cheap drugs canadianpharmrx

Avsnitt 28: Under ytan

Att på Google Street View klicka sig fram längs länsväg 593 mellan Mjölby och den närliggande småorten Västra harg, med en befolkning på 76 personer, är som att besöka en nöjespark med tema svensk idyll. Vidsträckta åkrar sprakar av grönt, och man kan nästan känna hur den torra halmen doftar genom datorskärmen. Skogar av ekar och tallar brer ut sig över horisonten bortom åkrarna, och här och var passerar man röda stugor och hus, inhägnade av överväxta staket. Det är som att växtligheten hela tiden suktar efter att omfamna husen här, som om något av det gamla bondsverige lever kvar fast skärs itu av en modern asfaltsväg. Länsväg 593, som vi åker på, kallas också Hargsvägen och den är nästan tom med undantag för en eller annan bil ute i den obändiga sommarvärmen som Google Street View-bilen förevigat.

Här ute känns det evigt idylliskt, som om det värsta eller mest kusliga som kunde hända var ett getingstick. Det är egentligen bara en enda sak som stör mig, en enda detalj som jag inte får ihop. Som får mig att undra vad den här platsen egentligen döljer. Och det är att det inte finns någon gammal bensinstation här.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och skälet att jag är ute på en landsväg utanför Mjölby och letar efter en bensinstation är för att jag läst en märklig tråd på det brittiska magasinet Fortean Times webbforum. Fortean Times handlar om oförklarliga och märkliga fenomen som spökerier, utomjordingar och märkliga dödsfall, och på dess webbforum skriver användarna om ungefär samma saker.

I augusti 2005 loggade en användare som kallade sig Aouroborous in och startade en tråd med rubriken “Den transdimensionella bensinstationen”. Aouroborous presenterade sig som en svensk kille vid namn David, som bodde och arbetade med cancerforskning i Göteborg. Men det han startade sin tråd för att berätta om var något helt annat. På nittiotalet, när David var 18 år gammal, hade han sommarjobbat inom Mjölby kommun. Han underhöll parker och vägar, och då varit med om något väldigt märkligt på just den där idylliska landsvägen. Det var tidigt i juli 1993. Så här berättade han, uppläst av Ludvig Josephson:

Jag och en kollega var på väg hem igen, efter att ha klippt häckar och gräsmattor hela dagen. Vi körde en minibuss genom detta lantliga område, med åkrar och tallskog omkring oss. Det var och är ganska obebott där ute, med bara en och annan bondgård och stuga här och var. Vägen vi körde på var den enda asfalterade, alla avtagsvägar var antingen i grus eller jord. Den sommaren måste vi ha kört upp och ner för den där asfaltsvägen hundra gånger, så vid det här laget kunde vi nästan följa den i sömnen. Efter att ha tillryggalgt kring fem-sex kilometer av den där vägen noterade min kollega, som satt vid ratten, att vi nästan hade slut på bensin. Bensinmätaren låg orörlig i botten, och trots att bilen fortfarande tog sig fram utan problem insåg vi att vi inte ens skulle kunna ta oss en mil till på bara ångorna. Vid denna punkt hade vi tagit oss till en av de få ställen längs vägen där det är skog på båda sidorna.

Det här inträffade ju några år innan mobiltelefonerna slog igenom, men i bilen fanns det en komradio att kommunicera med huvudkontoret med. Vi diskutera om vi skulle höra av oss och be någon komma med bensin till oss, men bestämde att köra vidare så långt det gick och se om vi klarade det hela vägen hem. Dessutom har jag för mig att delar av den där vägen låg i någon sorts radioskugga. Åtminstone kom och gick mottagningen i den vanliga FM-radion när vi åkte där, även om jag inte minns om vi lyssnade på radio just då. Hur som helst, vi körde vidare några minuter och plötsligt dök det upp byggnader på sidorna av vägen. Framför en lada täckt av smutsiga eternitplattor stod ett litet skjul av plåt och med ett tak av tjärpapp, vars yttre vägg nästan låg direkt mot kanten av asfaltsvägen. På grusplanen mellan skjulet och ladan stod en gammal gulrandig bensinpump och i skjulets kortsida fanns en öppen dörr och ett smutsigt fönster där skylten “Bensin” hängde. Varken mer eller mindre.

Som jag nämnde hade vi kört den där vägen massor av gånger men aldrig hade vi märkt denna nedgångna, konstiga bensinstation förut. Den kändes emellertid varken onaturlig eller som att den stack ut ur omgivningen. Senare skulle jag och min kollega förstå att vi där och då båda tänkte samma sak, att det bara var vi själva som missat det och att sådant händer. Då och då upptäcker man ju att man inte sett något, bara för att man inte aktivt letat efter det. Vi svängde av in på grusplanen och jag var lättad över att vi skulle kunna tanka och komma hem. Bensinpumpen visade sig vara låst, och jag gick in för att se om någon anställd fanns på plats. Inuti skjulet fann jag mig ensam i ett litet fyrkantigt rum som avdelades av en disk. Bakom disken stod oljekannor och bilvaxförpackningar och skräpade, och den enda lysrörslampan kastade ett blekt sken över rummet. Jag tittade mig runt och ropade “Hallå?”, och efter någon minut kom en konstig liten gubbe in från en bakdörr bakom disken. Han var mellan 60 och 70 år gammal, men kan ha varit yngre – jag var ju själv bara 18 då och när man är så ung är allt över 50 lika gammalt. Över öronen hade han en svart keps nerdragen, ni vet en sådan där som grekiska fiskare brukar ha på sig, och hans glasögon var stora och tjocka som flaskbottnar. Han var iklädd en smutsig, svartvit skjorta och hade beiga byxor som hölls uppe av hängslen. Han stirrade på mig med ögon som gjordes dubbelt så stora av glasögonen och jag hade svårt att inte fnissa.

Jag log artigt och förklarade att vi skulle vilja köpa bensin, men han bara tittade på mig så länge att jag till slut blev obekväm och, i tron att han inte hade förstått, upprepade mig. Då avbröt han mig, och stammade fram några snabba ord samtidigt som han började nicka som en galning. Jag hörde inte riktigt vad han sade och så här många år senare är det lite svårt att minnas, men jag har för mig att det var i linje med “jajamummelmummel”. Han började rota bakom disken och plockade till slut fram en nyckel i ett snöre, och samtidigt som han underligt nog höll ut den med rak arm framför sig kom han fram från bakom disken och knuffade mig åt sidan för att komma ut. Hans sätt att ta sig fram var lufsigt på ett sätt som jag senare i livet skulle komma att notera hos alkoholister. Väl ute låste han upp bensinpumpen och vi tankade för sådär 150 kronor, vilket tog sin tid eftersom pumpen var så uråldrig. Gamlingen stod och vaggade fram och tillbaka medan han tittade på, nästan som om han hade något fel på benen. Jag och min kollega bytte några förvirrade blickar, och när vi tankat klart skramlade vi till betalningen och hällde pengarna i gubbens händer. Han lade dem i en ficka, tog fram ett block med tomma kvitton ur bröstfickan och fyllde noggrant i ett med sin kulspetspenna. Min kollega tog emot det utan ett ord, jag sade adjö och vi satte oss i minibussen och åkte iväg. När väl var ute på vägen igen sneglade jag i backspegeln och såg att gubben gått ut några meter i vägen och nu stod och vinkade med båda armarna.

Jag och min kollega satt tysta stora delar av vägen hem, men just då kändes det inte som att någonting var fel eller märkligt. Det märkliga hände efter några kilometer när bilen fick problem, och det började smälla och låta om motorn. Vi konstaterade att gubben måste ha gett oss diesel istället för den 96-oktaniga bensin vi behövde, och allt eftersom började mörk rök strömma ut ur avgasröret. När vi anlände till huvudkontoret hostade och fräste motorn våldsamt, så vi parkerade utanför det intilliggande reperationskontoret och surade över att vi skulle behöva tömma bensintanken för hand vilket är en kladdig och jobbig uppgift. En kille som jobbade som reparatör hämtade en handpump och hjälpte oss få ut bränslet i en plastbytta vid sidan av, och vi såg att vätskan varken var rosaaktig som bensin eller klar som diesel. Den var snarare mjölkigt orange och luktade nästan sött, lite som terpentin. Reparatören, en gammal räv som visste allt som var värt att veta om bilar, kommenterade att det såg ut som bensinen man sålde under kriget. Då ransonerade man bensin, och fick istället använda en oljeblandning med terpentin och kanske etanol som bilar kunde köra på men som tärde ganska ordentligt på motorn. Han frågade var vi hade fått den sörjan ifrån och vi berättade fnissande om den udda bensinstationen vid vägkanten. Jag förväntade mig att reparatören skulle ha något roligt att säga om den lilla gubben vi mött, för han kände alla i de där trakterna, men istället tittade han på oss med en konfunderad min. “Vilken bensinstation?”, frågade han och i det ögonblicket var det som att en bubbla spräcktes.

Jag blev helt överväldigad av hur konstigt det verkligen var att vi aldrig hade sett bensinstationen förut, och började få en känsla av att den faktiskt inte legat där när vi åkt förbi tidigare gånger. En blick på min kollegas ansiktsuttryck var tillräcklig: han kände samma sak. Vi frågade reparatören om han verkligen var säker på att det inte fanns någon liten mack där, men han höll fast vid att såvitt han visste hade det aldrig funnits en. Medan vi blev allt mer hetsiga märkte jag att reparatören faktiskt började se lite skrämd ut.

Efter lite om och men bytte vi från arbetskläderna och satte oss i min kollegas bil för att åka tillbaka och se om vi kunde hitta bensinstationen. Men trots att vi åkte såväl hela vägen till Västra harg och ända tillbaka till Mjölby igen hittade vi varken ladan, skjulet eller bensinpumpen igen. Det är svårt att beskriva vad vi kände där och då, men det var en kombination av skrämda, illa till mods och upphetsade på samma gång. Jag satt där, i passagerarsätet, med kvittot som gubben hade skrivit ut i handen och bara stirrade på det. Det var obegripligt. Jag sov konstigt de följande dagarna, eftersom jag var för upptagen av att gång på gång gå igenom hur händelseförloppet hade utspelat sig.

Trots att vi, under veckan som följde, frågade ut säkert ett halvt dussin kollegor som bodde i krokarna och som kände till dem väl, hittade vi aldrig någon som kände till bensinstationen. Somliga sade tvärsäkert att det inte hade funnits någon vid den vägen på minst 50 år. Eftersom våra frågor var så lönlösa tappade vi till slut intresset för att gräva, och livet gick vidare. När sommaren tog slut återvände jag till skolan och glömde nästan bort händelsen. Då och då fick jag emellertid en sorts flashbacks, och kunde verkligen känna den märkliga känslan av overklighet som jag hade där, när reparatören tittade på oss med sin förbryllade min. Några år senare, kring -95, -96, frågade jag min morfar som bott och arbetat där om han visste något. Han nämnde en “märklig upplevelse” längs samma väg, men ville inte säga mer. Han var en devot kristen, och kände sig aldrig bekväm med att prata om den sortens saker. I övrigt har jag inte berättat om den här sommardagen för så många, för man vill ju inte verka galen. Men kvittot behöll jag, och det har jag kvar än i denna dag.

Det var “Den transdimensionella bensinstationen” av användaren Aouroborous, eller som han egentligen skulle heta, David, på forumet för Fortean Times, uppläst av Ludvig Josephson. Det är en gåtfull historia, och den är omöjlig att släppa när man klickar sig fram längs landsvägarna på Google Street View. Man tittar på olika former i gräset, funderar, kan det där vara en gömd husgrund som med tiden blivit ett med underlaget? Är det där en gammal infart till vad som en gång i tiden kanske var en bensinstation? Vad var det egentligen David och hans kollega såg?

Under åren som följde från att David publicerade sin berättelse på Fortean Times fortsatte diskussionen där, och alla var väldigt sugna på att få veta mer. David sade flera gånger att han skulle scanna det där kvittot, men det blev aldrig av. Efter en del diskussioner fram och tillbaka, där David bland annat delade med sig av longitud- och latituden för var det hela skulle ha hänt och berättade om en journalist som hört av sig med en fråga om upplevelsen men sedan aldrig återkommit, skrev han sitt sista inlägg i tråden i april 2007, nästan två år efter att han startat tråden. En tid efteråt gjorde Fortean Times om sitt forum, och medlemmar som varit registrerade sedan innan fick omregistrera sig. De som inte gjorde det gick miste om sina konton, och en av dem var David. Idag vet vi inte vem han är, och kan inte nå honom på något sätt. Det verkar bara finnas en David i Göteborg som sysslar med cancerforskning, och honom har jag pratat med och han säger sig inte ha någonting med tråden att göra.

Mysteriet kvarstår. Vad hände där, en sommardag mellan Mjölby och Västra Harg? Och sitter David någonstans än idag med sitt gamla oförklarliga kvitto? Vi kanske aldrig får veta. Allt vi får nöja oss med tills vidare är berättelsen. Och det är ju inte så lite, det.

Veckans avsnitt heter “Under ytan”, och man får ju säga att bensinstationen utanför Mjölby definitivt gått under jord. Men om vi vänder blicken mot andra saker som gömmer sig under ytan, bortom det vi vanligen ser och kommer åt, hittar vi källare. De är klassiska scener för skrämmande händelser, och rymmer i våra berättelser allt från monster till mördare. Det allra minsta mysteriet kan kännas väldigt hotfullt när det inträffar i källaren, detta vår lägenhets motsvarighet till det undermedvetna. Ta till exempel vad lyssnaren Markus berättade om i ett mejl nyligen. Han beskriver sig som en stor skeptiker, som alltid tror det finns en naturlig förklaring, även om vi inte alltid förstår den. Men en händelse i hans pappas hus i Linköping gnager i honom. Så här skrev Markus:

Jag har själv aldrig upplevt något märkligt med huset men kan inte släppa tanken på det pappa och hans fru berättade för några år sedan. De bor i en treplansvilla. Källare, markplan och övervåning. På övervåningen finns det en hall, ett badrum och tre sovrum. De två mindre sovrummen används idag som datorrum och gästrum.

Gästrummet är ett litet rum på ca 10-12 kvm. Dörren öppnas inåt och där inne finns en garderob, en säng och ett skrivbord. Det finns också ett fönster. Nedanför fönstret finns en källartrapp i sten, ca 4-5 meter nedanför. En dag när min far ska gå in i rummet tar något emot när han ska öppna dörren. Han lägger sin kroppsvikt emot dörren och märker att den sakta går upp. Han märker att det som hindrar honom från att öppna dörren som vanligt är att garderoben som står ungefär där den brukar stå, står skjuten ca 10 cm in framför dörren.
I ett rum som endast kan öppnas inåt och med en fönster alldeles för högt upp för att någon ska kunna lämna genom utan att göra sig illa i fallet har en garderob ställt sig framför den stängda dörren.

Hur kom personen (?) ut som gjorde det här? Golvet är dessutom något slags plastgolv och det är så gott som omöjligt att dra några möbler över golvet. Pappa ställde tillbaka garderoben på sin plats och händelsen har sen dess inte upprepat sig.
Inget obehagligt avslut på den här berättelsen med andra ord. Bara ett enda stort frågetecken kring hur det här gick det.

Så skrev alltså lyssnaren Markus. Det är inga spöken, inga monster, inga mördare… Men någonting som inte riktigt går att förstå. Något som påminner om det värsta vi människor vet: att vi inte alltid är de som bestämmer. Att något kan smyga sig in och störa vår perfekta tillvaro. Att det finns vissa platser under ytan som vi nog borde hålla oss borta ifrån. Och i den sista, långa historien vi ska höra i detta avsnitt av Creepypodden kastar vi oss handlöst in i en av dessa platser. Den handlar om en ung student som, i sitt nattjobb som vaktmästare i den egna skolan, passar på att utforska de mer bortglömda, mörka källargångarna under skolan. Historien är skriven av Eric Dodd och läses av Michael Forsberg. Här är “The Stairs and The Doorway”.

Jag uppfattar inte mig själv som en snokade person. Iallafall inte mer snokande än någon annan. Jag är bara vad min mamma skulle kalla ohälsosamt nyfiken. Jag var den ungen som klättrade upp i toppen av den höga eken, bara för att vad som låg i fågelboet där uppe. Jag var den som grävde ett så djupt hål i innergårdens jord att jag blötte ner mina byxor med grundvatten, bara för att jag var övertygad om att det fanns en grotta under vårt hus. Allt jag ville var att se den.

Mina föräldrar är inte utfattiga, men bra nära. De är sådana där som jobbat och kommer fortsätta jobba 40 timmar i veckan hela sina liv ända tills de dör, men ändå inte lyckas få ihop till en rimlig pension. Själv fick jag fick mitt första jobb i ett stall, när jag var 14. Det funkade inte så länge, men eftersom jag behövde mer pengar än mina föräldrar kunde ge mig fortsatte jag att jobba svart för struntsummor ända tills jag gick ut gymnasiet.

Pappa var på mig som en iller om högskola eller universitet. Varken han själv eller någon annan i hans släkt hade aldrig fått någon högre utbildning, så det var viktigt för honom. I gymnasiet hade jag aldrig varit så värst ambitiös, men gjorde vad jag behövde och fick B och C i det mesta. Det räckte för att komma in på en högskola och läsa mest matte, engelska, historia och naturvetenskap. Där var det en helt annan sak att plugga. Ingen krävde att jag skulle närvara, utan ansvaret var helt mitt eget, och just därför blev jag mer engagerad. Pappa var så stolt över mig, men eftersom varken han eller mamma hade råd att bekosta någonting åt mig var jag tvungen att skaffa ett extrajobb. På min högskola utlystes så en dag ett assistentjobb för studenter till skolans vaktmästare, och jag sökte och fick det. Det var inga komplicerade saker: jag är en händig person, och det mesta som skulle lagas eller repareras löste jag med rostolja och isoleringstejp. Men i jobbet ingick också att vissa nätter stanna kvar och vakta skolan över natten. Och det var en annan femma. Det jobbet gav mig superkrafter.

Jag jobbade på kvällar, helger och under veckorna då de flesta studenterna var lediga. Nattpassen gick ut på att ta två vändor runt hela campusområdet två gånger per natt, och kolla labben, datorsalarna och biblioteket. Utöver mig fanns det två andra vakter, Jakob och Allan, men de hade andra skift än jag och vi sågs inte så ofta. Jakob jobbade mest på dagarna och Allan, en herre som balanserade på gränsen till pension, hoppade in ibland. Jakob ville bli polis och tog väkteriet på högsta allvar medan Allan sov mest. Men det unnade vi honom, den trötte gamle gubben. På onsdagkvällarna hade vi ett möte där vi diskuterade igenom veckan som gått. Övrig tid under nattpassen hade jag i stort sett för mig själv.

Det där med superkrafter? Jo, det jag syftade på var den stora nyckelknippan. Inför mitt första pass gav Allan mig den, en tung klump med en miljon nycklar på. Den vägde typ två och ett halvt kilo och man bar den hängande i bältet. “Tappa inte bort den där nyckelknippan, gosse”, sade Allan och fortsatte: “Med den där kan du öppna vad som helst. Och den dörr du inte kan öppna vill du nog ändå inte gå in i.”

Det som fick de långa nätterna att passera, särskilt under veckorna då alla var lediga och jag var mer eller mindre ensam i de stora, tomma byggnaderna, var att utforska. Jag gjorde det till ett uppdrag för mig själv att varje natt öppna en dörr jag aldrig öppnat förut. Jag började i de nybyggda delarna med biblioteket och datorsalarna, och öppnade alla dörrar, varenda förrådsdörr, och kartlade stället i mitt huvud. Vissa nätter hade jag tid att noggrant och metodiskt gå igenom två-tre rum. Andra nätter hann jag inte med mer än någon städskrubb på vägen. Själva högskolebyggnaden är väldigt stor för att bara husera kring 12-1300 studenter. Den byggdes som fabrik i mitten av 1800-talet och blev ett läroverk först på sjuttiotalet. Högskolan är uppdelad i tre delar, först gamla flygeln med skoladministrationens kontor och en del oangenäma klassrum utan varken centralvärme eller ventilation. Flygeln med labben och datorsalarna var ett nybygge av cement och med pyttesmå fönster, som tillkom på 70-talet när allt skulle se ut som sovjetiska rakapparater. Sist men inte minst fanns delen som kallades “Nya biblioteket”, som säkert var ny på 90-talet men nu såg ganska daterad ut med sina röda tegelstenar och överdrivet stora glasytor

When I think back to those early days, those days before, I think how stupid I was. How naive. I should have thought about winter. I should have thought about the solstice.

I december, under min tredje termin på skolan, hade jag klarat av samtliga rum i “Nya biblioteket”-avdelningen. Jag hade öppnat varenda dörr, granskat varenda städskrubb, och hade en rätt heltäckande inre karta över platsen i huvudet. När glädjen över utforskandet hade lagt sig återstod en ganska trist plats. Jag hade inte hittat några skatter, inte – som jag drömde om – snubblat över någon hög av bortglömda datorer. Det enda jag hittade var en liten svettig hög av porrtidningar i en av skrubbarna. “Stygga bondflickor”. Men vem var jag att komma med moraliska pekpinnar?

December är generellt en ganska seg tid i en högskola. Efter de galna veckorna inför de sista tentorna är det som att en bomb slår ner när huset plötsligt töms på allt folk, utom några anställda som förvirrat går omkring hukande i de tomma korridorerna. Byggnaderna stod tomma och tysta i de mörka, iskalla nätterna. Då och då kom det någon eftermiddag av snöblandat regn som aggressivt trummade mot fönstren, men annars var inte ens vädret särskilt dramatiskt. Jag saltade lite trottoarer och skottade lite slask, men försökte annars hålla mig inomhus. Jag hade ju nämligen gamla flygeln att utforska.

Gamla flygeln är en V-formad byggnad med fyra våningar, utan hiss och med trånga små trappor, och på grund av dess historia hade den K-märkts och därmed blivit utan modern lyx som ventilation och centralvärme. Istället värmde man upp huset med ett jättelik pannrum i källaren, som jag tror sköttes av Allan och bara Allan. Han måste å andra sidan gjort ett bra jobb, för aldrig under min tid på den där högskolan hörde jag något klagomål. Veckan efter tentorna tillbringade jag med att leta igenom gamla flygelns övre våningar, även om snöslasket tyvärr tvingade mig att prioritera utomhusjobb över utforskande. Ändå gjorde jag framsteg. Jag hittade ett litet rum på vinden som måste ha varit någon förmans gamla kontor när platsen var fabrik, komplett med ett gammalt skrivbord och en garderob. I hopp om att hitta en present till den nuvarande rektorn letade jag igenom rummet men hittade bara lite skattepapper från 50-talet, några gamla tidningar som vittrade sönder i mina händer och en maläten halsduk i garderoben.

Under vinden, på den fjärde våningen, hittade jag två dussin små, tomma kontors- och arbetsrum. Som den vaktmästare jag är kontrollerade jag rutinmässigt om fönsterrutorna satt fast ordentligt eller om det fanns några vatten- eller ohyresskador. Trots att jag åtminstone hade väntat mig lite råttbajs hittade jag inga spår av djur. Våningarna två och tre var i stort sett likadana, utom de rum som låg mot byggnadens ena kortsida, där det fanns lite luftkonditionering och som därför användes som klassrum när det fanns studenter här. Första våningen, slutligen, tillhörde skolans administrationsavdelning och där hade rektorn sitt kontor. Jag tänkte att jag nog inte skulle snoka runt i min chefs kontor eller i HR-avdelningen, så jag lämnade flera rum orörda där. Nu återstod bara källaren och pannrummet. Jag använde min superkraft, den stora nyckelringen, drog upp den tunga dörren och gick ned för trappan.

Källaren här var annorlunda än den i “Nya biblioteket”. För det första var allt mycket mer ihopkrympt här. Hallarna var små och trånga, och taket hängde lågt. Då och då dök dörrar upp i väggarna, och jag gick igenom dem alla. De gamla lampknapparna, benvita fjädrade knoppar i gulnande runda ramar, påminde om femtiotalsfilmer. Jag hade med mig ett paket lågenergiglödlampor utifall att jag skulle snubbla över behovet att byta ut något, och då och då fick jag använda min ficklampa för att lysa upp ett mörkt hörn där lampan gått för gud vet hur många år sedan. Annars var rummen mest fulla av gammalt skräp som lystes upp av nakna glödlampor som hängde i taket – överblivna skrivbord, arkivskåp med decenniegamla mappar, en hög med gamla adventsstakar och så vidare.

Det kan vara värt att påpeka att jag, trots att denna miljö för vissa kanske hade uppfattats som kuslig, aldrig kände mig rädd eller nervös. Jag har inte så värst mycket fantasi. Det här var min arbetsplats och min hobby, och det kändes bara intressant och spännande att smyga runt i de där gamla dunkla korridorerna.

När kvällen föll den 20:e december hade jag betat av alla rum i hallen som ledde fram till pannrummet. Själva pannan var ett gigantiskt monster av järn och nitar, rör och mätare. Det var fruktansvärt varmt och minst lika bullrigt där inne, men rent och fint. Allan hade ansträngt sig för att hålla maskinen i skick, för, som han sade, “ompysslade pannor stör inte min tupplur.” Pannan hade vid något tillfälle i historien gjorts om från att vara kol- till att bli gasdriven, men på väggarna fanns fortfarande spår av sot och den gamla kolrännan öppnade sig fortfarande i ett av hörnen. Jag hade inte planerat med att göra mer än att se över pannrummet, eftersom jag ju faktiskt varit där mer än ett dussing gånger och visste att förutom arbetsbänken och pannan fanns det inte mycket mer att se. Men så noterade jag en liten dörr, gömd till vänster bakom själva pannan. “Det var konstigt”, tänkte jag för mig själv. Jag hade aldrig sett den förut. Men å andra sidan hade jag aldrig stått där, precis på den punkten bredvid arbetsbänken, och jag hade väl för att vara ärlig aldrig heller riktigt granskat detta rum.

Dörren var mindre än de andra dörrarna i huset. Kanske en och en halv meter hög, målad i samma färglösa gråbruna nyans som resten av väggarna, och gjord i metall såsom resten av dörrarna i källaren. Jag promenerade fram och kände på dörrhandtaget.

Folk brukar säga att ens kropp ibland känner att något är fel. De beskriver en känsla när man plötsligt känner sig iakttagen. Man vet att man är ensam, man vet att ingen ser en, ändå känner man att ögon granskar en. Ibland väljer man till och med att svänga av till höger istället för till vänster, bara för att man får den där känslan och ens kropp tar över och bestämmer att nej, där är det någon som inte vill ha mig idag. Men jag tror inte på det där, för den känslan fick inte jag när jag lade handen på det dörrhandtaget. Ingenting inuti mig larmade. Ingenting kändes annorlunda, ingen plötsligt huvudvärk, inga hår som ställer sig på ända. Ingen inre röst som ropade “Nej, gör det inte!”. Dörrhandtaget gick följsamt ner men dörren var låst. Jag tittade närmare och såg ett litet nyckelhål. På min superkraftsnyckelring fanns det bara tre nycklar som kunde passa. De första två funkade inte, men den tredje gick in. Såklart.

Gångjärnen skrek som om de inte hade använts på årtionden när dörren gled upp. Någonstans i min vaktmästarhjärna gjorde jag en mental notering, och för mig själv mumlade jag “rostolja”. När jag tog ett kliv in genom dörren var det till ett litet, trångt utrymme. Lampknappen funkade men glödlampan smällde till och slocknade, och just då kände jag faktiskt hjärtat slå ett extra slag. Med ficklampan i munnen skruvade jag av den gamla glödlampan, skruvade i en ny, och tittade mig omkring. Jag befann mig i en hall som ledde några meter fram och sedan slutade i en annan dörr. Den visade sig gå upp bara när jag puttade på den, och innanför visade sig en trappa som ledde längre ner. “Vad fan?”, sade jag för mig själv. Ingen hade någonsin sagt att den här byggnaden hade fler än en källarvåning. Min puls hade inte riktigt gått ner igen, men jag avfärdade det som chocken av smällen då glödlampan gick. Trappan såg ut som resten av den gamla byggnadens trappor, och väl nedanför den upptäckte jag ännu en dörr. Efter att ha öppnat den utan behov av en nyckel ställdes jag framför en lång, smal korridor med regelbundet återkommande dörrar i båda väggarna.

Den första var också olåst, och visade sig innehålla ett förvaringsutrymme med högar av böcker från sextiotalet, några skrivbord och en ruttnande mopp i en hink. Dörren på andra sidan korridoren var olåst men verkade ha rostat fast, och först efter att ha knuffat upp den kom jag in i vad som såg ut som ett gammalt klassrum med bänkar, en svart tavla, illustrativa läromedelstavlor och affischer på väggarna. Över allting låg ett centimetertjockt dammlager, och det verkade inte ha rörts på årtionden. “Varför skulle man vilja ha ett klassrum under pannrummet”, mumlade jag för mig själv och fnissade åt tanken på studenter som tvingades ner i källaren i samlad tropp. Jag funderade på om jag kanske hade hittat en gång mellan de två flyglarna i den V-formade byggnaden, och nu befann mig i något sedan länge nedlagt labb.

I nästa par av rum hittade jag ytterligare halvtomma, övergivna och dammiga klassrum. Så även nästa par, och nästa. Allt som allt hittade jag tolv oanvända klassrum och ett lunchrum med bord, stolar och till och med en gammal kaffepanna. Därutöver fanns två små toaletter, där lamporna hade gått och där jag inte fann det lönt att byta ut glödlamporna. Jag kom på mig själv med att känna mig lite nervös. Jag var ensam i skolan, och nu dessutom i en oförklarligt oanvänd källarkorridor som kändes konstig och ologisk. I bakhuvudet försökte jag, och misslyckades, att komma på en förklaring till varför en hel våning med klassrum inte skulle användas, varför de bara skulle slösas bort.

I slutet av hallen stötte jag på ännu en dörr i metall, och bakom den ännu en trappa. Jag var vid det här laget övertygad om att den skulle leda upp till den andra flygeln och blev paff, ja, till och med skrämd när den visade sig gå ner. Där och då, minns jag, började jag faktiskt bli direkt rädd.

“Nä, vad fan. Varför går det bara neråt? Varför skulle någon vilja vara här nere?”

“Nere, nere, nere”, ekade mörkret i trappan tillbaka som svar. Jag borde ha kollat klockan. Jag borde ha fokuserad på att bli klar med min rond. Jag borde ha vänt om och gått, nej, flytt. Men istället började jag gå nerför trapporna.

Trappan var inte upplyst av några lampor och tycktes vara äldre och i mycket sämre skick än de andra. Den var också längre. Mycket längre. Efter att ha gått i några minuter började jag räkna trappstegen. Vid var tolfte trappsteg var det en liten avsats, och så fortsatte trappan ner i motsatt riktning. Efter tio sådana avsatser nådde jag ännu en dörr. Den var olåst och lätt att öppna, men det skrek om gångjärnen och det kändes kusligt att höra det gälla ljudet dö ut i ekon i trappan. Jag famlade förgäves med handen efter en lampknapp i väggarna bredvid dörröppningen, och viftade runt lite med ficklampan för att få en överblick framför mig. Men det syntes ingenting där inne – varken framåt, åt sidorna eller i taket. Jag knäppte med fingrarna i rummet men vet inte säkert om det hördes något eko, och långsamt började jag inse att detta rum var fullständigt gigantiskt. Som en grotta, kanske det största rummet jag någonsin varit inne i. Jag kröp instinktivt tillbaka in i dörröppningen för ett ögonblick.

“Det här rummet kan inte vara här”, tänkte jag för mig själv. Det började kännas allt mer lockande att vända om och gå tillbaka, men jag var också dödligt nyfiken på vad som fanns där inne. Jag tog ett långsamt steg in, och sedan ett till, och till slut hade jag tvingat mig själv att gå i stadig takt rakt in i mörkret. Jag räknade mina steg och blickade regelbundet tillbaka över axeln för att kunna orientera mig med hjälp av ljuset från den öppna dörren. På så vis tog jag mig hundra, och sedan tvåhundra, meter in, och just när det började kännas som att det var oändligt så började ett svagt ljus skönjas framför mig. Det blev starkare och ljusare ju närmare jag kom, men om jag räknade rätt gick jag ytterligare femhundra meter innan jag såg att det kom från en hängande glödlampa bredvid en dörr.

Den här dörren var helt annorlunda från alla andra. Den tronade ovanför mig, dubbelt så hög som jag själv, och bred som en vallgrav. Den såg ut att vara gjord i svart metall, täckt av stora nitar och bultar, och den hängde på enorma gångjärn i bastant stål. En bit upp på dörren, inristat i metallen, fanns stora tecken jag inte förstod. Omkring tecknen fanns fler mindre tecken och breda cirkulära diagram som skars igenom med cirklar graverade in i dörren. Mitt framför mig fanns ett stort runt hjul, liknande ett sådant på dörrar i ubåtar eller i bankvalv, och mitt i hjulet fanns ett nyckelhål. Det pryddes av ett sigill i tre lager av cirklar.

Jag vände mig om och insåg att jag inte längre kunde se ljuset från dörren till trappan. Jag såg ingenting alls bakom mig, faktiskt. Men jag höll upp superkraftsnyckelringen mot glödlampan, letade igenom nycklarna och hittade en liten, sliten nyckel som faktiskt verkade kunna passa. När jag förde in den i nyckelhålet gick den mjukt in och vreds om. Jag hörde ett klick, en duns och ett torrt klattrande ljud, som av stenkulor som hälldes ner i ett glas. Jag drog ur nyckeln och fattade tag om hjulet, och tvekade. Mitt hjärta slog nu i 180 och det droppade kallsvett utmed min rygg. Det var den mest besynnerliga situation jag upplevt i hela mitt liv. Det gigantiska rummet som tycktes för stort för att få plats under skolan, den helt obegripliga dörren som såg ut som något ur Sagan om Ringen… Ingenting stämde. Men nu hade jag kommit så här långt. Om jag inte fick se vad som fanns på andra sidan dörren skulle jag aldrig förlåta mig själv. Så jag började snurra hjulet till vänster, motsols, tills det slog i någon sorts spärr och det dunsade inuti dörren igen. Därefter knakade det till, och därpå: tystnad.

Med ett ryck insåg jag att mörkret bakom min rygg plötsligt hade slutat kännas tomt och tyst. Det kändes i ryggmärgen som om jag hade en hel publik, som om det var fullt av ögon på mig som granskade varenda rörelse jag gjorde. Jag tog ett snubblande steg tillbaka och viftade ficklampan fram och tillbaka, men såg ingenting. Torrt, tomt golv. Tillbaka mot dörren tog jag tag i dess stora handtag och började dra. Dörren gjorde inte en rörelse. Jag tog i allt jag hade, lutade mig bakåt och lät min fulla vikt väga ner i handen som drog i dörren, och till slut, när jag precis skulle ge upp, hörde jag ännu ett högt knak och dörren började långsamt glida upp. En vindpust av råkall, stinkande luft sköljde över mig. Luften var tung, fuktig och muskig. Den gav mig en flashback till när jag och mamma var på djurpark när jag var liten, och vi gick in i deras akvarie med reptiler och ormar. Jag släppte dörren och tog ett steg tillbaka, för att på behörigt avstånd kunna lysa in i mörkret med min ficklampa. Där inne syntes en liten hall som ledde in i ett rum, som var så litet att jag såg andra väggen från där jag stod. Jag såg en smutsig och rostig stol av metall. Jag såg ben. Små benbitar.

Jag minns att jag såg – eller hörde, eller kände doften av – en skepnad som var så svart att den tycktes suga in ljudet av min ficklampa. Den kom mot med mig övermänsklig hastighet, rusade mot mig som en tsunami och fyllde upp hela hallen medan den skrek och skrattade och babblade med en röst som lät som bergväggar som kollapsade. Jag minns klor och ord som fick mina ben att vika sig. Jag har för mig att jag såg fjädrar och en hand med för många fingrar och med utsmyckning som tycks ha suddat ut minnesbilden av sig själv. Och så stanken, doten av något som suttit inspärrat i mansåldrar. Jag minns vingar.

Jag tror jag vände om då, men jag vet inte hur länge jag stapplade fram i mörkret under hundra meter jord och berg. Det fanns inget ljus. Jag hade inget sätt att räkna tiden. Min ficklampa var borta och min mobiltelefon och till och med de självlysande tim- och minutvisarna på min klocka hade slocknat. Någonting var fel med mitt högra ben, det gjorde ont, men jag kunde inte se vad. Och hela tiden hörde jag min publik, där inne i det obegripligt stora och grottlika rummet. Jag skrek åt dem att försvinna, svingade i luften med mina knytnävar, men satte skriket i halsen när jag kände någon av dem röra vid mitt ansikte. Jag slängde ficklampan efter det men hörde den landa på marken, rulla en bit och tystna. Senare hörde jag någonting skratta, och det var då jag tror att jag började gråta. Jag hade ingenting mer att kasta efter dem.

Efter att ha kravlat i flera månader hittade jag dörren till trappan. Där inne var det släckt och svart. Och efter åratal av att ha gått i de eviga trapporna tog jag mig till slut in i den andra hallen där klassrummen låg. Jag slet sönder mina fingrar på resterna av de krossade glödlampor jag hade packat in i min väska. Jag kröp nerför hallen och kom fram till nästa trappa, och till slut kunde jag krypa in i pannrummet. När jag till slut stapplade ut ur Gamla flygeln, två hela dygn efter att jag gick in, var det till grått vinterdagsljus och en skolgård full av polisbilar.

Fem personer hade hittats döda på och omkring campusområdet. De hade alla blivit våldsamt slaktade, fått sina kroppar sönderslitna och deras inälvor var borta. Märkena av tänder antydde att det hade gjorts av vilddjur, men själva mordplatserna och hur kropparna lämnats avslöjade en intelligens hos förövaren. Dessutom trodde man vissa av skärsåren var menade att vara någon sorts tecken, symboler inristade i kropparna medan de fortfarande levde. Poliserna var dock väldigt tystlåtna om symbolerna.

De ville inte heller prata med mig. Först ville de prata med mig, när de såg mig komma snubblande täckt av blod, för då trodde de jag låg bakom morden. Men när ambulanspersonalen och läkarna påpekade att jag hade ett brutet fotben, var uttorkad, hade hjärnskakning och var försatt i chock ändrade de sig visst. De ställde lite frågor och jag svarade bäst jag kunde. Jag berättade om dörren i pannrummet, men den hittade de aldrig. De visade mig bilder på den kala, platta väggen där jag hade gått in och 48 timmar krupit ut. Mina blodspår hade slutat vid den väggen. Polisen hade till och med börjat riva väggen, men gav upp när de bara mötte gamla tegelstenar och därefter ännu äldre jord. Det sista de frågade var varifrån de långa, svarta fjädrarna som fastnat i blodfläckar i mina kläder kom ifrån. Jag visste inte. Jag ville inte veta.

Varken polisen, ambulanspersonalen, läkarna eller för den delen någon annan mötte nästan aldrig min blick. De tittade ner, upp åt sidorna, var som helst de kunde titta utom i mitt ansikte. De stora skärsåren i mitt ansikte, de djupa, breda revorna i min panna, var mer än någon ville se. Jag var märkt. Vad det än var som jag hade släppt ut, vad det än var hade dödat och ätit fem personer och inom en veckas tid ytterligare sex, så hade det markerat att jag var en vän.

Signaturmelodi

Sist i veckans avsnitt hörde vi Michael Forsberg läsa “The Stairs and the Doorway”, skriven av Eric Dodd. Och då är det dags för mig att säga att du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.