Avsnitt 30: Svenska galgbackar

Ni som bor i trakterna kring Zenithgatan i Malmö, vid Valhallavägen i Karlskrona, vid Carlanderska sjukhuset i Göteborg eller vid Solandergatan i Hammarbyhöjden i Stockholm har en sak gemensamt. I dagens stadsbilder märker ni det nog inte ens. Ni lämnar era lägenheter på morgonen som vanligt, med vardagen hängande över blick som ett par solglasögon som skymmer detaljer och bara låter er se rutinen. Ni kommer hem på kvällarna med matkassar och urladdad telefon och slänger knappt en blick runt er innan ni trycker in koden och går uppför trapporna och in i lägenheten igen. Ni bryr er inte. Men några meter under er vilar påminnelsen om platsens mörka arv, i form av benknotor och yxskaft. Ni som bor i trakterna kring Zenithgatan i Malmö, vid Valhallavägen i Karlskrona, vid Carlanderska sjukhuset i Göteborg eller vid Solandergatan i Hammarbyhöjden i Stockholm har nämligen det gemensamt att ni alla bor vid, eller ja, till och med rakt ovanpå, jord där människor spillt sitt blod inför publik. Ni bor på gamla avrättningsplatser.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och jag tänkte börja med att nämna något om min gammelfarmor Ann-Mari. När hon gick bort, den 12 december 2011, var hon bara elva dagar från att fylla 100. Och när hon föddes, den 23 december 1911, hade det bara gått ett år sedan den sista avrättningen i Sverige verkställdes.

Tanken svindlar. Genom en enda människa har vi kunnat resa från i dag, till en tid då staten och domstolarna kunde bestämma om en människa skulle leva eller dö. En tid då den tidens galgbackar fortfarande gjorde sig påminda – ibland som nyhetsnotiser i dagstidningarna. Föreställ dig det. Att i dag slå upp Aftonbladet och, som läsaren kunde göra den 23 november 1910, läsa följande rubrik:

“Exekutionen försiggick i morse på Långholmen. Giljotinen för första gång i verksamhet.”

Artikeln i Aftonbladet fortsatte: “Den för det ruskiga rånmordet i Gerellska växelkontoret häktade och dödsdömde Alfred Andersson Ander har idag sonat sitt brott med döden. Afrättningen försiggick i morse strax efter kl. 8 på den halvcirkelformiga fängelsegården på Långholmen i närvaro af de officiellt utsedda representanterna.”

Av de platser jag räknade upp förut är kanske Hammarbyhöjden i Stockholm den plats där man än i dag tydligast känner de tunga händelser som där utspelat sig. På den plats i Malmö där avrättningar gjordes mellan 1500- och 1800-talet, där till exempel rånmördarna Arvid Ahlström och Per Löfberg avrättades år 1820, vilar nu tung asfalt. Strax bredvid ligger en förskola och ett äldreboende. Senaste gången någon tänkte på att staten där har avrättat hundratals människor var väl, förutom under en och annan stadsvandring, på 1920-talet när man byggde förskolan. Då bortforslades nämligen mängder med vagnslass av skelett efter avrättade människor. Bland skeletten fanns ett kranium, en dödskalle, med ett hål längst upp på hjässan. Betydelsen av hålet är lika lätt att förstå som isande kuslig: skallen hade satts upp på en påle.

Ännu mindre synligt är arvet i Karlskrona och i Göteborg. Vid Valhallavägen i Karlskrona är det bara stadsdelens namn, Galgamarken, som skvallrar. Där miste ett 30-tal personer livet, minst. Carlanderska sjukhuset i Göteborg skyltar inte heller direkt med vad som hänt där, trots att galgen stod kvar på platsen ända till 1859. Nä, det är bara i Hammarbyhöjden man fortfarande kan ana dessa dagar. Dels eftersom stenresterna efter galgen fortfarande finns kvar, på en kulle i en liten skogsdunge mellan Kalmgatan, Strahlenbergsgatan och Olaus Magnus väg. En av läkarna på sjukhuset där min gammelfarmor föddes i Stockholm var 60 år gammal, tillräckligt för att kunna minnas den sista offentliga halshuggningen som ägde rum 1862, i Hammarbyhöjden. Det var soldaten Per Victor Göthe som avrättades för att ha mördat och våldfört sig på bodmamsell Anna Sofia Forssberg, och mer än 4 000 personer var där för att se på när han miste livet. Mördaren var lugn in i det sista. Han lade sig framstupa över stupstocken och rättade till sin hals med några rörelser så den låg bekvämt, enligt samtida vittnesuppgifter. Sedan föll bilan. Jag vet inte var Per Victor Göthe begravdes, men det är inte osannolikt att det var i närheten av avrättningsplatsen. Under bostadshuset i hörnet av Olaus Magnus väg och Petrejusvägen begravdes nämligen många som avrättats där, och det sägs att byggnadsarbetarna som på 30-talet byggde husen där hittade skelettdelar. Det sägs att de tvingades hålla tyst om det, för att inte skrämma bort de nya hyresgästerna.

Det sägs också att det fortfarande kring Olaus Magnus väg märks av skepnader och skuggor från tiden då människor avrättades här. På bloggen Skarn.se skriver Petter Inedahl om spöken och annat i Stockholm, och där beskriver han, uppläst av Ludvig Josephson, följande händelse:

En kvinna berättar hur hon som nyinflyttad ofta brukade gå ut i den park där de fåtaliga stenar som återstår av avrättningsplatsen ännu kan ses. Den lilla skylt som upplyser om platsens historia säger henne ingenting då hon inte kan svenska, men hon beskriver en stilla och nattetid folktom plats där stjärnorna och vindens sus i de då ganska vildvuxna snåren är hennes enda sällskap. En natt får hon till sin förvåning se en liten och mager kvinna komma gående genom buskagen. Hennes kläder är ovanliga, med huckle och lång kjol, i handen bär hon någonting, och hon ser ut att ha bråttom. Den främmande försvinner lika snabbt som hon kommit, och gör så även ur betraktarens tankar, tills hon åter dyker upp på samma plats ett par dagar senare. Träden gör det svårt att se, och liksom förra gången försvinner den magra skepnaden oförklarligt och helt ljudlöst i skogsdungen.

Åtskilliga nätter skymtar hon kvinnan, alltid på samma plats och alltid klädd på likadant sätt med samma underliga börda i händerna, och försök att följa efter henne misslyckas totalt. Nyfikenheten har nu blivit så stor att hon bestämmer sig för att vänta ut den främmande som inte heller dröjer. Sin vana trogen dyker hon upp bland snåren, men svarar inte på tilltal, och ger överhuvudtaget inte minsta sken av att lägga märke till den andra. Frustrerad försöker kvinnan springa ikapp, men inne i snåren finns endast mörker och inte heller på andra sidan kan hon finna minsta spår av den sökta eller av att någon gått där. En tid senare är en hantverkare hemma hos henne och nickar ut genom köksfönstret och frågar om hon vet att hon bor intill en avrättningsplats, en upplysning som kommer som en total och mycket obehaglig överraskning. Redan samma dag hittar hon resterna av schavotten i buskaget där den ålderdomliga kvinnan visat sig, och när det blivit mörkt tänder hon ett ljus på platsen och ber för de avrättades själar och ser efter detta aldrig den nattliga besökaren mer.

Vi hörde en historia från Petter Inedahls blogg Skarn.se, uppläst av Ludvig Josephson. I ett liknande vittnesmål från en annan svensk gammal avrättningsplats, den här gången från bloggen Burreblogg.blogg.se, hör vi en person berätta om en till synes mycket skrämmande kväll i Piteå. Blogginlägget är skrivet den 11 april 2007, men skulle egentligen publicerats dagen innan…Så här skriver bloggaren:

Igår var jag alldeles för chockad och skärrad för att skriva ner gårdagen. Men nu är det bevisat att det verkligen finns spöken. Jag, Danne, Malin och Anders begav oss ut till destination Galgbacken igår, en gammal avrättningsplats i Kopparnäs. Allt gick bra, men vi blev lite rädda för den mörka skogen och tittade oss oavbrutet omkring. Men så plötsligt, när vi går tillbaka från själva galgbacken till bilen, så stannar Anders upp och säger att han hör ett ljud snett inifrån skogen. Jag lyssnar och hör en blandning mellan någon sorts ringklockor och visslingar. Vi börjar springa till bilen av räddsla. När vi väl kommer till bilen så vägrar den starta helt plötsligt utan orsak. Ljudet fortsätter komma ut ur skogen, men eftersom jag är så rädd så uppfattar jag inte allt för mycket. Danne den modige och dåraktige jäveln går ut och kollar under huven, allt är rätt och som tur är startar bilen när han väl kommer in. Vet egentligen inte vad som hände, men det var galet. Och det var inget spratt, vill tro det, men det kan inte vara ett spratt. Det finns alltså spöken, fyfan. Förklara annars vad det var som lät i skogen igår och varför dessutom Dannes bil inte gick att få igång. Sjukt sjukt sjukt!

Ett blogginlägg från burreblogg.blogg.se, om avrättningsplatsen i Kopparnäs där bonden Jon Jonsson, 36 år och hans hyresgäst Anders Jonsson, 33 år, 1816 halshöggs och steglades för mord på bonden Jons pappa.

Sist men inte minst vill jag citera ur en text av arkeologidoktoranden Elise Hovanta, publicerad på sajten fotohistoriska.se. Hovanta beskriver avrättningsplatsen vid Trekanten mellan Österfärnebo och Årsunda i Sandviken. Av äldre handlingar framgår att den använts från åtminstone 1695 fram till 1752, kanske längre. Där avrättades åtminstone en handfull personer, varav många begravdes på platsen. Så här skriver Elise Hovanta:

En levande tradition berättar om skråmt eller spöken som härjar i trakten av Trekanten. En berättelse som inträffat för inte så länge sedan gör gällande att en man (nu levande) kom åkande ensam i sin bil på väg söderut hem till Österfärnebo. Detta var på kvällen. Vid Svartanbro vägskäl står en mörk man och liftar efter vägen. Bilisten stannar och låter liftaren åka med. Denne säger inte så mycket utan pekar och visar att han vill åka söderut. Efter tre kilometer, just som man passerar avrättningsplatsen, försvinner helt plötsligt liftaren ur bilen, utan att föraren stannat….

En annan berättelse säger att en kvinna stått vid vägkanten när man kommit åkande. Och om man inte stannar så kommer kvinnan likväl in i bilen och man känner en stark kyla sprida sig eller en stark doft av skog. Vid avrättningsplatsen försvinner kvinnan och kylan eller doften med henne. Flera andra bilister kan även de berätta om starka skogsdofter som tränger in i bilen just som man passerar förbi avrättningsplatsen.

Det intressanta i sammanhanget är att traditionen om spöken runt Trekanten har levt kvar, utan att man vetat om varför och var den exakta platsen för galgbacken låg. Det är först nu under sommaren 2001 som jag hittat den rätta platsen på en äldre karta och kunnat knyta ihop sägner med en verklig plats.

Hammarbyhöjden blev Stockholms största och sista offentliga avrättningsplats. Där hängde man folk, och eftersom det ingick i straffet att kropparna skulle hänga kvar i princip tills de trillade ner av förruttnelse ville man inte ha dem i närheten. Galgbackarna fick ligga en bit utanför staden, och alltså kan man följa hur städer som Stockholm, Göteborg och Malmö växer fram i historien genom att se var deras avrättningsplatser ligger. När Södermalm i Stockholm bara var ängar och åkrar kunde man se galgen sticka upp där nuvarande Ersta Sköndal högskola ligger, nuförtiden mitt i stan. I mindre städer, som inte vuxit lika mycket som storstäderna har gjort, ligger galgbackarna emellertid kvar i städernas utkant. Ibland finns rester kvar, ibland är de utmärkta med skyltar och minnesmärken, och ibland är det bara den tjocka luften och onaturliga tystnaden på platsen som avslöjar vad som hänt där. Utanför Visby, på Galgberget, finns en av Sveriges mest kusliga platser – där står nämligen galgen kvar. Googla på “galgberget visby” och titta på bilden, ni som inte har varit där. Från en låg, cirkelformig stenmur reser sig tre pelare i sten. Mellan dessa tre pelare satt det förr i tiden träbjälkar, och det var från dessa man hängdes. Galgbacken har funnits där sedan medeltiden, och den senaste kända avrättningen som ägde rum på kullen utanför Visby var 1845. Inte heller då är vi längre bort från idag än två gamla människors liv. En person du kan ha träffat kan ha träffat någon som var med när kroppar sprattlade, stelnade och kallnade strax utanför Visby.

I sin bok Mord i Stockholm beskriver Niklas Ericsson hur vanligt dödsstraffet var på medeltiden i Sverige. Om vi idag fortfarande hade utdömt lika stränga straff som vi gjorde på 1400-talet, noterar han, så skulle cirka 1 560 personer avrättas årligen. Det skulle betyda att fyra personer avrättades varje dag. De där avrättningarna var inte sällan en show, något man gick och tittade på för att det var kul och spännande. När Gustav III:s mördare, Jacob Johan Anckarström, avrättades 1792 pinades han med spöslitning på tre olika torg i Stockholm innan han till slut halshöggs på galgbacken i Hammarbyhöjden. Men det kunde bli ännu morbidare än så. Till exempel kunde bödlarna ha en medhjälpare som efter att någon fått huvudet avhugget snabbt tog upp huvudet, höll det i håret och skrek i ena örat. Om ögonen då var slutna på det avhuggna huvudet hände det att de spärrades upp och stirrade, till åskådarnas stora förtjusning. Detta är inte orimligt, att människors huvud fortsatt leva efter att ha blivit separerade från kroppen har iaktagits flera gånger. 1905 gjorde en fransk läkare ett experiment, där han följde halshuggningen av mördare och efter själva avrättningen försökte kommunicera med huvudet. Han lyckades. Så här skrev han, uppläst av Ludvig Josephson:

Huvudet föll ner och landade på den kapade nacken, varför jag inte, trots vad tidningarna har tävlat med varandra i att påstå, behövde ta upp det i mina händer för att göra mina observationer. Slumpen föll så att jag inte ens behövde röra huvudet, utan direkt kunde påbörja experimentet. Och detta är vad jag såg: ögonlockarna och läpparna hos den giljotinerade mannen ryckte oregelbundet och rytmiskt i fem eller sex sekunder. Detta är det inte bara jag som har sett, utan många andra som närvarat vid liknande avrättningar.

Jag väntade i några sekunder, och spasmerna upphörde. Ansiktet slappnade av, och ögonlocken slöt sig till hälften över ögonen och lämnade bara vitan synlig, precis som vi i mitt yrke är vana vid att se döda människors ansikten. Då ropade jag till med hög och skarp röst, och ropade mannens namn: “Languille!”. Jag såg ögonlocken lyftas, utan några som helst spasmer, jämnt och om inte situationen var vad den var helt normalt. Det såg ut som någon som stördes i en djup fundering, varken mer eller mindre.

Härnäst fäste sig Languilles ögon tydligt och klart i mina, och hans pupiller minskade i storlek när han fokuserade blicken. Jag stod inte framför en man som i dödsögonblicken flackade med avdomnade och uttryckslösa ögon efter vad som helst, utan med ovedersägligt levande ögon som betraktade mig. Några sekunder gick, och Languille slöt långsamt ögonen till hälften igen och hans ansiktsuttryck blev lika lugnt och stillsamt som det hade varit förut.

Ännu en gång ropade jag på honom, och ännu en gång, utan spasmer eller ryckningar, lyfte han ögonlocken och fixerade sin vakna blick i min, denna gång om möjligt ännu mer skarpt. Men så gled ögonlocken ner en smula, inte lika långt som förut, och när jag försökte ropa på honom en tredje gång fick jag ingen reaktion. Languilles ögon hade stillnad i samma glasartade form som de får när de inträtt i döden.

Ja, så berättade en läkare om sitt makabra experiment vid halshuggningen av en fransk mördare 1905, uppläst av Ludvig Josephson. Och vid den tiden börjar vi i Sverige närma oss vårt slut på historien om avrättningarna. De sista två offentliga rättegången i landet ägde rum samma klockslag samma dag våren 1876, på två olika platser. Det var halshuggningarna av de två kumpanerna Gustaf Adolf Hjert och Konrad Tector, som hade rånmördat två personer på en diligens mellan Sparreholm och Eskilstuna. Tector miste huvudet på Gotland, och Hjert i Malmköping. Aftonbladet har en utsänd reporter på plats, som bedömer antalet människor i publiken till mellan två och tre tusen. Reportern tar också ett foto av avrättningen, där man ser Hjerts ihopsjunkna kropp och skymtar huvudet med den blödande halsen bakom. Bödel är Johan Fredrik Hjort, som dog 1882. 1885 blev Anders Gustaf Dahlman bödel för hela Sverige, och han hann avrätta sex personer innan dödsstraffet avskaffades i fredstid 1921. Den sista att avrättas i Sverige var Alfred Ander, för att ha rånmördat en kassörska på ett växelkontor. När bilan föll klockan sex minuter över åtta på morgonen den 23 november 1910 blev Ander den enda som i Sveriges historia avrättats i giljotin. Och efter honom har staten aldrig mer utdömt och verkställt dödsstraffet. Och till sist, när min gammelfarmor var nio och ett halvt år gammal, den 30 juni 1921, avskaffades dödsstraffet i Sverige.

Det sista vi ska höra i denna veckas avsnitt av Creepypodden är en berättelse om ensamhet. Jag tror ni kommer förstå varför den passar in. Lyssnaren Tomas har skrivit en berättelse som läses av mig:

Så länge han kan minnas har han varit ensam – själv. På dagis stod han alltid vid ett hörn och tittade på när de andra barnen lekte och busade. Han hade två hörn på dagis, ett inne och ett ute. Och så var det även när han började skolan. Från lågstadiet till gymnasiet. Hörn finns det överallt.

Det var inte så att han var mobbad på något vis. Inte utfryst heller, utan det var bara som om han inte fanns. Han syntes liksom inte, och han gjorde ingenting åt det heller. Nu inbillar han sig att det var så han alltid velat ha det. Han behöver ingen annan, han vill vara själv. Det är det han är van vid och det är det han trivs med. Men varför känner han i sådana fall ett sådant avsky emot sig själv?

Hans favoritböcker handlar om ensamma människor som är skrivna av ensamma människor. Men ingen är så ensam som han. Han föraktar framgångsrika människor som i intervjuer påstår sig vara ensamvargar.

Ensamvarg.

Konstigt ord som låter som någonting väldigt häftigt, till och med något att sträva
efter kanske? Nej, någon ensamvarg är han inte. För han är inte häftig – inte det minsta. Det var nog i treårsåldern ungefär som han blev ensam. Det var då som hans lillebror föddes, och krävde all uppmärksamhet från deras mor. Hans pappa jobbade hela tiden och var sällan hemma, och när han var det så tillbringade han all tid i sitt arbetsrum.

När han var tre år så slutade han nästan att finnas. Det var bara han själv som visste om honom. När hans mor städade huset så glömde hon bort hans rum flera gånger och det var ofta som han fick duka fram sina egna bestick och tallrik när det var middag. Han hade flera skrivblock fyllda med hans namn som han själv skrivit ned eftersom han var rädd för att glömma bort vad han heter. Hans namn nämns aldrig högt. Ingen vet vem han är. Uppropen i skolan är ett undantag, men det har aldrig varit någon som nyfiket vänt sig om för att se vem som namnet tillhör.

Nu är han äldre. Han bor i en lägenhet i stan – själv. Han jobbar som lastbilsförare och ingen vet vilken hans favoriträtt är, vilken tv-serie han följer eller om han föredrar The Beatles eller The rolling stones. Han har en mobiltelefon i fickan som aldrig ringer. En iPhone som alla andra har och som han hade hoppats skulle ge honom en känsla av att höra till någonting. Han har bytt ringsignaler otaliga gånger och nu har han en som han verkligen är stolt över för den är så finurlig, men aldrig kommer någon att höra den. Men bryr han sig om det? Kanske.

I svaga ögonblick när han känner efter för mycket, brukar han fundera över hur det har blivit så här. Har det någonting med hans utseende att göra? Han kanske luktar illa? Ingen vet hur han är som person så det kan inte ha någonting med det att göra. Ingen vet heller om han har en gäll eller mörk röst, knappt han själv vet det. När han gråter låter det i alla fall lite. Han kanske har en fin röst? Han kanske skulle kunna bli en världskänd sångare? Drömma kan man väl få göra.

Nu var han ute på vägarna med sin lastbil. Han hade kört från Göteborg och var på väg till sin hemstad Hillstena med en last diverse kemikalier till en pappersfabrik. Han lyssnade på en ljudbok när han svischade fram på E4:an. Det sved i ögonen och han gäspade stort. Snart var han framme. Snart skulle han överlämna sin last och checka in på ett hotell och sova. Hans hjärta hoppade till när han såg skylten där det stod Hillstena på. Det kändes alltid lika vemodigt att komma hit. Han lämnade över lastbilen på pappersfabriken och promenerade iväg till hotellet. Det var mörkt och blött ute. Det blåste kallt och han bestämde sig för att stanna på Statoil för lite värme och en mosbricka med korv.

Det plingade i butiken när han klev in. Tre människor stod i kön och lika många stod spridda och letade något att handla. Han ställde sig i kön och väntade på sin tur. Värmen kändes skön. En kvinna valde till slut vilken chipssort hon ville ha och ställde sig bakom honom. Killen framför honom köpte en dosa snus och när köpet var klart gick han därifrån medan han öppnade dosan och lade in en påse under läppen. Kassörskan sa ”Ja, tack?” och såg förbi honom. Kvinnan bakom sträckte sig och lade fram chipspåsen på disken. Hon klev på hans fot och han backade undan. Hon såg honom inte. Han var ensam i kön nu och kassörskan tittade frågande på honom. Han pekade på menyn som visade en bild på en mosbricka bakom henne. ”Meny på den?”, frågade hon och han nickade och betalade. Han gick till kylen med läsk och valde en ramlösa citron. Han satte sig på en hög stol vid ett bord och började äta sin mat.

Korven var kall, vilket gjorde honom lite äcklad men han ville inte göra sig till besvär, så han sa inget. Han sköljde ner tuggorna med Ramlösan och observerade tyst människorna som handlade. Det var två korvar på moset och när han tvingat ner den ena beslutade han att han inte klarade av en kall korv till. Så han tog sina servetter och lindade mycket försiktigt in korven så att ingen skulle se vad han gjorde. Då plötsligt kände han en hand på sin axel. Det kändes konstigt. Ingen hade rört honom sedan han varit liten. Eller jo, han hade ju visserligen varit hos doktorn ibland men det var en helt annan sak.

”Väntar du på någon, eller kan jag slå mig ner här?”. Först blev han full av skratt av frågan om han väntade på någon, sedan nickade han lätt mot stolen bredvid. Han kunde inte förmå sig att se på mannen, men han kände en stark doft av herrparfym. Mannen satte sig ner och lutade huvudet emot honom. Det kändes obekvämt. ”Vafan, jag känner igen dig!”. Hjärtat slog hårt i hans bröst. Ingen känner igen mig, tänkte han medan han skakade blygt på huvudet. ”Jo, för fan! Jag tror vi gick på lågstadiet tillsammans. Här i Hillstena. Förlåt men jag är så dålig på namn, men nog fan har vi gått i plugget ihop?”

Ansiktet hettade på honom och han slängde kartongen med maten och började resa på sig med klumpiga rörelser. Mannen tog tag i hans arm när han var på väg. ”Hallå? Säg någonting då. Känner inte du igen mig? Perra! Jag är fan helt säker på att vi gick i samma plugg.”

Perra. Han visste precis vem Perra var. Han hade sett honom varje dag ifrån sitt lilla hörn. Han hade sett hur Perra fick folk att göra saker. Ibland roliga, ibland hemska, äckliga saker. Perra kunde intala folk vad som helst. Perra hade varit väldigt underhållande att titta på. Han hade ofta försökt förstå hur Perra bar sig sig åt när han fick de tuffaste killarna i skolan till att äta varandras avföring. Eller hur Perra fick flickorna att lyfta på kjolen åt honom, men han kunde aldrig förstå hur. Perra tjatade aldrig, faktum är att Perra behövde aldrig säga åt dem två gånger. De bara gjorde vad han sa på en gång. Perra hade fascinerat honom många gånger och nu stod han här och pratade med honom. Han visste vem han var. Han hade känt igen honom trots alla år som gått. Det skrämde honom. Han ville rusa ut ur butiken nu. Han hatar allting. Han skulle aldrig kommit hit. Jävla Statoil.

Perra höll ett stadigt grepp om hans handled. Han fortsatte att söka kontakt. ”Titta på mig då. Känner du igen mig?” Han vred försiktigt på huvudet och lyfte på blicken. De såg varandra i ögonen. Han nickade och mumlade fram ett ”hej”. ”Vafan det är ju du! Det var väl det jag visste. Fan vad längesen! Hur är läget då? Vad pysslar du med?”

Och så började det. De satt ett tag tillsammans där på Statoil och… pratade. Någonting han aldrig fått uppleva. De hade en riktigt konversation. Han berättade om sitt liv. Han sa att han var ensam. Att han alltid varit det och att han trivs med det. Han berättade hur han hade tittat på när han fick barnen i skolan att göra saker och då rodnade Perra. De skrattade tillsammans. Han skrattade kanske lite väl starkt, men det gjorde ingenting. Perra berättade att han hade ett öga för ensamma människor. Att han gillade att ta hand om dem. Han berättade att han faktiskt hade några vänner som alla var ensamma, som brukar hänga hemma hos honom. ”Vi ska faktiskt ha ett litet häng nu på onsdag. Lite tv och dösnack liksom. Det skulle vara jävligt kul om du kom!”

För några år sedan, när allt hade känts hopplöst så hade han köpt en flaska whiskey på systembolaget. Efter fyra glas spydde han ner toaletten, men innan illamåendet hade han känt en oerhörd glädje och en känsla av att allting var bra. Precis så, fast förstärkt, kände han nu. Han sa att han skulle tänka på saken. Att han inte visste om han skulle jobba då eller inte. Men förmodligen så skulle han komma. Perra gav honom hans adress och telefonnummer. De tog varandra i hand och sa hej då.

Vägen till hotellet kändes inte alls så jobbig längre. Det var som om fjärilarna i magen lyfte honom från marken när han gick. På onsdag, om bara två dagar, så skulle han inte vara ensam längre. Perra skulle presentera honom för de andra och han kommer att finnas. Just nu var han helt uppslukad av lycka, men innerst inne visste han att han kommer att vela. Faktum är att han är livrädd för att han ska fega ur totalt och inte gå dit. Men just nu skiter han i det. Just nu flyger han med fjärilarnas vingslag.

Dagen efter gick han till stadens klädaffär. Glädjeruset fortsatte och han var full av förväntan. Han köpte en sådan t-shirt med tryck som han sett många använda på tv. Sedan gick han till Åhlens. Han ville hitta samma parfym som Perra hade haft, och efter bara en kvarts letande och sniffande som gett honom huvudvärk, hittade han den. På kvällen satt han på sitt rum och kände sig som en vanlig människa – en människa som har någonting stort framför sig. Den tisdagen var den längsta i hans liv. Men nu var den äntligen över. Han vaknade på onsdagsmorgonen och hade ont i magen. Ska han verkligen göra det här? Sådär ja, nu kom det, tvivlet som han väntat på. Han tog hissen ner till frukosten. När den var klar mådde han ännu sämre, men han hade verkligen bestämt sig för att genomföra det här. Han ville så gärna känna det som han kände på Statoil i förrgår igen. Den där känslan av att finnas.

Kvällen kom, sakta men säkert och han började gå till adressen Perra gett honom. Perras hus låg en bit bortom stan. Det låg ensamt vid en skogsdunge, men det var inte svårt att hitta. I Hillstena vet man alla hus och deras positioner. Han darrade när han tryckte på dörrklockan. Under den tid det tog för Perra att öppna dörren bestämde han sig, säkert, fem gånger för att springa och för att stanna kvar. Perra öppnade dörren med ett leende. ”Men tjena! Fan vad kul att du kom! Kom in vettja, de andra har redan börjat hänga!”

Han klev in och stängde dörren. Perra sa åt honom att låsa – han gjorde vad Perra sa. Han klädde av sig ytterkläderna och följde Perra in i vardagsrummet. Det stack i ögonen. Hjärtat stannade för ett ögonblick och tankarna virvlade runt i hans huvud. En tv stod på med högsta volym och fyra män hängde i snaror från taket. Deras ansikte var blåa men deras blöta ögon var riktade mot tv:n och deras läppar var utsträckta i ett leende.

Perra stod mitt emellan dem med utsträckta armar. Det var då han såg en snara som hängde helt ensam. Perra lyfte en arm mot den och sa med lugn, välkomnande röst; ”det här är din.” Hjärtat slog hårt i bröstet. Benen kändes otroligt svaga. Vad menade han? Vad fan är det här? Tårar steg upp i hans ögon. Perra fortsatte; ”Det är det här du alltid velat ha. En samhörighet. Nu får du det av mig. Kom och häng du också.”

Tankarna fungerade inte längre. Perras ord var så otroligt sanna. Perra visste precis allting. Med mjuka ben gick han fram till Perra, som tog fram en stol till honom. Perra hjälpte honom upp och trädde snaran runt hans hals. Tårarna rann nu från hans kinder.

För sista gången. Han såg på de andra som hängde, nickade till dem och vände sedan blicken mot tv:n. Det spelar ingen roll vilket program som visas, det betyder ändå så mycket att få se någonting tillsammans med någon annan. Perra sa, ”nu får du äntligen hänga”. Och med de orden sparkade han bort stolen.

Signaturmelodi

Det sista vi hörde var X som läste lyssnaren Tomas historia “Kom och häng”. Tack för att du skickade in den, Tomas, och alla andra som mejlar oss på creepypodden@sverigesradio.se. Det är ni som gör Creepypodden till vad den är.

Nu är det jag som ska säga tack för att ni har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.