Avsnitt 51: En fiskares berättelser

Ända sedan barnsben har jag hört historier som ingen har kunnat förklara. På den tiden var den bästa informationscentralen mormor och morfars stora köksbord. När det kaffesugna folket kom på besök, passade vi unga på att embarkera golvet under kaffebordet. Då fick vi höra historier så vi baxnade.

För min egen del har jag upplevt några fullständigt absurda händelser, där förståndet till slut fick ge vika för både skräck och förvåning. Lokaliteterna har alltid varit fjälltrakter och skeendena alltid plötsligt uppkomna.

Mitt första möte med den så kallade övernaturligheten skedde tillsammans med min gode vän Thord Stattin, bördig från Valsjöbyn i västra Jämtland. Vi har fiskat ihop ända sedan mitt på sextiotalet, framför allt på tjärnsystemen norr om byn och upp på fjällen mot Vinklumpen, Sandknölarna och Länsmansfjället.

Vi hade för vana att, varje sommar göra några så kallade ”tjennsvängar”, det vill säga en tänkt vandringsrutt kring ett antal av den myriad av små sjöar som fanns i landskapet. Strategiskt riktigt var därför att åka bil upp till samernas slakteri vid foten av fjället Vinklumpen. Där tog vägen slut varefter vandringarna tog vid.

Efter att vi hade vandrat i några timmar och kommit ner på en slakmota till en kraftsugande surmyr, kände jag obehagligheten den första gången. Till saken hörde att när den underliga förnimmelsen plötsligt angrep mig, dundrade en enorm älgtjur över myrstråket. Det svarta myrvattnet sprutade kring benen på den högreste, inte helt olikt ett skenande lokomotiv.

Någon stund därefter gjorde vi halt för att vila och käka en macka. Jag berättade för min kompis hur konstigt det kändes i kroppen, hur underligt kall jag var om ryggen, samma känsla som när man anar att någon stirrar på en. Precis i den sekunden slog bomben ner. Thord hade nämligen känt detsamma.

Jag minns fortfarande hur det konstiga förändrade stämningen mellan oss. Vi gick och slet, men sa inget till varandra på timmar. Vi kände oss helt enkelt både påpassade och förföljda.

Kvällens fiske kring en av tjärnarna gav oss mat för aftonen. Kaffet sveptes i alla hast, innan vi drog oss undan i sovsäckarna.

Eftersom dagen var sällsynt varm, på gränsen till het, satte vi bara upp yttertältet. Trots obehagliga känslor i kroppen somnade jag på stört.

När jag vaknade påföljande morgon hade Thord redan ålat sig ur slummerstruten och satt djupt hukad vid stranden och kokade det efterlängtade morgonkaffet. När han såg mig bad han mig skyndsamt komma ut. Något intressant hade tydligen hänt.

– Kolla här ska du få se, sade han upphetsat och pekade mot något diffust i leran ner mot tjärnen. Där syntes mycket små fotspår efter en människa, så färska att grässtråna som hen hade klivit på sakta reste sig. Jag minns att jag blev alldeles kall om ryggen och mådde faktiskt lite illa. Efter en snabbslurk och en macka drog vi skyndsamt vidare. Om en av oss hade sett ett spöke må väl vara hänt, men när två såg samma sak kändes det som att undergången var nära.

Efter fyra dagars mer eller mindre stressiga vandringar kring tjärnarna kom vi fram till en bättre å i landskapet. Vattnet var förhållandevis lågt vilket i sin tur gjorde att fisket fallerade. I en av krökarna, med en lerig strand på ena sidan, hade den osynliga anden gått. Hen låg före oss på hela resan, något som kändes otroligt obehagligt.
Vi förväntade oss ett skrämmande bakhåll. Känslan fanns att vi hade med ett barn att göra, vilket i och för sig var helt omöjligt med tanke på strapatserna.
Nu blev det bråttom från trakten, dagen gick och om aftonen kom vi fram till ruttens sista tjärn, den mångomtalade och efterlängtade ”Bananen”. Det var en krokig liten sjö med ett fint bestånd av schyssta fjällöringar. Tältet kom upp, stormköket riggades, varefter det sista potatismoset serverades med nystekta fiskar. Precis då hände något med känslorna.

– Nu släppte det konstiga i min kropp, sa Thord fundersamt och stirrade storögt på mig. Även jag kände direkt att en stor tyngd föll från hjärtat. Den natten blev en skön avslutning på en annars sällsynt läbbig fjälltripp.

Dagen efter vankades en kortare promenad på några kilometer ner till bilen. Thord kom iväg någon kvart före mig, vilket i sin tur gjorde att han var framme en stund innan jag anlände.

Vid slakteriet fanns en liten bäck där vi hade en varsin ”tvättsten”. Bakom dessa brukade vi alltid gömma en varsin öl, ett alltid läskande lockbete när vi trötta var på väg hemåt.

Där satt kompisen på sin sten, spritt spångande naken, med tvålen i ena handen och ölen i den andra. När jag skulle inta mitt tvättställe kom en etikett efter en ölflaska flytandes? Hur jag än letade hittade jag aldrig själva flaskan.

I samma veva kände jag återigen skräcken kring ryggraden, kikade på Thord som sakta torkade sig med handduken. Det var plötsligt något som inte stämde?
Runt min sten såg vi massor av sällsynt små fortspår, av skosulor utan räfflor. Snabbt som ögat stuvade vi ner packningarna i bilen och styrde halvnakna ner till tryggheten i byn.

Den här händelsen som upplevdes i början på åttiotalet, har vi analyserat in absurdum. Vi var två om det, om det nu skulle vara någon ursäkt. Nu när jag skriver slutorden på den här berättelsen känner jag återigen den iskalla handen som läggs på min rygg. Jag ryser och känner mig plötsligt spyfärdig!

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och nyss hörde vi en berättelse av fiskeförfattaren och föreläsaren Gunnar Westrin. Gunnar skrev om denna upplevelse i ett nummer av tidskriften “Allt om flugfiske” för ett par år sedan, och en lyssnare kom ihåg den texten och bad oss att kolla upp den efter att hen lyssnat på vårt avsnitt om skräcken i Haukimaa. Och se, den historien passade ju utmärkt in i ett avsnitt vi redan planerade – ett avsnitt där vi berättar fiskehistorier.

I dagens avsnitt kommer vi höra en lång berättelse om en fiskebåt i Alaska, ursprungligen publicerad på Reddits underforum för spökhistorier. Det kommer bli mörka nätter ute på det vidsträckta Stilla havet, märkliga skepnader i horisonten och spökskepp som tycks ha egna viljor. Men först vill jag ta tillfället i akt att prata lite om podden, det år som gått, och det år som nu står framför oss.

Creepypodden gör i och med dagens avsnitt sitt 51:a avsnitt. Vi har levererat hundratals berättelser, lyssnarhistorier och spökhistorier från internet, och till och med en och annan berättelse från kända författare. Vi har gjort många timmar skräck, och jag kan själv säga att jag är ganska stolt över alla avsnitt som nu finns att lyssna på. Vill man vara mörkrädd en vecka i sträck går det finfint, med hjälp av podden. Och ni är många som vill vara mörkrädda. Vi har, enligt en undersökning som gjorts av TNS Sifo, 98 000 lyssnare i månaden. Det är en otrolig mängd lyssnare, mycket fler än jag kunde tro när vi drog igång i juli 2015. Jag vill tacka var och en av er för att ni lyssnat och lyssnar – alla ni som lyssnar hemma och är nöjda med det, alla ni som tar ett steg till och skickar in era egna berättelser och tips till oss, och inte minst alla ni som då och då dyker upp framför mig och säger att ni lyssnar på podden. Jag vill tacka dig, PR-kvinnan som lyssnar på podden med hela familjen, och dig, den tonårige gymnasieeleven som berättar att du lyssnar efter någon av mina föreläsningar, och dig, snubben i min ålder som en sen lördagkväll på väg hem från krogen visar upp sin mobiltelefon och Creepypodden i poddspelaren. Ni gör detta arbete till ett rent nöje, och någonting jag aldrig vill sluta med.

Tur då att vi inte behöver sluta. Detta avsnitt må vara säsongsavslutningen för året, undantaget möjligen något litet specialavsnitt, men jag har det stora nöjet att berätta att 2017 kommer innebära ytterligare minst 24 avsnitt av podden. Vi kommer komma ut två gånger i månaden hela året. Det är inte fyra gånger i månaden, men det är två, och vi kommer fortsätta komma ut. Jag hoppas ni tycker det är lika kul som jag.

Nu – dagens avsnitt. “Berättelser från en fiskare i Alaska”, hette en berättelse som i februari 2016 dök upp på Reddits underforum för spökhistorier, Nosleep. Det var den första historien i en serie om fem, och de handlar alla om de märkliga saker som kan hända ute på det mörka vattnet utanför Alaskas sydöstra kust. Historierna är skrivna av Redditanvändaren Fat_Jackson, och jag hoppas ni ska gilla dem.

Del 1:

Jag har velat berätta om mina upplevelser ganska länge, men har hittills inte riktigt haft modet att ens fundera på dem. Jag är idag 29 år gammal, men det jag tänkte berätta om hände när jag var 19 och jobbade på en kommersiell trålare i sydöstra Alaska. Jag såg en del obegripliga saker när vi var ute på sjön och trålade, och jag tänkte börja med en av de händelser som än i dag förföljer mig.

Fiskebåten jag jobbade på var 60 fot lång, det vill säga cirka 18-20 meter, och en av de sista båtarna i trakten som byggts helt i trä. Nyare trålare är oftast byggda i fiberglas eller aluminium. Kaptenen hette Buck, var snart 60 år gammal, och hade lika mycket saltvatten i blodådrorna som i den tjocka mustaschen. Allt som allt hade han tre anställda, jag och två andra killar, och vi var alla mer eller mindre landkrabbor. Sommaren innan jag tog anställning hos Buck hade varit dålig för honom, och hans erfarna före detta anställda hade i princip gjort myteri och sagt upp sig. Istället hade han fått anställa oss.

Vi som arbetade för Buck var jag själv, som kallades Jackson, en kille som hette Henry och en tredje ung kille vid namn Alex. Buck fiskade med ringnot, eller snörpvad som det också kallas. Det går ut på att en liten mindre jolle, kanske fyra meter lång, åker iväg i en cirkelform från fiskebåten samtidigt som den släpper ut ett nät. Tillsammans drar sedan fiskebåten och jollen, som har en jättestark motor, nätet och fångar in fångsten.

Eftersom Buck trodde jag var den minst korkade av hans nyanställda så satte han mig på arbetsuppgiften att köra den lilla jollen. Och eftersom jag ändå var ännu dummare än han trodde så accepterade jag gladeligen arbetsuppgiften och kände mig stolt över att ha blivit utvald. Henry och Alex fick jobbet att arbeta på däck och packa nätet, allt eftersom det drogs in.

Buck gav mig en kommunikationsradio som vi kunde prata i, om jag fick problem eller om han såg en plats där det fanns mer fisk att fånga. Vi tränade lite på upplägget ute i öppet vatten utanför Petersburg, en liten by vid Alaskas södra kuststräcka som löper utmed Kanada. Jag fick ett hum om hur det gick till och gjorde helt okej ifrån mig, åtminstone för att vara en som knappt kört en båt själv i hela mitt liv. Att tråla med ringnot går ut på att jag åker runt i en cirkel med den lilla båten i cirka 20 minuter, släpper ut nätet efter mig, och sedan kör upp bredvid fiskebåten och ger dem alla rep som går till nätet. Sedan gör jag an till fiskebåten och bogserar den medan de halar in nätet.

Frånsett ett par klantigheter från mig och de två andra nyanställda besättningsmännen gick allt bra under träningsomgångarna, och framåt slutet hörde Buck av sig via kommunikationsradion. “Hallå där, Jackson”, sade han med ett bekymrat tonläge. “Ja, Buck?”, svarade jag. “Om du ser någon vid stranden som vinkar, vinka inte tillbaka”. Han sade det med en gravallvarlig röst. Buck var en ganska avslappnad och lättsam kille, men när det kom till hans fiske tramsade han inte. Det var helt olikt honom att försöka skämta såhär, under pågående arbete, och det förvirrade mig. Men jag skrattade osäkert och lovade honom att inte vinka tillbaka till någon, och sedan glömde jag snart bort hela samtalet.

Under de första arbetsveckorna utanför Petersburg fiskade vi tvådagarsöppningar, vilket är ordet för när havs- och vattenmyndigheten ger yrkesfiskare tillstånd att fiska. Vi arbetade i tvådagarspass. Det var först efter tre veckor, under den andra dagen av ett sådant pass, som jag såg honom. Fisken rör sig generellt ganska nära land, så i slutet av en omgång fiske med ringnot brukar jag ligga rätt nära klipporna för att få in så mycket som möjligt. Det är inte jättespännande att sitta i den där jollen och dra i nätet, så jag fann ofta mig själv förstrött tittande och funderande på annat. Den där gången satt jag och följde klippstranden med blicken, när jag plötsligt vad som såg ut som en naken man som kom gående.

Kom ihåg att vi befann oss mitt ute i ingenstans, och att det sista i världen jag förväntade mig se var en figur ute på promenad, och ännu mindre en naken figur ute på promenad. Han stannade upp kanske 200 meter bort, uppe på klipporna, och började vinka till mig. Som fiskare börjar man lära sig uppskatta konstiga människor,o och jag är ju själv något av en nudist, så jag vinkade glatt tillbaka. På en gång brusade radion till. “Jackson, vad gör du?”, hojtade Buck. Jag kom ihåg vad han hade sagt förut, men kunde inte riktigt ta situationen på allvar. “Det är en naken kille här borta, jag var tvungen att vinka till honom”, sade jag glatt. “Åh jävlar. Går han närmare dig nu?”, svarade Buck och lät nu riktigt orolig. Jag tittade tillbaka mot klippstranden och såg att figuren mycket riktigt långsamt gick närmare vattnet. Han tog onaturligt stora steg, och slängde med armarna på ett sätt som fick de att verka bestå av gele. “Ja, det gör han”, sade jag i radion och Buck svarade på en gång. “Du är en jävla åsna, Jackson. Vi avslutar fiskeomgången på en gång, kom hit igen så drar vi.” Jag förstod ingenting men bekräftade att jag hade hört ordern och började hala in nätet igen.

Medan jag arbetade på kom den nakne mannen borta på klipporna allt närmre, och jag kunde få en tydligare bild av hur han såg ut. Han var ovanligt blek, och på håll såg hans ögon och mun märkligt svarta ut. Medan jag gjorde i ordning båten för att dra iväg stannade han upp och vinkade igen. Jag tittade på honom. Bucks överreaktion och oförklarliga hårdhet hade gjort mig lite sur, för jag kunde inte förstå vad risken med att vinka till någon kunde vara, så på ren trots vinkade jag tillbaka till nudisten igen. I samma ögonblick som jag började vinka stelnade figuren. Mörkret som var hans mun förvreds till ett leende, och med en iskall blixt genom min ryggrad insåg jag att det inte var någon mun, och att han inte hade några ögon. Där fanns bara tre svarta hål i hans huvud.

Om jag bara hade vetat vad det innebar att vinka en andra gång till mannen med svarta hål i ansiktet.

Del 2:

På väg tillbaka till fiskebåten vände jag mig gång på gång om för att se vad som hade hänt med mannen. Varje gång stod han kvar och vinkade. Ju längre bort jag kom, desto mindre såg jag av honom, men jag visste för mig själv att han log. När jag till slut nådde fiskebåten höll de andra på att dra in nätet, så jag angjorde till bogserrepet och såg till att båten var stabil tills de hann blev klara. När jag en sista gång vände mig om och tittade mot klipporna hade mannen försvunnit.

Jag frågade ut Alex och Henry om de hade sett det som hänt, men de sade sig ha varit inne i kabinen och inte märkt någonting. Istället gick jag upp till styrhytten för att fråga Buck om vad han visste om mannen med svarta hål i ansiktet. Han stod vid rodret, en klassisk stor träratt med peggar och allt. Eftersom Bucks autopilotsystem hade gått sönder fick vi styra båten med den, som fiskare gjort i hundratals år. Jag minns inte exakt hur vår konversation förlöpte, men Buck sade att han själv aldrig hade sett mannen på stranden. Han hade bara, under sin 40 år långa karriär på havet, hört historier från andra kaptener och visste att man inte skulle vinka tillbaka till honom. Han hade hört talas om folk som vinkat tillbaka en gång, men aldrig någon som varit så dum att den vinkade en andra gång. De som hade vinkat en gång till mannen med svarta hål i ansiktet sade att han aldrig kom närmare än runt 20 meter. Ingen visste vad som hände sedan.

Buck sade att han inte ville försätta mig i fara, och att fisket ändå började ta slut i trakten. Därför skulle vi åka vidare – norråt, upp mot Juneau, där det var lugnare vatten och bättre fiske. Det tat drygt två dagar att ta sig från Petersburg till Juneau med den fiskebåtens hastighet, om jag minns rätt.

Jag älskar att segla i sydöstra Alaska. Åker man inomskärs är man skyddad från Stilla havets stormar av öarna, och vattnet är lugnt och fint. Till och med när det stormar är man förskonad från de värsta vågarna. Då vi satte ut norrut var det lugnt väder, och vi turades om i pass om att styra båten. Under dagen var passen två timmar långa, och under natten fyra timmar så alla skulle få en god natts sömn. Det värsta skiftet man kan få på en båt är hundvakten, mellan klockan tolv på natten och fyra på morgonen. Då står man helt ensam i komplett mörker i fyra timmar och stirrar på radarn. Vi gjorde vårt bästa för att fördela tiden så det skulle bli rättvist för den som fick hundvakten, och den andra natten var det min tur.

Jag somnade över en bok vid nio på kvällen, och väcktes sedan av Alex som hade haft skiftet mellan åtta och tolv på natten. Jag klättrade vimmelkantigt upp ur min koj och tog mig fram genom den trånga korridoren till stegen som ledde upp till styrhytten. Alex önskade mig en trevlig natt och drog sig sedan tillbaka, och lämnade mig ensam i styrhytten, med bara en liten röd lampa som ljuskälla. Lampan är röd för att man då bättre ser ut genom fönstren när det är mörkt, men utanför såg jag ändå ingenting annat än kolmörker. På båten fanns också en strålkastare som lyste upp fördäcket, men den var meningslös när det kom till att se var eller hur vi faktiskt åkte. Månen var skymd av moln och dis, och det enda som hördes var motorns monotona surr och små vågor som bröts mot fartygets sida.

Jag körde i blindo, enbart med hjälp av radarn och ekolodet. Att framföra en båt på det sättet är nästan som att spela datorspel: du har en skärm där det står hur djupt det är, så du undviker undervattensstenar och grund, och en annan skärm som visar närliggande landmassor. Men utanför fönstret ser du ingenting, och rätt som det är inser du att du är ensam i ett litet rum upplyst av en röd lampa, mitt ute i Alaskas gigantiska vatten.

När jag tog över rodret hade Alex lämnat strålkastaren över fördäcket påslagen, antagligen som någon sorts nattlampa eftersom den inte gjorde ett skvatt för själva navigationen. Jag lät den vara på i någon timme medan jag körde. Under en särskild sträcka öppnar farleden upp sig och blir bredare, och då tog jag tillfället att lämna rodret några minuter och gå runt lite i styrhytten för att sträcka på benen. Jag ställde mig en stund på babordssidan av båten, vid skottet, och tittade ut genom fönstret, och då upptäckte jag några märkliga glittrande, gröna strimmor i vattnet.

Jag stirrade på dem några minuter för att försäkra mig om att det inte var jag som blivit galen, men de försvann inte och visade sig guppa i vattenytan även på styrbords sida. Strålkastaren som lyste upp fördäcket gjorde dem svårare att se, så jag gick tillbaka till kontrollpanelen, släckte den och kontrollerade radarn för att se att vi fortfarande hade ordentliga marginaler till land. Väl tillbaka vid fönstret såg jag strimmorna mycke tydligare. De tycktes följa med i båtens hastighet, där de låg och guppade och vred sig, nästan som en oljeläcka i vattenytan. Först hade jag varit lite oroad, men nu var jag bara imponerad och hänförd. Det var så häftigt och så vackert! Jag hade ingen aning om vad det var jag tittade på, men visste att det fanns många fenomen till havs som jag inte kände till, så jag behandlade det bara som ett fantastiskt väderfenomen som jag hade turen att bevittna.

Efter att ha gått från sida till sida av båten och tittat på strimmorna i säkert 20 minuter började farleden smalna av, och jag behövde ställa mig vid rodret igen. Jag funderade på att slå på strålkastaren men insåg att det inte behövdes, och ville dessutom inte missa remsorna om jag skulle se dem igen. Upplyst av den röda lampan och radarns gröna sken styrde jag vidare i natten i en kvart eller så, tills jag fastnade med blicken vid en oregelbundenhet i mörkret framme i båtens för.

Den var inte tydlig eller lätt att se, utan snarast en sådan där form man inte är säker på om man verkligen ser eller om det bara är en inbillning. Kanske 20 minuter gick medan jag alternerade mellan att titta dit och titta bort, men varje gång var formen kvar i mörkret. Det var tre svarta punkter, placerade i en triangelform med två upptill och en nedtill, ganska stora och framför allt mörkare än dess omgivning. Flera gånger försökte jag avfärda det, bara för att ändå låta min blick dras till dem igen. Men det var ändå bara det andra märkliga naturfenomenet jag sett den natten, och viktigast av allt var att inte gå på grund. Så jag höll mig till min uppgift, och styrde båten vidare.

Någon halvtimme gick, och plötsligt förändrades formen. Den nedre mörka fläcken expanderade och blev en liten kvartscirkel, ungefär. Det slog mig att det såg ut som att jag tittade på en klassisk smiley, bara att den, istället för att vara gul mot vit bakgrund, var kolsvart mot en något mindre kolsvart bakgrund. Klockan var två på natten, såg jag på kontrollpanelens display. Jag tittade mot de svarta formerna i mörkret och tänkte för mig själv att det inte var någonting särskilt, att jag inte behövde tända strålkastaren. Att det bara var att strunta i det. Ändå vandrade min hand sakta, nästan av sig själv, upp mot lampknappen. Med en mjuk rörelse tände jag strålkastaren.

Mannen med svarta hål i ansiktet stod där på fördäcket, och han hade ena handen höjd i en vinkning. Han var inte mer än ett par tre meter bort, och två meter nedanför den lite upphöjda styrhytten. Min hjärna upphörde att fungera. Det enda jag kunde tänka på var hur länge han stått där. Kanske över en timme. Hela tiden vinkande till mig i mörkret.

Jag kunde inte röra mig, och knappt ens andas. Han stod så nära att jag såg exakt hur han såg ut, och att hans mun och ögon var som svarta hål i rymden. De tycktes suga in och strypa strålkastarens ljus. Han var minst en och nittio lång, med slät, blek hy som på en vit delfin, och hans armar tycktes sakna leder. Han verkade kunna böja dem var han ville. Men mest skrämmande var kanske hans nu extremt utspända mage. När jag såg honom på klipporna var han mycket smal, men nu var hans mage rund och gigantisk, som om han ätit någonting som var minst hälften så stort som honom själv.

Jag måste ha stirrat på honom i 15 minuter, förfrusen av skräck. Jag kunde varken röra mig eller göra ett ljud. Det kändes som om jag var fast i en mardröm där man försöker ropa på hjälp, men ingenting hörs. Det enda jag kunde röra vid var min vänstra hand, och jag kände en urstark lust att vinka tillbaka till honom. “Kanske försvinner han om jag vinkar igen”, tänkte jag medan min hand långsamt och skakande rörde sig uppåt. Men så slog någonting till i hjärnan – jag lät inte mig själv genomföra vinkningen. Istället drog jag ner handen till motorns gasreglage. Jag drog ned spaken, båtens motor tystnade och vi började skvalpa stilla i vågorna.

Omedelbart hörde jag hur det började väsnas på nedre däck. Buck sov lätt och hade efter så många år på sjön börjat reagera omedelbart på ljudförändringar i motorn, och om man körde för hårt eller för sakta kunde han ibland komma upp och leverera en uppläxning. Körde vi för snabbt riskerade vi få slut på diesel, och körde vi för långsamt var vi sårbara för vädret, och så vidare. Jag hörde honom hoppa ur sin koj, och komma klättrande upp för stegen till styrhytten. Samtidigt rörde sig mannen med svarta hål i ansiktet mjukt och snabbt, som en spindel, till sidan av styrhytten och utom sikte.

“Vad är det för problem?”, frågade Buck nyvaket så snart han tittade upp från stegen. Jag kunde knappt svara, utan fick bara fram lite märkliga ljud. För att komma upp till styrhytten finns det två vägar: dels stegen från kabinen, dels genom en dörr i skottet som man kom åt genom en brant trappa från däcket.

Jag visste att mannen med svarta hål i ansiktet var kvar på båten, men hade lämnat fördäcket. Jag vände mig om och tittade ut genom ventilen i dörren, och trots att strålkastaren inte räckte dit syntes de tre svarta fläckarna i mörkret tydligt. De kom närmare, uppför trappan, och stod till slut utanför dörren, med huvudet helt nära ventilen och ansiktet vänt omedelbart mot mig. Han var inte mer än en meter bort.

Buck märkte att jag betedde mig konstigt, och frågade igen vad i helvete det var som var fel. Allt jag kunde göra var att peka mot dörren, och muttra: “han står där, Buck”. Buck vände sig om och tittade ut, och blev helt stilla. Vi stod tillsammans och tittade i tystnad några sekunder, tills Buck viskade “jag ser honom”. Jag frågade vad vi skulle ta oss till, och Buck svarade med darrande röst att vi skulle hoppas att han försvann. Natten började gå över i tidig gryning, och vi såg nu båda hur silhuetten av ett huvud och ett par axlar avtecknade sig mot ventilen. Vid sidan av kroppen höll mannen med svarta hål i ansiktet upp sin ena hand och vinkade långsamt.

En kraftig smäll som fick båten att gunga till ryckte Buck och mig ur paralysen. Buck tittade omedelbart ner på ekolodet, för att se om vi gått på grund, men jag höll kvar blicken på mannen utanför ventilen. I ett enda steg satte han upp ena benet på relingen, och gled tyst och smidigt ner i vattnet med ett plaskande som jag kände mig djupt lättad att höra.

Buck hojtade till. Vi hade inte gått på en sten eller grund eller någonting liknande, men när vi satte på däckbelysningen såg vi att en annan båt åkt in i vår sida. Det såg ut som en annan fiskebåt, halvt kapsejsad, som lutade mot oss. Den såg ut att kunna sjunka när som helst.

Det tog någon sekund att förstå vad det var som hade hänt, och ställa om från fasa för figuren på däck till krishantering av den pågående situationen. Buck bad mig se efter på den andra båtens akter vad den hette, så han kunde anropa den över radion. Jag sprang ut på fördäck och tittade ut i mörkret, och ropade in till styrhytten. “Buck! Den heter The Derelict!”

Del 3:

Kort efter att ha kolliderat med båten hände flera saker som naturligtvis borde ha fått oss att reagera, men som vi var för stressade för att tänka på. Till exempel hade den kört in i oss på ett sätt som pekade på att den hade börjat få slagsida medan den körde förbi oss framifrån. Det gjorde mig förvirrad, för även om jag hade haft fullt upp med att vara livrädd för mannen med svarta hål i ansiktet borde jag ha märkt om en annan båt var på väg. Båtens akter var sliten och repig, och jag fick kisa och böja mig fram för att urskilja dess namn. Efter att jag ropat vad båten hette till Buck blev han tyst. Han hade höjt kommunikationsradions mikrofon till munnen, men tvekade nu och satte till slut ned mikrofonen igen utan att prata i den. Istället kom han ut på däck och tittade allvarligt på mig. “Jackson, vi måste få iväg den där från oss innan den sänker oss båda.” Han hade en blick som jag kände igen: den som dök upp under ordentliga kriser. Nu gällde det liv eller död.

Från under däck hörde jag Alex och Henry skramla omkring och ta sig upp till däck, uppenbarligen väckta av stöten. Buck stack ned för att ge dem order, och jag blev kvar på däck och bara tittade på den märkliga scenen framför mig. The Derelict var, precis som oss, en gammal träbåt om än något kortare och med mindre överbyggnad. Den såg ut att vara i fruktansvärt skick, med ruttnande däck och möglande nät. Upphissad hängde dess lilla jolle, nästan helt genomrostad. Jag fattade inte hur båten kunnat flyta så länge att den ens hunnit fram till oss, än mindre hur den skulle kunna användas till något fiske.

Det enda ljuset från The Derelict var det röda skenet från styrhytten, men det flimrade och blinkade. Inne i kabinerna var det mörkt, vilket var underligt eftersom dess besättning måste ha vaknat och borde vara i full beredskap.

Buck dök upp från kabinen med Henry och Alex i släptåg. Han ställde på däck och övervägde situationen i några ögonblick, och sedan ropade han på mig och gav oss uppgifter. The Derelicts kran hade svingats ut så långt den kunde över båtens styrbordssida. När en båt inte har någon ballast eller last förlorar den i stabilitet, vilket vanligtvis kan hanteras genom att centrera och fälla ner dess kran. Med sin kran helt uppfälld och fritt roterande kunde The Derelict bara vara en krängning eller våg från att kantra. Dessutom hade rep och kablar från dess kran trasslat in sig i vår egen kran, så vi var först tvungna att skära oss fria om vi skulle ta oss loss. På något sätt behövde vi sedan vinkla bort The Derelicts kran.

Bara Buck och Alex visste hur man hanterade kranar. Buck började dela ut order.

“Vi måste så snabbt som möjligt lösgöra oss från det där. Jackson, du skär av alla rep och tampar som fastnat mellan oss. Henry, ställ dig vid rodret och se till att vi undviker grund och undervattensstenar. Om någonting fastnar i propellern, kasta ankar så fort du kan.”

Buck vände sig till Alex.

“Du måste gå över till den andra båten och hantera kranen”, sade han och tillade snabbt: “Jag hade gjort det, men jag är för gammal och har som ni vet mitt ben att tänka på.” Han verkade skämmas över att inte göra smutsjobbet själv. Sedan spände han ögonen i Alex:

“Vad du än gör, titta inte in genom ventilerna.”
Det fanns ingen tid för frågor. Vi nickade och skred till verket. Buck ställde sig vid vår båts kran, redo att parera den andra kranen. Jag tog fram min fickkniv och började skära av allt som fallit över från andra sidan. Alex hoppade utan tvekan över relingen, och landade på däcket på The Derelict, som nu hade en slagsida på kanske 60 grader.

Jag började mitt arbete vid The Derelicts akter, och jobbade mig snabbt bakåt mot vår egen akter. Överraskande mycket tampar hade fallit över till oss, och vi hade varit ordentligt snärjda. Jag skar av allt jag kunde, och höll samtidigt ett öga på Alex och Buck. Alex stod nu uppe vid kontrollpanelen för The Derelicts kran. Han verkade försöka förstå hur han skulle få igång den, särskilt med tanke på att båten var så nedgången, och såg uppenbart lättad ut när motorn hostade igång och började spinna.

Samtidigt blåste det upp. Vädret började vända sig mot oss, och vågorna hade kommit igång lite. Som jag var inne på tidigare är sydöstra Alaska ganska lugnt, men även de minsta vågorna kunde förvandla en sådan här situation till kaos. Att döma av vindstyrkan hade vi nu snart två-tre meter höga vågor att anpassa oss till, och det gjorde naturligtvis inte uppgiften lättare.

Buck och Alex hade fullt upp med att, på var sitt håll, befria kranarnas vajrar och kablar från varandra. Jag stod i aktern, ungefär i höjd med Alex, och skar av bojar och rep. Till slut verkade han nå en punkt där resten av arbetet skulle kunna göras av Buck, och då ropade Buck att Alex skulle hoppa tillbaka till vår båt. The Derelict hade rätat upp sig till kanske 70 graders lutning, vilket gjorde det lättare för Alex att röra sig. Han vände om från kontrollpanelen, joggade över däck och så, precis innan han skulle ta steget över relingen, såg jag honom kasta en blick in genom en ventil på den andra båtens överbyggnad. Han vacklade till och tycktes tappa farten. Sedan rätade han på ryggen och stirrade in genom ventilen. Och blev stående. Samtidigt blåste det upp ytterligare. Vågorna närmade sig nu två meter, och kranen på vår båt tjöt när Buck manövrerade den i sina försök att lösgöra den från The Derelict. “Alex”, ropade jag, “du måste komma över nu”. Han ryckte till när han hörde mig, och vände sig långsamt mot mig. Jag såg att hans ögon var fulla av tårar och hans ansikte ihopskrynklat i vad som verkade vara en otrolig fasa.

“Jackson… Vad är det… Vad är det där, där inne?” Jag skrek desperat på honom att strunta i det, vad det än var han såg, och att komma över. Alex kunde inte röra sig, han vände sig bara tillbaka mot ventilen och stirrade med samma skräckslagna ansiktsuttryck. I samma ögonblick lyckades Buck, fullt upptagen av hans eget arbete, lösgöra kranarna från varandra. De svingades iväg från varandra, och effekten på den instabila The Derelict var omedelbar. Kranen svepte över fördäcket, en fritt hängande vajer slog till Alex i huvudet och kastade honom mot relingen. Han landade på däcket på The Derelict och förblev stilla.

Buck hävde sig fram bredvid kranen på däck. “Var är Alex?”, skrek han.

“Han hann inte över!”, svarade jag.

Buck kastade sig fram till relingen, och började vråla över till den andra båten som nu glidit iväg några meter över det oroliga vattnet. Han ropade och väsnades för att försöka väcka Alex, som låg stilla på däcket, medan jag stod och tittade på utan att förstå vad som hände.

Då öppnades dörren in till The Derelicts kabyss. Framför mina ögon sträcktes en arm ut, iklädd en urblekt gammal regnjacka, och grep tag om Alex fot. Hans slappa kropp släpades in i överbyggnaden, och samtidigt hostade The Derelicts motor igång.

Buck rusade upp till styrhytten för att byta av Henry, och vi gjorde en hastig u-sväng och tog upp jakten. The Derelict åkte vansinnigt fort, men vi kom närmare och närmare när en tjock dimma plötsligt rullade in. När vi kom ut ur den igen var The Derelict försvunnen, och vi såg inte en enda annan båt någonstans omkring oss.

Klockan var runt sex på morgonen och det hade varit den värsta natten i mitt liv. Jag travade upp för trappan till styrhytten för att prata med Buck, men när jag väl kom in hade jag varken frågor eller ord. De verkade tomma och innehållslösa. Så jag satte mig på en stol och bara tittade, tills han tog till orda.

“Jag vet inte vad den där satans varelsen var, som vinkade åt oss, Jackson”, sade han och fortsatte: “Men jag vet vilken båt det var som tog Alex.”

“Den hette ju The Derelict, kan vi inte bara rapportera det till kustvakten”, frågade jag. “Jag såg ju själv hur Alex blev indragen i kabinen!”

Buck tittade tomt på mig.

“Jackson, The Derelict sjönk för tio år sedan…”

Han blev tyst. Någon minut gick, och så fortsatte han.

“Jag kände kapten ombord, och han tyckte det var ett hysteriskt kul namn på hans båt eftersom han höll den i så fint skick. Tills han upptäckte att hans fru var otrogen mot honom med hans besättning. Som i, hela hans besättning.”

“Det hela kom fram under en natt då de var ute och arbetade, och kapten blev fullständigt galen när han fick veta det, sägs det. The Derelict försvann utan ens ett nödanrop, och kom inte tillbaka förrän sex dagar senare, och då i total oreda. Kranen var utfälld och stod och svängde för sig själv, precis som inatt. Den var till hälften kantrad, och inuti hittade man besättningens kroppar. De hade torterats och fått sina halsar uppskurna. Kaptenen var försvunnen. Man trodde han hade dränkt sig.”

Vi lade till i någon liten skithåla den morgonen, och fick äntligen lite sömn. Dagen efter anlände vi till Juneau. Jag frågade om Alex, och Buck sade att han hade varit en lösdrivare. Varken familj, vänner eller andra som skulle leta efter honom. Vi hade såklart kunnat rapportera det till polisen, men då hade vi själva blivit misstänkta. Och hur skulle vi förklara vad som hade hänt?

Tiden gick och Buck anställde en ersättande besättningsmedlem. Ingen pratade mer om Alex.

Men jag glömde honom aldrig. Tre eller fyra gånger om året kollade jag genom de polisanmälningar som gjorts kring försvunna eller upphittade män i Alexs ålder, och fem år efter att ha lämnat yrket som fiskare fick jag en träff. En kropp hade hittats flytande i havet utanför Sitka, en liten by några sjömil från Juneau. Den tillhörde en man i Alex ålder, av hans längd och vikt, och med hans hårfärg. Obduktionsrapporten sade att han hade fått halsen avskuren, men också blivit utsatt för tortyr dessförinnan. Hans tunga var avskuren, hans rygg och bröstkorg var täckt av ärr, och på hans lår fanns brännskador. Han bedömdes ha varit död i cirka två veckor när han hittades.

Jag vet inte var Alex hade befunnit sig de senaste fem åren. Men jag visste att han antagligen hade levt bra mycket längre än han nog hade önskat sig.

Del 4:

Vi var en sorglig trio när vi dagen därpå anlände till Auke Bay i Juneau. Jag var djupt skärrad efter de senaste nätternas händelser, och var alldeles för ung, oerfaren och omogen för att hantera det. Ett stenkast bort från hamnen fanns det en spritaffär. Både Henry och jag behövde en drink, men ingen av oss hade åldern inne för att få köpa alkohol. Men på något sätt lyckades jag ändå övertyga gubben i kassan att jag visst var 21 år gammal, och att jag bara glömt min legitimation på fiskebåten. Han svalde det med hull och hår och jag fick köpa fyra gigantiska öl, sådana där amerikanska flaskor som innehåller över en liter öl som till råga på allt var nästan 8% stark. Jag och Henry hade kvällen fixad.

När jag vaknade morgonen därpå var det som ett lik. Drick aldrig två sådana där flaskor, det är tillräckligt för att sänka vem som helst. Jag tittade ut genom hyttventilen i skottet och såg att världen gungade. Först trodde jag bara att jag verkligen var så bakfull, men sedan insåg jag att vi redan seglat iväg. Medan jag och Henry var upptagna med att bli aspackade hade Buck visst gått runt och snackat med folk, och till slut fått en överblick över var det fanns bra fiske i trakterna. Uppe runt Juneau var det visst tomt, men längre neråt kusten var det bättre. Vi var på väg söderut igen, mot hamnen Craig på Prince of Wales Island.

Jag imponerades av hur fokuserad Buck var. Han lyckades visst förtränga hela historien om mannen med svarta hål i ansiktet och Alex och The Derelict och istället fundera på jobb. Det fick mig att tänka på vad mer han kunde ha sett tidigare under sin karriär, som han inte heller pratade om längre.

Planen var att åka söderut, stanna till i Peterburg igen för att tanka, och i samma veva hitta en ny besättningsmedlem. Detta lät bra, för jag var ändå inte i form att sätta igång med fisket. På grund av de senaste nätterna var jag tveksam till att ta hundpasset igen, men resan ner till Peterburg blev lyckligtvis händelselös om än nervös.

Buck berättade förresten om de gröna strimmorna jag hade sett i vattenytan. Han sade att det var naturlig fosfor i vattnet som rördes upp och började glittra när tumlare simmade längs båten. Det gjorde hela naturmiraklet ännu häftigare i mitt huvud.

Några dagar senare anlände vi i Petersburg. Jag hjälpte Buck att förtöja båten, och efter att ha genomfört alla rutiner som gällde då vi lägger till gav han resten av dagen ledigt. Det var sen eftermiddag, och jag och Henry hade inga andra idéer än att försöka hitta sprit igen. Nära hamnen fanns en krog som hette Kito’s Kave, en riktig håla där alla traktens grå, tärda och tysta fiskare hängde om kvällarna. Bara du hade ett illa omhändertaget skägg, smutsiga och stinkande kläder och lite pengar att göra dig av med så ställde ingen några frågor.

Vi satt där merparten av kvällen och vid elvatiden var vi fantastiskt fulla igen. Henry var visserligen ännu mer packad än jag, men ingen av oss var i form att fatta några genomtänkta beslut.

Jag har inte nämnt det så här långt, men min mamma är faktiskt född och uppvuxen i Petersburg i Alaska. Hennes mamma, min mormor, levde och dog där och begravdes i den närliggande kyrkogården. Jag hade besökt hennes grav någon gång tidigare, på en familjetripp till Petersburg under stadens årliga festival till minnet av dess norska grundare.

Kanske var det den senaste tidens konfrontationer med min egen dödlighet som fått mig att tänka mer på döden, och dess betydelse. I vilket fall hade jag plötsligt en mycket stark lust att gå och besöka mormors grav. Jag frågade Henry om han hade lust att följa med, och han sluddrade att det skulle vara en ära. Runt kvart över elva snubblade vi iväg tillsammans.

Jag vet inte hur lång promenaden var, men vi pratade om det ena och det andra tills det bara var jag som babblade på. Det slog mig efter några minuter att Henry var väldigt tyst, och jag tittade mig över axeln för att se om han verkade må dåligt bara för att upptäcka att han inte alls var där. Jag blev förvirrad och letade lite efter honom, men han var helt borta. Nå, jag var fast besluten om att besöka mormors grav, och travade bestämt vidare.

Några minuter innan midnatt fanns jag mig till slut vid kyrkogården. Det var en ganska okomplicerad promenad, eftersom det inte finns så många vägar att följa i Petersburg överhuvudtaget. Man går uppför en lång backe, som var kämpig nog för att ta lite alkohol ur blodet på mig och när jag nådde kyrkogården var jag ganska nykter. Det var väldigt mörkt, och jag mindes inte att det hade varit så mycket gravstenar. Men nu var jag här, och nu gällde det bara att hitta mormors gravsten.

Det tog en stund men till slut stod jag över den. Jag kände mig plötsligt gråtfärdig. Tanken på att ha träffat mormor, men inte komma ihåg henne, min mammas varma och hjärtliga berättelser om henne och inte minst insikten att vi alla skulle dö, oavsett om vi ville eller inte. Jag stod där och tänkte på mormor bäst jag kunde, och efter en stund gick känslosamheten över. Det började kännas en smula läskigt att stå på kyrkogården ensam. Jag började till slut, när jag nästan var helt nykter, känna mig dum. Jag hade kunnat gå hit imorgon istället. Mormor var inte på väg någonstans.

Jag vände om och började gå därifrån, noggrann med att inte snubbla över andra gravstenar i mörkret. Så vandrade jag plötsligt in i en stank. Rutten fisk och ammoniak. Jag vet inte om man kan blanda ihop de två sakerna, men exakt så luktade det. Den var så stark att jag nästan fick en uppstötning, och jag vände mig om för att se varifrån stanken kom.

Där, bakom min rygg, bredvid mormors grav, stod han. Hans släta skinn reflekterade månljuset, och hans profil var tydlig och kunde inte vara mer än fem-sex meter bort. Han verkade stå på alla fyra över mormors grav, som om han luktade på den i jakt efter någonting. Paralysen av skräck var tillbaka. Jag visste inte om han hade sett mig innan jag såg honom, men ofrivilligt gjorde jag ett litet ljud när jag såg honom och han vände sig långsamt mot mig. De tre svarta hålen såg först arga ut. Men så förvandlades de till samma smiley som jag hade sett förut.

När han reste sig upp såg det ut som att hans långa kropp rullades ut, som en matta som stod upprätt. Han började långsamt glida mot mig, och stanken förvärrades. Jag noterade att hans mage nu såg normal ut igen, inte lika uppsvullen som förra gånger. Medan hans ben mjukt och böjligt tog sig framåt mig höjde han högra armen – och började återigen vinka.

Han stannade upp bara två-tre meter framför mig och stod där och vinkade. Stanken var överväldigande och hans skepnad skräckinjagande men framför allt var min lust att vinka tillbaka oemotståndlig. Jag ville göra det, sätta stopp för det här, vinka en tredje gång och bara få det som skulle hända då att hända. Jag reste långsamt på min högra arm, men avbröts då han utstötte ett märkligt ljud. Det var ett ljud jag kände snarare än hörde, en vibration som genomborrade ben och märg. Han spände sig och skakade, och så blev han stilla.

Leendet hade försvunnit, och istället skakade han på huvudet som någon som fått en chock. De mörka hålen såg nu förbannade, arga och förvirrade ut, som om någonting gått fel. Han vände sig om och på bara någon sekund var han tillbaka på alla fyra vid mormors grav, med benen utbredda över jorden och grävde i jorden som en galning.

Jag såg min chans att fly, och tog den. Jag vände om och rusade så fort jag kunde över kyrkogården, hittade efter några minuters språngmarsch Henry sovande vid vägkanten och var ärligt talat frestad att lämna honom där. Men mitt samvete hade inte tillåtit mig, så jag daskade honom i ansiktet några gånger tills han vaknade och fick upp honom på benen. Med Henry i släptåg tog vi oss sedan vidare till båten.

När vi kom fram slängde jag Henry i säng, och gick och väckte Buck. Jag berättade vad som hade hänt, och att vi nog borde försvinna därifrån, och han höll med. Han sade också att jag var den dummaste jävla bördan han någonsin tagit ombord, men sådant får man acceptera. En halvtimme senare, när Buck fått på sig kläderna och fått i sig lite kaffe, hade jag kastat loss och vi var på väg söderut.

Jag vet inte vad det var som hände på gravplatsen, som fick mannen med svarta hål i ansiktet att släppa mig och istället ge sig på graven. Men det verkade ha haft en ordentlig effekt på honom. När vi kom fram till Craig gick jag förbi en kiosk, och råkade se lokaltidningens förstasida. Den var prydd av en bild av kyrkogården, och en rubrik om gravskändning. Bilden visade ett två meter djupt hål, jord överallt, en krossad gravsten och en likkista som såg ut att ha sprängts. I artikeln stod det att ingen misstänkt hade hittats, och att man inte heller funnits några ben i likkistan. Nyhetstexten avslutades med att tidningen uttryckte sin medkänsla för familjen till den gamla kvinnan som legat där.

Del 5:

Det här är den femte och sista upplevelsen jag tänkte berätta om. Vi tog oss från Petersburg till Craig utan några större besvär eller problem, och resan var ärligt talat ganska trevlig. I Craig fyllde vi på lagren av mat och bensin, och hittade en ny besättningsmedlem. Han hette Rob och kunde hjälpa till med att packa nät, och allt som allt var vi färdiga att ta upp fisket nästa dag. Rob visste några bra ställen runt Noyes Island ute vid kusten, och vi åkte dit och började jobba.

Efter bara en dags fiske tvingades vi dock ge upp på grund av hårt väder. Det var inte det värsta jag varit med om, men två meter höga vågor gör det helt enkelt för jäkla jobbigt att fiska, och Henry och jag var för att vara ärlig inte tillräckligt erfarna. Vi gav oss av mot lugnare, mer skyddade vatten, i hopp om att hitta en liten gömma av fisk som vi kunde tjäna lite pengar på.

På resan in mellan öarna satt jag uppe i styrhytten med Buck, när jag plötsligt en bit bort såg fyra-fem båtar runt ett nät som såg ut att ge en hel del fångst. Jag tittade på Buck.

“Ska vi inte sticka dit? Det ser lovande ut.”

Buck skakade på huvudet. “Det hade varit härligt, men det där är en plats reserverad för de inhemska fiskarna. Bara de som bor här får fiska där.”

Jag tittade förvirrat på honom, för såvitt jag visste fanns det inga lagar som förbjöd utbölingar att fiska någonstans i Alaska. Men jag hade hört om liknande lokala traditioner, och det var väl ingen idé att göra sig ovän med de som bodde där, så jag lät det vara. Jag tittade lite på båtarna när vi körde förbi dem, och märkte att de mycket riktigt alla hade distriksbeteckningar från trakten. Alla utom en, en fiskebåt som hette Marionetten. Jag hade sett den förut och visste att de kom från en annan hamn, och dessutom såg jag på håll att det stod någonting om Seattle på aktern.

“Buck, den där Marionetten är väl inte lokal?”, frågade jag. Han ryckte på axlarna.

“Fiskar den där måste den vara det”, svarade han.

Jag gav upp funderingarna och gick ner under däck för att få lite vila. De följande tre dagarna tillbringade vi i en liten bukt vid Kelly Cove, strax utanför Craig. Den fjärde dagen lastade vi av vår fångst hos en närliggande grossist och sedan gick vi på stan. Vi hade gjort bra ifrån oss, och skulle återvända till bukten efter en dags vila och återhämtning.

När vi åkte ut satt jag återigen uppe i styrhytten med Buck, och vid sjutiden på kvällen passerade vi samma lokala fiskeställe. Det verkade mycket lugnare, men när vi kom närmare såg jag att en båt hängde kvar där. Det var sent på kvällen, men jag tänkte att de väl försökte dra ut så länge som möjligt på sitt tillståndsgivna fiskande.

Det visade sig vara Marionetten som låg där. De såg ut att vara mitt uppe i en omgång, men någonting såg inte ut att vara helt rätt. Nätet var ute, så även deras lille jolle, och besättningen stod på däck. Men varken båten eller jollen tycktes ha motorn igång. Vanligen väsnas man och det kommer ut rök och lyser lampor överallt under ett fiske, men ingenting sådant syntes. Jag pekade ut det för Buck.

“Kolla där, hörrö. Tror du de har motorproblem? Vi kanske borde se om de behöver hjälp?”

Han mumlade någonting och tittade i sin kikare.

“Ja, vi borde nog åka över, det ser ut som att de har slut på soppa. Bra där, Jackson”, sade han.

Medan jag i hemlighet kände mig stolt över mig själv satte vi kurs mot Marionetten. De kunde ju faktiskt vara i knipa, klart vi skulle hjälpa till. Buck försökte kontakta dem över radion ett par gånger, men fick inget svar. Vanligen har fiskebåtar ett säkerhetssystem med extrabatterier för att kunna hålla igång radion vad som än händer, och om även extrabatterierna skulle ha dött måste de ha varit ute ett par dagar.

Mörkret hann falla nästan helt innan vi nådde fram. Bara en liten strimma mörkgul sol lyste upp havet. Jag gick ner på däck och gjorde oss redo att lägga till vid Marionetten, och hojtade på Henry och Rob så de skulle komma och hjälpa till.

När det var kanske 100 meter kvar till fiskebåten märkte jag att alla i besättningen på Marionetten stod med ryggen mot oss, vända mot överbyggnaden av deras egen båt. De var antingen klädda i gula eller gröna regnkläder, inklusive sådana där löjliga sydvästar. Det var lite märkligt, tänkte jag, att deras kläder inte matchade. Alla tre på däck, och mannen i jollen, hade märkliga kombinationer av färger på sig i stil med gula byxor, gröna jackor och gröna sydvästar. Visst, fiskearbetet är ingen modevisning, men vanligen hade man sina egna kläder och delade inte på dem.

Med 50 meter kvar till Marionetten tycktes männen märka oss. De vände sig om mot oss samtidigt, nästan som på kommande, till och med killen i jollen. Jag såg inte deras ansikten, för de hade alla sina sydvästar nerdragna långt i pannan. Jag förstod inte ens hur de kunde se oss.

När de sett oss började de dansa. De gick runt i ring på däck, och viftade med armarna och benen som om de var nickedockor. Mannen i jollen snurrade runt för sig själv, med armarna hängande och slängande vid sidorna. Det tog några sekunder för mig att inse att hans fötter inte kunde röra vid durken. Han flöt runt i jollen som en kork.

Ingen av båtarna hade motorn påslagen, men ändå höll de ihop som om de var angjorda till varandra. Jag stod i fören på vår egen fiskebåt och tittade, Henry stod i mitten och Rob i aktern. De hade inte sett hur konstigt männen på fiskebåten betedde sig, så jag vände om och rusade upp till Buck. Jag nådde upp dit när vi bara hade kanske 20 meter kvar till Marionetten, men hann inte ens säga någonting innan Buck skarpt avbröt mig.

“Jag vet, och vi är på väg härifrån.”

Jag tog hans kikare och tittade ut genom fönstret. Uppe i styrhytten hade jag bättre överblick, och jag såg plötsligt att männens fiskekläder var nersölade med blod och att alla stod märkligt hukade. Det tog mig några sekunder att inse varför. Någonting höll uppe deras kroppar inifrån. De var nickedockor. Någontings nickedockor. Jag fick aldrig veta vad det var som kontrollerade dem.

Signaturmelodi

Ni har hört de fem delarna i serien “Tales from an Alaskan Commercial Fisherman”, skrivna av Redditanvändaren Fat_Jackson. Och med det kastar vi loss och ger oss ut på haven. Nu hörs vi inte igen på ett tag – men i januari 2017 är det dags igen. Och som sagt – kanske blir det något litet specialavsnitt i december… Men jag kan inte lova någonting!

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Vi har 24 avsnitt till att göra, och jag vill höra alla era värsta berättelser inför det arbetet. Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Och sist, som vanligt, vill jag säga. Tack för att ni har lyssnat. Såväl på det här avsnittet som under hela 2016. Vi hörs snart igen.