Avsnitt 34: Folktro

För några veckor sedan fick jag ett mejl från en lyssnare som bad om att få vara anonym. “Hej, Jack!”, skrev lyssnaren och fortsatte: “Har du möjligen hört talas om Björnfolket?” Det hade jag inte. Jag mindes någon scen ur den gamla, rätt knasiga filmen “Den 13:e krigaren”, där Antonio Banderas spelar arabisk krigare som hamnar mitt i en grupp vikingakrigare.

I “Den 13:e krigaren” möter sällskapet en sorts nordiska vildingar, ett folk som sminkade sig som nidbilden av infödingar och iklär sig björnskinn med björnarnas huvuden hängande över sina egna, komplett med tänder och allt. Men det här var väl antagligen inte den sortens björnfolk som lyssnaren syftade på, tänkte jag.

Lyssnaren berättade, uppläst av Eva Dozzi:

Tidigt i januari detta år. Jag sitter på pendeltåget och är påväg hem efter en jobbdag. Jag sitter och slösurfar i mobilen som vanligt, när en till synes mycket gammal kvinna, i sällskap av en gammal man, sätter sig framför mig. De båda verkar leva hårda liv, baserat på deras hållning och slitna kläder. Kvinnan verkar dock vara väldigt kraftigt byggd i kroppen för att vara så gammal. Först noterar jag henne bara, men ser plötsligt att hon har huggtänder som sticker upp från underläppen. Långa, grova och gula! Den gamla kvinnan och jag möter blickar i en kort sekund och jag möts av en hård, irriterad och trött blick. Ögonen är helt svarta. Det som ska vara irisen och pupillerna är mörka som bläck. De täcker även större delen av ögonvitan.

Jag flyttar snabbt blicken neråt och jag ser hennes händer som ser ovanligt stora ut. Dessa bär klor, inte naglar. Istället för där naglarna ska sitta, sitter gul-aktiva, stora, tjocka klor som böjer sig i en båge i topparna. I tankarna ser jag bilden av en björn, för det var vad hennes händer påminde mig om; björntassar!
Jag sneglar försiktigt på folket i vagnen där jag sitter. Ser dom det jag ser? Och jo, mycket riktigt verkade de andra resenärerna i vagnen småsnegla på henne ibland eller rent av stirra med uppspärrade ögon rakt på henne. När mannen pratar med henne på ett språk jag inte förstod, svarar kvinnan honom ibland med ett ljud som är en blandning mellan ett frust och mörkt grymtande. De sitter bara där 2-3 stationer, sen hoppar de av.

Anledningen till att jag skriver till dig just nu är att jag minns en bok jag tidigare ägt. Den innehöll svenska skräckhistorier. En utav dessa berättelser utspelade sig i Hälsingland, på Gustav Vasas tid. En höggravid kvinna skulle gå ut i skogen för att kissa, men kommer aldrig tillbaka till sin stuga. Hennes familj hittar hennes senare död, hennes mage är uppsliten och tom. Det sägs att fostret som försvann blev taget av en björn som uppfostrade den som sitt eget. När barnet växt upp till en ung kvinna så förälskar hon sig i en björn. Hon föder senare ett barn som är hårigt från topp till tå, har klor och huggtänder och ett björnliknande ansikte. Men han kan stå på två ben och tala som en människa, om än med en ovanligt mörk röst. Man vet inte vad som hände med honom efter att han vuxit upp, men man tror att hans blodslinje kan ha fortsatt till än idag.

Folksägner är ju folksägner och att en björn och en människa skulle få ett naturligt barn tillsammans är biologiskt omöjligt. Men jag inte låta bli att att koppla samman min upplevelse och tanken på att sagor har ett korn av sanning i sig. Finns möjligheten att jag stött på en ättling till denna björnman? Inte en läskig historia kanske, men det har gått ett halvår och jag kan än inte släppa denna upplevelse.

Ja, så skrev den anonyma lyssnaren om sitt märkliga och rätt kusliga möte en sen eftermiddag i Stockhoms kollektivtrafik, uppläst av Eva Dozzi. Vad var det som gick på, och satt där mitt ibland vanliga stockholmare på väg hem efter sina långa arbetsdagar? Det vet vi inte, men vad jag gillade med historien var hur den smög sin i vår vardag. Hur den, precis som urgamla folksägner, folktro och myter brukar, var bara precis så förklädd som den behövde vara för att ta sig in mitt i vår vardag. Det enda som avslöjade den… var tänderna.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och dagens avsnitt ska handla om just det här: folktro och sägner, då och nu. Vi har några korta lyssnarhistorier att bjuda på, och inte minst en lite längre, riktigt bra lyssnarhistoria att avsluta med. “Gåvan”, av ännu en anonym lyssnare, tror jag kommer stanna i ert minne länge och väl.

Men vi ska börja med något lite annorlunda. Det är en kort avstickare, som har lite med veckans tema att göra men ändå inte. En sorts folktro som lever kvar in i våra dagar, som många av er lyssnare har bett om att få höra mer om, är historier om “anden i glaset”. Leken som går ut på att frammana en kraft har i årtionden bundit samman tonåringar, fått dem att komma varandra närmare och leka med elden i mörka rum, kring upp-och-ner-vända glas. Jag tänkte läsa en historia från ett sådant ögonblick för er. Så här går den:

Den här berättelsen har jag hållit tyst om i många år, och ni kommer snart att förstå varför. Det hela började en helg sista året i high school. Vi var ett gäng uttråkade ungdomar som samlades hemma hos vår vän Adam eftersom hans föräldrar var bortresta. En av oss kom på den smarta idén att leka anden i glaset. Redan från början fick jag en känsla av att nåt var annorlunda. Glaset rörde sig målmedvetet över papperet och svaren som kom var inte samma gamla vanliga nonsens. När det var min tur vågade jag inte ställa en fråga, men Adam tog genast över.

“Vem är du?” frågade Adam. “Jägaren” svarade anden. “Vadå för jägare?” Glaset rörde sig: “Jag har inga ögon. Men jag ser. Jag ser vad ni vill ha.” Nu tyckte jag det började bli väl jävla obehagligt, men Adam fortsatte. “Vad vill vi ha då?” sa han. “Framgång” blev svaret “och jag kan skänka er det.” Nu tog min nyfikenhet överhanden. “Hur då?” frågade jag.

Vi fick veta att var och en i rummet skulle skriva ner namnet på den av oss vi beundrade mest på en papperslapp, och signera med en droppe av vårt eget blod. Därefter skulle vi läsa upp namnen och se vem som fick flest röster. Det där gjorde mig övertygad om att det var Adam som styrt glaset, eftersom det inte fanns nån tvekan om att han skulle vinna. Adam var den ende av oss som kunde hoppas uppnå nåt i livet. Han var smart, snygg, populär… japp, den killen. Och han älskade att höra hur mycket andra beundrade honom. Han sken som en sol när hans namn lästes upp från alla lappar. Han hade till och med röstat på sig själv, den jäveln.

Vi lade fingrarna på glaset igen och frågade vad vi skulle göra nu. “Bränn lapparna”, kom svaret. Så det gjorde vi.

Jag kan inte förklara det som hände sen. Bordet började plötsligt att vibrera, och glaset rörde sig av sig självt. T. A. C. K. Tack. Vi fick ju panik. Tände snabbt alla lampor och städade undan. Försökte glömma att det hela hade hänt. Exakt en månad senare dog Adam. Det fanns inga vittnen, nån fann hans manglade kropp på trottoaren. Polisen kallade det en smitningsolycka, men hittade aldrig nån misstänkt. Vi andra var i chock så klart, men vi var unga och kom så småningom på fötter igen.

Och faktum är att vi fortsatt klara oss bra ända sen dess. Femton år senare har vårt gäng med tonårs- fuckups utan undantag förvandlats till rena förkroppsliganden av den amerikanska drömmen. Det är bara en sak. Varenda gång nåt bra händer mig, så svär jag att jag kan höra honom i bakhuvudet. “Varsågod”, viskar Adam till mig. “Varsågod. Varsågod.”

Jag vet inte vad som kommer att hända mig nu efter att jag har berättat. Be för mig.

Den här historien har jag läst inte bara här, utan också i den nya thrillerpodden “De dödas röster”. “De dödas röster”, som är det första programmet från P3 Serie, handlar om en ung journalist som börjar nysta i ett tjugo år gammalt ouppklarat mord. Mordet ägde rum i området där hon själv växte upp, i mitten av 90-talet. Och när hon kontaktar sitt gamla kompisgäng från den tiden kommer oväntade detaljer upp till ytan. I “De dödas röster” är jag med, och spelar mig själv, och om du gillar Creepypodden tror jag verkligen – på allvar – att du kommer gilla “De dödas röster”. Alla avsnitt finns redan ute, antingen på sverigesradio.se, på Sveriges Radio Play-appen eller dit du brukar gå för att hitta poddar, och jag rekommenderar den.

Nå. Vi ska gå vidare. Vi började med en historia om pendeltågen i Stockholm, men det är ju inte det enda kollektivtrafiksslaget som fallit offer för moderna sägner, myter och folktro. Även tunnelbanan är en klassisk scen för märkligheter. I hela världens städer, där de har dessa underjordiska tåg, har historier alltid cirkulerat om skepnader och skuggor som inte borde vara där. Som historien från denna BBC-dokumentär, “Ghosts on the Underground”, där en biljettkontrollant från en station i London berättar om när han skulle kolla upp en figur som hade synts i kontrollrummets övervakningskameror…

Kontrollanter ser aldrig mannen, men gång på gång syns han i kontrollrummets övervakningskameror. Och då står han precis bredvid kontrollanten.

I Stockholm finns det en tunnelbana, och den är omgärdad av mystiska historier. På stationen Kymlinge, stängd och oanvänd, ska det spöka. Där ska den mystiska Silverpilen, ett silverfärgat tunnelbanetåg, stanna, och de som då sitter kvar i tåget försvinner spårlöst. Nu pratar politikerna om att kanske bygga en ny stadsdel kring Kymlinge, och vi får väl se hur det blir med den saken. Men berättelsen som lyssnaren Eric skickade in klingar fortfarande kusligt bekant, här uppläst av Michael Forsberg.

Jag vill berätta om en upplevelse jag hade under en vistelse i Stockholm för 6-7 år sedan. Jag besökte en vän och på tisdagkvällen gick vi på en konsert. Det hela var mycket trevligt och en alltigenom lyckad kväll. Så lyckad att jag bestämde mig för att stanna kvar på klubben där konserten tog plats då min vän åkte hem. Han frågade om jag var säker på att jag skulle hitta tillbaka hem till honom eftersom mitt lokalsinne inte är det bästa. Jag försäkrade honom att det inte var några som helst problem varpå han begav sig hem. Klubben stängde ganska sent och jag skulle nu ta mig tillbaka på egen hand. Min vän bodde i Akalla under den här tiden och jag skulle åka t-banan från Kungsträdgården. Eftersom det var en sen tisdagkväll var det ganska folktomt på stationen. På skylten visades att det var fem minuter kvar innan mitt tåg skulle komma. Jag kände mig ganska trött och strosade fram och tillbaka på perrongen för att inte somna och missa tåget. Till min förvåning hörde jag bortifrån tunneln hur tåget var på ingående trots att det enligt skylten var tre minuter kvar till ankomst. Jag gladde mig dock eftersom det betydde att jag skulle få komma tillbaka till min vän ännu snarare. Jag längtade nu väldigt efter att få lägga mig i en skön säng och sova efter en lång kväll. Tåget kom närmare, eller rättare sagt så kom ljudet från tåget närmare. När ljudet var så nära att tåget definitivt borde varit inom synhåll blev jag först väldigt konfunderad för att några sekunder senare bli relativt skrämd då ljudet av ett tunnelbanetåg med dess vaggande brus ila förbi stationen och successivt försvinna bort igen. Bara ljudet, inget tåg, ialllafall inget synligt. Jag tittade bort mot de andra få väntande på perrongen och de var lika storögda som jag antar att jag själv var. Jag har hört talas om berättelserna om spöktåget i tunnelbanan men givetvis avfärdat dem som moderna folksägner. Efter det här besöket i huvudstaden vet jag inte vad jag ska tro längre.

En historia om tunnelbanan i Stockholm, skriven av lyssnaren Eric och uppläst av Michael Forsberg.

Ibland får jag historier i min inkorg som jag verkligen hajar till inför. Det här borde de inte skickat till mig, tänker jag, utan till ett bokförlag. Historier jag verkligen blir imponerad av – och skrämd av. Historien “Gåvan”, av en lyssnare som ville förbli, är en sådan. Den tar den svenska folktron och släpper ner den rätt ibland oss, mitt i vår tid, bara lite suddig i det falnande minnet. Det är en väldigt bra historia. Jag hoppas ni ska gilla den.

Mycket av det man inte förstår som barn klarnar senare i livet. Den vuxne ser myndigt tillbaka, skrattar kanske åt sig själv, eller känner ett smått vemod inför barnets sätt att förstå verkligheten. Vissa minnen, ofta fina minnen, förblir olösta mysterium – vem var tomte den julen när ingen i familjen saknades? Barnsligt oförstånd, där förklaringen ligger inom räckhåll, utom synhåll. Men så finns andra minnen, som inte försvinner – vars förklaring aldrig någonsin kommer, minnen som förföljer, som skräms. Har du sådana minnen? Av hela mitt hjärta ber jag dig – låt dem vara. Olösta, outforskade, oförklarade.

Julen när jag var 26 återvände jag från England, där jag studerade litteratur. Det förhållande jag haft i London hade tagit slut, och jag var deppig, förvirrad och i behov av miljöombyte. Efter att ha firat jul i Malmö dit min mamma flyttat, och träffat min syster Marie i Stockholm, åkte jag på nyårsdagen upp till mormors hus. Jag sökte ensamheten, varken mamma eller Marie visste om mitt uppbrott och båda trodde att jag åkt tillbaka till London. jag hade inte orkat berätta, ville inte tänka på det.

Mamma använde huset som sommarstuga och på vintern stod det tomt, men jag visste var nyckeln hängde. Mormors hus ligger i centrala Hälsingland. I skogen, skulle många tycka, halvvägs in i ingenstans, ensligt och översnöat en bit in från landsvägen, och jag fick skotta en halvtimme för att kunna parkera. Här hade mamma växt upp, enda barnet, ensam med mormor, och här tillbringade jag och Marie, hennes enda barnbarn, sommarloven.

Jag såg mig omkring. Det var fridfullt – och nu kusligt tyst. Mormor på förstutrappan i sommarsolen, med svartvinbärsbuskarna och porlandet från bäcken, så kände jag den här platsen. En enda gång tidigare hade jag varit här på vintern, och snölandskapet kring mormors stuga väckte det obehagliga minnet till liv.

Mormor tillbringade alltid julen med oss, men på nyår skulle hon bestämt vara ensam. Tidigt en januari ringde brevbäraren, en av få människor utanför familjen med någotsånär regelbunden kontakt med mormor. Ljuset hade inte varit tänt på några dagar, och ingen hade hämtat posten. Var hon bortrest, kanske? Konstigt nog var det irritation och inte ängslan i mammas röst när hon förkunnade: ”Vi ska åka till mormor”.

När vi svängde in på gården insåg jag häpet att det kunde vara vinter, där det för mig alltid varit sommar. Men inte bara årstiden var annorlunda. Vanligtvis mötte mormor på trappan, glad och pratsjuk. När jag den gången såg henne fick jag med ens en klump i halsen. Något hemskt hade hänt sedan annandag jul, då vi senast setts,. Hon satt i nattlinnet hopsjunken på soffan, en scarf virad kring halsen, och min första tanke var att hon blivit äldre på nyårsafton, att det kanske var så med gamla tanter: ett helt års ålderdom kom med årsskiftet. Jag gick fram och kröp upp i hennes knä, med blicken upp mot hennes bleka ansikte. Nästan färglös var hon, och märkbart smalare,. ”Är du sjuk mormor?”. Hon log ansträngt tillbaka, det såg hemskt ut. ”Jag blir bra igen” sa hon matt.

”Ja, du blir ju det”. Tonfallet i mammas röst fick mig att förvånat resa mig. Jag och Marie fick en serie korta befallningar: Gå till hallen. Ta på ytterkläder. Gå inte till bilen. Kom inte in till mormor. Vänta. Dörren till mormors rum drogs igen med en dov smäll, och vi blev stående tysta.

Mammas upprörda röst hördes dämpat genom de gamla väggarna. ”Varför…?” försökte jag men Marie hyschade mig. Orörliga hörde vi skarpa röster som stegrades och dämpades. Enstaka ord och fraser klarnade. ”Sista gången”…”visa mig”… ”fortsätta” ”tänk om barnen”…”visa”.

Dörren öppnades. Utan ett ord tog mamma oss hårt i varsin arm och drog oss med ut genom dörren. Min vanligtvis så effektiva gråt kunde inte rubba henne. Resolut och med blicken flackande i riktning mot skogsbrynet ledde hon oss till bilen. Vi åkte hem i tystnad.

Som vuxen kändes det vemodigt att komma in i mormors övergivna, frusna hus. Mormor var borta, murstocken, hjälpt av vinden, suckade under tyngden av släktled. ”Någon måste bo här när jag är borta” brukade hon säga ”vissa saker har alltid varit”. Mamma vägrade.

När jag ställt in väskorna och tänt i vedspisen gick jag ut. Jag fick för mig att gården misstyckte, att jag inte hörde hemma här, inte vuxen, inte på vintern. Trädgården med omnejd var bekant men ändå annorlunda, gamla barndomsminnen begravda under ett orört snötäcke. Jag gick runt brunnen förbi de två spruckna äppelträden vid bäcken och insåg att jag haft fel. Snötäcket var inte orört. Någon hade borstat fram hällastenen.

Liten och slät invid bäcken stack den upp som en naturlig gravsten. Jag trodde först att någon entusiast varit där och borstat bort snön, men informationsskylten som hembygdsmuseet hade satt upp, om den sällsynt isolerade stenålderslämningen, var orörd. När jag kom närmare förstod jag det verkligt konstiga. Det fanns inga spår, varken till eller från hällastenen. Ändå var snön tydligt undanföst och den med röd färg ifyllda hällristningen glänste i vintersolen. Jag såg mig omkring efter något som skulle kunna hjälpa mig finna en förklaring, men trädgården låg stilla och orörd. Jag vände blicken mot hällristningen igen, även den vemodigt bekant. Motivet utgjordes av två figurer, en längre och en kortare, mellan dem några droppar, ovanför en sol. Jag och Marie hade ett särskilt namn för den, ”Med gråten i halsen” eller något sådant, men jag kunde inte minnas varför? Jag fnös till av skratt åt det märkliga namnet, men kände samtidigt ett vagt obehag. Omkring låg skogen stilla, men jag fick en stark förnimmelse av att vara iakttagen. Granarna runt trädgården vakade tysta och tycktes mig stränga, varnande. Till försvar visslade jag en avväpnande glad melodi men det ekade mest kusligt, så istället vände jag hastigt om och gick tillbaka till huset.

Mormor hade flyttat ytterst motvilligt. När glömskan tagit över på allvar och hon till sist installerades på demensboendet stannade hon i två månader. Annandag jul 1997 gick hon 8 kilometer i en ovanligt mild vinternatt, men tillräckligt kall för att, när de hittade henne stillsamt sovandes hemma, ha satt fart på hennes sista korta lunginflammation.

Mamma ärvde, och sålde på hösten huset till en småbarnsfamilj, sena ”gröna-vågare” som byggde om uthuset till ett litet stall och stängslade till två hästar. Kring jul började mamma ringa dem dagligen, med idoga frågor som de artigt besvarade. ”Nejdå, vattnet har inte frusit. Flickorna trivs fint tack, de är mest i stallet, har satt ut gröt till tomten. Jadå, hästarna mår bra.” Marie skämdes och bad henne sluta, sa att de nog klarade sig utan en galning som ringde och tjatade.

Det hjälpte inte. Några dagar efter nyår satte sig mamma i bilen med en motvillig Marie och körde dit för att, som hon sa, ”kolla läget”. När de återvände fyra timmar senare hade Maries sura tonårsmin förbytts mot askgrå dödstyst förvirring. Trots att hon lovat mamma att inte berätta något för mig, smög hon ändå in på kvällen, och berättade i viskningar sittande på sängkanten. Strax innan de kommit fram till mormors hus hade de mött den vettskrämt gråtande mamman cyklande i dimman med sina två döttrar, bort från huset. Väl inne på gården möttes de av en makaber syn. På förstukvisten, stilla, med en skopa i ena handen och en gammal linskära i den andra, satt familjefadern iklädd blåställ täckt av mörkröda fläckar. Från stallet och över snön på gården ringlade ett tjockt, oregelbundet och grovt upptrampat mörkrött band som kulminerade några meter från bäcken i en kullfallen hästkropp omgiven av ännu mycket mera blod. Mamma hade gått fram till honom, trots Maries protester, passerat utan ett ord, och ringt polisen från hemtelefonen. På våren köpte hon tillbaka huset.

Den kvällen satt jag själv på förstukvisten. Stallet glimmade i nattfrosten och min andedräkt bildade moln i den kalla luften. Som de flesta som tillbringat stora delar av sin barndom i gamla hus på landet har jag aldrig trott på spöken. Det låter kanske konstigt? Marie försökte förstås skrämmas när jag var liten, men när man tassat nattetid genom ett gammalt mörkt, vindpinat, gnisslande trähus, orkar man inte vara mörkrädd hur många gånger som helst. Grenars skrap mot fönstret, rävars skall och berguvars hoande, jag lärde mig naturens nattliga ljud. När inga spöken kom, slutade jag lyssna efter dem.

Därför var det underligt att jag kände sådan oro den första natten. Jag hade bäddat på soffan i det minsta rummet invid köket, och låg tankfullt stirrandes genom fönstret, mot i köket, och tillbaka utan att kunna somna. Frågor snurrade i huvudet. Något skavde, något jag behövde förstå, men vad? Varför träffade vi aldrig mormor i januari? Och familjen, varför hade han gjort så – med hästen? Vad gjorde jag här, nu?

Jag måste ha somnat trots allt, för plötsligt väcktes jag av ett skramlande ljud och satte mig upp med rusande puls, famlandes efter min telefon. Tassande steg hördes från hallen och jag satt blick stilla, höll andan, oförmögen att ta ett beslut. Stegen rörde sig obönhörligt mot köket och jag försökte desperat gömma ljuset från telefonen under mitt täcke, när en kolsvart katt försiktigt tassade över tröskeln till mitt rum. Jag andades ut med ett nervöst fniss. En jävla katt. ”Bor du här?” frågade jag, men när jag tände lampan for den iväg som ett skott och jag hörde samma skrammel som väckt mig –som jag nu förstod kom från kattluckan i dörren.

Knappt hade jag hunnit somna om när jag väcktes igen, av ett annat ljud. Jag kikade genom mörkret in mot köket, där något rörde sig. När jag tände hördes kattluckan slå igen samtidigt som jag upptäckte att kopparskopan som hängde på en spik ovanför köksbordet, av någon anledning hade fallit i golvet. Jag gick för att hänga tillbaka den, övervägde att spärra kattluckan och kunna sova ostört, när yrsel plötsligt kom över mig. Mitt synfält grumlades, och kökets vinklar kändes fel, som om de var antingen vek av för skarpt eller rundades. Jag satte mig vimmelkantig på bordskanten, och fokuserade blicken på min spegelbild i köksfönstret. En tredje kopia av mig återspeglades bakom i ytterfönstret, och för ett ögonblick tyckte jag mig se ett fjärde ansikte längre bort, helt olikt mitt eget. Jag ryggade tillbaka, och på ett ögonblick klarnade tillvaron. I mitt yrvakna tillstånd väcktes ännu ett minne till liv.

Första julen hemma på besök från London. Jag och mamma vid köksbordet, dan före dan, hon virkade och jag babblade entusiastiskt om modernismens författare. Även om intresset för James Joyce och Gertrud Stein var rätt svalt, hade hon varit uppenbart glad att få mig till sällskap en hel kväll. Hon bad mig läsa något för henne så jag hämtade boken jag läst på planet, poesi av TS. Eliot. Jag läste, hon lyssnade, virkade och nynnade stillsamt för sig själv, tills jag läste följande:

“Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you

Mamma hade tystnat. Jag såg upp och drog häftigt efter andan. Hennes ansiktsuttryck liknade inget jag tidigare sett. Blicken var fjärran, ansiktet fullständigt förvridet av vämjelse. Hon grät tyst. ”Mamma, vafan…” fick jag fram, släppte boken och reste mig. Mamma såg förbi mig, bortom mig, medan hon med ryckiga andetag drog in tårar i näsan.

Jag kramade om henne, och hon grep tag om mig hulkande som ett barn. ”Kvar” viskade hon mellan snyftningarna. ”Jag gav och gav, men den är kvar”. ”Vilken?” frågade jag, ”mamma, vad är kvar?”. Hon lösgjorde sig från mig och sa något mer kontrollerat. ”Det var svårt” hon svalde, ”när jag var barn”. Jag såg på henne. ”Vill du berätta?” försökte jag, ”var det nåt med mormor?” Mammas blick fick sitt främmande uttryck igen, och nya tårar vällde upp i hennes ögon. Hon talade lågt, ”Jag gav och gav”.

Jag vaknade nästa dag i ett tillstånd av obehaglig klarsynthet. Hon hade menat här, i huset där jag nu ensam befann mig. Något var kvar här. Jag kunde inte förklara varför, men jag visste att det var så. Det som verkligen gjorde mig illa till mods var känslan att mitt undermedvetna lett mig hit – av en anledning. Det hade snöat under natten och jag följde kattspår till stallet. Från hörnet av den ena hästboxen, nu fylld med flyttkartonger, hördes jamande. Katten satt på en liten brun boklåda innehållande de saker mormor haft med sig på boendet. Överst, inlindat i en näsduk, låg ett skrin med fotografier prydligt staplade på en liten skrivbok.

Jag spred ut bilderna på köksbordet. Bland skolfoton på mig och Marie, bilder på mamma som liten, mamma som student, ett svartvitt foto på en ung man som jag antog var min morfar, fanns ett besynnerligt foto som fångade min uppmärksamhet. Det var mamma, det såg jag, 14-15 år. Hon stod och tittade ut mot bäcken och hällastenen. Armarna var halvt uppsträckta och kroppshållningen egendomligt bakåtlutad, hon såg livrädd ut. Jag vände på fotografiet. Där stod med mormors sirliga bokstäver: ”sommarvaken, men fastnar inte på bild”. Trots värmen från vedspisen gick långa rysningar i vågor utmed ryggraden. Torr i munnen plockade jag upp den lilla boken, och läste, ”årskalender -95/96”. Vad var det som var kvar här? Intensiva hjärtslag och rädsla övervann nyfikenheten. Jag lät boken ligga, och när jag reste mig bokstavligen darrade jag av anspänning. Jag värmde mat, strökollade flöden på telefonen, försökte enträget komma på andra tankar. Det hjälpte en aning, tills mörkret smög sig på och mormors ord genljöd i huvudet: fastnar inte på bild.

Jag förstår inte i efterhand varför jag inte bara åkte. Kanske var jag alldeles för rädd för att gå ut till bilen i mörkret, eller kanske inte tillräckligt rädd för att stanna.

Vid niotiden gjorde katten entré, stannade tvärt, betraktade mig, lunkade över till bordet och hoppade upp. Jag följde med blicken när katten satte sig mitt på det märkliga fotografiet, tittade ut genom fönstret, och sedan målmedvetet med ena tassen puttade på den hängande kopparskopan. ”Nej, hörru!”. Jag skrattade nervöst, lättad över att åtminstone ett mysterium fått sin naturliga förklaring. Katten jamade förnärmat när jag lyfte ner den.

Jag tog ett beslut. Jag skulle åka imorgon, så fort det blev ljust. Därpå låste jag dörren ett andra varv, tog förstrött en kökskniv och lade på nattygsbordet. Aningen lugnare i sinnet lade jag mig, och bläddrade i mormors årsbok. Den var sparsamt använd, med anteckningar om vädret, och andra alldagliga iakttagelser. Med stegrande puls, utan att vilja erkänna att jag visste precis var jag skulle leta, lät jag sidorna fladdra över tummen till december 95, över till januari. Jag läste:

3 januari
Midvintersol på hälla. Gåva imorgon.

På hälla –ur minnet kunde jag nästan höra mormors röst. Jag skrev ett sms till Marie – ”Hej, konstig fråga, men varför kallade vi hällastenen Med gråten i halsen? Var det nån lek?”. Det kändes bättre, jag inbillade mig att hennes svar på något sätt skulle hjälpa mig förstå.

Dagen efter, 4 januari, stod bara:
Gåvodag

De tre följande veckorna var tomma. Sedan under 30 januari, mormors födelsedag, stod:

84 år
och tre rader

gammeltösa, stel på natten, klen om livet
dajadam, och skummelkatten, ödet skrivet,
äldre båd’ än berg och vatten, blod är givet

Känslan av olust eskalerade. Jag förbannade mig själv för att jag inte låtit boken vara, och somnade oroligt med katten vid min sida på täcket. Från en ängslig dröm vaknade jag till skrapljud från köket och såg katten på köksbordet, i månljuset, med tassen på kopparskopan igen. ”Vafan” mumlade jag, höjde armen och dunkade handflatan i väggen i ren irritation. Den skrämda katten sköt iväg och kort därefter hördes det nu välbekanta slamret från kattluckan. Kopparskopan hängde kvar, och jag lät det vara.

När jag vaknade nästa gång var månljuset borta, men samma ljud av kopparskopan mot köksväggen hördes i det totala mörkret. Jag suckade irriterat, dunkade åter handen i väggen, men insåg för sent att katten var där hos mig. Den satt på min mage med huvudet framskjutet och blicken fäst någonstans i kökets kompakta mörker. Jag tittade i samma riktning men såg inget. Då hördes ett dovt rosslande. Jag satte mig spikrak med bultande hjärta. Något rörde sig där. Någon eller något var i köket.

Jag sträckte mig försiktigt efter kniven. ”Hallå?” sa jag så stadigt jag förmådde, men rösten var bruten. En raspig stämma, som något mellan en rosslig människoröst och ett fårs bräkande, svarade från köket. ”Dayadvam”. Jag höll andan, vågade inte andas ut. Klumpiga steg kom långsamt närmare, och upprepade hest ”Dayadvam”. Jag drog benen åt mig och satt hopkurad med kniven i ett järngrepp, kallsvettig, utan att våga blinka, och försökte se något i mörkret. Konturerna av det som kom över tröskeln in till rummet där jag satt blev skönjbara, och jag återfick yrseln från kvällen innan. En strimma månljus återvände och lyste upp köket svagt, och något var fel igen, oordnat och ur proportion. Golvet sluttade och den bakre väggen såg ut att vara omöjligt långt borta. Den meterhöga siluetten stannade på tröskeln, med något i ena handen. Jag fick fram telefonen men vågade inte ta ögonen från… vad det nu var, jag bara tummade på måfå tills jag hörde signaler gå fram. Jag hade lyckats ringa någon.

”Vem är du?” försökte jag svagt. Katten satt stilla, men följde silhuettens obevekliga framåtrörelse. ”Vad vill du!” Jag höjde kniven och anade skepnaden stanna i mörkret. Den vidriga rösten återkom, sluddrande – ”datta…dayadvam”. Något sträcktes mot mig, kom inom mitt synfält – en krokig hand som klumpigt höll mormors kopparskopa.

Jag hörde ett svagt ”hallå?” från telefonen i min andra hand ”hallå, är du där?”. Jag hade ringt mamma, det var hennes röst. Jag satte luren mot örat och försökte säga något när det svaga ljuset från telefonen lyste upp det som nu stod framför mig, och talförmågan lämnade mig. Det var naket, i en blekgrå hudton, men inte mänskligt. Ingen människa kunde se ut så. Armen som höll skopan var krökt och tvinnad. Det hade inga fötter, de vacklande benen slutade i rundade stumpar. När jag mötte dess blick gick luften ur mig. Ansiktet var alldeles för stort och såg ut att vara utdraget, utsmetat som en vansinnig oljemålning, där ett skrämt brett leende spelade. Bakom den hade rummet spegelvänts, och jag fann ingen fast punkt förutom varelsen.

Mammas röst hördes igen ”har det hänt något? var är du nånstans?”. Jag förmådde inte svara. Men varelsen gjorde det. Högre denna gång, bräkte den fram ljuden som inte liknade något annat, ”datta, dayadvaaam”. Jag sänkte armen men hörde ändå mammas rop i ren panik, förtvivlat, hopplöst, ”…där, nej, du är väl inte där där vad gör du där?”. Den kom ännu lite närmare, kring dess rörelser skiftade rummets vinklar i omöjlig geometri. ”Visste du?”, frågade jag uppgivet, men mamma hörde inte. Med desperation i rösten upprepade hon: ”gör som den säger, gör som den säger, gör som…”

Tiden verkade ha stannat. Genom fönstret bakom gestalten rusade moln förbi månen i vansinnigt tempo, och korta ljusglimtar reflekterade hällastenens klarröda konturer i månljuset. Jag tryckte bort samtalet, förstod nu vad som fordrades. En gåva. Jag hörde mormors röst inom mig: Vissa saker har alltid varit. Telefonen pep till: Marie hade svarat på mitt sms. Men jag behövde inte läsa, för jag mindes nu tydligt namnet vi som barn givit hällristningen. Det var inte ”med gråten i halsen”, utan något annat, närmare vad jag nu förstod att den faktiskt visade. En kortare oproportionerlig figur som höll solen höjd över huvudet, och en längre, människolik, med något vasst i ena handen, och tre ockraröda droppar fallande från halsen. Barnets oförstånd. Vi kallade den: ”Han gråter från halsen”.

Varelsen såg hungrigt in i mina ögon och mina nackhår reste sig. Omkring bröts vinklar ur sina proportioner, avstånd och geometriska samband skiftade i kamp med naturens lagar. När jag tog emot kopparskopan hejdade molnen sin galopp, månljuset återfick sitt kalla lugn, och rummet sin gamla form. Katten hoppade ned från soffan och kilade ut i köket, jag hann vagt uppfatta att den bytt färg, från svart till vit. Varelsen såg från skopan i min vänstra hand till kniven i min högra, det fruktansvärda leendet vidgades och ut kom en lång belåten suck. Kattluckan slog igen.
—
Flera år senare, när min psykiater för första gången såg ärren, ryggade hon oavsiktligt tillbaka, och harklade sig sedan, skamsen över sin reaktion. ”Jaha, ska vi prata om varför du gjorde så?” frågade hon.

Jag sa som det var. Att jag inte ville prata om det. Att hon inte skulle förstå.

Det var “Gåvan”, skriven av en anonym lyssnare. Har jag sagt att jag älskar er som skickar in era egna berättelser? Om jag inte har det så gör jag det nu: jag älskar er. Fortsätt höra av er med berättelser till mejladressen creepypodden@sverigesradio.se. Det är ni som hör av er som gör Creepypodden till vad den är.

Och då har jag till uppgift att säga tack för att ni har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.