Avsnitt 56: Jaga eller jagas?

Jag vet inte om denna berättelse kvalificerar sig som riktigt läskig. Den innehåller inga traditionella inslag av att berättaren får en känsla av att vara bevakad eller andra stämningshöjande knep. Det enda jag har att erbjuda är att berätta den kanske obehagligaste händelsen i mitt liv. Till saken hör att den är helt sann. Det skulle min pappa kunna intyga.

För att börja från början, så åkte jag och min pappa och campade några gånger när jag var barn. Vi åkte i lite olika konstellationer, men jag och min pappa var alltid med. Den kanske mest lyckade trippen var när jag, min pappa, min farbror och min kusin åkte djupt in i Glavaskogen i Värmland och campade. Denna resa har jag fortfarande mycket ljusa minnen ifrån. Vi fick väldigt mycket fisk på våra enkla metspön, som vi sedan stekte på stormköket. På kvällarna kurade vi ihop oss i det enkla Intersport-tältet som vi fått flera syrliga kommentarer om från mer seriösa campare, men som vi älskade. Jag vill inte tråka ut er med alla detaljer från denna resa, men det var helt enkelt en sådan där resa där allting känns underbart.

Ett knappt år senare började jag och min pappa bli sugna på att åka tillbaka till Glavaskogen. Trots att sommaren inte hade kommit än var jag otålig att komma loss på denna resa och göra om den lyckade semestern. Jag tjatade om att jag ville få till semestern så snart som möjligt och trots att säsongen inte var riktigt mogen gick min pappa med på att åka på Kristi himmelfärdshelgen. Då jag ville ha mer av allt övertalade jag pappa att vi skulle stanna två hela dagar och alltså tälta tre nätter. Denna gång skulle även min lillasyster följa med.

När vi rullade in på Glavaskogens små grusvägar berättade min pappa, som är född i Värmland, att det fanns en ännu bättre plats att campa på än den vi bott på förra året. Men denna låg längre in i skogen vid en annan liten sjö. Vi bestämde att vi skulle testa denna plats och fortsatte längre in i skogen.

Mina över tjugo år gamla minnesbilder från denna plats är tydliga på en punkt: tältplatsen vi valde är en fantastiskt vacker plats. På en liten udde till en liten tjärn fanns det mycket fin tältmark.

När vi slagit upp tältet ville jag komma igång med fisket. Pappa började tälja olika saker, vad han täljde minns jag inte, men jag minns att han gärna ville använda sin nya samiska vildmarkskniv så mycket som möjligt. Min lillasyster hittade en groda som hon lekte med.

Sedan infann sig en känsla som jag inte var helt nöjd med. Istället för magisk campingkänsla upplevde jag platsen som ganska olevande. Någon fisk fick vi inte. Och förutom grodan så kändes skogen och platsen ganska livlös. Jag övergick till att leka med min syster men tröttnade ganska snabbt. Helt plötsligt började det kännas mindre nödvändigt att stanna tre nätter på denna plats. Inte heller middagen kändes magisk. Vi stekte upp ganska vanlig mat på stormköket och åt utan att det var särskilt gott eller spännande.

”Aj jävlar!” sade plötsligt min pappa. Han hade skurit sig illa i fingret med sin samiska kniv. Jag minns att jag inte alls tyckte att det kändes kul, men så här i efterhand inser jag att jag underskattade allvaret i min pappas skada. Vi hade ingen sjukvårdsutrustning med oss så vi pappa fick plåstra om sig så gott han kunde med papper.

Så började det i alla fall bli dags att lägga sig. Pappa och min lillasyster skulle sova i en dubbelsovsäck, och jag i en egen. Detta kändes i alla fall ganska mysigt minns jag, att få ligga och mysa. Jag somnade nog ganska fort för jag minns inget av att vi låg och pratade.

Men jag minns det som igår. Det som hände sedan. När jag vaknade.

Jag minns att jag helt plötsligt var helt vaken. Pappa och systern sov tungt i sovsäcken bredvid. Jag visste inte och jag vet inte heller idag vad som fått mig att vakna. Men när jag låg där, vaken, förstod jag snabbt att något var helt fel.

Jag hade, innan jag hört eller sett något, hunnit bli mycket rädd, utan att veta varför.

Så kom det som jag fortfarande inte kan förklara. Någonting pressade in tältduken utifrån. Som om en människa hade stått utanför tältet och pressat in en hand i tältet. Rakt ovanför mitt huvud buktade alltså tältduken in på en avgränsad punkt. Sedan hände samma sak på ett annat ställe i tältduken, några decimeter ifrån den första punkten.

Jag minns tydligt att jag vid detta tillfälle kände en mycket stark känsla av skräck. Alltså inte en sådan där gnagande oro över att något kan vara fel, inte heller en känsla av panik med tillhörande flyktinstinkt, utan en ren och skär skräck. En vetskap om att detta kommer att sluta fruktansvärt illa för mig och det finns inte någon utväg.

”Pappa”….”Pappa” viskade jag. Äntligen vaknar han. Han tittade på mig och verkade vara klarvaken på någon sekund. ”Pappa det är någon utanför tältet”. Medan jag viskade detta har en ny pressning skett bara någon decimeter över våra huvuden. Pappa måste ha märkt denna nu när han var vaken, tänkte jag.

Jag minns denna händelse i detalj fortfarande. Jag kan fortfarande se min pappa titta in i mina ögon. Höra min sovande lillasysters andetag på andra sidan pappa.

Pappa var först tyst några ögonblick, men jag märkte att han var klarvaken och tänkte igenom situationen.

”Det är bara vinden” viskade pappa till svar. Han tittade in i mina ögon. Jag minns att jag undrade hur han inte kunde märka vad som hände. ”Men det är någon utanför” sade jag igen.

”Det är bara vinden” svarade han igen, nu mer bestämd. ”Vinden gör att tältets väggar rör lite på sig, det är inget farligt”.

Jag var fortfarande mycket rädd, men började nu lugna ner mig lite. Då jag bara var ett barn hade jag ingen självständig förmåga att bedöma faror rationellt utan började lita på min pappa. Men jag tyckte att det var konstigt att min pappa kunde vara så säker. Nu såg jag återigen en tydlig buktning i tältväggen.

”Somna om nu Olle, det är inget farligt, jag lovar”. Efter ytterligare flera viskningar om att det inte fanns något att vara rädd för, började jag lugna mig och somnade om.

Dagen efteråt föreslog min pappa vid frukosten att vi skulle åka hem. ”Jag har ju mitt sår, det måste plåstras om på riktigt”. Jag minns att jag bara blev lättad av förslaget.

Några timmar senare i bilen på väg hem från Stockholm, sade min pappa:

”Olle”…..”Det var någonting utanför tältet igår. Jag ville inte skrämma dig. Men det var något som levde som tryckte på tältet. Jag tror att det var ett djur. Kanske en björn?”

Resten av denna historia är långtifrån rysarens genre. Men det är för att den är, som tidigare sagt, helt sann.

Jag och min pappa lät inte bli att prata om händelsen efteråt, utan vi analyserade händelsen minutiöst med såväl andra familjemedlemmar som vänner.

Jag fick inte dåligt sömn till följd av händelsen. Tvärtom tyckte jag bara att det var skönt att jag delade upplevelsen med någon, i egenskap av barn behövde jag inte reda ut allt. För mig var det viktigaste att vara nära mina föräldrar.

Men det finns några detaljer med händelsen som gör att jag ofta tänker på den med en blandning av nyfikenhet och rädsla inför det okända. Vad var det utanför tältet? Knappast en människa. Vilken människa står och trycker in en tältvägg mitt i natten. Knappast vinden, den hade inte tryckt in enskilda punkter utan snarare slitit i hela tältduken.

Men om det var ett djur, en björn eller en älg som puttade på tältduken, varför hörde jag ingenting av det? Så stora djur ger väl ifrån sig ljud som hörs igenom en tunn tältduk?

Jag kommer nog aldrig att få reda på vem eller vad som puttade på vårt tält den natten.

Jag är dock inte så traumatiserad för det. Livet i storstaden påverkas inte så mycket av en läskig natt i barndomen.

Men jag kommer ALDRIG att tälta i Glavaskogen igen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Det vi nyss hörde var en lyssnarhistoria signerad Olle – en berättelse som handlar om den märkliga, osynliga linje vi passerar när vi inte längre är varelserna på toppen av näringskedjan, utan plötsligt jagade av en osynlig kraft. Någonting vi inte förstår oss på eller vågar komma nära. När vi och våra fiskespön eller bössor plötsligt bara bli fåniga pinnar gentemot det okända hotet.

I dagens avsnitt ska vi höra två längre berättelser, båda på detta tema, och båda inskickade av lyssnare. Jag tänkte inte prata mer än nödvändigt idag – istället låter vi berättelserna sköta snacket. Låt mig först presentera “Hummerfisket”, en berättelse skriven av lyssnaren Jenny. Den läses av Linnea Jesinkey.

Simons och mitt första år tillsammans var så fint. När jag kollar igenom mina bilder i mobilen ser jag idel lycka och gemenskap. I september den första gemensamma selfien, i oktober foton på våra gummistövelbeklädda fötter tillsammans i en vattenpöl kantad av höstlöv, bilder från julfirandet som jag skickade till honom eftersom vi valt att fira hos våra respektive familjer (allt var ju så nytt då). Skridskoturer på min barndoms sjö hemma i Småland i januari, jag med en krans av vitsippor på picknicken vi hade i april, Simons siluett mot ett sprakande majbål. Många utomhusbilder är det, för vi var mest ute i naturen där vi båda trivs som bäst. Och så, i juni, den första resan till Bohuslän och Simons föräldrars sommarstuga utanför Lysekil. Jag hade aldrig varit på västkusten, men blev helt betagen av landskapet som var så olikt det jag var van vid. De rosa berghällarna som gled ut i ett salt, salt hav. Solen som sänkte sig i vattnet sent om kvällen. Det var alldeles för kallt för att bada, och på ett sätt var jag tacksam för det eftersom jag är lite rädd för brännmaneter men helst inte ville erkänna det.

Men Simon, han var hemma här. Kände varje ö och kobbe, och ville så gärna lära mig allt om båtlivet och utombordare och fiskeområden som också var nya för mig. Vi åkte ut med den lilla båten nästan varje dag och bara njöt av frihetskänslan, solen och vinden. Jag lärde mig så smått att läsa sjökortet, att styra och sköta draggen när vi skulle lägga till vid någon ö för att fika. Det var en fantastisk sommar. Och när hösten kom, sa Simon, skulle vi återvända. Vår ettårsdag skulle sammanfalla med hummerfiskepremiären, och ett bättre sätt att fira kunde han då inte komma på. “Tänk, Jenny, att äta en god middag med hummer som vi själva fångat! Och champagne!” Och visst lät det lockande, även om jag hört av gubbarna nere i hamnen att det var ont om hummer nuförtiden och att man oftast fick nöja sig med krabbtaskor. Nåväl, en festmiddag på krabba var ju inte fel det heller.

Så gick sommaren, det var dags att återvända till universitetsstudierna, men med den där lediga höstveckan att se fram emot. Sista helgen i september packade vi bilen och åkte till Bohuslän igen. Nu var det betydligt svalare än sist vi var där, men någon timmas eldning i kaminen jagade ut den råkalla fuktiga luften i stugan. De förkrympta, vindpinade björkarna som klamrade sig fast på berghällarna hade fått höstkläder, och ljungen hade blommat över och stod nu brun och torr. På söndagen förklarade Simon entusiastiskt hur själva fisket skulle gå till, vi tog ner tinorna till båten, provade så att motorn fungerade som den skulle och märkte upp de nya vakarna – en liten färgglad gummiboj som skulle fästas i en lång tamp och markera var tinorna fanns – med namn och telefonnummer med en spritpenna. Förälskade som vi var, skrev vi bådas namn och inneslöt dem i ett hjärta. Sedan fick det bli en tidig kväll, eftersom det hörde till traditionen att vara på plats i båten klockan sju följande morgon när det äntligen skulle bli tillåtet att fiska den åtråvärda hummern.

Jag är uppvuxen i en jägarsläkt. Själv jagar jag inte, men jag tyckte mig känna igen samma spänning och förväntan hos Simon som jag sett hos mina kusiner och morbröder när älgjakten skulle börja. Han hade bråttom att bli klar med frukosten, och redan strax efter klockan sex på morgonen var vi på väg ner till båten iklädda varma kläder, flytvästar och ficklampa. Bakom bergen i öster kunde man ana att gryningen var på gång, men det var ännu mörkt och disigt ute. Väl ute på vattnet såg vi många andra båtar med tända lanternor som var på väg till sina hummerställen, och vi vinkade entusiastiskt till varandra. Det var inte utan att jag själv kände av stämningen fastän jag var trött och grusig i ögonen.

Det var ganska långt till den plats där våra tinor skulle läggas, på utsidan av en liten klippö dit ingen annan hade åkt. Jag frågade Simon om det var så att alla hade sina egna inmutade platser som de av hävd och tradition fick ha för sig själva, men han sa att det inte var så. Först till kvarn var det som gällde. Tidigare om åren hade hans familj lagt tinorna på andra ställen närmare fastlandet, men han hade åkt förbi här så många gånger och känt på sig att det var en bra plats, så nu ville han testa den. “Konstigt att ingen annan har tänkt på det”, sa han när vi närmade oss. “Det kanske vilar en otäck förbannelse över den här platsen?” skämtade jag. Simons frustande skratt till svar färdades ut över det tysta vattnet, men jag ångrade mina ord så fort jag sagt dem. Det vilade faktiskt en annan stämning över den här lilla ön, som höjde sig mörk och helt kal upp från havet. Inte en björk, inte en ljungruska växte på den. Stenarna var liksom vassare, inte lika slipade av väder och vind som överallt annars, och graniten var mer åt det grå än det ljusröda hållet. Det var som om den inte riktigt hörde till landskapet, som om den alldeles nyss skjutit upp ur djupen. Synen gav mig lätta rysningar, men jag skakade dem av mig.

Det tog inte lång tid att få i alla tinorna, vi placerade ut dem med lite avstånd från varandra och for så in mot fastlandet igen, rakt in mot en vacker soluppgång som bröt sönder morgondiset och skvallrade om ännu en klar och fin dag. Nu återstod bara att vänta. Vi ägnade dagen i stugan åt att vila, läsa böcker och lyssna på musik. Med jämna mellanrum utbrast Simon i en entusiastisk harang om vilken delikatessmiddag som väntade oss följande dag, hur spännande det var att se om fiskestället var så bra som han hade på känn. Framåt eftermiddagen kunde han inte vänta längre, utan beslöt att vi skulle åka ut till tinorna och ”kolla läget” – se om det blivit någon fångst och kanske lägga i nytt bete. Jag protesterade lite, det skulle ju snart bli mörkt, men Simon var envis och det kändes säkrare att vi skulle åka ut tillsammans än att han skulle göra det själv. Sagt och gjort, vi klädde på oss varma kläder och gick mot den lilla hamnen som visade sig ligga öde och tom – tydligen var det ingen annan som var lika otålig som han.

Ungefär halvvägs på den 45 minuter långa färden ut till den grå klippan kom dimman. Den rullade in från det öppna havet i väster, där solen som var på väg ner fick en slöja av rödorange som om det brann någonstans. Det var väldigt vackert, och jag kände i fickorna efter mobilen för att ta en bild. Fickorna var dock tomma, och jag mindes med ens hur jag lagt telefonen på laddning. ”Får jag låna din mobil?” frågade jag Simon, men han hade också sin kvar uppe i stugan. Det kändes med ens inte alls bra att befinna sig ute på vattnet, trots att havet var kav lugnt, och jag uttryckte min oro över att sitta i en båt såhär på kvällen utan någon möjlighet för oss att meddela oss till omvärlden om det skulle hända något. Men Simon viftade bort min kommentar – vi skulle ju inte vara borta länge alls, bara kolla tinorna och vittja den fångst han kände sig så säker på. Om bara ett par timmar skulle vi vara i full färd med att tillreda vår lyxiga ettårsmiddag med tillhörande skumpa. Jag försökte finna tröst i den tanken, men kände mig ändå allt mer illa till mods.

Känslan blev inte mindre när vi väl kom fram till den där märkliga ön. Solen hade sänkt sig allt lägre ner i havet bakom dimman, och ön tecknade en mörk siluett i det svaga motljuset. På utsidan såg vi de röda och orange plastbollarna som kallas vakare, och som via en lång tamp var fästade vid tinorna därnere på botten. Simon slog av motorn när vi närmade oss, och jag ställde mig vid relingen för att dra upp den första tinan. Jag följde Simons instruktioner och använde mig av båtshaken för att få grepp om vakaren och tampen, sedan var det bara att dra med relingen som stöd. Tampen var kall och blöt, och doften av saltvatten och tång blev bara starkare ju mer av tampen som drogs upp ur vattnet och ringlade sig ner i den lilla båten. Men plötsligt, efter bara några meter, tog det tvärstopp. Det gick inte att dra upp en endaste centimeter till av tampen, och jag blev så paff att jag nästan föll baklänges. ”Den har säkert fastnat mot en klippa därnere”, sa Simon, ”vänta så skall jag hjälpa dig”. Han kom fram och tog över tampen, men den gick inte att rubba. ”Men vad sjutton”, muttrade han, ”släpp då!”. Han drog och drog, ställde sig med ena foten mot relingen och lutade sig bakåt för att få mer kraft. När jag tänkte på tinan därnere under ytan, i det mörka vattnet dit nästan inget solljus når, stärktes min känsla av obehag och jag ville åka hem, men Simon var fullt fokuserad på sin kamp med tinan medan jag stod bredvid.

Sedan hände allt. När man skall berätta det i detalj så breder orden ut sig över många sekunder, men i själva verket gick det så snabbt att det var över från ett ögonblick till ett annat. Helt utan förvarning slog Simon över från sin bakåtlutade position och fram över relingen. Han skrek inte, utstötte bara ett slags förvånat stön, och for över relingen, vek sig liksom på mitten över kanten på båten och hamnade med huvud och axlar i vattnet. Jag reagerade instinktivt, slet tag i ryggen på hans jacka och drog honom upp innan han skulle falla i helt och hållet, och han kom upp med ett frustande. Samtidigt såg jag hur tampen som låg bredvid oss på durken med en otrolig fart ringlade sig tillbaka ner i havet, och sist av allt den lilla vakaren. Vi bara stod där och såg hur den eldröda gummibojen med ett litet ”plums” åkte ner i vattnet snett ut från oss och djupare, djupare tills vi inte kunde se den längre. Det gick så fort, så vansinnigt fort. Övernaturligt fort.

Jag vet inte hur länge vi stod där och stirrade ner i det mörknande vattnet, men till sist fick jag ur mig ett ynkligt ”nu vill jag åka hem. Snälla, vi åker hem.” Simon svarade inte, men efter en stund tog han sig stelt tillbaka till styrpulpeten för att starta motorn. Jag skymtade hur hans händer skavts sönder på insidan av tampen som slitits ur hans grepp. Hans ansiktsuttryck var helt nytt för mig, det speglade en blandning av känslor – ilska, rädsla, förvåning. Jag vågade inte säga något mer, men när motorn inte ville starta började jag gråta tyst. Naturligtvis skulle motorn krångla nu! Som i en dålig jäkla skräckfilm. Dimma, mörker, och så en trasig motor. Men efter några försök gick den slutligen igång, och fortfarande utan att ha sagt ett ljud styrde Simon tillbaka mot den strand som vi inte ens kunde skymta i den allt tätnande dimman och skymningen.

Det gick kanske tio minuter innan jag vågade tilltala honom. ”Det kanske var en säl?” sade jag försiktigt, men högt för att överrösta motorljudet. ”Det var ingen säl”, sa Simon sammanbitet och drog handen genom sitt blöta hår. ”Men vad var det då?” Han förblev tyst, stirrade bara på kompassen som satt högst upp på styrpulpeten medan han styrde mot öster. Vad var det som precis hade hänt? Vad i hela världen skulle kunna slita tag i en tina och dra iväg med den så fort? Och varför? En hungrig späckhuggare? Det förekom visserligen att sådana djur siktades här i vattnen, men det var alltid mycket längre ut till havs, det visste jag, och det var något med hastigheten som gjorde att allt kändes helt otroligt. Som något som bara inte händer. Jag längtade med hela mitt väsen efter stugan, en kopp te och trygghet. Här ute i kylan kände jag mig mer utsatt än någonsin, särskilt som Simon helt uppenbart inte ville prata eller vara något stöd.

Det gick en stund till. Nu hade det nästan mörknat helt, och utan att vara ombedd tände jag lanternorna fram och bak i båten, kanske i någon from förhoppning om att mitt initiativ skulle göra Simon mer välvilligt inställd. Jag fick dock ingen som helst reaktion, han bara fortsatte att köra båten med blicken stadigt fäst på kompassen som lystes upp av en svag inre belysning. Därför var det nära att vi krockade i full fart mot de klippor som plötsligt framkom ur dimman. Jag skrek, och Simon väjde i sista stund och undkom kollision. Han lade i friläget och svor en lång harang – Simon som aldrig svär! ”Fan i helvete, här skall det väl inte finnas någon ö!” utbrast han och rotade fram en gammal vattentät ficklampa som alltid låg i båten. När han lyste på klipporna, kände jag genast igen dem. Grå, vassa och kantiga. En känsla av att de inte hörde till. Vi var tillbaka vid den lilla ön igen. Helvete också. Nu låg paniken inte långt borta. Simon lyste ner i vattnet vid sidan av båten, och mycket riktigt: där såg vi de andra tinornas vakare, prydligt märkta med våra namn och telefonnummer. Vi var verkligen tillbaka där vi började.

Om den försvunna tinan var något som Simon inte ville prata om, så var det faktum att vi nu verkade ha hamnat i något slags astronomiskt maskhål (fast på havet) något som jag inte ens ville tänka på. Och att försöka dra upp våra andra tinor – ja, det fanns nog inte ens på kartan varken för mig eller Simon. Han muttrade något om krånglande kompasser, och körde runt ön för att fortsätta mot kusten i öster. När han gjorde det, noterade jag dock att kompassen verkade fungera som den skulle, den roterade snällt när vi svängde runt med båten.

Det blev precis som du som tar del av den här historien säkert redan har förutsett: vi kom tillbaka till ön igen. Trots att kompassen pekat oss stadigt i rätt riktning, höll vi på att krocka med den mörka klippan ännu en gång. Ingen av oss hade någon klocka, men gissningsvis tog det en kvart för oss att köra bort från ön, rakt ut mot öster och sedan vara tillbaka vid samma förbannade ö igen. Tredje gången valde Simon att köra lite långsammare, som om han också anade vad som väntade. Fjärde gången lyste han med ficklampan på bensinmätaren och fick en rynka mellan ögonbrynen. Femte gången hade jag fått nog. Det går inte att beskriva vad det gör med ens psyke att plötsligt befinna sig i något slags obehaglig tid- och rumloop där allt du tar för att vara naturens lagar plötsligt verkar ha upphört att gälla. Man blir fruktansvärt rädd, men rädslan föder också ilska, och jag hade ingen annan att ta ut detta på än Simon. Jag gjorde klart för honom att vi inte kunde hålla på såhär, att jag skulle mista förståndet om jag inte fick fast mark under fötterna snart och att vi var tvungna att spara på bränslet och invänta gryningen då vi förhoppningsvis skulle kunna se vart vi skulle. Simon höll med, utom på en punkt: ”vi går inte iland, aldrig i livet. Du sade det själv: det är något konstigt med den där ön. Vi får slänga i draggen och försöka sova här i båten. Det är ju inte kallt i alla fall, och vi har bra kläder. En bit ut från ön borde det vara grunt nog för att kunna ankra.”

Vid närmare eftertanke så tyckte inte jag heller att ön kändes särskilt tilltalande att gå iland på, men tanken på att kasta ännu en tamp – och denna gång en tamp som var fastsatt i båten – ner i det där svarta djupet var inte heller ett alternativ. ”Kan vi inte bara driva runt lite? Måste vi ankra?” Men Simon med sin sjövana vägrade. ”Det kan finnas strömmar som vi inte märker av, och det är många timmar till gryningen. Vi kan hamna precis vart tusan som helst om vi bara driver, vi måste slänga i draggen.”

Och så fick det bli. Simon ankrade, kände efter att draggen fått bra fäste i botten, kollade knopen som fäste tampen vid båtens akter, och kanske tio meter ut från den svarta ön försökte vi så att få lite vila. Det var verkligen inte kallt för att vara i slutet av september, men ganska fuktigt, och Simon hade inte torkat efter det att han hamnat i vattnet, så vi frös en del ändå. Vi kröp ihop längst ner i durken på båten. Allt var stilla, men inte på det där fridsamma sättet. Det kändes olycksbådande, och det var ju inte så konstigt med tanke på allt som hänt. Ändå pratade vi inte med varandra mer, utan låg där i tystnad och stirrade upp mot den svarta himlen. Det var som om vi inte ville störa vad-det-nu-var som lurade i vattnet.

Utan någon möjlighet att mäta tiden, kändes det ändå som att den sniglade sig fram. Minut lades till minut och ingenting hände. Jag tror att vi slumrade till en stund båda två, men när jag vaknade av att jag var så kall att jag skakade, såg jag att dimman lättat något. Rakt ovanför oss hade några svaga stjärnor framträtt, och jag tänkte att om vi kunnat någonting alls om astronomi, så hade vi kanske kunnat använda natthimlen för att navigera oss hem till stugan. Till värmen. Till tryggheten. Jag satte mig försiktigt upp för att se om stjärnljuset möjligen lyst upp något av omgivningen, men nej. Allt som gick att se i ljuset av båtens lanternor var svart vatten och konturerna av de vassa klipporna mot himlen. Inga båtar, inte ens i fjärran. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv, fastän jag inte var det. Aldrig så utlämnad.

Jag lade mig ner igen, men fann ingen vila. Vad var det som hade dragit iväg med tinan? Vad gjorde de här vassa klipporna här ute, längst ut i skärgården innan havets väldiga vidd tog vid? Fanns de ens på sjökortet? Ja, det måste de ju göra. För min inre blick spelades det upp igen, ögonblicket då Simon nästan for i vattnet. Bilden av vakaren med våra namn och hjärtat som drogs djupare, djupare ner i mörkret. Jag rös, av den råkalla kylan, men också av situationen. Försökte andas djupt och slappna av för att sluta huttra. Till slut lyckades det, och jag slumrade igen, liggandes obekvämt i den rundade durken med Simon tätt intill. Det gick en tid, omöjligt att säga ur länge, en tid då ingenting hände. Nästa gång jag vaknade av att kroppen skakade gav jag upp. Kroppen var stel och värkte, händerna var kalla och näsan rann. Jag kröp bort till styrpulpeten och satte mig, med en naiv förhoppning om att det stoppade sätet kanske skulle värma åtminstone någon del av kroppen. Med en svag, försiktig känsla av förhoppning kunde jag se att himlen antagit en ljusare ton åt det som jag förmodade var öster, och plötsligt insåg jag att vi inte skulle behöva någon kompass om vi bara åkte mot gryningsljuset. En del av mig noterade den fina symboliken, men merparten av mitt stressade psyke längtade bara så innerligt efter att få komma in i värmen. Upp på land. Bort från den här sjuka situationen. När jag viskade Simons namn, upptäckte jag att han liksom jag bara slumrat lätt. Han var helt vaken på ett par sekunder, jag hörde hur han satte sig upp och jag berättade om min plan. Faktum var, att jag nu vagt kunde se också honom – det hade definitivt ljusnat. Bakom Simon och båten tornade klippön upp sig, svartare än någonsin mot den lite ljusare himlen. En bit bort såg jag också vakarna från våra andra tinor ligga stilla i vattnet. Blicken följde dem, från vakare över vatten och upp på land. Och uppe på ön rörde sig något.

Den svaga förhoppning jag tidigare känt av förbyttes genast i fasa. Uppe på ön, bara några meter ifrån oss, fanns något obeskrivligt. En siluett som höjde sig upp från klippan, en enorm siluett, inte en fågel och större än både en säl och människa. En omöjlig bild, obeskrivlig, hotfull. Liksom oformlig var den, och svart som berget självt men med två lysande ögon, och det var med en oväntad smidighet som den liksom hasade, kanade eller flög ner från klippan och ut i vattnet. Jag kan inte säga om den hade ben eller armar, eller kanske fenor eller något mittemellan. Den var bara stor, svart och skrämmande, och jag bara visste att den inte ville oss väl. Att det var denna varelse som dragit iväg med tinan kvällen före. Det enda ljud som hördes var plasket när den for ner under ytan, och mitt eget ordlösa skri. Simon hann vända sig om i tid för att se hur de vakare som låg kvar i vattnet försvann under ytan på samma sätt som den första hade gjort. En efter en drogs de ner i en vansinnig fart.

”Fort”, skrek jag, ”draggen! Vi måste få bort draggen!” Även om det hade varit logiskt att vilja ta bort allt som förband oss med djupen, så kan jag inte åberopa någon som helst logik. Det var ren instinkt som drev mig att kasta mig mot tampen och försöka lösa upp knopen, men Simon hann före och slet upp den kniv som satt fästad på insidan av styrpulpeten. ”Starta motorn!” skrek han, medan han började såga med kniven över tampen. Kanske var det bara inbillning, kanske en efterkonstruktion, men jag minns att jag kunde höra hur fiber efter fiber brast, alldeles för långsamt. Själv lade jag i choken och vred om tändningsnyckeln. Motorn ville inte starta, men på andra försöket gick den äntligen igång. Plötsligt ryckte det till i hela båten, aktern där vi båda befann oss drogs ner mot vattenytan med en kraft som var helt obegriplig, och jag visste att det var den där oformliga varelsen som ville dra oss ner i djupet på samma sätt som med tinorna. Jag skrek, Simon skrek, och i hans skri fanns ord: ”jag tappade kniven – kör för helvete!” Ännu ett ryck drog båten neråt så kraftigt att fören lyfte upp ur vattnet, och när den slog tillbaka igen lade jag i full gas. Motorn svarade direkt, och när båten äntligen accelererade framåt brast tampen som höll oss fast i bottnen, i djupen därnere, och vi var fria. Rörelsen var så hastig att både jag och Simon slogs bakåt, men vi fann balansen och höll fullt fokus framåt. Vi girade runt de svarta klipporna och for över det mörka vattnet rakt mot öster, rakt mot den ljusnande himlen.

När vi efter minutrar som kändes som en evighet äntligen kunde ana konturerna av den bohuslänska kusten grät vi båda. Om båten hade haft en enda hästkraft till att ge, så hade jag gasat för fullt, men vi låg redan på max och närmade oss hamnen fort. Strax innan hamninloppet tog Simon över, slog av på takten men valde ändå att köra båten direkt upp på den lilla stenstranden istället för att lägga till vid bryggan. Jag förstod honom, nu ville vi bara hem. Med nyckeln kvar i tändningslåset men motorn avslagen hoppade vi över relingen ner i vattnet, sprang upp på stranden och upp mot stugan. Det hade ljusnat mer nu, vi kunde se fiskebodarna och björnbärssnåren längs vägen, och när vi äntligen, äntligen kom in i stugan slog Simon igen dörren, låste den och tog mig med in i sovrummet. Där föll vi ner på sängen, drog täcket över oss och blev liggande, flämtande, dödströtta och kalla.
Jag vet inte när vi somnade, med skorna kvar på fötterna och i våra blöta kläder, men det var inte förrän efter lunch som vi vaknade av hårda knackningar på dörren. I fullt dagsljus kändes allt mindre skrämmande, men vi gick ändå tillsammans till ytterdörren och kikade ut genom glaset innan vi vågade öppna. Där stod Erik, en av de gamla fiskargubbarna, och såg på oss med en orolig min.

”Jo, Bengt och jag var nere vid hamnen och såg att båten låg uppe på land. Skulle bara se om allt var väl med er här?”

Simon och jag såg på varandra. Var skulle vi börja? Kunde vi berätta? Det blev Simon som fattade beslutet.

”Det är en lång historia. Jag skall gå ner och lägga till båten rätt alldeles strax. Tack så mycket för omtanken.”

Erik såg lite skeptisk ut, men rätade på sig och gjorde sig redo att gå igen.

”Det ser inte bra ut med båtar som ligger och skräpar på det där sättet, så se till den du så blir gubbarna nöjda. Hur går det med hummerfisket förresten? Har det blivit något?”

”Nej, vi skall nog inte fiska hummer något mer”, svarade Simon.

”Lika bra det”, sa Erik, ”det blir mest krabbtaskor ändå. Somligt är inte som det var förr.”

Och med en nick mot mig vände han sig om och gick.

Vi har verkligen inte fiskat hummer någon mer gång. Inte heller har vi pratat särskilt mycket om vad det var vi var med om därute vid den märkliga klippön längst ute i den bohuslänska skärgården under de år som gått. Faktum är, att vi inte har varit tillbaka en enda gång. Sommaren därpå hyrde vi en stuga hemma i mitt Småland, långt borta från havet, och där har vi blivit kvar. Det känns tryggast så.

Det var berättelsen “Hummerfisket”, skriven av lyssnaren Jenny, och uppläst av Linnea Jesinkey.

I poddens sista historia blir temat glasklart. En kvinna berättar om en upplevelse under en jakt i skogen, men det är inte av den sorten som gubbar brukar sitta och skryta om i bastun. Det är något helt annat. Berättelsen “Tjärnen”, skriven av lyssnaren Elin, läses av Eva Dozzi.

Jag jagar älg i ett litet jaktlag några mil norr om Åsele i Västerbotten. Vi har ett område på omkring 3000 hektar och jag har sett de flesta passen och vandrat mycket i skogarna. Jag har oftast sällskap av min bror eller pappa och de gånger jag är själv på markerna är oftast i samband med just jakten. Jag har aldrig varit rädd eller nervös när jag gått till och från pass, förutom några gånger när jag vet att det funnits björn i närheten. Men även då finns en viss trygghet i att björnar väldigt sällan är särskilt intresserade av människor, och att de oftast vet vart jag befinner mig och förmodligen föredrar att gå åt motsatt håll. Men efter vad som hände en höst för några år sedan får jag en knut i magen när jag vet att jag kommer behöva röra mig i skogen ensam.

Det var en kall och gråmulen söndagssmorgon sent i oktober. Jakten hade inte gått så bra och drog ut på tiden. Varje år hoppas jag och pappa att vi ska skjuta fullt redan i september och slippa kylan i oktober, för att inte tala om november. Men med två vuxna djur kvar på tilldelningen var det bara att bita ihop och ta på sig ett extra lager kläder. Trots några nattliga snöfall hade snön inte riktigt lagt sig ännu, men termometern i bilen visade -11 °C när vi rullade mot slaktboden för att möta upp resten av jaktlaget.

Några av jägarna hade redan anlänt och gjort upp en eld och vi klev ur bilen och gjorde dem sällskap. Jag värmde händerna mot lågorna och lyssnade på det obligatoriska skitsnacket som alltid uppstod om morgnarna, medan vi väntade in resten av jaktlaget. När alla var på plats räknade min pappa, som är jaktledare, upp vilka pass som skulle besittas. Därefter drog vi lott om passen och packade in oss i bilarna. Jag fick skjuts av en av hundförarna eftersom vi skulle åka längst. Vi åkte längs smala grusvägar som var halvt överväxta av tuvtåtel och sly. Han körde långsamt för att undvika dolda stenar som kunde slå sönder underredet på bilen, och muttrade något om att köpa en högre bil.

Hunden hade gnällt och pipigt hela vägen från slaktboden, men när vägen tog slut och vi svängde runt på vändplanen började den otåligt trampa runt i sin bur och vifta på svansen. Jag klev ur bilen och stängde försiktigt dörren genom att trycka till den med höften, för att undvika höga ljud. Jag slängde upp ryggsäcken på ryggen, satte in öronsnäckan till radion i örat och plockade fram geväret ur fodralet. Innan jag började gå mot skogen önskade jag skitjakt till hundföraren (något som kan liknas vid teatervärldens “break a leg”), och han påminde mig om att anropa honom när jag var på plats så att han kunde släppa hunden. När jag kommit en bit in i skogen stannade jag och laddade geväret, dubbelkollade säkringen och fortsatte i lugn takt med sinnena på helspänn.

Just det här passet hade jag inte suttit på så många gånger, och var därför lite osäker på vägen dit. I dagens tekniska värld finns det en app för allt, inklusive jakt, så jag halade upp min telefon ur fickan och såg till att jag var på rätt väg. Den sista biten gick över en myr och var tung att gå. Att gå över en frusen myr är lite som att gå på skare som inte riktigt bär; så fort du lyfter ena foten sjunker den andra ner med ett mjukt krasande. Så när jag äntligen nådde andra sidan var jag både andfådd och glad att skymta passet mellan träden.

Passet bestod av en liten kur med plåttak, alldeles intill en stor gran vid stranden till en å. Just här var det ganska grunt och stenigt och vattnet kluckade och porlade. Samtidigt som jag krängde av mig ryggsäcken sprakade det till i radion. Det var hundföraren som ville veta om jag var på plats. Jag svarade att det var jag och han kunde börja gå. Efter att ha gjort upp en liten eld slog jag mig ner i den lilla kuren och lade bössan över knäna.
När man sitter i en skog så långt ifrån tätbebyggelse och trafik, och lyssnar efter ett av Sveriges största men även otroligt tysta djur, så händer något speciellt med hörseln. Minsta lilla knak eller knäpp låter sju gånger högre och varje frasande kan vara en älg som rör sig i buskaget. Man kan höra när löven släpper från grenarna, om man nu inte sitter på pass vid ett vattendrag. Här låter det hela tiden och efter ett tag slutar man lyssna så noga. Istället spanade jag uppströms så långt jag kunde se och lät blicken svepa över strandkanten nedströms. Sedan upp igen.

Efter ett par timmar insåg jag att det skulle bli en långsam dag. Jag hade inte hört ett enda skall och tydligen befann jag mig mer eller mindre i radioskugga. På radion kunde jag bara höra sporadiska anrop och inget av dem indikerade att det var mer händelserikt någon annanstans. Dessutom började jag bli frusen, så jag plockade fram min termos och påsen med mackor. Eftersom jag ännu inte förstått charmen med kaffe, doppade jag mina mackor i te och hoppades att det skulle värma upp mig något. Jag hade precis stoppat den sista biten i munnen när det plötsligt sprakade till i örat. Jag slutade tugga och lyssnade, men kunde inte urskilja några ord. Jag blev lite besviken eftersom jag hade hoppats på att få höra hur det gick på andra sidan berget, där pappa och några andra passare satt. Radion tystnade igen, och jag drack upp mitt te innan jag packade ner kåsan i ryggsäcken. En gren knäcktes på andra sidan ån och jag stelnade till. Långsamt rätade jag på ryggen och sträckte mig efter geväret som jag ställt åt sidan medan jag fikade. Jag spanade in i det snåriga aspriset på andra sidan vattnet men kunde inte se något. Försiktigt ställde jag mig upp och lade geväret över armen, så att jag var mer redo om jag skulle behöva lägga an. Det knakade till igen och jag ansträngde hörseln till det yttersta, men vattnets brusande gjorde det omöjligt att höra något som skulle kunna indikera att det rörde sig bland slyn. Flera minuter passerade men inget mer hördes. Jag började slappna av igen och hängde geväret på axeln.

Klockan var närmare 12 när det började blåsa. Med både vinden och vattnet som dränkte alla potentiella ljud från älgar, eller annat vilt, var det ingen idé att ens försöka lyssna längre. Jag drog upp halsduken mot hakan och rös till. Den lilla elden jag gjort upp på morgonen hade slocknat, och den ved som fanns kvar bestod av stora klabbar av genomsur rundved. Eftersom jag inte var utrustad med yxa hade jag ingen möjlighet att klyva dem, och att försöka få fyr på dem var mer eller mindre omöjligt. Istället försökte jag röra lite på mig för att få igång blodcirkulationen. Jag var mitt uppe i några knäböjningar när det plötsligt knäppte till några gånger i radion, och jag tyckte nästan att jag kunde höra något som lät som ett svagt mumlande. Jag vred försiktigt upp volymen lite, men ljudet försvann. Obekymrat fortsatte jag röra på tårna i kängorna och spanade längs strandkanten. Till slut tog tristessen överhanden och jag fiskade upp mobilen ur fickan, skrev ett meddelande till pappa och frågade om de hade haft någon älgkontakt. Jag tryckte på sänd, men nästan omgående fick jag ett felmeddelande tillbaka. För dålig täckning. Jag suckade och stoppade undan telefonen.
”Elin till Håkan, kom.”

Det var min pappa som anropade, men det lät avlägset och stördes av brus.
”Elin här”, svarade jag.
Tystnad.
”Elin här, kom igen”, försökte jag igen. Jag hoppades att han skulle säga att de skjutit något på andra sidan, och att vi nu hade en älg mindre på tilldelningen. Men radion förblev tyst. Jag hade precis gett upp om att få svar, och tänkte att terrängen måste vara för kuperad, när det knäppte till i radion igen.
”Byt pass.”
Det var min pappa igen, lika avlägset och brusande som första anropet. Jag antog att jag inte hört hela anropet och ropade igen.
”Håkan till Elin, upprepa.”

Brus.

Jag funderade på vilket pass det var tänkt att jag skulle byta till. En bra bit nedströms fanns ett pass, men där satt redan Robert. Jag vände blicken uppströms och försökte komma ihåg om det fanns något pass åt det hållet. Det fanns ett gammalt pass som inte användes längre, men något annat kunde jag inte komma på. Jag var på väg att plocka upp telefonen för att leta efter passet i appen men blev avbruten av radion igen.
”Elin till Håkan.”
”Elin här”, skyndade jag mig.
”Byt pass.”
”Vilket pass ska jag gå till?” frågade jag.

Radion sprakade men det kom inget svar. Förmodligen var det väldigt dålig mottagning. Jag undrade varför han inte försökte kontakta mig via en passare som befann sig mitt emellan oss. En passare som nådde oss båda skulle kunna vidarebefordra hans meddelande till mig och vice versa.

”Håkan kom, ska jag gå uppströms eller nedströms?” frågade jag till sist. Svaret kom nästan omedelbart.
”Uppströms.”

”Hur långt?” skyndade jag mig att svara nu medan vi verkade ha kontakt. Men det kom inget svar. Jag suckade, packade ihop min ryggsäck och slängde upp den på ryggen. Jag visste i alla fall vilket håll jag skulle gå åt och såg fram emot att få upp värmen lite. Med lite tur kanske kontakten skulle bli bättre längre upp.

Jag bestämde mig för att följa strandkanten, för att vara säker på att inte gå fel. Första biten gick bra, men sedan blev det allt mer snårigt och jag blev tvungen att vika av in mot skogen och följa vattnet på håll. Då och då försökte jag anropa pappa och fråga hur långt jag skulle gå, men fick fortfarande inget svar. Tills slut kom jag fram till den gamla dammen. Den byggdes när flottningen var som störst, men stod nu oanvänd med dammluckan öppen. Ovanför den fortsatte ån en bit till innan den nådde en större sjö. Här började jag bli osäker. Jag mindes att en kille i jaktlaget hade gått fel när han skulle gå till passet jag just kom ifrån, och hans största misstag var att han korsat ån via dammen. Jag försökte minnas om pappa sagt något om passen på andra sidan ån, eller vilka som fanns i närheten. Men jag kunde inte komma ihåg något. Jag plockade upp radion igen.

”Håkan till Elin, kom.”
Tystnad.
”Håkan till Elin, ska jag gå över dammen, kom?”
Det sprakade till.
”Gå över dammen.” Kom svaret, fortfarande lika avlägset som förut. Jag funderade på om jag varit på andra sidan dammen någon gång men kunde inte erinra mig det. Jag tvekade några ögonblick, men sedan gick jag upp på stigen som ledde upp på dammen och över på andra sidan.

Naturen hade börjat ta tillbaka den gamla stigen men den var fortfarande ganska tydlig. Jag hade inte gått långt innan den ledde mig in i en gammal tätvuxen tallplantage. Träden var inte mer än 6-7 meter höga och de första torra grenarna började redan långt ner på stammen, vilket innebar att min sikt inte sträckte sig längre än några träd. Av någon anledning kändes det lite obehagligt men jag skakade av mig känslan och fortsatte längs stigen.

Ett plötsligt knakande fick mig att hoppa till och stanna. Jag spanade in mellan träden, men till ingen nytta. Det här stället var verkligen ingen ideal plats att ens försöka skjuta på en potentiell älg, men jag tog ändå geväret från axeln och lade det över armen. Jag blev stående en stund och lyssnade, allt medan osäkerheten i mig växte. Var jag verkligen på rätt väg? Jag plockade upp mobilen för att starta jaktappen, men efter ett par minuters väntan insåg jag att mottagningen fortfarande var för dålig. Kartan över jaktområdet förblev utan de små röda prickarna som visade passen och den blå pilen som skulle vara jag. Det slog mig att appen brukade visa passen oavsett om mottagningen var bra eller dålig. Det kunde vara svårare att få se sin egen position, men passen brukade synas. Jag försökte starta om appen men ingen skillnad. Jag stoppade ner mobilen i fickan igen och fortsatte gå.

Den begränsade sikten störde mig något, och även om jag helst ville lämna tallplantagen bakom mig så fort som möjligt så tvingade jag mig själv att gå långsamt och lyssna. Vinden susade i talltopparna, men de täta grenarna längre ner gav lä där jag gick. Jag kom på mig själv med att snegla över axeln då och då och blev lite irriterad. Vad tittade jag egentligen efter? Ändå var det med viss lättnad jag nådde fram till plantagens abrupta slut, och skogen glesnade något. Jag fortsatte en bit till innan jag insåg att stigen inte längre var lika lätt att hitta. Marken blev mjukare och började anta mer av en myrkaraktär. Jag plockade upp radion igen och försökte anropa pappa, men möttes återigen av tystnad. Telefonen hade fortfarande ingen täckning, och inte ens sms gick iväg. Jag suckade. Pappa brukade vara duktig på att ge mig tydliga instruktioner om hur jag skulle hitta fram till pass jag aldrig varit på. Om han inte gjorde det den här gången måste det innebära att passet är väldigt lätt att hitta. Så jag fortsatte helt enkelt rakt fram och försökte följa den allt mer otydliga stigen.

Till slut kom jag fram till en stor myr med spridda små, krokiga tallar och liten svart tjärn som höll på att växa igen. Vattnet omgavs av ett brett band av frostig rödgul myr. Is hade börjat bildas i kanterna men hade ännu inte lagt sig över vattnet. Jag har alltid tyckt att myrar är lite obehagliga, speciellt de som ligger i anslutning till öppet vatten. Jag tror jag blev lite skrämd som barn när jag gick ner mig i en blötmyr som var väldigt sank på sina ställen. Jag hade sjunkit ner till knäna och fått panik när jag inte kunde komma upp. Pappa kom såklart och lyfte upp mig, och sa att det var tur att jag inte tappat stövlarna då det skulle vara svårt att hitta dem i mossan. Inte blev det bättre när jag fick lära mig vad som menades med ”gungfly”. Det är ett uttryck för en remsa med mossa, och annan växtlighet, som egentligen bara vilar ovanpå vatten eller gyttja. Det ser ut som mark, men kommer mer eller mindre försvinna under fötterna om man försöker gå på den. De kan vara förrädiska, helt enkelt. Den här tjärnen såg ut att ha varit mycket större en gång i tiden men långsamt växt igen. Jag föreställde mig att hälften av myrmarken närmast strandkanten bara flöt ovanpå vattnet. Myrvatten som dessutom är mörkt och har alltid gett mig en lite olycksbådande känsla.

Någon stig kunde jag inte urskilja alls längre och inte heller något som liknade ett pass. Inga plastband som fladdrade i vinden, inga små staplar med ved eller gamla eldplatser. Jag bestämde mig för att om jag inte kunde få tag på pappa vid det här laget så tänkte jag stanna här. Det tjänade ingenting till att leta ett pass jag aldrig varit på utan något som helst hjälpmedel eller ledtråd till var det kunde vara. Jag hade haft geväret i händerna sedan jag befunnit mig i tallplantagen, men nu hängde jag det över axeln igen.

”Håkan till Elin, kom.” Inget svar. Jag höll in knappen för att sända igen, pratade så tydligt som möjligt och hoppades att han skulle förstå vart jag var.
”Håkan till Elin, vart ligger passet? Jag är vid tjärnen nu, kom.”
Det brusade i radion.
”…Tjärnen.” Det lät avhugget, som om inte hela sändningen kom fram, eller som att han glömt hålla in knappen när han började prata.
”Håkan till Elin, upprepa.”
Inget svar igen.
”Ligger passet nära tjärnen?” försökte jag.
”Gå till tjärnen.”

Jag rynkade pannan och tittade ut mot tjärnen. Vinden krusade vattenytan och jag hörde hur isen krasade lite i kanterna. Varför skulle jag gå ut dit? Var det inte bättre att hålla sig lite i skydd av träden? Jag hade god uppsikt härifrån ändå, och jag ville verkligen inte gå ut på myren. Det var förmodligen bara min fantasi, men jag tyckte mig se hur mossan gungande lite. Nej, jag tänkte inte gå ut dit.

”Gå till tjärnen”, sprakade radion och jag hoppade till. En olustig känsla kom över mig. Jag snurrade långsamt ett varv på stället och såg mig om mellan träden. Av någon anledning kände jag mig inte ensam. Jag halade upp mobilen igen och kollade på klockan. Kvart över ett. Var det inte lite konstigt att jag inte hört någonting alls på radion den närmsta timmen, trots att jag förflyttat mig? Det kunde ju inte vara radioskugga överallt. Och hur kom det sig att den enda jag kunde höra var pappa, trots att han var en av de som befann sig längst bort? Jag försökte komma ihåg vem som satt mitt emellan oss, någon som kunde höra oss båda. ”Anders till Elin, kom.”

”Anders här, kom.” Det snabba och tydliga svaret förvånade mig. Inget brus störde kommunikationen och hans röst lät klar.
”Kan du höra med Håkan vilket pass han ville att jag skulle flytta till, och vart det ligger?” ”Ska ropa på honom. Håkan till Anders, kom.”
Tystnad.
”Elin undrar vilket pass du ville att hon skulle flytta till och vart det ligger.”
Tyst igen. Jag hade ju precis pratat med pappa, borde jag inte kunna höra hans del av konversationen?
”Ja, jag vet inte, det var vad hon sa till mig. Ska jag säga åt henne att sitta kvar?” Sitta kvar? Sitta vart? Vid ån? Men vi hade ju haft kontakt på min väg hit? ”Uppfattat. Elin till Anders, kom.”
”Elin här”, svarade jag snabbt.
”Han säger att han försökte ropa på dig tidigare men att han inte når dig. Men han har inte sagt något om att byta pass.”

Han hade knappt hunnit avbryta meningen innan det plötsligt fräste till i radion, så högt att jag skrämt ryckte snäckan ur örat. Trots att jag fått upp värmen under min promenad hit kände jag mig nu alldeles kall. Det knöt sig i magen medan jag vände blicken mot den lilla tjärnen igen. Vinden friskade i, och träden klagade omkring mig. Ändå låg vattnet blankt. Plötsligt hördes det krasande ljudet av steg på frusen mossa. I normala fall skulle min första tanke ha varit; älg, men nu var djur det sista jag tänkte. Jag snodde runt och lät blicken svepa över myren men kunde inte se något. Det var tyst igen och utan att släppa min flackande blick över myren letade jag efter öronsnäckan utanpå jackan, men kunde inte hitta den. Frustrerat tittade jag ner och såg att den hängde längre ner än jag trodde. I samma ögonblick som jag fick tag i öronsnäckan hördes det krasande ljudet igen. Det kom i riktning från tjärnen men i snabbare takt den här gången. Som om någon rusade emot mig.
Jag tvärvände och sprang åt samma håll som jag kommit ifrån. Klumpigt tog jag mig fram med ryggsäcken och bössan som dunkade mot ryggen. Tallplantagen dök upp framför mig, och dess täthet gjorde att den såg mörk och avskräckande ut, men jag kunde även se stigen och tvekade inte att ge mig in bland träden. Den kalla luften sved i halsen. Någonstans i bakhuvudet försökte en liten röst övertala mig om att det inte fanns något att vara rädd för, att sluta springa, ta några djupa andetag och lugna ner mig. Men flyktkänslan var överväldigande. Jag tyckte mig se rörelser i ögonvrån men vågade inte vända mig om. Istället tog jag ett fast grepp om axelremmen till geväret och ökade takten så mycket jag kunde.

När jag såg dammen framför mig mindes jag plötsligt att det fanns en stig från den till vändplanen där bilen stod parkerad, men om jag genade tvärs igenom den väl gallrade tallskogen skulle jag komma fram fortare. Jag korsade dammen och vek av från stigen. Blåbärsriset dolde många murkna stubbar och fötterna fastnade i nedfallna grenar, men trots det vågade jag inte sakta ner. Över ljudet av min hetsiga andhämtning och blodet som rusade i mina öron, tyckte jag mig höra något annat. Det lät som om någon skrattade.
Lättnaden som sköljde över mig när jag såg vändplanen breda ut sig framför mig var obeskrivlig. Mina ögon tårades och jag kvävde en snyftning när jag snubblade ut på gruset och kom fram till bilen. Febrilt letade jag efter nycklarna som låg på ena bakdäcket och jag fumlade med dem innan jag fick upp dörren. Jag krånglade av mig gevär och ryggsäck och kastade in dem i bilen innan jag satte mig och slängde igen dörren efter mig, utan någon som helst tanke på att inte föra oväsen. Jag låste alla bildörrarna och satt andfådd i förarsätet några sekunder. Med händerna på ratten försökte jag hämta andan medan hjärtat slog hårt i bröstet. Min rygg var blöt av svett och understället klibbade mot huden. Bilen stod parkerad med fronten mot grusvägen och jag stirrade ut genom vindrutan en stund. Jag försökte bestämma mig för om jag skulle starta och köra härifrån, eller om jag skulle sitta kvar och vänta på att jakten skulle blåsas av för dagen. Vad skulle resten av jaktlaget tycka om att jag lämnade mitt pass för tidigt? Och vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara allt det här?

Blotta tanken på att kliva ur bilen och gå ut i skogen igen gjorde mig gråtfärdig av rädsla, det kändes som om något väntade på mig där ute bland träden. Jag fokuserade envist på grusvägen framför mig, den som ledde härifrån och mot de andra passarna, och undvek backspeglarna. Jag visste inte vad som skrämde mig mest, att få en glimt av någon, eller något, som tittade på mig. Eller att inte se något alls.
Vibrationen i min bröstficka fick mig att hoppa högt, och min puls som precis börjat gå ner något ökade nu igen. Jag krånglade fram mobilen, och såg att det var pappa som ringde. Min tumme rörde sig reflexmässigt mot svarsknappen, men jag tvekade. Tänk om det inte var han i andra änden? Telefonen fortsatte att vibrera och snart skulle samtalet gå till röstbrevlådan. Jag svarade, förde luren till örat och lyssnade.

”Hallå?” Det var pappas röst. Den lät nära och tydlig, inte alls som på radion tidigare. “Hallå?” Upprepade han, nu med lite högre röst.
“Hej”, svarade jag hest och andades ut.
”Hej, hur går det?”
”Det… det går bra”, fick jag fram.
”Anders försökte ropa på dig men fick inget svar.”
Jag tittade ner på hörsnäckan till radion som hängde ut ur fickan. Jag hade aldrig stoppat i den igen medan jag sprang.
”Nej… Jag tror att… jag råkade stänga av min radio.”
”Hur är det? Du låter andfådd?”
”Det är inget… jag fryser”, ljög jag.
”Ok. Vad var det där om att byta pass?” frågade han.
”Jag… tyckte du sa något sånt på radion.”
”Njaa… För några timmar sen flyttade jag på Magnus, det kanske var det du hörde?”
”Ja… Kanske det. Det hörs inte så bra här.” Min röst lät tunn och nästan darrig.
”Ok. Har du haft det tråkigt?”
”Eh… Ja…” ljög jag igen och harklade mig. “Har det hänt något hos er?” frågade jag och försökte få kontroll över min röst.
”Nej, Gustavs hund hade ett upptag imorse men sen har det varit lugnt. Vi väntar på att han ska få tillbaka hunden nu så blåser vi nog av sen. Du kan börja packa ihop så tar du Thomas bil till slaktboden sen.”
”Ok, jag gör så”, sa jag.
”Bra, nu ropar Gustav på mig. Vi hörs sen.”
”Hörs sen”, svarade jag och lade på.

Jag stoppade i snäckan i örat igen och möttes av Gustavs röst som meddelade att hunden kommit tillbaka och sedan min pappa som blåste av jakten för dagen.
Jag hade börjat få kontroll över andningen och min puls hade saktat ner. Vad fan hände där ute egentligen? Mina händer skakade när jag satte nyckeln i tändningen och startade bilen. Motorljudet kändes nästan tröstande. Jag lade ur handbromsen, hittade dragläget och gjorde mig redo för att rulla iväg. Jag hade inte sett mig om under hela min flykt genom skogen, inte ens efter att jag låst in mig i bilen. Med ett hårt grepp om ratten förflyttade jag långsamt blicken mot backspegeln. Ingenting. Det fanns ingenting där. Ändå kunde jag inte komma därifrån fort nog.

Jag lämnade vändplanen i lite för hög hastighet och bad en tyst bön om att jag inte skulle köra sönder bilen på den knöliga vägen. Mitt huvud jobbade febrilt med att försöka förklara vad som just hänt. Jag hade uppenbarligen inte haft radiokontakt med min pappa, men vem hade jag då pratat med? Och varför ville denne någon att jag skulle gå till tjärnen? Jag har aldrig fått svar på mina frågor, men ärligt talat kan jag säga att jag inte gjort särskilt många efterforskningar heller. Min pappa och bror är flitiga fiskare och känner säkert till varenda vattendrag i trakterna, men jag har aldrig vågat fråga om den där tjärnen på andra sidan dammen. Men det är en sak som verkligen fastnat i mitt huvud, något som jag aldrig kommer glömma. Skrattet. Det ekande, vansinniga skrattet som förföljde mig hela vägen till bilen. Det lät som en kvinna.

Signaturmelodi

Ni har hört berättelsen Tjärnen, skriven av lyssnaren Elin och uppläst av Eva Dozzi.

Det har blivit dags för Creepypodden att dra upp blixtlåset till tältet och krypa till kojs för den här gången. Vi hörs igen om två veckor – och glöm inte att skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se.

Tack för att ni har lyssnat.