buy dapoxetine uk canadianrxcenter

Avsnitt 53: Bergsbestigarna

Frank Smythe hade lämnats ensam på världens ensammaste plats. Det var den första juni 1933, under den fjärde brittiska expeditionen till Mount Everest, och efter att expeditionens medlemmar en efter en gett upp och vänt om var Smythe ensam kvar. Den näst sista klättraren, Eric Shipton, hade drabbats av plötslig sjukdom och nyss vänt om, men eftersom de kommit överens om att alla ansvarade för sina egna liv tog Smythe beslutet att fortsätta stappla framåt i den djupa snön. Nu befann sig den före detta stridspiloten bara ett par hundra meter från toppen, som den enda kvarvarande representanten för ett helt lands förhoppningar att till slut lägga världens högsta berg under sig. Och det var då han tvingades ge upp. Han hade livslång ära och berömmelse inom räckhåll, men hade nått gränsen för vad han klarade av. På 8 000 meters höjd hade han nått den så kallade dödszonen, där syret i luften är så tunt att det inte räcker för att överleva länge.

Han översköljdes av uppgivenhet och trötthet, vacklade till och kände halsen snöras igen av den tunna luften. Han insåg att han behövde näring och en paus, och stoppade in handen i fickan för att ta fram en bit mintkaka. Med den sortens fumlande, automatiska och tanklösa rörelser som kännetecknar någon som balanserar på gränsen till kollapsen bröt han sedan kakan i två bitar, och vände sig om för att dela med sig av den andra biten. Och upptäckte att han var ensam.

Det var en chock för honom. Smythe kunde under hela perioden då han ensam tog sig den sista sträckan uppför berget, och även under hela vägen ner tillbaka till baslägret, svära på att han hade någon med sig. Känslan var så stark att han inte led av ensamhet alls: han hade alltid någon där. Och det här är någonting han inte är ensam om att ha upplevt. Det kallas tredjemansfaktorn, en oförklarlig känsla av att ha sällskap. Det har drabbat krigsfångar, havsomseglare och astronauter, människor som försökte fly World Trade Center under terrorattentatet den elfte september och sådana som överlevt skeppsbrott, men framför allt bergsbestigare. 1934 försökte britten Maurice Wilson sig på att bestiga Mount Everest, men var oförberedd och otränad och omkom under klättringen. Året efter hittades hans döda kropp och resterna av hans tält, och i ryggsäcken låg hans dagbok kvar. I en av hans sista anteckningar hade han skrivit:

“Konstigt, men jag har hela tiden känslan av att det är någon annan med mig här i tältet.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi berätta historier om bergsbestigning och sådant man är med om om man är en av de modiga, eller galna, som bestämmer sig för att försöka överleva världens högsta toppar. Och visst är den fascinerande, tredjemansfaktorn, det märkliga psykologiska fenomen där man ensam på ogästvänliga platsen hela tiden har känslan att man har sällskap, ja, nästan känner kroppsvärmen från den osynliga vännen där bredvid? Det var författaren John Geiger som populariserade begreppet i hans bok Third Man Factor, och beskrev mängder av exempel på när människor tagit sig igenom svårigheter med stöd i den osynliga vännen. För det är det som är grejen – i nästan alla dessa upplevelser är tredjemansfaktorn en räddning, någonting som får en att orka vidare, ett stöd som hjälper en överleva. Men i veckans avsnitt ska vi undersöka andra fenomen på bergstopparna – och alla är inte lika välvilliga…

“Har du hört om trollkyrkor i Norge?” Den frågan ställde lyssnare Emil mig över mejl för några veckor sedan, och så fortsatte han: “Stenbumlingar som ligger som ett tak på andra stenbumlingar, som antagligen jägare för länge sen släpat och byggt upp. Stenkyrkorna kan ligga långt upp på bergen, kring fjordar och skogar i Norge. Vissa över 3000 meter höjd.”

Emil hade två upplevelser av sådana trollkyrkor, och den ena tänkte jag läsa upp för er.

När vi var i Eidfjord, skulle jag och min hund Orvar, en basenji (alltså afrikansk jakthund) gå upp längst en fors. Jag hade en sele kring Orvar och ett koppel. Han är en väldigt ivrig hund, som ständigt är på jakt, och ser han ett djur springer han mot det och stannar inte på kommando från mig eller pappa. Basenjis är kända för att ha en stark egen vilja och att uppfostra dem är inte enkelt, då de är väldigt smarta och retsamma.

Vi gick upp längst forsen, detta var på eftermiddagen en regnig julidag. Högt uppe fanns en trollkyrka. Jag gick med Orvar mot den och det var en kraftig sluttning. Jag blev märkligt nog på spänn, det kändes så tyst runt trollkyrkan, som att något var i närheten. Orvar såg också ut att vara på spänn.

Jag gick närmare och började spana in i trollkyrkan. Stora stenbumlingar låg längst en sluttning mot forsen. Det var stora stenar ovanpå andra stenar och man kunde gå in i en ingång. Nyfiken som jag är ville jag närma mig och ville spana in det närmare. När jag var nära börja jag skönja symboler. Jag är intresserad av hällristningar och arkeologi, speciellt de olika jägarkulturer som kom till Norden när isen började smälta. Symbolerna verkade antyda någon djurform, men jag såg inte riktigt. Det var inne i grottan, vädret var rätt mulet. Jag var tvungen att försöka ta mig närmare för att se. Det var brant och brännässlor runt om och det var sluttning upp till ingången i trollkyrkan, och man hörde forsen i bakgrunden. Då och då också några skott från en jaktvapen någonstans kring området.

Jag gick sakta, och var fortsatt spänd, Orvar verkade vara på hugget, spanade och kollade på mig snabbt och sprang före mig. Men han stannade plötsligt upp, fem meter från trollkyrkan ungefär, och jag undrade vad det var. Han kollade snabbt nervöst på mig och scannade runt i luften kring trollkyrkan. Jag såg någon cirkelformad symbol inristad på stenväggen, kanske ett djurform av en kropp eller huvud, kanske horn-inristningar vid sidan av formen, men jag hade svårt att se fortfarande. Det var för dåligt ljus i ingången.

När jag kommit nära ingången, så vände plötsligt Orvar om och sprang tillbaka allt var han hade, ner för den branta sluttningen. Jag rycktes med i kopplet och föll rakt ner i brännässlorna samtidigt som jag lyckades trycka in knappen i kopplet för att stanna den muskulösa jakthunden. Jag reste mig och fräste ilsket, och det brändes i ansiktet där brännässlorna kom åt. Jag kollade på Orvar förvånat och ilsket, och han verkade vilja komma därifrån snabbt, gnällde lite och var ynklig. Jag tittade upp mot trollkyrkan och förstod inte vad som skrämde honom, men hade ont och ville tillbaka ner till husbilen. Jag började flämta mig neråt längst forsen mot husbilen på parkeringen. Orvar hade bråttom, han trippade snabbt ner och vände sig otåligt mot mig när jag sackade efter men jag ville ändå ta det lugnt för att inte riskera att falla igen. Jag drog i honom och försökte prata lugnande med honom.

När vi var nära husbilen fångade en rörelse i ögonvrån min uppmärksamhet. Jag tittade åt sidan och såg plötsligt mellan två träd en skugga röra sig. Det såg ut som något djur, kanske en mårdhund, men det var en kolsvart skugga. Jag hann inte urskilja några färger. Orvar såg inte skuggan utan luktade på marken och kutade snabbt framåt mot husbilen, men jag drog in honom och tog några steg tillbaka med blicken mot träden. Skuggan hade varit rätt stor och skrymmande, kanske som en järv, och jag tyckte mig ha sett fyra ben på marken.

Varken djurläten eller krafs hördes, så till slut började jag gå mot husbilen med Orvar tätt till mig så han inte skulle få vittring och börja dra mot djuret, eller att djuret skulle attackera Orvar. När jag var framme vid husbilen kollade jag mot träden men såg ingenting. Jag borde ha märkt att djuret rörde sig bort från träden, men på något sätt måste jag ha missat det. Och vad jag tyckte var jävligt märkligt var att inte Orvar märkt djuret. Det var bara cirka tjugo meter bort. Han kan lätt få vittring på djur så nära. Dessutom borde det ha hörts prassel eller steg på marken från ett sådant kraftigt djur. Jag sade till pappa att vi bara hade sett nåt djur, och vi körde vidare.

Det var lyssnaren Emils berättelse om en så kallad trollkyrka i Norge, märkliga lämningar efter Nordens första befolkning.

Ett känt faktum är att kroppar efter döda bergsbestigare inte går att begrava eller hämta ner, eftersom det är så högt upp att alla ansträngningar utöver de nödvändiga är tillräckliga för att riskera ens eget liv. Därför ligger många kvar där de föll, och vissa är kända. Green boots kallas en kropp, en man som tros ha varit en indisk klättrare som såg ut att ha lagt sig ner och somnat under en bergsskreva. Smeknamnet fick han på grund av hans gröna skor som kroppen fortfarande hade på sig. 2014 försvann hans kropp, troligen täcktes den av stenar eller förflyttades, men då hade den legat där orörlig sedan den indiska klättraren dog 1996. Han var en av 200 kroppar som fortfarande låg kvar på Mount Everest, permanenta delar av berget som de förbipasserande klättrarna kanske skänkte en tanke till eller ibland till och med använde som vägmärken.

På berg så dödliga som K2 och Annapurna dör mellan 25 och 30 procent av alla som försöker bestiga dem. Det är därför kanske inte så överraskande att spökhistorier cirkulerar mellan de som tagit sig upp till toppen av de högsta bergstopparna och klarat sig ner igen. Kanske är det något med hjärnan som händer så högt över jordytan, eller så är det de många olyckliga offer för de snötäckta höjderna som lever kvar. 2004 tog sig sherpan Pemba Dorji ner från berget på rekordtid, efter att ha sett något han beskrev som “mörka former” som närmade sig honom med händerna utsträckta, som om de tiggde efter någonting att äta. 1992 befann sig två medlemmar i en amerikansk-rysk expedition i K2:s basläger, nere vid bergets fot, när de plötsligt hörde en kvinnas röst över kommunikationsradion. “Camp IV till baslägret, hör ni mig, över?”. De två männen visste att ingen fanns uppe vid Camp IV, det läger som är beläget längst upp på berget, men de visste också att den brittiska kvinnan Julie Tullis några år tidigare hade dött där uppe efter att fallit, förfrusit handen och fått höjdsjuka. Och den kvinnoröst de hört i kommunikationsradion hade pratat brittisk engelska.

Den tredje och längsta bergsklättrarhistorien vi ska höra i podden blir också den längsta. På Reddits underforum Nosleep dök i december en historia upp med rubriken “Den okände klättraren”. Historien är skriven av Jacob Healey, läses av Ludvig Josephson, och handlar om den bergsbestigning som fick en erfaren klättrare att lägga av… För alltid.

I den största skönheten gömmer sig ondskan.

Jag vet, det är en rätt pretentiös inledning. Men du som hör hela den här berättelsen kommer förstå varför jag, som försöker hålla mig undan melodramatik, säger så. Du förstår, jag har sökt skönheten i hela mitt liv. Som bergsklättrare har denna jakt tagit mig uppför de högsta höjderna i världen. Denali. Cho Oyu. Kilimanjaro. Och för varje steg har jag blivit allt mer fascinerad av vad vackert denna planet har att erbjuda oss.

De där klättringarna brukade släcka en törst hos mig. De brukade få mig att känna mig verklig. Uppe på världens mäktigaste toppar blev jag mer än bara en människa, jag blev summan av vad människan lyckats åstadkomma genom alla tider, ett koncentrat av mänsklighetens drift att upptäcka och erövra. Jag blev större och bättre än de som inte vågade försöka, än de som inte hade tid, och än de som av något skäl helt enkelt nöjde sig med att leva medelmåttiga liv.

Nuförtiden skrämmer den skönheten mig. Jag är rädd för höjder. För trots att aldrig mer får lyxen att känna mig så stor och evig har jakten lämnat mig med sömnproblem, en ständig skräck inför kunskapen om vad som är annorlunda där uppe på bergstopparna. Vad som skiljer dem från vårt liv, här nere på marken. De är vackrare, ja, men också mer fruktansvärda. Mer prövande. Mer oförlåtande. Jag kan inte förändra det som hände mig, vad som hände oss allihopa, men jag kan berätta om det. Kanske räddar det någon annan.

Lyssna på mig. Trots att det är vackert, trots att utsikten är hisnande och horisonterna fängslande: låt bli att bestiga ismansleden.

Paus, in med bergsbestigarljud. Någonting i ljudbilden som antyder att han går över till att berätta själva storyn.

“Så, det är allt”, hojtade Kellen. Han hade precis släppt ner den sista väskan på marken och slängt igen bagageluckan. Hans andetag gnistrade i solljuset. Vi var ensamma, flera mil från närmsta levande människa.

Det hade inte varit enkelt att ta sig hela vägen till Bhutan, och att i mörkret köra längs isiga, ovårdade bergsvägar fram till där vandringsleden började var ännu svårare, men nu var vi till slut här. Det svåraste låg framför oss: ismansleden, en 32 mil och ungefär tre veckor lång vandring genom några av de högsta bergen i Himalaya, en utmaning som betraktades som en av världens mest påfrestande och ansträngande. Vi stod inför det första steget: leden tog form bara några hundra meter bort.

Dagen började ljusna, men det var kallare i luften än dittills: kanske minus tio grader som bäst. Och då hade vi inte ens kommit särskilt högt upp. Vår första anhalt, Mount Keijban, tornade upp sig på mot horisonten, och om vi gjorde bra ifrån oss och inte råkade ut för några olyckor skulle vi vara där inom två dagar.

“Vänj er vid kylan, killar”, sade jag med myndig röst. Jag hade visserligen inte bestigit något av dessa berg, men jag var avgjort den mest erfarna bergsklättraren ibland oss. Det var inte min först tur till Himalaya, och jag kände mig säker på att det inte heller skulle bli min sista.

Jag tittade på killarna jag skulle tillbringa de kommande tre veckorna med. Kellen, som precis lämnade bilen och kom gående mot oss, Dalton, Mitch och Manny. Tillsammans hade vi sprungit flera ultramaraton som sträckte sig över stora delar av USA under skolgången, och trots att det gått fem år sedan vi alla gått ut hade vi fortfarande tät kontakt. Vi delade den aktiva livsstilen och gillade utmaningar, men bara Kellen och jag hade erfarenhet av seriös bergsklättring. Tillsammans hade vi gjort Kilimanjaro året innan.

“Så, när ska vi sätta igång?”, frågade Dalton och slängde upp ryggsäcken på ryggen. Jag tog ett djupt andetag och slängde en blick mot bilen, det sista tecknet på civilisation vi skulle se på veckor.

“Nu”, sade jag.

Vi hade gått i bara någon timme när vi stötte på honom. Dittills hade inte leden stigit så värst mycket, och bara här och där låg det snö. Ismansleden visade sig från sin bästa sida och vi var på gott humör, och hade inte varit så uppmärksamma på vår omgivning. Det var först när vi upptäckte hans fotspår, några kilometer innan vi såg honom, som vi började undra.

Mitch såg dem först. “Hörrni, är det någon som gått här?”, frågade han med vantrogen stämma och pekade på spåren.

“Ser så ut”, svarade jag. Det var fascinerande. Detta var i mitten av september, en säsong så bittert utmanande för bergsklättrare att jag var säker på att vi skulle vara ensamma, och så stöter vi på fotspår. Och en ensam uppsättning fotspår, dessutom. Vem det än var som gick framför oss så var människan för sig själv.

Vi stegade vidare och såg till slut klättraren framför oss. Han var täckt av kläder från topp till tå, och knappt mer än den fåriga huden mellan luvan och skidglasögonen syntes. Han var helt svart klädd, men en röd logga på hans jacka stod ut. Han gick långsamt, som om det var en promenad i parken, och tycktes inte bekymrad över vikten av hans enorma ryggsäck. I efterhand har jag funderat över om det var avsiktligt han gick så långsamt. Avsiktligt, som i att han ville att vi skulle gå ifatt honom.

“Hej du, var är din grupp?”, frågade Kellen när vi var några meter bakom honom.

Han stannade upp, vände sig om och skakade på huvudet.

“Ingen grupp? Är du tokig?”

Inget svar.

Medan Manny försökte småprata med mannen, jag hörde någonting fånigt om tibetanska kvinnor, samrådde Kellen och jag viskande.

“Vad ska vi göra åt den här killen?”, frågade han.

“Jag föredrar att ha honom någonstans där vi kan se honom.”

“Vad menar du?”

“Vi vet ingenting om honom, men bara att han går runt här ensam är inte klokt. Jag vill inte att han ska smyga fram till våra tält och försöka döda oss.”

“Jaha. Jag tänkte ju snarare på risken att han dör, helt ensam här ute.” Kellen var en människovän ut i fingerspetsarna.

“Ja ja, det med”, sade jag och funderade på hur man skulle göra för att överleva här ute ensam i tre veckor. “Men han kanske är ensam eftersom han inte vill ha sällskap? Det här kanske är hans sätt att försöka få till någon sorts rubbad meditation eller släktskap med naturen eller något.”

“Det finns bara ett sätt att ta reda på det”, muttrade Kellen och hojtade till klättraren.

“Hörrödu, det är farligt att gå här för sig själv. Vill du hänga på oss?”

Mannen tycktes fundera över vårt förslag i ett ögonblick. Sedan nickade han. Långsamt. Stillsamt. Lite kusligt. Mitch sträckte ut handen.

“Mitch! Och du?”

Klättraren sträckte fram handen och skakade Mitchs näve, men svarade inte. Han sade inte ett ord.

Den första natten runt tälten var stämningen lite tryckt. Ingen av oss visste hur vi skulle förhålla oss till den nya killen. Vi visste ingenting om honom, inte ens vad han hette, och när vi försökte prata med honom möttes vi bara av nickningar eller skakningar på huvudet.

“Han kanske är stum?”, föreslog Dalton när vi krupit in i tältet. Främlingen hade satt upp sitt tält kanske femtio meter bort, så vi pratade lågt och tyst så han inte skulle höra. Han hade ju också känslor. Antagligen.

“Eller så är han bara blyg”, viskade Kellen. “Fem killar du aldrig träffat förut när du är ute ensam på berget? Han har väl ångest eller något.”

Vi försjönk i tystnad. Ingen visste vad vi skulle göra av situationen. Jag, som hade klättrat i min beskärda del berg, hade aldrig sett något liknande förut. Jag skulle aldrig ha vågat gå Ismansleden ensam, men när vi hade frågat främlingen om det var hans plan hade han bara nickat. Jag tror vi redan då kände på oss att han utgjorde ett hot, men ingen av oss kunde förklara varför. Till slut bröt jag tystnaden.

“Vi borde ta vakt”, sade jag. “Tills vi känner att vi fattar grejen med…”, fortsatte jag och nickade åt främlingens tält.

“90 minuter vardera?”, frågade Kellen. Jag nickade. “Jag tar första vakten”, sade han.

Min tur inföll mellan två och halv fyra på morgonen. Jag satt inkrupen i sovsäcken, funderade på bergen och lyssnade på vinden. Vid ett tillfälle tyckte jag mig höra ett skrik tränga sig fram mellan vindens tjut, som om det färdats med vinden från långt, långt borta, och det höll i sig några sekunder för sedan att sluta abrupt. Jag bestämde mig nästan på en gång för att det bara var blåsten.

Våra försök att konversera med främlingen gick inte bättre morgonen därpå, men det gjorde detsamma. Vi åt vår frukost och återupptog vandringen. Vi hade enligt planen den längsta dagssträckan framför oss.

Vandringen var strapatsrik och tuffare än jag hade väntat mig, men vi hade hela tiden Mount Keijban framför oss som ett lockande mål, och det gjorde det lättare att stå ut. Med målet i sikte är ansträngningar ofta överkomliga. Efter några timmar hade stämningen i tältlägret lämnat oss helt, och vi gick och snackade och skämtade som om främlingen inte var där. Vi försökte inte längre prata med honom, utan tänkte att han skulle delta i samtalet när han själv kände sig redo.

Hans enda bidrag den dagen var i och för sig stort. Då solen började gå ner kom vi fram till en vattenström. Den var mestadels frusen, men det rann fortfarande vatten i mitten. Trots att den bara var fem-sex meter bred kändes den omöjlig att passera utan att blöta ner oss och bli nerkylda, något som är livsfarligt här ute, och i ingen riktning tycktes den smalna av. Vi satt och funderade på hur vi skulle göra när främlingen ordlöst pekade på ett tunn trädstam som stod på vår sida flodbädden. Jag förstod honom på en gång. Jag krånglade av mig min ryggsäck och började leta efter yxan.

Inom en timme hade vi huggit ner trädet, och såg till att det föll över strömmen. Vi gick över trädet, vandrade ytterligare några kilometer, och satte till slut upp tälten för natten.

“Bra idé, det där med trädet”, sade jag till främlingen då vi satt runt elden.

Han bara nickade.

Natten passerade utan problem, men både Kellen och Dalton klagade morgonen efter på att ha vaknat med ett ryck efter att ha drömt om att falla. Det är inte helt ovanligt ute på bergsklättringar: tillbringar du det mesta av tiden på smala stigar invid djupa, branta raviner så kommer ditt undermedvetna protestera lite.

Vid lunchtid hade vi nått toppen av Mount Keijban, och det var någon gång under den första etappen av vandring som tog oss dit som jag insåg någonting om främlingen: han tycktes aldrig bli trött. Vi andra, till och med jag, var ganska urlakade när vi stod där uppe. Men den där killen behövde aldrig pausa, satte aldrig händerna i sidorna och pustade ut, klagade aldrig över kramp eller satte sig ner för att hämta andan. Man fick intrycket av att till och med att klättra uppför klippsidor bara var som vilken söndagspromenad som helst för honom, och inte den ständiga näradödenupplevelse en bergsbestigning verkligen är. Jag kom på mig själv med att vara imponerad – och inte så lite avundsjuk.

När vi satt där uppe på Keijbans topp och slukade den enastående utsikten nämnde Kellen sin dröm, den där han föll, och Dalton påminde om sin. Främlingen räckte plötsligt upp handen.

“Du med?”, frågade Mitch?

Främlingen nickade och tittade sedan ner i marken.

Det var den natten, två mil ned på andra sidan Keijban, som Ismansleden slutade vara snäll mot oss. En bitter snöstorm blåste upp och härjade oss merparten av eftermiddagen, och snön ven med sådan styrka att vi inte ens fick igång en eld. Vi åt vår middag kall den kvällen, ihopkurade i tälten – alla utom främlingen.

Han satt kvar i sin uppfällbara campingstol utomhus, såväl fram till midnatt som när småtimmarna kom krypande. Temperaturen måste ha varit långt under 20 minusgrader, och då räknar jag inte ens med vindstyrkan. Till och med inuti tälten, utrustade med den bästa tältduken en amatörklättrare kan köpa, var omständigheterna miserabla. Att ta vakter var meningslöst, ingen av oss kunde sova mer än en halvtimme i stöten.

Medan vi gled in och ut ur sömnen mumlade vi om främlingen. Borde vi gå ut och be honom gå och lägga sig? Borde vi ge honom någon filt eller något? Vi landade till slut i beslutet att inte göra någonting, eftersom han ändå verkade veta vad han gjorde, men Manny stack vid ett tillfälle ut huvudet ur tältet och såg till honom.

“Han bara sitter där”, sade han förvirrat medan han stängde blixtlåset igen. “Han varken skakar eller gör åkarbrasor eller något, han ser ut som han sitter i soffan och kollar fotboll.”

Fyra dagar gick. Omständigheterna hade förvärrats ytterligare. Vi hade gått över ett till berg, och var i färd att bestiga det tredje: Mount Preta. Höjdsjukan hade drabbat oss alla, och vi kände oss som levande döda.

Vi var knappt ens förmögna att röra oss framåt och våra muskler som krampade i kölden, och det blev inte bättre när vi konstaterade att leden upp till Pretas topp hade gjorts oåtkomlig av en lavin. Ännu en gång tog emellertid främlingen initiativet. Han pekade mot en brant, stenig backe som såg ut att vara omöjlig för människor att ta sig upp för.

“Ja, alltså, jag tror jag hoppar över det, faktiskt”, sade Kellen medan han stod och blickade över det förrädiska stenröset.

Främlingen gick rakt över till Kellen och stannade upp några centimeter framför hans ansikte. Vi såg inte hans ögon bakom skidglasögonen men utgick från att han stirrade på Kellen. De var ungefär lika långa, men främlingen var biffigare. Kellen reagerade instinktivt inför denna aggressiva uppvisning och backade tillbaka ett steg. Främlingen pekade återigen mot backen, gick iväg från Kellen och började klättra.

Vi hade inte mycket val. Vi kunde antingen vända om, besegrade av naturen, eller följa denna okända män, som vägrade prata med oss, in på okända marker. Med Pretas omtalade utsikt som morot följde vi mannen centimeter för centimeter. Där han satte händerna och hävde sig upp gjorde vi det. Där han satte fötterna satte vi dem. Steg för steg trotsade vi döden, utan att våga vända oss om och titta på fallhöjden, tillräcklig för att döda vem som helst. Vi höll inte på länge, kanske en kvart, men sekunder går långsamt när det känns som att man håller på att drunkna. Vid något tillfälle betraktade jag molnet som kom ut vid en utandning, och slogs av tanken på att det kunde bli mitt sista.

Väl färdiga med backen fanns det inte mycket tröst. Ovädret blev värre och vi behövde fortsätta, och vi hade med marginal passerat yttersta punkten. Att återvända var inte längre ett alternativ, antingen gick vi framåt längs Ismansleden eller så dog vi. Och då var det snarare det sistnämnda som gällde. Mount Pretas topp tornade upp sig ovanför oss, men vägen dit var en nästan två kilometer lång och knappt mer än en halvmeter bred bergsrygg med flera hundra meter djupa raviner på båda sidorna. Det var som att gå på lina, om man gör det med kastvindar som sliter i en samtidigt.

“Jävla bra idé, det här”, ropade Dalton till främlingen. Främlingen svarade inte.

“Det är nu eller aldrig, killar”, sade jag sammanbitet. “Kom igen”. I ett försök att verka självsäker, vilket jag inte var, tog jag ett första darrande steg ut på åsen. De andra följde efter, Manny, Dalton, Mitch, Kellen och till slut främlingen. Efter en stund kröp vi fram, dels för att slippa undan så mycket av vinden som möjligt, dels för att kunna hålla i oss med händerna. För att få bättre uppsikt hade vi tagit av oss skidglasögonen, och snön piskade oss i ansiktet. Att falla nu hade inte bara betytt döden, utan också att gå till den eviga vilan i Himalayas sköte. Att hämta en kropp här är inte ett alternativ.

Plågan av dessa funderingar avbröts, som om det var regisserat, av ett skrik bakom ryggen på mig. Jag vände mig om, tappade nästan balansen, och upptäckte Kellen hängande från bergsryggen med bara ena handen. I den tjutande vinden hördes hans röst knappt, men skräcken i skriket var påtaglig. Jag såg hur hans ögon tårades. Vi stirrade desperat på främlingen, den enda i position för att hjälpa Kellen, men han var orörlig.

Han stod där, rakt upp och ner på åsen, utan att varken skydda sig från vinden eller kölden, och betraktade Kellen. Han erbjöd varken Kellen sin hand, eller ens ett ben eller någonting annat att ta tag i. Det var som att han tittade på teve.

“För helvete, hjälp honom”, gallskrek jag. “Hjälp honom!”

Manny, Dalton och Mitch skrek samma sak, tiggde och bad om att främlingen skulle rädda vår vän, och för ett ögonblick var allt ett brinnande kaos mitt i den iskalla stormen. Främlingen var orörlig.

Till slut lyckades Kellen få upp andra armen över kanten, och med risk för sitt eget liv backade Mitch tillbaka och hjälpte honom upp igen. De gav främlingen djupa, mörka blickar innan vi fortsatte, men främlingen var fortsatt tyst och stillsam.

Den natten kröp vi fem ihop tillsammans i tältet i tystnad. Vi hade inga moraliska betänkligheter över vad vi gjort när vi till slut nått den relativa säkerheten på Mount Pretas topp. Att skicka iväg en människa ensam mitt ute i Himalaya är ett grymt straff, men vi tyckte det var rättvist i förhållande till brottet. Att främlingen lett oss in i sådan fara och sedan vägrat att hjälpa till när vi varit nära döden, det betydde att mannen åtminstone inte längre var välkommen bland oss. Vi hade gjort det klart för honom.

Mitt i natten, under Mannys pass, väckte han oss.

“Han är här”, viskade Manny. “Han är här.”

Vi satt alla tysta, stilla och med full uppmärksamhet riktad mot ljudet utanför tältet, ljudet av någon som gick runt i snön. Till slut, beväpnad med en yxa, drog Manny ner blixtlåset och tittade ut. Han fortsatte titta ut i vad som kändes som en evighet.

“Nå”, sade någon av oss.

Till slut svarade Manny. “Ingenting. Jag ser ingen.”

Det hade fallit mer snö under natten, men när vi vaknade var den runt vårt tält täckt av fotavtryck. Främlingen hade minsann varit där, och som det såg ut hade han gått runt, runt hela natten.

Vi packade skyndsamt ihop och fortsatte ner för Mount Preta, med ständiga vaksamma blickar omkring oss. Efter fyra timmar stötte vi på honom.

“Hörrni”, sade Mitch plötsligt och fick oss att stanna upp mitt i stegen. Vi svängde runt på en femöring, och där stod han i sin svarta jacka med den röda loggan, lugnt promenerande mot oss. Daltons ansikte förvreds av ilska. Han klev fram mot främlingen och vi andra följde efter. Jag visste inte vad han tänkte göra, och jag brydde mig inte.

När vi kom fram till honom var hans orörliga ansikte fortfarande täckt av halsdukar och skidglasögon, och han var tyst och stillsam, som om han visste vad vi tänkte göra och ville låta det hända.

Dalton grep tag i hans jacka och höll honom över kanten. Det var en brant klippvägg under honom, och fallet var minst några hundra meter.

“Ge med mig ett enda bra skäl till varför jag inte ska släppa ner dig här på en gång”, fräste Dalton. Han stirrade in i skidglasögonens mörka, dimmiga plast, och för en sekund trodde jag han skulle göra det. Men så, lika fort som den hade kommit, försvann vreden från hans ögon. Hans blick gled iväg, han drog tillbaka främlingen från klippkanten och blev stående. I ett kort ögonblick stod han och tycktes fundera. Sedan, så fort att ingen av oss han reagera, lät Dalton sig falla över kanten.

Vi skrek. Kellen var den enda som hann reagera, kasta sig fram mot kanten och sträcka fram handen. Dagen innan hade han räddat sin vän, och nu, när han försökte göra om det, halkade han på en sten och föll med fötterna först ner för kanten.

We all screamed, but only Kellen reached for him. Only Kellen, who just the day before had been saved by an arm extended to him, tried to save his friend. And only Kellen lost his balance and slipped, himself, feet-first from the ledge.

Kellens skrik varade bara i en eller två sekunder. Dalton var helt tyst. Manny, Mitch och jag såg paralyserade på när våra gamla skolkamrater blev mindre och mindre svarta punkter, som till slut bildade små vita moln av snö längst ner där de slog ner. Det tog inte ens en halv sekund för oss att förstå att hotet kvarstod. Men när vi vände oss om var främlingen borta.

Det fanns inte en chans att Dalton och Kellen hade överlevt. Deras kroppar var förlorade. Inte ens om vi hade gått ner och hämtat dem kunde vi bära dem hela resten av vägen genom Ismansleden. Vi var tvungna att lämna dem där, som en ny evig del av Himalayas klippmassiv, och försöka slutföra vandringen tillbaka till civilisationen.

Det tog en vecka. Det var den i särklass hemskaste veckan i mitt liv. Manny, Mitch och jag pratade knappt, vi bara gick och tältade och höll utkik efter främlingen. Vädret lugnade sig visserligen, och det hade varit fridfullt, kanske till och med andäktigt, om bara omständigheterna hade varit annorlunda.

Med två dagar kvar av resan, under promenaden genom en helt osannolikt vacker frusen isvärld, bröt Manny tystnaden och pekade på en svart klump, nästan helt snötäckt. Vägen dit verkade riskfri, så vi gjorde en avstickare på ett par hundra meter för att undersöka klumpen. Det önskar jag att vi inte hade gjort.

Klumpen låg orörlig vid foten av en respektingivande klippa. Jag nådde dit först. Det var kroppen av en klättrare, en som likt oss hade försökt sig på Ismansleden och som likt två av oss hade offrat sitt liv. Bara hans huvud och ena arm syntes. Jag tog av masken och ryggade tillbaka – ansiktet var en frystorkad parodi på en människas. Han hade varit död i månader, kanske år. Vi skulle precis vända om och lämna kroppen till naturen när Manny hejdade sig.

“Vänta. Borsta bort lite snö.”

Jag var först förvirrad, men förstod sedan omedelbart vad Manny syftade på, och visste millisekunden senare att jag skulle hitta det. Desperat krafsade jag snön från mannens bröst och framför oss avtecknade sig en svart jacka med en stor, röd logga på.

Låt vintervindarna och bergsljuden tona ner. Det som följer är mer som efterord.

Idag har jag bara åtta tår. Mina kängor höll inte ut hela vägen hem, och mot slutet satte förfrysningen in. Men jag hade ändå tur. De flesta som vandrar Ismansleden klarar sig betydligt sämre, om alls. Ändå började jag till slut, efter så många dagar, gråta när jag såg mina små, svarta tår i en påse på sjukhuset i Tibet, eftersom de fick mig att tänka på mina vänner.

Jag har aldrig återvänt till bergen. Den skönheten är inte längre inom min räckhåll. Jag har riskerat livet i jakten på den, och aldrig såg jag något vackrare än den miljö i vilken främlingens kropp låg. Men som jag sade i början: i den största skönheten gömmer sig ondskan.

Onskan lever och frodas där människan knappt vågar gå. Den tanken håller mig vaken om nätterna. När jag ligger vaken tänker jag på snön där mina vänner vilar, tusentals mil bort, och jag hoppas att det är vackert där. Men jag är rädd att det inte hjälper dem. Det som finns där i bergen tog främlingen, det tog Dalton, det tog Kellen och det kan ta dig. Jag berättar det här för att varna dig:

Mina vänner var riktigt bra människor. Men om du vandrar längs Ismansleden kan det hända att du får skäl att inte hålla med.

Signaturmelodi

Ni har hört “Den okände klättraren”, skriven av Jacob Healey, publicerad på Redditforumet Nosleep, och läst av Ludvig Josephson. Och med det sagt drar Creepypodden upp tältblixtlåset och glider in i dvalan, för att vakna igen med nästa avsnitt om två veckor.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Nu börjar vi igen för det här året, och jag vill berätta era historier. Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Tack för att ni har lyssnat.