Avsnitt 27: Gömt mitt ibland oss

Igår kväll satt jag och jobbade sent på kontoret och lyssnade på Creepypodden ”Nattskiftet” och jag blev påmind om en historia som hände här på kontoret för några år sedan.

Jag jobbar på ett IT-bolag i en mellanstor svensk stad och för några år sedan växte vi och vårt dåvarande kontor blev för litet. Vi köpte då en stor pampig villa som en inflytelserik familj hade låtit bygga under mitten på 1800-talet. Huset har under årens lopp varit såväl privatbostad som hotell och nu skulle det alltså bli kontor. En omfattande men varsam ombyggnation och renovering genomfördes och eftersom vi hade haft inbrott på vårt tidigare kontor så investerades det dessutom i ett omfattande larmsystem.

Det var nu det konstiga började, larmbolaget fick nattliga larm och fick göra utryckningar till kontoret bara för att konstatera att det var mörkt, släckt och låst. Teknikerna började jobba och sensorer byttes ut. Men det hjälpte inte, larmen fortsatte att lösas ut. Kablar drogs om och larmcentralen byttes ut men felet kvarstod. Teknikerna slet sitt hår och började försöka hitta ett mönster och det gjorde man…

Inte varje natt men ett par gånger i veckan med viss regelbundenhet så utlöstes larmet vid ungefär samma tid, mellan 01:00 och 02:30 på morgonen så började det med att ett glaslarm utlöstes i ett konferensrum, som tidigare hade varit ett matrum, på bottenvåningen. Alltid samma larm som utlöstes först. Ett glaslarm är ett larm som skall reagera på ljudet av krossat glas om t.ex om en ruta krossas. Därefter utlöstes rörelsedetektorn i samma rum, en liten stund därefter utlöstes rörelselarmet i det angränsande rummet, vår VD:s kontor och slutligen framför en trappa som ledde upp till övervåningen. Där slutade larmen. Trappan ligger belägen mitt i huset och det finns rörelselarm i alla riktningar från den så om någon hade utlöst den och försökt ta sig därifrån så hade andra lösts ut men så skedde inte.

De berörda sensorerna byttes ut igen och vi testade med dubbla larmcentraler för att utesluta tekniskt fel och mönstret upprepades med samma lite ojämna regelbundenhet. Larmbolaget beslöt sig för att bevaka de aktuella rummen med värmekameror och ljudinspelningsutrustning under ett par nätter för att se om det kanske var möss eller något annat djur som utlöste larmen men inget syntes på ljud och videoupptagningarna men larmen löstes ut.

Vi och larmbolaget konstaterade att vi inte blev kloka på vad det berodde på och efter några veckor upphörde fenomenet. Men nu, en mörk och lite regnig kväll när jag sitter ensam i den stora, mörka och tysta villan och jobbar med bara en bildskärm framför mig och lyssnar på creepypodden så kommer historien tillbaka till mig…

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det vi nyss hörde var ett mejl från lyssnaren Anders, uppläst av Ludvig Josephson. Och det är spännande att det inte verkar vara så ovanligt att ni lyssnare blir påminda om egna upplevelser och erfarenheter av våra avsnitt. Särskilt avsnittet som Anders lyssnade på, “Nattskiftet”, men också avsnitt 18 “Vad barnen ser” och avsnitt 20 “I din telefon” har inspirerat många som sedan hört av sig och berättat sina historier. Det är så fascinerande att få lyxen att läsa era berättelser.

Anders berättelse fick mig att tänka på de många platser som vi helst undviker, men som ändå finns där, mitt ibland oss. Hus, lägenheter, parker, det finns många platser vi av olika skäl går omvägar för att slippa trots att det tar längre tid och är opraktiskt. Vad är det som får oss att på det sättet krångla till våra liv? Vilken sorts händelser kan räcka för att skapa den rädslan? Vad är det som skapar ilningarna nedför ryggraden? Om detta ska vi prata i dagens avsnitt av Creepypodden, och vi ska fortsätta på en gång – med en till lyssnarhistoria.

Den är inskickad av lyssnaren Amanda, och läses av Rakel Josephson.

Detta hände sommaren jag var 15 år, nu till sommaren fyller jag 21. Jag sommarjobbade hos min morbror som har en byggfirma och vid den här tiden hade han även en fastighet med hyreslägenheter. Fastigheten låg i Moheda, en bit utanför Växjö, där alla känner alla och många av dom som bor där har bott på samma ställe hela sina liv. Fastigheten var gammal, byggd någon gång på 40-talet och när min morbror köpte huset var det rejält nedgånget. Han renoverade samtliga lägenheter mer eller mindre från grunden och alla hyresgäster var väldigt nöjda. Så fort någon flyttade var det direkt någon annan som ville ha lägenheten. Personligen tycket jag att alla lägenheterna var fina och huset hade en speciell charm, men en av lägenheterna var annorlunda. Alla hyresgäster som bodde i den lägenheten betedde sig… märkligt efter att ha flyttat in. De sa konstiga saker och de andra hyresgästerna menade på att de hade mycket oväsen för sig och klagade till min morbror. Gästerna i den lägenheten var nästan alltid sena med att betala hyran och de som hyrde lägenheten bodde där aldrig länge, högst någon månad och de flyttade alltid i all hast. Ett par flyttade in i lägenheten men sov där bara en natt innan de sa att de spökade och flyttade dagen därpå. Ett annat par som från början verkade vara jättetrevliga bråkade så mycket när de bodde där att polisen tillkallades flera gånger i veckan. De flyttade efter bara ett par veckor. Min morbror tycket att de var besvärligt och bestämde sig för att vara lite mer försiktigt med vem han hyrde ut till. Efter ett tag blev han kontaktad av en ensamstående mamma som var intresserad av lägenheten. Kvinnan hade fast inkomst, jobbade som lärare på grundskolan i byn och verkade trevlig. Hon kom på visningen, sa ja till lägenheten och flyttade in strax därefter. Men det tog inte lång tid innan även hon började uppföra sig märkligt. Hon kunde ringa min morbror mitt i natten och klaga på allt från att vattnet droppade till att grannarna var högljudda. Flera nätter i veckan väckte hon min morbror och en natt ringde hon bara för att säga att hon flyttar, hon sa att sonen inte mådde bra, att han pratar med någon som bor i garderoben. Och mycket riktigt, hon flyttade bara någon vecka senare, men sov inte en enda natt till i lägenheten. Efter att hon flyttat ut flyttade ett medelålder par in i lägenheten. De var både väldigt trevliga och kvinnan brukade baka kanelbullar som hon gav till min morbror. Efter att de hade bott där i nästan en månad hade ingenting hänt. Inga nattliga telefonsamtal till min morbror och ingen av grannarna hade klagat. De var bara ett helt normalt medelålders par som gillade kaffe och kanelbullar. Min morbror var hoppfull, kanske hade han bara haft otur med de andra gästerna. En dag ringde han hem till dem, bara för att se hur allt stod till, men fick inget svar. Han provade i flera dagar att få tag i dem, både på hemtelefonen men även på deras mobiltelefoner, men fick inget svar. Tillslut åkte han dit för att hälsa på dem och se att allt var bra, men de öppnade inte. Han pratade med damen som bodde under och hon sa att hon i alla fall hade hört att någon gått där uppe. Min morbror knackade på igen men fick inget svar och efter att ha undersökt saken visade det sig att de inte bodde kvar. De hade tagit alla sina saker, utom en golvlampa, låst dörren och åkt iväg. Ingen av grannarna hade sett dem flytta och grannen under sa bestämt att hon hört fotsteg senast föregående natt. Min morbror försökte ta sig in i lägenheten men det gick inte och det slutade med att han fick klättra upp på balkongen och ta sig in genom balkongdörren som stod på glänt. Lägenheten var i hyfsat skick, väggarna var fortfarande fina men i ett av rummet, det som hade varit sovrummet, var golvet helt uppbrutet ned till golvplankorna. Min morbror försökte få tag i paret men lyckades inte och till slut blev det hela polisanmält.

Lägenheten skulle renoveras. Ingen stor renovering, mest måla lite och fixa golvet i sovrummet och det är här jag kommer in i bilden. Första gången jag var i lägenheten var mitt intryck att den var charmig och att jag själv gärna hade bott där men det tog inte lång tid innan jag ändrade mig. Vart man än gick så kände man sig… övervakad. Speciellt obehagligt var sovrummet och den inbyggda garderoben som var där inne. Rummet var ganska stort med blå tapet och ett enda fönster so vette ut mot den gamla trädgården. Precis till höger om dörren var garderoben. Det var den där gamla typen som ofta finns i gamla hus, en sådan som är inbyggd i väggen och så djup att man lätt kan gå in i den, men den var obehaglig. Stod dörren på glänt var det enkelt att övertyga sig själv att det stod någon där inne i mörkret och såg ut på en. Som tur var behövde jag inte vara där inne så mycket. Vi som skulle renovera lägenheten bestod av några manliga snickare i medelålder och jag. Alla var trevliga och vi hade en härlig stämning i gruppen. Min uppgift var mest att städa och måla väggarna medan byggarna fixade resten. Det skulle egentligen bara vara en enkel renovering men det skulle visa sig ta väldigt långt tid. Saker hände hela tiden som saktade ner arbetet. Verktyg försvann ständigt, även om ytterdörren var låst, och dök upp på helt andra ställen, i garderoben, eller i ungen eller i ett köksskåp. En gång försvann en hel 10 liters färgburk bara för att hittas ett par dagar senare stående längst inne i skafferiet. Mina penslar som jag alltid ställde i vatten över natten låg ofta bredvid eller någon helt annan stans när jag kom dit nästa morgon, vilket resulterade i att de blev helt förstörda. Arbetet gick helt enkelt långsamt och vi som jobbade där började snabbt skämta om att huset var hemsökt. Inte långt efter det började vi dessutom höra ljud. Fotsteg i andra rum där vi visste att ingen var, rasslande ljud från garderoben i sovrummet och skrapande ljud från städskrubben i hallen. Visst var det obehaglig men med lite vilja kunde man avfärda det. Det var ju trots allt ett gammalt hus, och gamla hus låter. Men så hände en sak som blir svårare att skaka av sig, det var den gången vi alla stod inne i sovrummet och diskuterade hur vi skulle göra med golvet. Diskussionen var ganska livlig men skämtsam och vi undrade alla varför i hela fridens namn ett par fått för sig att slita upp ett nytt, fint golv, bara för att lämna det så och aldrig komma tillbaka. Plötsligt hörde vi en duns från garderoben. Alla slutade prata och såg vettskrämda på medan garderobsdörren som stått på vid gavel sakta, sakta började stängas för att till slut pausa en sekund och sedan gå igen med ett litet klick. Det var helt tyst i rummet, ingen sa ett ljud. Det var inget fönster öppet i hela lägenheten och alla dörrar var stängda. Aldrig har jag sett en vuxen man så rädd och aldrig har jag själv varit så rädd. Min instinkt var att springa ut ut lägenhetens så fort jag bara kunde men benen lydde inte. Jag var så rädd att jag bara kunde stå där och stirra på den stängda garderobsdörren och nu förstår jag vad som menas med att “bli stel av skräck”. Efter vad som kändes som en evighet bröts tystnaden av att någon utav byggarna nervöst skrattade, men ingen annan tycket att det var kul. Vi skämtade aldrig mer om att huset var hemsök och pratade inte ens om det. Efter det gick resten av renovering relativt smidigt och vi blev tillslut klara. Dagen vi avslutade var det bara jag kvar i lägenheten. Jag var kvar för att städ upp det sista och var nästan klar när grannen under lägenheten kom upp och hälsade. Hon frågade om det gick bra och jag svarade att ja det gjorde det, efter mycket om och men. Hon var tyst ett tag och frågade sedan “Jaha, så han lät er göra färdigt då i alla fall?”. Jag blev förvirrade och frågade om hon menade min morbror. Hon såg på mig som om jag inte var riktigt klok och sa sedan “Nej, pojken som är här”. Hela jag rös och jag tvekade ett par sekunder innan jag frågade vad hon menade. Hon förklarade att en “pojke” bor här. Att det var han som hade flyttat på våra saker för han gillar inte att saker och ting ändras här. “Han brukar vara uppe och gå här på natten, han har varit här så länge jag kan minnas. Folk pratar om honom hela tiden. De säger att han dog här på 40-talet och var son till någon som var med och byggde huset. Folk som bor här stanna aldrig länge, förmodligen är det på grund av honom, han bor visst i garderoben”, sa hon och pekade mot sovrummet. Den där känslan av att någon såg på mig kom tillbaka och det gick en kall kår nedför ryggraden. Grannen sa “Vi ska nog gå nu, han tycker inte om oss”. Sedan vände hon sig om och gick ut. Jag dröjde inte länge. Jag packade inte ens ihop alla saker utan låtsades om som att jag glömt det så att någon annan fick hämta dem, bara för att jag skulle kunna komma därifrån och slippa den där känslan av att ha någon som stirrar på en. Jag har aldrig kommit tillbaka till den där lägenheten och kort därefter sålde min morbror fastigheten, det blev för mycket jobb helt enkelt. Vi som såg när garderobsdörren stängde sig av sig självt har aldrig pratat om det, vi har inte ens nämnt huset en enda gång sen dess.

Än idag kan jag inte hitta någon rimlig förklaring till allt som hände i det där huset men efter att det gått snart 6 år sedan jag var där känner jag lite mer distans till det hela och det är därför jag nu kan berätta om det. Kanske var det bara drag som fick dörren att stängas. Kanske var de ljud som hördes bara ljud som ett gammalt hus ger ifrån sig. Kanske var känslan av att vara övervakad bara ett resultat av den kusliga atomsfären lägenheten hade. Men min magkänsla säger något helt annat.

Det var en lyssnarhistoria av Amanda, uppläst av Rakel Josephson.

Vissa platser återkommer i flera lyssnares mejl och i förlängningen liv. Lyssnare Moa rapporterar från Luleå och kullen Mjölkuddsberget, där det under andra världskriget gömde sig en fästning. På bilder från berget syns tilltufsade gamla stålgrindar in till glömda skyddsrum, och sådana där ventilationstrummor som man ibland stöter på mitt ute i ingenstans som skvallrar om att den mörka jorden döljer mer än vad som syns på ytan.

Just den sortens bunkrar och gamla militära anläggningar har ofta dykt upp i mejl och tips till mig. En bit inåt kusten från Luleå ligger Boden, med dess gamla fästning. Där utspelar sig en historia som en anonym användare publicerade på 4chan i september 2012. Berättaren beskriver hur han och en väninna tog sig upp till en av de mer otillgängliga delarna av Bodens nedlagda fästning, “låset i norr” som den kallats. Väl där öppnar sig plötsligt en tidigare låst dörr, till synes av sig själv, och när de två vännerna kikar in släcks bådas ficklampor på en och samma gång – men inte förrän de hunnit se skymten av en mansgestalt där inne. De blir livrädda, och rusar därifrån.

Och lyssnaren Moa, hon har en egen skrämmande upplevelse från området kring Mjölkuddsberget. Så här skriver hon, uppläst av Pernilla Jansson.

Under alla år har jag instinktivt känt att det är en del av berget jag måste undvika. På den nordöstra sidan finns det en väg som går rätt upp på toppen och om man följer den en bit kan man korta av motionsslingan några hundra meter. Det har varit frestande att ta den vägen under idrottstimmarna på mellan och högstadiet då man helst ville komma tillbaka till skolan så fort som möjligt. Jag har provat några gånger men genast ångrat mig. Det känns som om man springer in på ett förbjudet område. Som om man går in i ett rum och stör någon som redan är där. Eller som om man genar över någons tomt. Någon som inte vill ha en där.

Så jag har undvikit den där stigen. Tills en sommarnatt när jag i vuxen ålder besökte min mamma som fortfarande bor kvar i bostadsområdet nära berget. Runt midnatt kände jag att jag behövde röra på mig och bestämde mig för att ta en löprunda med hunden. Så pass långt norrut är det fortfarande ljust vid denna tid och det är inte mycket folk i rörelse i detta område en sommarnatt. Ljuset kan göra saker mindre läskigt men det kan också göra en stad med spöklik. Der verkar som om det är dag men ingen människa syns till. Allt är tyst och stilla.

Men jag gav mig ut på den vanliga slingan runt det gamla berget som jag sprungit på så många gånger. jag sprang längs den västra sidan och kände mig stark och frisk. Jag hade just kommit igång med löpningen efter ett längre avbrott och äntligen började det kännas bra igen. Jag sprang upp för backen på norra sidan och kom sedan till den där genvägen. Jag tänkte på den där obehagliga känslan jag haft i alla år men bestämde mig för att strunta i den. Jag tänkte att jag bara hade varit sjåpig och löjlig. Jag är faktiskt vuxen nu och klarar det här, tänkte jag.

Så jag sprang med lätta steg in på stigen. Det tog inte länge för än jag började ångra mig. Obehaget i bröstet blev påtagligt på en gång. Och det värsta var att hunden började bli stressad och drog som en galning i kopplet som jag hade i ett bälte runt magen. Max är en alaskan husky och är ganska stark när han vill och jag hade fullt upp med fattbara hålla mig på benen. Han ville bort från stigen och ner på slingan igen. Jag kände obehaget i brösten men tydde mig till rationella tankar. Kom igen nu, det är INGENTING här. Så jag fortsatte.

Och obehaget fortsatte och blev värre. Jag hadde hög puls nu och det berodde inte på löpturen. Max var helt tokig. Jag såg runt mig men såg inget konstigt. Bara den ohyggliga känslan. Jag sprang vidare men till slut var det känslan övermäktigt. Jag måste vika av tillbaka till spåret. Så jag kastade mig rätt ut i mossan där det inte fanns någon stig och snubblade fram över stock och sten. Max drog och slet så mycket och till slut kunde jag inte hålla mig på benen längre. Min fot fastnade i någon rot av något slag och jag föll huvudstupa rakt ner i mossan. Då frös hela världen. Allt blev tyst och jag var helt iskall i brösten. Jag ville bara därifrån och försökte komma upp och få loss foten så fort jag bara kunde. Då tittade jag upp och in mot skogen. Och då ser jag det. En skepnad sveper förbi några meter bort. Det såg ut som en kvinna med en lång klänning som på något oförklarligt sätt svävade fram.

Jag tittade ner i marken igen. Vad i helvete var det? Det var inte mänskligt? Det var ljudlöst. Mitt i skogen. Vad fan var det? Max var helt galen vid det här laget och jag tror att det var han som fick mig att sluta vara helt paralyserad. Jag bestämde mig för att jag inte för en sekund hade lust att stanna och finna svaren på mina frågor. Jag flög upp och och kastade mig vidare ner mor spåret. När mina fötter äntligen nådde den fasta marken på motionsslingan sprang jag fortare än jag någonsin gjort i den där skogen. Och Max hjälpte till. Det var helt uppenbart att han bara ville därifrån. Jag ignorerade totalt smärtan i foten som fastnat under tallroten.

Jag var hemma på mindre än 10 minuter. Jag sprang upp för trapporna och in i lägenheten där min syster satt och tittade på tv. Jag satte mig ner i fåtöljen bredvid henne. Min puls var fortfarande skyhög. Hon såg att något var fel.

”Vad är det?” frågade hon.

Jag tänkte en stund och försökte hitta ett sätt att formulera mig som inte skulle låta som om jag blivit knäpp. Min syster tittade oroligt och undrande på mig. Jag hade aldrig pratat med min syster om övernaturliga upplevelser förut och jag hade aldrig pratat med någon som helst om obehagskänslan jag upplevde på berget. ”Du vet på baksidan av berget finns det en stig, den som går upp mot toppen…” började jag. ”Åh, jag vet!!! Den där platsen är så sjukt läskig! Det är något konstigt där. Det är jag säker på.”

Det var lyssnaren Moas berättelse från Mjölkuddsberget i Luleå, uppläst av Pernilla Jansson.

Till slut i dagens avsnitt har vi tänkt bjuda på en klassiker. När det gäller utforskning av gamla nedlagda platser, och möten med de mörka hemligheter de ruvar på, finns det en historia som på nätet länge varit populärare än många andra. Den publicerades den första januari 2013 på sajten Slimebeast, där även andra populära creepypastor som “Normal Porn for Normal People” och “Funnymouth” fötts.

Skriven av författaren Christopher Howard Wolf, och uppläst av mig, låt mig presentera berättelsen “Övergiven av Disney”:

Vissa av er kanske har hört talas om att det ska finnas övergivna Disneyland här och där som med åren blivit till spökstäder. Det jag har hört talas om kallas Skattkammarön och ligger i Bakersbukten på ön Great Guana Cay på Bahamas. Till att börja med var det såklart inte planerat att bli en spökstad. Disney hade kryssningsbåtar som åkte dit, lämnade av turister för några dagar av njutning, och sedan hämtade upp dem igen. Det här stället fanns på riktigt, kolla upp det själv. Disney blåste 30 miljoner dollar på stället, alltså typ 250 miljoner kronor. Bara för att sedan överge ön helt och hållet. Officiellt skyllde man på att det var grunt vatten i området, så deras skepp inte kunde åka dit utan att gå på grund, och mellan raderna antydde man också att deras anställda arbetare som oftast kom från Bahamas var för lata för att se till att stället gick runt. Det var iallafall vad de sade. Om ni nu undrar vad jag tycker om den sortens förklaringar så kan jag sammanfatta det med ett kärnfullt ord: Skitsnack. De lämnade inte sin dyra anläggning för att de inte orkade schakta bort sand eller för att de tyckte utlänningarna var lata. Jag själv vet bättre. Jag själv känner nämligen till Mowglis palats.

Det var i slutet av 90-talet, nära den lilla strandorten Emerald Isle i North Carolina, som Disney började bygga Mowglis palats. Idén var att skapa en resort med tema Djungelboken som tronade med ett stort fett palats i mitten. Men projektet var kontroversiellt från första början. När de köpte upp tomtar för att kunna förbereda bygget kostade det mängder, och ledde till en skandal. De lokala politikerna hade exproprierat, alltså i princip tvingat folk att sälja, en massa människors hus och land och sedan sålde de marken till Disney. Särskilt ett helt nybyggt hus som de rev blev det uppmärksamhet kring. Lokalpolitikerna hänvisade till något motorvägsbygge som de menade skulle bli av, men folk i området var inte dummare än att de fattade vad som var på gång. De började kalla motorvägen för “Mickey Mouse Highway”. Dessutom var det hela härvan med hur nöjesfältet skulle utsmyckas. En grupp av Disney-höjdare höll faktiskt ett möte med lokalbefolkningen, där de försökte övertyga alla om att det skulle bli en finfin affär. Så visade de bilder på hur de tänkte sig utforma templet, ett indiskt palats omgivet av djungel där folk jobbade utklädda i höftskynken och med spjut. Folket på mötet blev helt ifrån sig. De var hyfsat rika och rätt så främlingsfientliga, och hade ingen lust alls att gå sida vid sida med vad de såg som utklädda infödingar. Det sägs att någon i publiken till och med rusade upp på scenen och slog ett hål mitt i en av de stora konceptbilderna, innan säkerhetsvakterna hann ta hand om honom.

Ingenting kunde stoppa Disney, dock. De rev husen och högg ner växtligheten, och började bygga sin djungel. Från början var de lokala tidningarna och tevekanalerna mot projektet, men Disney är ett mäktigt företag med kopplingar långt in i mediebranschen och en dag var det som att alla plötsligt ändrade åsikt. Men kommer ni ihåg Skattkammarön i Bahamas? Skälet att jag påminner om den är för att samma sak hände Mowglis palats också. De hällde sina miljontals kronor i att bygga nöjesparken och så, kort därefter, bara försvann de. Trots att turister faktiskt åkte dit för att bo i Mowglis tempel, och att affärsverksamheten i Emerald Isle faktiskt kunde tjäna pengar på de tjocka, irriterande semesterfirarna, valde Disney att lägga ner stället. Det var ingen som förstod vad de höll på med, men skadeglädje är ju den enda sanna glädjen, så många räknade helt enkelt hur mycket de tjänat på turismen och sedan vinkade de hånflinande farväl till de sista Disney-anställda.

Jag hörde talas om stället när det stormade om det i tidningarna, men läste artiklarna ganska förstrött och tänkte inte så mycket på det hela. Jag bor en sådär fyra timmar med bil bort från Emereld Isle, så det blev aldrig så aktuellt för mig. Men så snubblade jag på en bloggpost av någon som hade utforskat den där gamla Skattkammarön i Bahamas, och som skrev om allt skräp och bråte de lämnat efter sig där. Som om de bara stökat till och sedan åkt. Saker och ting var sönderslagna, kanske av arga före detta anställda som fått sparken, eller av de bittra grannarna som tvingats sälja sina hus. Folk hade varit lika arga på Disney för bygget av Skattkammarön som de var i Emereld Isle över Mowglis palats, verkade det som. Ryktet gick nämligen dessutom att Disney när de stängde helt enkelt hade släppt ut vattnet från sina gigantiska akvarium rätt ut i havet – inklusive hajarna som levde där. Vem som hade hört det hade inte velat slå sönder lite plastträd? Iallafall, bloggposten fick mig rätt sugen på att utforska Mowglis palats. Det vore coolt att åka dit och ta lite bilder, se om det fanns någon souvernir jag kunde ta med mig hem, och sedan skriva något liknande om upplevelsen. Tyvärr var jag mitt uppe i plugget då och fick inte tillfälle att planera in en sådan upptäcktsfärd förrän ett år senare. Vid det laget hade jag läst på om nöjesparken, eller åtminstone försökt. Det fanns som väntat inte någonting att läsa om stället på någon av Disneys officiella webbplatser, men överraskande nog verkade även andra bloggar och tidningar ha tvättats rena på omnämnanden. Varken på tidningarna eller på lokaltevekanalerna som jag mindes hade tagit Disneys parti hittade jag någonting om stället. Men så tänkte jag på en grej jag hade läst om att företag och privatpersoner kan be Google ta bort osmickrande länkar från sökresultaten. “The right to be forgotten”, kallas det. Antagligen var det därför jag inte hittade något. Istället var det enda jag hade att gå på en gammal flyer som någon lagt i min brevlåda på 90-talet. Det var reklam som Disney skickade till sådana som nyligen varit på något Disneyland och som bodde i närheten av det nyöppnade stället. På flyern fanns en munter karta över nöjesparken kring Mowglis palats, och jag hittade den som ett bokmärke i ett seriemagasin från min barndom. Ren flax.

Så, till slut en dag, fann jag mig själv ute på vägarna en bit från kusten i North Carolina. Jag visste att jag var på rätt väg när jag hittade en vilt bevuxen men cementerad väg mitt i skogen, och allt eftersom kunde konstatera att växtligheten var en mix av tropiska växter som spritt sig okontrollerat samt de träd och buskar man faktiskt kunde vänta sig att se i krokarna. Efter några minuters bökig körväg såg jag konturer av bebyggelse, och efter att ha kommit lite närmare stannade jag bilen och bara gapade. Två enorma, monolitiska trädstolpar reste sig högt upp på varsin sida vägen, så stora att de måste huggits ut ur redwoodträd. De var fulla av håligheter och bucklor, som om insekter och hackspettar aldrig låtit dem vara i fred, och mellan dem hängde två jättelika grindar. Längst upp, på en stor skylt som hade lossnat från ena stolpen och hängde löst från toppen av den andra, hade någon klottrat “ÖVERGIVET AV DISNEY”. Någon som bodde här i krokarna måste ha varit framme. Grindarna var tillräckligt öppna för att kunna gå igenom men bilen fick inte plats, så jag tog min kamera och kartan och gick till fots därifrån.

Det inhägnade nöjesparksområdet var minst lika överväxt som vägen dit. Palmer stod spretade åt alla håll, med ruttnande rester av fallna kokosnötter vid fötterna. Runt stinkande bananväxter flög flugor och festade. Man märkt att det en gång hade rått ordning där, men att det sedan länge trumfats av kaos. Varsamt odlade rader av prydnadsblommor syntes fortfarande bland svarta svampar och ogräs. Här och var syntes kollapsade rester av byggnader i stil med lusthus och förråd, högar med trä som blandades med rostande plåt och annat bråte i ogräset. En utomhusbar eller kanske informationsdisk hade förvandlats till en hög med skräp, sönderhackad av vandaler och sedan härjad av vädret. Det mest intressanta jag snubblade på där var en staty av Baloo, i en parkliknande miljö framför själva templet. Hans ansikte var fruset i ett jovialiskt leende där han stod och vinkade till ingen, med fågelbajs på huvudet och axlarna och resterna av hans fejkade päls som en lerig massa runt fötterna.

Själva palatset var delvis nerklottrat, men dess ursprungliga färger hade dessutom flagnat under klottret. Ytterdörrarna var inte öppna – de var stulna. Ovanför det som nu bara var en stor dörrkarm in i byggnaden hade någon skrivit “ÖVERGIVET AV DISNEY” ännu en gång. Jag gick in, och det är nu jag önskar jag kunde berätta att jag hittade en massa häftigheter där. Glömda statyer, övergivna kassaapparater, en hel koloni hemlösa som hade skapat en mötesplats, men nej. Palatsets interiör var fullständigt kal, så tom att jag undrar om inte folk hade stulit till och med tapeterna. Allt som var för stort för att bära med sig, diskar, skrivbord, stora fejkade träd, låg i en hög mitt i denna stora, ekande och tomma ruin. Ekot av mina steg där inne lät som ett maskingevär.

Jag undersökte entréplanen och alla utrymmen som fanns där noggrant. Köket var som man kunde föreställa sig det, ett industrikök med allt som kunde önskas. MEn alla glasytor var krossade, alla dörrar hängde på sniskan, och alla plåtytor var mörbultade och tillknycklade. Dessutom hängde en stank av gammalt piss över utrymmet. Det stora kylrummet, som inte varit kallt på länge, var helt tomt och från taket hängde köttkrokar. När jag stod där inne och tittade insåg jag till min förvåning att de svängde av och an. Det var mycket små och långsamma rörelser, och var och en av köttkrokarna gjorde det i sin egen takt, men visst svängde de. Jag tänkte att det hade orsakats av mina steg i rummet och tog tag i en för att hålla den stilla, men strax efter att jag släppte den började den svänga så smått igen.

Även badrummen var i samma nedgångna skick. Precis som i resten av hela nöjesparken tycktes någon ha gått igenom hela badrummet och metodiskt krossat alla handfat och speglar, ett efter ett. Golvet var täckt av ett centimeterdjupt och illaluktande vattenlager, så jag stannade inte så länge där inne, men jag hann notera det udda att nästan alla toaletter och kranar läckte. Vissa droppvis, andra på nästan full styrka. Det var förbluffande. Jag tänkte att de skulle ha stängt av vattentillförseln ut hit för länge, länge sedan.

Det fanns många fler rum i det stora palatset, men jag hann inte titta in i alla. De få jag kikade på var sönderslagna på ungefär samma sätt som jag redan beskrivit, och jag slutade förvänta mig att hitta något häftigt bevarat. Min puls gick upp litegrann vid ett tillfälle, när jag gick förbi en låst dörr och tyckte jag mig höra röster där inifrån. Det var som om en teve eller radio stod på, men det var så svagt att det nästan lika gärna kunde vara vinden. Jag tryckte örat mot dörren och hörde en röst säga “Jag trodde det inte”, och en annan svara något ohörbart. “Jag visste inte. Jag visste ju inte”, sade den första rösten, och den andra svarade då “Din pappa berättade ju det”. Den första rösten sade något jag inte hörde, kanske grät den. Det låter konstigt och löjligt, men jag berättar bara vad jag hörde. Som sagt, jag tänkte att någonting sände ut ljud där inne eller möjligen att någon hemlös hade tagit sig in och bosatt sig där.

Nåväl. Till slut fann jag mig vid den öppna dörren in till templet igen, med känslan av att inte ha sett så värst mycket häftigt utan mest känt konstiga lukter hela dagen. Men på väg ut genom dörren för att gå tillbaka till bilen lade jag märke till något som stack ut, som ändå kanske kunde vara häftigt. Jag gick dit i hopp om att få ta iallafall en fin bild att skryta med i ett blogginlägg. Det som tornade upp sig framför mig var en enorm staty föreställande en flera meter lång pytonorm. Den låg ihoprullad på en sockel och solade sig mitt i vad som verkade ha varit ett parkområde vid sidan av templet. Solen höll precis på att gå ner, och ljuset föll perfekt över ormen. Jag gick fram och tog några bilder, ställde mig på tårna och tog några till och gick sedan ytterligare någon meter närmare ormen för att få en detaljbild. I min kameras sökare såg jag då hur ormstatyn blinkade. Långsamt, nästan obrytt, höjde den sitt huvud och mötte min blick till synes direkt genom kameran. Sedan slingrade den ner för sockeln och iväg genom ogräset. Den var så lång att dess huvud hann försvinna långt innan dess yttersta svanstipp lämnade sockeln och gled ner i gräset.

Jag stod som förstenad, fortfarande med kameran lyft i mina nu svettiga händer framför ansiktet. Jag sänkte den långsamt och tog ett par steg tillbaka. En minnesbild slog mig plötsligt, och jag krafsade fram kartan över stället ur fickan. Mycket riktigt, där jag stod hade nöjesparkens “Reptile House” legat. Det var inte klokt. Disney hade lämnat stället utan att ta med sig sina vilda djur. Jag borde ha fattat det. När jag läste om hajarna på Skattkammarön borde jag ha tänkt på att de kunde ha gjort samma sak här. Jag insåg plötsligt att min mun hängde öppen. Det var helt sjukt. Med skakande ben gick jag baklänges tillbaka mot palatset, upp för trappan och in genom dörrarna. Jag tog ett par djupa andetag och böjde mig ner en stund. Det snurrade i mitt huvud. Eftersom jag kände mig lite mjuk i knäna tittade jag mig omkring efter någonstans att sätta mig en stund, men om jag inte ville sträcka ut mig över krossat glas på en möglig heltäckningsmatta eller på en ranglig disk erbjöd inte direkt lobbyn någon bra sittyta. Det slog mig dock att jag hade sett en trappa skymta en bit in i byggnaden, och jag gick dit och satte mig på översta trappsteget. Den var dammig men inte lika full av bråte som resten av huset.

Där satte jag mig och andades en stund, och tittade mig omkring. Mörkret började falla utomhus, och jag tog fram min kamera och kände dess tyngd i handen, mest för att ha något att göra med mina oroliga händer. Vid sidan av trappan, mot väggen, stod en metallskiva lutad och jag svepte av lite damm och såg att någon klottrat samma muntra “ÖVERGIVET AV DISNEY” även där. Trappan jag slagit mig ner i ledde ner under marknivån, och jag riktade kameran neråt och tog en bild för att lysa upp och se var den slutade. Längst ner i trappan skymtade jag en ståldörr. När jag tittade på bilen i kameran såg jag att det var en skylt ovanför, och för första gången var den inte överklottrad. “PERSONALRUM FÖR MASKOTAR”, stod det.

Jag glömde på en gång ormen och blev entusiastisk. I ett personalrum för maskotar måste det finnas kvar lite intressanta grejer. Dessutom verkade det sitta ett hänglås på dörren. Det skulle betyda att rummen där inuti inte hade genomgått samma misshandel som resten av huset. Kanske kunde jag för första gången på denna gudsförgätna plats göra lite spännande utforskning och hitta något värt att se där nere? Låset var enkelt att bryta upp. Eller låt mig korrigera det: metallskivan på väggen som låset hängde i var lätt att bryta upp. Tiden och möglet hade gjort det mesta av jobbet, och med ett mjukt kras släppte skruvarna taget i väggen när jag drog i den. Antingen hade ingen tänkt på det här låset, eller så var det först nu någon kunde ta sig in, men hur som helst verkade jag vara först på plats.

Rummet innanför var en bjärt och välkommen kontrast till resten av byggnaden. Till att börja med lyste faktiskt var och vartannan taklampa, även om de blinkade och flimrade då och då. Dessutom var allt lämnat orört. På borden låg anteckningsblock och pennor, på väggarna satt de avstannade klockorna kvar. I ett rum med en flimrande teve, som av något obegripligt skäl fortfarande fungerade och stod på, stod stolar och på ett bord låg tallrikar med ruttna matrester. Det var som att vandra in i en postapokalypsfilm. Och ju längre in jag kom i personalutrymmet, desto intressantare blev det. Skrivbord och kontorsstolar stod kvar övergivna och papper låg utspridda över golvet, så pass förmultnade att de ibland nästan smälte in i heltäckningsmattan. Allt var liksom kladdigt. Saker av trä pulvriserades när man rörde vid det, och några klädesplagg som var upphängda på krokar i ett rum föll isär i stycken när jag skulle titta närmare på dem. Ju längre in jag kom, desto mörkare blev det också. Lamporna här inne funkade inte eller flimrade så mycket att de mest var jobbiga. Till slut hamnade jag framför ett rum med en skylt ovanför, där det stod “Maskotkostymer”.

Först vägrade dörren gå upp. Men jag förstod att vad det än var som fanns där inne så skulle det vara värt att fotografera, och kämpade länge med att dra eller banka upp den. Först när jag hade gett upp, vänt om och börjat gå iväg hörde jag ett mjukt ploppande ljud, och när jag vände mig om igen hade dörren plötsligt glidit upp på glänt. Det var märkligt men jag avskrev det som att låset till slut gett upp. Jag gick långsamt fram till dörren och kikade in. Där inne var det kolsvart. Med kamerablixten som ficklampa letade jag förgäves efter en lampknapp. Men mitt under letandet sprakade det till i taket, och två rader av lysrör uppe i taket tändes upp samtidigt av sig själv. Det måste ha varit rörelseaktiverade lampor men att de allihopa tändes samtidigt fick mig ändå att nästan hoppa ur skinnet.

Blinkande försökte jag vänja mig vid den nu starka belysningen, och till slut kunde jag ta in hur rummet såg ut. Det var precis som jag hade föreställt mig det. I ett räcke med galgar längst ena väggen hängde dräkter som föreställde Disneykaraktärer, med masker och allt. Det såg ut som en bisarr troféhylla. Mot den bortre väggen hängde en samling höftskynten och “infödingskläder”, eller vad man nu ska kalla Disneys exotiserande illusion av hur indier såg ut. Men det som min blick drogs mot, det som jag på en gång insåg skulle bli ett fantastiskt fotografi, var en övergiven Musse Pigg-dräkt mitt på golvet. Till skillnad från alla dräkter låg den utsträckt där på rygg, med ruttnande och flagnande päls, som någon sorts tecknat mordoffer. Ännu märkliga var de falnande färgerna på dräkten. Det såg ut som ett fotonegativ av Musse Pigg, svart där det skulle ha varit vitt och tvärtom. Hans vanligen röda byxor var nu blåa. Jag kunde knappt slita ögonen från den, men ville först ta lite snabba bilder på de andra dräkterna innan jag avslutade med Musse och sedan drog. Jag är vanligtvis inte så känslig, men någonting i min mage började knyta sig och jag hade på känn att den knuten inte skulle lösas förrän jag kom ut därifrån. Jag fotograferade kostymerna på väggen uppifrån och nerifrån, och tog några närbilder på en Janne Långben-mask vars ena plastöga hade fallit av. Sedan bestämde jag mig för att arrangera en bild. På en galge hängde en Kalle Anka-dräkt, inklusive ett stort huvud med näbb och allt, och jag tänkte att det huvudet skulle passa fint på golvet bredvid Musse. Försiktigt, för att den inte skulle falla i bitar, lyfte jag upp masken. När jag hade detta möglande storögda huvud mitt framför mitt eget ansikte hördes ett tomt och högt slammer vid mina fötter som fick mig att hoppa högt. Jag tittade ner, och där mellan mina skor låg ett kranium. En dödskalle. Den hade fallit ut ur maskotdräktens huvud och gått i bitar när den tog i marken. Med tomma ögon tittade skelettögon tillbaka på mig. Jag släppte Kalle Anka-masken som om den var brännhet och backade ett par steg tillbaka, medan kallsvett började bryta fram ur samtliga min kropps porer som om jag var en fuktig tvättsvamp någon tryckte ihop. Jag var redo att vända om och rusa därifrån, men något längst in i mitt huvud protesterade. Ta en bild för fan, tänkte jag. Det här är den bästa bilden du någonsin kommer ta, och om du inte tar den kommer ingen tro dig. Ta den. Insikten började forma sig i mitt huvud att Disney på något sätt var ansvarig för det här, och att jag skulle behöva bilden om jag någonsin ville prata om den här dagen igen.

Precis då såg jag i bakgrunden en rörelse. Musse Pigg-dräkten på golvet ryckte till och började klumpigt resa sig. Framför mina ögon kom den upp i sittande positition, och som om det var ett litet barn som precis lärt sig gå ställde den sig upp på fötterna. Jag bara stirrade. Dräkten, eller vem det nu var som var inuti den, riktade sitt ansikte och dess tomma, stirrande ögon och stela och breda leende direkt mot mig. Och sedan pratade den. Med en perfekt men på något sätt mekanisk Musse Pigg-röst, som jag inte ens tänker härma, tog den till orda. “Vill du se mig ta av mitt huvud?”, sade den samtidigt som den förde upp sina handsbeklädda händer till halsen och fumligt började trycka uppåt mot hakan och nacken. Det räckte för att utlösa paniken som länge legat och tryckt inuti mig. Jag vände om för att rusa. Det sista jag hörde, precis samtidigt som jag slängde mig genom dörren, var ett blött ljud av skinn och kött som sprack bakom min rygg.

Jag plockade aldrig ut de där bilderna ur kameran. Jag skrev aldrig något blogginlägg om min utforskning av Mowglis palats. Efter att jag hade flytt därifrån för mitt liv eller åtminstone för att få ha kvar vettet i behåll, förstod jag varför Disney hade övergivit den där platsen och tystat ner alla som skrivit om den. Det var inte för att de ville hålla sådana som mig ute. Det var för att de ville hålla sådant som det där inne.

Signaturmelodi

Sist i veckans avsnitt hörde vi alltså mig läsa “Övergiven av Disney”, skriven av Christopher Howard Wolf och publicerad på Slimebeast. Och då återstår det bara för mig att säga att du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.

Avsnitt 27: Gömt mitt ibland oss

Skräm en vän: