Avsnitt 35: Nattskiftet II

Jag hade precis börjat på ett nytt jobb som städare. En dag skulle jag jobba natt på ett sjukhus. Hon som jag jobbade med sa att hon var tvungen att fixa en sak först, så jag fick åka till sjukhuset själv. När jag kom dit och gick in i sjukhuset fick jag rysningar i hela kroppen. Det var ganska kyligt och rått där, så jag tänkte att de kanske var därför. Avdelningen jag städade var stängd och helt tom. Korridoren på avdelningen var formad som ett U, och jag började med att städa en toalett i den nedre änden av U:et.

Efter ett tag hörde jag skor som släpades mot golvet. Det lät som om någon hasade fram i tofflor. Jag ropade av ren instinkt ut ett “hallå”, och stegen stannade upp men ingen svarade. Jag tänkte att jag bara inbillade mig och fortsätte städa inne på toaletten. Men efter ett tag hörde jag fotstegen igen, och nu lät de som att de kom närmare och närmare. Jag skrek “hallå” igen, och stack ut huvudet ur toalettdörren. Ingen där. Rysningarna kom tillbaka, och jag kände en odefinierbar smärta i maggropen. Men jag fortsatte städa.

Bara några minuter senare hörde jag ett skrik. Det kom från andra änden av korridoren, och det lät som en mansröst. Han skrek så högt att de skar i öronen. Jag släppte allt jag höll på med och sprang ut. Ute på parkeringen hoppade jag in i bilen och åkte tillbaka till jobbet. När jag kom fram hade inte min kollega hunnit åka iväg än. Hon tittade på mig och frågade varför jag såg så skärrad ut. Jag berättade om vad som hade hänt, och till min stora förvåning blir hon inte överraskad. Istället säger hon:

“Jag vet. Det har hänt mig också, och jag ville vara säker på att jag inte hallucinerade.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det är dags att gå till jobbet igen. Bildligt talat. Minnesgoda lyssnare kanske kommer ihåg avsnitt 21 av Creepypodden, som hette Nattskiftet. Det är ett av de avsnitt som fått flest lyssnare att skicka in sina egna berättelser. Det verkar som att många av er någon gång jobbat över, jobbat natt eller bara funnit er själva på en arbetsplats som plötsligt visat sig husera fler än bara er själva. Och det är ju synd om en bra skräckupplevelse ska gå till spillo, eller hur? Dagens avsnitt heter Nattskiftet II, en titel helt i klass med vilken B-skräckfilm som helst. För ibland är det ju precis det man är sugen på.

Historien vi hörde inledningsvis kom från lyssnaren Kajsa, och vi har ytterligare två längre lyssnarhistorier att bjuda på, från till exempel en tekniker som på nätterna jobbar med de tåg vi själva åker i på dagarna och upplever helt andra saker än de kaffemuggar och obekväma säten vi själva är vana vid.

Men först ska besöka en annan bransch – nämligen brevbärarnas och tidningsutdelarnas. För att sätta er i stämning, och kanske förklara något om vad man kan råka på där, ska jag till att börja med berätta om Dale Porch. Den 46-årige mannen dog ensam, i november 2012, utanför sitt hem i Denver. Hans son upptäckte honom på morgonen, där han låg på trappen till sitt eget hus. Dale Porchs kropp var fortfarande varm, men alla återupplivningsförsök var lönlösa. Efter att Dale hämtats av ambulanspersonalen och familjen träffades vid hans hus för att sörja märkte hans hustru plötsligt att det låg brev i hans brevlåda. Om Dale hade fått post under den tidiga morgonen borde brevbäraren ha sett honom, där han låg framför ytterdörren. Varför hade inte brevbäraren försökt rädda Dales liv? Familjen intervjuades av teve och tidningar, och snart kom förklaringen från amerikanska US Postal Service. Brevbäraren hade visst sett Dale, där han låg. Men han hade klivit rakt över hans kropp, och struntat i att titta närmare på den. För brevbäraren hade trott att det var en Halloweendekoration av huset.

Det är inte lätt att föreställa sig de många märkliga syner och upplevelser som brevbärare ligger och ruvar på, men de räcker alltså för att man vid åsynen av en kropp helt enkelt ska ha lärt sig tro att det handlar om en docka. Och i nästa historia ska vi få höra mer om vad dessa den tidiga morgonens budbärare kan få uppleva, när de går runt ensamma i tysta portar och mörka trappuppgångar. Lyssnaren Johan skickade in denna berättelse. Han kallar den “Ovälkommen”.

Det jag nu ska berätta hände för 16 år sedan. Jag hade precis avslutat en treårig utbildning på universitetet inom multimedia och jag var grymt trött på allt som hade med datorer, webbdesign och teknik att göra, så jag beslöt mig för att göra något helt annat ett tag, innan jag började söka jobb inom mitt område. Av någon anledning sökte jag tjänst som tidningsbud. Jag kände att det var ett passande jobb just då, då jag som 26-åring ändå var en kvälls- och nattmänniska och inte hade problem med att klara mig på 4-5 timmars sömn per dygn. Dessutom kunde jag tjäna lite pengar utan att behöva tänka överhuvudtaget och det var något jag behövde just då.

Jag bodde i Vasastan i Stockholm vid den här tiden, bara ett kvarter från den lilla centralen på Luntmakargatan dit morgontidningarna levererades. Jag blev tilldelad två rundor i Vasastan. En av rundorna, den runda jag alltid tog först, gick i kvarteren runt norra Sveavägen, Odengatan, Rådmansgatan och där omkring. En ganska lätt runda med tillförlitliga hissar i nästan alla hus. Min andra runda gick lite mer österut och gränsade till kvarteren på Östermalm. Denna runda var lite jobbigare med en del uppförsbackar och hus med hissar som man helst undvek då de hade en tendens att stanna, och att sitta fast i en hiss kl. 2.30 på morgonen som tidningsbud var allt annat än angenämt. Det var dessutom innan mobiltelefoner blev en självklar del av gemene mans utrustning så det var bara till att vänta till någon kom hem från krogen, eller att chefen hade insett att man inte kommit tillbaka och sprang hela rundan tills han hittade en.

Nu vill jag, innan jag fortsätter med min historia, kort berätta hur ensamt jobbet som tidningsbud är. Man ger sig ut med sin vagn vid tvåtiden på morgonen, efter att i tysthet plockat ihop de tidningar man enligt sin lista ska ha. Det finns inte mycket tid för prat med kollegorna då alla är fokuserade på att snabbt komma iväg. Bland de som jobbade med mig gick det att urskilja två kategorier. Antingen var det pensionärer med sömnproblem som lunkade runt i promenadtakt, eller så var det personer med löpning som livsstil och som varje arbetspass försökte slå sitt eget rekord. På vardagar träffade man inte på många människor och på helger gjorde de man träffade på att man kände sig ännu mer ensam. Man hörde dem skratta och samtala glatt på väg hem från en rolig utekväll. Ännu mer ensam kände man sig i ödsliga trapphus där man förföljdes av ekot efter sina egna fotsteg. Ett enstaka morrande från en och annan morgonpigg hund, som varje natt låg och lurpassade innanför en lägenhetsdörr, blev till ett välkommet avbrott i den ensamma tystnaden. Det gav en för en stund känslan av att det faktiskt fanns andra vakna, levande varelser.

Nu åter till historien. Rundan gick från Luntmakargatan, ner längst Tegnérgatan, ut på Regeringsgatan och sedan in på Brunnsgatan. Precis innan Brunnsgatan mötte Malmskillnadsgatan fanns ett sjukhem för äldre på höger sida. Där hade jag ett antal tidningar som skulle delas ut. Patienterna hade egna lägenheter på sjukhemmet med egna brevlådor. I den inglasade receptionen satt det ibland någon sköterska och stirrade trött och ofokuserat ut genom glasväggen. En av dessa sköterskor gav mig alltid kalla kårar. En medelålders kvinna, med ett ansikte lika grått som hennes hår, som varje gång jag kom in började stirra på mig utan att blinka en enda gång, och utan att röra sig. Hon stirrade på mig och hennes sura mun hängde ner och försvann bland feta veck under hakan. Flera gånger försökte jag hälsa men gav så småningom upp då hon aldrig hälsade tillbaka.

Jag hade om jag minns rätt 3 våningar att ta mig igenom här. Sjukhemmet såg nästan ut som ett vanligt sjukhus med den skillnaden att det var vanliga lägenhetsdörrar för varje rum. Det luktade svagt urin och andra odefinierbara dofter där inne, och det var knäpptyst. Absolut tyst. Därför blev minsta lilla ljud från sovande personer i rummen obehagliga då de skar som en kniv genom den tjocka tystnaden. Det kunde plötsligt komma ett ångestladdat ”NEEEEJ!” eller ”Låt mig vara! Låt bli mig!” från äldre personer som för tillfället vistades i någon otrevlig dröm. Jag ville alltid bli klar här så fort jag bara kunde, men det var inte här jag verkligen blev skrämd på allvar.

När jag var klar med detta sjukhem och svängde höger på Malmskillnadsgatan i riktning mot Johanneskyrkan, så hade jag en port kvar innan denna runda var klar. Huset, som är byggt på 1800-talet, ser trevligt ut med en mjuk, ljus gul-beige färg och har en vackert utsmyckad port med dubbeldörrar av trä med ett halvcirkelformat fönster ovanför. Jag sprang mina rundor för första gången i slutet av september, och jag minns att det var kallt och blåsigt. Trots att det var natt så såg man vagt att det hängde stora mörka moln över staden eftersom stadens alla ljus reflekterades i dem. Varje port jag kom in i blev till en tillfällig fristad från den isande vinden och regnet som nu i slutet av min sista runda börjat falla. Redan när jag kom in i det svagt upplysta trapphuset i huset på Malmskillnadsgatan denna första natt, blev jag alldeles kall och det knöt sig i magen. Jag kom på mig själv att tveka och stå kvar innanför dörren i flera sekunder. Vanligtvis satte man fart och var på väg upp för trappan eller hissen innan dörren ens hunnit stängas bakom sig. Men inte här. Inte nu. Något fick mig att känna mig mycket illa till mods, utan att förstå varför.

Efter 20-30 sekunder vaknade mitt förnuft till och jag satte igång att springa upp för trapporna. Huset saknade hiss då trapphuset var alldeles för trångt för att en sådan skulle kunna installeras, men jag är helt säker på att jag inte skulle ha valt att ta hissen om en sådan hade funnits. Inte i detta hus. Jag hann springa en trappa och skulle just slänga in den första tidningen då det tog tvärstopp. Jag kände skräcken komma krypandes när jag kände hur något kallt plötsligt stod i vägen och liksom putade mig tillbaka. Inte kraftigt utan ganska svagt, men det räckte för att jag skulle rygga tillbaka halvvägs ner för trappan. När jag stannade upp så kände jag hur något iskallt flög rakt igenom mig, som en iskall vid som inte bara blåste på och runt kroppen utan även rakt igenom. Sen var det bara borta. Jag stod kvar en lång stund och försökte lugna ner mina allt mer skenande tankar. Men när mitt förnuft återigen försökte och snart också lyckades, ta över kommandot, så fortsatte jag uppåt. Tidningarna måste ju delas ut.

Jag flög fram och hade aldrig tagit så stora kliv i en trappa förr i hela mitt liv, och när jag äntligen befann mig ute på gatan igen började förnuftet leta efter förklaringar. Jag håller kanske på att bli sjuk. Det var kanske frossa som var på väg inför en annalkande förkylning. Det var kanske ett korsdrag, eller så var jag bara trött. Visst skulle det kunna vara så, men det var inte bara kylan som hade skrämt mig. Det var den känsla jag hade fått redan när jag kom in genom dörren som skrämde mig än värre. Av att inte vara välkommen.

När jag kom tillbaka till centralen med min nu tomma vagn, så satt chefen ensam vid det lilla bordet som fanns i en hörna och smuttade på en kopp kaffe. Han såg aningen förvånad ut när jag kom in och sa sen leende att jag hade klarat mina rundor förvånansvärt snabbt för att vara första gången. Jag blev uppmuntrad av berömmet och det, tillsammans med en överhängande trötthet, fick mig att glömma bort den otrevliga händelsen på Malmskillnadsgatan. Klockan var ca 04.30 när jag kom hem och stupade i säng och somnade. Nästa dag förflöt utan att jag ägnade nattens händelse en enda tanke. Jag var sysselsatt och hade allt för mycket inbokat för att fundera på det och det dröjde ända till 19-tiden innan minnet slog till mig. Hårt! Det knöt sig i magen som om jag svalt en kall stålkula, innan jag hade hunnit tänka klart tanken: Jag ska dit i natt igen! Jag försökte trycka undan tankarna och minnet av händelsen men det var omöjligt. Jag kunde inte somna utan låg rastlöst vaken tills det var dags att ge sig i väg till jobbet. Jag försökte intala mig själv att gårdagens händelse bara var trams och att det förmodligen inte skulle kännas likadant denna natt.

Oj vad fel jag hade. Samma känsla av obehag och att inte vara välkommen infann sig direkt när jag tvekande klev in genom porten. Samma isande kyla for rakt igenom mig men denna gång inte bara en gång utan två. Men det som ingav mig mest fasa och nästan chockade mig var att denna gång hörde jag tydliga andetag, andetag som lät aningen ansträngda, som om någon var täppt i näsan och andades med öppen mun. De hördes alldeles bakom mig och jag vände mig om, rädd för vad jag skulle få se, men inget. Jag kände närvaron, jag hörde den sjukliga andhämtningen men jag såg inget annat än väggarna och trapporna i det svagt upplysta trapphuset. Så här rullade det på nästan varje natt i tio månader. Jag vågade inte nämna det för mina kollegor då jag var rädd att de skulle undra hur det stod till med min mentala hälsa, vilket jag själv undrade över till och från.

Men så en natt när leveransen av tidningarna var kraftigt försenad, satt jag på centralen och pratade med en av pensionärerna som jobbade där. Han berättade att han jobbat som tidningsbud i 25 år vilket jag förundrades över. Vi satt och småpratade om lite av varje, men så tystnade han plötsligt och fick en allvarlig uppsyn. Jag tyckte mig även se en glimt av nyfikenhet i hans ögon. ”Du… jag måste fråga dig” började han lite trevande som om han övervägde att inte ställa frågan ”Har du märkt något konstigt…på Malmskillnadsgatan 60?”

Han fixerade nu blicken på mig för att se hur jag reagerade och jag behövde inte svara. Han såg svaret i mina ögon. ”Du är inte ensam.” fortsatte han. ”Det finns en anledning till att den runda du fått var ledig, de flesta vägrar att fortsätta med den efter bara någon vecka. Det sägs att en man blev ihjälslagen i det trapphuset någon gång i början av 1900-talet, men det är inget som bekräftats”. Jag hade fått nog. Nästa dag sa jag upp mig. Jag vet än i dag inte vad det var som hände i det där trapphuset på Malmskillnadsgatan, och jag är i grunden en skeptiker till övernaturliga fenomen, om än med ett öppet sinne. Kanske var det trötthet, drag och ensamheten som skapade spökerier i huvudet på mig, men varje natt…? I vilket fall som helst så var det tio otrevliga månader i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma.

Det var lyssnaren Johans berättelse, “Ovälkommen”.

Den som googlar på “creepy night shift stories” hittar väldigt mycket skrämmande att gotta sig i. På bloggen Thought Catalog har skribenten Eric Redding samlat de 28 läskigaste nattskiftshistorierna han hittat, och jag fastnade för en som berättats av en städare på ett gym. På det gym där städaren jobbar fanns det en trappa som leder ner till en dörr som ingen hade öppnat på åratal, för de hade tappat bort nyckeln. Så här berättar städaren:

En natt kom det höga knackningar där nerifrån. Det lät som att någon bankade på dörren regelbundet, en gång per sekund i ett par minuter. Jag stod där vid översta trappsteget och tittade på dörren, oviss om vad jag skulle göra, tills ljudet tystnade. Ett par minuter senare började det igen, knack, knack, knack, knack… Men så fort jag ställde mig och tittade vid trappans översta trappsteg tystnade det. Dagen efter berättade jag om det för min chef, och han ringde in en låssmed. Låssmeden fick upp dörren och där inne upptäckte vi en gammal städskrubb. Den var tom. Men då och då hör vi fortfarande, än i dag, hur någon börjar banka där inifrån.

En annan berättelse hittar vi i en tråd på Reddit, där användaren TruthfulDeception frågar de andra användarna om deras läskigaste upplevelser under nattskiftsjobben. Användaren theTarafier dyker upp, och berättar följande historia:

Jag satt vid ett skrivbord framför ett ganska stort fönster och tittade igenom papprena i en mapp. Kände mig plötsligt betraktad, och när jag tittade upp såg jag ett ansikte tryckt mot fönsterglaset. Ingen aning om hur länge han stått där innan jag såg honom. Sprang ut till hallen, där det fanns en glasdörr som skulle vara låst. Det var den inte. Han började dra och slita i dörren sekunden efter att jag låste den. Jag sprang in i rummet bredvid för att komma undan honom, men då dök han upp utanför fönstret där istället. Var jag än flydde i huset så ställde han sig utanför fönstret och tittade in. Till slut fick jag tag i polisen, men när de hunnit komma hade han försvunnit. Den natten. Dagen efter kom han tillbaka, den vidriga jäveln. Och då lyckades faktiskt polisen ta honom. Men det var fruktansvärt läskigt.

Sist men inte minst är ju sjukhus klassiska scener för spökhistorier. Men en lite förbisedd plats, där minst lika mycket skumt verkar hända, är ambulanserna. I ett blogginlägg uppmärksammar sajten XOJane några spökhistorier från sjuksköterskor, och i kommentarsfältet dyker en person upp och vill bidra med sin egen historia. En bekant till henne jobbade som ambulansförare, berättade hon. Denna bekanting, en man som länge jobbat som ambulansförare, hade flera gånger varit med om att patienter i bilen sett människor som inte fanns. De kunde förvirrat säga “oj, vad har hänt med honom” och peka in i ett tomt hörn i bilen. Det värsta, enligt ambulansföraren, hade varit när en tonårstjej hade varit med om en bilolycka och i ambulansen börjat gråta. Hon ville inte se ut som kvinnan i hörnet, hon “ville inte bli som hon”, sade hon. Det fanns ingen kvinna i hörnet. Men en äldre kvinna hade dött i just den ambulansen bara 24 timmar dessförinnan.

Vi ska avsluta det här avsnittet med ytterligare en lyssnarhistoria. En anonym lyssnare mejlade nyligen in, och berättade att hen jobbar som tågtekniker på en tågdepå någonstans i Sverige. Var exakt ville hen inte säga, men historien är värd att höra. Hoppas ni ska gilla den.

Depån, alltså verkstan, är inte speciellt kuslig under varken dag- eller nattetid. Det enda som kan vara direkt obehagligt är om man skulle stöta på klottrare när man går över bangården under natten. Inte för att dom skulle göra något mot en, dom brukar bara springa och försöka ta sig där ifrån. Men man vet aldrig om någon kanske har gömt sig under det tåget man ska ta och köra iväg med. Och en människokropp på 80kg har inte en suck emot ett tåg på 150 ton. Men tillbaka till min upplevelse.

Jag och mina kollegor hade den kvällen då händelsen inträffade fått in ett av våra tåg på underhåll. Det var inget stort underhåll, men eftersom vi inte hade något annat att göra den natten så tog vi inte ut oss direkt. Vi hade tid och några delar av inspektionen tar en stund att göra ordentligt. Sen är det alltid skönt att dra ut på det hela så man har något att göra under natten. Inget är värre än att vara sysslolös och bara sitta och vänta in nästa skift.

Runt småtimmarna så började vi bli färdiga med tåget. Jag satt ensam i en av förarhytterna längst bort i verkstan och tittade på en panel med indikeringslampor som någon förare hade klagat på. Det var inte så enkelt att testa dom eftersom tåget var avstängt. Vi är tvungna att stänga av tåget helt ibland när vi ska göra saker med högspänningdelarna på tåget, och eftersom jag inte visste vad mina kollegor höll på med så ville jag inte starta tåget heller. 1600 volt är inte att leka med direkt. Så jag började metodiskt att skruva ut dom små lamporna och inspektera dom i ljuset från min ficklampa och bytte ut dom som jag såg att glödtråden hade brunnit av på.

Det var då jag började höra saker. De här tågen är ganska gamla och dom har lite underliga ljud för sig. Låga tjutande ljud när luft pyser ut ur ventiler, det höga knäppande ljud ifrån kylsystemet eller det dova, klagande ljudet ifrån bromsarna. Inte för att tala om det väsen som mina kollegor kan föra ibland när dom “lagar” tåget.
Dom ljuden hör till vardagen och man lär sig vad dom kommer ifrån och vad det är som gör ljuden.

Så när jag hörde ljudet av fotstegen bakom mig så tänkte jag inte så mycket på det.
Jag vände mig mot dörren som skiljer resten förarhytten med resten av tåget och förväntade att se någon av mina kollegor dyka upp. Jag tänkte att jag skulle kunna fråga dom honom om jag kunde starta tåget så jag slapp sitta med i ljuset ifrån min ficklampa och att jag skulle kunna testa lamporna jag hade bytt. Men ingen kom. Jag satt vänd mot dörren en stund och fortsatte att vänta men tillslut så vände jag mig tillbaka och fortsatte med mitt arbete. Sen hörde jag fotstegen igen. Jag vände mig ännu en gång mot dörren och den här gången ropade jag ett “Hallå”

Mitt hallå var bara följt av tystnad. Nu började jag bli lite nervös. Jag är vad man kan säga ganska lättskrämd av mig. Jag har inga problem att se skräckfilmer eller att gå hem när det är mörkt ute. Mitt stora problem är “jumpscares”, när något flyger upp mot en och skriker. Jag kan vara förvarnad om att det är på gång och ändå så känns det som jag hoppar flera decimeter när det väl inträffar. Detta tycker så klart mina vänner och kollegor är jättekul och dom har vid tidigare tillfällen stått bakom hörn och hoppat fram och skrämt mig. Och det var det jag trodde någon av dom försökte försökte göra nu.

Jag sa något i still med att jag tyckte dom var “skitroliga” och att dom kunde lägga av eftersom jag visste att någon var där ute. Inte heller denna gång så fick jag inget svar, men om han ville stå och trycka i mörkret i väntan på mig så fick han väl göra det. Jag hade mitt arbeta att slutföra så jag vände mig tillbaka i stolen.

Då hörde jag fotstegen igen. Men den här gången så stannade dom inte utan dom fortsatt enda fram till dörren till hytten där jag satt. Och det kändes som någon tittade på mig. Jag sneglade bakåt utan att se ingen. Nu hade jag fått nog av min kollegas eller kollegors lilla skämt. Jag drog åt den sista skruven på panelen och sen ställde jag mig upp försiktigt. Jag smög fram till dörren, tog satts och hoppade ut i vagnen i ett försök att skrämma han som stod där och väntade på mig. Men vagnen var tom.
Jag hade precis börjat att fundera på vad han eller dom hade tagit vägen då jag hörde dom knarrande fotstegen, men den här gången var det precis brevid mig.
Hela min kropp frös till is. Jag stod som förlamad och såg hur dörren till förarhytten som hade nästan glidit igen började långsamt att öppna sig. sen hörde hur förarsätet knarra till och hur strömbrytare började slås till och från på kontrollbordet. Det lät som någon försökte starta tåget. Det kändes som mitt hjärta skulle explodera i bröstet. Sen kom det en duns och efter det ljudet av något som rullade mot mig ut ur hytten. Min ficklampa som hade legat på förarbordet kom nu rullande ut hytten mot mig. Den var fortfarande tänd och den bländade mig lätt där jag stod i det mörka tåget och stirrade på den. Nu släppte äntligen min förlamning. Jag ville därifrån, bara fly.

Jag sprang fram till närmaste dörr och slet i nödöppingshandtaget som fick dörren att öppna sig några centimeter. Jag tryckte upp dörren med all kraft jag hade och när den var tillräckligt öppen så hoppade jag ut, utan att tänka mig för. Inne i verkstan så står tågen på upphöjda spår så vi enkelt ska kunna gå under tågen och göra våra jobb. Detta medför dock att ingångarna till tågen är ungefär två meter över marken.
Så när jag hoppade så föll jag 2 meter rakt ner i ett betonggolv med fötterna före. Jag kände hur det knakade obehagligt i mina knän och att ena foten vek sig när jag landade.

Jag föll ihop i en hög på golvet men rädslan och adrenalinet fick mig att ställa mig upp och började ta mig bort ifrån tåget mot kontoret där mina kollegor var. När jag hade kommit ungefär halvägs så började rädslan släppa och jag började kunna tänka klart igen. Det var säkert någon på jobbet som bara hade jävlats med mig, och han sitter nu säkert och skrattar åt mig inne på tåget åt hur lättskrämnd jag är.

Men när jag äntligen öppnade dörren till kontoret så satt alla från mitt skift där. Om det hade varit någon av dom som hade skrämt mig så hade den aldrig hunnit in på kontoret för mig, utan att jag hade sett honom. En av kollegorna, vi kan kalla honom Anders, tittade upp från sin dator och frågade om jag var klar. Jag nickade och haltade iväg mot mitt skrivbord utan att säga ett ord.

Anders tittade frågande på mig och undrande om det hade hänt något. “Du ser lite skärrad ut?”

Jag sa att allt var bra och satt mig ner. Anders var en av dom som jobbat längst i verkstan och han var inte någon som trodde på sånt övernaturligt trams.

“Men om du är klar så tar jag och startar tåget och kör ut det” sa Anders.

Jag nickade ännu en gång och tackade gud för att jag slapp göra det. Anders försvann ut ifrån kontoret och efter några minuter så hörde jag det välbekanta ljudet av hur tåget startades och lite senare även hur det kördes ut.

Lite senare när jag äntligen började bli lugn och började ifrågasätta mig själv om vad som hade hänt så kom Anders tillbaka. Han tittade på mig med en fundersam blick och kom sen fram till mig.

“Du glömde dom här” sa han och höll ut sin hand med min skruvmejsel och ficklampa som jag hade glömt kvar på tåget. Jag tackade honom och tog emot verktygen.

Anders stod kvar och tittade på mig med ett allvarligt ansikte.

“Du måste hålla bättre koll på dina verktyg”
“Han på tåget tycker inte om när det blir stökigt….”

Efter det så jobbade jag aldrig mer ensam på det tåget under nätterna.

Signaturmelodi

Det var “Ett hemsökt tåg”, skriven av en anonym lyssnare. Och som jag brukar säga: Tack snälla för att ni hör av er med era berättelser, fortsätt mejla dem till mejladressen creepypodden@sverigesradio.se. Det är verkligen ni som hör av er som gör Creepypodden till vad den är.

Och då har tiden kommit för mig att säga tack för att ni har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.