metformin online without prescription canadianrxcenter.com/buy-metformin-online-cheap/

Avsnitt 50: Inloggad

Den första oktober 2016 gifte sig Charlie Carver och Kala Brown. Paret, båda i trettioårsåldern, berättade den glada nyheten för sin familj, sina vänner och sina bekanta genom att Charlie uppdaterade sin Facebooksida. Ovanför parets profilbilder – Charlies teckning med seriefigurer, och Kalas selfie – står det att de gifte sig en månad dessförinnan, den första september.

I vanliga fall hade nog de flesta glatt sig för deras skull. Men kommentarsfältet till Facebookuppdateringen fylldes inte av gratulationer och hyllningar, utan istället oroliga frågor och desperat vrede. Och det kan man ju förstå. Personen som publicerade uppdateringen om äktenskapet, och som för den delen skrev en del andra kommentarer och statusar på Charlies Facebooksida, lät inte alls som honom. Och Charlie Carver och Kala Brown hade ju varit spårlöst försvunna i över en månad.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och vi ska börja med att titta lite på fallet med det försvunna paret och den mystiska människa som var inloggad på Charlies Facebookkonto. Allt började den 31 augusti, när Charlie och Kala skulle bjuda en vän middag. Vännen gick vid den avtalade tiden hem till paret, men där var det tomt. Senare skulle filmen från en övervakningskamera i huset visa hur Charlie gick till jobbet, men aldrig kom hem igen. I deras lägenhet fanns receptbelagda mediciner, glasögon och linser kvar, ja till och med Kalas lilla hund Romeo gick runt ensam kvar i lägenheten. Paret självt var försvunnet.

Ingen fick tag i dem via telefon eller sociala medier. Ingen visste vad det hade blivit av dem. Polisen undersökte saken men står två månader efter att de försvann handfallna. Och mysteriet blev inte mindre av Charlies plötsliga aktivitet på Facebook. Först giftermålet den första oktober. “Plötsligt exploderade kontot av innehåll”, skrev Washington Post i en artikel och fortsatte: “Det såg först ut som spam, men vid en noggrannare koll visade mycket av uppdateringarna ha kopplingar till paret. I snabb följdes lades nyheter om det försvunna paret upp, tillsammans med nyheter om andra människor som också försvunnit. Märkliga, våldsamma bilder och memes dök upp. ‘Om jag inte hade varit vansinnig hade jag nog blivit galen’, stod det i en. I en annan stod det ‘Ibland gräver jag djupa gropar ute på bakgården sent om natten, bara för att hålla mina nyfikna grannar på tårna.’”

Konstigast av allt var kanske Charlies egna kommentarer. I kommentarsfältet till uppdateringen om att han och Kala gift sig kom han in och besvarade människor som upprört frågade var Kala var någonstans. “Kala är med hennes make Charlie”, stod det, fast felstavat och utan punkter eller andra skiljetecken. Varför kontaktar hon ingen, frågade någon. “Hon vill inte”, svarade Charlie. Vem det var som skrev kommentarerna från Charlies konto vet ingen. För om det var Charlie, varför skulle han då skriva sitt eget namn i tredjepersonsperspektiv? Det gör ju bara galningar… Eller människor som plötsligt blivit galna.

Vad som hänt Charlie och Kala, och vem det är som uppdaterar hans Facebooksida, vet vi inte. Men historien har fått stor uppmärksamhet, kanske för att den i grunden väcker en skräck vi alla har. När vi kommunicerar med våra nära och kära över internet – hur vet vi egentligen vem som gömmer sig på andra sidan? Spam och bluffmejl som försöker lura en att man pratar med någon man känner har man ju sett, och allt går ju att hacka… Men skulle vi verkligen känna igen ett försök att härma en av våra närmsta, om den som försökte lura oss gjorde det snyggt nog? Gnager inte den rädslan alltid i ditt bakhuvud också, om så bara litegrann?

Dagens avsnitt av Creepypodden heter “Inloggad”, och tar fasta på den rädslan. Vi ska berätta om webbkameror, och vad de egentligen kan dölja, men vi börjar någon helt annanstans. På Tinder. Lyssnaren Susanne skickade in historien “Tindermännen”, som handlar om försöket att hitta kärlek efter en mörk, svår tid i livet… Och hur plötsliga små förändringar i profilbilder kan skapa ett djupt obehag. Eva Dozzi läser: Tindermännen.

Jag bor på en annan plats nu. Avståndet har gett distans. Ändå bär jag det på ett sätt med mig. Det som hände. Jag tror allting egentligen började med skilsmässan. Om den inte hade varit, hade jag fortfarande varit lyckligt gift, jobbat på mitt gamla jobb och bara varit en vanlig människa. Jag hade inte suttit varje vecka med min tålmodiga terapeut. Ältat det som hände. Jag hade inte haft min värk i kroppen. Och skräcken.

Jag träffade min blivande man redan i gymnasiet. Vi blev genast störtkära. När vi tog studenten bestämde vi oss för att slå på stort och gifta oss. Övermodigt kanske, men vi var unga. Vi flyttade ihop i en liten tvåa i Stockholmförorten Farsta. Han utbildade sig till lärare och jag satsade på en HR-utbildning. Vi fick båda jobb rätt snabbt.

Min man var mitt allt. Vi fick inte barn, men trots det var vi nöjda med tillvaron. Vi hade ju varandra. Under arbetsveckorna brukade vi alltid ringa varandra från jobbet bara för att fråga hur det var. Eller skicka kärleksfulla sms.

Min man fick så småningom ett nytt jobb på en gymnasieskola på söder. Det var efter det som jag märkte en förändring. Han började komma hem sent på kvällarna. Det var olikt honom. När jag frågade sa han att de hade en ansträngd situation på nya jobbet. Att lärarna hade mer uppgifter på den nya skolan. Tiden räckte helt enkelt inte till. Ändå var det någonting med hans tonfall jag inte kände igen. Jag tänkte att han kanske hade hamnat i en depression. Eller inte trivdes på jobbet. En dag insåg jag att det var flera månader sen han hade skickat ett sånt där gulligt sms till mig. Eller ringt från jobbet. Det var bara jag som ringde eller hörde av mig. Jag borde väl ha tagit upp det med honom, men jag ville vara kvar i vår perfekta bubbla. Jag var rädd att om jag började fråga skulle jag förstöra nåt.

Sen kom den där kvällen när min man sa att han ville ”prata”. Jag var helt skakis i hela kroppen. Samtidigt var jag redo att möta vad det nu var. Bättre det, än att gå och undra. Men det var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. Han hade träffat en ny kvinna. De hade fått känslor för varandra för över ett år sedan. Han hade inte sagt nåt till mig eftersom de hade velat ”prova om det var nåt att bygga på”. Han sa att de visste nu att det var det här de ville. Marken under mina fötter försvann. Det var så overkligt att det hade pågått i ett år utan att jag hade fått veta? Sen kom vreden. Jag minns att jag skrek åt honom, att jag grät. Jag rev ner vårt bröllopsfoto från väggen och gick ut och tryckte ner det i soptunnan i trapphuset. Jag kan säga att vår skilsmässa blev en kavalkad av hårda ord och bitterhet, i alla fall från min sida. Han var mest sluten och tyst. Jag flyttade till en etta i Hagsätra, han flyttade hem till sin nya kvinna.

Det som ändå höll mig uppe var mitt jobb. Jag gillade mina arbetsuppgifter och arbetskompisarna, även om vi inte brukade umgås utanför arbetstid. Nu när jag var ensam, kände jag ett större behov av att ha någon att prata med. Jag började lite trevande att anförtro mig åt en kollega som hette Ylva, hon hade precis omplacerats till min enhet. Vi sitter i kontorslandskap och hon hade fått arbetsplatsen bredvid min. Ylva visade sig vara en god lyssnare och till slut visste hon allt om mig och mitt ex, om sveket och min ändlösa sorg och bitterhet. ”Män är svin” var hennes kortfattade sammanfattning. Jag kunde inte låta bli att skratta till åt hennes krassa syn på det manliga släktet.

En dag föreslog Ylva att jag skulle testa appen Tinder. Jag hade hört talas om Tinder och kände ett visst motstånd. ”Nä du, sån där köttmarknad är jag för gammal för!” sa jag. Men Ylva gav sig inte. ”Vad är det värsta som kan hända? Du har ju varit med om det vidrigaste sveket ever, vad kan en oskyldig dejting-app göra för skada?” sa hon. Efter flera dagars tjat gick jag med på det och lät henne hjälpa mig att lägga upp en profil. Jag valde en bild från en grillfest tre år tidigare – en grillfest jag för övrigt varit bjuden på tillsammans med min man, men han syntes inte i bilden. Sen hjälpte Ylva mig att göra de inställningar som behövdes. Jag beskrev mig själv som en ”romantiker med livserfarenhet som är öppen för något nytt” Jag valde ett åldersspann på 30 till 40 år eftersom jag själv är 32. Sen visade Ylva mig hur det fungerade. ”Om du inte är intresserad så drar du med fingret åt vänster – svajpar. Då försvinner de. Men om det är nån du gillar svajpar du höger. Om han också är intresserad, så blir det en match. Och då kan vad som helst hända” sa hon med ett pillemariskt leende.

Samma kväll testade jag för första gången. Jag ska erkänna att jag blev rätt besviken. De män som fanns inom mitt geografiska område och i min ålderskategori verkade så … gamla. Vissa hade försökt skoja till det och styrt ut sig med maskeradkläder. Andra hade lagt upp en bild som de hade tagit i badrummet. En badrumslampas kalla sken är inte direkt smickrande för utseendet. Andra verkade tro att vi kvinnor skulle välja dem utifrån deras intressen, eftersom deras bilder bestod av bilar, båtar, husdjur eller interiören från något gym. Jag klickade fram den ena efter den andra, men efter en hel kväll hade jag fortfarande inte svajpat åt höger en enda gång.

Jag började känna mig deppig och mitt i alltihopa kom tankarna på mitt ex tillbaka. Sveket. Bitterheten gnagde i mig. Jag tänkte på Ylvas ord att ”alla män är svin” och sa högt för mig själv: ”Ja, det är ni. Svin”. Men så dök en bild upp som fick mig att fnissa till. ”Johan, 33” stod det. Ingen presentationstext, men bilden visade en kille i ett badrum. Han stod med bar överkropp, iförd ett par gråa, urtvättade kalsonger. I bakgrunden syntes vitt kakel och en överfylld tvättkorg. ”Johan, 33” spände musklerna i den arm han inte höll mobilen med och gjorde en grimas som han nog själv trodde skulle vara sensuell. Fråga mig inte varför, men jag tog en skärmdump av bilden och sms:ade den till Ylva. ”Är du säker på att du vill utsätta mig för det här?” skrev jag och la till en smiley. Ylva svarade blixtsnabbt. ”Jag dööör. Svajpa vänster, svajpa vänster!” Hon avslutade med en smiley som såg skräckslagen ut.

Jag började ta fler skärmdumpar på bilderna och skicka till Ylva ”I give you Peter, the fisherman, 39” skrev jag, och la till en asflabbande smiley. På bilden syntes Peter, 39, stående i ett vattendrag någonstans i Sverige. I handen höll han upp en minimal fisk, kanske en abborre. Svaret från Ylva lät inte vänta på sig. ”Ojoj, storleken har visst ingen betydelse” Och så där fortsatte vi, kväll efter kväll. Kanske blev det ett sätt för mig att bearbeta min stora bitterhet, jag vet inte. Eller så var det bara elakt. Jag visste ju innerst inne att de här männen var oskyldiga. Att det var min exman som hade gjort mig illa.

Efter nån vecka började jag nästan tröttna. Jag hade varit på Tinder i stort sett varje kväll, men det var bara några enstaka gånger som jag hade svajpat höger. Fortfarande hade ingen match uppstått. Ändå hade det blivit en vana och när jag kom hem från jobbet blev rutinen att göra en kopp te, sätta mig i soffan, dra upp fötterna under mig och gå in och kolla Tinder igen. Om inte annat så kunde jag samla på mig några bilder som jag och Ylva kunde skratta åt.

En kväll kom en väldigt märklig bild kom upp. Vid en första anblick verkade den inte innehålla så mycket. Ännu ett badrum med vitt kakel. En överfylld tvättkorg. Men ingen man. Plötsligt insåg jag att jag hade sett interiören förut. Det var Johans badrum. Han med de urtvättade kalsongerna. Men Johan, 33, syntes inte i bilden längre. Jag synade den närmare. Tvättkorgen. Det vita kaklet. Jag upptäckte några långa märken på kaklet som jag inte mindes sen förra gången. Det såg ut som om någon dragit neråt med kladdiga fingrar med rödbrun färg. Plötsligt fastnade min blick på något längst nere i högra kanten av bilden. En fot! Någon låg ner på badrumsgolvet. Runt foten mer av den rödbruna färgen. Eller vad det nu var. Jag frös till is. Jag skärmdumpade bilden och skickade till Ylva. ”Vad i helvete är det här?” skrev jag. Det dröjde lite längre än vanligt. Sen fick jag tillbaka flera frågetecken och texten ”Vad menar du?”. Jag svarade ”Men ser du inte? Det är ju den där killens badrum som vi skrattade åt förut. Johan. Han som spände musklerna i badrummet! Kolla nere i hörnet!!”. Ylvas svar kom snabbt: ”Ah, nu ser jag. Verkar som om Johan fick vad han förtjänade”. På slutet hade hon lagt in en djävulssmiley. Jag insåg att Ylva tog bilden som ett skämt. Jag sjönk ner i soffan och klickade tillbaka bilden igen. Hjärtat började slå lugnare.

Ylva hade rätt. Det här var ju såklart ett skämt, även om det var rätt stört. Okej, 1-0 till Johan. Fast det var ändå konstigt att hans profil kunde komma upp igen, för jag hade ju svajpat bort honom tidigare. Jag svajpade bort bilden igen.

Och sen kom jag på andra tankar för det dök upp en Torben, 40, med en bild som fick mig att skratta rakt ut. På bilden syntes Torben sittande med benen brett isär i en låg rokokosoffa som var placerad på en sliten ryamatta. I handen höll han en ölburk. Han var klädd i en grön träningsoverall. Kontrasten mellan ölen, träningsoverallen och rokokosoffan var bara för mycket. Jag blev bara tvungen att skicka bilden till Ylva. ”Tack, jag behövde Torben nu” blev svaret. Jag svajpade bort Torben.

Nästa dag var tung för mig eftersom det var min och exmans bröllopsdag. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle överleva den, tankarna på det som varit malde konstant i mitt huvud. Jag hade ingen att anförtro mig åt på jobbet heller eftersom Ylva inte var där. Jag frågade vår receptionist och hon sa att Ylva hade ringt och sjukanmält sig på morgonen. Tydligen maginfluensa. Jag ville inte störa henne genom att sms:a under dagen. På väg hem från jobbet köpte jag med mig en flaska vin. När jag kom in i lägenheten slog jag mig ner i soffan, öppnade flaskan och hällde upp ett glas. Bitterheten gjorde sig påmind och jag drack upp glaset och hällde upp ytterligare ett. Sen gick jag in på Tinder. Jag såg en Mange, 35, som jag tyckte var snygg, men när jag läste i texten att han sökte en kvinna som ”hade träning som livsstil” blev jag tveksam, eftersom min träning som mest sträckte sig till en och annan långpromenad på helgen. Jag satt en stund och tittade på hans profilbild. Den var tagen i ett kök. I bakgrunden syntes svart kakel och en rostfri spiskåpa som såg ut att vara i någon dyr design. På bordet stod en röd kaffekopp. Han hade på sig en mönstrad skjorta. Han såg glad ut. Jag tog mod till mig och svajpade höger.

Jag hällde upp ytterligare ett glas vin och svajpade vidare. Plötsligt stelnade jag. De tre glasen vin gjorde sig påminda och jag fick blinka flera gånger för att fokusera blicken och försöka tolka vad det var jag såg. En sliten ryamatta. En rokokosoffa. Och Torben, 40, i sin gröna träningsoverall. Samma bild som igår. Men något var fel. Ölburken var borta. Armarna hängde istället slappa ner från kroppen. Munnen gapade öppet som ett svart hål. Och på bröstet, på den gröna träningsoverallen, en mörk fläck. Det började susa i mina öron. ”Det här händer inte” tänkte jag. ”Det här är inte verkligt.” Jag stängde appen snabbt och la ner telefonen på soffbordet. Jag hällde upp ytterligare ett glas vin, reste mig på darrande ben och gick fram till vardagsrumsfönstret och stirrade ut. Jag tror jag stod så i tjugo minuter medan tankarna rusade hit och dit. Till slut plockade jag upp telefonen igen och skickade ett sms till Ylva. ”Är du där, orkar du kolla på en grej?”. Det dröjde några minuter, sen fick jag svar. ”Hej, jag är verkligen svindålig, kan vi höras senare i veckan?”. Jag la ner telefonen. Tankarna på min exman kom tillbaka. ”Jävla skitstövel” sa jag högt för mig själv. ”Ser du vad du har gjort? Det är ditt fel att jag har det så här!” Jag var för uppriven för att våga titta på bilden igen. Istället startade jag om mobilen. Sen gick jag och la mig. Vinet gjorde att jag trots allt slumrade in rätt snabbt. Men jag sov oroligt och drömde att jag sprang längs en smal stig. Framför mig sprang min exman. Jag visste att det var han, trots att jag bara såg hans rygg. Jag försökte komma ifatt honom, men mina ben kändes tunga och sega. Sen vände han plötsligt på huvudet och hans mun var ett gapande håll. Jag vaknade med ett ryck, klibbig av svett och en tyngd över bröstet.

Jag lyckades ta mig till jobbet nästa dag, trots den dåliga sömnen och en lätt baksmälla. Jag såg att Ylvas plats fortfarande var tom. Men trots att jag inte hade henne att prata med kändes det lättare att skaka av sig gårdagens upplevelse omgiven av arbetsplatsens ljudmatta av ringande telefoner, smattrande tangentbord och lågmälda prat. Vad var det egentligen jag hade sett i appen? frågade jag mig själv. En bild som SÅG UT som någon som var död. Men var han det? Vad visste jag om de människor som använde Tinder? Det kanske var vanligt med practical jokes? Rätt vad det var plingade det till i min mobil. Jag ryckte till. Jag plockade upp den och såg att jag hade fått ett meddelande från Tinder om att jag hade en match. Mange. Träningskillen! Han hade dessutom skrivit ett försiktigt ”hej”. Först tänkte jag svara med en gång, men blev plötsligt orolig att någon skulle se vad jag höll på med, så jag väntade med att svara tills jag satt hemma i min soffa samma kväll. Jag medger att det först kändes lite olustigt att gå in på Tinder igen, men spänningen inför att faktiskt verkligen ha fått en kontakt gjorde att jag inte kunde låta bli. Jag skev ett meddelande till Mange och fick ett vänligt svar tillbaka.

Rätt vad det var fick jag ett sms från Ylva. ”Hej, på benen igen. Men shit vad jag har mått dåligt. Jag har typ spytt konstant i två dygn. Vad var det du ville visa?” Jag funderade en stund, sen skrev jag: Det här! Och så skickade jag bilden på Mange och skrev att vi matchade och dessutom hade börjat skriva till varandra. Ylva svarade med ett kort ”Grattis”. Det gjorde mig lite irriterad att hon var så kortfattad. Det var ju det här vi hade jobbat för! Men jag slog bort tanken och fokuserade på Mange istället.

Veckan därpå hände saker och ting väldigt snabbt. Det visade sig att jag och Mange faktiskt hade en hel del gemensamt. Ja, förutom träningen då. Men det tycktes inte bekomma honom så mycket. Vi bytte telefonnummer och pratade i telefonen några gånger. Han hade en trevlig röst. Slutligen bestämde vi oss för att ses. Jag berättade det för Ylva nästa dag på jobbet. Hon fick en irriterad rynka i pannan. ”Du vet min inställning” sa hon. ”Förvänta dig inga underverk”. Jag kände mig återigen lite irriterad över hennes ogenerösa inställning. Hon som visste vad jag hade gått igenom borde väl kunna glädja sig när det äntligen hände något bra i mitt liv? Varför hade hon annars visat mig Tinderappen? Det slog mig att jag faktiskt inte visste särskilt mycket om henne. Jag hade babblat på om min sorgliga historia i flera månader och knappt ställt en enda fråga till henne. Kanske hade hon också svåra saker i bagaget? Jag kände mig lite skamsen och lovade mig själv att inte vara så självcentrerad nästa gång vi pratade.

Några kvällar senare stod jag i alla fall utanför en port i en okänd trappuppgång och var på väg att äta middag med en man jag hade träffat via en app! Jag ringde på dörrklockan och väntade. När inget hände ringde jag en gång till. Jag tänkte att han kanske stod i köket och stekte något och inte hörde mig. Så jag kände försiktigt på handtaget. Olåst. Jag öppnade och kikade in i lång hall med ljusa tapeter. På golvet stod tre par gymnastikskor och på krokarna hängde några jackor. Jag ropade inåt lägenheten men fick inget svar. Tvekande gick jag in, nu med en konstig känsla i magen. Efter lite irrande hittade jag köket. Det var samma kök. Den rostfria spiskåpan, det svarta kaklet. Till och med den röda kaffekoppen stod framme. Men det andra jag såg är omöjligt att beskriva. Jag backade ut ur lägenheten samtidigt som jag med skakande fingrar slog larmnumret 112. Det jag aldrig kan glömma är orden som någon skrivit i blodpölen: ”Män är svin”.

Det var “Tindermännen”, av Eva Dozzi. En historia om dejting, olycklig kärlek, och när missriktad solidaritet går för långt.

Från denna skräckhistoria om kärlek ska vi avsluta veckans avsnitt med en berättelse om när ensamheten går för långt. En anonym lyssnare skickade nyligen in en berättelse om vad som hände när hen ville göra sin vardag lite tryggare. Och tejpade över sin webbkamera.

När jag en sensommardag täckte över min dators webbkamera med en bit tejp var det mycket lite jag visste. För det första visste jag inte att det skulle utlösa en serie händelser som slutade med att jag aldrig mer skulle känna mig trygg. För det andra visste jag inte ens vad det egentligen skulle vara bra för.

Så varför gjorde jag det? Tja, antagligen för att jag i grunden är en rätt svag människa. I alla fall osjälvständig. Saker andra gör, de människor som jag anar är mer pålästa och smartare än jag själv någonsin kommer bli, tenderar jag själv att härma efter. Och när jag nyligen, på ett möte, såg att arbetsgruppens blixtrande intelligenta programmerare hade satt en tejpbit över det lilla hål i mitten av laptopskärmens överkant där den inbyggda webbkameran tittade ut, då slog mig tanken omedelbart att det måste vara smart på något sätt. Det måste jag också göra.

Jag gick hem efter det mötet och öppnade den översta byrålådan i min hurts bredvid köksbordet.

Jag tog en papperstejprulle och konstaterade att den nästan hade samma bruna guldton som min lilla laptop, och att det alltså till och med nästan skulle bli en färgmatchande säkerhetsåtgärd. Tänk att man kan bli så nöjd över så små saker. Och att de i efterhand kan verka så ödesdigra.

Jag jobbar som skribent för ett IT-bolag. När texter behöver skrivas till de webbplatser vi bygger är det mitt jobb. Fördelen är att allt jag behöver är min laptop och att jag lika gärna kan jobba på ett café eller utan byxor i min soffa som på kontoret. Så länge texterna blir skrivna är min chef nöjd. Nackdelen är att allt jag skriver är innehållslöst skräp anpassat till ointressanta företag. Men det betalar sig. Jag skulle kunna gå ut tre kvällar i veckan utan att ens behöva minska på den månadsliga insättningen på sparkontot, om jag så ville. Lite synd att jag inte vill. Jag är en hemmasittare, och mitt liv kretsar till stor del kring den där datorn. Det är det första jag ser när jag vaknar i min säng i ena hörnet av den rymliga ettan, där den står uppslagen och väntar på mig på matbordet vid det ena fönstret. Nästan lika mycket av min fritid som av mitt jobb cirkulerar kring datorn. Vad skulle en stegräknare visa för summa om jag bar den under en vanlig arbetsdag? 25-30 meter? Från sängen till kaffemaskinen vid åttatiden på morgonen, sedan till matbordet där datorn står. Tur och retur mellan matbordet och kylskåpet vid lunch och så ännu en gång vid sextiden för middag. Därefter går jag över till soffan, och efter några timmar vidare till dagens slutstation: sängen. Aldrig utom synhåll från datorn. Ofta lämnar jag den inte ens även om jag slutat jobba: att min arbetstid tar slut betyder bara att jag öppnar andra program på datorn.

Jag gillar att följa en rutin och veta var jag har min omgivning; jag flyttar inte ens på min laptop för att jag är så van vid att den står där den ska stå på matbordet. När jag nu satt framför den övervägde jag för en sekund att hitta en sax och klippa till tejpbiten så den skulle bli fyrkantig och snygg, innan jag insåg att det troligen skulle vara ett steg för långt. Tejpbiten fick inte se utstuderat noggrann ut, då skulle man kunna tro att jag var en perfektionist. En hastigt avriven tejpbit, det var det programmeraren hade använt. Jag täckte över den svarta optiken medan jag omsorgsfullt såg till att den inte gick ner över själva skärmen.

Det kändes bra att täcka över datorns webbkamera. Jag hade aldrig förstått varför den egentligen var nödvändig. I kameraprogrammet som datorn levererades med finns det bara en enda bild, tagen samma dag som jag köpte datorn för att se hur den fungerade. Det är en grådaskig selfie där jag sitter med min hängande nacke framför datorn och ser skeptisk ut. Ingen stor förlust där, alltså. Och för att vara ärlig hade jag länge undvikit att möta det lilla svarta ögat bara några centimeter ovanför skärmen jag stirrar på hela dagarna. Jag hade kommit på mig själv med att känna mig betraktad av den oseende linsen, men varje gång skakat av mig känslan. Att nu en gång för alla stänga av den var så smart och enkelt att jag inte kunde förstå att jag inte hade tänkt på det innan. Men så baserar jag som sagt de flesta av mina beslut på vad andra människor gör. Jag visste inte varför den smarta programmeraren på mitt jobb hade velat skymma sin egen webbkamera, men jag gissade att det hade med hackare som kunde kapa den att göra. Det var åtminstone den förklaringen jag skulle ge själv, om någon mot förmodan frågade varför jag hade satt på tejpbiten. Jag ägnar mig ofta åt att förbereda mig inför andra människors reaktioner. Desto mer sällan är det jag faktiskt träffar andra människor.

För att kontrollera att webbkameran inte längre uppfattade någonting av rummet öppnade jag kameraprogrammet och kunde nöjt konstatera att skärmen var täckt av en brunmelerad grumlighet. Jag såg den gamla selfien i programmets arkiv, och tyckte jag såg så bedrövligt blek ut på bilden att jag raderade den. Sedan blev jag sittande. Mötet med arbetsgruppen hade dragit ut, och nu var klockan så nära arbetsdagens slut att det verkade meningslöst att börja med en ny text. Det var dessutom en särdeles tråkig text som väntade. Kunden var aktiv inom byggbranschen, och hade bett oss bygga om deras hemsida. Jag skulle behöva skriva flera sidor med snömos om hållbarhet, maskinuthyrning, behovsanpassade lokaler och upphandlingar. I mejlinkorgen låg dokumentationen från kunden som jag skulle använda som underlag till texterna och blängde på mig. Jag bestämde mig för att helt enkelt bara surfa runt lite på nätet en stund, och öppnade ett webbläsarfönster, väl medveten om att det skulle betyda att timmen som återstod av arbetsdagen snabbt skulle rinna ut. Texterna kunde dröja till imorgon.

Vid sextiden satte jag igång ugnen. Det tog tjugo minuter för den att värmas upp, sedan satte jag in en fryspizza. Efter att ha ätit den framför datorn blev jag sittande. Det var ännu en kväll med många timmar bortslösade framför skärmen utan att jag ens i efterhand skulle kunna förklara exakt vad jag hade gjort. Då och då kastade jag en blick upp på den övertejpade kameran och vilade mig i tillfredsställelsen över att inte känna den stirra tillbaka på mig.

Vid tolvtiden sträckte jag på ryggen för första gången på länge och insåg att det var läggdags. Jag klev upp och gick fram till fönstret. En sval vindpust gled in när jag öppnade det. Mot den mörka himlen syntes inte ett moln. Sommaren hängde kvar länge i år. För mig innebar det att jag behövde sova med just öppet fönster och fördragna gardiner långt in i september. Min lägenhet ligger på första våningen, men har två stora fönster i österläge. Eftersom ingenting finns som skymmer utsikten utanför fönstren betyder det att solen, från dess uppgång fram till eftermiddagen, har fritt spelrum över min lägenhet och framför allt säng. Är mina fönster stängda blir det en växthuseffekt utan dess like där inne om morgnarna, och är mina blekgula gardiner fråndragna kan jag inte räkna med att få sova längre än till sextiden då solen med full kraft lyser upp minsta dammkorn på golvet och i min rätt tomma bokhylla. Jag slängde en till blick ut på de mörka yttersta träden i den lilla skogen en bit bort från mitt hus, och drog sedan för gardinerna. En kvart senare var jag i säng.

Enligt SMHI gick solen upp klockan 06.28 morgonen efter. Det vet jag, eftersom jag vaknade exakt fyra minuter senare av att dess strålar genomborrade mina ögonlock. Jag blinkade och lyfte kisande upp huvudet från kudden. Lägenheten badade i ljus. Förvirrad och bländad förstod jag i mitt nyvakna tillstånd att gardinerna var isär. Jag vände mig om och försökte somna om, desperat sugen på att utvinna åtminstone en timmes sömn till, men den vita väggen reflekterade ljuset. Efter några minuter gav jag upp. Nattsömnen var över. Jag satte mig på sängkanten och gnuggade mina ögon en stund. Sedan tittade jag på fönstret. Gardinerna var helt isär, och hängde på varsin sida av fönstret som stod vidöppet. Hade de blåst upp? Knappast, den ena gardinen hängde bakom det öppna fönstret, dit kunde den inte gärna ha blåst. Hade någon dragit isär dem från utsidan under natten? Jag gick fram till fönstret och tittade ner på den jordiga rabatten närmast fasaden. Tidigare det året hade man rensat bort de fula gamla buskarna och nästa vår skulle de ersättas med nya. Nu fanns det bara jord där. Visst kunde någon som stod där nå fram till gardinerna, men då skulle de lämnat fotspår. Några sådana fanns inte. Det var oförklarligt. Jag vet inte hur andra människor hanterar vardagens små oförklarligheter, men själv har jag alltid gett dem den gamla goda tysta behandlingen. Om man rycker på axlarna och går vidare i livet kan man slippa mycket huvudvärk. Jag öppnade kaffemaskinen och lade in ett filter, och fyllde det med de sedvanliga fem skoporna bryggkaffe. Sedan tryckte jag på datorns enter-tangent, och dess skärm lyste upp.

Dagen var oansenlig, precis som vanligt. Den innehöll en uppvärmd fiskgratäng till lunch, tre texter om hur utmärkta på hållbar utveckling vår kund var, lite gloende ut genom fönstret och en tallrik pasta till middag. På kvällen blev jag sugen på chips men orkade inte gå ut till närbutiken.

När jag lämnade matbordet och datorn den kvällen hade mörkret återigen fallit. Jag blev stående framför fönstret, med den dagliga fasta rutinen avbruten av en plötslig klump i magen. Skulle jag låta morgonens lilla gardinmysterium påverka min vana? Under dagen hade jag skjutit händelsen ur tankarna, men såhär inför beslutet väcktes den till liv igen och tvivlet började göra sig påmint. Skulle jag stänga fönstret? Och vakna i ett svettbad? Nej tack. Paranoia skulle inte få förstöra min dygnsrytm och sömn. Resolut öppnade jag fönstret, drog ett djupt andetag av nattluften, och drog sedan ihop gardinerna. En idé slog mig, och jag återvände till hurtsen där tejpen legat. I en liten plastask under ett gammalt pennskrin hittade jag några säkerhetsnålar. Jag fäste de två gardinerna i varandra med en säkerhetsnål längst upp, en i mitten och en längst ner. Efter en sekunds tvekan satte jag in en till i mitten. Nu skulle ingen vindpust kunna få upp gardinerna. Belåtet vände jag om och lunkade in i badrummet.

Redan innan det vita, starka solljuset trängde sig in i min hjärna och väckte mig morgonen därpå var jag orolig. Jag drömde att jag rörde mig i ett mörklagt lägenhetshus, in och ut ur tomma lägenheter och genom mörka korridorer. Jag visste att jag var förföljd men inte förrän sent i drömmen av vad. Då uppenbarade sig i slutet av korridoren en först svagt lysande gestalt, som blev starkare ju närmare den kom. Jag kunde inte röra mig. När den hade några meter kvar brände ljuset i mina ögon och jag försökte springa, men sparkade istället av mig täcket så häftigt att jag väckte mig själv. Jag slog upp ögonen men knep omedelbart ihop dem igen för att inte bländas. Solen sken rakt in i mitt ansikte. Gardinerna hängde prydligt isär vid sidorna av det vidöppna fönstret.

Jag hoppade ur sängen medan jag kände pulsen stiga då drömmens rädsla på en sekund falnade bort och ersattes av irritation och vrede. Varför hade de öppnats igen? Varför kunde de inte få vara i fred? Vid fönstret kunde jag konstatera att säkerhetsnålarna hängde öppna på ena gardinen. En av dem, en lite större och robustare modell, var fortfarande stängd och i motsvarande höjd på andra gardinen satt en ful reva. Jag stod gapande med gardinerna i handen. Något kallnade i bröstkorgen hos mig när jag förstod att någonting starkare än en vindpust hade dragit isär dem under natten. Försiktigt böjde jag mig fram och tittade ut genom fönstret. Ett par hundra meter bort stod skogen och låtsades som ingenting, och längs husfasaden någon meter under fönsterkarmen löpte den obrutna raden av orörd rabattjord. Inte ett spår. Jag tittade på gardinen igen, och det lilla såret i tyget talade klarspråk. Jag stod i vanmakt, total förvirring och ett växande obehag och bara tittade ut medan hjärnan febrilt försökte förstå vad som hänt. Skogen tittade nonchalant tillbaka.

Den dagen var det inte lika lätt att skaka av sig tankarna på vad som hade hänt. Kunden fick nöja sig med en och en halv text, eftersom jag hela tiden kom på mig själv med att snegla upp från datorn mot fönstret och gardinerna. Varje gång en vindfläkt fick dem att fladdra ryckte jag till och stirrade upp. Min senaste satsning att sluta bita på naglarna kom totalt på skam, och när klockan började närma sig fyra på eftermiddagen blödde jag i ena ringfingrets nagelfäste. Vid middagstid började insikten formuleras att jag inte skulle våga sova med fönstret stängt den natten. Att det fick vara värt att vakna svettig, om det skulle innebära att mina gardiner fick hänga orörda. Under min tur till mataffären för att göra veckans storhandling hittade jag också en liten fläkt av plast i en av specialpriskorgarna. Hemma i lägenheten satte jag, efter att ha slängt i mig lite smaklösa köttbullar, fläkten på en pall bredvid sängen. Sedan lade jag mig och försökte somna. Men jag lyckades inte hålla ögonlocken slutna länge, de gled gång på gång upp och halvt motvilligt blickade jag mot fönstret. Det var stängt och dolt av de fördragna gardinerna. Det kändes plötsligt dumt: som om jag var ett barn som envisades med någon symbolisk handling som mina tålmodiga föräldrar under natten smög sig in för att rätta till. Det var en lugn natt, men mina händer vägrade sluta svettas. Till slut vände jag mig, trots att jag alltid brukade ligga med ryggen mot väggen, och fann viss ro i att inte längre kunna se fönstret. Fläktens lågmälda surrande hade en lugnande effekt på mig, och i övrigt hördes ingenting. Det hade varken regnat eller blåst på över en vecka och natten verkade inte bli något undantag. Jag låg och lyssnade på fläkten tills jag måste ha somnat.

Trots att ljudet inte var högt väckte det mig. Det kom inte från fläkten. Min hjärna förstod det inte, kunde inte räkna ut dess ursprung, och larmade. Jag slog upp ögonen. Först visste jag inte vad det var jag lyssnade på. Ljudet var mjukt, utdraget och dovt. Det repeterades om och om igen, otåligt. Det tog några sekunder för signalerna från öronen att ta sig ut från reptilhjärnan och in till de mer moderna, förnuftiga delarna av huvudet. Jag kände magen knyta ihop sig i en smärtsam knop och munnen bli torr när jag till slut förstod vad det var jag lyssnade på.

Någonting mjukt skrapades mot fönsterrutan.

Jag snodde runt i sängen, hävde upp mig på armarna och stirrade mot fönstret. Gardinerna hängde orörda och skymde fönsterrutan, men ljudet hördes tydligt. Kort, hastigt, drogs någonting utmed rutan, om och om och om igen. Det lät som om någon försökte ta sig in… genom de stängda fönsterglasen. Någon som inte hade naglar, utan bara mjukt kött på fingertopparna. I min rusande hjärna dök plötsligt bilden av min fasters katt, som fått klorna utdragna så hon inte skulle kunnat förstöra fasters dyra mattor, upp. Det lät som om en sådan katt försökte gräva en grop i fönstret. Men ljudet kom från mitt i fönstret.

Den som grävde var minst lika lång som jag.

Min puls kändes i tinningarna. Jag låg fortfarande halvt upprätt i sängen, stödd på raka armar och med händerna i madrassen. Jag behövde göra något. Jag behövde få hjälp från någon. Tankarna var snabba och korta. Inbrott. Polisen. Med blicken fäst vid fönstret sänkte jag mig långsamt ner vid sidan av sängen och famlade runt med handen. Krafsandet från fönsterrutan ökade i intensitet, verkade bli mer och mer desperat, och en svettdroppe trängde ut ur min panna. Till slut hittade jag min telefon, och drog upp den. I samma ögonblick som den inpluggade laddningssladden spändes åt och telefonen gled ur min svettiga hand hördes ett svagt knakande från fönstret, som om det höll på att ge vika för de allt mer ivrigt krafsande osynliga fingrarna där ute, och jag höll på att skrika. Telefonen landade i golvet med en duns och jag kastade ner handen, hittade den och drog ur laddningssladden.

Jag höll upp telefonen i handen och skulle låsa upp den, när ljudet från fönstret tystnade. Från en sekund till en annan blev det dödstyst i lägenheten. Efter några ögonblick registrerade jag fläktens dova surrande som det enda som hördes, ett ljud hjärnan hade sorterat bort fram tills dess. Ytterligare en sekund senare insåg jag att jag inte hade andats sedan jag vaknade och drog ett djupt, darrande andetag. Med telefonen fortfarande i handen satt jag blickstilla och lyssnade. Ingenting.

Det var först när mina hjärtslag lugnat sig något som min spända kropp slappnade av, och handen som höll telefonen föll ner i de trassliga lakanen. Exakt samtidigt återkom ljudet. Som om fingrarna som krafsat på fönsterrutan bara hållts orörliga mot glaset och nu på given signal började dras upp och ner, och till höger och vänster återupptogs krafsandet, om och om och om igen. Jag kved till och lyfte telefonen, bara för att ännu en gång höra ljuden tystna och försvinna. Tystnaden fyllde lägenheten. Jag stirrade mot fönstret, och så mot telefonen. I det virrvarr av tankar som bildade ett ogenomträngligt moln i mitt huvud sköts plötsligt en kula. Jag tittade på telefonen, och det lilla, mörka hålet ovanför skärmen, till vänster om högtalaren, stirrade tillbaka. Samma sorts svarta öga som jag tejpat över på datorn. Selfiekameran.

Insikten spreds kallt genom mitt blodomlopp, och jag tittade upp mot matbordet. Där stod min dator som vanligt. Men under tejpbiten över webbkameran ovanför datorns skärm lyste en liten grön lampa. Den lampa som markerade att webbkameran var aktiverad.

Den där programmeraren på jobbet gör säkert rätt. Han har antagligen goda skäl att göra som han gör. Hackare kan nog ta sig in och kapa webbkameran, och se en när man sitter där framför datorn. Men den där natten fick mig att fatta ett för mig sällsynt självständigt beslut, att göra motsatsen till vad en smartare person i min omgivning gjort. Den natten tog jag bort tejpbiten över min webbkamera, och tänker aldrig mer täcka över den. Det är inte lätt att jobba framför datorn numera, att styra bort blicken från den tomt stirrande linsen, att tänka bort vad det betyder att den hägrar där, men jag har inga val.

Någonting där ute vill titta på mig, till varje pris. Och om det, vad det nu är, nöjer sig med att se mig genom webbkameran så får det bli så.

Signaturmelodi

Det var “Webbkameran”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av mig. Och med den historien loggar vi ut för denna vecka.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Tack för att ni har lyssnat.