Avsnitt 46: Isolerad

Jag vill berätta om vad min mormor upplevt ute på en ö i Stockholms skärgård. Med respekt för henne, och de andra personer som nämns i berättelsen, nämner jag inga namn eller specifik plats och förblir helst anonym.

Min mormor tror inte på spöken, har hon alltid sagt. Hon är naturvetare och en reko person. Mormor är uppvuxen i Stockholm, men har varit mycket ute på landet under hela sitt liv.

Under min uppväxt har mormor tillbringat mycket tid på en ganska stor ö i Stockholms skärgård, där en annan släkting bodde i många år. Det var två gårdar med tillhörande torp på den delen av ön. I övrigt är ön inte särskilt bebodd, utan ägs till stor del av försvaret. Under sommarmånaderna bodde där flera familjer, men under resten av året bara släktingens familj på ena och en gammal man på den andra gården. Den äldre mannen var skärgårdsbo och närmare 80 år redan när min släkting flyttade till ön. Under de 10-15 år släktingen bodde där ute, kom min mormor och denna granne varandra ganska nära.

Livet på en ö kan vara hårt, särskilt på vintern, och de som bodde där året om fick vara med om mycket som vi stadsbor aldrig får uppleva. Dagar av strömavbrott och att gå igenom isen är bara två exempel, men inget av det där verkar någonsin skrämt min mormor. Inte heller att ta sig genom skogen eller över ängarna i den kolsvarta natten har varit något hon drar sig för.

Mormor har, som sagt, ofta sagt att hon inte tror på spöken, men berättar återkommande om upplevelser hon haft på ön. Mormor berättar om personer hon sett på ön, men som egentligen inte…skulle kunna vara där. Vem som helst kan ju ta en båt ut till ön och vandra runt bäst den vill, men det här är inga sådana. Oftast har man lite koll på om någon kommit med båt och lagt till någonstans i närheten, men de brukar hålla sig på sin kant och i de allra flesta fall är det inte så många på ön.

Mormor njöt av ensamheten där ute. När släktingens familj var inne på fastlandet för att jobba och gå i skolan om dagarna, hade hon det som bäst. Bara hon och grannen – som mest höll sig inne pga åldern – befann sig i trakten. Men i den där ensamheten har hon ibland fått besök. De flesta tillfällena handlar om att hon sett någon på långt håll, någon som går borta på vägen vid kohagarna, kanske bara en otydlig gestalt. Det skulle lika gärna kunna vara vanliga människor, det är inget särskilt med dem – bara just det att mormor vet att det egentligen inte finns några fler än hon och grannen i området just då.

Mormor pratar mycket om att hon inte tror på spöken, men på hjärnspöken. Hon är övertygad om att hon sett rätt, men tror att det kanske var hennes huvud som spelade henne ett spratt eller att fantasin flög iväg. Och även om de där människorna som inte egentligen kan vara där, verkligen var där, så verkar hon inte särskilt rädd för dem.

Det finns ett tillfälle som är extra tydligt och som mormor berättat om, om igen under säkert 10 års tid. Det är samma historia varje gång:

En dag står mormor ensam i släktingens kök och bakar eller något sådant. Om man stod i det köket hade man ett pannrum med en ytterdörr bakom sig och vardagsrummet framför sig, med hallen och den andra ytterdörren bortåt vänster. In från ytterdörren bortåt vänster kommer en man, som jag förstår det utan att göra något större väsen av sig. Han säger ingenting. Han bara tittar på mormor och står kvar några meter bort, ute i vardagsrummet. Mormor säger aldrig något särskilt om hans kläder eller så, bara att han ser ganska vanlig ut, han är lite äldre kanske. Hon tittar tillbaka på honom ett ögonblick, men inser snabbt att han inte ska vara där och att hon måste vara bestämd med att hon vill att han ska gå. Hon blir nästan arg och säger åt honom på skarpen: “Ge dig iväg! Du hör inte hemma här! Ut ur huset!”. Hon börjar gå framåt mannen och liksom schasar ut honom med stora rörelser, som man lärt sig att göra för att jaga bort större djur. Och mannen går. Han gör som hon säger och ger sig iväg utan ett ord, vart vet inte mormor.

En tid efter att detta inträffat berättar mormor om den här och de andra händelserna för grannen. Grannen, vars familj bott på ön i flera generationer tillbaka, är tämligen oberörd. Han svarar något i stil med: “Ja? Det är väl klart.” Grannen tycker verkligen inte att det är något konstigt med det mormor berättar. Som han beskriver det ser man sådana där ibland, och det är inget mer med det. Inga kusliga händelser, inga onda uppsåt, inga förklarande sägner – men inte heller någon “naturlig” eller “rationell” förklaring. Det är bara så det är och alltid varit, helt enkelt.

Jag har själv spenderat stora delar av min barndoms somrar ute på ön i fråga och runtom i skärgården, men aldrig sett eller upplevt något liknande. Jag tror inte heller på spöken, men är nog ändå ganska vidskeplig och “öppen” av mig. Det som gör att jag är övertygad om att min mormor talar sanning, är att jag verkligen minns ett före och ett efter hennes upplevelser. Innan var hon så säker på att inte tro på spöken, det är ju därför inte heller jag gör det. Men efter att hon började få uppleva de här sakerna, blev hon mer osäker på sin sak – samtidigt som hon på något vis vill förklara bort det med det hon kallar hjärnspöken. Det är därför jag, i återgivandet av hennes berättelse, lite virrigt återkommer till att hon ju inte tror på spöken, men att…

Ja, vilka är de då? Vad är de för några? Är det människor eller något annat? Vill de gott eller ont?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och lyssnaren Linnéas berättelse om hennes mormors upplevelser upplästa av Maja Adler. Ute på en skärgårdsö utanför Stockholm fick mig att tänka på ett enda ord: isolerad. Att vara isolerad på en plats eller i ett rum eller i en situation, är inte det något vi alla fruktar? Ensamheten, utsattheten, och ovissheten om när isolationen ska släppa. Skräcken för vad det nu är som isolerar oss.
I dagens avsnitt av Creepypodden ska vi undersöka detta fenomen. Vi ska göra det med två längre historier, båda hämtade från nätets mörkaste hörn. Den första har jag hittat på en Tumblrblogg som heter VGPerson, där en skribent ägnar sig åt att översätta och publicera texter hon hittar på det japanska internet. En av dem kommer från forumet 2chan, där den rullades upp år 2004. Trådens rubrik var “Skriv om konstiga händelser nära dig, tråd nummer 26”, och där dök en anonym postare upp och bad om hjälp. Han avslöjade snart att han hette Hasumi, och hans fråga handlade om en märklig tågstation.

Jag är Hasumi, Maja Adler är en annan användare och Ludvig Josephson är en tredje användare i vår uppläsning av dialogen om Kisaragistationen.

Hasumi
Det här kanske bara är inbillning, men… Får jag posta om det ändå?

#1
Kör på

#2
Vad händer?

Hasumi
Jag har suttit på ett tåg ett tag, men det är någonting som är fel

#2
Vadå?

Hasumi
Det här är tåget jag tar till jobbet varje dag. Men nu har det inte stannat till vid någon station på mer än tjugo minuter. Och då är det vanligen bara sex, sju, åtta minuter mellan stationerna som mest. Det finns fem andra passagerare i min vagn men de sover allihopa.

#1
Har du kanske råkat hoppa på expresståget?

#2
Är det ett snabbtåg?

Hasumi
Tja, jag kanske helt enkelt har missat min station. Jag avvaktar lite. Om något mer konstigt händer kanske jag kommer tillbaka.

#2
Försök leta upp en konduktör eller biljettkontrollant?

#1
Tänk om föraren fått ett anfall eller något! Det skulle vara farligt. Du borde kolla så allt är bra.

Hasumi
Fortfarande inga tecken på att tåget kommer sakta ner, så okej jag får väl gå och ta en titt

Hasumi
Fönstret in till lokförarens hytt var täckt av en gardin eller något liknande, så jag kunde inte se in. Men vi åker längs en privatägd järnväg i Shizuoka.

#1
Knackade du på fönstret?

Hasumi
Jag försökte, men ingen svarade

#2
Ser du någonting utanför fönstren? Typ namn på stationer ni åker förbi och sådant

Hasumi
Vi har precis kommit ut ur en tunnel, och har saktat ner lite. Men vanligen är det inga tunnlar på den här sträckan… Tåget gick från Shin-Hamamatsu.

Hasumi
Okej, nu verkar vi till slut stanna vid en station

#1
Ska du verkligen gå av tåget?

Hasumi
Jag vet inte. Stationen heter Kisaragi. Jag har aldrig hört talas om den förr.

#2
Gå av och kolla in stället

#1
Nä, stanna kvar på tåget tills slutstationen

#2
Det har säkert redan gått nu vid det här laget

#1
När gick du på tåget, Hasumi?

Hasumi
Vid tjugo i tolv. Okej hörrni, jag gick av tåget ändå. Stationen verkar obemannad.

#1
Jag kan inte hitta någonting om någon Kisaragistation… Och har du alltså suttit på tåget i över en timme, Hasumi? Det låter jättekonstigt

#2
Jag hittar inte heller någonting om Kisaragi

Hasumi
Jag letar efter en tidtabell så jag vet när jag kan åka tillbaka, men hittar ingen. Tåget står kvar vid perrongen så jag kanske lika bra ska…. Jaha nu åkte det medan jag stod och skrev till er.

#2
Finns det någon där du kan fråga? Eller något hus? Det är kallt inatt, var försiktig så du inte blir utelåst.

Hasumi
Jag ska se om det finns en taxi någonstans i närheten av stationen. Tack ska ni ha för hjälpen.

#1
Låter bra. Ta hand om dig.

#2
Långt efter att sista tåget gått, vid en obemannad tågstation… Tvivlar på att du ska lyckas hitta en taxi där.

#2
Och så gick det till när Hasumi försvann för evigt…

Hasumi
Det verkar inte finnas en enda taxi häromkring. Så konstigt och tyst här

#1
Ring 112?

#1
Eller ring efter taxi?

#2
Om det finns en telefonkiosk någonstans där kan du kanske leta efter numret till en taxi, de lokala företagen brukar ha sina nummer uppsatta i kioskerna

Hasumi
Jag ringde hem till mina föräldrar. De visste inte var Kisaragistationen låg, men de skulle leta efter den på en karta och sedan komma och hämta mig. Men jag börjar faktiskt känna mig lite rädd.

#1
Vad hände med de andra ombord på tåget? Var du den enda som gick av vid stationen?

#2
Jag har sökt runt en del och namnet “Kisaragistationen” verkar helt enkelt inte finnas. Jag har utgått från att det ligger i trakterna kring Shin-Hamamatsu? Jag ska kolla Yahoo en gång till.

Hasumi
Jag har letat lite efter en telefonkiosk men inte hittat någon. Och nej, ingen annan gick av tåget. Jag är helt ensam här. Och stationen heter definitivt Kisaragi.

#1
Ibland finns det telefoner i stationernas utgång

Hasumi
Jag har tittat en gång extra på skylten nu och det är skrivet med kanjitecknen som betyder “djävulen” men det ska utläsas “Kisaragi”…

#1
“Djävulsstationen”? Usch då

#2
Är du en datorspelsnörd? För om man googlar på Kisaragi så kommer det upp något spel.

#1
Kan du kolla vad stationerna före och efter Kisaragi heter?

Hasumi
Vadå för spel? Och vad menar du med att jag är en nörd? Det står ingenstans vad de andra stationerna heter

#1
Men gå längs spåret så lär du hitta tillbaka?

#1
Om du lägger benen på ryggen kanske du hinner upp tåget!

#2
Det måste väl finnas några hus vid stationen? Knacka på?

Hasumi
Ja, det finns hus. Jag har inte riktigt tänkt på dem eftersom jag har haft lite panik. Nu går jag tillbaka längs spåret och väntar på att mina föräldrar ska ringa. Jag försökte kolla upp var jag var på kartan på telefonen men den svarade med “platsfel” eller något. Jag vill bara hem nu.

Hasumi
Det finns liksom ingenting här. Allt jag ser är åkrar och berg. Men jag tror att det funkar att gå tillbaka längs spåret så jag kämpar på. Tack för hjälpen igen. Ni får gärna avfärda mig som en skämtare men jag hoppas ni är kvar om jag återkommer och ber om mer hjälp

#1
Såklart. Ta hand om dig.

#2
Absolut! Se till att din telefon inte får slut på batterier. Det verkar vara din bästa livlina just nu.

#1
Gå inte vilse. Och du måste gå in i tågtunneln om du ska följa spåret va? Var särskilt försiktig där.

#2
Vänta, kommer du verkligen fortfarande ha mottagning ute i ingenstans? Du borde kanske inte gå för långt från stationen…

#2
Helt ensam ute en kall natt vid en tom tågstation… Och snart kommer väl ljusen släckas också så blir det kolsvart.

#1
Hm, ja. Det kanske är säkrast att vänta kvar vid stationen tills det blir dag igen.

#2
Usch, det här låter inget bra alls.

Hasumi
Pappa ringde. Han frågade en massa om hur det såg ut omkring mig men kunde ändå inte förstå var jag befann mig på kartan. Han sade åt mig att ringa 112 vilket jag är lite tveksam till, men jag ska nog ändå försöka med det nu.

#2
Jag tror verkligen du ska vänta tills det blir ljusare innan du försöker ge dig av på egen hand.

#1
Fast vänta ensam mitt i natten? På någon mystisk och tom station? Blä

#2
Gå ensam genom en tågtunnel mitt i natten? Längs någon mystisk och skum järnväg, blä

Hasumi
Nu ringde jag 112. Jag gjorde mitt allra bästa med att försöka förklara situationen men de trodde jag skämtade och skällde ut mig. Jag blev rädd och bad om ursäkt.

#2
Men allså bad om ursäkt för vadå? Aja, du borde nog ändå ge upp det där. Vänta vid stationen på första bästa tåg.

#1
Jag har inte riktigt förstått hur det ser ut vid stationen? Vad finns där?

Hasumi
Nu hör jag någon sorts trumma blandat med ett klockslag en bit bort. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska ta mig till nu

#1
Kom igen, gå tillbaka till stationen. Det är alltid bäst att gå tillbaka till utgångspunkten när man gått vilse.

#2
Trummor? Har de en parad eller vadå?

Hasumi
Ni tror säkert jag skojar nu men jag vågar inte titta mig bakom ryggen. Jag vill gå tillbaka till stationen men jag vågar inte vända om. Det är därifrån ljudet kommer.

#1
Spring. Vänd dig inte om, bara spring.

#2
Nä, du kan inte gå tillbaka nu. Spring genom tågtunneln. Du är säkert inte långt bort från någon plats du känner igen.

Hasumi
Någon bakom min rygg ropade “hallå där, gå inte på spåret, det är farligt!”. Jag vände mig om och väntade mig se en järnvägsarbetare, men det var en gammal gubbe med bara ett ben. Så försvann han. Jag är för rädd för att springa.

#1
Vi sade ju att du inte skulle vända dig om. SPRING

#2
Lugna dig nu och lyssna på storebror/syster. Kolla först upp varifrån ljudet av trummor kommer. Det måste ju finnas någon där som trummar.

#1
Ja, och vad tror du de kommer göra med Hasumi?

Hasumi
Jag orkar inte springa längre. Ljudet kommer närmare.

#1
Göm dig och vänta in morgonen? Det kommer inte vara lika läskigt när det är ljust

Hasumi
Jag lever fortfarande. Men jag snubblade och gjorde mig illa. Jag kan inte stödja på ena foten så nu sitter jag inkrupen mot väggen. Vill inte dö

#2
Det är nog säkrast om du kan lämna tunneln? När du kommit ut borde du ringa efter hjälp på en gång

Hasumi
Jag ringde hem. Pappa ringer polisen nu. Men ljuden av trummor är väldigt nära.

#1
Hoppas för guds skull inte det är ett tåg du hör. Hoppas det inte är för sent.

Hasumi
Nu har jag till slut lyckats ta mig till andra änden av tunneln. Det står Isanuki här. Ljudet kommer närmare så jag tänker ta mig bort från tunneln. Om jag hamnar i trygghet någonstans så kommer jag tillbaka och uppdaterar er.

#1
Lycka till

Hasumi
Jag är en bit bort från tunneln nu. Det är någon en bit bort. Det verkar som att ni hade rätt. Tack så hemskt mycket för hjälpen. Mitt ansikte är så svullet av tårar att han säkert tror det är jag som är monstret.

#2
Vänta Hasumi! Försvinn inte iväg!

#1
Stanna! Det kan inte vara bra, det där.

#2
Nä, att någon är där så här sent känns väldigt suspekt

Hasumi
Han verkar snäll och var orolig för mig. Det kom till slut ett tåg och han hjälpte mig ombord. Han bor uppenbarligen på något hotell i närheten av en station vi åker mot. Återigen, jag är verkligen tacksam för att ni ställt upp och hjälpt mig.

#1
Hasumi, bara en grej, och snälla svara. Kan du fråga mannen vad det är för plats du är på?

#2
Är han verkligen så snäll? Det du säger om honom låter lite halvläskigt.

#2
Att han är där så här sent? Det kan inte vara bra. Han måste vara farlig på något sätt. Fly Hasumi!

Hasumi
Jag frågade var vi var och han svarade Hina. Nu när ni säger det, det låter faktiskt inte så sannolikt…

#2
Hasumi, gå av tåget!

#1
Förlåt men var ligger Hina?

Hasumi
Nu har vi åkt mot bergen ett bra tag. Det är lite konstigt, för vilket tåg skulle åka dit? Och mannen har blivit så tyst helt plötsligt

#2
Nej, nej, nej… Pratade du med dina föräldrar innan du följde med denna märkliga gubbe?

#2
Hasumi. Ring 112. Detta kan vara din sista chans.

Hasumi
Jag har nästan slut på batterier nu. Allt har blivit väldigt konstigt här, och jag måste försöka fly. Han pratar med sig själv och säger väldigt konstiga saker. Han beter sig jättemärkligt. Jag måste förbereda mig för att fly och kommer tillbaka sedan om jag lyckas.

Det var det sista som hördes från “Hasumi”.

Ni hörde mig som Hasumi, Maja Adler som användare två och Ludvig Josephson som användare tre i historien om Kisaragistationen, från Tumblrbloggen VGPerson. Som vanligt hittar ni länkar till originalversionen av berättelsen på poddens sida på sverigesradio.se.

Isolerad kan man inte bara vara på en plats, utan också av ett tillstånd. Till exempel av ett oväder. Men istället för att handla om ett mysigt ösregn där man kan krypa upp med en kopp varm choklad i soffan och bara njuta av att betrakta ovädret inifrån handlar vår sista historia om en storm som tycks ta sig långt innanför kläderna… även om man är inomhus. Veckans sista berättelse i Creepypodden heter i originalversionen “Dust”, alltså damm, och är skriven av Cameron Suey. Ni hör min översättning av berättelsen, och läser, det gör Ludvig Josephson.

När jag vaknade på söndagmorgonen skymde stormen redan horisonten. Det var en tjock svart vägg av damm och sand som hängde i söder, skummande och orörlig. Jag hade planerat att använda söndagmorgonen till att sova ut, enligt vanan jag hade lagt mig till med sedan Helena och flickorna stuckit, men det avlägsna dånet lät mig inte ligga kvar länge efter soluppgången. Jag gick ut och travade runt på gården för att jaga in de två motsträviga grisarna, stänga och låsa ladugårdsdörrarna och se till att alla fönster var ordentligt stängda.

Då och då fastnade jag med blicken i stormen, hänförd och förtrollad av dess plågade vridningar över himlen. Den sträckte sig till synes omöjligt långt över horisonten där den rullade fram över gränsen mot Nebraska. Den kändes redan i luften, som var elektrisk och torr, och syntes i de brungula vetestråna som slängde och kastade sig nervöst i blåsten.

I väst såg jag en litet dammoln, som stack ut i kontrast mot den helsvarta horisonten. Hästen och dess ryttare som gav upphov till molnet närmade sig min gård i stadig skritt och mina ansträngda, fuktiga ögon började urskilja och känna igen silhuetten.

Carl Jordan hade ägt och drivit farmen närmast min egen så länge jag kunde minnas, så länge jag och min före detta familj bott i trakterna. Jag hade vant mig vid att värmas av hans dånande skratt nästan vareviga kväll. Idag syntes dock inte skymten av hans vanliga, breda leende under den trimmade mustaschen och den bredbrättade svarta hatten. Hans mörka arbetskläder var täckta av ett fint lager damm som han frånvarande strök av sig.

“Eddie”, sade han med en svag röst medan den trötta blicken föll på mig. “Inget besök i kyrkan idag?”

Det hade jag inte varit på månader, och han hade själv sagt att han var avundsjuk på att jag slapp. Det kändes inte nödvändigt längre, helt enkelt. Jag ignorerade frågan.

“Hur är det fatt, Carl? Är allt bra med Maddie?”, frågade jag.

Han vände sig och blickade mot söder och den uppblommande stormen, medan han bet i underläppen. Några ögonblick gick innan han gav upp en rosslande suck.

“Hatterson är döda. Hela gänget, utom Saul”, sade han utan att möta min blick. Jag stod tyst och smakade på den tanken en stund, medan min hals blev allt torrare av att andas in den kalla, smutsiga brisen. Jag tänkte på den yngsta medlemmen i familjen Hatterson, en rågblond småunge med ett drömskt leende som jag sett i affären tillsammans med Saul och Molly bara några dagar innan.

“Vad hände?”, frågade jag till slut. Carl gjorde en min utan att vända blicken från stormen.

“Saul Hatterson är borta. Ingen har sett honom sedan i går kväll. Molly och barnen är döda men Saul är borta. Det låter inte bra.” Carl lutade sig fram i sadeln lite, och i vinkeln såg jag hur åldrad han såg ut. “Det är full panik borta i Pickton. De säger att han var på väg att förlora farmen.”

Det bekymrade mig att jag på en gång förstod kopplingen mellan dessa förhållanden.

“Maddie är okej”, fortsatte Carl efter ännu ett ögonblick i tystnad. “Lite sänkt imorse bara, men tackar som frågar.” Nu slet han äntligen blicken från de mörka molnen och fixerade den i mina ögon. Över hans mun infann sig en blek imitation av det gamla vanliga leendet, men hans ögon var fortfarande spända och jagade. Han såg ut som att han hade mer på hjärtat men nickade bara och samlade tyglarna i händerna.

“Ta hand om dig, Eddie”, sade han och det invanda i frasen sken igenom. Han vände på hästen och började trava med blicken fäst i horisonten.

Vid lunchtid skylde stormen nästan solen.

Sandstormen omslöt oss. Den skymde himlen som om det vore Gud som höll för den. Jag gjorde så gott jag kunde för att spara på whiskeyn jag hade hällt upp till mig själv den morgonen, men kom gång på gång på mig själv med att ta en sipp medan jag genom en trasig persienn såg hur de svarta vindpustarna slipade ner jorden. Under stormarna förr i tiden, som knappast ens liknade regnmoln jämfört med denna bjässe, brukade Helena krypa ihop med flickorna och läsa bibeln tillsammans. När de viskande hunnit fram till Uppenbarelseboken hade jag alltid svårt att låta bli att flina åt deras rädsla. Idag kände jag inte alls igen något av den hånfullheten. När jag tittade ut över den becksvarta himlen kände jag ovissheten gripa tag i mig.

Medan det gick mot natt och skyn blev ännu lite mörkare gjorde jag några mackor och stekta ägg till middag, och så avslutade jag måltiden med att svepa den sista whiskeyn. När jag lagt mig i den obäddade sängen och jorden snurrade och vinden dånade utomhus försökte jag låta bli att tänka.

Nästa morgon syntes solen bara som bleka flämtningar mellan den nu ännu kraftfullare stormens vingar. Dagen gick och den visade inga tecken på att bedarra, och det var motvilligt jag lämnade huset för att utfodra djuren. Jag satte på mig skyddsglasögon och knöt en fuktig näsduk runt munnen, men satte ändå luften i halsen när jag drog mitt första andetag ute i kaoset. Halsens inre tycktes torka och brista upp på sekunder.

Jag såg knappt ladan, men gick iväg, vägledd av mina instinkter. Mot väggarna låg högar av sand, och jag fick sparka till dörren några gånger för att få upp den. Dammet hade tagit sig in överallt. De två grisarna och kossorna var täckta av ett torrt lager smuts, och de stod stilla med röda, glasartade ögon i sina stior och fållar. De skakade och ryckte varje gång taket knarrade till under stormens tryck, och fodret jag gav dem lämnade de orört.

En blixt av oro sköt igenom bröstkorgen när jag såg Carl komma gående med den skräckslagna hästen dragen efter sig. Hans skägg var brungrått av sanden, och han stannade upp utanför min veranda för att putsa av skyddsglasögonen. Sedan vinkade han till mig att jag skulle komma ut.

“Följ med”, ropade han över stormen. Dammet hade fastnat i hans mungipor som svarta parenteser. Hans tomma röst skrämde mig. Jag sade inte emot utan satte på mig mina egna skyddsglasögon och tog med en extra näsduk ut till honom. Vi gick tätt ihop, jag med en hand vilande på sidan av hans häst. Carl ledde oss framåt med hjälp av minnet, vägledd av den upptrampade stigens små kurvor och imperfektioner. Vi kämpade oss försiktigt fram i mer än en mil, tills jag kände igen formen av Collins gård. En dunkande oroskänsla växte fram i mitt bröst ju närmare huset vi kom.

Ytterdörren stod på vid gavel, svängde av och an där den hängde löst på en av gångjärnen. Jag såg på långt håll Roger Collins ihopsjunken i dörren, och han hade ett hål i pannan som fyllts av damm. Hans vänstra öga, strax under kulhålet, var omgärdat av torkat blod och stirrade oseende uppåt. Det högra ögat stirrade rätt fram. I händerna höll han krampaktigt ett gevär och en tomhylsa låg inbäddad i vecken på hans smutsiga skjorta.

Vi hittade Abigail Collins och hennes yngsta inne i huset, inslingrade i en omfamning i ett hörn. Blodfläckarna i deras klänningar var stora och färggranna. Vid matbordet, sittande upprätt som om han väntade på middagen, satt ytterligare en kropp. Han var smutsig och täckt av damm, men hade någonting stolt och samlat över kroppsställningen, trots det rena och skarpt avgränsade kulhålet i hans hals. Hans solkiga hud var torr och skrynklig och hans insjunkna ögon var stängda. Det tog mig några utdragna sekunder att känna igen det uttorkade ansiktet.

Saul Hatterson höll fortfarande revolvern i handen där han satt och såg ut som om han varit död i en vecka. Och Saul Hatterson hade uppenbarligen mött döden med ett leende som nu stelnat i hans fårade ansikte. Trots den ursinniga stormen utomhus var huset fyllt av en sorts stillhet, och i mina öron dunkade min puls. Jag vände mig till Carl med en blick som desperat sökte början till någon sorts förklaring.

“Jag skulle komma över med lite konserver. Roger hade varit orolig för om de hade mat nog för en längre storm”, ropade han från verandan där han precis hade slutit Rogers ögon och strukit blodet från händerna. Han reste sig och blev stående. “Men Jed är inte här.”

Jag kastade några blickar runt om i rummet och vände mig sedan åter till Carl. “Tror du Jed…”, började jag men lät frågan tona ut i intet. Jed var en tystlåten och ynklig grabb, men någonting hos honom hade alltid gjort mig nervös.

“Nä”, hojtade Carl korthugget. “Det här är ingen 13-åring kapabel till. Men det trodde jag i och för sig inte heller om Saul. Det är väldigt lite här som stämmer.” Han strök av sina skyddsglasögon igen. “Det kan man fan säga”, sade jag instämmande.

“Vi borde ge oss av till Pickton för att berätta för någon, men jag skulle vilja be dig skjutsa mig i Collins Ford. Jag kan ta mig mellan våra tre gårdar utan problem, men jag tror varken jag eller hästkraken skulle klara sig hela vägen in till stan.”

Bakom damm och skägg såg Carl generad ut över att behöva medge detta. Vi gick till familjen Collins lada. Det enda vi lyckades klämma ur deras Ford, en Model A, var några hostningar innan den dog. När jag öppnade tanklocket föll en fuktig klump av bensin och damm ut. När jag skruvade av locket till traktorns bensintank möttes vi av samma gegga.

Vi gick tillbaka mot våra gårdar i tystnad. Mitt hjärta bultade så att jag fick anstränga mig för att andas lugnt. Halsen kändes uppslipad av sandpapper.

Vi undersökte både Carls traktor och min egen. Båda var obrukbara, med samma stinkande gegga i tankarna. Om Carl var lika vettskrämd som jag så gjorde han ett bra jobb med att dölja det.

“Eddie, jag vet inte vad något av det här ska betyda”, vrålade han i blåsten över min traktor medan himlen mörknade. “Men jag skulle uppskatta om du ville bo över hos mig och Maddie inatt. Stormen måste väl bedarra imorgon bitti.”

Jag såg äntligen skräcken skymta i hans ögon, och det lugnade mig på något sätt.

Carl gick i förväg, driven av oro för Maddie där hon låg sjuk i soffan, och jag lovade komma efter. Jag gick in i mitt hus för att hämta mitt gevär och en burk kaffe.

Planen var aldrig att börja dricka. Men minnet av Rogers blodiga och förvrängda öga skymde alla andra tankar, och för att lugna mig greppade jag närmast instinktivt flaskan för några klunkar.

Jag minns hur trött och sliten jag var efter dagens sysslor, men jag minns inte att jag lade mig ner på de svala golvplankorna. När jag vaknade, med geväret i ena handen och den tomma flaskan i andra, var himlen ljusare men de virvlande mörka molnen täckte fortfarande horisonten.

Tisdag, tänkte jag för mig själv genom en dimma av huvudvärk. Eller onsdag? Jag lät skammen skölja över mig vid insikten att jag låtit Carl och Maddie vänta på mig hela natten.

Det visade sig att jag gjort slut på husets vatten kvällen innan. Jag tog på mig nya kläder och gick ut till brunnen, och bet ihop när huvudvärken flammade upp vid ansträngningen det innebar att pumpa. Det kluckade nerifrån brunnen, men när det till slut började rinna ur pumpen var det en mörk sörja som kom ut, en kalkig och svart smet. Jag släppte plåttunnan i avsmak och kände gårdagens ångest återkomma bakom huvudvärken.

På väg mot Carls farm, innan jag nått så långt att jag kunde skymta den i stormen, vände jag mig om för att kasta en blick på mitt eget hem. Inte ens konturen skymtades. I det ögonblicket var jag fullkomligt ensam, instängd i murar av tjutande vindar och jord på alla sidor. Det kunde ha varit jordens tillkomst likaväl som dess undergång, och det fanns inga sätt för mig att skilja mellan de tu. Jag vände åter mot Carls gård och började springa i en skräckslagen stress, och i förhoppningen att det inte var åt fel håll.

När det lilla omålade huset dök upp framför mig såg jag Carls häst ligga orörlig mot marken, fortfarande bunden vid verandan. Små dynor av damm och sand hade bildats mot dess stilla mage. Dörren stod på vid gavel och smällde in i väggen vid varje vindpust.

Stressen övergick i panik och mina armar började darra. Jag klev upp på verandan och in i huset.

Maddie låg på golvet nedanför sängen, vilande på nedfallna lakan och hennes sönderslitna nattlinne. Hennes huvud var vridet i en onaturlig vinkel, och hennes hals täckt av blåmärken. Hennes utbuktande glasartade ögon tycktes stirra på mig. Hennes tunga stack ut ur munnen, tjock och svart.

Sittande på sängen ovanför henne, med benen hängande och dinglande över kanten, var det uttorkade och läderaktiga liket av Jed Collins. Pojken som tills alldeles nyligen varit försvunnen hade tomma ögonhålor och ett stelnat leende på läpparna.

Carl var försvunnen.

Jag stapplade baklänges ut ur huset och var till sist så borta att inte ens stormen hördes längre. Mitt huvud snurrade i försöken att förstå det fullkomliga vansinnet framför mig. Jag måste varit så fullständigt skräckslagen att jag tappade medvetandet en stund, för nästa sak jag minns är att jag i blind panik rusade genom stormen.

Jag fortsatte förbi min ladas tungt vilande silhuett med mjölksyran brinnande i benen och smärta i lungorna för varje dammsmakande andetag jag tog. Jag tänkte inte på var jag var på väg, jag ville bara ut ur stormen, långt bort från de tomma husen där mina döda grannar satt och stirrade med deras mumifierade hånflin.

Jag kom så långt som till den plats där Missourifloden delar av sig och bildar en naturlig bortre gräns av mina marker. Genom de suddiga vindbyarna såg jag den mörka flodkanten på avstånd, och när jag till slut saktade ned för att låta mina smärtande ben och lungor vila stod jag framför det stillastående vattnet. Det var tjockt och svart och utan att riktigt kunna tro mina ögon såg jag det glida framåt som olja, som om himlen själv övergått i trögflytande vätska. Och förstå då, när jag tänkte på Helena, började jag förstå.

Jag spikade fast fönsterluckorna, driven av en närmast djurisk känsla av annalkande hot. Jag ställde Helenas gamla klädskåp framför ytterdörren och brydde mig inte om att den sprack och bågnade när jag lade upp en gammal kista på skåpet.

Inte för att jag trodde att detta alls skulle stå i vägen för vad det nu var som skulle komma inatt, i skydd av det dundrande mörkret, men för att jag ville ha tid på mig att bli säker på min sak. Den sista flaskan whiskey låg tom på golvet och jag var glad för det, för chansen att vara klar i huvudet mot slutet. Jag satt med ryggen mot väggen, vänd mot dörren, med geväret i händerna och väntade.

Skyn mörknade men stormen fortsatte. Jag kontrollerade min andning, försökte hålla den lugn, försökte dra ut på ett stilla ögonblick tills det till slut skulle spricka och försvinna.

Det var en bit in på småtimmarna när det till slut kom. Jag hörde de tunga fotstegen på verandan, hur det drog i fönsterluckorna och försökte öppna dem. Mina handflator var plötsligt glatta av svett och jag fick hålla i hårdare för att ha geväret stadigt.

De släpande fotstegen kom fram till dörren, och jag hörde träet knarra när det utsattes för tryck från andra sidan. Ett långdraget skrapande kom från undersidan av skåpet när det trycktes framåt över golvet, och när trycket på dörren ökade ytterligare föll det åt sidan ner på golvet. Dörren slogs upp och den mörka natten och våldsamma stormen tog sig in i huset.

Skepnaden kom in i rummet med en tyst grace som överraskade mig, och ställde sig framför mig som om den granskade min uppsyn. Carls skinn spändes och brast som om det var smörpapper när han rörde sig. I hålen där hans ögon legat fanns nu små slingrande moln av damm, blå elektriska sfärer som täckte ögonhålorna. Han log på ett sätt jag aldrig sett hos honom förut, brett och obscent.

Jag kände mig lugn på något sätt då, stillheten hos någon som till slut fått visshet i en ohållbar situation. Lugnet i stormen.

Jag höjde geväret.

“Eddie”, väste saken inuti Carl med en röst som lät som sandpapper mot sandpapper. Liket tog ännu ett steg mot mig och jag såg en svart rännil av lera rinna ur dess mungipa. “Fortsätt du. Skjut, Eddie. Försök.”

Jag log tillbaka mot honom, lättad eftersom lösningen var så enkel och uppenbar. Jag tänkte ett flyende ögonblick lättat på att Helena och flickorna stuckit. Kände mig på ett fruktansvärt och ångestfyllt sätt tacksam för att jag till slut slagit henne, och att hon då äntligen fått nog och lämnat mig. Inatt skulle de inte dö.

Kroppen tog sig halvvägs genom rummet, närmade sig med släpande steg och en blixtrande ondska i ögonen spända i mig. Den nu välbekanta skräcken blommade upp genom magen och jagade bort ögonblicket av lugn.

Jag såg i dess svarta malströmmar till ögon den stora stormen, som den nog hade sett ut om den till slut täckte hela jorden. Jag såg kedjan av mord och död som skulle sluta med en mörk värld och en sista, evig natt.

Jag såg slutet.

Allt jag nu hade kvar var en liten strimma av hopp, och den räckte för att piska på och få mig att fortsätta. Jag kastade upp geväret och satte det under hakan, och kände den kalla pipan mot huden. Saken inuti Carls kropp stannade upp och leendet försvann. Jag visste att jag hade haft rätt.

Det behövde mig. Och det skulle inte få mig.

Jag spände upp min egen mun i ett brett leende och slutade med hela min uppmärksamhet denna min sista syn, detta monsters vrede och frustration.

Den gav upp ett vrål, och lämnade Carls kropp med ett våldsamt hopp. Carls torkade muskler brast och föll ut i remsor som liknade torr bacon över golvet när varelsen tog av sig hans kropp som om det var en vinterkappa och släppte den på golvet. Ett virvlande moln, en ström av damm, blixtrande av energi och rent hat, flög mot mig snabbare än jag hade trott var möjligt.

Molnet delade upp sig i tunna slingor som slingrade sig genom luften, mot min mun och näsa. Jag kände dem, iskalla och glödheta samtidigt, när de gled ner genom min hals och ner i lungorna, knyckande och rullande och helt omisskännligt levande i mina inälvor.

Jag tryckte av.

Signaturmelodi

Ni har hört Ludvig Josephson läsa “Dust” av Cameron Suey, och ni hittar fler berättelser av honom på sajten thejosefkstories.com. Och äntligen får vi nu öppna dörrarna och lämna isolationen, och förhoppningsvis inte upptäcka att världen utanför är tom och död…

Jag heter Jack Werner, och Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Tack för att ni har lyssnat.