Avsnitt 246: Ut på tur

För sådär sju år sedan, under en livskris, beslutade jag mig för att lämna den svenska tryggheten och bege mig till Kanada. Jag hade då jobbat som lastbilschaufför i ganska många år här hemma, och kände att det var dags att prova nya jaktmarker.

Sagt och gjort, jag letade febrilt på internet efter jobbannonser och hittade snart en som verkade passande. Det var ett företag i en mindre stad, Slave Lake, där man nyligen drabbats av en större skogsbrand och nu sökte timmerbilschaufförer som kunde vara med och rensa upp under en tid. Perfekt, tänkte jag och tog kontakt med företaget. De visade intresse för mig direkt.

Så jag sade upp lägenheten och sålde bilen, och tog första bästa flyg för att börja utforska landet på andra sidan pölen.

Det tog mig ett par tre veckor att ta om lastbilskortet och bli godkänd att få köra yrkesmässigt i Kanada. Det kliade i fingrarna tills jag äntligen fick sätta igång och köra.

Min arbetsgivare var en sympatisk farbror, Rick, och hans företag var med kanadensiska mått ganska litet – ett 40-tal anställda, varav hälften var släkt med honom. Eftersom jag inte fick lön under utbildningen och mina sparpengar inte räckte tillräckligt långt för att hyra en lägenhet fick jag bo i chefens gillestuga ute på gården. Han var alltså sympatisk och generös, och därtill eld och lågor över att det kommit en svensk till företaget. Jag skulle, som han sade, visa de gamla gubbarna hur man kör på andra sidan jordklotet.

Förväntningarna var alltså höga, och jag tänkte göra vad jag kunde för att infria dem. Måndagen då jag till slut skulle få börja köra kom jag in tidigt på kontoret, och satte mig med en kopp kaffe för att planera med arbetsledaren. Vi gick igenom diverse viktregler och vad som skulle göras under denna vecka. Företaget körde med timmer och flis, sträckningar som gick långt in i den kanadensiska urskogen, och mitt första jobb blev att hämta en last timmer som drabbats av skogsbranden. Arbetsledaren önskade mig lycka till och jag gick ut på gården, där en 18-hjulars Kenworth väntade på mig.

Det var tre timmars resa till destinationen, ett stenkast enligt det här väldiga landets mått, så jag lutade mig tillbaka och njöt av att kryssa fram på den gigantiska motorvägen.

Vid tio på förmiddagen nådde jag mitt mål, stannade och klev ur, och ur en barack kom en man fram för att hälsa på mig. Vi hälsade och klättrade upp i min lastbil för att dricka en kopp kaffe och småprata. Efter sådär en kvart pekade han frågande på en liten docka jag hade hängt i backspegeln. Den liknade en voodoodocka och den hade hängt med mig som en sorts maskot ända sedan jag började köra lastbil.

“Det är min ‘lucky charm’”, sade jag, och han flinade.

Han slängde en blick ut genom fönstret.

“Jag ska berätta en sak för dig”, sade han.
“Vadå?”
“Är du en ‘believer’?”
“Nej, inte direkt.”
“Okej”, sade han. Då hörde vi det annalkande dånet av en annan lastbil, som dök upp bakom min.
“Well, det får vänta. Nu får vi lasta dig innan det blir kö.”

Steve, som han hette, lastade min lastbil och jag satte fart mot Slave Lake Veneer, sågverket som köpt upp allt det fällda timret. Jag hann inte få fler tillfällen att prata med Steve den veckan.

När torsdagseftermiddagen kom hade jag tappat räkningen på hur många gånger jag kört av och an. Jag svängde in på parkeringen, hoppade ur, och möttes av arbetsledaren. Han undrade om jag kunde lasta själv, och jag sade att jadå, det hade jag gjort när jag körde hemma i Sverige.

“Bra”, sade han. “Då får du ta ett kvällsskift också.”

Jag tog detta som en komplimang. Och för att vara ärlig hade inte mitt sociala liv i Kanada riktigt kommit igång än, så jag kände att jag lika gärna kunde jobba.

Klockan var sju när jag kom in på timmerupplaget. Jag ställde upp ekipaget vid kranen, satte på mig ett par hörlurar och satte mig för att lasta bilen.

Efter att ha lastat färdigt hoppade jag in i lastbilen igen. Klockan var nu kvart över åtta. Jag hade hört från de andra killarna att kvällspasset var det bästa, för det var ingen som höll koll på en och man kunde göra saker helt i sin egen takt. Så jag bestämde mig för att passa på att käka innan jag satte segel mot Slave Lake igen.

Jag satte på radion, hörde att “Tears on my Pillow” med Little Anthony & the Imperials spelades, och med den på låg ljudnivå satte jag i mig ett par mackor med jordnötssmör med blaskig Mountain Dew till.

En ensam sen middag i en lastbils förarhytt är sig lik, oavsett var på jorden man avnjuter den. Jag ska erkänna att jag blev lite sentimental när jag satt där för mig själv i hytten, flera kilometer in i en nedbrunnen skog. Jag satt och funderade, och så måste jag ha slutit ögonen i något ögonblick, för det nästa jag vet är att jag tvärvaknade och det var kolsvart utomhus.

Klockan var plötsligt tjugo i tolv, och jag muttrade en nyvaken svordom. Och när jag sedan vred om tändningen hände ingenting. Jag försökte igen, men lastbilen gav inte ifrån sig ett enda livstecken.

Pinsamt. Jag fick ringa arbetsledaren och erkänna att jag råkat somna med tändningen på och att batteriet laddat ur. Som om det inte räckte pep mobiltelefonen till när jag pratade med honom – batterivarningen. Bara tio procent kvar.

Arbetsledaren var förstående, för lasset var redan försenat och det spelade ingen roll om det kom vid tre eller sex på morgonen. Han lovade att skicka ut hjälp så snart han kunde, men det skulle ta en stund. Kanske flera timmar.

“Gå och lägg dig du”, sade han. “Du hör om någon kommer.”

“Okej”, sade jag, och vi lade på.

Så satt jag där, ensam mitt i ingenstans, utan batteri på telefonen. Men jag var sliten efter en lång vecka, klättrade bakåt i hytten och kröp ner i sängen.

Jag drog upp täcket, slöt ögonen, kände hur trött jag var. Men ändå fick jag ingen ro. Jag låg och vred och vände mig i säkert tjugo minuter. Precis när jag var på väg att somna in hörde jag en röst utanför väggen. Den lät nära, men jag kunde inte höra vad den sade. Redan någon här, tänkte jag. Klädde på mig, öppnade förardörren och gick ut, med ficklampan i handen. Helt knäpptyst.

Det måste ha varit något djur.

Tillbaka i sängen låg jag och väntade på att höra något mer. Då kunde jag kanske avgöra vilket djur det varit. Men det var knäpptyst. I en halvtimme.

Då återkom rösten. Den stegrade, maniskt babblande, som om personen kom närmare, och sedan övergick den i ett gällt skrik. Inga strålkastare hade synts i taket genom vindrutorna, så ännu var jag ensam, visste jag. Jag satte mig upp i sängen och försökte lyssna noggrant. Från vilket håll hördes rösten? Men då försvann den.

Vem är det som är där ute?

Jag sträckte mig upp och fram mot förardörren för att trycka ner låsknappen. Precis när mitt ansikte kommit upp i höjd med vindrutan såg jag någonting röra sig i mörkret utanför. Bara några centimeter bort. Jag kastade mig bakåt, drog täcket över mig och höll för öronen. Så låg jag kvar i säkert tio minuter, tills luften under täcket blivit allt för varm för att andas. När jag till slut tog händerna från öronen var det helt tyst utanför igen.

Jag har hört rådjur i skogen förut, medan jag sovit ensamma nätter i min lastbil. Jag vet att de kan låta mycket likt kvinnoskrik. Men det jag hörde innan skriket var något jag aldrig hört i skogen förut. Det var mer som ett sorl.

Klockan började närma sig halv fyra. Det hade varit tyst länge. Jag kände adrenalinet rinna av, och tröttheten återvända. Men så kom ett ljud jag först inte förstod. Jag hade aldrig hört det förut. Det knackade tre gånger i väggen i lastbilshytten. Men inte ut vid dörrarna, utan i väggen mot lasset. Någon hade klättrat upp där bak, där släpet fästs, och stod bara några decimeter bort, avskild bara med en tunn vägg.

Knackandet blev allt mer intensivt. Till slut liknade det ett mekaniskt hackande. Det kunde inte vara mänskligt.

Jag låg i fosterställning och höll andan.

Det måste ha pågått i ett par minuter, tills det abrupt blev tyst. Inte ett ljud hördes. Vem det än var som knackade så måste den stå kvar där. Men å andra sidan hade jag inte hört den kliva upp.

Jag tog ljudlöst upp telefonen och höll den framför mig. Klockan var fyra, och jag hade tre procent batteri kvar. Vad skulle arbetsledaren kunna göra om jag ringde? Vad skulle jag ens säga? Det vore dessutom med risk för att min röst skulle höras ut. Jag lade tillbaka den bredvid mig och lyssnade vidare. Vad det än var där ute så hade det inte öppnat den olåsta dörren. Nu gällde det att vara tyst.

Jag vaknade med ett ryck av en knackning. Direkt, puls i 180, tills jag hörde rastlösa steg i gruset utanför. De lät normala. Jag tittade på telefonen, och klockan visade 05.20. Långsamt kröp jag upp och tittade ut genom bilfönstret. Utanför, synlig i den första bleka morgonsolen, stod Steve, kranoperatören och tydligen även företagets fordonstekniker.

När jag öppnade dörren gjorde han stora ögon.

“Men, du är ju helt vit i ansiktet. Har det varit så kallt?”

“Nej, men det är något konstigt som rör sig här”, svarade jag

“Har djuren stört dig under natten?”, sade han och småskrattade.

“Stört!?”, utbrister jag. “Det var något som försökte fucking välta lastbilen.”

Steve tittade allvarligt på mig. Den minen hade jag inte sett honom göra på hela veckan. Sedan såg han sig omkring, och sade – lite stressat, hörde jag nu – att vi borde sparka igång min lastbil och komma härifrån. Gärna för mig, svarade jag.

Steve skulle egentligen ha varit ledig den fredagen. När vi kommit tillbaka och jag hade lossat lasten klev jag in på kontoret, och då satt han ändå kvar vid fikabordet med Rick, företagets ägare.

“Slå dig ner”, sade Rick. Jag satte mig och fick en kopp kaffe.

“Vad hände i natt?”, frågade Rick.

“Ja, jag vet inte. Det var något som sprang runt lastbilen och knackade på hytten. Jag hörde även något som lät som kvinnoröster.”

Rick och Steve bytte en snabb blick. Sedan vände sig Rick åter till mig.

“Berätta inte om det för någon, är du snäll. Jag ska förklara för dig, men det får vi ta senare. Du får ledigt idag, så pratar vi ikväll.”

Den kvällen möttes vi på en bar i stan. Jag hade vilat och duschat och kände mig någorlunda återställd. När vi satte oss ödslade Rick ingen tid på småprat.

“Vi har många vidskepliga chaufförer”, sade han.

“Okej”, svarade jag, något förvirrat.

“Har du varit ute och tittat runt där du övernattade i natt?”

“Nej”, sade jag.

“Det är en gammal avrättningsplats. Man hängde häxor där. Steve fick höra om det från en udda gubbe som bor där ute i en stuga. Han brydde sig inte, och han är inte så skrockfull. Men han vet att många av våra förare skulle kunna säga upp sig om de fick veta att sådant här händer där ute.”

Jag tittade på honom.

“Vi slutar skicka dit folk på nattkörningar. Men då måste du lova mig att inte berätta om det här. Annars har jag snart inte kvar någon som vill avverka där uppe.”

“Jag vill inte återvända dit”, svarade jag.

“Nej, du behöver inte det. Men håll detta för dig själv.”

Det gick jag med på. Och jag gjorde mina sex månader i Kanada. Men sedan flyttade jag hem igen, till trygga Sverige.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en upplevelse en anonym lyssnare haft i Kanada, där skogarna också tydligen har sina mörka historier. Den lästes av Michael Forsberg.

Den här veckan ska jag inte bli långrandig. Det var länge sedan ni fick höra en lite längre historia uppläst av Ludvig, tänkte jag, och nu är det väl nog ändå dags igen. Vi ska fortsätta på temat att ge sig iväg från sina välbekanta jaktmarker, och prova sina vingar i nya skyar. Ludvig Josephson ska läsa historien “Tidlösa tårar”, skriven av Henrik Bodin-Sköld.

Himlen var grå som stål den morgonen. Sommaren hade varit den kallaste på flera decennier och denna septemberdag var inget undantag. Bakluckan på min gamla Volvo var så belamrad med campingutrustning att den med våld slog igen först på tredje försöket. Utrustningen inklusive tält och proviant skulle räcka för två personer i fyra dagar. Det var en lott som alltid föll på mig när det var dags för den årliga resan tillsammans med min gamle barndomsvän Andreas. Jag var den som redan hade införskaffat all utrustning en gång i tiden och Andreas tyckte att det var otroligt onödigt att han skulle behöva köpa någonting eget när jag redan hade allt. Han lovade att i vanlig ordning stå för dryck, rövarhistorier och gott sällskap. Jag hade för avsikt att påminna honom om detta när vi möttes upp vid vår utsagda mötesplats.

Detta år var den ursprungliga planen att göra en roadtrip till de norska bergen. Av flera skäl var vi tvungna att senarelägga resan till efter sommaren. Med tanke på att det i september redan fanns risk för snö i de västliga bergen hade vi en plan B. En helgvandring med fiske i skogarna kring Andreas barndomshem. Hälsinglands kust blev därmed målet för vår resa just detta år. Andreas hade pratat sig varm om hur vackert det var, särskilt på hösten. Blå berg i fjärran. Mängder av älvar och åar. Granskog blandat med lövskog i brinnande färger. Jag, som spenderat mitt vuxna liv i en storstad och aldrig hade varit i den delen av landet, hade därför mycket höga förväntningar på vår resa.

Det slog mig, när jag stod lutad mot bakluckan på min bil. Andreas hade inte hört av sig ännu trots att klockan hade blivit 10 på förmiddagen. Han hade lovat att ringa när han åkte hemifrån så att vi kunde synka vår ankomst till mötesplatsen. Vi hade kommit överens om att mötas på plats i hans hemby för att inleda vandringen tillsammans. Jag åkte nämligen söderifrån och han ifrån norr. Att inte ens skicka ett meddelande var inte likt honom, och det oroade mig en aning.
Jag tog fram min mobiltelefon för att se om något hade hänt. Ingenting. Jag skickade dagens andra SMS där jag frågade hur det gick för honom.

Bilbältet skar in i kroppen när jag spände fast mig bakom ratten. Den gamla bilen var förvisso stabil som en stridsvagn. Men bekväm, det var den inte. Några försiktiga regndroppar träffade vindrutan. Prognosen hotade med kraftiga skurar närmare lunch. Bilen startade efter några symboliska hostningar och jag körde iväg i riktning mot E4:an.

Trafiken var förhållandevis gles på motorvägen. Det var trots allt en torsdag förmiddag under en helt vanlig arbetsvecka. Det var tradition. En långweekend som både Andreas och jag såg som en av årets riktiga höjdpunkter. Befriade från både jobb och familjeansvar. Fyra heliga dagar tillsammans med en god vän som var precis lika enkel och rolig som när vi umgicks i skolåldern. Det var en vänskap som bestod trots all världens föränderlighet. För mig, som nyligen separerat från ett långvarigt förhållande, var denna resa mer behövlig än någonsin.

Resan norrut gick förvånansvärt snabbt. Jag lade mil efter mil bakom mig samtidigt som det blev allt glesare mellan tätorterna längs vägen. Någonstans mellan Axmartavlan och Tönnebro passerade jag en skylt som visade vägen mot Blåkulla. Jag skrattade till i min ensamhet. Sedan mindes jag plötsligt någonting som Andreas hade berättat för mig när vi planerade vår resa i somras. Någonting om en legend han hade hört som barn. Om att det skulle finnas en kvinna som hemsökte skogarna nära hans barndomshem.

Kan det ha varit något om en häxa? Eller någon annan form av väsen? Det var någonting om en kvinna som hade dränkt sig för längesedan, så mycket vet jag.

Jag minns inte detaljerna. Andreas hade samtidigt sagt att denna legend skrämde livet ur honom som barn, och att han aldrig vågade leka i skogarna ensam. Han hade sedan skrattat högt och sagt att det var dags för revansch i vuxen ålder. Fiskevattnen i området ska nämligen vara helt fantastiska, hade han sagt. Jag kastade en blick i backspegeln och såg draget på ett hastigt inkastat fiskespö dingla i bakluckan.

När jag hade passerat Söderhamn reagerade jag på ett missljud från någonstans i bilen. Jag saktade ned, vevade ned vindrutan och lyssnade. Det gnisslande och dunkande ljudet tilltog och någonting kändes väldigt fel med bilen. En bil som var långt äldre än min bil saktade in när den körde om mig. En gammal man i bilens passagerarsäte gjorde en mycket tydlig gest och pekade mot bakdäcket på min bil. Punkteringen var ett faktum.

Efter några kilometers snigelfart lyckades jag till slut hitta en parkeringsficka. Däckbytet visade sig vara allt annat än en barnlek. Senaste gången däcken byttes hade det gjorts med maskin på verkstad, och däcken satt med andra ord fast som järnet. Det kraftiga regnet underlättade inte precis situationen. Det tog nästan två timmar innan jag kunde starta bilen och rulla iväg med ett reservdäck på bakre vänster sida. Jag hade helt glömt av att kolla telefonen. Displayen visade inga tecken på kommunikation med Andreas. Jag testade att ringa, men möttes genast av informationen att numret inte kunde nås.

De böljande landskapen längs resten av vägen hade säkert varit fantastiskt vackra om det inte hade regnat småspik. Men det gjorde det. Vid ett tillfälle var jag tvungen att sakta ned och kisa genom smattret på vindrutan för att inte köra av vägen. En knapp timme senare stannade jag till vid en bensinmack. GPS:en visade att det inte alls var långt kvar till destinationen. Bara någon mil. Jag svängde av E4:an och körde österut på en ödslig landsväg.

Genom det avtagande regnet kunde jag se sjöar och gula åkrar breda ut sig runt om mig. Därefter tornade höga tallar och granar upp sig likt en mörkgrön barrikad på båda sidor av den smala vägen. Molnen ovanför mig var mörkblå och vittnade om åska. Den själlösa kvinnorösten i GPS:en angav att destinationen var nådd om 200 meter. Jag saktade ned inför en blå skylt på höger sida vägen. “Holm” stod det med vita bokstäver.

Bilen var tvungen att köras i snigelfart på den smala väg som slingrade sig fram genom granskogen. Vägen var nämligen kantad av djupa gropar som fick bilens stötdämpare att jämra sig högt. Efter en stund öppnade skogen upp sig en aning. Jag närmade mig en liten grusparkering. Detta var vår mötesplats. Parkeringen vid Holm. Till min besvikelse var parkeringen tom. Mina suckar dränktes i regnsmattret. Jag backade in på vad jag förmodade var en omarkerad parkeringsplats och vred om nyckeln. Bilen tystnade med en rossling. Jag började undra om vi hade missförstått varandra på något vis. Eller om något hade hänt honom. Eller om hans mobiltelefon helt enkelt inte hade något batteri. Det sistnämnda var inte helt osannolikt med tanke på att Andreas var en av de slarvigaste och mest tillbakalutade människor jag kände. Att glömma telefonladdaren var nästan lika mycket tradition som själva resan.

Men då borde han verkligen ha hört av sig innan batteriet tog slut, tänkte jag.

Eftersom Andreas inte var på plats och regnet fortfarande vräkte ned, fanns ingen anledning att gå ut ur bilen. Istället beslutade jag mig för att vila ögonen en stund. Rensa tankarna litet. Andreas skulle säkert dyka upp så småningom. Ryggstödet gick bara att fälla tillbaka några snäpp på grund av all packning i baksätet. Men det räckte ändå för att jag kort därpå kunde luta mig tillbaka och känna dåsigheten skölja över mig. Sömnen fångade in mig redan efter någon minut. Och den var fylld av drömmar. Drömmarna var mörka.

Jag var omgiven av dunkla miljöer där allting omkring mig tycktes vara flytande. Böljande kulisser som ändrade form och färg. Gröna och bruna färger. Som i en mörk skog. I drömmen hade jag en stark känsla av att vara övergiven. Ändå var jag inte ensam. Någonting, eller någon, stod nära mig. Alldeles intill mig. En svart skugga. Högrest och smal. Men jag kunde inte fästa blicken på den. Vågade inte. Kunde inte.

En åskknall slet upp mig ur sömnen. Jag ryckte till och spärrade upp ögonen. Pulsen var hög. Jag såg mig om i panik. Det tog några sekunder innan jag förstod var jag befann mig. Imman på rutorna gjorde att jag inte kunde se någonting alls. Osäker på om jag drömt åsksmällen eller om det faktiskt hade hänt, tryckte jag ned dörrhandtaget. Den gamla bildörren gnisslade till. Jag höll andan. Regnet hade upphört. Utanför var skogen tyst. Undantaget ett svagt ljud av regndroppar som föll från trädkronorna. Jag satte ned foten i gruset och ställde mig bredvid bilen. Jag var ensam. Inte en levande själ i sikte. En känsla av olust började sprida sig i kroppen. En känsla av att vilja köra iväg och lämna platsen omedelbart. Samtidigt insåg jag att det var en dålig idé utifall Andreas skulle dyka upp. Jag stängde igen bildörren. Ljudet från smällen absorberades av den täta skogen runt om mig.

Med försiktiga steg gick jag bakom bilen och öppnade bakluckan. Jag tog några klunkar ur en vattenflaska och letade sedan fram en kniv som låg instuvad i en ryggsäck. “Vildmarkskniven”, som Andreas lite retsamt brukade kalla den. En gammal raritet till kniv som jag fått från min far som liten. Med ett handtag av renhorn. Jag fäste knivfodralet i skärpet och stängde luckan. När jag rundade bilen och kastade en blick nedåt, frös jag till. Reservdäcket som burit min bil de sista milen var fullständigt söndertrasat. Fälgen vilade tungt på det svarta gummit. Jag svor inom mig när jag insåg att den gropiga skogsvägen måste ha inneburit slutet för däcket.
Om jag har en riktig tur så kanske Andreas har ett reservdäck i sin bil, tänkte jag.

Kanske. Om han ens dyker upp.

Jag satte mig återigen i förarsätet och funderade en stund. Tittade på mobiltelefonens klocka. Min tupplur hade varat i ett par timmar. Tydligen hade jag varit tröttare än förväntat. Fortfarande fanns inga som helst livstecken från Andreas. Lusten att gå upp till vägen och lifta till närmaste by var oerhört frestande. Men jag kunde inte. I väntan på Andreas kände jag att jag lika gärna kunde passa på att se mig om.

Jag gick ut ur bilen och såg mig omkring. Luften var frisk och klar efter åskvädrets framfart. Så pass frisk att håren på mina armar reste sig. Jag tog på mig en långärmad tröja och började gå längs vägen.

Gruset knastrade under mina vita sneakers. Vandringskängorna hade legat alldeles för långt in i packningen för att jag skulle orka leta fram dem. Vägen sluttade nedåt och ledde mot vad som såg ut som en bro längre ned i skogen. Det slog mig att tystnaden var tryckande. Inte ens ett fågelkvitter. När jag närmade mig bron, såg jag att den var gjord helt i trä och verkade vara mycket gammal. En halvtrasig gammal skylt antydde att bron beträdes på egen risk. Jag stannade till mitt på bron och lutade mig mot räcket. Under bron flödade en svagt strömmande å. Vattnet var lågt och i åfåran stack flertalet vassa stenar upp genom ytan. Jag blickade ut i åns riktning och såg att den mynnade ut i en sjö längre fram.

Vyn var vacker. Inramad av de mörkblå åskmolnen som sakta drog sig bortåt. Med varsamma steg gick jag vidare över bron och nådde fast mark. Träden runt om mig stod täta och mörka. Uråldriga granar som sett sekler passera. Utöver mina mjuka steg mot den ännu fuktiga jorden rådde åter tystnad. Jag fortsatte att gå.

Det hade blivit sen eftermiddag och solen syntes fläckvis tränga fram bakom molnen. Den tidigare smygande känslan av att inte vara ensam där i skogen blev starkare än förut. Men trots att jag ständigt kastade blickar omkring mig syntes ingen till. Allt var stilla. Jag var övertygad om att det var en inbillning men jag kunde inte skaka av mig olustkänslan.

Med fumliga händer tog jag upp telefonen ur fickan. Ingen signal. Jag svor och undrade hur länge signalen varit borta. Tanken på att fortsätta längre in i skogen kändes idiotisk. Jag hade ingen karta tillgänglig, men var rädd för att vägen sträckte sig oändligt långt in i skogen. I samma ögonblick som jag tänkte vände om fick jag syn på någonting längre fram. Någonting rött skymtade mellan träden. Jag stannade till och gick sedan sakta framåt. Det visade sig vara en röd bil som stod parkerad med höger sida i diket. Jag gick närmare. Visst var det Andreas bil. En isande känsla strömmade genom kroppen. Bilen måste ha stått där ett tag insåg jag då.
I vart fall sedan innan jag kom, annars borde jag ha hört den.

Jag lutade mig mot en av fönsterrutorna och kikade in. Baksätet var fyllt med diverse bråte. Tomma PET-flaskor. Kläder. Plastpåsar. CD-skivor. Och en platta starköl. Till min förvåning såg jag av att bilnycklarna fortfarande satt i tändlåset. Jag fick inte ihop det i mitt huvud. Någonting kändes väldigt fel.

Varför hade Andreas kört sin bil hela vägen hit, och varför hade han lämnat bilen i all hast?

Jag fyllde lungorna med luft och ropade på honom så högt jag kunde. Ropet försvann snabbt i den täta vegetationen. Inget svar. Jag ropade igen. Inte ens en skrämd fågel. Ingenting. Jag stod rådvill i några minuter. Sedan började jag jogga tillbaka i den riktning jag kom ifrån.
Svetten lackade trots den svala luften. Tankarna stormade i huvudet medan jag tog mig tillbaka till bilen. Först när jag var tillbaka i förarsätet kastade jag ett öga på min telefon. Ett missat samtal. Det var från Sanna, Andreas flickvän. Med andan fortfarande i halsen ringde jag upp henne.

Sanna undrade varför Andreas inte svarade i sin telefon. Jag hann bara börja förklara situationen innan hon avbröt mig. Hon var mycket upprörd och förklarade att Andreas hade varit borta när hon vaknade samma morgon. Utan att jag fick en syl i vädret, bad hon mig att leta rätt på honom och skälla ut honom efter noter. Sedan lade hon på utan att säga hejdå. Jag kliade mig i huvudet och satt så en lång stund, apatiskt stirrande ut mot den tjocka skogen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Förvisso hade jag en telefon att ringa polisen eller någon annan med. Men jag ville inte orsaka ett alltför stort uppbåd utan att i alla fall försöka hitta honom själv. Det kunde ju faktiskt vara så att Andreas bara hade fått för sig att genomföra någon sorts storslagen blåsning.

Om allt detta bara är någon sorts absurt skojande så kommer jag aldrig förlåta honom, tänkte jag medan jag rotade runt bland packningen i bakluckan.

I alla fall inte de närmaste tio åren.

Jag packade med mig en ryggsäck med ett ombyte, lite mat och en ficklampa. Sedan gick jag återigen ned mot den gamla bron.

Det hade börjat skymma. Temperaturen sjönk från sval till nästintill kylig. Vinden tilltog och den tidigare tystnaden förbyttes mot ett svagt gnisslande från träden. Vägen till Andreas bil kändes längre den gången. Kanske var det för att jag inte ville komma fram. Känslan av olust ville inte försvinna.

Jag tog mig till bilen, öppnade passagerardörren och lutade mig in. När jag plockade ut nycklarna fick jag se en mobiltelefon ligga på ett fack mellan sätena. Displayen var död och batterierna bevisligen urladdade. Jag lät telefonen ligga. Sedan låste jag bilen, stoppade nycklarna i fickan och såg mig om.

Jag hade inga spår att gå efter. Givetvis hade jag kunnat följa vägen.

Men om varför skulle Andreas ha gått till fots längs en väg han hade kunnat köra bil på? tänkte jag.

Hade han kanske fått för sig att fiska? Han tyckte ju trots allt om fiske, trots att han aldrig hade haft ett eget spö med sig. Men det kan ju såklart vara annorlunda denna gången.

Vägen hade slingrat sig åtskilliga gånger och jag var inte säker på i vilken riktning sjön låg. När jag insåg att det borde vara österut, tittade jag på min kompass. Österut visade sig vara rakt in i skogen. Jag såg mig bakåt. Även där fanns bara tät skog. Det kändes klokare att gå mot vad jag trodde var öppet vatten än att gå planlöst in i en skog som kunde vara precis hur vidsträckt som helst. Stelbent hoppade jag över vägdiket och började stega mig fram genom den snåriga terrängen.

Marken var fylld av högt gräs och kvistar. Det fanns ingen stig att följa, i vart fall inte vad jag såg. Det gnisslande ljudet från träden tilltog ovanför mitt huvud. Grova granstammar omringade mig. Efter en stunds vandring började den täta skogen öppna upp sig en aning. Det blev glesare mellan träden. Marken enklare att ta sig fram över. Någonstans mellan träden syntes den sjunkande solens ljus. Jag stannade till och såg mig om.

En bit bort bland träden på min högra sida tyckte jag mig då se en rörelse. En smal, mörk silhuett mellan träden. Jag blundade. Kontaktlinserna i mina ögon hade börjat skava. De hade suttit i ganska länge vilket brukade göra mina ögon trötta. Jag öppnade ögonen igen. Den svarta silhuetten var kvar. Närmare nu. Ett hundratal meter bort. Den tycktes röra sig i samma böljande rörelser som själva trädstammarna. Men det var inget träd. Så mycket kunde jag se. Magen knöt ihop sig till en hård klump. Jag stod fastfrusen. Min instinkt sa åt mig att försvinna därifrån så fort som möjligt. Mitt förnuft däremot sa åt mig att det inte kan vara något annat än en plastsäck som dansar i vinden. Eller någon bärplockare i regnrock som beter sig lite märkligt.

Jag samlade mig och ropade “Hallå!?”.

I samma ögonblick försvann silhuetten. Som om den hade lösts upp i intet. Även blåsten stillnade. Som om mitt rop hade skrämt själva vinden. Jag intalade mig att det jag sett bara hade varit en bit plast i vinden. Eller rent av en synvilla orsakad av trötta ögon och skymningsljuset i skogen. Men en iskall känsla fyllde kroppen medan jag fortsatte att gå i riktning österut.

Hela tiden kastade jag blickar runt om mig, livrädd för att se någonting annat än trädens stammar. Jag var så distraherad av att hålla koll på omgivningen att jag helt missade den blöta sänkan framför mina fötter. Min högra fot försvann genast ned bland mossan. Jag tappade balansen och föll raklång framåt. Mina händer famlade efter någonting att fatta tag i, men det fanns inget annat än mossa och vatten. Det iskalla, svarta vattnet trängde igenom mina kläder medan jag desperat försökte räta upp min kropp. Med mina fingrar kände jag en slemmig sörja i botten under mig. Mina ben hade sjunkit ned en bra bit över knähöjd och satt fast i dyn. Nästan som i ett vakuum. Paniken rusade i mig. Till vänster fick jag syn på en gren som hängde ut från en björk intill sumpmarken. Jag kände de hala, knottriga kvistarna i handflatan. Benen var blytunga att röra på men jag lyckades till slut vrida min kropp så pass att jag kunde dra mig långsamt upp mot fast mark igen.

Det sumpiga hålet hade räckt mig upp till midjan. Mina knän ömmade. Jag linkade in en bit i skogen och satte mig lutad mot ett träd. Andetagen var tunga. Situationen började bli för mycket. Jag samlade ihop mina lungkrafter och ropade så högt jag förmådde efter Andreas. Två gånger. Tre gånger. Inget svar.

Det hade börjat mörkna ordentligt. Jag insåg att jag inte kunde gå runt i skogen länge till. Verkligen inte i blöta kläder. Skorna var fortfarande genomblöta men det kunde jag inte göra så mycket åt. Viljan att bara komma ifrån platsen var enorm. Utan några som helst spår av Andreas var jag tvungen att ringa polisen när jag kom tillbaka till någonstans med mobil täckning. Samtidigt var jag orolig för honom. Undrade om han fastnat någonstans. Kanske gått vilse. Svimmat. Vad som helst kunde ha hänt. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag i sådana fall hade kunnat rädda honom.

Mina oroade tankar följdes plötsligt av en röst i mitt huvud.

Vattnet…

Jag skakade på huvudet, övertygad om att det var en hallucination.

Gå ned till vattnet…

Rösten var avlägsen. Den var klanglös. Flyktig. Viskande, men ändå tydlig. En röst jag inte kände igen. Om man nu någonsin kunde tänka sig att ens tankar hade en röst, så var detta inte min röst. Inte mina tankar. Jag blundade och andades djupt. Rösten var borta.

Motvilligt reste jag mig upp, stödd mot trädet, och undrade vad som höll på att hända med mig. En frossa, och en nästan feberaktig känsla kröp fram inom mig. Trots det så bestämde jag mig för att fortsätta.

Med kompassens hjälp började jag att leta en omväg runt sumpmarken. Det hade blivit så mörkt att jag fick svårt att se var jag satte ned fötterna. Ficklampan låg tung i min hand när jag tände den. Den starka strålen skapade en cirkelformad värld av ljus i vad som annars var ett dunkelt töcken. Det plaskade mjukt i skorna när jag navigerade mig genom träden. Terrängen var återigen svårare att ta sig fram i. Men lite längre fram tycktes skogen att öppna sig en aning. Ljudet av någonting som skvalpade. Vattnet närmade sig. Jag gjorde mitt yttersta för att inte snubbla i den snåriga underlaget, och efter några ytterligare minuter nådde jag fram till vattnet.
Det visade sig vara en stor sjö, långt större än jag först trott. Några försiktiga krusningar rörde sig på ytan. Den molniga himlen vid andra änden av sjön var svagt upplyst av ljuset från någon form av civilisation. Jag stannade till ett slag och lyssnade. Utöver vattnets försiktiga vågor mot strandkanten var det stilla. På min högra sida var stranden fylld med stenar och tät vass, och verkade så pass svårframkomlig att Andreas, om han ens var i närheten, knappast skulle ha kunnat tagit den vägen. Till vänster om mig var strandkanten betydligt enklare att ta sig fram på. Valet var enkelt. Jag valde att följa strandkanten tillbaka till den gamla träbron. Om jag höll god takt så gissade jag på att vara tillbaka vid bilen på kanske en timme eller så. Hade jag inte sett ett spår av Andreas då så skulle jag direkt ringa efter hjälp när jag kom tillbaka till bilen.

Det kändes på något vis tryggt att ha sjön intill sig där i skymningen. Mindre instängt. Det var något med skogen som gjorde att jag verkligen inte ville befinna mig i den. Mina steg bar mig sakteliga framåt i den svagt sluttande strandkanten. Efter en stund nådde jag en krökning på den halvö jag vandrade längs. Strax bakom kröken kastade strålkastarens ljus över några större stenar ute i vattenbrynet en bit bort. Jag stelnade till.

På en av stenarna satt någonting. När jag gick lite närmare och lyste på stenen, såg jag att det var en människa. Någon satt på huk och gungade försiktigt fram och tillbaka på kanten av stenen. Jag insåg att det bara måste bara vara Andreas och ropade så högt jag förmådde. Ingen respons. Endast iklädd, skjorta, byxor och ett par promenadskor satt han där. Stirrandes ned i vattnet. Mina fötter snavade över rötter och grästuvor medan jag gick så snabbt jag kunde mot stenarna. Andreas tycktes varken notera det ryckiga ljuset från min ficklampa eller mina fortsatta rop på honom. När jag nådde stenarna såg jag att det var en ganska bra bit ut till den yttersta stenen, där han satt. Jag tog sats och lyckades nå den närmaste stenen på vingliga ben. Efter några hopp mellan ytterligare ett antal stenar nådde jag stenen där Andreas befann sig.

Jag närmade mig honom där han satt med händerna runt sina knän. Först då hörde jag att han mumlade något. Som om han pratade med någon. Jag gick fram och tog ett fast grepp om hans axel.

“Andreas! Vad fan håller du på med!? Hur mår du?”

Han reagerade inte överhuvudtaget. Jag kunde först då höra vad han mumlade.

“Vattnet. Jag är här nu… jag är vid vattnet.”

“ANDREAS”!”, vrålade jag så att min röst studsade över det svarta vattnet.

Först då ryckte han till och tystnade. Han vred sakta på huvudet och såg på mig med ett blekt, stelt ansikte. Han rörde inte en min. Ögonen var fyllda av tårar.

Jag drog upp honom på fötter. Hans läppar var blå.

Smått panikslagen frågade jag ut honom om vad som hade hänt. Varför han hade kommit tidigare. Vem han hade pratat med. Han svarade mig inte. Hans blick var tom. Av allt att döma hade han suttit där en lång stund. Luften där vid vattnet var svinkall och hade kylt ned honom ordentligt. Men min hjälp lyckades han till slut ta sig in på land. Återigen lät den mörka skogen omringa oss. Jag fattade ett stadigt tag om Andreas axlar och tittade honom i ögonen. Hans blick såg rakt igenom mig. Som om jag inte var något annat än luft. Jag skakade om honom med kalla händer, men han var som förbytt.

“Andreas, du verkar inte må bra alls. Vi behöver ta dig till sjukhuset. Hallå Andreas, hör du mig?”

Han sade ingenting, utan svarade bara med en tung suck.

Andreas apatiska beteende hade först gjort mig irriterad. Efter en stund gick det upp för mig att han kanske hade blivit allvarligt sjuk. Symtomen påminde nästan om de när människor får en stroke. Eller någon form av trauma. Någonting med honom var väldigt, väldigt fel. Det var allt jag visste.

Jag började gå framåt mellan träden, med Andreas i ena handen och ficklampan i den andra. Om vi bara kunde ta oss till Andreas bil så kunde vi köra direkt till närmaste civilisation. Mina fötter hade nästan helt tappat känseln av kylan. Vinden hade återigen tilltagit och fick de höga granarna runt om oss att svaja med gnisslande ljud. Utöver ljuset från min ficklampa var det svårt att se någonting överhuvudtaget.

Efter en stunds fumlade i fickan hittade jag kompassen. Till min förvåning roterade kompassnålen sakta i motsols riktning. Utan att stanna vid något väderstreck. Min puls började återigen att stiga. Eftersom kompassen av någon anledning inte fungerade längre, hade jag ingen aning om huruvida vi var på väg mot vägen eller inte.

Vi gick i vad som kändes som en livstid. En evighet. Skogen blev kolsvart. Himlen stjärnlös. Ljuset från ficklampan kastade långa, svarta slöjor framför oss. De dansade mellan trädstammarna. Jag försökte distrahera mig genom att föra någon sorts envägskommunikation med Andreas. Pratade om hur mycket proviant jag hade tagit med mig, helt i onödan. Berättade om hur dum jag hade känt mig i samband med punkteringen på vägen dit. Som en riktig idiot. Vi stannade till. Jag tog fram min mobiltelefon i en naiv förhoppning om att mobiltäckningen skulle uppenbara sig. Det gjorde den inte. Klockan visade att den hade hunnit bli drygt åtta på kvällen. Det hade varit den längsta dagen i mitt liv. Vi fortsatte att gå.

Min blick hade börjat bli allt grumligare. Konturerna framför oss tappade sin skärpa. Kontaktlinserna skavde och de svarta silhuetterna tycktes vara överallt framför oss.

“Vi måste gå ned till vattnet”, stammade Andreas.

Hans röst var bräcklig. Tonlös.

Jag vände mig om och såg på honom. Han visade fortfarande inga tecken av sitt gamla vanliga jag.

“Andreas, varför berättar du inte vad som har hänt? Vad är det du har …”

Min fråga avbröts av ett plötsligt ljud ovanför oss. En hög knall följt av ett rasslande ljud.

Jag riktade ficklampan uppåt och fick se någonting falla mot oss från trädkronorna. Jag ryckte med mig Andreas och sprang åt sidan. Vi hann nätt och jämnt flytta oss förrän någonting stort och tungt föll till marken bakom oss. Jag stannade upp och riktade ficklampan bakåt. En enorm gren låg stilla på marken, strax intill platsen där vi precis hade stått. Jag fattade tag i Andreas arm och fortsatte att gå i vad jag trodde var samma riktning som förut.

Efter en stund såg jag till min stora lycka att skogen tycktes bli glesare längre fram. Jag ökade takten och höll Andreas jacka i ett hårt grepp bakom mig. Till slut nådde vi ett vägdike. Jag såg mig om. Ingen bil fanns i sikte. Fast besluten att snabbt komma bort från skogen, chansade jag och gick åt höger. Jag gick så snabbt jag kunde med Andreas i släptåget. Jag släppte honom för att kunna öka hastigheten. Han förblev ståendes. Som om han frös fast på platsen där han stod och inte förmådde sig att gå på egen hand överhuvudtaget. Som om han helt saknade en egen vilja. Jag svor och ryckte med honom igen.

Efter en stund fick jag äntligen syn på Andreas röda bil i det flackande ficklampsljuset. Vinden hade tilltagit ännu mer. Jag ropade åt Andreas att vi snart skulle bli varma igen. Vi nådde bilen. Jag släppte Andreas och klappade mig på byxbenen för att känna var bilnycklarna fanns någonstans. Till min stora förskräckelse var fickorna tomma. Jag rotade fram de blöta byxorna jag tidigare hade burit. I panik vände jag fickorna ut och in. Ingenting. De måste ha fallit ur i skogen. I sumpmarken…

Jag insåg jag att vi inte skulle komma någonstans utan en bilnyckel. Samtidigt slog det mig att Andreas säkert hade ett reservdäck i bakluckan. Jag ledde Andreas en bit bort från bilen, plockade upp den största sten jag kunde hitta och kastade den med all kraft jag hade. Glaset på förardörren föll i bitar. Jag öppnade dörren och letade fram knappen till bakluckan. Det klickade till. Jag slängde mig ut och skyndade mig bakom bilen. Bakluckan var full av skräp. Jag slängde ut allt på vägen och lyfte upp en flik i botten av utrymmet. Reservdäcket var inte lätt att ta ut, men jag lyckades till slut. Bakluckan smällde igen och jag gick runt bilen. Andreas var borta.
Jag ropade efter honom. Men mina rop försvann i vinden. Ficklampans ljus svepte över raderna av träd intill vägen. Inte ett spår av Andreas.

En del av mig ville springa in i skogen och leta efter honom men en ännu större del insåg att jag verkligen behövde hjälp. Jag kastade ifrån mig ryggsäcken och började springa. Fötterna var tunga och kalla när jag snubblade fram över gruset. Känslan av att vara iakttagen kröp fram i kroppen igen. Någonting fick mig att stanna till och vända mig om. Ficklampans sken träffade först Andreas bil. Vid sidan om bilen skymtade en silhuett. För en sekund trodde jag att det var Andreas. Jag var på väg att ropa på honom när jag flyttade ljusstrålen en aning. I det flackande ljuset syntes vad som såg ut som nederdelen av en lång, svart klänning. Men där fötterna borde ha varit, fanns ingenting. Det var som att personen, jag förmodade att det var en kvinna, svävade en bit ovanför marken. Jag kunde inte längre andas. Sakta flyttade jag ficklampan uppåt. Långa, kritvita händer vilade längs båda sidorna av kroppen. Klänningen var av ett mycket gammalt slag. Enkel, men uråldrig. Innan jag hann se något ansikte, började kvinnan att röra sig i min riktning. Paniken grep tag om mig. Fick mig att genast vända om och springa för allt vad jag var värd, med adrenalinet rusandes i kroppen.

Vägen tillbaka tycktes aldrig ta slut. Krokig och smal slingrade den sig genom den nattsvarta skogen. Till slut nådde jag den gamla bron. Plankorna gungade under mina fötter när jag sprang över den. När jag nästan tagit mig hela vägen över till andra sidan, hände det som inte fick hända. Min högra fot försvann med ett brak igenom en av de gamla plankorna. Jag föll. En brinnande smärta strålade upp genom benet. Vassa träskärvor stack in i mitt lår. Under mig hördes de svaga porlandet från åns svarta vatten. Med alla mina krafter försökte jag dra mig upp ur hålet men benet hade på något vis fastnat. Jag vågade inte heller röra mig för våldsamt utifall de andra plankorna runtom mig riskerade att gå sönder. Det var trots allt åtskilliga meters fall ned till det kalla vattnet och de vassa stenarna under mig. Ficklampan hade jag tappat i fallet. Den låg utom räckhåll med ljuset riktat mot vägen framför mig. Min andning var tung av adrenalinpåslaget. I det svaga ljuset som ficklampan ändå gav mig kunde jag se mina andetag förvandlas till små rökmoln i den kalla kvällsluften. Paniken sköljde över mig när jag försökte samla mina tankar. Då insåg jag att jag fortfarande hade mobiltelefonen i bröstfickan på min skjorta.

Det starka ljuset från displayen stack i ögonen. Mobiltäckningen var svag, men den var iallafall tillbaka. Telefonen vibrerade till. Tre missade samtal och ett antal SMS. Alla från Andreas flickvän. Fingrarna var stelfrusna och slant på displayen. Efter en liten stund lyckades jag slå numret till SOS. Orden var svåra att få fram, men jag lyckades till slut berätta om nödsituationen och ungefär var jag befann mig. Polis och ambulans var på väg så snabbt de kunde. Jag tackade och lade på. När jag återigen såg på displayen varnade telefonen att batteriet snart var slut. Med en tung suck stängde jag telefonen och blundade.

Smärtan i benet började att tillta. Jag försökte frenetiskt att fokusera tankarna på annat.

Distrahera mig själv fram tills att hjälp hade kommit. Försökte förstå vad som egentligen hade hänt med Andreas.

Varför han hade åkt hit innan mig? Vad han egentligen hade fått syn på där vid vattnet. Och vad hade kunnat få en fullt friskt, vuxen man att helt förlora fattningen på det där viset.

Det var som om någon, eller något, hade tömt honom på hans själ och lämnat en tom kropp kvar. Ett skal. Och han var fortfarande kvar där ute i skogen. Ensam. Jag svor inom mig för att vi hade bokat in denna resa till att börja med.

En stark vind fick träden vid sidan om bron att susa. Barrklädda grenar gungade i takt i ljuset från ficklampan. Då kände jag det igen. Känslan av att någon tittade på mig. En närhet. Någon betraktade mig där jag satt fast i den gamla bron. Rösten i mitt huvud återvände.

Vattnet.

Till vattnet.

Jag såg mig om efter rörelser men det enda som mötte mig var komplett mörker. Jag blundade och lyssnade efter fotsteg. Men vinden och åns svaga vattenflöde var det enda jag hörde. Paniken växte och jag försökte återigen att rycka upp mitt ben med våld. Det var lönlöst. Jag tog upp telefonen och tände displayen. Endast några procent återstod av batteriet. Men jag stod inte ut längre. Jag tände mobiltelefonens inbyggda ficklampa och vände mig om.

Ungefär en meter bakom mig, såg jag henne. Lång och smal i sin svarta klänning. Hon svävade stilla och tyst strax ovanför träplankorna. Hennes armar och händer rörde sig försiktigt åt sidorna i mjuka rörelser. Som om hon försökte hålla sig flytande i ett osynligt vatten. Klänningens tyg borde ha rört sig i vinden men det gjorde det inte. Ett långt, mörkt hår ramade in ansiktet som såg ned på mig. Ett ansikte vitt som porslin. Mina ögon mötte de två tomma hål där hennes ögon borde ha suttit. Det såg ut som om hon grät.

Sedan blev allting svart. Tiden löstes upp och försvann. Jag befann mig i en annan värld. En dröm. Min kropp var under vatten. Mina armar var utsträckta åt sidorna, men jag kunde inte röra dem. Ett svart, böljande hår flöt omkring mitt ansikte. Ovanför mig var vattnet en aning ljusare. Grumligt och med svagt skvalpande vågor vid vattenytan. Och där, ovanför vattnet, trädde ett ansikte fram. Det var Andreas. Han såg ned på mig med stora ögon.

En bottenlös sorg fyllde då mitt bröst. På platsen där mitt hjärta suttit sved en brinnande eld. Jag hade blivit övergiven och det fanns inget hopp. Jag ville skrika men jag kunde inte öppna munnen. Ville återvända till livet, men det var för sent. Sedan sjönk jag mot botten. Ned i ett ändlöst mörker.

Världen var suddig när jag öppnade ögonen igen. Jag blinkade några gånger och den började klarna en aning. Blå ljus kastades över träden framför mig. Ett starkt vitt ljus riktades plötsligt mot mitt ansikte och fick mig att blunda igen. En lugn, tydlig röst talade till mig. Frågade hur jag mådde. Varma händer höll om mina axlar. En filt låg över mina skuldror. Ambulansmannen som pratade med mig var ungefär i min egen ålder. Bakom mig hörde jag röster som ropade. Jag förstod att de letade efter Andreas. Smärtan skar som knivar i benet. Jag hörde ljudet av bildörrar som smällde igen uppe vid parkeringen. Två polismän kom halvspringande nedför backen mot bron. De hade verktyg i händerna. När de till slut hade fått loss mig lyftes jag försiktigt på en bår och bars in i ambulansen. Sjukvårdarna, mannen och en yngre kvinna, pratade med mig och frågade hur jag mådde. Tydligen hade jag varit avsvimmad när ambulansen kom fram till platsen. Jag frågade om de hittat Andreas ännu. Båda skakade på huvudet. Jag lade ned huvudet på britsen igen och blundade. Någonstans visste jag att det var för sent.

Ungefär ett dygn senare hittades Andreas livlösa kropp flytandes i den närliggande sjön.

Nyheten nådde mig när jag hade lämnat sjukhuset och befann mig på den lokala polisstationen för förhör om vad som hade hänt. Andreas kropp hade flutit iland på en strand på andra sidan sjön. Dödsfallet rubricerades som en tragisk olycka. Dödsorsak; drunkning. Jag bröt ihop på golvet i samma sekund som jag fick Andreas död bekräftad. Ändå hade jag inom mig redan förstått att han var förlorad.

Av obduktionen att döma hade han varit död i nästan ett dygn. Polisen förbryllades över att kroppen hade förskonats från fiskar och djur som normalt sett hade gett sig på en livlös kropp i vattnet. Kroppen hade heller inte varit uppsvälld, vilket vanligtvis tenderar att hända med drunkningsoffer som hittas efter lång tid. Det fanns även en annan sak som polisen, enligt citat i tidningsartiklar, inte lyckats lösa. Samtidigt som kroppen blev funnen av en lokal bybo som letade svamp runt sjön, hade samma ögonvittne sett vad som såg ut som en mörkklädd kvinna. Hon hade stått en bit upp i skogen och bara tittat i vittnets riktning utan att säga något. När vittnet sedan hade ropat på kvinnan för hjälp, hade kvinnan försvunnit utan ett spår. Polisen efterlyste kvinnan och arrangerade skallgångar i området för att söka efter ledtrådar.
Men ännu idag, när jag skriver ned dessa händelser några månader senare, finns inga spår efter kvinnan i skogen. Jag kan själv inte förklara vad som hände den kalla septemberkvällen. Eller, en sak förklarades. Och den ger mig fortfarande mardrömmar.

När jag några dagar efter den fruktansvärda upplevelsen hade tagit mig hem, lagt mig i sängen och sjukskrivit mig från jobbet, fick jag ett SMS. Det var ett meddelande från Andreas. När jag såg hans namn på displayen trodde jag först att det var en dröm. Eller något sorts sjukt skämt. Jag var nära att radera meddelandet när jag plötsligt mindes. Andreas telefon hade ju varit avstängd när jag såg den i hans bil. Någon, säkerligen polisen, måste precis ha aktiverat hans telefon i samband med att de omhändertog hans bil. Antagligen hade mottagningen varit så dålig att Andreas meddelande inte kunde skickas direkt. Jag tog upp telefonen igen och öppnade SMS:et. Meddelandet hade skickats vid sextiden på morgonen, samma dag då vi hade bestämt träff. Det löd;

Hej,
Du, jag kunde verkligen inte sova inatt. Jag och tjejen har bråkat igen och jag orkade inte stanna kvar i lägenheten. Jag åkte iväg redan i småtimmarna och är redan framme. Jag tänkte gå i förväg och leta några fina fiskeplatser åt oss nu när jag ändå är här. Det är nog säkrast, för det verkar vara andra människor i trakterna. Tyckte precis jag såg en kvinna på håll här i skogen. Lite märkligt… för hon gick runt i klänning. Så här års. Nåväl, jag kanske bara hallucinerade efter all körning. Har inte så mycket batteri kvar i telefonen. Hör av dig när du är framme!

Så en sak vet jag med all säkerhet. Andreas död var inte någon olyckshändelse.

Signaturmelodi

Vi hörde “Tidlösa tårar”, skriven av Henrik Bodin-Sköld och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har Creepypodden vänt åter, och kommit hem igen. Men ni vet vad de säger om resor: antingen förändrar man platsen man besöker, eller så förändrar den en själv. Vem vet vad som hänt med er, nu när vi kommit till vägs ände.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.