where to purchase metformin without rx https://canadianpharmrx.com

Avsnitt 36: Till sjöss

En dag i augusti 1978 var min mamma ute och snorklade. Det var på västkusten, vid min familjs sommarställe vid Fiskebäckskil, och vattnet var varmt efter en lång, het sommar. Mamma var 17 år gammal. Hon var van vid vattnet där ute, och hade efter många somrar vant sig vid att simma längre och längre ut från stranden. Hon var i en värld som hon både kände sig trygg i, men samtidigt också fann helt magisk. På fem-sex meters djup, med snorkel och cyklop, kan man förlora sig i timmar med att bara titta på det vajande sjögräset och den rena, klart lysande sandbottnen. Hon simmade framåt med blicken fäst ner i den värld som kändes så trygg och spännande, samtidigt.

Så hörde hon ett ljud. Ett lågt surrande. Hon kände igen ljudet som en båtmotor, men visste att ljud färdas långt under vattenytan och tittade upp för att bedöma avståndet till motorbåten. Där borta var den. En mörk kropp som färdades fram, suddig men mörk och tydlig mot den blå bakgrunden. För att få en tydligare bild av hur långt bort den var stannade hon upp, och höjde huvudet över vattenytan. Hon släppte snorkeln ur sitt fasta grepp i munnen, blinkade bort saltvattnet ur ögonen när det skvätte upp under cyklopen, och såg sig omkring. Och insåg att det var tomt i vattnet runt henne. Ingen båt syntes till.

Hon satte på sig cyklopen igen och dök ner under ytan. Där borta var den ju, den svarta massan som rörde sig framåt. Men den rörde sig framåt på ett underligt sätt, märkte hon. Som om den var böjlig. Det tog någon sekund för insikten att landa, men när den väl landade var det med full kraft. Det var inte en båt hon såg, där i havet på ett stenkasts avstånd. Det var en fisk. En gigantisk fisk. En fisk flera gånger så stor som henne själv.

Ni vet när man har en mardröm, och det går så trögt att röra sig trots att man har panik och försöker fly för sitt liv? Mamma säger att hon aldrig upplevt det så tydligt i verkliga livet som under de minuter de tog för henne att simma tillbaka till stranden, den dagen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och mamma brukar avsluta sin historia om mötet i havet med att berätta om hur hon kommer upp till sommarstugan. Där satt hennes mamma, min mormor, och läste tidningen. Gråtande berättade mamma om sin upplevelse, men mormor bara tittade på henne. Helt tyst. Mamma blev förbannad, stormade in i sitt rum och slängde sig på sängen. Först efter några minuter kom mormor in och satte sig bredvid henne. Skälet att hon inte reagerat, berättade hon då, var för att hon precis läst en artikel i lokaltidningen om att en håkäring siktats i fjorden utanför sommarstället. Håkäringen uppskattades vara mellan sex och sju meter, och allmänheten ombades hålla uppsikt efter den. Håkäringar kallas även grönlandshajar, och enligt Wikipedia är de “notoriska allätare”.

I mitt bakhuvud har mammas berättelse alltid ekat när jag tittat ut över det öppna havet. Till och med när jag badar i grunda insjöar eller vid bryggor i Stockholms innerstad får jag den där känslan: känslan av att det finns något enormt och osynligt strax under ytan. Min värsta skräck är att känna något stryka utmed min rygg när jag ligger och flyter, att famla med handen under den grumliga vattenytan och känna en annan kall yta glida förbi. Eller en hand som möter min.

Människan har alltid burits vidare av den skräckblandade förtjusningen för vita fläckar på kartan. Men haven, vattendragen, sjöarna, är inte vita fläckar – de är svarta fläckar. Vi vet var de finns på kartan men vet ingenting om vad de döljer. Under ytan är vår sikt skymd, och dessutom är vi på bortaplan. Vad som helst där nere kan röra sig snabbare, behöver inte andas, begränsas inte av sin klumpiga landdjurskropp, skulle kunna vinna över oss. Döda oss. De tankarna är svåra att komma ifrån.

Men det handlar också om skepnader. Det mänskliga livets kännetecken kan på så kort tid försvinna och börja nötas bort, bara det hamnar några meter under vattenytan. Nyligen såg jag en dokumentärserie, “Wrecks of the Abyss”. Dokumentären handlar om djupvattensutforskaren Bob Ballard, mest känd för att ha hittat vraket efter Titanic 1985, och hans jakt på vrak och reliker från antiken i Medelhavet. I ett avsnitt av serien får Ballard och hans team utslag på radarn på havsbottnet, och de styr sin miniutbåt mot formen på radarskärmen.

De kommer fram, och upptäcker…

En segelbåt. Längst ner på havsbotten, djupt under allt vi känner till, står en kanske sju-åtta meter lång segelbåt målad i blått och vitt. När den sjönk måste den ha landat rakt på kölen, för den står fortfarande upp med hissade segel. Den kan inte ha varit där länge, för färgerna är klara och utrustningen på däck ligger kvar. Ubåten styr runt till segelbåtens akter och vi ser att den heter Miranda, och har Heidelberg i Tyskland som hemmahamn. Miranda från Hedeilberg ligger där ensam, just i början på den långa process som kommer sluta med att den löses upp av strömmarna, förintas i atomer och försvinner för evigt.

Ja, som de säger i dokumentären: det finns säkert en bra story bakom hur den där båten hamnade på havsbottnen, men det är inte storyn Bob Ballard söker och därför ger han sig av och lämnar Miranda till sitt öde. Och jag kan inte släppa henne. En dag ska jag ta reda på vad som hände när Miranda från Tyskland slutade på havets botten.

Stora, oväntade former i havet är en skräck för alla seglare och kaptener. De är beroende av att havet ser ut som de tror att de ser ut – att det inte dyker upp överraskningar över eller under ytan när de navigerar sig framåt i natten eller i dimman. Historier om sådana överraskningar sprider sig blixtsnabbt mellan skeppsfolket. I en Reddittråd från september 2014 frågade en användare forumets skeppare och seglare om “the scariest or most unexplainable thing you’ve experienced at sea”. Användare Chalash dök upp i tråden, och levererade följande berättelse, uppläst av Ludvig Josephson.

När jag var mellan 23 och 25 år gammal seglade jag jorden runt med min 43 fot långa segelbåt. En av de mest skrämmande upplevelserna inträffade en natt när vi precis hade lämnat Singapore. Bortsett från våra ständiga undanmanövrar för större handelsfartyg skulle vi följa en ganska okomplicerad rutt, rakt framåt.

Vid tretiden på natten låg besättningen och sov under däck, och jag satt ensam vid rodret. Plötsligt hörde jag hur radarn pep till. Den var inställd på att varna om den fick utslag på något inom 400 meters avstånd. Jag tittade mig omkring men såg ingenting, satte båten på autopilot och gick ned under däck för att titta närmare på radarn. Vanligen markeras andra båtar på radarn med en liten grön klump, men den här gången syntes en lång, sammanhängande rak linje omedelbart framför oss på radarn. Och den närmade sig… snabbt.

Med en puls i turbo gick jag upp på däck igen för att försöka titta mig noggrannare omkring i natten. Jag stirrade in i mörkret för att kunna urskilja något, och i takt med att mina ögon vande sig vid mörkret såg jag längre och längre ut. Och då såg jag det. Knappt 100 meter framför fören reste sig en 20 meter hög mörk vägg ur vågorna. Den syntes knappt mer än som en något mörkare form mot den svartblå horisonten, men jag såg och hörde vågorna slå mot den. Den såg ut att vara gjord i betong. Det kändes som att någon slagit luften ur lungorna på mig. Jag var helt förskräckt, och förstod inte för mitt liv vad det var jag tittade på.

Efter att ha skakat mig ur paralysen slet jag övriga besättningsmän ur deras sömn och vi revade seglen, satte igång motorn och bromsade in segelbåten. Sedan fick vi ägna all vår kraft och uppmärksamhet till att navigera oss igenom vad som uppenbarligen var ett regelrätt byggnadsområde mitt ute i havet. Våra sjökort var bara två år gamla, men synbarligen hade Singapore satt igång ett jätteprojekt med byggnationer ute på havsytan sedan dess. Inte ens efter att vi hittat ut ur labyrinten mitt i havet fick någon av oss en blund i ögonen. Än i denna dag kan jag fortfarande drömma mardrömmar om den där mörka väggen som knäpptyst reste sig ur vågorna mitt ute i det svarta havet.

Det var användaren Chalash berättelse om väggen i vågorna, uppläst av Ludvig Josephson. Och just dessa väggar är väl något det värsta man kan vänta sig ute på havet. Tillsammans med historien länkade Chalash till satellitbilder av området utanför Singapore, och den jätteförändring det genomgick åren mellan deras sjökort trycktes och de försökte sig på sin resa där. Det är som om betongen vuxit ut i vattnet, och måste sett helt obegripligt ut för dem i nattens mörker.

Men även formerna som gömmer sig under ytan kan skrämma brallorna av den mest erfarna sjömannen. I samma Reddittråd som Chalash dök även HutchinsonianDemon upp, och delade med sig av sin erfarenhet, även här uppläst av Ludvig Josephson…

Jag jobbade nyligen med en privatfinansierad forsknings- och utbildningsgrupp som räknade hajar och rockor i Mexikanska golfen. En dag, när vi drog upp våra fiskelinor, upptäckte vi att en av hajarna vi fångat hade dött. Det suger när det händer, men det händer inte oftare än typ varannan månad, så vi får ta det onda med det goda. Vi utnyttjade situationen genom att göra en dissektion av hajen, för att lära studenterna något, och sedan fäste vi den vid fiskelinan igen för att använda den som bete. Den var bara cirka 80 centimeter lång, och större hajar som till exempel tjurhajar och hammarhajar älskar den storleken på mat.

Vi slängde i hajen och lät den släpa efter oss, markerad med en gul boj som flöt i vattenytan ovanför. Bojen är egentligen inte mer än ett flöte för hajfiske, så att vi genom bojen ska kunna se om en haj nappar. Dess bärkraft gör också att hajen som nappar inte kan simma djupare, och det i sin tur gör det lättare för oss att dra upp den och markera den med ett datorchip och en GPS. Efter att vi slängt i hajen gick det en lugn halvtimme, tyst och vindstilla i hettan. Och så plötsligt ett enormt plask. Bojen dras ner under ytan, och kommer sedan upp med sådan hastighet att den flyger några meter innan den plaskar ner igen. Och sedan – stilla igen.

Vi rusar fram, drar in linan, och hittar ingenting. Ingenting som i att den döda hajen vi agnat med var helt försvunnen. Och flygplanskabeln vi använde som lina var avbiten mitt i tu. Detta är alltså en kabel av stål, utformad för att hålla för tre tons vikt, som kapats som om den var en sytråd. Och, ja, det är väl det jag har att berätta. Att någonstans cirka en mil utanför Floridas kust finns det ett undervattensdjur stort nog för att svälja en 80 centimeter stor fisk och bita av en stålkabel i ett och samma hugg. Tål att tänkas på.

Det var en berättelse från Redditanvändaren HutchinsonianDemon, uppläst av Ludvig Josephson. Än så länge har vi, med undantag för i min mammas berättelse, hållit oss över ytan i det här avsnittet. På båtar och stränder är det lätt att få den där känslan av respekt, men man slipper själv bokstavligt talat dyka i och möta det man skräms av. Och på så sätt har ju aldrig en bra spökhistoria kommit till, eller hur? Det är dags att sänkas ner under ytan, och möta vad det nu än är som finns där.

Och vi ska börja med en berättelse av Reddit-användaren The_Dalek_Emperor, uppläst av mig och med titeln “Fridyket”.

Det verkade bli en fantastisk dag. Pappa skulle äntligen ta med mig och djuphavsfiska utanför öns östra kust. Det var så spännande, för varken jag eller något annat barn på ön fick egentligen vara på den östra sidan. Några kilometer utanför stranden blir det nämligen plötsligt chockdjupt, när en 150 meter hög undervattensravin skär av den långgrunda sandstranden, och där tycker våra föräldrar att det är för otryggt för oss att bada.

Antagligen hade det med pappas och mammas skilsmässa att göra. De ville båda vinna vårdnaden av mig. De ville att jag skulle välja mellan dem, och därför gjorde de vad jag ville. Jag själv ville bara ha min familj tillbaka.

Vi gjorde upp en plan att åka runt bland korallreven en stund, och låta mig snorkla och fridyka ett tag. Jag hade övat på fridyk det senaste året, och kunde nu komma ner så djupt som sex-sju meter! Men det var inte nog. En dag ville jag sätta nytt världsrekord, och det hade jag i huvudet den där dagen. Vi hittade djupare och djupare platser som jag dök på, och upptäckte nya korallrev och sanddyner under ytan.

Efter att ha utforskat en sjunken motorbåt lade jag mig på däck för att vila och sola lite. Pappa satte sig vid rodret för att köra oss ut till vårt nästa etappmål.

Jag vaknade av att det ringde i pappas telefon. Han stängde av motorn och gick ner under däck för att ta samtalet. Jag tänkte att det nog var skilsmässoadvokaten, annars hade pappa inte brytt sig om jag hörde samtalet.

Jag tittade ner över däck, och såg den mörka havsbottnen cirka 10 meter ner i det kristallklara vattnet. Undrar om jag kan fridyka så djupt, tänkte jag. Under däck hörde jag pappa höja rösten. Han lät upprörd. Han pratade nog med mamma, tänkte jag och lade händerna över öronen. Bara att få slippa att höra dem bråka var skäl nog för att hoppa av båten just då.

Jag ställde mig vid relingen, höll i den och tog några djupa andetag. Sedan dök jag ned. De första tre meterna gick lätt, ytterligare en meter swishade förbi, och sedan började det bli mer ansträngande. Med en begynnande smärta i lungorna kom jag ner ytterligare tre meter, och sedan någon till. Jag fylldes av en berusande upprymdhet. Jag var nära att klara det. Bara några meter till, så skulle jag kunna röra vid havsbotten, vända upp till ytan och ha segrat över ännu ett personligt rekord. Jag var så nära, bara lite till, jag ska kunna klara det, jag klarar det. Det brände i lungorna. I blodet kände paniken börja stiga.

Och så kände jag handen stöta emot något. Tio meter ner. Jag hade klarat det.

Jag vände om, satte fötterna i botten och puttade ifrån. Med ihopknipta läppar och svällande lungor började jag simma uppåt fort jag kunde. Det värkte i huvudet och bröstkorgen. I bakhuvudet spirade en smärtsam oro över att jag bokstavligt talat kanske hade tagit mig vatten över huvudet. Det började mörkna i ögonvrån och jag kände mig svag i armarna och benen. Det här hade varit en så dum idé. När som helst skulle jag bli rent fysiskt tvungen att öppna munnen och dra ett andetag, oavsett om jag var ovanför eller under ytan.

Mina vänstra fingrar bröt vattenytan. Jag kom upp och drog det djupaste andetaget jag någonsin upplevt. Sedan hängde jag i den ljumma havsytan och trampade vatten några minuter. Lyckan steg inom mig. Jag hade klarat det.

Precis samtidigt som pappa kom upp från under däck klättrade jag upp över relingen.

“Jag klarade det, pappa!”

“Vadå?”

“Jag fridök typ 10 meter och rörde vid botten! Kolla!”

Jag böjde mig över relingen och pekade, men rynkade pannan när jag såg havsbottnen mellan vågorna.

“Ok, kanske 6-7 meter då”, medgav jag och tillade snabbt: “Men fortfarande personligt rekord!”

Pappa höjde på ögonbrynen och gick fram till relingen för att titta ner. Vi tittade tillsammans.

“Jaha, nu ser det ju ut att vara ännu grundare. Fem meter. Struntsamma då”, sade jag och fnös besviket. Pappa ryggade tillbaka några steg, plötsligt likblek, och satte av mot rodret.

“Vad är det?”, frågade jag.

“Vi passerade undervattensravinen för tjugo minuter sedan”, skrek han. “Det där är inte havsbottnen!”

Jag förstod inte. Havsbottnen var visst där, jag hade ju rört vid den. Jag böjde mig över relingen igen.

En meter ner syntes den mörka bottnen.

Det var “Fridyket”, av The_Dalek_Emperor och uppläst av mig. Och i avsnittets sista historia ska vi ännu längre ner under vattenytan – så långt ner att vi behöver ubåtar och tryckkammare för att klara oss.

Redditanvändaren Stygiandepths dök för något halvår sedan upp på sajten med en märklig historia. Den heter “Snälla, försök undvika de öppna vattnen”, och läses av Michael Forsberg:

Jag kan tyvärr inte berätta exakt vad det är jag jobbar med. Det är inte hemligstämplat eller så, men jag jobbar inom en väldigt liten bransch, och det sista jag behöver är att min chef får höra att jag är ute och skvallrar på internet. Hur som helst kräver mitt jobb att jag ständigt är på alerten, att jag är vaken och uppmärksam, eftersom motsatsen kan utmynna i att väldigt mycket pengar går förlorade. Dina pengar, till och med. Vi är i stort sett helfinansierade av skattepengar. Det jag kan säga om mitt jobb är att jag vistas långa perioder ute på det öppna havet, i en liten ubåt som är kapabel att dyka väldigt djupt. Det låter mycket mer spännande än det är, men jobbet är trots allt intressant och utmanande. Man ska nog inte vara klaustrofobiskt lagd om man vill ha mitt jobb, dock. Ubåten är mindre än du troligen kan föreställa dig, med mycket begränsat rörelseutrymme. Man ska inte heller ha mitt jobb om man är lättskrämd och har nära till paniken. Själv är jag en väldigt lugn och sansad kille som nästan aldrig blir rädd, och eftersom jag dessutom råkar vara ganska liten i kroppen passade jag utmärkt för jobbet. Och så trivs jag.

Det enda jag inte trivs med är det jag tänkte berätta för er om nu. Eller, snarare förvarna er om.

Vi började lägga märke till dem för runt ett år sedan, under ett forskningsuppdrag på relativt måttligt djup. Först trodde vi det var ett fel med kamerorna, vilket inte hade varit så konstigt eftersom trycket där nere är så högt och det kan få tekniken att strula. Kameran sitter på en liten arm som sticker ut från ubåten, och det är den viktigaste av ubåtens armar eftersom den kan registrera svavel vid undervattensvulkaner och det är den typen av upptäckter vi jobbar med att göra. Hur som helst händer det att trycket får tekniken att strula, och underliga buggar är inget oförväntat.

Just den här buggen yttrade sig i något som syntes på kameraskärmarna, och vi insåg snart att de återkom regelbundet, och alltid vid ett särskilt djup. Till att börja med var det litet och lätt att bortse ifrån eller arbeta runt, men med tiden växte det till sig och antog olika former. Formerna var fascinerande och svåra att tolka som något fysiskt, alltså som någon vanlig havsvarelse. Jag kan inte riktigt hitta orden för att beskriva dem, och jag vet inte ens om orden existrerar. Oregelbundna polygoner är det närmaste en bra beskrivning som vi kunde tänka ut, när vi var där ute. De hade emellertid alltid raka sidor och vinklar, vilket gjorde dem ännu svårare att klassificera.

Första gången den dök upp var jag upptagen med att inhämta vattenprover nära en hydrotermisk källa, en öppning i havsbottnen där det strömmar ut hett vatten blandat med mineraler och metaller. Jag försökte räkna ut vilka mineraler det var som kom ut, när jag noterade en mörk fläck på högra sidan av displayen. Jag justerade linsen och fortsatte jobba, men efter en stund återkom fläcken och den här gången var den större. Jag anropade ytan och frågade om de såg den, och fick ett jakande svar. Den flöt omkring där för sig själv, aldrig så nära ubåtens arm att jag kunde nå den, men däromkring liksom. Jag var där nere en god stund och den stannade kvar hela tiden. När jag återvände till ytan såg vi över kameran och displayen, och skruvade till vissa delar för att om möjligt rätta till problemet.

Men problemet återstod. Formerna dök upp igen och igen. Vi såg aldrig fler än en av dem på samma gång, men nu dök de upp varenda gång vi dök. De var fortfarande i form av oregelbundna polygoner, om det nu säger er något, och i efterhand har jag insett att de också hade en färg. Den kallas stygiskt blå, och är en av de omöjliga färgerna, som det mänskliga ögat inte egentligen kan uppfatta. Det enda sättet att se färgen på är att den är mörkare än svart. När vi till slut bestämde oss för att formerna verkligen var något fysiskt som rörde sig i havet, vilket tog en god stund för oss, var det enda vi kunde föreställa oss att det var en sorts märklig havsvarelse vi inte kände till. Eftersom vi naturligtvis nämnde dessa former i våra rapporter till cheferna fick vi till slut, när vi insåg att vi kunde bevisa deras fysiska närvaro genom att röra våra ubåtsarmar mot dem, godkännelse för att studera dem närmare.

Det var då vi insåg vad de var kapabla till att göra.

Fram tills dess hade vi aldrig kunnat ta oss närmare någon av formerna, eftersom de rörde sig iväg så fort vi försökte. Detta var för övrigt en av de saker som fick oss att inse att de i någon mån var medvetna om sin omgivning. Inte nödvändigtvis intelligente, men med en känsla för vad som hände runt omkring dem. Hur som helst, eftersom vi inte kom dem nära fick vi aldrig möjligheten att avgöra hur stora de var, vad de var uppbyggda av och hur de kunde bli så omöjligt mörka. Det förvirrade oss verkligen. Vad finns det för biologiskt material som kan bli så oerhört svart? I ett försök att se om de var bioluminiscenta, alltså naturligt självlysande. Det visade de sig inte vara, men trots att det var så kolsvart där nere nattetid kunde vi ändå se dem. De var så mörka att de skilde ut sig från bakgrunden. Om du vet något om djuphavsmiljön så vet du att det finns ett djup där ljuset från ytan helt enkelt inte når ner längre. Vi åkte ner längre än så, stängde av alla våra ljuskällor på ubåten, och kunde fortfarande se varelserna. Inte fan visste vi vilket ljus de reflekterade, men vi kunde se dem. Alltid en åt gången, alltid i en ny form. Alltid helt ensamma. Det var något en som jobbade i kontrollrummet uppe på fartyget pekade ut. De befann sig alltid mitt ute i tomheten, eftersom inget liv verkade våga sig nära dem. Innan vi satte igång med den här sortens forskningsdyk brukade vi röra oss på lite grundare djup, och där på havsbottnen kryllade det alltid av småfiskar, krabbor, maneter och plankton. Men så fort de där formerna dök upp försvann allt annat. Det var en av ledtrådarna som fick oss att misstänka att varelserna var köttätare, men vi såg inte med egna ögon hur de åt någonting. Inte på väldigt länge, iallafall.

Efter ett bra tags utforskande på håll listade vi till slut ut hur man skulle gå till väga för att närma sig dem. Tricket var att släcka alla lyktor och ljuskällor, och stänga av i princip alla mekaniska och elektroniska processer på ubåten. Det enda vi lät bli att stanna av var det vi behövde ha igång för att inte dö. Och när vi gjort detta, då började de närma sig. Den första som aktivt tog sig närmare oss hade en helt fascinerande form. Som en fyrkant med små trianglar utkarvade i kanterna här och var. Alla vinklar var räta, inga böjda eller kurviga. Den gled fram till ubåten, cirklade omkring den ett par gånger och stannade till slut upp mitt framför vår kameraarm vilket innebar att vi fick några riktigt bra bilder. Det fanns ingen annan slutsats att dra än att den undersökte oss. På bilderna kunde vi senare se att den nästan helt saknade massa. Den verkade vara tunn som silkespapper, men den kunde inte ha vänt sig bort från oss eftersom den var exakt likadan, oavsett vilken vinkel vi betraktade den från. När vi försökte röra vid den med en av ubåtens armar drog den sig snabbt undan. Inte blixtsnabbt, men tillräckligt för att vi skulle förstå att den på något sätt kunde röra sig medvetet. Hur vet vi än idag inte.

De är känsliga för elektricitet, tror jag, men detta hindrade dem inte från att bli intimare och intimare med oss ju mer tid vi tillbringade där nere med dem. Till slut började de följa efter oss, som om de förstått att vi inte utgjorde något hot. Vi började kalla dem “Pollys”, från polygoner, och leka små lekar med dem. Vi fick dem att följa med upp till ytan och lekte en sorts kull genom att åka runt med ubåten. Det var svårt att inte börja tycka om dem, dessa märkliga former som visade sådan nyfikenhet och intelligens. Vi hade ju ingen aning om vad de egentligen var, men i det läget tycktes de inte utgöra något hot. De var mest söta.

En eftermiddag, när vi var nere i ubåten och undersökte en Polly, råkade vi stöta på en fiskstim. Stimmet höll sig undan, men några av småfiskarna förvirrade sig iväg från resten och simmade förbi mellan oss och Pollyn. En av dem vek av och närmade sig lugnt och stilla Pollyn. Det var som att den lockades dit av någonting. Och i samma ögonblick som den rörde vid Pollyns yta hände något. Det enda sättet jag beskriva det på var som att Pollyns densitet utvidgades. Fisken föll inåt i Pollyn, och på en bråkdels sekund mosades den som av ett gigantiskt tryck ihop till ingenting. Har ni sett klippet på Youtube där en krabba dras in i en pytteliten spricka i ett rör? Det såg ut som lite som det, men det gick snabbare. Ena sekunden var fisken där, andra var den borta, krossad av trycket. När vi såg det här blev vi nästan lika fascinerande som skrämda. I efterhand är jag helt säker på att det här var Pollyns sätt att visa sina krafter för oss.

Den händelsen var början på slutet av vår forskning på Pollysarna. Flera fysiker och experter kallades in, eftersom vi på skeppet var helt överens om att vår kunskap inte räckte till för att förklara vad som hänt. Men ingen av de inresta experterna begrep vad som hände på filmen vi spelade in när småfisken krossades. Det började skvallras på båten om att det vi upptäckt var någon sorts vapen som någon säkerhetstjänst utvecklat. Samtidigt, under våra dyk, dök nu Pollys upp allt oftare och inte längre bara på det djup där vi först upptäckte dem. På havsbottnen kunde man se dem ligga platta och krossa allt som kom dem nära. De hängde ödesmättat i närheten av oss, aldrig allt för nära men hela tiden, vad det verkade som, noga med att kunna synas. Och nu började de bli allt större.

Det gick inte allt för många veckor förrän en Polly dök upp som var större än vår ubåt. De var större än hajar. Större än vissa sorters valar. De varierade konstant i storlek och utseende, såsom snöflingor alltid unika. Folk inom fortskningsprojektet började bli skrämda. Ingen Polly hade än så länge attackerat eller kommit nära till att attackera oss, men vi fick ofta känslan av att vara omringade av dem. De var plötsligt så många. Vi tappade räkningen. Betesfisken vi hade med oss ner åt de upp på sekunder, med samma skrämmande effektiva krossande tryck som vanligt. En gång hade vi med oss en stenbumling ner, för att se vad som hände om den kom nära Pollysarna. De krossade dem med samma lätthet som om det var en småfisk. Vi gjorde om experimentet med en stålbalk, med en klump cement, och till slut en mycket liten industridiamant. Allt krossades och försvann utan några som helst problem, så fort det nådde ytan på en Polly.

Den sista kvällen under vårt forskningsprojekt inträffade en olycka.

Medan ubåten sänktes ner i vattnet råkade en besättningsmedlem, en kille i tjugoårsåldern, stå för nära en vajer och fastnade i den med regnjackan. I vår kameradisplay såg vi honom trilla i och börja trampa vatten. Någon i besättningen kastade ner en livboj till honom, och jag åkte en bit bort med ubåten så han inte skulle dras mot vår propeller. Men när jag manövrerade mig iväg fylldes plötsligt kameradisplayen med den omöjliga färgen. Hela skärmen blev stygiskt blå. Pollyn, som var minst dubbelt så stor som ubåten, hade kommit farande nerifrån djupet och åkte rätt mot killen i vattnet. Jag slängde mig på kommunikationsradion och skrek panikslaget att de skulle hämta upp honom, men under de sekunder det tog mig hann Pollyn fram till den ovetande killen. Jag såg hans ena ben falla in i Pollyns kropp, svänga runt som om det hängde fritt i luften, och sedan försvinna på en bråkdels sekund. Benstumpen som satt kvar på killen var rynkig som på en korv. I nästa rörelse tryckte sig Pollyn upp mot ytan, och svalde killen upp till bröstkorgen. Hans kropp försvann, vattenytan omkring honom blev plötsligt fläckad av rött, och i kommunikationsradion hörde jag vettskrämda skrik. Jag såg inte vad som hände ovanför ytan, men senare har de berättat att det som fanns kvar av hans inälvor hade tryckts upp ut ur hans mun. Trycket måste ha varit enormt, och för både hans och min egen skull utgår jag för att han dog ögonblickligen. Framför mina ögon kollapsade hans kropp in i Pollyn, och det sista jag såg var hans huvud när det försvann in. Hans hårskalp hade klyvts på mitten, som om hjärnan svällt upp till dubbla storleken innan huvudet trycktes ihop. Och så var han borta, och Pollyn började långsamt glida ner i havet tills jag förlorade den ur sikte.

Vi har inte fått dyka där sedan det hände. Nu är vi på väg in mot land, och vi kommer väl antagligen bli grundligt förhörda när vi kommer fram. Jag har svårt att tro att de kommer låta oss behålla film- och fotomaterialet vi samlat. Och jag tror minst sagt de kommer kräva att vi håller truten om det som hänt, tills de förstått vad det är som rör sig där nere. I går natt gick jag ut på däck och tittade ner över relingen, och jag såg att de fortfarande följde efter oss, bara någon meter under havsytan. Det är obegripligt att de syns så tydligt i det svarta vattnet. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle upptäcka något som var mörkare än havet på natten.

Tills vi förstått vad de är, och hur vi kan skydda oss från dem, vet jag inte riktigt hur jag ska kunna sova gott. Den insikt jag fått, som jag tror är mest skrämmande, är att vi än så länge inte vet om de verkligen är vattenlevande varelser. Det skulle kunna vara så att de bara helt enkelt gömmer sig där eftersom deras färger där smälter ihop med bakgrunden, eller för att de inte än så länge upptäckt möjligheten att ta sig upp ovanför ytan. Jag hoppas innerligt att jag har fel. Men tills vidare är allt jag kan göra att varna er och böna och be för att ni, vad ni än gör, ska undvika öppna vatten.

Snälla, lyssna på mig. Undvik öppna vatten.

Signaturmelodi

Det var en historia med rubriken “Snälla, försök undvika de öppna vattnen”, skriven av Redditanvändaren Stygiandepths och uppläst av Michael Forsberg. Det blev inga lyssnarhistorier i det här avsnittet, men om du varit med om något kusligt i eller kring havet eller sjöarna så får du jättegärna höra av dig och berätta om det. Mejla creepypodden@sverigesradio.se – jag läser alla historia med samma glädje, och ibland skräck…

Dags för mig att säga att ni har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.