Avsnitt 26: Sömnparalys
Från 00.08 till 00.30.
En tidig morgon i oktober 2015 samlas redaktionsmedlemmarna i radioprogrammet Morgonpasset i P3 som vanligt. Klockan är halv sju, och närvarande är Martina Thun, Hanna Hellqvist och Soran Ismail. De verkar lite trötta men redo att dra igång ännu en dag, ännu ett program. Den enda som är lite frånvarande, som om han är fundersam över något, är Soran. De pratar lite med varandra, tills Soran säger att han har en fråga. Något han undrar över.
Från 02.20 till 02.38.
Martina och Hanna verkar inte själva ha erfarenhet av detta, sömnparalyser, utan diskuterar fram och tillbaka. Soran sitter tyst. Till slut får han frågan:
Från 3.18 fram till 3.39.
Soran berättar om ett särskilt tillfälle han minns, som inträffade när han var yngre.
Från 06.22 fram till 07.09.
Soran Ismail är långt från ensam om att uppleva märkligheter på natten. Han är absolut inte den enda som vaknat, tyckt sig vara paralyserad, och sedan sett skuggor och former röra sig i rummet. Han är inte den enda som legat där, med en droppe kallsvett rinnande på pannan, med ett tryck över bröstkorgen som nästan gör det omöjligt att andas. Mängder av er lyssnare har sedan Creepypodden drog igång och bett oss göra ett avsnitt om detta fenomen, och nu är det dags. Vi ska prata om sömnparalyser.
Signaturmelodi
Du lyssnar alltså på Creepypodden med mig Jack Werner, och jag tänkte börja med att läsa upp en bit ur ett mejl en anonym lyssnare skickat in. Så här skrev lyssnaren:
Jag var husvakt i min gamla flickväns föräldrars hus och vaknade av att en man stod i dörröppningen till rummet. Jag blev så pass vid medvetande att jag kunde tänka lika mycket och klart som att jag vore vaken. Men kroppen gick inte att röra. Mannen går långsamt fram med en liten ficklampa som lös upp rummet, han lyser den mot mig och går fram och ställer sig på huk bredvid mig. Mitt hjärta slår i tumult och jag kan fortfarande inte röra en muskel i kroppen. Det är verkligen en mardröm. Mannen som jag ser tydligt nu är en äldre man som tittar lugnande på mig och sedan mot mitt bröst. Han lyser med ficklampan mot mitt bröst och som lutar sig över det, sådär som att han ville titta närmre på någonting. Allt detta höll på i ca 3 minuter, eller så kändes det bara så, det var hur som helst de absolut längsta minuterna i mitt liv… Mannen reser sig till slut upp och tittar på mig innan har går ut från rummet. Jag somnar av någon anledning om direkt efter detta, men vaknar senare på natten, fortfarande kallsvettig. På morgonen efter ringer jag min flickvän och berättar för henne om nattens händelser och beskriver mannen. Hon blir tyst en stund och berättar sedan att hennes morfar byggt huset och att han varje kväll så länge hon minns for ner till hamnen med sin ficklampa och antecknade vilka båtar som tagit in under dagen. Ficklampan var en typisk attiralj som han alltid hade till hands. Morfadern fanns porträtterad på ett foto i huset. När jag fick veta att det fanns någonting som kallas för sömnparalys så kunde jag koppla ihop alla pusselbitar. Jag hade säkert sett bilden på honom utan att tänka mig för och helt enkelt drömt allt ihop.
Tillståndet som denna lyssnare och Soran Ismail beskriver kallas alltså sömnparalys. Det är ett medicinskt tillstånd, en verklig grej du eller jag kan vakna upp mitt i och uppleva, och beror så att säga på att din hjärna vaknar medan din kropp fortfarande sover vidare. “Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer”, skriver Wikipedia om sömnparalys och fortsätter: “När man sedan drömmer att man till exempel springer känns det helt verkligt trots att man i verkligheten inte vevar med benen i sängen. Det enda undantaget är ögonen, som i verkligheten rör sig som i drömmen. Vid sömnparalys stängs muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken.”
Det som är mest skrämmande med sömnparalyser är att man ibland hallucinerar fram syner och spöken i sovrummet medan man upplever det. Den populära bloggaren Jonna Jinton har skrivit ett inlägg om sina egna erfarenheter av sömnparalys, och eftersom det hamnat högt upp på Googles första resultatsida när man söker på fenomenet är det många som läst om det där. Så här skriver Jonna, uppläst av Rakel Josephson:
Jag upplevde sömnparalys första gången när jag var 16 år. Jag kommer aldrig glömma den natten. Jag hade lagt mig och var nära på att somna när jag plötsligt kände en konstig känsla i kroppen. Som ett brus. En vibration. En känsla av att sugas in i något. Jag ruskade på mig lite så att det försvann, och tänkte ”Vad var det där för märklig känsla?” Försökte somna om men efter en liten stund igen så kom den där brusande, vibrerande känslan i kroppen igen. Den här gången lät jag det få vara. Känslan ökade och efter några sekunder så var jag plötsligt som på en annan plats, fast fortfarande i min säng. Folk skrek i mitt öra, det blinkade ljus i extrem hastighet och det kändes som att befinna sig mitten av ett kaos. Jag öppnar ögonen och ser en mörk skepnad ovanför mig, och jag känner ett tryck mot bröstet och jag får svårare att andas. I panik försöker jag att röra på mig men inte ett finger lyfts. Jag gör motstånd med all min kraft, och efter en liten stund lyckades jag röra några fingrar och paralysen släppte. Helt andfådd tänder jag lampan, kryper upp mot väggen och kan inte sova resten av natten.
Jag kunde inte koncentrera mig i skolan den dagen. Allt jag tänkte på var min upplevelse från natten. Jag visste att jag inte sov. Jag var helt vaken. Det var något jag aldrig tidigare upplevt. När jag kom hem försökte googla på konstiga sömnuppleveler/drömmar osv. Efter lite forsking hittade jag tillslut exakt det som jag hade upplevt: Sömnparalys och hypnagoga hallucinationer. Jag blev överlycklig över att det fanns en stämpel att sätta på det hela. Att jag inte var ensam.
Nu nästan tio år senare så är detta något jag upplever lite då och då. Det går ofta i perioder och jag brukar bli väldigt trött under dessa perioder. Ibland kommer det när jag ska försöka sova, och ibland vaknar jag in i det, som i morse. Varje gång det händer så hamnar jag som på olika ”platser/plan” eller ”dimensioner” som jag nästan tänker mig. Många gånger så blir det en otäck upplevelse, och det är lite beroende på om jag känner mig rädd när det råkar hända, eller vilken plats jag är på. I mitt hem här har jag sällan upplevt något otäckt på det viset, men när jag bodde i den gamla skolan mitt första år här i Grundtjärn så fick jag inte mycket sömn. Då var det riktigt otäcka upplevelser under mina sömnparalyser.
Ofta så kommer någon/något in genom den låsta dörren, går sakta fram genom huset och står tillslut vid dörrkarmen och tittar på mig. Allting hörs precis som i helt vaket tillstånd. Varje steg. Varje knarr i golvet. Jag kan inte röra någonting i kroppen förutom ögonen. Men dom brukar jag sällan öppna eftersom jag inte vill se vad som händer eller vem som är där.
När jag bodde i den gamla skolan så var det nästan alltid samma person/varelse/något som kom till mig. En kvinna, fast jag kände det som att ”den” bara var förklädd. Men det var en kvinnlig energi på något sätt. Ush, jag ryser när jag skriver det här. Jag hoppas ni slutar läsa om ni mår dåligt av det.Hon brukade precis som vanligt komma in genom ytterdörren, men hon hade min mammas röst. Jag fick alltid lite panik då eftersom jag trodde att det var mamma som kom, och att hon skulle tro att jag var död eftersom jag låg i paralys och inte kunde röra på mig. Men det hände alltid samma sak. Hon närmade sig rummet, och tillslut kände jag att det inte alls vara mamma. Det var bara ett sätt att ”lura” mig att tro att det var mamma. Det var den här ”kvinnan”. Detta hände nästan varje gång. Ibland kom hon bara in i rummet och en spred en hemsk energi och skräck. Valsade omkring. Ibland lade hon sig bredvid mig i sängen, riktigt nära och viskade mitt namn i örat. ”Joooooonnna”. Med en röst som lät som allt annat än en mjuk kvinnoröst. Mer som en rasslig, hes, skärande mansröst.
Den gången som jag upplevde som absolut mest otäckast var när hon kom in genom rummet och satte sig på huk precis vid sängkanten. Jag låg med ansiktet utåt och hon satt riktigt nära med sitt ansikte precis mitt emot mitt. Sedan började hon sjunga och nynna. En vaggvisa med bara moll-toner. Har nog aldrig hört något mer otäckt i hela mitt liv. Sedan började hon skrika på mig. Hon skrek skällsord, och upprepade snabbt konstiga meningar som ”Är dina öron igenklistrade eller?”. Som att jag inte hörde vad hon sa.
Så skrev Jonna Jinton om sina erfarenheter av sömnparalys, uppläst av Rakel Josephson. Det är skrämmande, och lätt att föreställa sig rädslan i att vakna upp mitt i natten utan att förstå vad det är som händer. Men även om forskarna än idag faktiskt inte har förstått exakt varför vi sover och drömmer så har vi kommit en bit på vägen, och kan idag förklara fenomen som sömnparalys.
Annat var det förr i tiden, när vi inte hade kommit så långt i vår förståelse av människans natur. Föreställ dig det, att vakna stel och orörlig till märkliga viskningar och ljud i öronen, och att det inte ens fanns några professorer eller vetenskapsmän som kunde förklara och lugna dig. Det är inte konstigt att legender och myter dök upp i hela världen, berättelser som försökte förklara vad det var som hände när solen gått ner. I Sverige kallades hon “Maran”, kvinnan som hemsökte en om natten och satte sig på bröstkorgarna på orörliga stackare. Redan i Ynglingasagan, en av de äldsta nedskrivna källorna som finns här i Norden, nämner den gamle historikern Snorre Sturlasson en kung som plågades av maran. Detta var på 1230-talet, och så här skrev han:
När sejden gjordes var Vanlande i Uppsala, och han fick en våldsam lust att fara till Finland. Men hans rådgivare förbjöd honom att fara och påstod att det var finnarnas trolldom som gav honom lusten. Då gick han i stället till sängs och hade just somnat när han for upp och ropade att en mara red honom. Alla hans män kom för att hjälpa honom. De stöttade hans huvud men då grep maran om benen så de nästan bröts. Då tog männen tag i hans ben, men då klämde maran om huvudet så att han dog.
Maran lever kvar i det svenska språket genom ordet mardröm, där hon permanent bosatt sig för att göra våra nätter hemska. Men hon finns också i en rad andra kulturer. På Fiji pratar man om “kana tevoro”. Människor som varit med om det berättar att den tar form av döda släktingar som återvänder för att de har något viktigt kvar att göra på jorden. I Turkiet kallas sömnparalys för “karabasan”, och där berättar man att det beror på att en övernaturlig varelse som kallas jinn kommer till ens rum om natten och försöker strypa en. Och även i Mongoliet har sömnparalysen kommit att sätta sin prägel på ordet för mardröm. Man kallar det khar darakh, vilket betyder “att vara under mörkrets tryck”.
Khar darakh. Det är lätt att föreställa sig hur uttrycket uppstått, när man läser lyssnaren Tillys berättelse om upplevelsen av en sömnparalys. Hon skickade in den för några veckor sedan, och här läses den upp av Pernilla Jonsson:
Ända sedan jag var liten så har jag haft konstiga drömmar, det är något jag har vant mig vid nu och inget jag lägger så mycket tid på att oroa mig över. Egentligen så är det nog inte drömmar, jag är vaken när det händer, men det är som om jag pendlar mellan att vara vaken och drömma.
Vad som händer är att jag vaknar mitt i natten och oftast så kan jag inte röra mig, sedan börjar underliga saker att hända. Jag vaknar och så ser jag att det står någon vid min säng, eller så hör jag någon viska saker till mig utan att kunna se vem det är. Ibland så kan jag vakna och se spindlar krypa på väggarna eller i min säng. När jag var liten så brukade mamma alltid säga att det händer för att min hjärna sover men jag är vaken, eller att kroppen sover men jag är vaken. Som sagt så är jag vaken när det händer eller det känns i alla fall som det. Jag brukar kalla det drömmar för det är lättare att förklara då. Detta händer fortfarande även om det är mer sällan nu när jag är vuxen.
Den senaste gången var i julas och jag sov hemma själv eftersom att min sambo var bortrest, det händer oftast när jag är själv. Jag hade precis börjat slumra till och svävade i den där perfekta världen mellan dröm och verklighet. Sen vaknade jag till av att jag hörde en stor smäll komma inifrån lägenheten. Jag blev vettskrämd och precis när jag övertygat mig om att det måste vara grannen som tappat något så kom det en till och sen en till. Smällarna kom med mindre mellanrum och de var som om de rörde sig mot mig, som om någon sprang mot mig. Sista smällen var alldeles intill mig. Det kändes som att det var någon vid min säng men jag kunde inte se någon där. Jag stängde mina ögon. Då hör jag hur någon viskar i mitt öra ett hest ”heeej”. Det var ett litet barns röst, den lät förvrängd som om den sa ”hej” baklänges. Det kom inga mer smällar efter det och jag hörde inga fler röster. Som sagt så är jag ganska van vid att detta händer så när jag övertygat mig om att det måste ha varit en av mina ”drömmar” så kunde jag sakta somna om.
Det var lyssnaren Tillys berättelse, uppläst av Pernilla Jonsson.
Förra året blev sömnparalysen särskilt aktuell tack vare filmen “The Nightmare”, vars trailer vi nu hör. Det är en dokumentärfilm, där regissören Rodney Ascher pratar med människor som upplevt sömnparalyser och återskapar hur det känts för dem. Han kommer till slutsatsen att dessa upplevelser i mångt och mycket ligger bakom den ständigt återkommande fascinationen för drömmar i film och litteratur, att det är våra mardrömmar som skapat våra skräckfilmer och inte tvärtom.
Det är intressant, för visst är drömmarna också en sorts berättelse. Vad är det vi söker i berättelserna? Att leva oss in, att uppleva något, att bredda vår bild av världen genom en saga runt lägerelden. På sätt och vis är filmerna och tevespelen bara den senaste versionen av gemensamhetsskapande underhållning som tidigare berättats i böcker, på stentavlor, av shamaner och i hällristningar. Kanske börjar hela den resan, från runor till blueray, till och med en dröm. Kanske är våra nattliga upplevelser så nära vi kan komma den första mänskliga sagan, den som en gång för hundratusentals år sedan lade grunden för allt berättande vi sett sedan dess.
Med den synen på saken är det inte heller konstigt att dessa upplevelser lett till creepypastor, som idag cirkulerar på nätet. En av dem heter helt enkelt “Sleep Paralysis”, sömnparalys på engelska, och den bygger på berättelsen om maran. Den är skriven av Sean Fitzgerald och här läses den upp av Ludvig Josephson.
Det är inte så konstigt, egentligen. Det är en del av processen när kroppen somnar. Sömnparalys kallas det, och det är rätt normalt. Din kropp producerar en kemikalie som gör dig orörlig under REM-sömn, så du inte ska skada dig när du flänger runt i drömmarna.
Okej, du kan öppna ögonen men inte röra på någon annan kroppsdel. Det är bara den där kemikalien. Visst, försök vicka på tårna du, men det kommer ju inte gå. Glöm det. Slappna av. Det försvinner av sig själv.
Jaha, nu kommer det välbekanta trycket över bröstkorgen. Riktigt tungt den här gången, du får svårt att andas. Vad det än är så tynger dig ner över dig som om det var flera kilo tungt. Kemikalier, bara kemikalier. Du kan ju alltid försöka skrika och protestera men det är tyvärr lönlöst. Musklerna i din hals är paralyserade och du fortsätter dra dina ansträngda andetag.
Den enda platsen din blick når är upp i det tomma taket. Skuggor rör sig över dina ögon och fördunklar ditt synfält, och i ögonvrån ser du dem ta form på sätt du försöker att inte låtsas om. En hand med klor, spetsiga tänder som flyger förbi. Bilder från ditt undermedvetna som släpps upp i nattens mörker. Ovanför ditt ansikte tar ett annat ansikte form, och det stirrar på dig med tomma, kolsvarta ögon. Du tycker dig höra väsande viskningar i öronen. Argt fräsande, som en orm som blivit provocerad.
Plötsligt lyser rummet upp i en blixt, när en bil åker förbi på den tomma gatan nedanför fönstret. Bilens lyktor når in genom fönstret och skuggorna flyr. Tyngden över bröstkorgen försvinner och du drar några lättade, djupa andetag. Med rörligheten plötsligt tillbaka i händerna tar du tag i lakanen under dem.
Det känns som att sekunderna i paralysen varade i evigheter. Du skakar lite på kroppen, mest för att du kan, och sätter dig sedan upp i sängen och andas. Efter en stund måste du skratta åt dig själv. Sömnparalys. Så dumt och fånigt.
Du vänder dig om för att lägga dig med armen runt din sambo, som fridfullt legat stilla och sovit bredvid dig under hela denna tid. Så fryser din kropp igen. Den här gången är det dock inte sömnparalysen, utan synen av kladdiga, mörka lakan och det stora, öppna såret i halsen. De öppna, tomma, stirrande ögonen och gapande munnen.
Du klarade dig när maran red dig.
Men det gjorde inte din sambo.
Det var “Sleep Paralysis”, skriven av Sean Fitzgerald och uppläst av Ludvig Josephson. Och för att riktigt banka in hur fruktansvärda dessa upplevelser kan vara ska vi avsluta veckans avsnitt med en längre historia, skriven av Maggie Louise och ursprungligen publicerad av skräckpodden Chilling Tales for Dark Nights. Den heter “Ett märkligt fall av sömnparalys”, och läses upp av Eva Dozzi.
När hon gick i första klass började min lillasyster Emmy uppleva sömnparalyser. Det är en ovanligt ålder för att uppleva den sortens vildsint realistiska drömmar, särskild eftersom de oftast orsakas av stress och andra yttre faktorer, och ingen i familjen förstod vad det var som utlöste dem. Till slut lät hon helt enkelt bli att sova i flera nätter på rad. Istället slumrade hon lite på eftermiddagarna efter skolan, för att orka ta sig igenom ännu en orolig natt. Vi var såklart oroliga för Emmy, men visste inte vad vi kunde göra för att hjälpa henne. Det hela var kanske värst för våra föräldrar, som var gränslöst ängsliga och nästan desperata inför hur lite de kunde hjälpa henne.
Vi pratade med flera läkare och terapeuter, men de kom bara med samma gamla tips: nattlampor, nallebjörnar eller någonting annat som kunde lugna henne i sömnen. Men hon var ju sju år gammal, och inte någon fyraåring som ingenting förstod. Hon visste att drömmarna skulle komma, hur de skulle börja och hur de skulle sluta, och att de inte skulle avhjälpas hur mycket gosedjur hon än fick. När vi frågade om drömmarna sade hon att de aldrig förändrades. Det var alltid en kvinna som stod böjd över henne vid sängen, med långt, ovårdat hår, ett lite för brett leende och med lite för stora ögon. Hon viskade alltid att hon skulle ta Emmys kropp, och försökte sticka in händerna i hennes mun. Emmy låg och skakade och försökte skrika ända tills hon väckte sig själv, och hon sade uppgivet att hon visste att kvinnan skulle fortsätta hemsöka henne tills hon en dag lyckades med vad hon lovade. Vi försökte trösta henne med att det bara var lite extra hemska mardrömmar.
En natt vaknade Emmy efter en natt fylld av särskilt starka mardrömmar. Hon kom in i mitt rum, och drog i min tröja tills jag vaknade. Att vakna upp till en liten gestalt vid sängen var lite kusligt, och jag frågade varför hon inte hade gått till mamma och pappas säng. Hon svarade att hon inte ville väcka dem en till natt, och bad mig att följa med och sova i hennes säng med henne. Jag var tonåring och funderade i en sekund på om det skulle bli konstigt att sova med henne, men bestämde mig snabbt för att det var min plikt som storebror att försöka lugna henne om jag kunde. Hon log och sade att jag skulle skydda henne. “De säger ju hela tiden att jag ska ha saker som gör mig glad i mitt rum och du gör mig glad”, tillade hon.
Jag sov med henne några nätter efter det. Till att börja med upplevde hon inga sömnparalyser, utan sov istället rastlöst och lätt. Hennes konstanta vridningar och vändningar i sängen gjorde det till slut omöjligt för mig att få en blund i ögonen. Då övergick jag istället till att läsa sagor för henne tills hon hade somnat, och sedan lägga mig på en madrass på golvet bredvid hennes säng. Våra föräldrar tittade ibland till oss, och de tyckte det var så fint att jag var beredd att offra min rygg för att hålla min lillasyster trygg. Jag vaknade varje morgon och kände mig helt rådbråkad.
En natt när jag gick upp för att gå på toaletten såg jag att Emmy låg och stirrade på mig med uppspärrade ögon. I övrigt låg hon stilla, med kroppen tung och spänd, precis som att hon var uppe i någon särskilt påfrestande dröm. Jag tog ett steg mot hennes säng, och då började hon – fortfarande med blicken fäst i taket – mumla “nej, nej, nej”. Vad det än var hon drömde om så tyckte jag synd om henne, och gjorde något jag egentligen vet att jag inte borde: jag böjde mig ner över henne och väckte henne mitt i drömmen. Hon ryckte till, skrek och knuffade till med mig övermänsklig styrka. Jag var helt oförberedd och föll handlöst ner på golvet, och det var bara tack vare madrassen jag inte krossade svanskotan. Det måste ha varit adrenalinet men det var omöjligt att förstå hur hon lyckats putta mig så hårt. Sekunden efter släppte Emmys panik, och hon stirrade förskrämt på mig från sängen.
“Jag vet inte vad som hände”, grät hon, “förlåt! Snälla, var inte arg, lämna mig inte!” Och det kunde jag ju inte göra. Nästa natt låg jag där på madrassen på golvet och hörde hennes lugna snarkningar. Bara 20 minuter senare tystnade de dock, och jag satte mig upp för att titta till henne. Hon hade samma blick som natten innan igen. Jag vågade inte röra henne, men den här gången bröt hon sig loss ur drömmen själv och spratt till med hela kroppen så hennes filt flög av sängen och landade över mig. Jag famlade med händerna för att dra av mig den samtidigt som jag reste mig, och när jag återigen tittade upp stod Emmy vid sin sängs fotända och stirrade på mig. “Kom. Kom”, väste hon, och efter en sekunds tvekan tog ett steg närmare. Med samma otroliga styrka knuffade hon då till mig ännu en gång, och med en känsla av deja vu föll jag till golvet.
Emmys våldsamma beteende på nätterna började skrämma mig. Det var obegripligt, att något så enkelt som drömmar kunde utlösa sådan styrka i henne, som om hon blev besatt. Och att hon tog ut den styrkan över mig, när hon på dagarna bedyrade att det var jag som skulle rädda henne från mardrömmarna. Men jag höll i minnet att det ändå var hon som var dessa plågors största offer, och valde att tillbringa ännu en natt i hennes rum.
Den här gången märkte jag inte ens när hon gled in i sömnparalysen, utan vaknade när hennes filt landade på mig och hon började skrika. Jag tittade ut från under filten, och såg henne veva med händerna i luften efter något jag inte kunde se. Hennes blick var fixerad vid någonting strax ovanför mig, i luften. Jag kröp ned till fotändan av sängen för att eventuellt kunna krypa upp på henne bakifrån och låsa hennes armar, så hon inte skulle skada mig, men så på ett ögonblick vred hon huvudet och blicken direkt mot mig. “Kom hit!”, väste hon. Jag satt kvar vid sängens fotända och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte bli knuffad igen, men så ropade hon på mig med högre röst ännu en gång och jag reste på mig och snubblade fram till hennes sängkant. Hon slet tag i min hand, och jag kände hur blöt den var av svett när hon stirrade på mig och sade tre ord: “Jag är vaken”.
Sedan kastade hon sig ut ur sängen, och drog med mig ut ur sovrummet. Ute i korridoren snodde hon runt och slängde igen dörren efter sig.
“Vad gör du?”, skrek jag på henne, dödstrött av utmattning efter nätterna som gått och irriterad på henne och drömmarna och allting. Våra föräldrar hade väckts av oljudet och tittade ut ur sitt sovrum med oroade ansiktsuttryck. Jag ångrade omedelbart att jag hade skrikit på henne men kände mig samtidigt så förvirrad.
“Jag vaknade mitt i drömmen”, sade hon och snyftade. “Jag har försökt rädda dig förut, men inte kunnat röra mig….”
“Va?”, sade jag och kände förvirringen snurra i huvudet. Vad menade hon med att hon hade försökt rädda mig, allt jag hade sett var henne ha mardrömmar. “Vad menar du?” Tårarna började strömma nedför Emmys kinder.
“Den här gången kunde jag röra mig”, sade hon och sänkte rösten till en viskning för att våra föräldrar inte skulle höra. “Och jag såg tanten som brukar stå vid min säng stå över dig. Hon skulle ta din kropp istället, och hade redan börjat försöka klättra in. Då skrek jag.”
Hade kvinnan stått över mig? Det var bara en dröm, tänkte jag automatiskt, men ändå kände jag munnen bli torr av skräck. När jag svalde fastnade något vasst i halsen på mig, och sväljningen avbröts av en våldsam hostning. Det vassa som retade halsen kom upp i munnen på mig, och jag spottade ut det i handen.
Det var en fingernagel.
Det var “Ett märkligt fall av sömnparalys”, skriven av Maggie Louise och uppläst av Eva Dozzi. Vill du slippa sömnparalyser? Det viktiga att tänka på är då att sova på regelbundna tider, inte äta stora måltider innan du går och lägger dig och överlag ha en balanserad kost. Att sova på sidan, och inte på ryggen, kan också vara till hjälp. Och om du vaknar stel i kroppen, vaken i huvudet men oförmögen att röra dig, och en svart skugga börjar närma sig… Tänk på att det går över. Det går alltid iallafall över.
Och innan vi avslutar detta avsnitt av Creepypodden ska vi fråga oss: vad betyder dessa upplevelser? Är de bara ett resultat av uråldriga kemikalier i huvudet som slår till när vi sover, för att vi en gång som apor i träden utvecklade en mekanik för att inte trilla ner från grenarna i sömnen? Eller finns det något mer i drömmarna, en portal, en möjlig övergång från ett liv till ett annat? Jonna Jinton, bloggaren som vi hörde tidigare i avsnittet, avslutade sin berättelse om sömnparalysen med en liten reflektion. Här läses den av Rakel Josephson:
Jag ser det som både något positivt och negativt att jag har dessa nattliga upplevelser. Jag blir som sagt väldigt trött när det kommer ofta. Vissa nätter dras jag in i det här så fort jag är på väg att somna. När jag inte vill att det ska hända så måste jag röra på kroppen innan det är försent och den blir paralyserad, vilket gör att jag måste hålla mig vaken. Ibland måste jag gå upp och vakna till helt och hållet för att få bort en viss känsla i kroppen som känns när jag har lätt för att hamna i det. Men trots allt negativt med det så känns det egentligen mest positivt. Sedan den första gången jag upplevde detta så är det som om jag fått bättre uppfattning om hur kroppen och själen hänger ihop. Att vi bara är i en kropp en stund. Vi är inte bunden till den. Att vi inte är vår kropp. Och också att det fysiska planet vi befinner oss på inte är det enda. Jag upplever det som olika dimensioner av olika frekvenser. Att den där vibrerande känslan innan en paralys egentligen är en frekvenshöjning, eller sänkning. Att det är lite som att byta frekvens på radion. Beroende på vilken frekvens vi är på kommer vi till olika ”platser”. Och att jag också tror att alla människor går igenom detta var och varannan natt, bara att vi inte är medvetna om det om man inte råkar hamna i det där tillståndet av ”mitt emellan sömn och vakenhet”, som kan bli väldigt otäckt. Det är bara en teori jag har. Jag är väldigt noga om att inte säga ”såhär är det”. Jag har inte en endaste aning om det jag upplever är något verkligt eller bara ett spratt från hjärnan. Men för mig är det lika verkligt som att handla mjölk på affären.
Jonna Jintons tankar om sömnparalyser, upplästa av Rakel Josephson. Och det ger ju en tankeställare. I en värld där seriösa forskare pratar om möjligheten, eller risken, att vår verklighet i själva verket bara är en simulation är kanske frågan: om vi upplever något som lika verkligt som att handla mjölk… Är det inte då det?
Signaturmelodi
Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.
Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.
Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.