men av oss fyra var det bara jag som såg honom. Han tog en nyckel ur fickan på sin sammetsrock och låste upp. Med sin grova hand sköt han upp portarna en smula och lät oss smita in.

Därinne var det ljust som på dagen. Kören sjöng så att det dånade. Olof ställde buren på det blanka stengolvet. Han gick ner på knä för att släppa ut kräket men jag hejdade honom. När han frågande såg upp på mig slog Simon hammaren hårt i hans bakhuvud. Det lät som ett fotsteg i gyttja. Hans ögon blev glasartade, en rännil blod kom ur hans ena öra och han föll på sidan ned på golvet. Han var inte död för han fäktade svagt med armarna när vi kastade oss över honom och jag såg att hans mun rörde sig. Gjorde han några ljud dränktes de av kören susande sång. Jag var den första som bet honom. Med min fickkniv skar jag i Olofs hals tills blodet kom forsande, sedan drack vi girigt alla tre.

Det reste sig ett berg just framför mig. Högst upp på berget som på en tron satt Han, gethövdad. Från hans huvud löpte de röda stråken i tusental. Jag kunde inte se på honom annat än i ögonvrån — allt annat hade krossat mig. Runt hans fötter dansade otaliga människor ringdans. Hawksmoor ledde dansen och sist i ledet kom Olof. Kören sjöng så att min kropp darrade. Nu förstod jag orden; de sjöng om framtiden, gav den form med sina röster. Guden där uppe stirrade tomt. Var han vaken märktes det inte. Nu när jag försöker märker jag att det inte låter sig beskrivas.

När jag kom till sans låg jag på rygg i en pöl av blod. Mina kamrater låg bredvid mig, fortfarande med slutna ögon. Olofs kropp var borta. Kören sjöng men pianissimo, som om de sparade sina krafter. Jag var varm av lycka.

Det har mörknat ute nu. Hela eftermiddagen och en god bit av kvällen har runnit förbi medan jag suttit försjunken i minnen. Jag har egentligen ingen anledning att vara nostalgisk. Det var en underbar sommar men jag har haft många vackra stunder efter den.

Min kyrka är ingen Christ Church, Hawksmoor har inte format henne i ett heligt feberrus. Men ovanför hennes tak korsar tre röda stråk varandra. Vid vart och ett av hennes fyra hörn har jag egenhändigt begravt en kropp till offer. En susande änglakör sjunger om framtiden för var och en som stiger in. Gud bor här också. Vem helst som vill kan stiga in och möta honom.

Signaturmelodi

Vi hörde historien “Hedningar”, inskickad till podden av lyssnaren Martin och uppläst av Magnus Berg. Och därmed slår vi igen kyrkportarna så de dånar, och skyndar oss hem genom den regniga natten. Bäst vi inte ser oss om – vem vet vad som kan fastna i en, om man råkar hänga kvar i kyrkans hemligheter för länge…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.