Avsnitt 245: En tid av förändringar

Jag är en ganska vanlig person med ett ganska vanligt liv. Jag är sedan ett antal år tillbaka personalchef på ett medelstort företag. Det är inget glamoröst jobb, men min lön är tillräcklig för det liv jag vill leva; tillsammans med Lina, min fru, och min snart tre månader gamla son Ossian. Vi bor i en villa i utkanten av en lite större svensk stad med golvvärme, garage och en liten trädgård. Huset ligger i närheten av en mindre flygplats, vilket innebar att priset var en smula lägre och vi hade möjlighet till ett antal kvadratmeter som vi annars inte hade haft råd med. Jag lever inget lyxliv, men jag trivs bra med hur jag har det.

De människor jag har runt mig ser mig nog, även de, som en medelsvensson. Annat var det när jag var barn. Jag hade en livlig fantasi och kunde leka ensam i timmar. Det var inte så att jag helt saknade vänner, men jag framstod nog som lite eljest bland mina jämnåriga. Jag var relativt sen i utvecklingen både fysiskt och mentalt och kunde ägna mig åt egna fantasivärldar ända upp i högstadiet. I gymnasiet kom jag ikapp och när jag gick ut med medelhöga betyg var det inte längre någon som tyckte att jag var speciell eller barnslig. Det var också i samband med att mamma och pappa skilde sig och jag började spendera mer tid i mammas nya lägenhet inne i staden än ute i det lilla huset på landsbygden där jag hade vuxit upp. Jag tänkte nog att det var skilsmässan som fick mig att mogna, men idag undrar jag om det också inte var något annat.

Jag har under den senaste tiden tänkt en hel del på en rad händelser och minnen från den där tiden ute i huset. Minnen som jag tidigare sett på som enskilda, slumpmässiga och kanske rentav inbillade, tillhörande ett fantasifullt barns gränsland mellan fantasi och verklighet, mellan lek och allvar.

Här om veckan gjorde jag en märklig upptäck och fick kort därefter ett ännu märkligare besök. Nu kan jag inte låta bli att undra om dessa händelser ändå inte har med varandra att göra. Vad detta besök gällde återkommer jag till, men låt mig först redogöra för några minnen och dess omständigheter.

Jag är uppvuxen på en mindre ort utanför den stad där jag idag bor. Jag och min två år yngre syster växte upp med våra föräldrar som båda jobbade inne i stan. Detta gjorde att vi ganska ofta var ensamma hemma mellan att skolan var slut och att mamma och pappa kom hem från sina arbeten. Vårt hus låg i utkanten av ett litet samhälle med affär, busshållplats och inte mycket annat. Skolan låg några kilometer bort och klasskamraterna var utspridda med någon mils radie med skolbussen som gemensam nämnare.

På baksidan av vårt hus var en gräsplätt med en gammal pump i järn, en mörknad lekstuga och ett litet skjul för gräsklippare och redskap. Bakom gräsmattan började skogen som till viss del tillhörde vår tomt. Det var inte en speciellt stor skog, men för oss barn var slutet på den okänt. Någonstans, långt där inne, fanns ett ödehus som pappa hade visat oss, men hur man gick dit visste varken jag eller min syster. Det var ett litet rött torp med flagnad färg, sönderslagna rutor och igenspikad dörr. Vi kallade det Spökhuset och i min fantasi fanns där verkligen spöken. Jag minns att jag tänkte på det som ett faktum, varken särskilt skrämmande eller konstigt. Det var lika självklart som att det fanns fröknar på skolan och doktorer på sjukhuset. Bortom Spökhuset fanns bara en barnslig evighet av träd, barr och kottar och där hade jag aldrig satt min fot. Den del av skogen som tillhörde vårt hus var däremot min bästa lekplats.

Det var framför allt ett område på en liten höjd där tallarna var höga och glesa som jag, ibland tillsammans med min syster, brukade leka på eftermiddagarna. På platsen fanns fyra låga betongfundament med öglor i rostigt järn utplacerade i en fyrkant. Gissningsvis en lämning från en gammal mast eller liknande, men i min värld var dessa betongklumpar en dag ruinerna av en riddarborg, en annan dag en högteknologisk rymdstation. En lägre dunge med täta lövträd skymde sikten till vårt hus från platsen, och även om jag visste att hemmet fanns på ett tryggt avstånd, kunde fantasin därför få ett friare flöde.

När mina föräldrar skilde sig köpte pappa ut mamma från fastigheten. När han för fem år sedan gick bort ärvde jag och min syster både hus och mark. Vi har länge talat om att sälja det, men inget har blivit av. Inte förrän nu.

Den första händelsen jag vill berätta om är en incident som jag själv inte har något minne ifrån, men som jag har fått återberättad för mig. Vi var nyinflyttade och mamma och pappa ville ta en titt på omgivningarna. Jag var tre år gammal och blev buren av pappa. Han höll mig tydligen i famnen på så sätt att min blick var riktad bakåt, över pappas axel. Det var en solig vårdag och promenaden tog oss till skogen bakom huset. Plötsligt och utan till synes anledning brast jag ut i häftig gråt och skrek att jag ville hem. Mina föräldrar försökte förstå vad som flugit i mig, men jag var otröstlig och tjöt tills vi var hemma igen.

Senare ska jag ha berättat att jag hade sett en tjuv i skogen. När jag blev frågad om hur denna “tjuv” skulle ha sett ut hade jag sagt att “han var helt vit och helt smal och gömde sig”. Mina föräldrar avskrev snart händelsen som en ren fantasi och det hela blev en lustig historia som jag många gånger fick berättad för mig när jag var äldre.

En annan händelse, som jag själv har diffusa minnen från, utspelade sig i en något äldre ålder. Jag hade en docka som jag kunde underhålla mig själv med i timmar. Tydligen hade jag hittat den någonstans och till en början hade i alla fall min mamma, som var väldigt noggrann av sig, tyckt att jag inte skulle leka med en gammal docka som “kunde ha varit precis var som helst”. Men jag envisades och hade dessutom redan döpt den till Uno. Jag fick hållas och under något års tid var Uno med mig vart jag än gick.

Dockan var i ljus hårdplast med vridbara armar och ben. Det jag minns tydligt är hur jag uppfattade dockan som en lekkamrat och inte bara som en leksak. Uno berättade sagor, visade mig gömställen både inomhus och utomhus och det var även Uno som visade mig till gläntan med tallarna och betongklumparna som så småningom skulle bli min bästa lekplats. Det var också där någonstans som jag en dag tappade Uno. Jag var utom mig och både pappa och mamma var ute och letade efter honom men vi hittade honom aldrig igen. Liksom du hittade Uno har någon annan hittat honom nu, tröstade mamma mig och så småningom slutade jag att sakna dockan.

Några år senare, jag måste ha varit sex eller sju år då, var jag i skogen och lekte för mig själv. Jag hade fått en bok om dinosaurier och blivit fast besluten om att bli arkeolog. Tanken på, och arbetet med, att hitta fossiler tog upp det mesta av tiden mellan skolan och kvällsmaten. Jag gick runt bland träden och påtade med pinnar i multnande barr och gamla kottar. Min syster hjälpte till ibland, men var inte lika ihärdig som jag. En eftermiddag, jag minns att det hade börjat skymma, var jag lite längre in i skogen än vanligt. Jag var mycket medveten om det och skulle just vända hem då pinnen, som utgjorde mitt arkeologiska verktyg, slog mot något hårt och okänt som låg täckt av ris och bruna barr. En ihålig duns hade hörts när pinnen träffade föremålet och jag satte mig med ens på knä och krafsade bort de döda växterna som täckte vad-det-nu-var.

Det var en väska. En platt attacheväska i ett matt, aluminiumliknande material. Den såg ut att ha legat länge i skogen, barr och jord hade trängt in i skarvarna och under handtaget. Jag borstade av den så gott jag kunde och provade knappen för kodlåset. Det klickade till och den gick upp. Uppspelt lyfte jag på locket och ryggade tillbaka då en uppskrämd koloni svartmyror blev synliga. Myrorna sprang kors och tvärs över väskans innehåll i ett desperat försök att fly från inkräktaren som förstört deras bo. Jag skakade reflexmässigt mina händer för att göra mig av med eventuella myror och försökte begripa vad jag hade framför mig.

I väskan låg en stor dosa i svart metall. En display i högra hörnet visade fyra digitala siffror. Från dosan löpte två sladdar, en gul och en röd. Sladdarna såg ut att vara långa och var lindade samman till en härva. Ur härvan gick den ena sladden upp och avslutades i en liten metallklo som var fäst i väskans lock med en skruv och en bricka. Den andra sladden gick ner i en hopknuten plastpåse som såg fuktig ut och verkade innehålla jord eller sand. Medan jag betraktade detta utan att förstå vad det var jag tittade på ändrades en av siffrorna på skärmen.

Jag slog igen locket och ställde mig upp, osäker på vad jag skulle göra. Då fick jag syn på något annat som låg i snåret strax intill. Ett djur, tänkte jag, och tog upp pinnen jag hade släppt bredvid väskan. Jag petade till det bruna byltet och någonting föll ur det; ett par runda, mörka, solglasögon. Byltet hade nu hamnat på så sätt att jag såg vad det var. En peruk. En brun peruk och ett par solglasögon. Åsynen av de tre föremålen gav mig en obehagskänsla av att ha funnit något förbjudet, avslöjat någons hemlighet. Jag kände mig med ens iakttagen och känslan skrämde mig till den grad att jag vände mig om och rusade hem.

Väl hemma avtog rädslan, men känslan av att ha upptäckt en mörk hemlighet kvarstod och jag kom mig inte för att berätta om mitt fynd för någon. Konstigt nog glömde jag snart bort vad jag hade sett. Det var först något år senare som jag kom att tänka på fyndet igen. Då var alla obehagskänslor borta och jag berättade vid middagsbordet om vad jag hittat. Jag tror inte att mina föräldrar helt trodde mig, men min syster tyckte det lät spännande och dagen efter gick vi ut för att ta oss en titt. Vi letade på platsen där jag trodde att jag hade hittat sakerna, men vi hittade dem aldrig. Så småningom började även jag själv ana att jag blandat ihop verkligheten med min lek.

Ett annat minne från barndomen är från en sommar någon gång i låg- eller mellanstadiet. Händelsen i sig är egentligen inte så märkvärdig eller mystisk, men den gjorde ändå ett starkt intryck på mig. Det var morgon, hela familjen var hemma och vi höll på att packa matsäck för en utflykt då ett buller plötsligt hördes. Pappa gick ut på tomten för att se vad som stod på och var snart tillbaka igen. Kom ut och kolla på det här, sa han glatt. Vi gick alla ut. På ängen, några hundra meter bort och en bit från skogsbrynet, stod en matt och svart helikopter med motorerna på. Längs sidan av farkosten löpte tre vita linjer parallellt. Jag hade aldrig sett en helikopter på så nära håll och jag var förundrad. Två personer i mörka kläder gick i sakta mak mot den, klev in i den och därefter tilltog motorbullret. Sakta, som i en osynlig tråd, lyfte helikoptern, gjorde en sväng och försvann över skogen. Jag var som förhäxad och minns än idag tydligt hela scenen i detalj.

Nästa händelse jag vill berätta om utspelade sig en höst i mellanstadiet. Jag var hemma ensam med pappa och lekte på mitt rum när dörrklockan ringde. Jag hörde pappa gå och öppna och sedan dova röster som jag inte kunde tyda. Efter ett tag hörde jag dörren slå igen. Vem var det? hojtade jag. En kille som kört fel bara, svarade pappa ute i vardagsrummet. Senare samma kväll, vid middagsbordet, berättade pappa om mannen för mamma.

Det var en kille här och frågade efter vägen, sa han och skar en bit kött. Vet du vart han skulle? Mamma svarade nekande. Till Boden, sa pappa. Till Boden? sa mamma. Då hade han en bit kvar… Det sa jag också, skrattade pappa, men då sa han att han hade kört från Kiruna och att det inte kunde vara långt kvar. Det är väl minst tolv timmar till Kiruna, sa mamma och sträckte sig efter potatisen. Längre! replikerade pappa, tjugo snarare. Vem kör fel i tjugo timmar, sa mamma. Hur såg han ut? Smal, blek, snaggad, sa pappa och tuggade, kanske tjugo år-någonting. Och det konstiga var att jag såg inte till någon bil. Han gick iväg längs gatan ditåt, han pekade med gaffeln. Hade ingen väska eller någonting med sig. Bortåt skogen? sa mamma. Mhm, hummade pappa med munnen full, sen såg jag honom från köksfönstret ta in på stigen där nere vid skylten. Mamma och pappa pratade vidare. Jag tyckte det lät obehagligt och hoppades att han inte skulle komma tillbaka.

Dagen efter hade jag lekt hos en kompis efter skolan och kom hem lite senare. Det var mörkt när jag gick från bussen och jag snabbade på stegen. Jag tyckte inte om att gatulamporna lämnade partier av mörker mellan sig, mörker där vad som helst kunde gömma sig. Jag närmade mig hemmet då jag fick syn på ett annat ljus. Ett varmt flackande sken en bra bit in i skogen. Någon hade tänt en eld bland träden. Jag stannade upp och spejade med hjärtat i halsgropen. Det var ganska långt bort från där jag stod och ingen människa syntes till. Jag svalde hårt och snabbade mig hem. Det är säkert mannen som kört vilse tänkte jag.

Ett antal år senare var jag med om en händelse som skiljer sig lite från vad jag hittills har berättat, men jag kan inte låta bli att koppla den samman till allt det här. Det var under gymnasietiden, något år innan mamma och pappa separerade. Jag bodde fortfarande hemma, men spenderade mindre och mindre tid i föräldrahemmet. Mina fantasivärldar hade krympt och lämnat plats för mer sociala aktiviteter. Alkohol, cigaretter och hemmafester hade i hemlighet gjort entré i mitt liv och hade mycket starkare dragningskraft än kottar, tallbarr och skogsgläntor. Detta var en fredag och jag hade varit hemma hos en kompis vars föräldrar var borta över helgen. Det hade funnits folköl och pizza men även sprit, vilket jag inte hade någon erfarenhet av.

Som man kan gissa blev jag alldeles för full och spydde på toaletten. Det var första gången jag kräktes av alkohol och jag minns hur jag skämdes medan jag krampaktigt kramade toaringen. När jag hade fått ur mig allt satt jag på toalocket och försökte få världen att sluta snurra. Jag beslutade mig för att lämna festen och ta mig hem, även om jag hade sagt att jag skulle sova över till mina föräldrar. De skulle ändå sova när jag kom hem så de skulle aldrig behöva få reda på någonting, tänkte jag. När jag var på benen igen smög jag ut i hallen och krånglade på mig skorna. Jag sticker, ropade jag, och gick innan jag fick något svar. Det var ingen lång promenad hem, högst tjugo minuter. Jag minns att kvällen var sval och att det var skönt att andas frisk luft. Sedan minns jag inget mer.

När jag vaknade nästa dag var det förmiddag och jag låg i min säng. Min högra axel ömmade och jag kände mig desorienterad. Jag hörde någon städa ute i vardagsrummet. Jag försökte minnas gårdagen, men efter att jag hade lämnat festen var det bara blankt. Inget minne av att jag kom hem. Inget minne av att jag gick och la mig. Fan, tänkte jag, jag måste ha varit skitfull. Ångesten över att träffa mamma och pappa och behöva stå till svars för nattens tillstånd kom över mig, men samtidigt hade en avgrundsdjup hunger och törst infunnit sig, så snart beslutade jag mig för att gå ut och äta frukost. Jag drog på mig ett par rena byxor och öppnade min dörr. Det var mamma som var hemma. Oh! ropade hon och vände sig om, vad du skräms! Jag trodde att du sov borta.

Nä, jag kom hem sent, mumlade jag, och den liten segern i att jag hade tagit mig in obemärkt slipade ner den värsta ångesten. Jag tar lite frukost… Gör det du, ropade mamma som just slagit på dammsugaren och inte verkade ha uppfattat mitt tillstånd. Efter att ha ätit några mackor och druckit två stora glas mjölk gick jag till badrummet för att duscha.

Jag fick syn på min axel i spegeln. Aj jävlar. Tre blodröda linjer löpte från axeln ner över överarmen. Vad fan, viskade jag och kände med vänsterhanden över området. Märkena buktade ut en aning och var liksom knottriga. Jag hade inte sett något liknande innan. Det såg inte ut som rivsår, snarare som en allergisk reaktion av något slag. Jag duschade och smorde in armen med en hudsalva. Det gjorde inte ont, bara ömmade lite i axeln som efter ett slag och huden kändes varm.

Mamma gick ut och jag hade huset för mig själv. Jag slöade i soffan och kollade på tv. Mitt dåliga mående hade lagt sig en smula och jag kunde glädja mig lite åt att ingen verkade ha upptäck vilket vrak jag hade varit kvällen innan.

På eftermiddagen ringde det på dörren. Jag spanade ut från fönstret vid soffan och såg att det var en granne med sin hund. Gubben hette Bo och bodde en bit längre upp på vår gata. Hej, sa jag när jag öppnade. Du har visst tappat den här, sa han och räckte fram min plånbok. Oj, sa jag och tog emot den, det hade jag inte ens märkt. Tack! Bo såg finurlig ut. Det var hon som hittade den, sa gubben och ryckte lätt i kopplet. Uppe i skogen vid den gamla elstationen. Låg den i skogen? sa jag och försökte verka oberörd. Ja, du är ju där en del, sa Bo och log. Aa, svarade jag, upptagen med att försöka få gårdagen att stämma ihop. Så vitt jag visste hade jag inte varit i skogsgläntan på i alla fall ett år.

Senare samma kväll fick jag feber. Jag låg till sängs i fyra dagar och på den femte dagen försvann febern lika snabbt som den hade kommit. Då hade även de röda märkena på min arm bleknat och försvunnit.

Dessa olika händelser har jag hela mitt liv uppfattat som visserligen delvis för mig oförklarliga, men inte på något sätt övernaturliga och verkligen inte sammankopplade.

Men som jag tidigare skrev så har två senare incidenter fått mig att ifrågasätta den uppfattningen. Som jag berättade bor jag och min familj idag i närheten av ett flygfält. Det är ingen väldig flygtrafik som går hit, men den som är, är ganska regelbunden. Det är inga plan som landar eller lyfter på natten och den sista landningen sker alltid tio i åtta på kvällen. Då och då lyfter ett privatplan, men det hör till ovanligheterna.

Efter att ha bott här i ett antal år har jag alltså lärt mig på ett ungefär när på dygnet man hör flygplanen. Det dånar i hela grannskapet, så det är svårt att undgå. Sedan någon gång i mars i år har dock en förändring skett. Jag lade märke till det första gången en kväll när jag nattade min son. Det var motorbuller senare än vanligt, närmare bestämt klockan tio på kvällen. Det i sig var ingen stor sak, men när jag någon kväll senare återigen hörde motorer vid samma tid blev jag nyfiken. Följande kväll satt jag i köket och lyssnade. Bullret hördes och jag gick in på hemsidan för flygtrafik för att se vad det var för ny rutt som schemalagts så här sent. Men på den live-uppdaterade kartan över all flygtrafik syntes ingenting vid vår flygplats. Det var märkligt, då även privatplan och polishelikoptrar i regel visas där. Jag bestämde mig för att nästa kväll ta en promenad till landningsbanan och se om jag kunde få en skymt av landningen.

Sagt och gjort, tio i tio kvällen därpå var jag på plats utanför de höga staketen som omgärdar flygplatsen och snart hörde jag motorbuller. Där, precis vid landningsbanan, kunde jag höra vad det rörde sig om för farkost innan jag såg den. Det var en helikopter som var på ingång och snart syntes den. I en vid båge sjönk den sakta mot marken och i strålkastarljuset från landningsbanan såg jag samma matta och svarta helikopter med tre vita streck på sidan som jag så tydligt minns från min barndom. Minnet från helikoptern jag sett som liten tycktes mig fotografiskt medan rotorbladen saktade ner och oljudet avtog. Dörren drogs upp och två personer tog sig ut. De gick sida vid sida mot en välvd byggnad längre bort på flygfältet. Själv gick jag tillbaka hem utan att veta vad jag skulle göra med denna märkliga information.

Två veckor senare inträffade den hittills märkligaste händelsen, som har fått mig att fundera över allt detta. Det var en solig förmiddag och Lina, min fru, hade tagit Ossian i vagnen och gått till affären som ligger någon kilometer bort. Jag stod i köket och lastade ren disk ur diskmaskinen när jag genom köksfönstret såg en bil stannade på vägen utanför. Det händer inte så ofta att vi ser okända bilar här då vår gata inte är en genomfart, utan går i en cirkel tillbaka till den större vägen. Vårt område ser ut så, ögla efter ögla ligger gatorna med sina nästan identiska villor som pärlband. Därför stannade jag upp med plockandet och lutade mig framåt för att se vad som stod på. Jag hann just se ryggen och bakhuvudet på en skallig man innan han svängde runt kröken till husets framsida. Några sekunder senare ringde det på dörren. Jag stod tvekande i ett ögonblick, sedan ställde jag ned tallrikarna jag höll i och gick mot hallen. Klockan plingade igen och jag mumlade ett “Kommer” halvhögt, mest till mig själv.

Mannen såg ut som vilken tråkig kontorsråtta som helst, blek och någonstans strax över fyrtio. Han hade en mörk vindjacka och mörka byxor, nästan helt kalt huvud och ett par trötta, gråblå ögon som inte mötte min blick. Jag hälsade i frågande ton, men istället för en hälsning tillbaka från mannen sänktes ett par tunna ögonbryn och mannen verkade leta efter orden.

Vi är i en tid av förändringar, började mannen trevande, där det som har varit våra angelägenheter inte längre endast är våra…

Vad är nu detta, tänkte jag.

Det finns numera främmande intressen i vissa specifika områden, fortsatte han, områden som tidigare låg under endast vår observation. Han talade långsamt som om han läste texten innantill och höll alltjämt blicken sänkt. Jag försökte formulera något att säga, men mannen fortsatte innan jag hann öppna munnen.

Med skäl av den nationella säkerheten förbehåller vi oss nu rätten att köpa ut individer från de berörda ägorna.

Ursäkta, men vilka är ni? fick jag ur mig; en av de otaliga frågorna som susade i mitt huvud.

Istället för att svara räckte mannen över ett kuvert och sa: Kan ni intyga att dessa uppgifter är korrekta?

I kuvertet fanns en kopia av mitt pass, ett dokument med mina bankuppgifter samt en kopia på ägarbeviset för pappas tomt. Ni äger tomten, inte sant? sa mannen och tillade, Er syster underrättas i detta nu. Jag bläddrade i papprena och kände pulsen i tinningarna.

Vad är det här om? sa jag, nu en smula upprörd, och räckte tillbaka kuvertet, men mannen gjorde ingen ansats för att ta emot det.

Vi har värderat marken och fastigheten, fortsatte mannen torrt, och i loppet av nästa vecka har ni det femdubbla beloppet på ert konto. Er syster kommer att behandlas likadant. Köpet innefattar alla byggnader, markområden och bohag som hör till platsen. Vi har redan bytt lås på dörrar och fyllt i alla nödvändiga handlingar. Ni kan kassera era gamla nycklar och glömma att fastigheten någonsin har funnits. Det finns ingenstans ni kan vända er för frågor eller klagomål i ärendet. Detta är ett beslut som redan är fattat. Är det förstått?

Utan att invänta mitt svar vände mannen och började gå tillbaka mot sin bil. Jag gick in, omtumlad av det märkliga mötet. I köket blev jag stående vid diskbänken och försökte samla mig. Bilen stod kvar där utanför staketet. Genom de tonade rutorna såg jag siluetten av någon i förarsätet. Något med mannen hade förändrats, men innan jag begrep vad det var öppnades ytterdörren och Lina var tillbaka från affären.

Mötte du någon? ropade jag från köket.

Det stod en gubbe här utanför, svarade hon och kom in med en papperskasse. Han satte sig i en bil som stod på trottoaren, hurså? Var det någon du kände?

Lina ställde ner kassen och öppnade kylskåpet. Jag slängde en blick ut genom fönstret. Bilen var borta.

Hur såg han ut? frågade jag. Medelålders, svarade Lina, vanlig sportjacka, brunt hår och solglasögon.

En vecka senare ringde banken upp. Ett åttasiffrigt belopp hade förts över till mitt konto och avsändaren var dold. De ville veta om jag kände till var pengarna kom ifrån. Jag svarade att jag hade sålt en fastighet. Det var ju sant.

Här om dagen tog jag bilen och körde ut till mitt föräldrahem. Tomten var en byggarbetsplats. Huset var jämnat med marken och skogsmaskiner avverkade träden på området. Jag vände bilen på vändplanen och körde hem igen. Vad de ska göra med platsen vet jag inte och jag har egentligen ingen lust att ta reda på det. Det jag vet är att vi lever i en tid av förändringar och att i sådana tider kan dåtiden plötsligt visa sig vara en annan än vi tidigare trott.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en berättelse från en anonym lyssnare och uppläst av Michael Forsberg, som fått låna ut sitt namn till den här veckans avsnitt. För nog lever vi i en tid av förändringar. Och nog försöker vi, allt vi kan, under sådana perioder söka någon sorts förutsägelser i vår omvärld, bara för att en osäker och svårtolkad fingervisning alltid är bättre än ingenting.

Så har det alltid varit. Förr i tiden talade man om järtecken. När anomalier inträffade på jorden eller syntes i skyn tog man notis, och försökte förstå sig på det. Under andra hälften av 1500-talet började en kyrkoherde på Vikbolandet i Östergötland, en Joen Petri Klint, samla på dem. 1562 regnade det till exempel blod över Söderköping, enligt Klint. Det tolkades som ett förebud om död, och mycket riktigt brände danskarna ner staden vid samma datum ett par år senare. Och 1585 regnade det svavel över Stockholm, så illa att invånarna får sina kläder svedda. Gud var förbannad på staden, hette det. När en missbildad gris föds på Södermalm i Stockholm, med ett tredje öga i pannan och en snabel som stack ut från pannan, förstår han det direkt: det förebådar ett påvligt sändebuds besök i huvudstaden.

Klint var en manisk skribent, oavbrutet klottrande i den gamla bibel som än idag finns bevarad i hans kyrka, och alla de järtecken han noterade i sin samtid och vilka händelser han tyckte att de förebådade skrev han ner på 400 oordnade sidor. Dessa sidor satte sig sedan Sofia Gustafsson, historiker och lektor vid Linköpings universitet, ner och försökte ordna upp och förstå sig på. Resultatet blev boken “Järtecken”, som Gustafsson gav ut 2018.

Det är en inblick i en tid som helt saknar andra pålitliga framtidsspaningar än de religiösa, och som därför – eftersom människan är en osäker och rädd varelse – hela tiden tolkar in det allra mesta möjliga i vad som helst. Vi har väl inte blivit så mycket bättre idag, vi som tror på konspirationsteorier och fördömer hela folkgrupper på grund av vad enskilda individer gör, men kanske har vi ändå lämnat det mest halsbrytande bakom oss. 1592, när Vadstenaborna ser en brushake, en fågel, som spärrat upp sina halsfjädrar tycker Klint att Gud på det sättet tydligt gett uttryck för sitt ogillande av den samtida trenden att bära stora, vida kragar. Visst, kanske har du sett en fågel vars tunna, skakande svarta ben fått dig att tänka på skinny jeans-bärande hipsters, men antagligen såg du det inte som ett sändebud från Gud.

Å andra sidan – vad har vi mer på jorden att göra, än att försöka förstå dess obegripligheter? Vad ska vi göra av alla dessa historier, om inte försöka lära av dem? För kanske var de alltid sanna, och slår en dag tillbaka mot oss själva. Kanske borde vi bli mer vidskepliga.

Med det vill jag lämna över ordet till avsnittets andra anonyma lyssnare, som har en historia att berätta om tro och tradition, och urgamla synder som ger eko än idag. Vi ska få höra historien om Potta Långhaka, uppläst av Ludvig Josephson.

Nyligen dog min farfar, och allt började när jag röjde upp i hans dödsbo. Ett hus där jag vuxit upp, och som i alla år varit den trygga punkten i mitt liv. Fram till att jag skapade min egen trygga punkt. Tillsammans med min fru, Jonna.

Hon och min svåger Marcus hade varit otroliga under sorgeprocessen. Det är en svår balans att bemästra, den mellan att tröstande lyssna till gamla anekdoter om urtvättade flanellskjortor till att stöttande förklara att samma skjortor kanske borde förpassas till återvinningsstationen, men Jonna hade den förmågan. Hon hade varit min stöttepelare och stödjande punkt i livet. Tålmodigt hade hon tröstat, skrattat och gråtit tillsammans med mig i mina historier om min älskade farfar.

Jag föddes i Malmö i början av 1980-talet. Mina biologiska föräldrar var aldrig lämpade att ta hand om en bebis, än mindre att uppfostra en liten pojke. Efter en kort tid på ett familjehem gjordes en överenskommelse om att jag skulle växa upp hos mina farföräldrar i Jonstorp utanför Höganäs. Det kommer jag för alltid vara tacksam för. En kort tid efter att jag kommit till Jonstorp omkom mina föräldrar i en bilolycka, och jag har i ärlighetens namn inte lagt ner speciellt mycket tid under mitt vuxna liv på att förstå vilka de var.

Det hade inte behövts. Min uppväxt på Kullahalvön hade varit fantastisk. På somrarna cyklade vi till någon av de otaliga stränderna runt Farhult, eller tog bussen in till Höganäs. På vintrarna spelade vi ishockey i Rögle. Jag och några grabbar hade en hemlig klubb som vi kallade “Dödskallegänget” efter den otroligt populära filmen The Goonies. Med Dödskallegänget i och runt det här huset hade jag skapat alla mina bästa barndomsminnen.

Snart skulle farfars hus säljas, och jag visste att ett långt kapitel i mitt liv nu var avslutat. Jag gick runt i det tomma huset för mig själv och sörjde och mindes, och till slut fann jag mig själv uppe på vinden där det fanns en låda kvar att ta hand om. Jag hade lagt märke till den tidigare, när vi städade där uppe, och eftersom den var märkt med mitt namn hade jag bett Jonna och Marcus att låta den vara. Jag hade aldrig sett den förut, troligen för att min farfars vind under hela min livstid varit så belamrad med allehanda prylar, möbler och gamla tavlor, huller om buller, och ville vara ensam när jag öppnade den.

Det var en gammal flyttkartong, stor nog att rymma vad som helst, men till min förvåning fanns däri på botten endast ett mindre paket. Det var väl förslutet i något som liknade vaxat tyg, som om farfar velat förhindra att det som fanns inuti inte skulle komma till skada eller bli förpassat till mat för mal eller råttor. Jag plockade upp byltet, vägde det i min hand och packade upp det. Inuti fann jag ytterligare fem paket i samma vaxade tyg.

De visade sig rymma fem stycken mindre böcker. När jag öppnade det första häpnade jag. Av omslaget att döma var boken urgammal. Mycket försiktigt slog jag upp den, och på första sidan stod det ”Hantering af oväsendet 1925”. underskrivet Karl-Magnus Nilsson. Det var min gammelfarfars namn, det visste jag, men rubriken kände jag inte igen. Åtminstone inte just då. Jag öppnade upp en av de andra böckerna, och den – daterad 1825 – hade namnteckningen Daniel Nilsson. En ännu äldre anfader? Även här stod det med snirkliga bokstäver om en “hantering” på första sidan, närmare bestämt: ”Nedteckning af hantering af rabalderet medelst järn och ek.”

Även de tre andra böckerna hade liknande titlar, och var och en var daterad hundra år tidigare än den förra, ända tillbaka till 1525. Jag stod som ett frågetecken. Ju äldre böckerna var, desto mer svårlästa, och de två äldsta var skrivna med en sådan handstil och språk att det gick över min förmåga att förstå dem. Jag packade försiktigt in böckerna igen i sina vaxtyger och lade ned dem i lådan igen. De var av allt att döma min farfars sista gåva till mig och jag måste få hjälp med att tyda texterna. En av mina vänner, Johan, doktorerade i språkforskning på Lunds universitet och han skulle nog kunna hjälpa mig.

Resten av eftermiddagen och kvällen spenderade jag med Jonna och Marcus. Det var skönt att skingra tankarna och prata om något annat än min farfar eller hans hus som nu ekade tomt.

På kvällen, när jag låg och slötittade på teve, slogs jag av en tanke. Ett “oväsende” i trakten, som hanterades med “järn och ek”. Jag kände ju igen det. Det var något vi i Dödskallegänget hade snackat om i alla år. Att hitta ekpålen. Den som hade använts för att fjättra Potta Långhaka till sin grav.

I trakten kring Jonstorp fanns en gammal legend, en sorts vandringssägen, om en ond kvinna vid namn Potta Långhaka. Hon skulle ha levt för länge sedan, född i östra Europa där hennes rika familj ägt gården Pottenburg eller möjligen Pottenberg, och sedan kommen till Skåne för att giftas bort enligt vad jag hört. Redan under sin livstid skulle Potta ha varit föraktad och avskydd, vid flera tillfällen anklagad för att ha varit i lag med Satan själv. Hon blev aldrig dömd som häxa, men i bygden var domen redan avkunnad folket emellan. När Potta väl dog skulle hon inte ha fått någon ro i sin grav. Hon hade hemsökt byarna i området, och skrämt ihjäl både människor och boskap.

I byn enades man om en sista, drastisk åtgärd. Man grävde upp Pottas lik, som i dagsljus tedde sig lika friskt som vore hon nyligen nedlagt i graven. Man transporterade kistan från gravplatsen ut till ett litet kärr ett kort stycke därifrån. På vägen dit tyckte männen sig höra ett lågt mumlande och hesa skratt inifrån kistan på likvagnen. Man stannade till, tog ned kistan och tittade i den, och till deras fasa såg de att där, uti den öppna kistan, låg Pottas lik och hånstirrade på dem. Kvickt lades två liar i kors över henne, vilket tvingade ett fruktansvärt vrål av smärta och ilska ur den döda kroppen.

Väl framme vid kärret lades kistan i vattnet, och hål slogs i botten så att den kunde sjunka. Sedan drevs ekpålar genom hennes kropp, och efterhand som kistan sjönk klubbades pålarna djupt ner i dyn för att en gång för alla nagla fast henne i det kalla, mörka vattnet. När luftbubblorna slutat komma upp till ytan lämnade männen kärret. Sedan den dagen kom åter lugnet över byarna och folket kunde andas ut. Men det berättades att hon ständigt försökte ta sig upp igen, något jag fick gåshud av att tänka på. Jag såg framför mig hur den gamla häxan, skitig och jordig, glupskt tuggade sig genom jorden.

Bland oss barn fanns det flera versioner av vad som skulle ha blivit av Potta Långhakas sista viloplats. Oftast hette det att man i många år därefter ännu kunde se en av ekpålarna sticka upp i det som en gång varit ett kärr, och som med tiden krympt till en grund, gyttjig pöl. En vinter för länge sedan hade barnen i bygden, enligt vad vi fick höra, kommit på idén att binda ett rep runt ekpålen och i andra änden knyta fast en slängkälke. De knuffade varandra så att kälken körde runt ekpålen som axel, och kom upp i hög fart. Då, mitt i allt stoj och stim, skulle en gurglande och nästan kvävd röst ha hörts från djupet.

”Vicka på barn, vicka på så kommer gamla Potta fram igen.”

Panikslagna hade barnen rusat därifrån, och sen den dagen var det ingen som närmade sig det gamla kärret igen. Det grodde igen helt och hållet, och om ekpålen ännu stack upp ur jorden var det ingen som visste var den fanns. Det retade vår nyfikenhet i Dödskallegänget. Med jämna mellanrum drog vi ut i skog och mark och sökte planlöst, men vi lyckades aldrig hitta något. Sägnen förblev sägen.

Tills nu, då kanske. ”Nedteckning af hantering af rabalderet medelst järn och ek.” Kunde böckerna på farfars vind ha någon koppling till Potta Långhaka? Jag blev ännu mer otålig och kunde knappt sova den natten.

Dagen därpå var en måndag, och efter jobbet fick jag möjlighet att hälsa på min vän Johan. Jag hade tagit med mig de tre äldsta böckerna, förklarat varifrån de kom och varför de var viktiga för mig, och vi satt nu tillsammans böjda över dem för att försöka tyda deras innehåll.

“Jag är helt säker på att dessa två är skrivna på danska”, sade Johan och pekade på skriften i den äldsta boken.

“Du vet ju att Skåne tillhörde Danmark fram till mitten av 1600-talet, och är denna skriven 1525 och den här 1625 är det alltså inte så konstigt.”

Han kisade när han studerade texten.

“Jag kommer att kunna tolka dem, men det kommer kräva lite arbete. Jag behöver göra lite efterforskning, och kommer med all säkerhet också att behöva fråga en kollega som är expert på området. Men tids nog så jag tror säkert att du ska få klarhet i det här.”

Följande veckor blev ganska hektiska och jag var bortrest i längre perioder. De två böcker jag hade kvar i min ägo tyckte jag var för bräckliga och viktiga för att kuska omkring med, men jag kunde genom olika gamla hembygdsföreningstidningar och -sajter sätta mig in lite mer i den av allt att döma verkliga historien bakom Potta Långhaka.

Sägenmaterialet är rikt. Det beskrivs i flera uppteckningar att Skånes mest illasinnade och ondskefulla häxa en gång bands med stål, lästes fast med bibelverser, med spetsade ekstavar drivna genom huvud och hjärta pålades ner och sänktes i mossen vid tresockengränsen mellan Kattarp, Jonstorp och Wäsby sydväst om byn Potte-Mjöhult. Invid hennes grav restes också en sten, som på kartor från 1750-talet kallas ”Pottes sten”.

Det finns också många berättelser om hur elak denna häxa hade varit i livet. Hennes gård skulle ha växt och frodats trots att hennes make dött, och det hade lett till spekulationer om samröre med onda krafter. Korna gav mjölk och åkrarna vete genom Hin håles försorg. Gårdstomtar – eller “goa-nissar”, som de kallades – och lösdrivande folk, främmande utlänningar, tog hon i anställning. Sedan blev gissningarna vildare.

Onda andar skulle hon hålla fångna i spiritusskrin, och sågs det inte ett blått sken kring gården under skärtorsdagarna? Hade inte grannen sett henne springa baklänges, spritt naken, runt kyrkan i Farhult, och sedan blåsa in all slags orenhet genom nyckelhålet i kyrkporten? Inte en tråd bar hon på kroppen, men en potta hade hon trätt över sitt svarta huvud.

Sanningen bakom berättelserna gick att skönja i kyrkböcker och i handlingar jag fick ut från Riksarkivet i Lund. Pottas dopnamn var troligtvis Anna Lavesmora. I efterhand kunde jag läsa mellan raderna och pussla ihop en bakgrundshistoria som kunde förklara varför hon blivit så hatad. Hon kunde ha varit andra eller tredje generationens invandrare av så kallad ”tattarsläkt”, ett nedsättande namn på en folkgrupp från sydöstra Eurasien. Kanske hade hennes ättlingar överlevt något av de otaliga skeppsbrotten utanför Jonstorp eller Farhult.

Hon beskrevs som lätt mörkhyad med långt svart hår och ett vackert, lätt exotiskt utseende, och trots att hon hade fötts på en gård i det på den tiden omfattande skogsområde som sträckte sig ner över Rögle i utkanten av Wäsby verkade hon betraktas som en främling, en utböling.

Anna hade tidigt blivit änka då hennes make dött i sjukdom, men drivit vidare gården själv. Det hade gått bra, och avundsjukan i bygden hade växt med ryktesspridning som följd. Trots häxprocesser som pågick i Danmark vid denna tidpunkt tycks Anna ha kommit undan de fanatiska kyrkdomstolarna, men åren av mobbing och hån märkte henne i själen. Hon tycks med tiden ha blivit mer bitter och inåtvänd. Med allt större frenesi tog hon sig an sin enda livsuppgift – att fullända gården. Förväntningarna på effektivitet och avkastning växte. Hon började kräva alltmer av sina pigor och drängar och unnade dem allt mindre. Under hennes sista år verkar hon ha varit fräsande arg på allt och alla, men också uppenbart sorgsen och ensam.

När hon väl dog kan mycket väl ett dåligt samvete ha vuxit fram i bygden, och följaktligen en nästan panisk rädsla för att en dag kanske bli bestraffade för allt det onda de tillfogat Anna under så lång tid. Nästan hela sägenfloran bygger på hur det skuldmedvetna folket i trakten, med alla till buds stående medel, försöker att försvara sig mot hennes hämnande vålnad. Det var således som spöke Potta Långhaka vann riktig ryktbarhet, när hon efter sin död återvände till sin gård och, sånär som på en dräng, tog livet av hela gårdsfolket.

En kväll när jag satt i ett hotellrum och läste dessa gamla spökhistorier ringde Johan upp med goda nyheter. De hade färdigställt en förenklad översättning av de tre äldsta böckerna.

”Det är en ganska intressant samling måste jag säga”, sade Johan.

“Det verkar vara någon form av nedteckning för hur man skall bli kvitt oknytt och annat övernaturligt. Sådant som man trodde på förr, runt om i det svenska bondesamhället. Du kommer säkert att gilla det. Språket var ju som sagt äldre nydanska så ordföljder och ordval är kanske inte som du är van vid att läsa, men det går att förstå.”

Jag anade vad det skulle finnas i böckerna, öppnade mejlprogrammet på datorn och såg mejlet från Johan droppa in. Där hittade jag en mapp med tre textfiler, en för varje bok. Jag valde att börja med den äldsta.

Pottemjöhult anno 1525, Nedtecknat af Karl Johan Nilsson.

För vidarekommande generationers vetskap. Gud hjälpe deras arma själar om satan åter sänder sin pest öfver bygden.

Hon äro nu medels järn inbunden och uti vatten nedlagd, men likväl än i livet. Tvenne ekstakar äro drivna genom hennes kött, men ack, döden tyckes ej vilja mottaga häxkonan uti sin mörka evinerlighet. Trenne gånger gick hon hos Mats och tog hans lamm, tvenne gånger gick hon hos Mats far Johan. Honom tog hon med sig och vi fick ur hennes grav draga hans svärtade lik. Trenne gånger gick hon hos prästen som med guds kropp och blod sökte driva henne åstad. Hans son tog hon och af pojken återfinnes allena han vänstra hand. Således afkunnades att fyra män från bygden skulle uppgräfva hennes lik från utanför kyrkbacken då hon ej tillåtits att vila i guds vigda jord, och så i stället försätta henne uti vattugrav.

Jag, Mats och Ivars söner gingo åstad mot grafven och mot aftonen var hon åter satt oven jord. Kistlocket var ej fastgjort och varpå det afvlyftes såg vi hennes uppsyn, ful och grinande var den att se.

Efter att kistan lagts uppå likvagnen gingo vi åstad mot kärret bak fäladen dit folk sällan gingo. Dock blefvo resan ej bekväm då kärringen uti sin kista skrek och svor åt oss och medels sin svarta trut utdelade satans ordval vilka jag ej vilja återgifva i text. Vi var till döden förskräckta, men gingo likväl vidare. När vi framkommit till kärret lyftes kistan af och under tystnad förseglades hennes kropp uti kistan medels järnband vilka förberets af smeden. Vi arbetade under stor möda då solljuset började leta sig nedåt, och vi visste att efter mörkrets inbrott skulle hon åter vandra. Innan kistan lades uti vattnet drevs med stor möda tvenne ekpålar genom hennes kropp och hufvud varpå hon uttalde med svårtytt tal ”åter skall jag gå, åter skall jag stå, tusen äro de år jag vandrat, åter skall jag gå”.

Detta var det sista som hördes innan kistan uti det mörka vattnet sjönk. Invid kärret, i vardera väderstrecket restes fyra pålar för att för evigt utmärka detta sigil.

Jag stirrade på texten. Allt som berättats i de gamla sägnerna tycktes bekräftas där, av någon som själv var med om det. Det slog undan benen på hela min tolkning av händelseförloppet, som en sexistisk mytflora om en alltför självständig kvinna. För här beskrevs ju ondska, rätt upp och ned. Klockan uppe till höger på laptopens skärm visade elva och mörkret hade lagt sig utanför fönstret, men trots att jag skulle upp tidigt morgonen därpå kunde jag inte låta bli att läsa även i nästa bok.

Pottemjöhult anno 1625, nedtecknat af Lars-Johan Nilsson

Så gick hon igen. Eva från Farhult var det som först larmade om hennes närvaro. Hon hade varit vid klappstenen för att tvätta och efter mörkrets inbrott skyndat sig åter hemåt. Då hade hon inne ifrån en närliggande dunge hört ett fasligt liv varpå ett af jonen från Karlssons gård kommit haltande. Blek var han, likväl som håret hans vilket hade blivit vitt av fasa och till döden sårad föll han till marken. Det enda han kunnat framstamma var ”hon skred över fäladen”. Följande dagar fortskred under svår ånger då flertalet uti bygden kände till vem HON var. Under fjärde natten vilken bjöd ett starkt månljus vaknade jag af att lille-Jon, vår yngsta son grät uti sin säng. Jag gingo öfver till honom och frågade vad som stod på, varpå pojken pekade mot fönstret och sade: Jag såg en så ryslig syn, far, ett ansikte så blekt och ilsket stod utanför fönstret. Snälla låt henne inte komma in till oss.

Nästkommande dag gick jag till prästen för att söka råd. Efter att jag berättat vad lille-Jon sett natten innan gick han för att hämta husförhörslängden för socknen. Efter en tid fann han till slut vad han sökte.

”Se här sade han, Anna Lavensmora. Hon gick ur tiden för ett hundra år sedan. Men jag säger dig Lars-Johan, hon var inte för denna värld ämnad. De äldre visste inte vem hon var, ej heller vart hon kom ifrån. De trodde att de satt henne i evig fjätring då de sänkte henne i kärret, men den häxan, hon har vandrat här förr, långt innan hon bar namn som vi känner. Du måste finna hennes grav och lista ut hur hon lyckats undkomma sitt fängelse.”

Eftersom tiden var knapp gick jag tillsammans med några män från grannskapet mot fäladen för att söka upp kärret där hon låg. Då det var en plats dit ingen gick, fick vi leta tills vi fann det gamla kärret. Nu var det en mindre vattensamling som återstod. Av de fyra pålarna återstod endast två då de andra ruttnat av tiden som gått.

Efter att vi samlat tillräcklig styrka för att börja gräva fann vi efter en god stund kistan. Ekpålarna som genomborrat kistan fyllde delvis fortfarande sin funktion, men genom det spruckna kistlocket kunde vi se att uti kistan var det tomt.

Vi avlägsnade kistlocket efter stor möda, och där träffade oss en sällsam syn. Uti kistväggen och vidare genom jorden löpte ett hål, just stort nog för att passa en sammanfallen kropp. Det gick en kall kår genom samtliga då insikten gick upp för oss att häxkonan hade ätit sig genom jorden för att komma till världen utanför mörkret.

Efter denna plågande insikt sattes ett drev samman uti bygden. Då tiden var knapp tvingades alla vuxna karlar delta då vi var tvungna att finna henne innan hon åter gick uti mörkret. Det var Jöns, Sörens son som fann henne. Uppe på en loge låg hon och uti hennes svarta barm låg ett litet barn. Vem den lille var blev inte för oss klart då både huvud och händer saknades på den arma lilla människan. Senare uppdagades dock att det var en liten tiggare pojke som brukade vandra uti bygden.

Ur kärringens gap hördes ett harklande hest skratt och hennes stickande små ögon följde girigt männen där de gick runt henne, men eftersom dagsljus fortfarande löpte in genom fönster och dörrar, verkade hon bunden till sin plats.

Det lilla barnet togs med svår vånda ur hennes armar och begrovs senare uti vigd jord. Efter att smeden tillkallats bands hon åter i järn och fördes mot kärret där hon åter nedlades. På inrådan av prästen och i tillägg till järnet höggs hennes huvud av innan graven fylldes. Invid graven, som en påminnelse för framtida släkten, reste vi en sten, två alnar över mark stod den.

Detta säger jag, om hon går igen efter min död. Hon kan ej vandra i solljus. Varken eld eller vatten kan hålla henne. För denna kunskap vidare, glöm den inte. Gud hjälpe oss alla om hon får återvända och vandra fritt. Jag vet ej vem hon är eller varifrån hon är kommen, ej heller vad hon kan bli. En gammal gumma jag talte med sade att hon stammar från urtiden. Glöm ej detta, om hon vandrar igen blir året då 1725. Gud hjälpe mig så att min släkt för denna kunskap vidare.

Jag satt helt rak i ryggen och läste detta, och kände plötsligt hur svettpärlor bildats i pannan trots att det var svalt i rummet. Sedan letade jag reda på en gammal tidningsartikel som jag förut hittat i KB:s digitala dagstidningsarkiv. Jag hade läst den, men inte vetat tillräckligt för att förstå den.

Det hade stått att man runt 1925 dikat ur mossarna vid Klappe sydväst om Mjöhults by, och då gjort en upptäckt. En lantbrukare hade stött på en låda av grovsågade bräder, som innehållit de mycket välbevarade kvarlevorna efter en kvinna med långt svart hår och ett behagligt utseende. Vid besiktning följande dag hade det fastslagits att kroppen med all säkerhet legat i mossen i flera hundra år, men under inverkan av luft bröts dock liket ner till något som liknade ett pulver på några få dagar och gick så förlorat att det inte hann undersökas av arkeologer eller läkare. Folket i bygden verkade ha varit förtegna om fyndet.

Vad skulle det stå i min gammelfarfars bok? Den låg hemma, långt borta från mitt hotellrum. Jag försökte sova men lyckades inte. Låg bara och vred och vände mig. Dagen därpå hade jag de möten jag rest iväg för, men frånvarande och ointresserat, och så snart jag kunde bröt jag upp. När jag kom hem igen den kvällen slog jag direkt upp den senaste boken, den som skrivits 1925 av min gammelfarfar Karl-Magnus Nilsson.

Och där läste jag vad man i bygden hela tiden hade vetat, att kroppen inte alls lösts upp i pulver, utan dagen efter att kistan tagits upp bara varit borta. Potta Långhaka hade stigit upp, fri igen, och ännu en gång utkrävt sin hämnd på bygden. En kort tid senare hade gammelfarfars bara två år gamla brorson hittats död. Kroppen hade varit nästan oigenkännligt massakrerad. Vargar hade officiellt fått skulden men i bygden hade man, enligt gammelfarfars berättelse, vetat sanningen.

Gammelfarfars text avslutades med att han avslöjade ännu något jag aldrig fått veta. Vad Pottemjöhults gård, som genom århundradena plågats av Pottas vålnad ända döden själv vred den ur hennes händer, sedermera hade kommit att kallas. Till vilka bondättlingar Potta ännu en gång skulle vilja återvända för att utkräva sin hämnd.

Det har gått två veckor nu. Jag har funderat en hel del. Varför har min farfar aldrig berättat för mig om detta? Å andra sidan, jag har inte själv berättat något för Jonna om vad som står i böckerna. Hur inviger man någon i en sådan här berättelse? Men nästa år är det 2025. 100 år sedan hon senast vandrade, om man skall tro skrifterna. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har letat efter spår av det gamla kärret, men det finns ett par problem. Under 1800-talet dikades många vattendrag ut för att lämna plats åt åkermark och under samma period genomfördes det så kallade laga skiftet då många gårdar flyttades för att vidare förbättra odlingsmöjligheterna. Med andra ord, ens om jag läser igenom de andra böckerna igen kommer jag antagligen aldrig kunna hitta Pottastenen, dit häxans kropp måste återbördas.

Igår berättade Jonna att vi ska bli föräldrar. Jag har svårt att känna någon lycka just nu. Det är helt fel tid för att ett barn ska födas till de sista ägarna till Pottemjöhults gård. Om någon därute känner till hennes viloplats, snälla, jag behöver er hjälp.

Signaturmelodi

Vi hörde “Potta Långhaka”, uppläst av Ludvig Josephson och skriven av en anonym lyssnare. Och därmed har tiderna förändrats på så vis att veckans avsnitt är slut. Men fördelen med just tiden i avsnitten av Creepypodden är att den går att spola fram och tillbaka. Så hörde du något du gillade går det alltid att återuppleva, ända fram tills nästa gång vi hörs, om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.