Avsnitt 40: Har du drömt om denna man?

Mannen har ett runt ansikte med mörkt hår som tycks tunnas ut uppe på hjässan men hänger tjockt över öronen. Hans ögonbryn är tjocka och har nästan vuxit ihop helt, och han har en potatisnäsa som sticker ut över hans breda mun. Ler han lite? Ja, det ser ut så, ett litet smygande småleende verkar rycka i mungiporna. Det ger ett lite obehagligt intryck, inte minst eftersom hans ansikte är för stort för hans huvud.

Mannens ansikte ritades upp på ett papper en dag i januari 2006, av en patient till en av New Yorks mer kända psykiatriker. Patienten menade att det var den mannen som förföljt henne i hennes drömmar, och inte sällan försökt ge henne råd om vad hon skulle göra i olika privatlivsfrågor. Patienten menade att hon aldrig träffat denna man i verkliga livet, bara drömt om honom. Efter terapisessionen låg patientens teckning kvar på psykiatrikerns skrivbord några dagar, tills en annan patient råkade få syn på den och reagerade kraftigt. “Den där mannen brukar jag drömma om”, sade den chockade patienten. Men inte heller han sade sig någonsin ha mött mannen i verkliga livet.

Psykiatrikern skickade då ut teckningen av mannen till några kollegor runtom i världen, kollegor som psykatrikern visste hade patienter med återkommande drömmar. Efter några månader hade fyra olika patienter på olika håll, utan kopplingar till varandra, känt igen honom. Dessa patienter, precis som de första två, kallade figuren “THIS MAN”. Ingen har kunnat förklara varför han dykt upp i patienternas drömmar. Och ännu mindre har de kunnat förklara de tusentals människor som, sedan bilden av mannen med runt ansikte och sammanvuxna ögonbryn hamnade på internet och fick stor spridning, klivit fram och berättat att även de mött honom i deras drömmar. Kanske har till och med du drömt om “THIS MAN”?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner och berättelsen du nyss fått höra finns, i originalversion, publicerad på sajten thisman.org. “Någonsin drömt om denna man?”, står det längst upp på sajten, och sedan står det att “varje natt drömmer hundratals människor runtom i världen om honom”. Hemsidan utger sig för att vilja hjälpa människor som drömmer om honom komma i kontakt med andra i samma situation, och utöver vittnesmål från drömmare och flyers som går att skriva ut på en mängd olika språk finns det också bilder på dessa flyers, uppsatta på olika platser i världen. En av dem är uppsatt vid nedgången till t-banestationen i Gamla stan, i Stockholm. “Har du drömt om denna man”, står det på svenska på den.

Sanningen bakom sajten är inte lika spännande som den här historien. Förut ägdes domänen av ett skräckfilmsföretag, och sedan byggdes själva sajten upp av en italiensk reklamare. Uppgifterna som journalister fått fram är att sajten skulle göra reklam för en skräckfilm om mannen. Men sajten publicerades hösten 2009, och ingen har ju sett något om den där filmen sedan dess. Så kanske ligger det ändå någon sorts sanning bakom bilden – och bäst vet väl du, som ju kanske faktiskt drömt om honom.

Anledningen att jag berättar detta för er är för att det har med avsnittets tema att göra. Jag får så många mejl där människor berättat märkligt likartade historier, om varelser och skepnader som tycks dyka upp ur ingenstans och göra ett outplånligt intryck i deras liv. Som mejlet från en kille, Joen hette han, som vaknade en gång mitt i natten som barn och såg något han aldrig kunnat förklara. “Utanför mitt rum så stod en man, med stora vita ögon och med kroppen helt täckt med lera. Han stod helt blickstilla och bara droppade av lera. Jag minns det än i dag så tydligt”, skrev Joen. Senare visade det sig att även Joens bror sett mannen. Eller som Fanny, som skrev in till Creepypodden och berättade att hon en natt vaknade med en stor skepnad i form av en förvuxen kanin bredvid sängen. “Den hade kanin nosen kvar men munnen var bara ett blodigt hål utan läppar. Ögonen, de där ögonen… dem var mänskliga men stora så otroligt stora och svarta, och såg rakt in i mina”, skrev Fanny. Eller som hattmannen, som lyssnaren Malin såg vid sängkanten en natt då hon sov över hos några vänner, och till sin stora förvåning många år senare hörde Youtubaren Helen Torsgården berätta om samma man i ett klipp från januari.

Det intressanta med dessa varelser och skepnader är dels att de ibland dyker upp så plötsligt och försvinner spårlöst lika snabbt igen. Som om någon råkat klippa in en bild från en skräckfilm i en helt vanlig vardag, eller som om någon Gud eller något liknande zappat lite för snabbt så varelser från olika dimension råkade hamna i samma kanal för ett ögonblick. Men det är också intressant att de där varelserna emellanåt, som mannen som så många ska ha drömt om, ibland visar sig ha fler än ett vittne. Det var inte bara lyssnaren Malin och Helen Torsgården som sett Hattmannen, till exempel, för om du googlar “the hat man” kommer du hitta tusentals människor som berättar om sina egna möten med gestalten. Och på ett liknande sätt verkar många ha sett någonting märkligt röra sig längs svenska, mörka landsvägar. Så här skrev lyssnaren Albin, som skickade in ett mejl om någonting han hört i en av Sveriges mest populära poddar.

Eftersom jag är en sen anhängare till podcasten “Alex & Sigge” ligger jag ett rejält gäng avsnitt efter. Idag lyssnade jag på avsnitt #130 (53.40-55.39 i detta avsnitt) och tyckte ett parti slutet på podden var extra intressant. Alex och Sigge hade nämligen mött en “varelse” mitt ute på en E4:an i höjd med Huskvarna. Lyssna så får du höra!

Alex & Sigges historia levde kvar i mig ett par timmar och jag var tvungen att dela den med någon, varpå jag spelar upp den för min sambo. Mitt under historien utbrister hon “Åh, jag ryser! Jag var EXAKT med om detta för ett par år sedan!”. Sedan berättar hon att hon på väg till jobbet en riktigt tidig (och mörk, men snö-lös) vintermorgon, i Landvetter, för ett par år sedan mött en varelse på vägen. Varelsen stod på vägen (i den fil hon åkte i), varpå hon tvärnitade och den sedan började springa (“precis som en apa”) till vänster sida om vägen. Varelsen var grå-spräcklig, ganska lång päls, hon kunde inte se några öron och den hade större bröst- och armparti än vad den hade rump- och benparti. Tyvärr kan hon inte komma ihåg att hon såg något ansikte. Sedan började hon sakta köra för att se om hon kunde se något, men det kom då en bil bakom så hon var tvungen att fortsätta köra mot jobbet. Hon säger också att hon varje morgon efter det tittade efter den, då det var svårt att släppa. Hon såg den dock aldrig igen.

Hon tillägger att en stor anledning till varför hon och Alex & Sigge sett samma typ av varelse är för att hon också hade trott det var en apa – om hon varit i Thailand. Vad är det då som ser ut som en apa och som springer runt på våra svenska vägar mitt i natten? Har fler sett detta?

Apan, eller ugglan, eller apugglan, sällar sig till kaninbesten och den lerige mannen som någonting vars existens helt enkelt aldrig kommer förklaras, men troligen länge kommer hemsöka de som upplevt dem. Och det är dessa varelser dagens avsnitt handlar om. I nästa historia, inskickad av lyssnaren Emil och uppläst av Ludvig Josephson, berättas om någonting som finns i skogarna i Småland.

Detta utspelade sig i Småland under sensommaren 1991. Jag hade precis börjat på mellanstadiet efter sommarlovet och jag minns att luften fortfarande var het och dallrig efter en lång värmebölja.

Jag och en vän hade bestämt att vi skulle cykla och plocka lingon efter skolan. Det fanns ett ställe någon kilometer utanför villaområdet där jag bodde där vi visste att det brukade finnas mycket bär. Vi packade ner spannar och såna där klassiska orange lingonplockare av plåt och begav oss iväg.

Solen gassade på oss när vi steg av våra cyklar. Området var lite ödsligt, det var ett kalhygge invid landsvägen med stora sjok av kraftledningar som skar genom granskogen och försvann bortåt horisonten. Platta slitna industribyggnader surrade här och var bland buskagen. Ibland passerade någon bil på väg hem från jobbet. Annars var det helt tyst och stilla.

Det visade sig att vi hade haft rätt, här fanns gott om lingon. Vi lufsade runt bland tuvor och snår och fyllde snabbt våra spannar. På grund av terrängen så var sikten lite skymd, men jag kunde hela tiden höra min vän spatsera runt i närheten.

Plötsligt upptäckte jag att vi inte var ensamma. I en öppning mellan två små knotiga träd, kanske tio meter bort, stod en pojke och tittade på mig. Han såg ut att vara i min egen ålder, normalbyggd med brunt hår i pottfrisyr. På sig hade han en jacka som jag tyckte såg lite märklig ut. Den var grön och hade två lodräta vita streck från axlarna ner till midjan. Den såg väldigt tjock ut och kändes lite malplacerad med tanke på den varma augustisolen som sken på oss.

Pojken sa ingenting utan bara tittade på mig med allvarlig uppsyn. Stämningen var inte direkt kuslig, det fanns gott om barn i villaområdet där jag bodde. Detta kanske bara var någon kille som var ute och lekte. Men det kändes ändå lite konstigt att han verkade vara här alldeles ensam. Efter att vi hade glott på varandra en stund så sa jag: ”Hej”. Då vände han på klacken och rusade tillbaka in bland snåren.

Jag ryckte på axlarna och fortsatte mitt plockande. Det dröjde dock bara någon minut innan jag åter igen såg pojken. Nu stod han lite närmare än förra gången, men fortfarande lika tyst, och betraktade mig. Sen hände något besynnerligt. Pojken började härma mina rörelser. När jag böjde mig fram för att plocka upp min spann så gjorde han samma sak. Och när jag torkade mig i pannan så strök pojken även över sin panna, precis som han hade varit min spegelbild. Hela tiden med blicken fäst vid mig. Jag kände mig plötsligt torr i munnen. ”Vad vill du?” frågade jag hest. Då backade han några steg och sprang sen åter iväg och försvann.

Med ens var jag inte så sugen på att plocka mer lingon den här eftermiddagen. Jag hörde min vän på andra sidan snåren och gick bort till honom. ”Det är en mysko kille här” sa jag. ”Han verkar smyga på oss eller nåt”. ”Ja jag vet, jag såg honom också” sa min kompis. ”Trodde det var du först, men han hade konstiga kläder på sig och så vinkade han åt mig”.
Vi bestämde oss för att det var dags att bryta upp och bege oss hemåt. Vi hoppade upp på cyklarna och började trampa iväg längs landsvägen.

Men efter hundra meter eller så stannade jag och sa till min vän: ”Du det är ju lite spännande det här ändå. Ska vi inte åka tillbaka igen och undersöka lite mer, vi kan låtsas att vi är deckare. ” Min kompis tyckte detta lät som en cool idé, dessutom är vi två och han bara en, menade han.

Sagt och gjort, vi återvände till kalhygget och började nu leta efter vår mystiska gäst. ”Hallå!” ropade vi. ”Kom fram, vi vill prata med dig?”. Men allt var tyst omkring oss, det var bara någon enstaka gräshoppa som hördes. Solen hade nu börjat sin vandring ner bakom trädtopparna och färgade hela luften brandgul och skimrande. Ibland tyckte vi att vi skymtade en figur som hukade i det höga gräset, men det visade sig bara vara en stubbe eller stenbumling.

Efter en stund insåg detektivduon att vi nog fick låta detta fall vara olöst. Dessutom började det bli mörkt och lite skumt inne bland träden. Vi vände ryggen åt kalhygget och ledde våra cyklar över till motsatta sidan av vägen.

Det var då jag hörde min vän väsa: ”Han är här!” Jag snodde runt och där stod plötsligt pojken med den gröna jackan igen, på samma ställe där vi själva hade varit för bara några sekunder sedan. Hur han hade kunnat dyka upp så snabbt från ingenstans begrep jag inte.

Den här gången härmade inte pojken våra rörelser. Istället såg han arg ut. Han stirrade nästan hatiskt på oss med mörka ögon och en mun som var som ett streck i det bleka ansiktet. Jag upptäckte ytterligare en konstig sak. På ena handen hade pojken en svart handske. Ingen vanlig fingervante eller så, utan en märkligt överdimensionerad variant, som en skid- eller baseballhandske. Handen var hårt knuten.

Så öppnade pojken munnen. Strecket i ansiktet blev till ett runt hål. ”Kom hit!” befallde han. Men när han talade så var det inte med en pojkes röst, utan med en mörk stämma, som om den kom från en vuxen man. Jag kände också en konstig lukt, som av gammal kompost eller ett soprum som ingen varit och tömt på länge.

En overklighetskänsla sköljde genom mig. Det här var ingen vanlig pojke, det var något…annat. Något som ville oss illa. Sekunderna tickade ikapp med min puls. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte slita blicken från den otäcka figuren som stod framför oss på vägen i solnedgången.

Förtrollningen bröts av min väns röst. ”Vi sticker!” ropade han, och kastade sig upp på sin cykel. Jag följde efter och vi trampade på i panik längs vägen hem. Vinden sjöng i ansiktet och träden virvlade förbi runtomkring mig. Spannen med lingon tappade jag vid något tillfälle, men jag minns inte när. Att stanna och plocka upp den igen var det inte tal om, för under hela vägen tillbaka hörde jag pojkens springande steg tätt bakom mig. Inte förrän vi var tillbaka på min egen garageuppfart vågade jag vända mig om och då låg gatan förstås tom bakom mig.

Jag tror jag vid något tillfälle nämnde händelsen för min mamma men att hon bara viftade bort den som pojkfantasier. Min vän och jag pratade i alla fall aldrig om vårt märkliga möte och allt eftersom tiden gick så tänkte jag på det allt mer sällan.

Men jag sov dåligt nätterna efter detta. Och även flera år senare så hände det att jag drömde om pojken på vägen. Det var alltid samma dröm – jag var tillbaka vid det där ödsliga kalhygget i skymningen. Och varje gång stod pojken med de märkliga kläderna där och stirrade på mig. Med sin svarta handske och mörka röst. Och varje gång var han lite närmare.

Ja, så berättade lyssnaren Emil i en historia han döpt till “Rötmånad”, uppläst av Ludvig Josephson. Sist i podden ska vi stifta bekantskap med en märklig kvinna… och hennes ännu märkligare öde. Här kommer historien “Petra”, skriven av lyssnaren Josefine och uppläst av Rakel Josephson.

Alla har nog en sådan där vän som man inte riktigt valt att lära känna eller umgås med. Hen har bara dykt upp i ens liv, utan att man bett om det. Den där människan med lite bristande social förmåga, som inte passar in så bra. Alla får känslan av att den här person har inte har någon annanstans att ta vägen. Att sluta bjuda in den skulle kännas som att kasta ut en hund med motiveringen att någon annan kommer att ta hand om den, men innerst inne vet man att den troligtvis blir hemlös.

Jag är en ganska fåordig och inåtvänd person, jag föredrar att umgås med ett litet antal nära vänner. Jag är dålig på kallprat och dålig på att dölja om jag känner mig obekväm i någons närhet. Därför kändes det så otroligt konstigt att Petra kontaktade mig för två veckor sedan.

Petra var den där potentiellt hemlösa hunden i min vänskapskrets för ett par år sedan. Strax efter min högskoleexamen och under mitt första jobb som landskapsarkitekt började hon dyka upp på olika kompisars tillställningar, och slutligen på en after work med min byrå, som bara bestod av 12 anställda, och som ganska få utomstående vänner brukade följa med på. Där blev vi slutligen introducerade för varann och jag fick höra att hon hade vikarierat på byrån under en kort tid för många år sedan.

Som jag förstod henne så var hon en måttligt kompetent självlärd 3D modellerare som hoppade mellan olika vikariat på arkitektbyråer. I min bransch så var jag van vid människor med mycket pondus, integritet och den där avslappnade flärden som tycks omringa alla kreatörer med fast anställning. Petra passade inte in på den beskrivningen; hon utstrålande underlägsenhet. Hon klädde sig konstigt, inte på det där utstuderade trendiga sättet som kreatörerna, utan konstigt på riktigt. Dåligt matchade kläder med dålig passform, en ganska osmickrande frisyr som linkade en bob men utan den rätta volymen på håret, och lite klumpigt applicerad eyeliner.

Hon kunde prata alldeles för länge om helt ointressanta saker om man lät henne komma igång; historier utan slutkläm, syfte eller underhållningsvärde. Om vart annat så blev hon väldigt tyst och tycktes göra sig liten, som att hon kom på sig själv med att försöka för mycket. Så svansade hon efter mina vänner och slutligen mig själv på födelsedagar, workshops, fester och vernissager, trots att hon inte visade något märkbart intresse för själva aktiviteterna i sig. Jag förstod inte vad som hade fått henne att börja umgås med oss så intensivt helt plötsligt. Någon gång formulerade jag en teori för mig själv om att hon emigrerade från vänskapskrets till vänskapskrets i jakt på någon som kunde relatera till henne. Att hon hittade nästa krets genom ett gammalt jobbvikariat, en pratglad ICA anställd, en granne eller vad som helst.

Lika oförklarligt som Petra dök upp och klamrade sig fast så försvann hon igen, efter drygt ett år. Jag har ingen aning om varför, och jag var, som säkert fler av mina vänner, lite rädd för att kontakta henne och höra om något var fel. Inte sträcka ut en hand, man kanske blir av med hela armen.

Det enda jag kan säga att jag märkte under de sista månaderna skedde en viss nedgång i hennes personliga hygien, om ni förstår vad jag menar då. Kanske att hon blev tystare, och även lite lättretlig. Jag minns ett par tillfällen där hon visade oprovocerad irritation mot mina vänner, något som säkert gjorde den ännu lättare för oss alla att inte ställa frågor när hennes kontaktförsök dog ut.

Jag hade inga problem att lägga bekantskapen med Petra bakom mig, och ägnade henne inte en enda tanke under de följande 4 åren, tills jag fick ett sms sent på kvällen för två veckor sedan:

Hej Li
Hoppas du har kvar samma nummer?
Ring mig när du kan, är du snäll
Ok

Jag låg i min säng och kisade mot telefonen i mörkret. Det var något konstigt med den där formuleringen, “…är du snäll . Ok”. Vem skriver så, med “Ok” på slutet? Telefonnumret var bara ett nummer, helt okänt för mig. Någonstans började jag redan då ana att det var Petra. Jag hade nog aldrig lagt till hennes nummer trots att hon hade fått mitt, och något med den där skeva formuleringen kändes så typiskt henne. Men det kunde också vara någon annan, kanske en kundkontakt eftersom min jobbtelefon var kopplad till min privata, så nästa dag ringde jag.

Petras röst lät ännu konstigare än jag kom ihåg. Hes, trög och med dålig artikulation, som om hon inte hade haft en ordentlig dialog på länge. Hon frågade om “livet lekte som vanligt” och jag kände genast irritationen stiga i mig medan jag svarade stelt att allt var bra. Inga detaljer, ingen följdfråga.

Petra harklade sig och det lät slemmigt, sen sa hon att hon ville ses. Inte “skulle du vilja ses nån gång”, utan så här: “jag vill ses, när kan du?”

Jag var så chockad av hennes bristande uppförande att hon hann börja formulera en plan att träffas på ett fik halvvägs mellan våra bostäder innan jag reagerade ordentligt. När jag frågade varför hon ville ses blev hon tyst i några sekunder, sen sa hon långsamt och med eftertryck att hon behövde min hjälp. Det handlade inte om pengar eller något olagligt sa hon, innan jag ens hunnit tänka tanken. Hon ville ha hjälp med en sak som hade hänt och det var jag som skulle rådgöra henne, punkt slut.

Jag slets mellan motvilja och nyfikenhet, kanske till och med en släng av skadeglädje, beroende på vad hon nu hade råkat ut för. Det kändes olikt henne att blotta ett behov för någon annan. Dessutom hade hon aldrig berättat så mycket om sig själv; hennes utdragna historier handlade alltid om opersonliga saker som populärkultur, TV program eller något annat allmängiltigt.

Jag gick med på fika träffen, och infann mig på café String nära Nytorget lördag eftermiddag. Petra såg ut att ha suttit där i flera timmar när jag kom, en nyligen påfylld kaffekopp och två tomma assietter stod på bordet framför henne. Hon såg kort sagt ofräsch ut. Pagen med lugg hade växt ut vilket påminde mer om en hockeyfrilla, hon var blek och glåmig, klädd i en noppig kofta vars muddar och urringning var kantade med solkiga fläckar och hudavlagringar. Inte ens hennes halvdana eyeliner var på.

Jag satte mig ner utan att hälsa ordentligt, beställde en svart kaffe och betraktade Petra medan hon mosade chokladsmulor på ena assietten med pekfingret. När hon inte gjorde någon ansats att komma till saken frågade jag med ganska korthugget vad hon behövde hjälp med.

Petra stoppade smulorna på tungan och tittade upp på mig med en outgrundlig blick. Sen fiskade hon upp telefonen ur fickan, låste upp den och slog ett nummer, väntade ett par sekunder med den ett par centimeter från örat, sedan räckte hon över telefonen till mig. Jag tog emot den långsamt och med höjda ögonbryn.

Hon höll upp två fingrar i luften, samtidigt hörde jag en mekanisk kvinnoröst i luren:

För att ta bort meddelandet, tryck ett
För att spela upp meddelandet igen, tryck två
För att spela upp andra sparade meddelanden, tryck tre

Jag tryckte två och lyssnade med blicken på Petras matta, likgiltiga ansiktsuttryck.

Först var det tyst i nästan tio sekunder.
Precis när jag skulle sänka telefonen igen och ställa en fråga hördes en röst i bruset.
Rösten var, i brist på bättre ord, äcklig. Omedelbart väcktes ett svindlade äckel i mig när jag hörde den. Min bästa liknelse är en gammal tant, en kedjerökare, som härmar ett litet litet barn, som bebis språk men samtidigt retsamt, nästan illvilligt.

Men det är en otillräcklig beskrivning, ovanpå den obehagliga blandningen av gammalt och barnsligt fanns en ton av något helt oidentifierbart, en skorrande överslagston, som ett högtalarsystem med en bisarr effekt på ljudkanalen.

Så här lät meddelandet:

Hejhej! He-he-hej släpp ut mig
Släpp ut mig
…
Lilla söta fröken fräken
vart tog källarnyckeln vägen
Heh heh

Några svaga, flämtande fnissningar följde och sen var meddelandet slut. Den skarpa tonen som markerade slutet fick mig att ofrivilligt rycka till i benen. Jag hoppades att Petra inte hade sett det. Det hade hon inte eftersom hon hade begravt ansiktet i händerna under meddelandets gång. Jag lade ner telefon på bordet och frågade med lite vassare ton varför hon ville visa det här för mig.

Hon tittade upp och jag lade märke till fräknarna på hennes kindben och näsa. Små gråbruna kluster som knappt syntes på håll. Kanske hade jag aldrig suttit så här nära henne. Lilla söta fröken fräken

Petra sträckte sig fram och plockade upp mobilen igen, tryckte på 3 och höjde den mot mitt ansikte igen. Jag tog den i handen och lyssnade. Äcklet kom omedelbart tillbaka, dubbelt så intensivt som förra gången.

Det var samma röst, monoton och häcklade på samma gång:

Släpp ut mig, släpp ut mig
Vänd ut och in på fickan din
kom in kom in heh-he

Jag vet inte om meddelandet slutade där, jag lade ifrån mig mobilen med en liten smäll på bordet och bad henne att förklara vad hon ville ha hjälp med. Petra verkade överväga hur hon skulle formulera sig och jag kände mig otroligt otålig. Rösten hade väckt ett molande illamående i mig, och jag fick inget grepp om vad som hade sagts.

Petra förklarade lite trevande att hon bodde i en villa i Nockeby. Hon hade ärvt den för två år sen när hennes faster gått bort. Planen hade varit att sälja den, men den visade sig vara i ganska dåligt skick, och eftersom Petra hade stått utan lägenhet när hon fick huset så flyttade hon in. Planen hade varit att putsa upp det lite, måla om, laga några stuprännor, för att inte gå miste om ett pris värt läget.

Hennes faster hade varit barnlös och lite av enstöring. Hon hade inte talat med Petra på flera år eller lämnat mycket av ett testamente, och när Petra flyttade in hade hon förstått att fastern var en hoarder, alltså någon som samlar på ohälsosamt mycket saker, oförmögen att göra sig av med något. Därför hade hon inte kommit speciellt långt med reparationerna av husets fasad eftersom husets innehåll tagit två år att rensa ut, i Petras takt då. Jag föreställde mig inte att Petra var speciellt effektiv, och hon hade troligtvis inte ekonomin för att anlita en firma.

Den här historien gjorde ingenting för min otålighet, så jag frågade vem som hade pratat in meddelandena. Petra blev tyst igen. Sen lutade hon sig bakåt i stolen och fiskade upp en gammal nyckel ur jeansfickan. Hon sa att det här var källarnyckeln till huset. Hon sa att den hade legat i hennes ficka när hon fick det andra meddelandet, vilket var i måndags, och att den hade varit borta i några månader innan dess. Vänd ut och in på fickan din

Det första meddelandet hade hon fått för ett halvår sedan, och trots att hon inte hade någon aning om vem som pratat in det så hade hon släppt det ganska fort. Det andra meddelandet hade hon inte kunnat släppa sen hon fick det i måndags. Hon hade haft mobilen i handen när hon fick det och den hade inte ringt, plötsligt hade notisen om att hon fått ett röstmeddelande dykt upp. Numret var listat som okänt.

Det hade hänt mig också, att folk som ringt mig när jag hade dålig täckning kom direkt till röstbrevlådan. Petra verkade ointresserad av den detaljen. Hon sa att hon inte kunde lista ut vem det var, att ingen bekant till henne hade motiven för den typen av busringning, och att hon kände sig hotad och inte kunnat sova ordentligt sen i måndags.

Jag frågade återigen varför hon ville träffa mig. Vad ville hon att jag skulle göra? Petra svarade blankt att hon trodde jag hade potential att ta henne på allvar. Tydligen hade jag sagt något på fyllan för fyra år sedan som fick henne att tro det. Något om att jag trodde på spöken i den aspekten att det måste finnas metafysisk materia som vår vetenskap ännu kunde mäta, och att alla paranormala upplevelser som förekom omöjligt kunde vara bluff.

Insikten om att Petra tolkade rösten i meddelandena som något paranormalt ville inte riktigt sjunka in hos mig. Jag frågade om hon hade spenderat någon tid i källaren, och det hade hon, men mest när hon precis flyttat in för två år sedan. Koncentrationen av prylar och skräp var extra hög där nere så hon hade bara kartlagt läget och sen börjat rensa huset uppifrån och ner. Senaste halvåret var hon fortfarande på markplanet. Källaren var fortfarande orörd.

Petra hade börjat se sig om i caféet som hade fyllts med folk och såg lika rastlös ut som jag kände mig. Hon frågade om vi kunde röra på oss och jag lämnade gladeligen kaffet orört och vi gick ut på gatan och mot tunnelbanan. Då började hon förklara, med en uppriktighet i rösten som var olik henne, att hon inte berättat för någon annan. Hon hade fått känslan av att om hon inte berättade för någon så skulle det här påverka henne mer än nödvändigt. Det var allt.

Jag sade att jag kunde förstå det resonemanget, och lade till något i stil med att hon inte skulle låta sig skrämmas. Det var någon som jävlades, säkert. Det hade inget med hennes hus eller källare att göra. När vi skiljdes åt på perrongen såg jag att något hade släppt i Petras uppsyn, en spricka i fasaden, antydan till en tår i ena ögonvrån. Vi kramades snabbt och stelt.

Jag hade planer att gå ut på kvällen men backade ur. Rösten i meddelandena hängde sig kvar och fick mig att vilja låsa in mig i min älskade lägenhet, äta gott och kolla på filmer jag kunde utantill. Jag vill rulla in mig i trygghet och glömma bort eftermiddagen på caféet. Jag fick våldsamma känslor av avsky mot Petra som tvingat mig lyssna på den där skiten.

Jag tog en dusch innan jag skulle lägga mig och när jag kom ut lös telefonen på tvättmaskinen. Missat samtal, Petra, röstmeddelande. Det är för fan inte sant, tänkte jag. Jag orkar inte. När jag hörde presentatören i röstbrevlådan kom äcklet tillbaka med full kraft, jag blev yr och var tvungen att ta stöd mot handfatet. Jag var livrädd att den där rösten skulle komma.

Men det var Petras röst som kom. Hon huttrade, eller grät, det var svårt att höra. Hon hade fått en till meddelande sa hon, och hon ville att jag skulle komma ut. Hon sa att hon inte visste vad hon skulle göra om jag inte kom. Kanske skulle hon går ner till källaren, det kanske var en hemlös som häckade där nere. Det var helt ologiskt. Petra kom av sig och återgick till att be mig att åka ut till henne, hon angav adressen två gånger efter varandra med bedjande ton och lade på.

Jag ringde tillbaka. Abonnenten kan inte nås för tillfället.
Jag väntade i världens längsta minut och försökte igen.
Samma sak.

Efter en halvtimmas velande och högljudda svordomar satte jag mig i bilen och knappade in adressen på telefonens GPS. En del av mig anade att Petra kunde vara i verklig fara, men inte nödvändigtvis pga någon annan. Det fanns för många variabler i mysteriet med röstmeddelandena; fräknarna, nyckeln, att inget samtal hade registrerats, och framför allt hur förvrängd den där rösten var. Jag hade förträngt tanken på caféet, men nu kom den tillbaka; att rösten var Petra själv. Att hon hade ett komplicerat självskadebeteende, en släng av schizofreni, eller att hon bara var så otroligt desperat efter kontakt med omvärlden, att någon skulle lyssna på henne längre än tio sekunder.

Huset låg verkligen fint till, nära vattnet och med en stor trädgård. Men det var en övervuxen trädgård, mitt bland grannskapets miljadärsvillor och vattenspridare. Huset stod högrest och monolitiskt, det hade all potential att imponera med lite ny färg och nytt staket. Varenda lampa i hela huset såg ut att var tända, jag fick nästan kisa mot alla försterlampor på väg upp till verandan.

Dörrklockan funkade inte, jag knackade och ropade, sedan kände jag på handtaget. Det var olåst, och så fort jag gläntade på dörren hörde jag musik inifrån mitten av huset.

Det var otroligt, alla saker. Travarna stod tätt uppradade mot alla väggar hela vägen ut i tamburen. Några travar snuddade taket. Böcker, tidningar, påsar, kartonger, glasflaskor, inget av riktigt värde utan snarare innehållet från en återvinningsstation.

Jag ropade Petras namn flera gånger men bara Phil Collins svarade, kompad av ett rungande trumsolo.

I can feel it coming in the air tonight, ohh Lord

Först kom köket, tomt. Matsal av något slag, tomt. Vardagsrum, tomt. Det fanns en öppen spis i vardagsrummet som fick mig stå stilla och stirra ett tag. Något stack ut ned ur skorstenen, något mjukt höljt i skuggor. Jag vet inte hur men jag lyckades ta några steg emot den och då kunde jag plötsligt se att formen var en ihopvikt bäddmadrass med ett överdådigt mönster. Den var alltså ihoptryckt och uppstoppad där, och det kändes så sjukt och främmande att jag överväldigades med ångest.

Well I’ve been waiting for this moment for all my life, oh Lord, oh Lord

Jag fick syn på en bergsprängare på ena soffbordet och ryckte ur sladden som var inkopplad precis bakom mig. Jag började ropa Petras namn om och om igen, min röst lät inte som jag ville. Den bar på panik.

Jag gick tillbaka till hallen och tittade uppför trappan till övervåningen. När jag var halvvägs upp för den fick jag syn på en dörr bakom ett hörn i hallen som inte syntes från där jag hade kommit in. Nyckeln satt i nyckelhålet, men dörren var stängd.

På övervåningen var alla rum tomma utom toaletten och ett sovrum. Sovrummet hade en säng, en byrå och några flyttlådor staplade framför fönstret av någon outgrundlig anledning.
Petra var inte där. Det gjorde mig inte mer upprörd eller lättad. Jag satte mig på sängkanten och försökte känna av vad som skulle vara bäst att göra nu. Ringa någon? Petra hade bett om hjälp och nu var hon borta. Det vet du inte. Skulle jag ringa polisen och säga att hon inte var här? Du har inte letat där nere än. Jag hade svårt att andas lugnt. Mina andetag lät tröga och ansträngda. Plötsligt höll jag andan, jag vet inte riktigt varför. För att få tyst på det kanske. Det tystnade inte. Rosslande andetag fortsatte alldeles intill mig och jag flög upp från sängen.

Där, under en flik av täcket precis där jag suttit, låg Petras mobil. Skärmen var tänd. Jag tog upp den, samtalet med “Okänd” hade pågått i 1:17, sen strax efter Petra hade ringt mig. Andetagen blev något lugnare när jag tog upp den.

“Hallå?” Sa jag mot mobilen. Jag höll den framför mig, jag vågade absolut inte sätta den mot örat.

“Hallå?”
HALLÅ sa mobilen tillbaka. Nästan precis samtidigt. Det var ett eko av min egen röst på en dålig linje. Skorrandet påminde om Petras två röstmeddelanden.

“Petra?”
PETRA

En glimt av en logisk förklaring glimmade till bland mina panikartade tankar. Det här var effekten som hade förvrängt Petras röst. Hon hade gjort det här, ingen var ute efter henne, allt var hon.

“Petra vart är du var ringer du ifrån-”
PETRA VART ÄR DU VART ÄR DU BUHUHU

Jag släppte mobilen på sängen och slog armarna runt mig själv och kippade efter andan. Rösten övergick till den retsamma, tillgjorda rösten utan eko.

PEEETRA PEETRA VART SKA JAG LEETA

Skrattet som följde var ofattbart.

Jag sprang mot trappen och halvvägs ned för den såg jag källardörren. Den var öppen nu.

Jag har svårt att minnas ytterdörren och att jag tog mig ut på gatan. Men en tid senare var jag till fots ett par kvarter bort och jag kunde se Nockebybanans räls och några människor vid en hållplats längre bort i mörkret. Då fick jag upp mobilen och ringde till polisen.

När de kom hade jag vågat mig tillbaka till samma gata och lyckades hålla mig vid bilen.
Huset visade sig vara tomt, även källaren. Polisen jag pratade med kom ut med Petras mobil i handen och frågade om jag hade hört den ringa när jag varit där eller märkt av det senaste samtalet. Jag sa nej. Han sträckte fram den och jag kände mig tvungen att ta emot den fast det var det sista jag ville göra.

Han förklarade att om jag hade träffat Petra i eftermiddags så var det för tidigt att anmäla henne försvunnen. Om hon eller någon annan skulle ringa till hennes mobil så kanske jag ville ha den tills dess? Den andra polisen klev ut på verandan och ropade. Något “såg konstigt ut” i källaren.
Jag blev lämnad med mobilen i hand ute på gatan när båda försvann in.

Jag tittade på den och fick en känsla av att vilja gå till botten med allting. Vända på skiten och se hela undersidan. Annars visste jag inte hur jag skulle komma över det jag hörde uppe i sovrummet. Jag gick in på röstbrevlådan. Jag letade upp meddelandet från i kväll, det Petra hade fått innan hon ringde mig. Det tredje meddelandet. De första två hade hon raderat.

Med blicken fäst på ytterdörren satte jag telefonen mot örat och väntade.

HHHhhh-
Hhej hej släpp ut mig
Längst ner längst in
Den lådan är min
och nu är den din
Din din din

Senare fick jag veta at Petra var i huset. Hon var i källaren. Längst i bland allt skit stod ett en låda i metall, som en koffert av något slag. 72x40x50 cm, stod det i rapporten. Hur hon hade kommit in där fanns ingen trovärdig förklaring till. Henens kropp var inte oskadd, men jag fick aldrig några detaljer. Jag fick bara veta att hon hade kvävts till döds, och i förhållande till klockslaget vi skiljdes åt vid Medborgarplatsens tunnelbana så lär hon ha stängt in sig där strax efteråt för att syret ska ha tagit slut innan hon hittades.

När jag hörde det så spelade jag upp meddelandet Petra hade pratat in på min telefonsvarare när jag stod i duschen kl 11:20 på kvällen. Ingen visste vad man skulle göra av det.

Signaturmelodi

I och med den historien av lyssnaren Josefine, uppläst av Rakel Josephson, är veckans avsnitt av Creepypodden slut.

Jag heter Jack Werner, och Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se.

Tack för att ni har lyssnat.