Avsnitt 33: En skogvakts berättelser

Den 14 juni 1969 lekte sexåriga Dennis Martin kurragömma med sina vänner. Han och hans pappa och farfar hade åkt ut för att campa i Great Smoky Mountains, mellan Tennessee och North Carolina. Med sig hade de en familjevän, och dennes tre söner som var något äldre än Dennis. Dennis hade på sig en illröd t-shirt instoppad i de gröna täckbyxorna. Hans hår var brunt och lockigt. De tre pojkarna kom på att de skulle smyga upp och skrämma männen. De tre äldre pojkarna gick åt ett håll i skogen, och Dennis åt ett annat. Hans röda tröja skulle synas om han bara smög upp bakifrån, och därför gick han in bakom en buske. De räknade till tre, och de tre äldre pojkarna hoppade fram och ropade “BU”. Männen hoppade till, skrattade och de klappade om killarna och lyckönskade dem för ett bra bus.

Dennis hade inte hoppat fram. Och bakom den buske där han hade gömt sig var det tomt. Han hade bara varit borta i ett par minuter, mellan tre och fem enligt faderns uppskattning, men gick inte att hitta när pappan började leta. De letade, allihopa, och ropade efter Dennis. Men ingen hittade honom. Under dagarna som föjde kallades hundratals, och sedan tusentals, människor in i eftersökningarna. Helikoptrar flög omkring, och bland träden gick före detta soldater med erfarenhet av att orientera sig i Vietnams djungler. Ingen hittade sexåriga Dennis. Än i dag vet ingen vad som hände med honom. Han hade gått in för att gömma sig bland buskarna, och sedan gått upp i rök.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag viger vi hela avsnittet åt en serie inlägg som en person skrev på Reddits Nosleep-forum under hösten 2015. Skälet att jag började med historien om Dennis Martin är för att hans berättelse påminner en hel del om vad personen på Reddit har att berätta. Det är en historia om hur snabbt det kan gå att försvinna i skogen, hur gåtfullt det kan kännas med ljuden och rörelserna mellan de mörka trädstammarna, och hur stark impulsen ibland blir att bara springa – att fly. Men också hur skepnader som aldrig förklaras ibland skymtar i ögonvrån.

Eftermiddagen då Dennis Martin försvann var 45-åriga Harold Key i närheten av den campingplats där Martins familj och vänner tältade. Key och hans familj hade vandrat runt i området och tittat på djur, när de plötsligt hörde vad de kallar ett “enormt, skrämmande vrål”. Sekunderna senare pekade Keys son ut en svartbjörn i närheten, uppe på en ås i närheten. Harold Key fick syn på björnen men kunde snabbt konstatera att det inte alls såg ut att vara en björn, utan snarare en mörk, råbarkad mansfigur. Figuren försökte gömma sig bakom en buske, och bar någonting över axeln. Key utgick från att det var en tjuvjägare, men anmälde händelsen till polisen och FBI när han hörde talas om Dennis Martins försvinnande. FBI kunde inte följa upp tipset och avskrev det.

Vad hände med Dennis Martin, och vad gömmer sig i de djupa, mörka skogarna? Det får vi veta, eller iallafall ana, mer av i serien inlägg på Reddit som heter “I’m a Search and Rescue Officer for the US Forest Service, I have some stories to tell”. Redditanvändaren searchandrescuewoods, en skogvakt och räddningsarbetare, berättar i åtta inlägg om sina egna och kollegornas upplevelser. Om människor som fallit baklänges ner i lös snö, fastnat och dött. Om blodhundar som ibland försöker leda en rakt upp för branta klippor, och att hitta döda och levande människor på omöjliga platser. Historierna är många, ofta obegripliga och ännu oftare skrämmande.

Jag hoppas ni ska gilla dem.

Första inlägget, 26 augusti 2015

Jag har inte ett helt dåligt cv när det kommer till att hitta människor som gått vilse. Oftast har de bara lämnat skogsstigarna, halkat nerför någon klippa och sedan inte lyckats hitta vägen tillbaka. De flesta har blivit upplärda att stå kvar där de är om de går vilse, och hinner därför inte långt förrän vi hittar dem. Men i två fall var det annorlunda. Jag har inte kunnat glömma dem, och tänker på dem varje gång jag är ute i skogen för att motivera mig själv att leta bättre och noggrannare.

Det första faller gällde en liten pojke som var ute och plockade bär med sina föräldrar. Han gick tillsammans med sin syster, och de försvann båda två samtidigt. De hade försvunnit ur sina föräldrars sikte i bara några sekunder, men uppenbarligen var det tillräckligt för att de skulle hinna vandra iväg en bra bit. Föräldrarna ringde oss nästan på en gång, och när vi anlänt till platsen hittade vi dottern nästan på en gång. Vi frågade henne om pojken, och hon sade att “björngubben” kommit och tagit honom. Hon sade att björngubben gett dem bär och bett dem vara tysta, och att han sedan velat leka med pojken ensam. Det sista hon sett av pojken var när han red iväg på björngubbens axlar, och då hade han inte verkat rädd. Vår första tanke var att han hade blivit kidnappad, men vi hittade aldrig ett spår av en annan människa i det där området. Flickan hade också insisterat på att han inte varit vanlig, utan gång på gång kallat honom just “björngubben”. Han skulle ha varit täckt av hår som en björn, och “sett konstig ut i ansiktet”. Vi letade efter pojken i veckor, men hittade aldrig ett spår efter honom. Det andra fallet jag syftade på var det när en ung kvinna försvann under en vandring tillsammans med hennes mamma och morfar. Mamman berättade att kvinnan hade klättrat upp i ett träd för att få överblick över skogen, och sedan aldrig kommit ner igen. De hade stått vid trädets fot i timtal och ropat på henne innan de till slut ringde efter hjälp. Vi letade naturligtvis överallt men hittade aldrig henne. Jag förstår inte var hon kan ha tagit vägen, för varken hennes mamma eller morfar såg henne komma ner.

Men det finns fler konstiga historier från mitt jobb. En gång var jag ute med en annan skogsvakt och undersökte en rapport om björnar i området. En man som var ute och klättrade i bergen hade inte återvänt när han skulle ha gjort det, och det slutade med att vi själva tvingades bestiga berget han hade klättrat i. Vi hittade mannen i en bred spricka i berget, med ett brutet ben. Det var inte vackert. Han hade suttit där i två dygn och benet var infekterat. Till slut lyckades vi få in honom i en räddningshelikopter, och en av sjukvårdarna som skötte om honom berättade senare att mannen hade varit helt ifrån sig. Han babblade förvirrat om hur allt hade gått bra, tills han nådde bergstoppen och väl där uppe insett att han hade sällskap. En annan man stod där, iklädd en parkas och täckbyxor, med ryggen mot honom. Bergsklättraren hade gått fram till honom, och då vände sig mannen om. “Han hade inget ansikte”, sade bergsklättraren i ambulanshelikoptern. Han hade fått panik och försökt ta sig ner för berget igen, men slarvat, fallit och gjort sig illa. Efter att ha krupit in i sprickan hade bergsklättraren kunnat höra mannen utan ansikte uppe på berget och klättrande på bergväggarna, och han hade oavbrutet gett ifrån sig kvävda vrål. Den berättelsen lämnade mig med seriösa kalla kårar, och jag är glad att jag inte var i mannens skor.

En av de läskigaste grejerna som någonsin hänt mig inträffade när vi letade efter en ung kvinna som kommit bort sig från resten av vandringsgruppen. Vi var ute hela natten, eftersom våra hundar fått upp ett spår och vi inte ville förlora det. När vi väl hittade henne låg hon ihopkrupen under en stor rotvälta. Hon hade förlorat sina skor och ryggsäcken, och var tydligt i chocktillstånd. Eftersom hon däremot var fysiskt oskadad kunde hon gå tillbaka till säkerheten tillsammans med oss, men under hela promenaden vände hon sig hela tiden om och tittade sig oroligt över axeln. Gång på gång frågade hon om varför “mannen med svarta ögon” följde efter oss. Vi såg ingen annan i skogen, så vi tänkte att hon väl var chockad och släppte det, men ju närmare vi kom vår bas, desto mer upprörd blev hon. Hon bad mig säga åt mannen med svarta ögon att sluta göra miner, och en gång stannade hon till och med upp, vände sig om och började skrika rätt in i skogen att någon skulle “lämna henne i fred”. Hon skulle inte följa med honom, skrek hon, och inte heller lämna oss åt honom. Vi blev lite illa till mods men ledde henne vänligt men bestämt vidare, när vi plötsligt började höra ljud från skogen. Det lät som om någon hostade, men mer rytmiskt och på något sätt djupare. Jag kan nog inte beskriva det på något annat sätt än som insektsliknande. Väl framme vid basen vände kvinnan sig mot mig med ögon stora som tallrikar, lägger handen på min rygg och säger “han säger åt dig att skynda dig. Han gillar inte ärret på din nacke.” Visst har jag ett väldigt litet ärr där min nacke möter min rygg, men det är allt som oftast täckt av min krage och jag kan inte för mitt liv förstå hur kvinnan hade sett det. Ögonblicket efter att hon sagt det hörde jag den där insektshostningen igen – rätt in i mitt öra. Jag hoppade nästan ur skinnet, och lade på ett ordentligt kol. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa hur lättad jag var att lämna skogen den natten.

Det här är den sista berättelsen jag ska dra för den här gången, och troligen den konstigaste. Jag vet inte om det här är en erfarenhet som alla skogsvaktpatruller delar, men bland mina kollegor är något alla varit med om men som ingen pratar om. Försök gärna fråga om det, nästa gång du stöter på någon som jobbar med skog och mark, men var beredd på att även om de vet vad du pratar om kommer de nog låtsas som ingenting. Av våra chefer har vi blivit tillsagda att inte prata om det, och vid det här laget är vi alla ändå så vana att vi inte ens riktigt reagerar på det längre. Men nästan varenda gång vi rör oss riktigt långt in i skogen, alltså 5-6 mil in, springer vi förr eller senare på en trappa. En helt vanlig trappa, mitt i ingenstans. Tänk dig att du tagit trappan från en villa eller från ett lägenhetshus, klippt ut den och klistrat in den mitt i skogen. Första gången jag såg det frågade jag om det, och min kollega svarade bara att jag inte skulle tänka på det. Alla andra jag pratade med efteråt sade samma sak. När jag sade att jag ville undersöka trapporna närmare fick jag skarpa tillsägelser att jag aldrig skulle gå i närheten av dem. Nuförtiden brukar jag bara nonchalera dem, eftersom jag så ofta ser dem.

Andra inlägget, den 27 augusti 2015.

Jag är helt förbluffad av hur mycket respons jag fick på min förra post, så nu är jag här igen och tänkte berätta mer om vad jag varit med om. För att bara reda ut det här med trapporna först så brukar de se ut på alla möjliga olika sätt. De är olika stora, byggda i olika stilar, och återfinns i olika skick. Vissa är gamla och halvruttna, fallfärdiga, medan andra är helt splitter nya. Jag såg en gång en trappa som såg ut som den kom från inifrån en fyr, byggd i gammeldags snitt i metall och formad som en spiral. Trappstegen fortsätter aldrig upp i oändlighet, och inte ens så långt att de försvinner ur sikte, men de varierar i längd. Det är som jag skrev tidigare – föreställ dig att någon skulle ha tagit trapporna i ditt eget hus och bara placerat dem mitt i ingenstans. Copy-paste, liksom.

På ett av mina första jobb, när jag fortfarande var lärling, letade vi efter en försvunnen fyraåring. Mamman hade tappat bort honom, men våra hundar fick snabbt upp spåret och eftersom vi till och med själva såg spåren efter honom kände vi oss hyfsat trygga med att hitta honom. Efter en stund stötte vi på honom i full färd med att plocka blåbär, någon halvkilometer från där han senast syntes. Han hade inte ens själv förstått hur långt han hade gått. En av de mer erfarna skogvaktarna tog sig an att gå tillbaka med ungen till hans morsa, vilket jag var glad för eftersom jag inte är så bra med barn. På vägen tillbaka bestämde sig då min mentor för att ta en omväg tillbaka, och på vägen visa några av de platser där försvunna personer brukar återfinnas. I området, bredvid vandringsspåret, finns det en dalgång och folk tenderar att gå ner där eftersom nerförsbackar är mindre ansträngande. Vi vandrade den några kilometer långa sträckan dit, och var framme efter någon timme. Hon visar mig platser där hon hittat folk när jag skymtar något på avstånd i skogen. Jag vill vara tydlig med att vi befann oss över en mil från närmsta parkeringsplats, mitt i en nationalpark där man varken får bygga hus eller kojor. Som allra mest ser man brandtorn eller en och annan hydda byggd av grenar där ute. Men det jag såg där ute hade räta linjer, och om det är något man lär sig snabbt ute i vildmarken är att räta linjer sällan förekommer naturligt. Jag pekade på vad det nu var, och min mentor tystnade. Hon ställde sig med armarna i kors, och betraktade mig med ett blankt ansiktsuttryck. En aning förvirrat gick jag fram för att undersöka vad det var jag såg, och när jag passerat de sista träden framför formen ställde sig mina nackhår rätt upp. Det var en trappa. En jävla trappa, mitt ute i skogen. Hade det varit i ett vardagsrum hade den inte alls stuckit ut. Den var belagd med en beige matta och tio trappsteg hög, och där ute i skogen var det som att befinna sig i ett datorspel som buggat sig. Där stod jag och bara tittade, samtidigt som min hjärna gick på högvarv för att försöka förstå vad det var jag såg.

Min mentor klev fram bredvid mig, och ställde sig och hängde som om hon inte ens såg trappan. Jag mumlade något om hur fan den kan vara där, och hon småskrattade till. “Det är bara att vänja dig, unge man. Du kommer se många fler sådana.” Jag tog ett steg fram mot trappan, men då grep hon tag i min arm. Hennes grepp är fast och hårt. “Det där är nog ingen bra idé”, sade hon. Hon lät lugn och avslappnad, men något i hur hårt hon höll i min arm fick mig att stanna upp. “Du kommer se många fler under din tid i skogen, men gå aldrig nära dem. Rör inte vid dem, och gå inte upp för trappstegen. Låtsas bara inte om dem.” Jag började formulera en vilsen fråga, men hennes ansiktsuttryck fick mig att tystna. Under tystnad började vi vandra tillbaka till basen, och vi tog aldrig upp trappan igen under hela min träningsperiod. Men det skulle visa sig att hon hade rätt. Vid kanske var femte utryckning springer jag på en trappa. Ibland är de närmare vandringsspåret, bara några hundra meter in i skogen, och ibland är de flera mil bort från närmsta tecken på mänskligt liv. De är oftast i bra skick men vissa ser ut att ha stått där i åratal. Den största jag någonsin sett såg ut att vara direkt hämtad från en sekelskiftsvilla, och den var säkert tre meter bred och fem-sex meter hög. Varje gång jag har försökt prata om trapporna med kollegor så har de gett variationer på svaret min mentor gav mig. “De dyker upp då och då. Oroa dig inte, det är ingen stor grej, bara du inte rör vid dem.” Nuförtiden, när jag själv har lärlingar, säger jag samma sak till dem. Jag vet inte vad annat jag skulle kunna säga. En dag hoppas jag få ett bättre svar.

Det händer att mina vänner, som inte jobbar i skog och mark, undrar om jag någonsin sett Getmannen. Tyvärr, eller kanske lyckligtvis, har jag sällan något spännande att berätta för dem. Det närmsta jag har kommit är väl den där osynliga mannen med svarta ögon som den vilsegångna och förvirrade kvinnan såg. Men en gång hände något som kanske skulle kunna ha med Getmannen att göra. Vi hade fått in ett larm om en äldre kvinna, som skulle ha svimmat på en av stigarna. Vi tar oss dit och möter hennes make, som är helt utom sig. Han lufsar fram till oss och berättar att han hade varit en bit in i skogen för att titta närmare på någon växt, när han plötsligt hört frugan skrika panikslaget från stigen. Han springer tillbaka till henne och finner henne avsvimmad. Vi lägger upp henne på en bår, och under den besvärliga promenaden tillbaka till turistcentret vaknar hon till och börjar skrika igen. Jag lugnar ner henne och frågar vad som hänt. Nu minns jag inte längre vad hon sade ordagrant, men i stora drag berättade hon att hon hade väntat på sin make när det började höras konstiga ljud. Det hade låtit som en katt, men mekaniskt på något sätt. I ett försök att hitta ljudkällan gick hon en bit längs stigen, och ljudet kom närmare. Ju närmare det kom, sade tanten, desto obehagligare lät det, tills hon förstod vad det var som inte stämde. Den här delen av hennes berättelse minns jag exakt, för den var så märklig. “Det var inte en katt”, sade hon. “Det var en man som sade mjau, om och om igen. Mjau, mjau, mjau. Men det var ingen vanlig man, det kan han inte ha varit, för jag har aldrig hört en människas röst låta sådär. Den surrade och brusade, och lät hemsk. Dessutom kom den närmare, men jag kunde inte se honom. Ju närmare rösten kom, desto mer rädd blev jag. Det sista jag minns är att en skepnad tog ett steg ut på stigen, och då måste jag ha svimmat.”

Jag tittar på henne och är perplex. Varför går en man omkring ute i skogen och mässar “mjau” till folk? När vi lämnat av tanten och hennes make vid turistcentrumet återvänder jag till skogsdungen där vi hittat dem för att undersöka. Väl där är allt tyst och lugnt, så jag går en bit till längs stigen och sedan vänder jag om och går genom skogen tillbaka mot basen. Solen håller på att gå ner, och jag vill inte vara för mig själv där ute så jag rycker på axlarna och tänker att kvinnan började bli dement. Men så hörs något på avstånd. Jag stannar upp och ropar ut att om det är någon där ska den komma fram. Ljudet kom varken närmare eller försvann, men det lät precis som en man som monotont sade “mjau, mjau, mjau”. Dessutom vibrerar rösten mekaniskt, som när man pratar genom en röstförstärkare tryckt mot halsen. Jag går omkring i skogen för att försöka hitta ljudkällan, men den kommer aldrig närmare utan tycks komma från alla håll på en och samma gång. Till slut tonar rösten ut och försvinner, och jag vandrar tillbaka. Jag har aldrig hört det igen.

Tredje inlägget, den 28 augusti 2015:

Nu är jag tillbaka, och den här gången tänkte jag berätta om den enda händelsen som någonsin fått mig att verkligen tvivla på om jag vill jobba vidare som skogsvakt. Egentligen gillar jag inte att prata om det, men jag ska göra mitt bästa för att minnas detaljerna. Jag minns det som att det utspelade sig mitt i skiftet mellan vår och sommar. Det hade varit ett ganska typiskt larmsamtal: en fyraårig tjej hade gått bort sig från familjens tältplats och varit borta i uppåt två timmar. Hennes föräldrar var naturligtvis ifrån sig, och sade allt det där föräldrar brukar: vårt barn går aldrig iväg ensam, hon är så duktig och stannar alltid i närheten, det här är första gången hon försvunnit. Vi försäkrar dem om att vi ska göra vårt bästa för att hitta henne, och sprider sedan ut oss i skallgång. Jag gick tillsammans med en god vän och kollega, och vi snackade lite medan vi tog oss framåt. Det kanske låter okänsligt, men efter att ha haft mitt jobb tillräckligt länge blir man lite avtrubbad. Att leta försvunna människor blir vardag, och dessutom är det inte hälsosamt att vara orolig hela dagarna. Nå, vi letar i säkert två timmar, och har till slut tagit oss rejält mycket längre in i skogen än vi trodde skulle behövas. När vi kommer ut i en liten dal mellan träden händer något som får oss båda att stanna upp samtidigt. Vi fryser till och tittar på varandra, och det känns som att vi är i ett flygplan som tryckförändrar. Det slår lock för mina öron och det känns plötsligt som att vi är tio meter längre ner, på något sätt. Jag ska precis fråga min kollega om han också kände det, när vi dränks i det högsta ljudet jag någonsin hört. Det bryter abrupt ut, som om ett lasttåg passerar ovanför oss, och ljudet tycks komma från överallt på samma gång. Han skriker något till mig men överröstas av det bedövande, vrålande braket. Vi kryper instinktivt ihop och snor runt för att hitta ljudkällan, men ser ingenting. Min första tanke är ett jordskred, men som det låter skulle det redan ha varit över oss. Ljudet pågår i oändligt långa sekunder och omöjliggör all kommunikation – trots att vi står direkt bredvid varandra hörs ingenting. Och så, lika hastigt som det kom, försvinner det. Som om något tryckte på en knapp. Vi står blick stilla i någon sekund och hör hur den normala, lugna mattan av skogsljud återvänder. Han frågar vad fan det var som hände, och jag kan inget annat göra än att rycka på axlarna med ringande öron. Jag tar upp min kommunikationsradio och frågar om någon annan uppfattade ljudet, men får bara nekande svar, trots att vi är så nära kollegorna att vi hör dem prata med varandra en bit bort mellan träden. I brist på alternativ får vi vimmelkantigt gå vidare med letandet. En dryg timme senare kollar vi i radion, men ingen har hittat flickan. Helst vill vi inte leta nattetid, men eftersom vi än så länge inte ens hittat ett spår av henne väljer några att fortsätta trots att mörkret börjar falla, inklusive jag och min kollega. Vi håller oss nära varandra och ropar på henne med jämna mellanrum. Nu är vi inte lika avslappnade längre, utan vi båda går sammanbitet fram med flickans välmående som enda tanke i huvudet. Om skogen kan vara skrämmande och till synes oändlig på dagtid, föreställ dig då hur den ska kännas för en fyraåring på natten. Det var svårt att inte bli orolig, särskilt som vi går bet på att hitta ett enda spår. Vid midnatt beslutar vi oss för att vända om, och gå tillbaka till mötesplatsen. Halvvägs tillbaka stannar min kollega upp och vänder sin ficklampa till höger om oss, mot en klunga med döda träd. Jag frågar vad som händer men han hyssjar ner mig och lyssnar intensivt. Jag lyssnar också, och på avstånd hör jag då vad som låter som barngråt. Vi ropar på flickan och väntar på svar, men hör bara det svaga, avlägsna gråtet. Raskt sätter vi av i riktning mot var ljudet kommer ifrån, och rundar gruppen med döda trän medan vi ropar på henne. Men ju tydligare ljudet blev, desto mer illa till mods kände jag mig. Jag säger till min kollega att något är fel, och han berättar att han också känner av det. Vi stannar upp och ropar på flickan igen, och sedan tystnar vi och lyssnar. Och då, på samma gång, förstår vi båda vad det är. Ljudet av barngråt är loopat. Det är exakt samma gälla snyftningar, ett ynkligt, ylande rop och några hickningar, gång på gång på gång. Det är exakt samma. Vi säger inte ett ord till utan vänder om och rusar. Det är den enda gången jag förlorat fattningen på det sättet, men situationen kändes så otroligt skrämmande. Vi ville inte vara kvar där ute en sekund. På mötesplatsen frågade vi runt, men ingen annan hade varit med om något konstigt. Jag gick runt med en rädsla i maggropen länge efter det. Och vi hittade aldrig den där flickan.

Förresten, ni var intresserade av det där med trapporna va? Som tur var snackade jag med en kollega som haft med dem att göra. Han har jobbat som skogsvakt i sju år, och började redan efter gymnasiet. Han fick reda på trapporna på samma sätt som jag, och hans mentor sade samma sak som min. Håll dig borta, rör inte, och så vidare. Det första året på jobbet löd han råden, men sedan tog nyfikenheten över. En dag så han en trappa i skogen, och bröt sig ut ur en skallgångslinje för att undersöka den. Det var en och en halv mil från den stig där en tonåring hade försvunnit, och hundarna hade fått upp spåren efter henne. Själv hade han släpat efter lite och bedömde att de andra ändå snart skulle hitta henne. Trappan var i prima skick, vit och till synes nymålad. Han kom närmare utan att känna något särskilt. Hans förväntan var att något skulle slå till, men trots att han ställde sig bara en halvmeter framför första trappsteget var allt lugnt. Det enda som slog honom var att trappstegen var så rena. Helt fria från blad, smuts eller damm, och inga insekter eller spår av djur ens på marken kring trappan. Han böjde sig ned, sträckte fram en hand och rörde vid det första trappsteget, men kände ingenting annat än matta under handen. Efter att ha kontrollerat att radion var påslagen tog han ett steg upp, och sedan ett till. Långsamt gick han, och på helspänn: efter att ha rört sig som katten kring het gröt runt de där trapporna i ett år trodde han de var livsfarliga. Skämtsamt sade han till mig att han inte hade blivit förvånad om ett UFO kom och kidnappade honom så fort han rörde vid trappan, men till slut hade han tagit sig hela vägen upp till det översta trappsteget och ännu hade inte ett dugg hänt. Men, och nu såg han allvarlig ut, ju längre han stod där uppe, desto mer fick han känslan att han gjorde något som var fel. Som när man är i ett hus eller i ett rum där man inte har något att göra, och där man löper risk att bli påkommen. Bli häktad eller skjuten när som helst. Han försökte skaka av sig känslan, men den blev starkare och plötsligt insåg han att han inte hörde någonting längre. Ljuden från skogen hade tystnat och han hörde inte ens sig själv andas. Det var som om han hade fått inverterad tinnitus, med en tryckande tystnad istället för det ringande ljudet. Han tog sig ner för trappan igen och anslöt sig till skallgången igen, men berättade inte om sin olovliga avstickare. Det konstigaste av allt, dock, hände den kvällen när han kommit tillbaka till basen igen. Där stod hans mentor och väntade på honom. Han såg förbannad ut, riktigt ursinnig, och min kollega frågade vad som stod på. “Du gick upp, eller hur?”, sade mentorn. Det var inte en fråga. Min kollega undrade hur mentorn kunde veta om det, och han skakade bara på huvudet. “För att vi inte hittade tonåringen. Hundarna förlorade rätt som det var spåret. Hur länge var du där uppe?” Min kollega svarade att det inte hade varit längre än en minut, och mentorn gav honom en mörk blick. “Om du någonsin gör om det där får du sparken. På en gång.” Sedan vände mentorn om och gick. Efter den dagen hade han aldrig svarat på min kollegas frågor mer.

Nå, den här killen har varit med och letat efter en hel del personer som mer eller mindre gått upp i rök. Den sista historien jag har för er för den här gången inträffade relativt nyligen, bara för några månader sedan.

De hade varit ute och letat efter pumor, eftersom det hade inkommit ett flertal rapporter om sådana på bara några dagar. En av våra arbetsuppgifter är att undersöka de områden där det rapporterats om puma, och identifiera spår efter dem så vi kan stänga av området och avråda vandrare från att röra sig där. Han hade gått runt för sig själv i en särskilt tätbevuxen del av skogen och letat när han hörde en puma skrika på avstånd.

Som ni kanske vet låter en pumas skrik som en vansinnig människa, eller som när någon mördas. Det är lite olustigt men man vänjer sig. Min kollega hörde av sig till basen med kommunikationsradion, och berättade att han hade hört pumor och att han skulle se om han kunde utröna mer exakt var deras revir låg. Han rörde sig av och an i skogen och hörde då och då pumans skrik, och kunde till slut triangulera fram ungefär var han trodde den befann sig. När han precis skulle ta sig tillbaka till basen kom ett nytt skrik, men den här gången bara några meter bort från honom. Han blir naturligtvis livrädd och börjar jogga iväg genom skogen, för det sista han vill är att bli ihjälbiten. Väl tillbaka på vandringsspåret hör han skriket igen, och inser att följt efter honom. Han höjer tempot och börjar springa, och efter en kvart eller så tystnar vrålen. Han vänder sig då om för att se om puman försvunnit, och ser då en bit bort på stigen en mansfigur i mörkret. Han stod just i där stigen kröntes och svängde av, och min kollega ropar irriterat att skogen är stängd för natten. Mansfiguren stod kvar, orörlig. Min kollega börjar gå fram mot mannen, och var till slut bara tio meter ifrån honom. Då tar figuren plötsligt ett, vad min kollega kallar “omöjligt långt kliv” mot honom och släpper ur sig precis ett sådant vrål som min kollega förut hört.

Min kollega vänder på en femöring och lägger benen på ryggen utan att se sig om. När han närmar sig basen har vrålen tystnat och försvunnit in i skogen. Han sade aldrig något om mansfiguren till någon, utan rapporterade bara att det funnits pumor där och att vandringsspåren skulle behöva stängas tills vidare.

Fjärde inlägget, den första september 2015:

Det här handlar om K.D. K.D är en gammal räv, som har jobbat som skogsvakt i över femton år. Hon är specialiserad på räddningsinsatser i höga bergsområden, och är generellt ansedd som en av de allra bästa. Dessutom är hon är entusiastisk historieberättare, och eftersom vi jobbade en del ute på fältet har jag flera gånger fått möjligheten att ställa upp som hennes publik. Hon berättade om en gång då hon var på ett träningsuppdrag som ung, och råkade gå vilse och förlora resten av gruppen. De hade varit ute för att lära sig grunderna i höghöjdsorientering på en noggrant kartlagd del av bergen, när hon blev tvungen att kissa. Hon gick en femtio meter åt sidan under en lunchpaus och gjorde vad hon skulle. Så här berättade hon, ordagrant, om vad som hände sedan:

“När jag har pissat klart går jag tillbaka mot gruppen, men efter bara några meter inser jag att jag inte vet var jag befinner mig. Alltså inte som när man förstår att man gått åt fel håll och bara vänder om, utan jag menar att jag inte hade den lindrigaste jävla aning om var jag var. Om du hade frågat mig tror jag inte ens jag hade kunnat svara på vilken landsände bergen låg i. Det kändes som om jag hade fått någon sorts minnesförlust. Jag stannar upp en stund och försöker komma ihåg var jag är och var jag ska, men ju längre jag står där desto mer förvirrad blir jag, så istället börjar jag gå. Om jag minns det rätt valde jag bara en slumpmässig riktning och började vandra. Medan jag vandrar känns det mer och mer oklart, alltihopa, tills jag inte ens vet vad jag hade på berget att göra till att börja med. Jag pulsar genom snön och börjar höra en röst. Den är liksom inuti mitt huvud, men låter som det skulle låta om en groda kunde prata. Djup, lågmäld och raspig. Och rösten säger, gång på gång, att det är okej. “Det är okej, det är ingen fara, du behöver bara hitta något att äta. Hitta något att äta så kommer allt bli bra, bara gå vidare och hitta något att äta. Ät. Ät.” Jag börjar snurra på huvudet och leta efter någonting, vad som helst, att stoppa i mig, och en hunger växer i mig som är värre än något jag känt i hela mitt liv. Det var bottenlöst, och jag hade nog ätit vad som helst. Jag hade ingen aning om tiden, tänkte inte ens på den, så jag visste inte hur länge jag hade gått när jag hör en röst. Jag går mot den och ser en bit bort en av de andra skogsvakterna, och han ser helt blek ut. Han kommer springande mot mig och frågar om jag mår bra, och vad jag gör där ute. Det skrämmande är att, medan han kom springande, inser jag att min högerhand rörde sig till jaktkniven som hängde i mitt bälte. Jag tänker inte aktivt på det, inte medvetet, utan i hjärnan rör sig bara tanken på mat och att äta. Om jag inte äter kommer jag aldrig må bra igen. Den andra skogvakten ser mig sträcka mig efter min kniv, och han tar ett par steg bakåt och ropar att han inte ska skada mig och att jag ska lugna mig. Och det är typ som att det får mig att vakna. Plötsligt vet jag var jag är, och vad min uppgift var, och varför jag var där uppe. Jag springer fram till honom och frågar var sjutton de tog vägen, och han är halvt förtvivlad. “Var tog vi vägen? Var har du varit? Du har varit borta i två dygn!”, säger han. Jag bara stirrar. Senare visar det sig att jag hade vandrat över två bergstoppar, och att jag när han hittade mig befann mig på andra sidan berget. Hade jag gått vidare hade jag vandrat rakt in i en hundratals mil tjock skog, och de hade aldrig hittat mig. Den andre skogvakten förstår inte hur jag kan ha överlevt, och jag har själv ingen aning om vad jag ska säga. I mitt huvud har det hela bara tagit några timmar. Nåja, jag tar mig till en mötesplats och lastas in i en helikopter, och blir flugen till ett sjukhus. Deras bästa gissning var att jag fick någon sorts stroke eller något och försattes i halv medvetslöshet. Men sanningen är att ingen vet. Sedan dess är jag aldrig ute ensam mer. Folk gnäller på mig för att jag tvingar dem att följa med när jag går avsides, men jag säger att det är bättre att höra mig pissa än att förlora mig i ödemarken i två dagar.

Femte inlägget, tionde september 2015.

Visar sig att en av mina kollegor också hänger på det här forumet. Vi är rätt nära varandra, och har suttit och berättat om våra uppleveler förut. Han kände igen berättelserna i mina tidigare poster, och bad mig dela några av hans berättelser också. Bland annat om den här mannen utan ansikte. Han trodde att han hade sett något liknande en gång. Så här berättade han:

“Jag var ute på en övning för några år sedan. Jag låg i mitt tält när jag hörde någon gå omkring i skogen en bit bortom vårt campingområde, och blev orolig för att en av nybörjarna kanske hade gått bort sig. Kommer du ihåg den där killen som nästan trillade ner för berget för några år sedan? Jag är typ rädd att det ska hända igen, så jag satte på mig byxorna och gick ut ur tältet för att kolla vad som pågick. Jag gick ut i utkanten av vårt tältområde, och ropade ut att tälten var här borta. Men det lät som att personen i skogen försvann längre bort, så jag gick efter. Jag vet att det var dumt, men jag halvsov fortfarande och ville bara inte att någon dum unge skulle göra illa sig. Jag följde efter ljudet av fotsteg i skogen i kanske en och en halv kilometer, rakt fram, och hann till slut ikapp det vid ett litet vattendrag. Jag såg personen tydligt eftersom hans skepnad var mörk mot det månljusa vattnet, och han stod en bit bort, till synes med ryggsäcken på, vänd mot mig. Det såg ut som en helt vanlig kille. Jag frågade om allt var bra, om han behövde hjälp, och han lade sitt huvud på sned som om han inte förstod vad jag sade. I botten av skaftet till min fickkniv har jag en liten ficklampa, som jag tog fram och lyste med på killens bröstkorg så han inte skulle bländas. Han drog djupa, jämna andetag, och jag började tro att han kanske gick i sömnen. Jag tog ett par steg närmare och upprepade min fråga, och i ljuset av min ficklampa skymtade hans ansikte till. Något var fel. Hans andetag var fortfarande djupa och jämna, och mycket långsamma, och jag förstod att det var något konstigt med dem. Att det var som om han låtsades andas. De var för regelbundna och alla rörelser som hade med dem, typ axlarnas och bröstkorgens upp- och nergång, var liksom för överdrivna. Jag frågade med lite skarpare röst vem han var, och han gjorde ett kvävt ljud. Jag struntade i om han bländades och sken med ficklampan rätt i ansiktet på honom, och insåg att det inte fanns något ansikte. Bara hud, utan former. Jag satte någonting i halsen och tappade nästan kniven med ficklampan av chock, så ljuskäglan for iväg från honom, men jag såg hur han från en sekund till en annan rörde sig mot mig. Fast han rörde sig inte. Jag vet inte hur man ska förklara, men det var som att i ena stunden stod han vid flodbädden och andra stod han en meter från mig. Jag hade inte blinkat eller tittat bort, men hans rörelse hade varit så snabb att min hjärna inte registrerade den. Jag ryggade instinktivt tillbaka och föll över en gren baklänges, och landade på rumpan med blicken fortfarande fäst vid hans huvud. Då kunde jag se hur en mörk rand öppnades upp under hans haka, över halsen på honom. Den sträckte sig från öra till öra, hans huvud lutades bakåt, och det var som att han log mot mig – med en öppning i halsen. Inget blod, bara en öppning, och den såg exakt ut som ett sjukt leende. Jag kom upp på fötter och vände om och rusade, och trots att jag inte hörde någon bakom mig hade jag känslan av att vara förföljd ända tills jag kom fram till tältplatsen där en brasa brann och jag lugnades av känslan att inte vara ensam. Jag satt vid elden och väntade på att han skulle dyka upp, men i några timmar var allt lugnt och till slut gick jag och lade mig igen.

Sjätte inlägget, 22 oktober 2015.

När jag började jobba med det här berättade ingen om de märkliga upplevelser som blir rutin i den djupa, mörka skogen. Jag antar att det är för att man inte ska bli livrädd första dagen och bara fly. Första gången jag fick en försmak av vad som väntade var efter ett par månader, på en fest. Jag var där med en kollega, vi var lite packade, och han berättade lite mer än han kanske skulle. Jag skriver ner vad han berättade ur minnet.

“Det kan ju hända sjuka grejer där ute, så är det ju. Jag tror det värsta är när folk dör trots att de verkligen inte borde ha gjort det, om du fattar vad jag menar. När man hittar dem döda bara tio minuter efter att de senast setts i livet. Folk blir så förtvivlade. ‘Allt var ju bra när jag gick förbi dem på vandringsspåret’, och såntdär. Ta till exempel gubben jag hittade på en av de mest trafikerade stigarna. Det var en dag när någon kom in på ledningscentralen helt panikslagen, och pratade om en man som låg i en blodpöl mitt i stigen. Vi sticker dit och hittar honom, död som en sill. Det i sig är inte konstigt – hans bakhuvud är helt krossat. Han har i princip bara halva skallen kvar, och allt möjligt från inuti huvudet är utspritt i pölen runtom honom. Han är gammal och vi tänker först att han ramlat och slagit sig, och det händer ju inte sällan. Men det funkar inte, för det finns inga som helst stenar i området. Inte ens några stubbar eller tjockare träbitar. Dessutom finns inga blodspår någonstans, så han måste ha dött där han föll. Vi börjar fundera över om han mördats, men som sagt var stigen full av folk och åtminstone ett par tre personer var inom hörhåll från mannen. Om någon slog ihjäl honom bakifrån borde de ha hört något, men det har ingen. Och då borde det ju också funnits blodspår, så trasig som gubbens huvud var. Den enda möjliga förklaringen var att han fallit baklänges och slagit i huvudet, men vad fan slog han huvudet i?

En annan gång fann jag en kvinna mitt i en mindre nationalpark. Det var kanske fem år sedan, när jag bodde en bit upp i norr. Vi hittade henne mitt bland ett gäng gamla enar, stående med armarna runt ett av träden som om hon kramade det. Vi går fram för att bära iväg henne, men när vi tar tag i henne och hennes överkropp lutas framåt öppnas hennes mun och ett jävla vattenfall kommer ut. Hennes kläder och hår är snustorra, men i lungorna och magen visade hon sig vara som en full vattenflaska. Helt overkligt. Obducenten kom fram till att hon drunknat. Mitt i en skog på tundran. Det finns inte ens en vattenpöl på kilometers avstånd. Och inte heller några tecken på någon annan människa. Visst, hon kan ha blivit mördad. Men hur? Och varför där ute? Varför inte bara hugga ner dem med en kniv och ha det överstökat. Det känns bara jävligt konstigt.”

Det sista inlägget, 27 december 2015.

Saker och ting har förändrats på jobbet på ett sätt jag inte kunnat förutse. Jag fattade nog inte hur mycket det skulle betyda, att jag skrev ner dessa mina upplevelser. Det var kanske dumt av mig. Jag trodde aldrig det här skulle få så stor uppmärksamhet och spridning. Folk som kommer hit till skogen har börjat fråga om trapporna. Inte varje dag, men tillräckligt ofta för att ge mig huvudbry. Jag vet inte vad jag ska svara. Mina chefer har förstått att någon har pratat om dem, och om de vet så vet såklart de ännu högre upp i hierarkin. Och de är inte glada. Vi har fått en ny formell tillsägelse att inte prata om trapporna, och delvis därför måste det här bli mitt sista inlägg här. Jag kan inte riskera jobbet för att fortsätta berätta. Det har varit roligt och till viss del en lättnad att få prata ur mig om dessa grejer, men jag älskar mitt jobb och vill vara kvar här. Om inte annat för att jag vet mer om vad trapporna är, och kan avråda människor för att gå fram till dem.

Jag har fått höra så mycket mer historier på sistone. De flesta har jag glömt. De jag kommer ihåg önskar jag att jag kunde glömma.

Så många historier om barn. Så många historier om hur de försvinner, och hittas i olika grottor, inklämda i trånga skrevor. Så många hittade på bergstoppar eller i botten av trånga raviner. Utan skor och strumpor, eller hittade utan en smutsfläck trots att de hittas flera mil bort från var de försvunnit. Så många historier om människor med svarta ögon, som vandrar runt i skogen och ropar i natten, härmar ljudet av vattendrag eller av lokatter. Det finns en snubbe som än idag åker runt till varenda lokalradiostation han kan hitta, för att berätta om sin upplevelse oavsett om de vill lyssna på honom eller ej. Han hade varit ute och jagat, och satt upp sitt tält i en skogsdunge någonstans långt bort från närmsta civilisation. På natten vaknade han av att någon strök sig mot hans tält. Han trodde det var en grävling eller en räv tills varelsen pressade sitt ansikte mot tältduken, och han tydligt och klart såg formerna av en näsa och en mun avteckna sig. Han sparkade till mot ansiktet, men den hoppade tillbaka och var borta när han kom ut ur tältet med geväret i högsta hugg. Han sköt två varningsskott mitt ut i ingenting, och när ljudet av skotten ekat ut hörde han en gren brytas bakom ryggen. I utkanten av skogsdungen stod en människa. Han hade inte på sig kläder, men hade inte heller mänskliga former. Jägaren beskriver hur han verkade uppbyggd av rått kött och hår, som om någon gått till slaktaren och byggt en figur av köttbitar och skinn. Ansiktet var en klumpig oval, någorlunda lik en människas ansikte. Varelsen öppnade sin skeva mun, och ut ur den kom ljudet av bössan som jägaren avfyrat. Den härmade ljudet två gånger till, härmade sedan ljudet av tältets dragkedja, och flydde sedan ut i nattmörkret.

Så mycket märkliga rapporter som man måste ta hänsyn till. Ett ungt par ringde in igår, och berättade om något de sett på en bergstopp vi är välbekanta med. De hade turats om att titta i deras kikare, när mannen sett en figur klättra upp för den brantaste delen av klipporna. Han betraktade mannen under klättringen, och insåg inte förrän efteråt att han inte haft någon klättringsutrustning. När mannen nått bergstoppen, kanske en halvmil bort från där paret stod, vände han sig om mot dem. Enligt paret ska mannen ha tittat direkt på dem, vinkat med stora, överdrivna rörelser och sedan fällt ned sig på mitten som en fällkniv och hoppat av berget. Paret såg inte var han hade landat, men jag tackade för deras rapport och motade vänligt men bestämt bort dem. Jag lovade undersöka deras rapport, men jag ljög. Det finns tio till sådana rapporter. Klättraren är välkänd i det området. Jag ifrågasätter det inte ens längre. Det finns så mycket jag aldrig kommer förstå, och det skulle ta mig åratal att berätta alla historier jag hört. När jag känner att min anställning inte längre är i fara kanske jag återvänder. Tack för att ni har lyssnat så här långt.

Om ni någonsin går in i skogen, se till att ni är trygga och säkra. Ha med er sällskap, vatten, mat och överlevnadsutrustning. Se till att folk vet var ni tar vägen och när ni återvänder. Följ inte okända stigar om ni inte vet exakt vad ni håller på med.

Och mer än något annat:

Rör dem inte. Titta inte på dem. Gå inte uppför dem.

Signaturmelodi

Det var “En skogvakts berättelser”, skrivna av Redditanvändaren searchandrescuewoods. I det här avsnittet har jag bara gjort ett urval av historierna som skogvakten hade att berätta – på Reddit finns det många, många fler att läsa. Gå in på vår hemsida på sverigesradio.se för att hitta länkar. Fortsätt höra av er med berättelser till mejladressen creepypodden@sverigesradio.se. Det är ni som hör av er som gör Creepypodden till vad den är.

Och då har jag till uppgift att säga tack för att ni har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.