Avsnitt 37: Vad barnen ser II

Denna historia är sann och det är jag själv som varit med om den. Jag var mellan åtta och tio år gammal när den utspelade sig. Jag är uppväxt i en liten by några mil utanför Örnsköldsvik, och i den byn fanns det ett hus som vi i byn kallade för gammskolan. Gammskolan var precis vad det låter som, en gammal skola som vi nu använde till olika tillställningar som luciafirande och mässor. Huset bestod av en källare, en våning på markplan, en övervåning och en vind.

Jag har aldrig varit där utan att känna mig iakttagen. Det har känts som att någon stått och stirrat på mig, och den känslan fick jag oavsett om det var fullt av folk där eller om huset var helt tomt. Byn jag växte upp i var liten, och nyckeln till gammskolan var lätt att komma över om man så ville. En dag ville en kompis att vi skulle gå upp på vinden i gammskolan, för att leka med julsakerna de hade undanstoppade där uppe. Fråga mig inte varför jag gick med på det efter att ha känt mig så illa till mods så många gånger i huset. Man försöker väl antagligen förtränga obehagskänslorna för att inte verka konstig.

Jag minns nästan varenda detalj av den här dagen, och kommer aldrig att glömma vad som hände mig och min kompis. Det var sommar och varmt, soligt och med klarblå himmel och när vi kom fram till gammskolan så var det inte en människa där. Dörren var låst, så vi gick och hämtade nyckeln hos en granne, gick och låste efter oss. Så fort jag tog steget in genom dörren gick en kall kåre utmed min ryggrad, men jag låtsades inte om den.

På vinden fanns det fyra rum, uppdelade mellan en lång korridor. Vi gick in till det första rummet, där vi visste att julsakerna fanns. Mot ena väggen stod den plastgran vi brukade ta fram under luciafirandet, och bredvid den låg det en tomtedräkt där, med byxor, tröja, luva och lösskägg. I en låda mot andra väggen fanns allt pynt och småkrafs, och vi satte oss med ryggen mot julgranen och tomtedräkten och började pyssla med småsakerna. Vi hade kul, förlorade oss i leken, och efter en inte så lång stund hade jag glömt bort mina obehagskänslor.

Sedan fick vi idén att vi skulle klä julgranen. Jag vände mig om för att hämta den, stelnade till och blev på en sekund iskall i hela kroppen. Inte mer än någon meter framför mig stod tomtedräkten. Den stod upp som om det var en människa som klätt på sig den, men den var tom. Bakom lösskägget, under luvan, var det tomt. Ingenting. Tomten hade rest sin ena hand i luften, och rörde den långsamt av och an. Bilden av en sjöman som stod vid relingen på ett skepp och vinkade farväl flög förbi i mitt huvud. I den sekunden måste min kompis också ha vänt sig om, för bakom mig hörde jag hur hon skrek till i fasa. Hon kom upp på fötter och rusade ut, och det tycktes bryta min förlamning varpå jag också flydde.

Jag har aldrig varit uppe på vinden igen efter denna händelse, och det tog oss något år att ens arbeta upp modet att prata om händelsen. En kompis har senare berättat att de sett vita skepnader innanför fönstret i det där huset, när de spelat hockey på hockeyplanen utanför. Jag vet att det låter komiskt med en tomtedräkt som rör sig av sig själv, men det var något av det hemskaste jag varit med om någonsin.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det vi nyss hörde var en lyssnarhistoria insänd av Elin, något bearbetad av mig, och uppläst av Eva Dozzi. Och Elin skriver ju det själv i historien, men en tomtedräkt… Det lät lite för knäppt för att vara sant. När jag läste historien undrade jag själv hur mycket av den som var sant, som ju Elin sade att den var.

I en chansning googlade jag på “gammskolan”. Och det första resultatet tog mig till Björna, ett litet samhälle med drygt 800 invånare. Gissa vilken den närmsta större staden var? Örnsköldsvik, precis som Elin sade. Och i utkanten av denna lilla ort, bredvid en fotbollsplan och en hockeyrink, låg mycket riktigt huset som kallades gammskolan. Så den biten är sann… Om resten också stämmer är upp till var och en som lyssnar.

Avsnitt 18 av Creepypodden hette “Vad barnen ser”, och handlade om upplevelser vi haft som barn eller som föräldrar upplevt kring sina barn. Många av er som lyssnade på det verkade ha egna, liknande upplevelser i bagaget. Och som jag sade i avsnittet Nattskiftet II så är det ju alltid synd om en god spökhistoria ska gå obemärkt förbi. Så därför kommer här ännu en uppföljare: avsnittet Vad barnen ser II.

I dagens avsnitt har vi, förutom den första lyssnarhistorian, en kortare och en lite längre lyssnarhistoria att bjuda på. Den första utgår ifrån en plats som vi alla nog haft en problematisk relation till, när vi var barn. Lyssnaren Isak skriver och berättar om varför det alltid är stökigt i hans rum, uppläst av Michael Forsberg.

Det finns en anledning till att mitt golv alltid är stökigt och fullt av kläder. Det har inte alltid varit så, även om min mamma påstår det. Frågar du henne så har det knappast någonsin passat in i en Ikeakatalog, om man säger så. Men nu glider jag från ämnet. Det är troligen för att jag helst inte pratar om det här för mycket, och att skriva om det är svårare än vad jag kunnat tro.

Jag har inte berättat om det konstiga som hände för så många. Inte på grund av risken för att bli utskrattad, utan mer för att jag själv inte vill löpa hela linan ut och verkligen förstå vad det är som händer i mitt rum. För runt två år sedan, jag tror det var i april, hände något märkligt. Jag vaknade upp med någonting som liknade ett rivmärke, inte ett litet, utan ett stort och djupt sår på vänstra bröstet. Inte brett, utan smalt som ett långt inristat streck. Det störde mig inte så mycket, jag hade väl antagligen kliat mig hårt i sömnen eller rullat över någonting vasst, tänkte jag.

Men när jag morgonen därpå vaknade upp med ännu ett rivmärke började jag bli lite orolig. Denna gång på högra bröstet, like smalt och djupt som det första märket. Väldigt skumt, och då inte på grund av att det hänt igen, utan för att det såg precis ut som det första märket. Jag frågade mamma om vad som kunde ha hänt, och hon föreslog att jag skulle klippa naglarna. Det var ett klassiskt mammasvar, avfärdande och lite förlöjligande, men nojig som jag var klippte jag inte bara naglarna på fingrarna utan också tånaglarna. Hur jag egentligen kunde tro att jag på något sätt skulle kunna nå till bröstet med min fötter undrar jag än idag. Men den där dagen ville jag ha bort alla rivfaktorer, som vi kan kalla dem, så då brydde jag mig inte om logik.

Med tanke på hur orolig jag varit den där dagen sov jag förvånansvärt bra tredje natten, men när jag på morgonen ännu en gång vaknade upp med ett nytt rivmärke kände jag rysningar gå över ryggen. Jag försökte skaka av mig obehaget jag kände, men jag lyckades inte. Visst, det kunde fortfarande ha en naturlig förklaring, men det fanns något som gjorde det svårare än någonsin att tro. Och det var att det nya, fortfarande väldigt röda rivmärket var placerat mitt på min bröstkorg, exakt i mitten av de två andra. Hur i helvete kunde det hamna just där? Jag var förvirrad hela dagen och kände dessutom hur jag började bli rädd på riktigt, så i brist på bättre lösningar började jag efter att ha kommit hem från skolan, ätit middag och gjort lite läxor kolla runt på internet efter svar. Jag hittade såklart en del trådar på forumet Familjeliv.se och liknande platser, där det i slutändan alltid visat sig vara någon sambo eller katt som varit boven.

Efter runt en halvtimmes sökning hittade jag dock något intressant, på diskussionsforumet Flashback. Jag vet, när ni hör ordet Flashback tänker ni antagligen på inskränkta personer som tror sig veta allt om allt. Det kanske stämmer till viss del. Däremot måste ni förstå, att jag var ganska desperat ute efter att hitta någon med ett liknande problem. Bara om jag kunde få veta att någon där ute, förutom jag själv, upplevt något liknande så skulle det göra mig lite lugnare. I en tråd på Flashback beskrev hur som helst en användare ungefär samma rivmärken över bröstet. I likhet med de andra trådarna som jag tidigare under dagen stött på ställdes ett antal återkommande frågor. Har du klippt naglarna? Har du kollat så att inget vasst finns i sängen? Ja det har jag, tänkte jag för mig själv, och kände hur jag blev så irriterad att jag nästan slutade läsa tråden. Men det visade sig ändå vara den första tråden där andra användare faktiskt tog frågeställaren på allvar. Det kändes nästan som att jag var trådstartaren, som att jag fick svar på det jag under dessa tre dygn undrat över.

Trots att ingenting direkt nytt framkom kände jag mig lite lättad efter att ha läst tråden, och jag följde alla tips och råd som stod där. Jag tog bort allt vasst från sängen som potentiellt skulle kunna ha rivit mig. Jag täckte över alla hårda kanter på sängen med mjuka kläder, kollade noggrant hela sängen och alla kuddar efter utstickande fjädrar eller liknande och tittade sedan en extra gång i Flashbacktråden. Det visade sig att jag hade missat någonting längre ner i ett av inläggen. Någon hade tipsat om att sova med handskar på, bara för att se om det löste problemet. Jag tyckte att det lät konstigt, men gick ändå till hallen och hämtade ett par tumvantar som egentligen var min systers. Jag stod och tittade på mina egna fingervantar en stund, men kom till slut fram till att jag antagligen skulle kunna riva mig själv genom det tunna tyget. Sedan gick jag och lade mig. Den natten sov jag i princip ingenting. Det kändes lite som när man var liten och la sig tidigt för att vakna till julafton och presenter. Fast med undantaget att min present i detta fall skulle vara att till slut få vakna upp utan ett nytt märke på bröstkorgen. Jag såg så fram mot lättnaden över att aldrig mer behöva besöka Flashbacktråden om märkena igen.

Jag låg länge och vände och vred på mig, men till slut dåsade jag bort i en lätt, orolig sömn. Efter max två timmar sömn så vaknade jag med ett ryck, och böjde mig omedelbart fram för att titta ner på min egen bröstkorg. Jag blev iskall i hela kroppen. Ett fjärde sträck hade bildats, draget från de tre andra, den här gången hela vägen ner till magen. Som om någon eller något var på väg in i min mage. Jag kräktes nästan av tanken.

Jag tände alla lampor i mitt rum, och skakande av rädsla öppnade jag webbläsaren på min dator och gick in på Flashback igen. Jag läste igenom alla svar i tråden ännu en gång. När jag kom ner till den sista såg jag att Flashbacktråden hade två sidor. Hade den haft det igår? Jag tryckte på sida två, den laddade, och jag såg ett nytt inlägg. Skrivet samma natt, bara minuter efter att jag hade stängt ner datorn och gått och lagt mig igår, och publicerad nästan på minuten samtidigt som jag hade gått och lagt mig. Den var postad av en anonym, nyregistrerad användare vars användarnamn bara var en massa siffror och bokstäver. En kort och enkel kommentar.

“Har du provat att stänga din garderob?”

I det ögonblicket insåg jag vad som hade varit annorlunda de fyra senaste nätterna. Vad som jag inte registrerat själv, med egna ögon, men som nu slog mig med full kraft. Bakom mig, lätt upplyst av ljuset från Flashbacktråden, stod garderoben med öppna dörrar.

Sedan dess har jag aldrig sovit med öppen garderob, och inte heller fått några fler rivmärken. Den är stängd och jag försöker, så gott jag kan, låtsas om att den inte finns. Helst skulle jag nog tapetsera över den men då skulle väl mamma tro jag var galen. Så tills vidare vill jag bara att ni ska veta att det finns en anledning till att mitt golv alltid är stökigt och fullt av kläder. Och det finns en anledning till varför garderoben alltid är stängd.

Det var lyssnaren Isaks historia, uppläst av Michael Forsberg, som kanske förklarar något för er föräldrar som tror era tonåringar bara är dåliga på att städa.

Sist i dagens avsnitt ska vi åka över Atlanten, bort till ett land som den här sommaren kanske är mest uppmärksammat för deras skräll i fotbolls-EM. Men Island är också sedan årtusenden en mystisk ö, en plats där människan levt i symbios med de många varelser och krafter de trott sig märka i omgivningen.

Från 25.46 till 26.42.

Det här är en intervju med en mystisk islänning, som kallar sig Ananda och utger sig för att vara fraktalkosmolog. Nej, jag vet inte heller vad det betyder, men det gör detsamma. Han är en av många som intervjuas i dokumentärfilmen “Investigation Into the Invisible World”, gjord av en fransk filmare 2002, och det är en fantastisk film. Mystiker som han blandas med medier som känner av närvaron av vättar och alver, och helt vanliga skolelever som inte tror på spöken men ändå hävdar att de sett något på de kala, vidsträckta fälten på Island.

Från 28.50 fram till 29.00.

Det här är en skolfröken som berättar hur hon och hennes elever satt på en lektion, när de plötsligt såg rörelser i sjön utanför fönstret. De ställde sig vid fönstren, och såg en 13 meter lång varelse med vågformad rygg slingra sig fram i vattnet, som en orm. Den simmade runt och tycktes betrakta skolan i säkert tio minuter, innan den försvann. “Vi borde ta en bild”, föreslog någon av eleverna, berättar läraren, men de hade ingen kamera. Sedan försvann den, och de har aldrig sett den sedan dess.

Om du är nyfiken på Islands övernaturligheter är den här dokumentären ett tips. Men innan du sjunker ner i soffan framför den ska vi höra avsnittet sista lyssnarhistoria. Den kommer från Island, åtminstone från en svensk tjej som åkte dit för att voluntärjobba. Och vad ett barn såg där har hon aldrig kunnat glömma. Här kommer lyssnaren Wilmas berättelse: “Voluntärjobbet på Island”, uppläst av Rakel Josephson:

Förra hösten åkte jag till Island för att volontärjobba på en gård. Gården låg i Skaftartunga på södra Island. Ett väldigt öde ställe mitt mellan de små städerna Vík och Klaustur, med miltals till närmaste granne och långa böljande slätter. Huset var byggt på en kulle och omkring det gick kor och hästar på de stora markerna som omgav det.

Det hela var väldigt idylliskt och jag trivdes bra, det kändes skönt att komma bort från stan och tempot i Sverige. På gården bodde ett par som hette Asta-Marie och Petur tillsammans med sina tre barn – Elva som, trots namnet, var tolv år, Aussi, en pojke på tre, och så en sex månader gammal bebis vid namn Bergrós. Huset hade Peturs pappa byggt på 50-talet och det var fortfarande inte helt färdigt på sina ställen. Fasaden var vindpinad och mycket var täckt av rost. På varsin sida om huset låg två stora lador. I det ena fanns korna och i den andra ladan fåren, plus en massa bråte som låg huller om buller på en vind. Jag och Aussi, treåringen, kom bra överens och tyckte om att klättra upp dit och rota runt bland gamla lampor och möbler, hästsadlar och glasflaskor från sent 60-tal.

Överlag var det alltså fridfullt, men det fanns en grej med gården som gjorde den lite spännande: Innan huset byggdes hade det legat en kyrka ungefär bredvid den ena ladan som stod där nu. Kyrkan byggdes i mitten på 1800-talet och revs någon gång på 30-talet. Det hade varit en mycket liten kyrka, och man kunde fortfarande se var grunden legat som en fyrkant i marken. Ett stenkors stack upp där altaret en gång i tiden hade stått. Till kyrkan hade hört en liten kyrkogård och den låg nu under ladan där korna fanns. Peturs pappa hade inte varit vidskeplig eller religiös och såg inget problem med att bygga ladan på en kyrkogård. Vi pratade om det här de första dagarna när de berättade om gårdens historia. Jag hade skämtsamt frågat om de upplevt att det spökade, varpå båda skrattade och svarade nej. Sen hade Asta-Mari tänkt efter och sa sedan att jo, ibland hände det faktiskt lite konstiga saker. Just Aussi kunde ibland vända sig till dörren eller dörrposten och säga ”Hej! Vem är du?” eller börja inleda ett samtal med någon som inte var där. Asta-Mari hade alltid avfärdat det som att det var en liten killes fantasi men som sagt, kanske det var spöken, vem vet? Jag själv är lite vidskeplig, så jag tyckte det lät spännande men kände mig inte särskilt rädd. Hela stället var så harmlöst och idylliskt att det var svårt att bli skraj. Men jag det skulle visa sig att jag hade fel.

En natt, ungefär två veckor efter att jag flyttat in, vaknade jag kring klockan ett på natten med en olustig känsla i kroppen. Ja, olustig är nog rätt ord. Jag visste inte varför jag hade vaknat men något kändes lite fel. Jag såg mig omkring i det lilla rum där jag sov, men kunde inte se något underligt. Jag tittade ut på gården som mitt fönster vette mot, och där var det tyst. Antagligen hade jag drömt konstigt, så jag somnade om. Men tio minuter senare vaknade jag igen. Samma lite kusliga känsla var kvar i kroppen och jag lyssnade efter ljud. Det slog mig att det faktiskt hade blivit helt tyst. När surrandet av de ljud man alltid har omkring sig utan att tänka på det försvinner, känns tystnaden tryckande. Jag insåg att den obehagliga känslan kom av att jag nu inte hörde minsta ljud i huset. Men efter en stund blev mina ögonlock tunga igen och jag somnade.

Natten efter vaknade jag igen. Den här gången av att det hördes steg på nedervåningen. Det skramlade i köket och jag tänkte att det måste vara Asta-Marie eller Petur som var uppe. Jag kände att jag var törstig så jag klev ur sängen och bestämde mig för att gå ner i köket och dricka vatten och kolla vad de höll på med mitt i natten. Mitt rum låg på övervåningen, och för att komma ner till köket måste man gå igenom en korridor. Jag bodde längst bort i den korridoren och mitt emot mitt rum låg Asta-Marie och Peturs rum. En bit längre ner i korridoren mitt emot trappan sov Aussi. När jag gick ut i korridoren kollade jag in genom Asta-Marie och Peturs dörr, och det var då allt började bli obehagligt. Båda två låg nämligen i sin säng. Jag stannade och lyssnade efter ljuden på nedervåningen. De hade tystnat något, men då och då hördes ett skrap mot golvet. På min väg mot trappan passerade jag Aussis rum och såg att hans lilla säkerhetsgrind var öppen. Jag vet inte hur han lyckats få upp den, men nu hade han alltså gjort det, gått ner för stentrappan och in till köket. Jag gick ner för att hämta honom, och mycket riktigt satt han i köket, mitt på golvet med ett par träslevar i handen

”Aussi” sa jag med mjuk röst, ”vad gör du uppe?”

Han tittade på mig med sömnig blick och svarade att han lekte. Jag skrattade och förklarade att det var försent att leka, men att vi skulle göra det imorgon när han sovit. Han protesterade och sa ”men hon vill att jag ska stanna”. Jag frågade vem det var som ville att han skulle stanna. Och han svarade ”damen”.

Jag vet att barn kan drömma saker, men han lät så självklar, och efter vad Asta-Marie hade berättat om gårdens förflutna och Aussis vana att prata med något som inte var där, blev jag lite illa till mods.

Vid frukosten dagen efter berättade jag om natten och om att jag hade hittat Aussi på golvet i köket. Petur svor över att han måste ha glömt stänga grinden och sa att han skulle dubbelkolla samma kväll så att den inte stod öppen. Stentrappan var brant och det var ren tur att det inte skett en olycka. Jag berättade inte för dem om incidenten med ”damen” utan drack bara mitt kaffe under tystnad.

En till dag på gården passerade och jag hade svårt att hålla de två senaste nätternas händelser ur mitt huvud. Det regnade hela den eftermiddagen så jag städade mest, för att fördriva tiden. Huset var ganska litet så jag gick igenom varje hörn av det med dammsugaren. Det kändes lite betryggande att liksom ha kollat så inget fanns där.

Samma natt vaknade jag igen. Jag låg kvar länge och lyssnade medan obehagskänslan steg i bröstet. Det var tyst i huset igen, en tryckande tystnad. Inget hördes utifrån, det var som om hela gården hade dött. Efter ett par minuter hörde jag ljud. Skrap och steg från nedervåningen. Jag visste att det mycket väl kunde vara Asta-Marie eller Petur, men något kändes så fel. Luften var tjockare på nåt vis. Nu kändes det dessutom som att något var här. Som att någon, eller något, som inte skulle vara i huset hade tagit sig in. Jag visste inte varför jag upplevde det så, men det skrämde skiten ur mig och jag ville inte lämna sängen. Stegen på nedervåningen fortsatte medan jag låg kvar, oförmögen att somna om. Min kropp var på helspänn och jag kunde inte slappna av hur mycket jag än försökte. Så hörde jag barnskratt. Det var Aussis röst. Jag andades ut och klev ur sängen med en suck – ungjäveln hade tagit sig ut igen.

Eftersom ingen annan verkade vara vaken bestämde jag mig för att gå ner och hämta honom precis som natten innan. På vägen till trappan passerade jag hans dörr, och hans barngrind var på vid gavel. Jag fattade inte hur han lärt sig öppna den.

Tyst gick jag ner för den kalla stentrappan. Mina bara fötter var fuktiga mot golvet, som plötsligt kändes kallare än vanligt. Det var släckt på hela nedervåningen och mina ögon försökte vänja sig vid mörkret medan jag spanade efter Aussi. Den här gången satt han inte i köket, istället hörde jag honom fnissa i utrymmet under trappan. Han satt i sin lilla lekhörna, helt fokuserad på en boll han rullade fram och tillbaka. Det knarrade i golvplankorna när jag kom ner på nedervåningen men han tog ingen notis om mig. Jag prövade att säga hans namn men fick inget svar. Aussi tittade på något som var ännu längre in under trappan. Jag betraktade honom och följde bollen med blicken. Han rullade in den under trappan. Och den rullade hela tiden tillbaka igen.

Den obehagliga känslan jag haft i bröstet växte. Luften kändes ännu tjockare här nere och mina fötter var fuktiga mot det iskalla golvet. Svett hade brutit fram i min panna.

Jag sa Aussis namn några gånger, till slut med bestämd röst för att få hans uppmärksamhet och till sist såg han upp på mig, förvånad. ”Va?” sa han frågande och tittade in under trappan igen, sen tittade han på mig igen.

Jag tänkte på natten innan och kände en liten klump i magen växa.

”Vi ska gå och lägga oss Aussi, kom nu”. Han tittade in under trappan igen, och så sa han ”men, hon vill att jag ska stanna”.

Jag började må illa, fick en flashback till natten innan i köket. Varje centimeter i min kropp ville springa uppför trappan och in till min säng, men jag kunde inte lämna Aussi själv här nere, så jag sa till honom en gång till att han skulle följa med mig så vi kunde sova. Aussi satt kvar. Mellan mig och honom var det bara någon meter, men mörkret under trappan kändes hotfullt och jag ville inte gå dit. Jag bönade och lockade med godis för att få honom att komma ut, men han satt kvar, stirrande in under mörkret under trappan. Då tog jag till slut ett djupt andetag, hukade mig in under trappan och lyfte upp honom, med blicken hela tiden fäst rakt fram. Och då kände jag att där, i mörkret bara några centimeter från mitt ansikte, tittade något på mig.

Jag småsprang med Aussi upp för trappan. När jag stoppat honom i säng och stängt grinden ställde jag mig utanför hans dörr och tittade ner mot undervåningen. Jag stod tyst i säkert en minut men inget hördes eller syntes, så jag slappnade av och började långsamt gå mot mitt rum. Då hördes en smäll från utrymmet under trappan.

Jag sprang till mitt rum, slängde mig i sängen och drog täcket över huvudet som ett barn. Sen låg jag bara där och blundade, kallsvettig, med hjärtat bultande tills jag somnade av utmattning.

Dagen efter sa jag inget om nattens händelser. Det kändes för knäppt och jag började misstänka att jag drömt allt. Under dagen och kvällen skulle Asta-Marie och Petur åka iväg till en annan gård ett par mil bort för att planera höstens slakt. Jag skulle få stanna hemma och vakta Aussi och bebisen Bergros. Deras äldsta dotter Elva skulle däremot följa med och passa på att vara med sin kompis under tiden. Jag var alltså ensam med småttingarna under dagen och kvällen.

De åkte iväg vid lunch, och jag stod och vinkade av dem med Bergros i famnen och Aussi i handen. Vi var ute och lekte största delen av eftermiddagen. Bergros sov mest i sin sulky, som jag parkerat i skuggan av ett träd, medan Aussi och jag grävde i sandlådan. Det hela kändes väldigt fridfullt och gården blev förvandlad till ett lugnande ställe snarare än den obehagliga öde plats det varit nätterna innan. Framåt femtiden gick vi in. Jag lagade middag till barnen och matade sedan kossorna tillsammans med Aussi. Det mörknade långsamt så som det gör här i norden, vid åtta var det skymning och jag såg inte så långt bortom kullarna längre. Ju närmare mörkret kröp desto mer… klaustofobiskt kändes det. Jag blev återigen påmind om och skrämd av de senaste nätternas underliga händelser. Trots att jag försökte slå bort tanken kändes mörkret ogenomträngligt utanför fönstret.

Asta-Marie och Petur hade sagt de skulle komma hem vid tio, men klockan blev tio och ingen syntes. Aussi kollade videor på sin Ipad och jag gav honom yoghurt till kvällsmat. Egentligen borde han gått och lagt sig men jag ville inte vara vaken ensam så jag lät en nöjd Aussi stanna uppe med mig. Jag läste en bok i köket och han kollade på barnprogram. Tillslut närmade sig klockan elva och jag såg att hans ögonlock började bli tunga. Efter ett tag hade han somnat och jag bar upp honom och stoppade om honom.

När jag kom ner igen hade lamporna i vardagsrummet slocknat. Det var kolsvart förutom i köket. Jag satte på Tvn på högsta volym för att inte känna mig så ensam och återgick till att läsa min bok. Det var kolsvart utanför och jag undvek att kolla ut genom fönstret på den öde gårdsplanen.

Klockan passerade till slut midnatt men varken Asta-marie eller Petur syntes till. Mina ögonlock blev tunga och jag vilade mot väggen, kollade då och då snapchat eller instagram. De flesta av mina vänner var ute och festade och det kändes som att de var i en annan verklighet, så väldigt långt bort. Plötsligt när jag satt och halvslumrade kände jag att någonting var fel. Jag såg mig omkring och insåg att TVn hade slocknat. Även ljuden från ladan där korna gick var borta. Den tryckande tystnad som jag vaknat till flera nätter i rad var tillbaka. Klockan visade 00:45. En kvart innan tiden jag vaknat de senaste nätterna. Jag bad för mig själv att Asta-Marie och Petur skulle komma hem, men tiden gick och ingen bil hördes. Vid fem i ett gick jag in på toaletten och borstade tänderna. Jag försökte bete mig normalt trots att jag var rädd. När jag gick in i badrummet märkte jag att lamporna i hallen slocknat de också.

Inne badrummet började jag höra ljud. Vid det här laget försökte jag inte ens lugna mig själv längre utan började darra som en liten unge. När jag stängt av kranen och lyssnat hörde jag att ljuden inte kom från Aussi på övervåningen som jag hade hoppats, utan från köket. Jag stängde dörren till badrummet, låste, och kurade sedan ihop mig på toalettstolen. Kanske tio minuter gick och jag satt tyst. Då och då hördes skrap i köket, dovt. Sedan tystnad igen.

Efter 20 minuter började Aussi att ropa från övervåningen. Jag ropade tillbaka att han skulle sova, men han gav sig inte utan fortsatte ropa. Jag insåg att jag inte kunde sitta här och låta en treåring skrika bara för jag var rädd. Med handen på dörrhandtaget tog jag ett djupt andetag, sen låste jag upp och sprang upp för trappan. I ögonvrån såg jag att köket precis som vardagsrummet och hallen, hade blivit mörkt.

Uppe på övervåningen stod Aussi vid sin grind och sa att han ville komma ut. Jag gick in till honom och förklarade att vi skulle sova, men han insisterade på att han skulle leka. ”Hon väntar” sade han. Mitt hjärta slog hårdare, grabben måste yra försökte jag övertyga mig själv, han är ju knappt tre år, han drömmer. Men när jag hörde en hög duns från köket tog paniken över och jag slängde igen dörren och vi la oss båda i hans säng med täcket över. Aussi slingrade sig ett tag men somnade till slut. Jag själv låg vaken länge och bara lyssnade, med dunkande hjärta och ilningar längs ryggraden så fort minsta ljud hördes. Tillslut slumrade jag in.

Ett par timmar senare vaknade jag av att Aussi hade lämnat sängen. Det var kallt i rummet nu, luften var tjock och hela huset var knäpptyst. Tystnaden skrämde mig mer än alla ljud jag hört så jag låg kvar i sängen. Rädslan hade tagit över och jag låg med täcket över huvudet och kände för att börja gråta.

Jag vet inte hur länge jag låg i sängen. Kanske tjugo minuter, kanske flera timmar. Jag låg och lyssnade på den tryckande tystnaden som ibland bröts av skrapande ljud, dunsar och barnskratt. Det obehagligaste var de stunder då det blev tyst, och rummet plötsligt kändes kyligare. Det är en speciell känsla, men det går verkligen att känna någons närvaro. Och jag kände en närvaro, tydligt. En obehaglig, kall närvaro som rörde sig från dörren fram till fotändan av min säng. Den stannade ett tag, sen försvann den ur rummet bara för att dyka upp igen en stund senare. Med jämna mellanrum terroriserade någonting mig resten av natten genom sin närvaro. Jag låg under täcket och höll andan.

När det äntligen närmade sig gryning försvann ljuden från köket och gården vaknade. Tystnaden som legat tryckande blev överröstad av ljud. Från fåglar, korna i ladan, hunden som skällde och till slut en bil som rullade upp på gårdsplanen. Asta-Marie och Petur hade kommit hem igen, och efter ett tag hörde jag hur dörren öppnades och de kom in i huset. Jag vågade äntligen kika fram under täcket och gick ut ur rummet och nerför trappan.

Asta-Marie hade Aussi i knät och tittade argt på mig. Hon frågade varför jag låtit honom sitta ensam i köket och jag ljög och sa att han måste ha gått ner under natten utan att jag märkt det. Hon och Petur diskuterade något på isländska och frågade Aussi saker han svarade frånvarande på. Jag var inte så bra på språket men förstod tillräckligt för att urskilja att samtalet handlade om hur han fått upp grinden, om var jag varit och varför han börjat gå ensam på nätterna. Det som skrämde mig mest var det ord jag hörde Aussi nämna flertalet gånger. ”Damen”

Vi gick tillslut upp och lade oss igen. De ville få ett par timmars sömn och gick in till sig. Jag gick in på mitt rum men när jag stängde dörren blev jag plötsligt iskall. Mitt fönster stod på vid gavel och den kyliga luften fyllde rummet. Av allt jag hade varit med om de dagarna är det fortfarande det här som ger mig kalla kårar när jag tänker tillbaka på det. Då huset var gammalt var många fönster igenrostade. Jag hade flera gånger försökt få upp mitt sovrumsfönster utan att lyckas, men nu hade det öppnat sig. Jag finner såhär i efterhand ingen förklaring utöver att det faktiskt fanns något i huset den natten. Det öppna fönstret bevisade det för mig. Som ni kanske förstår blev jag helt jävla vettskrämd. Istället för att gå och lägga mig packade jag min resväska. Sen satt jag i köket och väntade tills de andra vaknat. Jag ljög och sa att min mormor hade blivit sjuk och att jag behövde åka hem. De ordnade så att jag fick åka med en granne till Reykjavik någon timma senare. Jag vände mig inte om på hela vägen hem och kunde inte pusta ut förrän jag var på svensk mark igen.

Min familj var såklart förvånad när jag ringde från Landvetter och sa att jag var hemma, men jag berättade inte om vad som hänt, istället ljög jag för dem också och sa att jag hade bråkat med familjen och fått hemlängtan.

Två veckor efter att jag kommit hem fick jag ett mail. Det var från Asta-Marie som skrev att hon hoppades att min mormor mådde bra och att hon var glad för den tiden jag varit på gården. Att jag alltid var välkommen tillbaka. Sen ställde hon en fråga som fick mig att genast stänga igen min dator och radera mailet. Hon undrade om jag berättat nån konstig saga för Aussi. För ända sen jag åkte hade han varje kväll, vid läggdags, sagt att ”nu får jag äntligen leka med damen igen”

Signaturmelodi

Det här var Wilmas berättelse om voluntärjobbet på Island, uppläst av Rakel Josephson. Tack, Wilma, för att du hörde av dig med din historia – och tack alla andra som mejlar till creepypodden@sverigesradio.se. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden.

Och då har klockan klämtat för veckans avsnitt. Jag heter Jack Werner, och Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se.

Tack för att ni har lyssnat.