Avsnitt 60: På tåget

Hej allihopa. Jag har läst historierna på detta underforum ett tag, och för några veckor sedan hände det mig något som jag tänkte ni skulle vara intresserade av.

Jag ska börja med att beskriva mig själv helt kort. Jag är en tjej i 20-årsåldern, ca 170 centimeter lång och väger kanske 60 kilo. Jag är varken pytteliten eller särskilt stor, utan ser rätt normal ut. Jag jobbar natt på en flygplats i området, mellan åtta på kvälle och kvart över fyra på morgonen, och brukar åka flygplatstransfertåget mellan jobbet och parkeringsplatsen där min bil står när jag ska hem. Det brukar vara helt okej, för jag åker bara en station, och vid den tiden på dygnet är det många anställda som ska antingen till jobbet eller hem. Just den här morgonen hade dock min sambo försovit sig, och eftersom han hade lovat att hämta mig fick jag bita i det sura äpplet och åka ytterligare en station med tåget till en busstation, åka bussen till stationen närmast mig och sedan gå den tre kilometer långa promenaden hem.

Tåget var rätt fullt när jag gick på. Jag satte mig i sista vagnen, och såg direkt en ung kille som såg rätt sliten ut. Han försökte snacka lite med flygvärdinnorna som stod bredvid, men verkade inte riktigt lyckas få någon kontakt. Hans långa hår var smutsigt, hans skägg var glest och illa skött och jag såg på lång väg att hans händer var skitiga. Jag tänkte att han jobbade med bagaget eller något, och att han kände flygvärdinnorna, satte på mig mina hörlurar och tog fram min bok och försjönk i den.

Tåget kom in på stationen där jag brukar gå av, och alla anställda gick av. När tåget gled iväg från stationen tittade jag upp från boken och insåg att tåget var helt tomt, frånsett mig själv och den slitna killen. Det hade inte varit så farligt, om det inte var för att han stirrade på mig. Inte bara en blick då och då, alltså, utan stirrade stint. Med stora ögon och munnen halvöppen. Jag kände mig plötsligt väldigt illa till mods, men eftersom jag satt i ena änden av vagnen och han i den andra försökte jag återgå till min bok och hoppades att han skulle samla sig och titta iväg. Men det gjorde han inte.

Så snart jag vände blicken ner i boken igen reste han sig och började gå närmare. Han stannade upp vid raden av stolar där jag satt, vände sig mot mig och stirrade vidare. Jag vågade inte möta hans blick, för jag trodde att han skulle tolka det som uppmuntran att göra något mer, men såg i ögonvrån hur han slog sig ner på andra sidan vagnen, för att sedan resa sig igen och sätta sig i sätet bakom mitt eget. Jag vågade fortfarande inte titta upp, men plötsligt måste han ha lutat sig väldigt nära mig. Jag kände hans varma andedräkt i nacken, och blev helt stel. Sedan kände jag hans finger stryka längs min hals. Jag kissade nästan på mig, ryckte till och hoppade iväg en bit. I mina hörlurar spelades fortfarande musik, men jag hörde ändå honom väsa som en jävla orm. Det var i det ögonblicket jag insåg att jag bara var några sekunder från att bli överfallen.

Tåget närmade sig nästa station, så jag gjorde en plan. Jag packade ihop alla mina saker och höll krampaktigt i dem, och så fort dörrarna öppnades rusade jag upp och kastade mig ut ur dörren och in i nästa vagn. Jag tittade ut genom fönstret för att se om han följt efter. Till min förskräckelse såg jag hur han lutade sig ut ur dörren, och tittade sig omkring på den tomma stationen. Lyckligtvis verkade det som att han inte såg mig gå in i andra vagnen, för han stod där och stampade i marken för sig själv och jag såg hur han sade någonting högt och argt för sig själv. Jag är ingen som kan läsa på läppar, men den här gången var det uppenbart: han kallade mig en jävla fitta.

När vi hade kommit till nästa station hade jag ringt min sambo femton gånger och till slut väckt honom, och han mötte mig där med sin bil. Jag vet inte vilken resplan den slitna killen hade, men jag är glad att jag slapp sitta i en buss tillsammans med honom. Sedan den här upplevelsen har jag ofta tänkt på hur försvarslös jag hade varit om han försökt göra någonting. Så sedan ett par veckor har jag börjat gå på thaiboxning. Så, läskiga snubbe på tåget, hoppas för din skull att vi inte ses igen. För i så fall kommer du få dina tänder utslagna.

Signaturmelodi

I sången “Moonville Brakeman” sjunger bluegrassbandet The Rarely Herd, från Ohio i USA, om järnvägstunneln i Moonville, och de olyckliga gamla järnvägsarbetare som fortfarande irrar runt där, decennier efter att tunneln stängt. Sången låter, som country och bluegrass ofta gör, mycket muntrare än historien den vill berätta. Järnvägstunneln i Moonville kom till 1865, då järnvägen mellan Marietta och Cincinatti öppnades, och den lilla staden växte till sig och inrymde som mest – på 1870-talet – ett hundratal personer. De arbetade med gruvdrift och vid en masugn i närheten, långt från närmsta grannstad. Moonville låg i Vinton County, den mest glesbefolkade och skogsbevuxna delen av Ohio, och för att ta sig till närmsta stad var man tvungen att gå i timmar längs tågspåret genom den täta skogen.

Idag finns nästan ingenting kvar av Moonville. Det lilla samhället började försvinna då tågspåret som gick genom trakten köptes av ett större företag och fick mer trafik, mellan mer avlägsna hållplatser. Vid sekelskiftet stängde de sista gruvorna i närheten, och 1947 flyttade den sista familjen från Moonville. På 60-talet återstod bara husgrunder – men tågen körde fortfarande genom järnvägstunneln. 1985 passerade det sista godståget, och genom järnvägstunneln löper nu inte längre någon räls: där tusentals tåg passerat genom tiderna finns nu bara grus. Tillsammans med en gammal begravningsplats, där nedslitna gravstenar står kvar som minnesmonument över Moonvilles sedan länge döda befolkning, är nu den tomma järnvägstunneln det enda som finns kvar i trakten.

Det, och minnet av de som hemsöker den, såklart. Genom åren dog dussintals människor i och omkring järnvägstunneln, i olika olyckor. Enligt vad som viskas i trakten hade en av dessa varit en bromsare på ett förbipasserande tåg. Bromsarens jobb stå på tågets tak och med en stor skruv manuellt sköta tågets broms. Det var ett hårt jobb, det absolut tuffaste och mest farliga inom den tidens järnväg. På Trafikverkets hemsida kan man läsa ett gammalt vittnesmål av Karl Bergman, som hade arbetat som bromsare.

“Att vara bromsare betydde att man fick lära sig tåla köld”, skrev Bergman och fortsatte: “och att man icke så sällan fick gå genomvåt hela dagen utan att ha den ringaste möjlighet att byta kläder eller skor. Vintertid fick man ofta sitta ute i öppna bromskurar, med skydd av träväggar upp till midjan. I detta lilla bås var man prisgiven åt vindarnas lek i den bitande kölden. Snön yrde omkring och regnet piskade ansiktet under höststormarnas slagregn. I detta lilla bås knappt en meter i kvadrat, fanns ingen möjlighet att hålla sig varm. Järnvägen bestod visserligen en tjock fårskinnspäls och halmskor ävensom regnkappa, men det hjälpte föga när temperaturen gick ner till eller under minusstrecket.”

Enligt berättelserna i Moonville skulle en av dessa bromsare, kanske var han full, distraherad eller helt enkelt bara trött och utsliten, ha fallit ner mellan vagnarna och fått sina ben krossade av tåget. Där och då skulle han ha dött, och än i dag ska man kunna se hans flämtande lykta i tunneln. Det sägs att order en gång i tiden gick ut till de tåg som passerade tunneln, att oavsett vad man såg inuti skulle tågen åka förbi snabbt, utan att stanna. Så sent som 1993 rapporterade lokaltidningen Athens Messenger om några tonåringar som skulle ha flytt därifrån hals över huvud efter att ha sett ett ljus i tunneln. “Det var bara ett ljus som svingade av och an, utan någon som höll i det. Jag sprang därifrån och har inte varit tillbaka dit sedan dess”, berättade en av tonåringarna för tidningen.

Ni lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och ni har kanske redan gissat det, men idag handlar det om tåg. Den första historien vi hörde var publicerad av Redditanvändaren Twirlygig på underforumet LetsNotMeet, hade rubriken “Creep on the train” och lästes av Rakel Josephson. Och såväl övernaturligheter som helt vanliga galningar hör till de många saker som kan göra tåg skrämmande. Sedan de började stryka längs världens ödemarker, fulla av människor och last på väg från bebodd plats till bebodd plats, har de alltid varit fantasieggande och skrämmande. Deras ensamma strävan under dag och natt, de lättigenkännliga ljuden, det tomma mörkret utanför fönstren och att man är instängd inne i tågen under resan gör dem till självklara scener för kusliga upplevelser. Och då har vi inte ens börjat prata om tågtunnlarna.

För några veckor sedan såg jag den sydkoreanska filmen Train to Busan, en av de bättre zombiefilmerna jag sett på länge. Den tar fasta på nästan alla de faktorer jag radade upp ovan, och följer människorna som sitter fast i ett tåg samtidigt som en grotesk sjukdom bryter ut i Sydkorea. Människor börjar anfalla varandra och sprida en zombiesmitta, och några av vagnarna faller snabbt offer. Snart är det ett fåtal överlevande som stryker från vagn till vagn, ofta i skydd av tunnlars mörker, och i förhoppningen att hinna fram någonstans dit smittan inte hunnit. Tills dess är de utlämnade mot människor som blivit djuriska, mordiska, och tågets fönsterrutor blir allt mer nersmetade med blod.

Som vi har nämnt tidigare i Creepypodden finns det spöktåg i Sverige också. Silverpilen är smeknamnet på tunnelbanevagnen C5, ett prototyptåg med åtta vagnar i olackerad aluminium som gick längst Stockholms tunnelbana mellan 1966 och 1996. Tåget fanns på riktigt, men redan på 80-talet började det viskas om att det var något konstigt med det. 1984 upptecknade folkloristen Ulf Palmenfelt en berättelse som han hört av en tolvårig pojke i Täby.

Tunnelbanevagnarna i Stockholm är blåa eller gröna. Men det finns också en sorts silverfärgade vagnar. På linje 18 söderut går ett sådant tåg, som kallas Silverpilen. Man får bara se Silverpilen efter midnatt. Då rusar den förbi mellan de vanliga avgångstiderna. En del påstår att SIlverpilen bara stannar en gång om året. Resten av tiden susar den fram med hög fast genom tunnlarna under Stockholm. Andra säger att Silverpilen stannar oftare än så, men inte vid alla stationer. De som har åkt med Silverpilen säger att de kände hur de blev sittande i dagar eller veckor, fastän de bara åkte ett par stationer. En man var borta hemifrån en vecka. Han hade bara åkt mellan Hötorget och Centralen. Somliga kommer aldrig av Silverpilen. Man kan se dem sitta med gulaktig hy och stirra tomt framför sig, medan tåget susar vidare.

Så berättade tolvåringen för Ulf Palmenfelt på 80-talet. Senare, i den uppmärksammade teveserien “Det spökar”, som gick på femman 1997, handlade ett avsnitt om detta tåg.

Det sägs att Silverpilen ska stanna vid Kymlinge, en tunnelbanestation på Blå linjen mellan Hallonbergen och Kista som aldrig blev färdigbyggd. Nu står Kymlinge kvar som ett skelett av en tunnelbanestation, med tomma perronger, utan biljettkiosk, rulltrappor och hissar. Där ska det silvriga t-banetåget stanna och öppna sina dörrar. Ingen går av, men ändå är alla som satt på tåget när det rullade in försvunna när dörrarna stängs och tåget går vidare. De tomma, uttryckslösa ansikten som syntes i fönstren när tåget kom in är för evigt borta. Och den olycklige som råkade gå ombord kanske aldrig mer kommer hem. Idag är det silverfärgade tunnelbanetåget sedan länge taget ur trafik. Men ändå är det många som påstår sig se och höra det, när det skramlar in på en tom perrong på någon ödslig tunnelbanestation en sen vardagsnatt…

Det andra kända spöktåget som finns i Stockholm finns på Gröna lund. Men något som inte så många vet är att fler spöken än de som får lön av Grönan kanske rör sig där. I slutet av 1600-talet fanns där en sjukstuga, och där begravdes dussintals sjömän, fattiga och sjuka. I en gammal rapport från den tiden står det att “de avlidnas kroppar strax vid stugorna hoptals till tio, femton, tjugo eller fler i var sina gropar nedgrävda äro, till största delen utan kistor”. De sista begravningarna här hölls under det svenska kriget mot Ryssland 1808-1809, och 1922 bytte kvarteret i trakten namn från Kyrkogården till Krigsmanskassan. Då hade redan Gröna Lund öppnat på området. I boken Stockholms spökhus skriver författaren Stig Linnell om vad som gömmer sig under marken:

En av de nyaste attraktionerna på Gröna Lund är Spökhuset, som byggdes för ett par år sedan. De flesta som betalar inträde för att utsätta sig för ruskigheterna där inne, känner förstås inte till att baksidan av Gröna Lunds Spökhus står alldeles på gränsen till den gamla båtsmanskyrkogården från 1600-talet. Vem vet vad som kan kravla sig upp därifrån och blanda sig med de mekaniska eller anställda skräckfigurerna?

Vi ska avsluta veckans Creepypodden med en lyssnarhistoria. Lyssnaren Magnus hörde för en tid av sig och ville berätta om vad han upplevt under sina 40 år i yrket som lokförare. “Jag minns exakt i vilket ögonblick jag förstod att jag ville bli lokförare”, skrev han till mig och fortsatte: “När jag var i femårsåldern fick jag följa med min far till byns järnvägsstation och där för första gången se ett lok rulla in mot perrongen. Eller rulla, så kan man kanske beskriva det idag. Men då – ett gammalt ånglok tjöt, skramlade, dunkade och frustade svart rök ur skorstenen, stånkade och vältrade sig in till stationen i moln av vit bolmande rök, tungt och mäktigt innan det la sig till ro vid perrongen, pysande och bedrägligt lugnt. Som ett urtidsdjur, vilande.” Magnus säger sig ha sett mycket vackert, intressant och lustigt längs våra järnvägar, men även en del underligheter och i sällsynta fall sådant som nästan skrämt livet ur honom.

“Nu känner jag att jag vill skriva ned några av dessa händelser innan minnet börjar svikta och jag är ju dessutom tillräckligt gammal för att inte längre bry mig om ifall jag blir trodd eller betraktad som en tokstolle.” Hans berättelse, med rubriken Karlshamnstunneln, läses av Ludvig Josephson.

Alla som kört eller åkt blekingebanan vet hur sagolikt vacker den kan vara. Den ringlar fram genom landskapet, slår då och då en ögla kring ett mindre klippmassiv där ekarna klänger sig fast, fortsätter genom de små samhällena, förbi en och annan pampig herrgårdsbyggnad uppförd av någon brukspatron och smeker skärgården längs Sölvesborg och Karlskrona. Man kallar Blekinge för ”Sveriges trädgård” och det finns god grund för detta. På Svergies till ytan näst minsta landskap finns en oerhörd mångfald av växter och djur. Landskapet är vänligt inbjudande med skira bokskogar, ekdungar och ängsmark och en skärgård som med sitt lugna vatten sägs ha gett upphov till namnet Blekinge, då det ibland lägger sig som en spegel, i bleke. Författaren och poeten Harry Martinsson skrev att ”Blekinge, Wales och Bretagne är de andliga landskapen i Europa”. Jag har varken varit i Wales eller Bretagne så jag kan inte svara för dessa områden. Men under en stilla sommarkväll i Blekinge med vattnet knappt hörbart kluckande mot klipporna, det svaga suset från en flock ejdrar som drar förbi så lågt att vingspetsarna nästan doppar i vattnet, doften av hav blandat med den från syrener och hagar inne från land, då vet jag precis vad han menade. Ett lugn lägger sig till ro i sinnet, tiden saktar in och varje andetag vederkvicker själen.

Då är det lätt att glömma, vilket jag ofta och helst gör, att det alltid finns en annan sida. Där det finns ljus finns det också ett mörker någonstans. Även detta fridsamma landskap ruvar på hemligheter, visst som sedan länge är glömt av alla utom de äldsta, sådant man förr bara talade om viskande för att inte riskera att dra på sig olyckan. I vår moderna värld vill vi gärna tro att dylikt inte längre existerar, om det nu någonsin gjort det. Men då och då händer det att något rispar upp en reva i den verklighet vi skapat oss och ger en glimt av det som finns där bakom, som vi trodde var fantasier eller rester av gamla mardrömmar.
Det hände mig en tidig vårdag.

”Fy faaaan vad jag är trött.”

Tågvärden jag har med mig halvligger över ATC-panelen och gäspar stort. I mitt inre tar jag upp en krita och på min mentala svartatavla drar jag ett tvärstreck över de fyra vertikala som redan finns där för ytterligare en upprepning av denna replik. Där finns redan sex markeringar för ”Fy faaaan vad detta är drygt chiefen.”
”Jag är också rätt trött.” säger jag något giftigt och syftar på honom, mer än på den tidiga morgonen. Min gode tågvärd hör inte till den grupp som gillar att gå upp och arbeta klockan fyra på morgonen. Det gör inte jag heller bevars, men de morgnar då man sitter i förarhytten och ser de första gyllene solstrålarna bryta igenom morgondimman är jag ändå tacksam över att jag har ett arbete som ibland tvingar upp mig vid en okristlig tidpunkt. Däremot är jag vi dessa tillfällen helst ensam i förarhytten, min sociala bank öppnar inte förrän vid tio och innan dess är det svårt att göra några uttag.

Vi har just lämnat Kristianstad på väg mot Karlskrona och jag har lagt pådraget på 160km/h. Mellan Kristianstad och Bromölla består landskapet av slätter med träddungar utspridda här och var. Innan solen fått dimman att lätta ligger den kvar och den är så låg att när man sitter uppe i förarhytten kan man se över den. Effekten blir att det känns som man styr ett fartyg över havet i stället för ett tåg. Dimman ligger som en mjölkig och mjuk vattenyta och här och var sticker en klunga träd eller ett tak upp och ger illusionen av öar. En dimmornas skärgård. Så vackert.

”Fy faaaan vad drygt detta är.”

Min kollega har uppenbarligen inte noterat mitt nålstick, eller så försöker han fördriva tiden med att provocera mig med vilje. Ibland är det svårt att veta vilket. Missförstå mig inte, jag umgås gärna med mina kollegor, de flesta av dem är väldigt trevliga och roliga, men jag som de flesta andra människor har också ett visst behov att ibland vara ensam. Som lokförare sitter man där man sitter och tågvärden kan komma och gå som han eller hon vill. Påtvingat sällskap har aldrig varit min kopp te. Självklart kan man säga åt sällskapet att man helst är ensam i hytten, men jag vill inte gärna vara så burdus. Om jag svarar enstavigt och lagom tjurigt tycker jag att det borde framgå att man inte är så sällskaplig för tillfället. Tyvärr verkar detta vara alltför subtilt för den kollega jag har med mig idag. Jag sneglar på min tågvärd. Uppfinningsrikedomen när det gäller att hitta nya ställningar att halvligga på över min instrumentpanel hade kunnat göra författaren till Kamasutra avundsjuk. Nu tycker ni säkert att jag verkar vara en sur gammal gnet. Och ni har alldeles rätt. Jag försöker kompensera detta genom att senare under dagen visa min andra sida, som efter vad jag hört, faktiskt kan vara ganska trevlig och tillmötesgående.

ATC piper till och meddelar att det är dags att sänka hastigheten och jag lägger på lite broms. Vi börjar närma oss Karlshamn. När man kommer från Kristianstad rullar man in med staden på höger sida och till vänster sträcker sig en hög klippvägg längs med hela stationsområdet. På höstarna bjuder den på ett spektakulärt skådespel då den är täckt med murgröna som faller som ett niagara i brandgult, rött, grönt och violett längs sidan. Värt en tågresa bara det. Dimman har lättat och när vi skramlat över ett par växlar gör rälsen en krök in mot perrongerna och den låga morgonsolen får rälsen att se ut som om den vore gjord av guld i stället för stål. Bara ett par tre trötta resenärer står kurande på perrongen när vi rullar in. Dörren bakom mig in till passagerarutrymmena smäller till och jag drar en lättnadens suck över att äntligen vara ensam i hytten igen. Jag fäller sätet ytterligare en bit, plockar upp kaffetermosen och ser ut genom vindrutan medan jag väntar på signal för att stänga dörrarna.

I Karlshamn ligger också en av Blekinges få järnvägstunnlar. Byggd 1957 sträcker den sig 567 meter rakt igenom Pengaberget. Vid elektrifieringen av blekingebanan 2005 till 2007 genomgick tunneln en större uppdatering. För att få plats med kontaktledningarna var man bland annat tvungen att höja taket. Det fördes också en diskussion kring utrymningsvägar. Räddningsverket menade att sträckan var i längsta laget för att inte ha utrymningsvägar i själva tunneln. Men av detta blev det inget eftersom Banverket ansåg att den var enkel att utrymma i öppningarna då hela tunneln ligger i marknivå utan krökar.

Ombyggnaden av tunneln var inte något stort projekt med järnvägsmått mätt, men drabbades av förseningar på grund av en otäck olycka en julidag 2005. När arbetslaget som jobbade med kontaktledningen i taket tog lunch stannade en av elektrikerna kvar för att slutföra det han höll på med. Då kollegorna återvände fann man honom avsvimmad på mage och svårt skadad och först trodde man att han fallit från korgen uppe vid kontaktledningen. Men när man vände honom fann man djupa rivsår på bröstet och halsen var uppsliten. Det var definitivt inte någon fallolycka. Slutsatsen i polisens utredning blev att ett djur, troligen en varg orsakat skadorna. Mannens liv gick inte att rädda. Dessa omständigheter kände jag dock inte till den här dagen, de har jag fått berättat för mig senare och kanske hade jag handlat annorlunda om jag hört talas om dem tidigare.

Signalen som uppmanar till stängning av dörrarna burrar, jag trycker in rätt knapp och hör pipet när dörrarna stängs, tar en klunk kaffe till och kontrollerar signalen som fortfarande är grön. Ytterligare ett burr. Försiktigt pådrag för att sakta krypa förbi signalen. Pip, ATC visar att hastigheten 40km/h är tillåten och vi rullar fram mot tunnelmynningen.

Karlshamnstunneln, och även andra tunnlar för all del, har en egenhet som är välkänd för de flesta lokförare som har några år i yrket. Vissa dagar gör temepraturskillnaderna mellan tunneln och omgivningen att tunneln fylls av tjock dimma trots en i övrigt klar och solig dag. Trots att jag upplevt detta många gånger tidigare finner jag fenomenet fortfarande en aning obehagligt. Dimman kan vara så tjock att den nästan ser solid ut när man närmar sig. Kontrasten mellan en klar och solig dag och att plötsligt inte kunna se en meter framför sig blir väldigt påfallande. Som att springa i en lång korridor när någon utan förvarning släcker ljuset.

När vi närmar oss idag ligger dimman så tät i tunnelmynningen att den nästan ser ut som en del av bergväggen.

Strax innan öppningen piper ATC till igen, vi får 100km/h och jag lägger fullt pådrag. Loket accelererar snällt och tryggt. Jag tänder extrabelysningen i kupeerna när vi åker in i tunneln, slår på helljuset och lyfter kaffemuggen för ytterligare en klunk svart välsignelse just som sikten försvinner helt. Trots helljuset ser jag bara en meter spår framför mig när jag lutar mig fram mot vindrutan. Talesättet att dimman är så tjock att man kan skära den med kniv kommer för mig.
Plötsligt, ett kort ögonblick, ser jag något mörkt skymta förbi på spåret.
Jag handlar på instinkt, sliter åt mig handtaget och smäller ned nödbromsen. Bromsarna hinner inte ens slå till innan det som befinner sig på spåret slår i fronten med en tung duns.

Tåget skramlar, rister och rasar sig ned till stopp med gnisslande bromsar och stannar med ett ryck. Tystnaden efter känns kompakt innan världen sakta tar sig in genom chocken. Rutinerna som ska utföras vid påkörningar sitter djupt och jag tänker knappast när jag sträcker mig upp och ställer om vredet som låter strålkastarna blinka. Varning, fara. Därefter knappen på telefonen som ringer upp tågklarerarna. Dörren bakom mig går upp med en smäll och min tågvärd snubblar andfått in i hytten. ”Va, fan hände, va fan hände!? Körde vi på något, var det ett djur?”

Jag försöker samla tankarna. Ja, vad var det vi körde på? Jag hann inte se så mycket. Bara något oformligt stort som dök upp i dimman. Det måste ha varit ett djur. Det var absolut större än en människa. Det måste ha varit ett djur. Men ändå, under den korta bråkdelen av en sekund just innan smällen tyckte jag att jag såg något. Ett ansikte. Eller.

Ett sorts ansikte.

”Du, jag vet faktiskt inte”, jag ser på min tågvärd. Han är uppenbart skärrad.
”Det var förmodligen ett djur, men jag tänker låta räddningstjänsten komma hit och kolla för säkerhetsskull.” säger jag. ”Vill du gå runt och informera resenärerna?”
Vid påkörningar, eller misstänkta sådana, ringer man tågklareraren som i sin tur kontaktar polis och räddningstjänst som får komma ut och kontrollera.
Min tågvärd ser ut att ta sig samman och går ut genom dörren för att tala med resenärerna.

Det är först när dörren stängs och det blir mörkt i hytten som jag inser att tågets telefon har avbrutit samtalet jag ringde till tågklarerarna. Jag trycker in uppringningsknappen igen.

Tre grå punkter dyker upp, sedan ett pip och dislayen visar ”Ingen kontakt”.
Fan också. Jag slår av strålkastarna för att se om något av ljuset från tunnelmynningen tränger igenom dimman. Mörkret blir kompakt. Förmodligen har vi lyckats stanna någonstans i närheten av mitten och tappat kontakten med nätet. Jag slår på strålkastarna på varningsblink igen och rotar fram mobilen men även den saknar täckning.

Jag drar mig för det alternativ som återstår. Även om man blivit luttrad efter många år i yrket är den syn som kan möta en utanför loket efter en påkörning något som jag gärna besparar mig. Nå, det är inte mycket att be för. Jag tar ficklampan i väskan, öppnar dörren till kupen och går bakåt för att leta reda på min tågvärd. Några få resenärer sitter i första vagnen och ser uttråkade ut. Förmodligen vana pendlare. Jag vinkar på tågvärden som står längre ned i gången och talar med en äldre dam, uppenbarligen väldigt upprörd. Förmodligen en inte så van resenär.
Efter att ha lugnat henne tillfälligt kommer han bort till mig.

”Du har inte heller mobiltäckning?” frågar jag.

Han kollar på sin mobil och skakar på huvudet.

Jag förklarar för honom att jag tänker gå ut och ta mig framåt mot tunnelmynningen tills jag får täckning så att jag kan ringa och larma.

”Framåt? Är det inte närmare att gå bakåt?”

Förmodligen har han rätt, men det är ändå inte ett alternativ. Jag förklarar.

”Förmodligen är vi längre ifrån mynningen framåt. Men det vi körde på ligger förmodligen bakom oss och även om fronten kan se bedrövlig ut så tar jag hellre den synen.”

Det ser ut som om han bleknar en aning och jag förstår honom. Jag drar fram nycklarna och öppnar upp dörren.

Den råa, fuktiga kylan driver in i vagnen. Dimman är kompakt utanför och ljuset från kupeerna förmår inte ens tränga igenom till tunnelns väggar, högst två meter bort. Jag tänder ficklampan men ser ändå inte bergväggen. Riktar den nedåt. Bara tjock dimma som virlvar en aning i draget från dörren. Det här känns inte bra. Marken längs rälsen är belagd med grov sten och det är lätt att trampa fel även i fullt dagsljus. Jag huttrar till, skakar av mig olustkänslan och tar tag i ledstången, häver mig försiktigt ned baklänges och trevar med foten efter marken som borde finnas ungefär en meter under.

Just som jag känner fast mark slinter jag med den andra foten på fotsteget, förmodligen slipprigt av dimman och knäet far in i kanten på vagnen. Smärtan är omedelbar och skarp och jag får anstränga mig för att inte vråla rakt ut.

”Hur gick det chiefen?”

Tågvärden ser oroligt ned på mig medan jag försiktigt prövar att stödja på benet.
”Inte bra.” säger jag.

Smärtan lägger sig sakta, men att leta mig fram mot tunnelmynningen i dimman med ett skadat knä är inte att tänka på.

”Tyvärr får jag nog be dig bege dig framåt och ringa.”

Han ser skeptiskt på mig innan han inser att det inte finns mycket att välja på.

”Visst, jag fixar det.”

Något motvilligt, men med avsevärt större smidighet än jag lyckades prestera hivar han sig ned. Men han har nog tjugo år till godo på mig och förmodligen minst lika många kilo. Med mobilen som ficklampa börjar han gå. När han kommer framför loket ser jag honom tydligt då ljuset från strålkastarna tänds. Sedan slocknar de och vid nästa blink är han borta. ”Gå försiktigt!” ropar jag lite sent och känner mig plötsligt väldigt ensam, trots resenärerna där inne.

Jag funderar på att gå upp i hytten igen, ljuset och värmen från kupen lockar, men bestämmer mig för att låta knäet vila lite till innan jag ger mig på att klättra upp. När man står på perrongen märker man aldrig hur höga de är, loken och vagnarna, eftersom det då ofta bara är att kliva rakt in. Men nere på marken är det en bra bit upp till golvet där inne. Dörrarna rasslar till och börjar glida igen. Jag sträcker mig upp och får in handen där jag vet fotocellen sitter och de öppnar sig igen.

I minnet letar jag efter det jag skymtade i ljuset just innan det small. Jag får inte ihop det. Päls. Eller var det hår. Nej, jag vill ha det till ett djur, det måste det ha varit. Tankarna snurrar, det går inte att sluta fundera och till slut vinner nyfikenheten över obehaget och jag haltar fram mot fronten, tar stöd mot lokets sida. Finns det något där att se som tydligt visar att vi kört på ett djur kan vi ju ta oss ut ur den här förbannade tunneln så fort tågvärden kommer tillbaka.

Framför maskinen är det svårt att se något. De blinkande strålkastarna bländar när de slås på och när de släcks är det becksvart så jag får använda ficklampan. Jag hittar inget i ögonhöjd. Utan att böja på knäet bockar jag mig för att se på plogen längst ned. Strålkastarna slocknar och i skenet av ficklampan glänser det mörkt, fuktigt på stålplåten. Jag lutar mig närmare, känner lukten, metall och blod men ser också grova, långa strån som smetat fast och jag reser mig lättad upp. Det där kommer definitivt inte från någon människa.

Jag ropar in i dimman åt det håll tågvärden försvann, att han kan komma tillbaka, att vi kan köra. Men min röst verkar inte bära längre än det går att se, det känns som att skrika i en låda. Jag ryser till och det tidigare obehaget återvänder. Det blinkande ljuset börjar gå mig på nerverna. Varje gång det slocknar och tänds igen känns det som om någon eller något ska stå framför mig. Tanken gör att minnet av det jag körde på klarnar och jag inser varför jag inte riktigt får ihop det. Det verkade vara ett djur. Men ögonen, jag såg dem tydligt. De var inte ett djurs, det fanns något där. Intelligens. Eller i alla fall en sorts medvetenhet som förutsätter en viss intelligens.

Illvilja.

Nej, fantasin börjar skena. Det är mörkret, dimman och hela situationen. Haltande tar jag mig så snabbt jag kan tillbaka till de öppna dörrarna medan jag tänker var fan blir han av. Jag kommer precis fram när jag hör hur det rasslar av steg i makadammen. Jag drar efter andan för att ropa åt honom men hejdar mig. Nackhåren reser sig när jag inser att ljuden inte kommer framifrån. De kommer bakifrån. Så blir det tyst igen. Jag håller andan, vågar inte röra mig och bara lyssnar, förstår inte riktigt vad det var jag hörde.

Då hör jag hur det rasslar på nytt och i dimman framifrån hörs ”Hallåååå! Jag fick tag i dem, de är på väg!”

Jag förstår att jag måste hört fel första gången, förbannade dimma som förvränger ljuden, och jag kan uppriktigt säga att jag aldrig blivit så glad åt att höra en tågvärds röst. ”Bra jobbat, se till att komma hit nu så vi kan komma in i värmen, jag håller på att bli tokig här!” Tågvärden syns inte men nu hörs stegen tydligt. Han har kommit fel i dimman och jag hör honom gå fram till den låsta dörren på motsatta sidan. Jag tittar mot den över vagnsgolvet. ”Du grabben, du är på fel sida!”

Dörrarna på min sida rasslar till och börjar glida igen samtidigt som jag hör honom säga ”Visst fan, jag kommer över. Du, solen skiner gött där ut-”
Längre kommer han inte innan en våldsam smäll i dörrarna på andra sidan får hela vagnen att gunga till. Oförmögen att fatta mig och bryta fotocellen står jag chockad och ser de motsatta rutorna kladdas ned av mörka stänk och rännilar medan dörrarna stängs framför mig.

Först när de klonkar igen helt får jag tillbaka sinnesnärvaron och börjar panikslaget leta efter mina nycklar. Jag får fram dem och trevar efter luckan som döljer öppningsvredet till vagnsdörrarna. Från andra sidan hörs ett gurglande och något blött och slafsande, som genomblöta handdukar som faller till marken. Sedan rasslet igen, något som rör sig i stenen, framåt och runt fronten. Jag hittar luckan, tvingar in nyckeln och öppnar den, famlar efter vredet. Vettskrämd inser jag att det saknas, bara en kort smal pinne, omöjlig att få grepp om, finns kvar där vredet suttit. Det som rör sig i dimman viker runt fronten till min sida. Nästa dörr med öppningsvred är tjugo meter längre bak. Jag rycker ut nyckeln och snubblar bakåt, men det går inte tillräckligt snabbt, knäet går knappt att stödja på och jag hör hur rasslet bakom ryggen kommer närmare. Det finns inte tid, jag kommer aldrig hinna fram och dessutom hitta luckan och få upp dörrarna. Paniken stiger och ett feltramp gör att jag tappar balansen och faller in mot vagnen, men när jag försöker ta för mig med handen finns inget annat än luft där det borde vara en slät vagnssida och jag ramlar handlöst. Innan jag hinner slå i marken ringlar sig något tjockt och slipprigt kring mina armar och jag blir hängande och skriker rakt ut i ren skräck innan jag inser vad som hänt.

Jag har fallit in mellan första och andra vagnen där det finns ett smalt utrymme fyllt av kablar och slangar. Det är de fuktiga ledningarna mellan vagnarna som hindrat mig att falla till marken och jag gör mig snabbt fri. Men jag har tappat tid. För mycket tid. Där ute rör sig något målmedvetet åt mitt håll. Snart framme vid mellanrummet där jag står. Ett ögonblick hoppas jag att det där ute ska gå förbi mig utan att se mig, men inser att utrymmet är alldeles för grunt och paniken i bröstet och rädslan gör att jag inte kan kontrollera andningen. Jag låter och jag stinker förmodligen skräck och ångest och jag har inte längre några illusioner om att det utanför är mänskligt. Bara några meter kvar nu.

Taket! Kanske kan jag ta mig upp på taket. Det finns ingen stege, men jag kan kliva på kablarna som sitter i vagnsgavlarna som öglor. Under ett kort ögonblick tvekar jag. Att ta sig upp på taket är riskabelt. Närheten till kontaktledningen kan leda till en ljusbåge och strömmen är så stark att den kan vara omedelbart dödande eller ge allvarliga brännskador. Men vad har jag för val. Ett gurglande läte som övergår i en djup morrning gör beslutet enkelt. Desperat börjar jag klättra uppför de hala ledningarna. Skorna glider men jag får bra grepp för händerna och jag häver mig upp tills jag når taket. Smärtan i knäet får mig att bita ihop käkarna så jag får blodsmak i munnen. Jag kravlar mig upp, försöker göra mig så platt som möjligt för att minska risken för en ljusbåge från ledningen ovanför. Den råa dimman och luften stinker av elektricitet och metall. Försiktigt hasar jag mig bort från gapet mellan vagnarna. Efter ett par meter vänder jag mig om så tyst jag kan och fortfarande platt mot taket, så att jag kan se mot mellanrummet. Vad nu det ska tjäna till, jag ser inte ett dyft i mörkret och dimman. Men känslan av att ligga med benen bakåt får mig att tänka på illustrationen till filmen ”Hajen”. Jag vill se och jag vill vara så beredd jag kan.

Väntar.

Vad det än är där nere så är det helt tyst och stilla. Eller så passerade det mellanrummet och missade faktiskt att jag tog mig upp på taket. Jag mår illa, jag är livrädd, svetten och dimman har gjort kläderna genomblöta och knäet bultar i takt med hjärtat som krampar som efter ett maraton.

Ett svagt krafsande. Makadammen rasslar till där nere. Och sen hör jag ett lågt gnyende och hur något sliter i slangarna. Det är på väg upp. Ytterligare ett gnyende hörs, högre den här gången. Jag hoppas det är för att jävelskapet har skadat sig efter påkörningen. Men det påminner mig snarare om ljuden från en ivrig hundvalp än ett skadat djur, vilket gör mig än mer vettskrämd. En duns på takplåtarna och klor mot metall. Det är uppe, bara några meter framför mig i det svarta, i dimman.

Blint stirrande försöker jag urskilja något i mörkret, gör mitt bästa för att få kontroll över min andning. Ett försiktigt skrapande hörs och sen blir det tyst. Bara ett svagt mummel genom taket från resenärerna som diskuterar och uppenbarligen märkt att något händer ovanför. De kan inte ha sett de nedsmetade rutorna på dörren där framme än. Sekunderna tickar förbi, oändligt långsamt. Fortfarande tyst. Försiktigt lirkar jag fram ficklampan jag stoppat i fickan. Om det finns kvar i mörkret kanske jag kan blända det och skrämma bort det, vad det än är. Eller så har det faktiskt gett sig av. Det måste ha gått flera minuter på taket nu.

Jag sträcker ut armen och riktar lampan framåt innan jag tänder den. Anspänningen och paniken får mig nästan att bryta ut i ett hysteriskt skratt när jag absurt nog tänker att det borde varit ett lasersvärd som i star wars i stället för en ficklampa.

Efter någon sekunds ytterligare tvekan skjuter jag fram knappen och tänder.
Jag känner det inte då, men det måste ha varit i det ögonblicket jag tappar kontrollen helt och tömmer urinblåsan där jag ligger.

I ljuskäglan, bara några centimeter framför lampan, stirrar jag rakt in i ett par enorma isblå ögon med svarta ellipsformade pupiller som i det plötsliga ljuset omedelbart krymper till två smala streck. Huvudet är groteskt deformerat som en oformlig klump, hårlöst och kalt, med två hål som utplacerade på måfå där näsan eller en nos borde suttit, munnen ett brett grin utan läppar, bara tandkött och rovdjurständer kring en svart tunga som rycker och vrider som en döende orm där inne.

Varelsen sitter på huk med framsträckt huvud på en lång smal hals. Resten av en stor hårig kropp kan bara anas i dimman bakom dit ljuset från ficklampan inte når.
Allt detta tar jag in under en bråkdels sekund innan jag vettlöst vrålar rakt ut. Jag antar att det var denna spontana reaktion av ren skräck tillsammans med det plötsligt skarpa ljuset från lampan som fick odjuret att rygga tillbaka. Eller om det bara tog sats för att kasta sig över mig. Resultatet blev detsamma. Det försvinner i mörkret och i nästa stund lyses hela tunneln upp i en knivskarp ljusblixt. Som i ett åsknedslag ser jag en två meter hög svart siluett framför mig på två ben när en ljusbåge slår mellan kontaktledningen och varelsen. Mitt eget skrik dränks i ett morrande vrål innan allt blir svart igen och jag svimmar.

När jag vaknar är det på sjukhuset. Mina närmaste är där. Jag orkar inte tala med dem, men jag gråter. Nästa dag kommer polisen och jag tvingas gå igenom vad jag varit med om. Berättar allt jag minns utom vad jag såg på taket. Tunneln har blivit genomsökt utan att man funnit kroppen av djuret som attackerade oss. Man försökte med hundar men de vägrade gå in i tunneln och utanför fick de inte upp något spår. DNA-prov från resterna på plogen visade sig vara kontaminerat och omöjligt att dra några slutsatser av, en blandning av mänsklig arvsmassa tillsammans med flera djurs. Från gamla påkörningar gissade man.

Eftersom jag inte var allvarligt skadad blev jag snart utskriven men jag fortsatte gå i terapin och gör det än idag. Den enda jag berättade för om vad jag såg på taket var faktiskt psykologen. Jag behövde desperat höra att det jag varit med om på taket var inbillning. För de flesta vore kanske en önskan om att bli trodd det mest naturliga, men eftersom det alternativet verkade osannolikt lät jag mig gärna övertalas att tro på att jag i stressen och chocken hittat på det jag hade tyckt mig se.

Därför har jag inte berättat för henne att jag en dag flera månader senare såg fordonet jag kört den där dagen, avställt på godsbangården. Eller att jag gick ut till det, klämde mig in mellan vagnarna och klättrade upp så att jag kunde kika över kanten. Jag berättade särskilt inte om de djupa märken av klor som gick i breda skåror i takplåtarna och hur jag frös trots den varma höstsolen.

Signaturmelodi

Det berättade lyssnaren Magnus i historien om Karlshamnstunneln, uppläst av Ludvig Josephson. Och nu har Creepypodden kört in på den övergivna slutstationen för den här gången, och det är dags att kliva av. Oroa dig inte för spärrvakterna, de har bara varit döda några månader.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.