Avsnitt 59: En djuphavsdykares bekännelser

I augusti 2015 ställde Redditanvändaren thatpizzaguy5150 en fråga till forumets användare i en öppen tråd: “Dykare och övriga vattenälskare, vilka skrämmande eller oförklarliga saker har ni sett under vattenytan?” Tråden blev populär, och många svar dök upp. Men bland historier om perfekt bevarade motorbåtsvrak, tigerhajar som nafsat i ens simfötter och ormar i badbyxorna, var det några vittnesmål som stack ut. Den som jag själv fastnat för publicerades av användaren pteam-pterodactyl, som började med att säga att den näst kusligaste saken hen varit med om fyndet av en död surfare. Den drunknade surfaren hade haft en våtdräkt på sig, vilket lämnade ansiktet, benen och armarna nakna och oskyddade. Dessa hade gnagats rena av krabbor och andra havsdjur, vilket betydde att kroppen nu var ett torso ur vilket det stack ut skelettdelar och ett kranium.

Och detta var pteam-pterodactyls näst mest skrämmande upplevelse. Användaren gick vidare med att berätta om den enskild mest skrämmande saken hen upplevt:

Jag och två kompisar var ute och dök i Pugetsundet på USA:s nordvästra kust. Vi skulle fiska kräftor, vilket man gör bäst på natten, så strax efter midnatt befann vi oss på cirka 30 meters djup i det djupaste mörkret du kan föreställa dig. Vi hade en liten tradition tillsammans, som var att vi brukade samlas i en ring där nere, släcka våra lampor, röra till vattnet och sedan ligga och se de självlysande bakterierna flyta omkring oss som fallande stjärnor i en natthimmel. Det är urvackert.

Detta gjorde vi även denna gång. Vi släckte lamporna, sprattlade med armarna och benen och lutade oss tillbaka, och upptäckte någonting. Ljuset från de flytande bakterierna var tillräckligt starkt för att vi skulle se en fjärde person i vår ring. Vi befann oss på en plats där många ofta dök, så det hade vanligtvis inte varit något konstigt, men nu var klockan ett på natten och vi hade inte sett någon förbereda sig för ett dyk i hamnen. Och att vara ute och dyka själv på natten är livsfarligt. Sist men inte minst hade han varken handskar eller simfötter.

Vi hade torrdräkter på oss, för vattnet var så kallt, men den här figuren hade våtdräkt, nakna händer och fötter och till råga på allt något som liknade ett djupt sår i benet. Jag har ingen aning om hur han överlevde: att simma utan simfötter är ansträngande, och det var gott och väl tillräckligt kallt för att somna in där nere. Jag och mina två kompisar märkte honom ungefär samtidigt, och var paralyserade av rädsla och förvirring. Då ler killen, vinkar till oss, och simmar iväg. Det var hundra gånger läskigare än killen som hade blivit ett skelett.

Att tro att man är ensam men upptäcka någon att någon finns där är läskigt nog i ett gathörn i stan, men tänkt dig då att samma sak händer 30 meter under ytan. Det var fruktansvärt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och den här veckan ska vi ner under ytan. Långt under natthimlen, där trycket är högre och mörkret djupare, där saker och ting inte är som vi väntar oss att de ska vara, har vi svårt att föreställa oss tillvaron. Havet är och förblir en hemlighetsfull och ödesmättad plats, såväl över som under ytan, men under ytan tappar vi den sista kontrollen: där är vi inte längre herrar. Där bestämmer andra livsformer.

Havet täcker 70 procent av jordens yta, men vi människor har bara utforskat fem procent av det. 95 procent av havsbottnen har aldrig setts av mänskliga ögon. Detta är bland det mest fantasieggande jag vet, och lämnar öppet till oändliga fasor eller fascinationer. Vanligtvis brukar man fråga sig om något gömmer sig för oss människor, i rymden, skogen eller staden. I havet behöver det, vad det nu än är, inte ens gömma sig: det kan lugnt röra sig var och hur det vill, och med vår begränsade överlevnadsförmåga där nere kommer vi ändå inte upptäcka det. Och någonstans där börjar dagens avsnitt, som kommer innehålla en enda lång historia – uppdelad i tre delar. Det är en historia många av er lyssnare länge önskat att få höra, en berättelse om vad någon som jobbar som djuphavsdykare ser under sin karriär.

Historien början hösten 2015, då Redditanvändaren PizzND publicerade den första delen av tre i en serie inlägg. Inläggen hade rubriken “En djuphavsdykares bekännelser”, och den är värd att höra för den som känner tveksamhet inför djupet. En varning, dock. Er tveksamhet kommer inte bli mindre… “En djuphavsdykares bekännelser” läses av Ludvig Josephson.

Del 1, den 19 september 2015:

Nyligen sade jag upp mig på mitt jobb. Jag var djuphavsdykare, anställd hos ett storföretag som sysslade med bärgningar, undervattensrivningar, reparationer och sökexpeditioner. De är kända inom branschen, och anses vara trygga och pålitliga. Bland de återkommande kunderna finns flera myndigheter. För att vara helt sanningsenlig kommer jag sakna jobbet. Mina kollegor var de bästa människorna man kan tänka sig. Men det finns en gräns på hur många oförklarligheter man kan bevittna nere i djupet, och när man passerar den gränsen vill man generellt aldrig mer sätta sin fot i vattnet. Ni kan få lite exempel på den sortens berättelser som professionella dykare vanligen brukar ta med sig ner i graven. Vi kan börja med några små märkligheter, anekdoter som helt enkelt bara fastnat i bakhuvudet på mig.

En gång, på väg till ett jobb, trasslade vår propeller in sig i någonting. Jag hoppade in i dykutrustningen och förberedde mig för ett rutiningripande: en snabb tur ner för att ta bort vad det nu var propellern hade fastnat i. Efter en snabb undersökning hittade jag en tjock kabel runt propellerns blad och skaft, och informerade dykledaren. Han skickade ner en väska med verktygen jag skulle behöva för att skära loss kabeln, och jag hängde den från propellerns skaft och började frigöra den. Det hela tog några minuter. När jag lade tillbaka ett av verktygen i väskan hördes plötsligt ett kras inuti den, och när jag tittade i den låg det plötsligt ett gäng stora snäckskal där. Det var några av dem som hade gått sönder. Väl uppe på däck igen tittade jag närmare på skalen, och såg vad som liknade märkliga inristade hieroglyfer. Några av kollegorna på jobbet som hade varit med längre i gemet än jag själv berättade att det visserligen inte tillhörde vanligheterna, men att det ändå hade hänt dem alla en eller annan gång.

Vid ett annat tillfälle var vi ute för att bärga en militär flygfarkost. När vi kom fram till platsen för haveriet låg ett par örlogsfartyg där och väntade på att vi skulle hämta upp den åt dem. Vi fick en snabb genomgång av läget, och fick höra att de hade förlorat kontakten med piloten och att vi skulle hitta den så snabbt som möjligt för att möjliggöra en noggrann utredning. Jag satt som ansvarig för kommunikationen, det vill säga kontakten mellan dykare och dykledning och med ett öga på djupmätare och dyktid, när våra killar hittade den. De rapporterade upp att flygplanet var intakt. Vi blev förvirrade, och dykledaren bad dem förtydliga hur omfattande skadorna var. Svaret vi fick var att det var i prickfritt skick. Inga som helst synliga skador, utan det tycktes bara ligga där på bottnen. Än märkligare var att flygplanshuven fortfarande satt kvar. Det betydde att cockpiten fortfarande var tillsluten, och att piloten alltså inte skjutit ut sig. Men cockpiten var tom. Vi bärgade flygplanet, militären tog snabbt hand om det och vi har inte hört ett ord om det sedan dess.

En annan gång såg jag någonting märkligt från ytan under det att vi jobbade med en undervattensrivning. Ett sätt att hålla koll på var ens dykare befinner sig är att titta efter var bubblorna från deras utandningsluft dyker upp på ytan. Under detta uppdrag befann vi oss säkert ett par dussin mil från närmaste land, och nere i vattnet fanns två av våra dykare och jobbade. Efter någon timme märkte vi en konstig grej. En tredje punkt på ytan började bubbla. Först trodde vi att det var på grund av någon undervattensström som stökade till under bubblornas väg upp till ytan, men sedan dök en fjärde bubbelström upp. De två nya punkterna där det bubblade var en fem-tio meter från våra dykares luftbubblor, och vi frågade våra killar om de såg någonting konstigt. De svarade att de inte hade märkt oss. Då hördes plötsligt ett blodisande vrål – nerifrån vattnet. Det var högt nog för att till och med vi uppe på däck skulle höra det. Sedan blev det tyst. Dykarna där nere verkade inte så illa berörda, jobbar man under vattenytan är man van vid konstiga ljud. I vatten färdas ljudvågor långt, och man vänjer sig vid att avfärda sådant som låter nära som avlägset. Men snart såg vi uppe på däck hur vattenytan på håll tycktes koka, och det kom allt närmare våra dykares luftbubblor. Vi upptäckte snart att det inte kokade, utan att det var mängder av nya luftbubblor som dykt upp. Dykledaren gav nu order om att våra killar skulle upp. Under den långsamma uppstigningen kom de okända bubblorna allt närmare, och över radion hörde vi våra dykare rapportera om märkliga silhuetter på håll där nere. Vi tog ett snabbt beslut att hämta upp dem utan att ta hänsyn till dekompressionen, och så snart de kom upp slängde vi dem i tryckkammaren.

Jag själv upplevde något skrämmande under ett dyk i Bahamas. Det var första gången jag var med på en bärgning, och jag parades ihop med en mycket erfaren dykare. På lite över 60 meters djup låg ett vrak som vi skulle undersöka inför en eventuell bärgning. När jag närmade mig fartygets för såg jag min kollega undersöka en skadad del av skrovet. Han simmade någon meter in i vraket, och såg ut att se sig omkring. Jag frågade några gånger om han ville att jag skulle hålla i de kablar som var kopplade till honom när han simmade in, eftersom det annars finns en risk att man trasslar in sig i den inuti vrak, men efter någon minut fick jag svaret att det inte var nödvändigt: han ville inte simma in i vraket. Han påstod att han i själva verket befann sig vid fartygets akter. Jag tänkte att han hade blivit desorienterad, och simmade fram till honom för att ta tag i honom. Sekunden innan jag skulle röra vid honom insåg jag att det inte kom någon utandningsluft från hans hjälm. Vad det än var som simmade framför mig så andades det inte. Jag ryggade tillbaka och gav en stressad rapport till ytan: vi var inte ensamma här nere. Istället för det hån jag hade förväntat mig svarade dykarledaren snabbt med att be oss göra oss i ordning för uppstigning. Väl tillbaka på ytan frågade jag vad som hade hänt, och fick svaret att dykledaren vägrade försätta sina dykare i “potentiellt livshotande situationer”. Han vägrade förklara sig mer än så, och satte istället kurs mot hamn. Företaget sade sedan upp avtalet om bärgning av vraket.

Nästa upplevelse vet jag inte ens hur jag ska förklara, egentligen. Jag befann mig på havsbottnen, liggande på rygg. Långt ovanför mig fanns ytan, men allt jag såg var olika grader av blått mörker. Allt eftersom jag vaknade till insåg jag att jag inte hade något minne av att ha tagit mig ner dit. Varken vad min uppgift var där nere, hur jag hade kommit i vattnet eller ens hur jag utrustat mig för ett dyk. Jag försökte ta kontrollen över min kropp men den förblev lealös och slapp. Över kommunikationsradion i mina öron hörde jag hur dykledaren instruerade några andra i eftersökningarna av mig. Hur länge hade jag legat där? Hur länge hade jag varit borta? Någon sade upprört till dykledaren att “de tog honom!”. Jag försökte skrika, men ingenting kom ut ur min hals. Efter ett par minuter av panikslagen kommunikation mellan ytan och dykarna såg jag en skugga komma närmare och närmare i vattnet. “Jag har honom, över”, hörde jag i radion. Dykaren tog tag i mitt bälte och började simma uppåt med mig. Jag välte lealöst över i hans grepp, och hamnade med ansiktet nedåt. Innan havsbottnet försvann i mörkret under oss hann jag se att jag hade legat i en hög med ben, bland vilka ett mänskligt kranium stack upp.

En av de absolut konstigaste sakerna jag varit med om inträffade under ett uppdrag då vi skulle hitta och bärga en människokropp. Om jag inte hade varit med själv under ytan hade jag inte trott på det. Flottan hade hittat en plats där de trodde att kroppar efter drunknade soldater från andra världskriget kunde finnas. Jag och en annan dykare hoppade i, utrustade med liksäckar att lägga eventuella kvarlevor i. Nere på bottnen hittade vi till slut tre skelett. Vi lade ner dem i liksäckarna och återvände upp till ytan. Under uppstigningen märkte vi hur någonting inuti liksäckarna började röra på sig. Först långsamt och trevande, och sedan allt mer frenetiskt och panikslaget. Det kom ut luftbubblor ur liksäckarna, och sedan slutade de röra sig. Bara i den tredje liksäcken fortsatte det sparka och slita sig. Vi nådde ytan, tog oss upp på däck och slängde säckarna ifrån oss. En av besättningsmännen kom fram och öppnade den liksäck som rörde sig, och ut ur den tumlade en gammal och utmärglad, men levande, man. Han hostade upp vatten och kippade efter andan. Vi stod i chock, oförmögna att röra oss, utan att förstå vad det var vi tittade på. Jag snubblade till slut över till de två andra liksäckarna, öppnade dem och fann två andra gamla män. De låg livlösa, och såg ut att precis ha drunknat. Vi försökte med hjärt- och lungräddning men det var förgäves: de var döda. Mannen som på något sätt hade överlevt hade nu återfått andan, och ryggade tillbaka från oss. Han gallskrek om vad han upplevt. Fruktansvärda saker han sett. Han hade brunnit i en evighet. Vi låste in honom i ett rum, meddelade flottan att vi hade hittat en “överlevande”, och inom en timme kom en mililtärhelikopter och landade hos oss för att hämta kropparna och den överlevande. Vi hade lagt tillbaka de döda i liksäckarna, och när soldaten som kommit för att hämta dem öppnade säckarna för att kontrollera dem slogs vi alla av en vedervärdig stank. Kropparna hade genomgått en extremt snabb förruttningsprocess, som om de hade legat i vatten i veckor. Militären stängde liksäckarna och slängde upp dem i helikoptern. Sedan visade vi honom till rummet där den överlevande befann sig. Vi hörde honom skrika på håll. När vi öppnade dörren såg vi att väggarna var täckta av blodsplatter. Han levde fortfarande, och skrek för full hals, men verkade även han ha börjat ruttna. Mannen leddes över till helikoptern, och den lyfte och försvann. Det jag hann märka i rummet där han hade suttit, innan det sanerades, var att han hade tecknat hieroglyfer med blod på väggarna. Det var märkliga former som jag för det mesta inte förstod, utom några som var igenkännliga: vågor, eldslågor och kroppar. Han hade hunnit måla upp mängder av tecken, men ett team med sanerare dök snabbt upp och stängde dörren bakom sig för att rengöra rummet.

Under min tid i branschen har jag hört rykten om “Djupets väktare”. Jag har tänkt en hel del på dem, när jag har funderat över mina upplevelser. Jag tror de kan ligga bakom många av märkligheterna som inträffat. Det är sällan någon av mina kollegor pratar om dem, men det jag har förstått genom åren är att vi människor egentligen inte ska röra oss under vattenytan. När någon dör där nere följer det inte samma fysiska lagar och processer som när de dör på land. De fortsätter leva, på något sätt, i någon form. Och när de stöter på oss som fortfarande är vid liv drabbas de av ett avundsjukt raseri, och i värsta fall lyckas de ta med sig oss ner i djupet där de nu hör hemma.

Del 2, den 26 september 2015:

Innan jag fortsätter skriva vill jag förtydliga ett par saker. Jag har fått enormt mycket kommentarer, svar och privata meddelanden sedan jag publicerade mitt förra inlägg. Flera har påpekat att vi som jobbar som djuphavsdykare är ganska få till antalet, och att det är ännu färre av oss som precis sagt upp oss. Med andra ord är det nog ganska många där ute som antingen vet vem jag är, eller ganska lätt kan räkna ut det. Med detta sagt vill jag fortsätta berätta: ni förtjänar att höra vad jag har att säga.

Låt mig besvara ett par återkommande frågor först. Ja, jag har varit med om en del fruktansvärda saker under vattenytan. Men jag har dykt väldigt, väldigt många gånger. De skrämmande händelserna är få till antalet, och det har gått lång tid mellan var och en av dem.

Lite om vår utrustning. Det varierar naturligtvis baserat på vilket jobb vi gör, men det finns en standard. Vi dyker med torrdräkt och hjälm, och får luft via slangar från ytan. Utan att bli för detaljerad kan jag säga att i slangarna får vi allt vi behöver: syre, elektricitet, kommunikation och djupmätare. Ibland har vi också med oss nödtankar med syre på ryggen, men de rymmer inte mycket: bara tillräckligt för att vi ska klara en uppstigning i nödfall. Vi använder inte återandningsapparater under våra jobb. Det händer däremot att vi använder ansiktsmasker eller våtdräkter, om det är mer lämpligt för arbetsuppgiften. Men det är det sällan.

Vad gäller “Djupets väktare” har jag inte hittat någon information om dem någonstans. De enda som pratat om dem är mina kollegor. Jag har hört att andra företag som sysslar med djuphavsdyk också ska ha stött på dem. Men ingen verkar särskilt sugen på att prata om det.

Om det dyker upp fler frågor kan jag besvara dem, men tills vidare vill jag återgå till berättelserna. En gång, under arbetet på en oljeplattform, använde vi oss av en liten fjärrstyrd obemannad miniubåt för att genomföra några inspektioner. Vårt uppdrag var att leta efter strukturella skador eller sättningar, efter att de anställda på plattformen hade klagat över skakningar och vibrationer i bygget. Miniubåtar styrs genom en kabel uppifrån ytan, och på skärmar ser man vad som finns framför dess kameror. Medan den steg ned längs med en av oljeplattformens stora ben märkte vi hur det var små rivmärken över det. Först var det nätt och jämt bara så att sjögräset rivits bort, men ju djupare miniubåten kom, desto djupare blev revorna. Till slut hade de blivit djupa hål, där stora, utslitna stycken av cement tidigare hade suttit. Någon av oss pekade på en av dem på skärmen, och vi körde fram miniubåten lite närmare. Då insåg vi att revorna bildade former. Upp framför oss på skärmen tornade sig, återigen, hieroglyfer. De hade nyss sett färska ut, men ju längre ner vi kom, desto äldre verkade de: täckta av sjögräs och delvis nedslipade. Vad det än var som hade lämnat dessa spår efter sig så hade det långsamt jobbat sig uppåt, nerifrån djupet. När vi stod där och försökte förstå vad vi såg på skärmarna släcktes de plötsligt. Vi hade förlorat kontakten med miniubåten, och kunde inte längre styra den. Vi sprang ut på däck och började dra i kabeln den var fäst i, men den verkade ha fastnat någonstans. Trodde vi, tills vi plötsligt kände ett ryck i den. Någonting drog i miniubåten: försökte dra ner den med sig i havsdjupet. Fler besättningsmän anslöt sig och hjälpte till att dra, och efter en stund släppte det och vi föll baklänges allihopa. När vi drog upp kabeln var den avsliten. Miniubåten var borta. Hur dykledaren förklarade det när han avlade sin rapport till oljeplattformens chefer vet jag inte.

För ungefär ett år sedan var jag inblandad i en bärgning av ett vrak. Jag simmade mot skrovet och undersökte hur vi skulle gå tillväga med bärgningen, och hade ryggen vänd mot det öppna havet bakom mig. Jag var fullt fokuserad på jobbet, så när någonting plötsligt slog in hårt i lufttanken på min rygg tog det mig helt på sängen. Jag trycktes mot skrovet med stor kraft, och kände mig för en sekund helt tillplattad, men när det släppte och jag vände mig om såg jag ingenting där. På ett ögonblick kändes det som att mitt blod helt bytts ut mot adrenalin, och jag hade tunnelseende. Först i efterhand, under en läkarundersökning, fick jag reda på att jag hade brutit ett revben i smällen. I havet var det tomt, men när jag rapporterade till dykledaren fick vi snabbt besked om att vi skulle bli upphämtade. Vi simmade upp på den ponton KOLLA med utrustning som vi hade sänkts ned på, och den började långsamt stiga uppåt, och hela tiden höll vi ögonen på rörelser i havet omkring oss. Under ett stopp för dekompression KOLLA såg vi en skugga röra sig en bit bort. Den rörde sig runt, runt oss och vår ponton, men kom för varje fullbordad cirkel närmare. Till slut framträdde den ur skuggorna och syntes i sin helhet: en jättelik haj. Jag har aldrig varit rädd för hajar. Men på en öppen ponton, utan att vara skyddad av en bur, omcirklad av ett gigantiskt rovdjur på hemmaplan känner man sig väldigt utlämnad, tillräckligt för att till och med den modigaste av oss skulle känna sig nervös. Det kändes som att vi var serverade på ett fat. Hajen kom så nära att vi kunde urskilja dess färger, men vi kände inte igen den. Det var större än en vithaj, och svart med vissa grå fläckar. Den höll ögonen på oss medan den simmade omkring. Efter att vi hade stannat för den sista dekompressionen var den nästan så nära att vi hade kunnat snudda vid den. Men vi nådde ytan, och kom upp i luften, och den simmade iväg. Väl uppe, efter läkarundersökningar och debriefing, kom vi fram till att det måste ha varit den som simmade in i mig. Lyckligtvis hade min lufttank tagit den värsta smällen.

En annan dykning ägde rum i kristallklart vatten. Det är en välkommen omväxlning, varje gång man har möjligheten att jobba i en miljö där man faktiskt ser omkring sig. Vi hade en sikt på säkert 30 meter. Uppdraget var att hitta och hämta två odetonerade missiler som av misstag släppts från ett militärflyg, och vi tog oss snabbt ner på botten och började jobba. Vi hade fått ganska tydliga uppgifter om var de kunde tänkas finnas, och blivit försäkrade om att det inte fanns någon risk att de skulle sprängas om vi bara hanterade dem försiktigt. Det gick mycket snabbare att hitta dem än väntat. Vi började rigga upp för uppstigningen, när min dykarkollega plötsligt hördes i kommunikationsradion: “åh jävlar”. Jag fick en klump i magen. Hur många gånger man än varit ute och jobbat så finns det alltid en beredskap för katastrof i bakhuvudet, känslan av att man alltid är nära döden. Varje varningstecken gör att den aktiveras. Jag tittade upp och insåg att han inte syftade på någonting med missilerna, utan att han tittade bort en bit på havsbottnen. Han pekade, och jag såg. En våg av sand, hög som en villa, reste sig. Någonting, det måste ha varit tidvattnet eller undervattensströmmar, fick sanden att forma sig till en vägg – och den kom mot oss. Vi hukade oss, och snart var den över oss. Skillnaden i sikt är svår att beskriva. Det var inte en fråga om brist på ljus, det var för mycket skit i vattnet: ljuset hade ändå inte räckt någonstans. Föreställ dig en dimma så tät att du kan peka en ficklampa mot den och ändå inte se mer än decimeter, om ens det. Vi försänktes i kolmörker. Jag satte handen mot mitt cyklop, men kunde inte se den. Några sekunder gick, sedan hörde vi ett metalliskt skrapande ljud. Och så, lika snabbt som den kom, var sanden försvunnen igen. Vattnet var kristallklart. Men missilerna var borta. De hade legat precis intill oss när vi försjönk i mörker, men hur mycket vi än letade i sanden så hittade vi dem inte.

Den sista händelsen jag tänkte berätta om för den här gången inträffade under ett ideellt uppdrag vi åtog oss. En bro över en 10-15 meter djup flod hade delvis kollapsat, och vi skulle hämta upp de bilar och kroppar som låg nere på botten. Vi anlände till olycksplatsen drygt en vecka efter att det hade hänt, och tillbringade första dagen med att undersöka bottnen och utarbeta en plan för hur vi skulle hinna med allt jobb på den vecka vi hade avsatt. Dag två började vi bärga bilar. Jobbet var hårt, men inte för att det var särskilt svårt att genomföra. Det var hjärteskärande att titta in i bilarna. Det var inte militärpiloter eller sjömän vi hämtade upp här, det var familjer på semester och människor på väg till sina jobb. Jag vet inte vad som tog hårdast på mig: bilarna där det fortfarande satt hela familjer, de där familjernas säten var tomma och de hade försökt men misslyckats med att knäppa upp barnens bilbälten, eller de bilar där framsätet var tomt och de inte ens hade försökt rädda sina barn. Jag försökte undvika att föreställa mig paniken som hade pågått inuti bilarna medan de sakta vattenfylldes och sjönk. Men de som hade låtit sina familjemedlemmar drunkna kan jag nog aldrig förlåta. Varje dag tog vi oss an en ny grupp bilar. Den fjärde dagen började vi stöta på bilar där dörrarna var öppna och ingen fanns kvar. Det kändes lättare att jobba med dem, eftersom vi utgick från att det betydde att alla hade klarat sig. Tills att jag tog mig av en minivan. Familjen som hade kört den hade haft otur, och inuti rutorna skymtade jag kroppar som satt fast i sina bilbälten. Jag fäste bilen i våra stålvajrar, och förberedde den för att lyftas upp, när jag såg en annan dykare röra sig kring min utrustning. När han började ta bort en av vajrarna jag satt fast frågade jag vad han gjorde över kommunikationsradion, men fick inget svar. Jag simmade mot honom, men han vände sig om. Efter att ha försökt få kontakt med figuren en stund tappade jag tålamodet, tog tag i honom, och vände honom mot mig. Hans cyklop var helt mörkt. Jag förstod först inte varför, men till slut insåg jag att det var igenimmat. Jag tog mig närmare, och insåg först då vad det var som hade varit konstigt med denna dykare redan från början. Det kom inga luftbubblor från honom. Paniken steg inom mig, men det var för sent: jag skymtade redan ansiktsformen inuti hans hjälm. Jag skrek ofrivilligt till. Det som syntes där inne var vad som inte kunde vara annat än ruttnande kött. Människan i den här dykardräkten var död, död sedan länge. Jag förlorade självkontrollen. Jag famlade i vattnet, panikslagen, vrålande av skräck i kommunikationsradion. Dykledaren hörde och försökte få kontakt med mig. Allt blev en enda röra, med skrikande röster i kommunikationsradion, men jag fokuserade på en enda sak: att ta mig bort från denna gestalt. Jag simmade bakåt, och figuren i dykardräkten återvände till minivanen och fortsatte koppla ifrån vajrarna jag satt på. När jag tog mig bort såg jag gestalten ta tag i en av de döda kropparna från bilen och dra med sig den nedåt, iväg mot djupare vatten.

Det var då, efter denna händelse, jag insåg att detta kanske inte var jobbet för mig. Ändå fortsatte jag, längre än jag vet att jag borde. Hela tiden gnagde en obehaglig insikt längst in i bakhuvudet på mig: det var dags att jag skaffade mig en arbetssituation som var tryggare än den här.

Del 3, den 11 oktober 2015:

Förlåt att det tagit mig en stund för att återvända hit och uppdatera er på läget. Jag har funderat på den historien jag nu har kvar att berätta, om jag verkligen vågar dela med mig av den. Jag har beslutat mig för att göra det – men det blir min sista berättelse.

Efter att jag publicerade mitt senaste inlägg här kontaktades jag av min gamla dykledare. Han varnade mig för att prata bredvid mun gällande vad jag upplevt, och sedan blev hans röst allvarligare.

“Saker och ting har blivit värre där nere”, sade han. Han hade aldrig pratat öppet med mig om grejerna vi sett förut, och jag var tyst och lät honom fortsätta. “En incident inträffade förra veckan. Vi förlorade folk.” Jag blev chockad. Nog för att vi alla kände till farorna med att arbeta som dykare, och att vi alla hade sett våran beskärda del av Djupets väktare, eller vad man nu ska kalla dem, men att folk skulle dö var ändå något jag inte hade kunnat tänka mig. När det har varit nära ögat några gånger börjar man vänja sig vid att det är nära ögat. Dykledaren fortsatte: “Du gör som du vill, men jag skulle av respekt för de som dött inte delat med mig av det jag tänker berätta. Delvis också eftersom det inte är riskfritt.”

Jag tänker ändå göra det.

Hans team hade fått frågan om de ville åta sig en standardbärgning å militärens vägnar. Utöver de grundläggande omständigheterna, att det var ett fartyg som hade sjunkit, var uppdragsgivaren mycket vag i detaljerna. Men de tog uppdraget, och bordade ett örlogsskepp för att eskorteras ut till olycksplatsen. Det är inte vanligt att man skjutsas till jobben av militären, men det händer. Men i det här fallet blev omständigheterna konstigare och konstigare. Kommendören själv hade klivit in och gått igenom sekretessen som gällde för uppdraget. Sedan lämnade kommendören över till en man som inte presenterade sig. Han sade att flottan hade varit ute och testat en ny ubåtsmodell, vars kapacitet och utformning inte var relevant för dem att veta. Allt de behövde veta var att den var gigantisk. Dess storlek skulle visst få alla andra ubåtar att framstå som varmkorvar i jämförelse. Det var denna farkost teamet skulle hjälpa till att återbörda. Fyra dagar dessförinnan hade flottan förlorat kontakten med ubåtens besättning. Genom sonarbilder hade de sett att den låg på botten, till synes hel och hållen, men tyst och döv inför alla kontaktförsök.

När de anlände till olycksplatsen såg de att de inte var ensamma. Säkert tio-tolv örlogsfartyg låg på vakt i området. Dykarna fick klartecken att inleda uppdraget, och hoppade i. Den första uppgiften var att undersöka om ubåten hade några skador, eller om andra faror fanns att ta i beaktning under arbetet. Dessutom skulle de behöva skaffa sig en tydligare bild över hur ubåten låg på havsbottnen, för att ingenjörerna skulle kunna ta fram en plan för hur den skulle bärgas. Bärgningen skulle planeras i detalj, så att prototypen kunde komma upp i så gott skick som möjligt.

Väl nere på botten fanns sig dykarna inför någonting vars make de aldrig tidigare hade skådat. Ubåten var mycket riktigt fullständigt enorm. Från där de befann sig kunde de varken se dess för eller akter, trots att vattnet var helt klart. Dessutom verkade den byggd i ett amfibiskt material som reflekterade sin omgivning. Efter att ha beundrat ubåten en stund började de undersöka den. När de hade nått sin maxtid för en dykning återvände de upp, för att avlösas av andra dykare. De rapporterade att de inte hittat några skador från mitten av ubåten till dess akter, och att den tycktes ha mjuklandat i bottensanden.

Nästa pass av dykare fick jobbet att inspektera ubåten från mitten och fram till fören. De nedsteg och började undersöka den, och efter kanske tio minuter följde någon av dykarna en impuls och knackade på dess skrov. På en gång hörde dykarna bankanden inifrån ubåten: människor som slog i väggarna inuti och skrek och hojtade. De kunde inte urskilja några enskilda ord, men de hörde hur rösterna lät, och de lät livrädda. Dykledaren fick rapporten att det verkade finnas överlevare kvar ombord, och dykarna fortsatte undersöka den. Det dröjde fem minuter till nästa rapport kom, och när den kom innehöll den ett besked som dykledaren vid det här laget lärt sig frukta: någon hade ristat in hieroglyfer i ubåtets skrov. De täckte stora delar av förskeppet. Men några strukturella skador som skulle kunna äventyra en bärgning eller fått ubåten att bli obrukbar syntes ännu inte. Dykarna återvände till ytan och på kvällen avlades rapport till kommendören för örlogsfartyget.

Kommendören försäkrade dykarna om att ubåten skulle kunna hålla de instängda människorna vid länge, och att de – trots att de också ville få upp prototypen så snart som möjligt – inte skulle oroa sig: sjömännen befann sig i relativ trygghet.

När andra dagens arbete inleddes nedsteg dykarna instruerade att hitta fyra specifika platser på ubåten. Innan de kunde bärga den behövde ingenjörerna veta att dessa fyra, strukturellt viktiga platser var hela och hållna. Så fort dykarna kom ner till vraket hörde de ljuden av människor som bankade och skrek inuti skrovet. Framme vid fören, där hieroglyferna var som flest, skymtade de båda en figur i vattnet. De såg den tydligt, båda två, men den försvann omedelbart ur sikte och dykarna kunde inte se var den tog vägen. De beslöt att tills vidare ignorera figuren, och istället leta vidare efter de två kvarvarande platserna på ubåten de hade blivit tillsagda att inspektera. Det gick snabbt, och de kunde slutligen konstatera att alla fyra punkter var i gott skick. När de hade avlagt denna rapport och var på väg upp igen fick de order att ävnda om och kolla ytterligare två ställen. Två luckor, på styrbords sida av aktern, som ingenjörerna hade insisterat på att de behövde inspektera. Dykledaren sade att ingenjörerna hade blivit nervösa när de hört rapporten om att dykarna sett något. “De gick iväg för sig själva, och återvände sedan och bad mig ge er uppgiften att kolla de två luckorna. Jag vet inte vad de är rädda för, men någonting är det. Var försiktiga i det fortsatta arbetet”, sade dykledaren.

Dykarna återvände till ubåten för att hitta de två luckorna. Medan de jobbade sig fram såg de snart en gestalt som kom ut ur ubåten. Den drog en kropp efter sig, ut genom luckan. De två dykarna stelnade till, och låg helt stilla i vattnet medan de såg figuren stänga luckan efter sig och simma iväg med kroppen i ett fast grepp. Sedan simmade dykarna snabbt fram till luckan, och fann den nästan inte: den var svår att skilja från det amfibiska material ubåten var gjord i. Dykledaren fick reda på allt detta i löpande rapporter. Så plötsligt, mitt i en mening, tystnade dykaren som rapporterade. Det sista dykledaren hörde var när dykaren sade att luckan plötsligt öppnades.

Det var det sista dykledaren hörde av dykarna. Kontakten bröts, och panik utbröt uppe på ytan. Från ute på däck kom rapporter om att det ryckte och slet i dykarnas slangar. Det finns under uppdragen alltid någon utrustad att hoppa i om det uppstår ett nödläge nere bland dykarna, och han som hade det ansvaret började göra sig redo att nedstiga. Det slets allt mer vildsint i slangarna som var kopplade till dykarna nere på ubåten, och reservdykaren hade visst sett helt skräckslagen ut. Ändå ställde han sig vid relingen, redo att hoppa i. Till slut var slangarna utdragna på bristningsgränsen, och då plötsligt släppte det och de hängde slappa över kanten. Ett par sekunder senare kom ett moln av luftbubblor upp till ytan. Dykledaren, som var utom sig av oro och skräck, tog tag i reservdykaren och sade åt honom att bara gå ner, hämta deras killar, och sedan komma upp direkt igen. Reservdykaren lydde, hoppade i och började följa slangarna ner i djupet. Under hans nedstigning rapporterade han upp om en ständig luftbubbleström som kom från bottnen. Till slut kom han ner till ubåten, och insåg att slangarna hade lossnat från dykarna och nu pumpade ut luft i vattnet. Allt för väl medveten om att detta innebar att dykarna nu använde nödsyret letade han snabbt igenom området, men förgäves. Det som återstod var att undersöka ubåtens lucka, där de sist hade sagt att de befann sig. Han simmade dit så snabbt han kunde, allt mer tveksam till om han skulle hitta sina kollegor vid liv.

Ännu en gång bröts kontakten med ytan, och det blev tyst nerifrån havsbottnen. Inte förrän efter en stund som kändes oändligt lång för dykledaren och kollegorna uppe på örlogsfartyget hände någonting: deras reservdykare dök upp på ytan, halvt medvetslös. Han räddades upp på däck och förlorade medvetandet omedelbart. Av rädsla för att han skulle drabbas av dykarsjukan lastades han snabbt in i tryckkammaren, och behandlades sedan resten av natten. När han vaknade igen, tidigt på morgonen, var han mirakulöst nog tillräckligt samlad för att kunna avlägga rapport. Han sade att han inte tänkte återvända till ubåten, ingen chans. Han berättade att han hade hittat luckan öppen, och sett sina kollegors två kroppar liggande orörliga inne i utrymmet inuti. Han tog sig in, och gjorde sig redo att bära upp en av dem till ytan, när flera mörka gestalter plötsligt flög fram mot honom i vattnet och började slita och riva i hans utrustning. Han släppte kroppen och simmade panikslaget upp mot luckan, och lyckades ta sig loss från varelserna i vattnet. Med enbart adrenalinet som drivkraft lyckades han sedan ta sig upp till ytan, och svimmade så fort han såg relingen.

Efter att dykledaren fått höra detta svarade han reservdykaren att de inte skulle ner igen, och att de skulle återvända till hamn så snart han mådde bättre. Sedan informerade dykledaren kommendören om att de drog sig ur uppdraget. Han hade förlorat två kollegor och hade ytterligare en i sjuksäng, och nere på botten rådde en oförklarlig livsfara. Han tänkte inte offra fler av sina medarbetare.

Nästa morgon samlade kommendören dykledaren och hans team för vad de alla trodde skulle bli en sista avrapportering. Istället ställde sig kommendören, som precis hade haft möte med militärens ingenjörer, och sade att bärgningsoperationen var avbruten. Men ubåten kunde inte lämnas kvar orörd där nere. Vad de än hade i den, så var de nu tvungna att förstöra det. Dykteamet fick order om att återvända ner och plantera sprängämnen som ingenjörerna skulle förse dem med. Dykledaren blev ursinnig. Han krävde att de skulle återföras till hamn och befrias från uppdraget. Då kom beväpnade vakter in i mötesrummet, satte handfängsel på dykledaren och förde bort honom. De chockade dykarna fick höra av kommendören att de hade fått sina order, och att de inte skulle få gå någonstans innan de var genomförda.

Under uppsikt av beväpnade vakter fortsatte alltså dykarbetet. Dykledaren, som hade släppts men hölls under uppsikt, fortsatte protestera. Efter en timslång konflikt slutade det med att två dykare tvingades åta sig uppgiften att dyka ner. De insåg att de inte hade några val, och tog sig motvilligt ner i vattnet. På helspänn tog de sig fram till platserna på ubåten där sprängmedlen skulle placeras, och hörde hur människor inuti ubåten fortfarande bankade och skrek. Dykarna insåg att de skulle dödas, och uttryckte än en gång sina kraftfulla protester mot projektet, men kommendören tog över kommunikationsradion och underströk att de inte hade några val. Dykarna genomförde uppdraget och återvände till ytan. De tog av sig utrustningen och gick till sina rum utan att prata med någon. Det syntes på dem att de hade gråtit.

Örlogsfartygen började nu, ett efter ett, lämna platsen och en sista gång kallades dykteamet till ett möte. Kommendören tackade dem för deras arbete, som påstods ha varit av stor vikt för nationens säkerhet, och sade att de nu skulle bli rikligt belönade. Han underströk sedan återigen hur hemligt hela uppdraget, och allt de hade sett, hade varit. Det sista han sade var att “läckor har förekommit under tidigare insatser. Jag vill understryka att det kommer bli allvarliga konsekvenser för den som läcker ut någonting om detta.”

Min gamla dykledare verkade inte bry sig om detta. Han sade att företaget troligen skulle upplösas: ingen av hans anställda ville dyka något mer, och själv verkade han ha blivit helt förstörd av allt det här. “Vi skulle aldrig åkt dit”, sade han till mig innan vi lade på. “Vissa platser är det inte meningen att vi ska besöka.”

Signaturmelodi

Ni har hört historien “En djuphavsdykares bekännelser”, uppläst av Ludvig Josephson. Därmed dyker Creepypodden upp ur den oljiga ytan, och går långsamt upp på stranden medan de gamla, murkna kläderna dryper av sjövatten. Den kommer snart lämna fuktiga fotspår i ditt hallgolv…

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.