pharmacy on line www.canadianrxcenter.com

Avsnitt 61: Utforskarna

1969, några månader innan USA skulle lyckas med den första månlandningen, gjorde uppdraget Apollo 10 en generalrepetition: de lade sig i omloppsbana runt månen och provade att ligga på den höjd som skulle krävas för att kunna skicka ner en månlandare. Männen i Apollo 10 håller fortfarande ett världsrekord: de är de människor som kommit längst bort från sina hem. Som längst var de 408 950 kilometer från sina familjer i Houston.

Dessa män – utforskare, upptäcktsresande i ordets rätta bemärkelse – är några av de senaste i en lång rad människor som vågat liv och lem i jakten på att förstå sin omvärld. De drivs av samma lust som de som en gång i tiden åkte iväg i kanoter och koggar för att se vad som fanns på andra sidan havet, den lust som en gång – kanske snart – kommer leda till att vi sätter en fot på Mars eller upptäcker att vi inte är ensamma i rymden.

Och dessa män – precis som alla andra som gett sig iväg för att upptäcka sin omvärld – mötte också skrämmande mysterier och märkligheter, saker de ännu inte kunde förklara. När deras farkost cirkulerade runt månen trädde de in i en stund av radiotystnad, när månen var i vägen och kontakten med jorden bröts. Under denna stund av unik ensamhet hörde männen i – Thomas P. Stafford, John W. Young och Eugene A. Cernan – ett ljud de inte förstod i sina radioapparater. Ett kusligt visslande, ett sjungande, stigande och fallande ljud av… Ja, vad visste de inte. De var ensamma med ljudet. “Det låter som yttre rymden-musik”, sade Eugene Cernan. Ensamma i rymden hade de mött någonting de inte kände till – någonting som tog sin i deras hjärnor. Något som kunde vara vad som helst.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och historien om vad männen i Apollo 10 hörde var hemligstämplad ändra fram till 2008. NASA visste inte hur världen skulle reagera på historien, och därför begravdes den. En förklaring hade den däremot – det var helt vanliga störningar mellan en del av rymdfarkosten och en annan. Men under de där ögonblicken då Apollo 10:s besättning befann sig ensamma i rymden och hörde någonting de inte förväntat sig höra – då måste det ändå ha varit en mycket kuslig upplevelse.

I dagens avsnitt av Creepypodden ska vi höra andra historier om vad människor som utforskar – i stort såväl som smått – möter. Det är två långa historier vi har att bjuda på, så låt oss inte slösa någon tid. Den första historien handlar om när en ledtråd dyker upp mitt i vardagen, när vi följer ett spår av ren nyfikenhet. I en gammal tråd på Reddit – publicerad i januari 2010 – bad en användare att få höra de andras berättelser om roligt eller anmärkningsvärt klotter de hade hittat på bartoaletter. Användaren flossdaily – som egentligen heter Joshua Vogel – tog då till orda och berättade om en upplevelse som förändrade hans liv. Och som började på en bartoalett.

En gång, på en pub i Long Island, gick jag på toaletten. Väl inne i båset såg jag, klottrat på dörren, “Följ pilarna”. Jag tittade mig omkring men såg inga pilar. Nå, jag släppte det. En månad gick, och en kväll fann jag mig återigen på samma ställe. Hade gått på muggen och tvättade händerna inför att käka lite buffalo wings, när jag upptäckte att det var slut på papper. Eftersom jag inte ville blöta ner dörrhandtaget försökte jag klumpigt öppna dörren med armbågen, men lyckades istället slå till lampknappen så det blev kolsvart i rummet.

Fast helt kolsvart blev det inte. I taket såg jag ett litet spår av små, självlysande pilar, ditmålade för länge sedan, att döma av hur svagt de lyste. De pekade ut ur dörren. Jag hade helt glömt klottret på toalettdörren och tänkte inte så mycket på saken, utan drog trjöan över handen, tände lampan och öppnade dörren. Vid bordet hade buffalo wingsen kommit, och jag och mina kompisar glufsade i oss dem. Det var först mot slutet av kvällen som det gamla klottret slog mig – det hade ju stått att jag skulle följa pilarna på toalettdörren. Jag ursäktade mig, och gick tillbaka in på muggen. På dörren stod klottret fortfarande kvar. Jag hade plötsligt fått ett litet mysterium att bita i.

Jag ville, men kunde inte, följa pilarna. Utanför toalettdörren var belysningen så stark att de inte syntes. Jag berättade om pilarna för mina kompisar och sedan frågade vi bartendern, som kände till klottret men aldrig hade märkt pilarna förut. Efter att ha serverat några öl gick han in på toaletten för att kolla dem, och kom ut igen med en axelryckning. Han verkade inte tycka det var så spännande. Jag frågade om vi fick hänga kvar efter stängning och se om pilarna fanns någon annanstans i baren. Han sade att det gick bra.

Två timmar senare stod vi, bartendern och några av servitriserna i mörkret och betraktade hur ett svagt lysande spår av pilar ledde från toadörren, hela vägen bort till ytterdörren. Utanför tog det stopp. Gatlyktornas ljus gjorde det omöjligt att se om de fortsatte.

Det gick tre dagar, tills en dag på en lektion i geologi på min högskola. I en låda med ovanliga mineraler fanns det en liten ficklampa, och på en lapp stod det att den använde man för att hitta och undersöka mineraltyper som lyser i mörkret. När det blev rast frågade jag läraren om jag fick låna den. Det lät han mig göra, men varnade för att det skulle kosta mig 500 kronor om jag hade sönder den.

Den kvällen släpade jag tillbaka mina kompisar till baren. Vi drack några öl och beställde in ännu en omgång av de utmärkta buffalo wingsen, och när vi ätit klart hade det blivit mörkt utomhus. Jag gick in på toaletten och provade lysa med ficklampan i taket – och det funkade fint. Till och med med taklampan tänd syntes pilarna klart och tydligt. Vi betalade vår nota och gick ut på gatan. Mina kompisar, som ännu inte var lika engagerade som jag, stod och hängde bredvid mig medan jag letade runt som en arkeolog efter pilarna på marken. Till slut hittade jag en. Jag blev upprymd och svängde ficklampan av och an över marken, inom en radie av några meter från den första pilen. Inte långt därifrån hittade jag en till. Och en till. Och en till.

Vi följde pilarna i säkert två kvarter, och till och med mina kompisar började nu tycka det hela var lite spännande. De funderade och diskuterade vem som hade ritat ut dem, och varför. Till slut svängde en av pilarna in på en uppfart, bredvid en tom tomt. Den var omgärdad av ett högt trådstängsel med aluminiumplåt på insidan, och vi kunde inte se in. Pilarna ledde vidare fram till stängslets låsta grind. När jag pekade in min ficklampa genom grinden, in på tomten, verkade det först som att hela marken var täckt av självlysande färg, tills jag insåg att det hela utgjorde en jättestor pil.

Vid det här laget kanske jag ska presentera er för mina vänner. En hette Jeff, en annan Dave. Jeff slängde sig på grindarna i hopp om att de skulle gå upp, men de förblev stängda och det enda han åstadkom var ett jäkla oväsen. Dave hade börjat se tveksam ut. Han drog ett andetag och skulle precis säga någonting som jag antar var typ “kom igen, nu går vi hem”, när jag avbröt honom genom att sturskt föreslå att vi bara helt enkelt skulle hoppa över staketet. Jeff svarade inte ens, utan kastade sig helt enkelt på trådstängslet och började klättra upp. Graciöst som en finlandsfärja hävde han sig över och blev sittade längst upp. Jag lade ficklampan i fickan och kom strax efter, slängde mig upp på staketet, och kände de vassa metallspetsarna gräva sig in i skinnet på mig. Jag gjorde en inre minnesanteckning att boka in mig för en vaccinationsspruta mot stelkramp, bara utifall att. Jeff tog min hand och drog mig uppåt medan Dave puttade på bakifrån. Sedan klättrade han själv upp, med en enkelhet som fick oss andra att skämmas.

Där vi satt uppflugna på staketet fick vi för första gången överblick över tomten, och såg att det liknade en gammal övergiven parkeringsplats. Gräs och växter sprang upp i sprickorna i asfalten. Skuggorna av gatlyktan utanför sträckte sig in över planen och lade marken under oss i djupt mörker. Jag tog fram min ficklampa ur fickan men vi var för långt upp, och den räckte inte. Dave var den första att hoppa ner, trots att han hade varit tveksam. Han klättrade så långt ner han kunde, och släppte till slut taget och föll ner mot marken. Vi hörde honom landa klumpigt och svära för sig själv.

“Det är okej. Det är asfalt under.”

Jeff och jag hoppade ner efter honom. Jag såg inte vad som hände, men på något sätt råkade Jeff göra illa knät. Han såg över det, och beslöt sig efter några minuter för att bita ihop och gav oss klartecken att fortsätta vår jakt. Jag tog fram ficklampan och lyste på marken, och hittade snabbt en ny pil. Vi gick i riktningen den pekade ut, och kunde snart konstatera att vi leddes mot ett litet ruckel mitt i parkeringsplatsen.

“Jag tror jag vet var vi är”, sade Dave. “Jag tror det här är den gamla drive-in-bion. Det där måste vara biljettkiosken.” Jag och Jeff nickade instämmande. Det var en rimlig teori.

Vi gick fram till byggnaden och såg snart att den var igenbommad. Men dess form, och de stora plywoodskivor som krävts för att täcka fönstren, skvallrade om att det mycket riktigt en gång hade varit en kiosk. Jeff tog fram sin mobiltelefon och höll den över huvudet. Han lyste med displayen över ytterväggen och vi skönjde bokstäver i mörkret. Efter att Jeff tagit några steg till mot fasaden såg vi att det, om än i väldigt flagnande färg, stod “POPCORN”. Jag hade samtidigt börjat lysa med min ficklampa över omgivningen, men hittade ingenting. Dave ryckte på axlarna. “Så pilarna var ett trick för att sälja popcorn?”
“Verkar så”, svarade Jeff.

Vi gick runt hytten och hittade en dörr på baksidan. Den var låst med ett gammalt hänglås med kod, och medan jag undersökte låset hade jag ficklampan påslagen, hängande i ett snöre runt armleden. När den vinglade runt såg jag någonting i dess ljuskägla glimta till. Jag tog ficklampan och riktade den mot punkten där något skymtat. “Oj!”, utropade Dave.

Där på dörren, i till synes färsk, nymålad färg, stod fyra siffror: 1-3-5-6. Vi vände oss handsvettigt till låset igen, matade in siffrorna, och hörde ett tillfredsställande klick. Koden var rätt. Dörren gled upp med ett knarr, men fastnade på glänt. Jeff stack in foten genom glipan och sparkade undan någonting som låg på golvet innanför, och puttade upp dörren på vid gavel. Han var först med att titta in. “Det är kolsvart här inne”, muttrade han.

Även jag böjde mig in, men min lilla ficklampa räckte inte till alls. Telefonen hade inte heller räckt till, och vi bannade oss själva för att vi inte tagit med någon annan ficklampa. “Det är ingen idé”, sade jag och tog ett steg tillbaka. “Vi kommer ändå inte se någonting”. Dave stack in huvudet sist av alla, och precis när jag skulle föreslå att vi skulle återvända en annan dag med en bättre ficklampa hördes det ett klick och ett svagt ljussken spillde ut på asfalten genom dörren. Dave stack ut ansiktet med en paff min. “Wow!”, sade han. “Jag trodde aldrig i livet lampknappen skulle funka, men provade den ändå”.

Jeff såg lika förvånad ut. “Vad sjukt, det här stället ser ju ut att ha varit övergivet i typ 30 år. Det har ju liksom vuxit upp träd genom asfalten!”

“Strunt samma, någon betalar elräkningen och det är allt jag bryr mig om”, sade jag och makade på Dave för att komma in i hytten. Vi gick in, och möttes av en förvånansvärt ren och välbevarad kioskinteriör. Alla ytor, inklusive hyllplanen, var täckta av ett tunt lager damm och i ett hörn stod ett stort skåp. Dave gick fram och öppnade det. “Herrejävlar”, hojtade han. Jag gick fram och tittade in. “Oj”, fick jag ur mig.

Skåpets hyllor var alla fullpackade med godis och snacks. Påsarna och förpackningarna såg uråldriga ut. Jag kände igen vissa loggor från en nostalgisk bok om barndomens mataffärer som mina föräldrar hade hemma. Jag lade ifrån mig ficklampan och sträckte mig efter en låda urgamla kex. “Detta måste vara värt pengar”, sade jag. Bakom vår rygg avbröt Jeff oss. “Hörrni, kolla här”.

Han stod över en lucka i golvet. Han hade dragit upp den, och tittade ner i mörkret. “Tänk om det finns en fungerande lampa där nere också?” Innan vi hann svara böjde han sig ner och stack ner för trapporna, ner i någon sorts källare, och Dave och jag hängde med med händerna famlande på väggarna efter en lampknapp. Vi hade gjort så många spännande upptäckter på en gång att jag inte märkte att den påslagna ficklampan, där jag hade lagt den ifrån mig, avslöjade en ny pil. Jag märkte inte att denna pil pekade mot just luckan vi precis hade gått ner igenom. Hade jag märkt den hade jag kanske låtit bli att rusa ner i full karriär. Men jag märkte inte dessa saker.

Halvvägs ner hörde jag ett klick. I hörnet av källaren lystes väggarna upp. “Där var den”, sade Jeff. Vi gick mot ljuset, snubblande över någonting som låg på marken och längs väggarna. Säckar liknande sådana man förr i tiden bar potatis i. De var täckta av damm, men jag struntade i dem och gick mot lampans ljus. Där hade jag nämligen sett en hylla med gamla filmrullar. Jag tänkte att det faktiskt kunde vara något häftigt på riktigt, och kände pulsen öka. Vi kom fram och började titta igenom rullarna, som av etiketterna att döma visade sig vara skräckfilmer. “Draculas återkomst”, “Vargfolkets natt”, sådant där. Jag kände inte igen titlarna men var ändå helt till mig.

Det plötsliga ljudet fick oss alla att hoppa till. Det var högt och skarpt, som en garageport eller borrmaskin. Skuggorna från ljuset uppe i hytten spelade över golvet. Jag hade slängt upp händerna över öronen, och hann se Dave och Jeffs ansiktsuttryck: de såg nästan komiskt skräckslagna ut. Jag såg antagligen likadan ut. Några sekunder som tycktes utdragna i evighet passerade. Sedan tystnade ljudet. Vi stod förfrysta i ytterligare några ögonblick, med pulsen dunkande i bröstet. Som på en given signal rusade vi sedan fram. Jag förstod först inte vad det var jag tittade på. Hade taket uppe i hytten plötsligt fått svarta ränder? Nej. Till slut sjönk det in. Luckan vi precis klättrat igenom var plötsligt blockerad av ett järngaller.

Jeff rusade upp för trapporna och började skaka i gallret. Det enda som hördes var hur den gamla trappan knakade. Dave stod var vid trappans fot och bara stirrade, blek och med ett dumt ansiktsuttryck. Han såg ut att försöka förstå sig på den plötsligt uppkomna situationen. Jag gick runt bakom trappan och såg maskinen som var kopplad till gallret. Den såg ut som en bilmotor, och var till hälften dold av mörkret. Jag sträckte mig efter min ficklampa, men kom ihåg att den låg kvar uppe i hytten. “Jeff, kom hit”, ropade jag. Jeff kom fram och tog fram sin telefon. I det svaga ljuset såg vi en låda av plåt fastmonterad i källartaket. Om det gick att aktivera denna maskin på något sätt så kunde vi inte se hur det skulle gå till.

Dave, som vankelmodigt hade gått av och an på golvet medan vi undersökte maskinen, skrek till. Han hade tittat närmare på en av säckarna vid väggarna, dragit fram den i ljuset och knutit upp den. Nu hade han fallit till golvet, och halvsatt en meter från säcken, hyperventilerande. Jag insåg att det var någonting med säcken, men tror inte jag tillät mig själv tänka tanken. Inte förrän jag gått fram till den, och med fingertopparna lyft på dess öppning, och tittat in lät jag mig själv ens föreställa mig det. Men i säcken såg jag hår.

Jag vände mig om för att kräkas.

När jag var klar flåsade jag, med smärtande hals, på Jeff. Att han skulle ringa polisen. Dave satt och vaggade av och an som en bebis. Han försökte få kontroll över sin andning men den lät ansträngd och stressad. Samtidigt hörde jag Jeff, med darrande röst, få kontakt med någon på telefon. Han förklarade så samlat han kunde var vi befann oss, var baren där spåren hade börjat låg, och hur vi hade gått för att hitta hit. Jag tog telefonen ur hans hand.

“Det ligger kroppar här nere”, sade jag och såg mig omkring. “Dussintals.”

I andra ändan hörde jag en kvinnas röst. “Var lugn nu. Häng kvar, lägg inte på, och säg vad ni heter.” Jag svarade med våra namn och besvarade sedan frågor som hon verkade läsa upp från en lista. Jag kände en gnagande oro för telefonens batterier, men förstod samtidigt att telefonsamtalet var vår livlina. När jag hade besvarat kvinnans frågor sade hon:

“Det är faktiskt olagligt att busringa larmnumret, vet du det?”

Jag kände blodet i mina ådror kallna. Min strupe drogs ihop. Så lugnt och samlat jag kunde formulerade jag ett svar i huvudet. Sedan sade jag, med återhållen röst, att jag lovade att jag inte ljög. “Snälla, skicka hit någon. Ni får häkta oss om vi ljuger. Bara skicka hit någon, snälla.”

“Borde inte du vara hemma så här dags?”, sade kvinnan. Sedan hördes ett klick, och telefonen tystnade. Jag kände hur jag fastnade med blicken på Jeffs förvridna ansikte. “Hon… trodde oss inte.” Dave sträckte ut handen mot mig. Han verkade ha tagit sig samman ordentligt. “Ge mig telefonen.”

Han slog ett nummer och fick svar inom några sekunder. “Hej. Koppla mig till New Hyde Park-polisen, tack. Ett nödläge. Nej, polisen. Jag vill inte prata med 911.” Han tystnade några sekunder, och tog sedan till orda igen, men med en djupare, mörkare röst. “Ja hallå, jag skulle vilja anmäla att det är några busungar här ute och kastar flaskor och håller på med skadegörelse. De drog med sig någon liten tjej också, och det låter inget bra alls. Någon måste hit och stoppa dem innan flickan far illa.”

Dave, det geniet. Jag hade kunnat kyssa honom just då. Han beskrev vägen till parkeringsplatsen för polisen, svarade på några fler frågor och bad dem att skynda sig. Det var perfekt uttänkt, men vi hann inte glädja oss länge. Ovaför oss hördes det hur en bil rullade in över asfalten. Dave, som precis hade lagt på, tittade på oss.

“Det där var alldeles för fort”, sade han. “Men hon du pratade med kanske skickade någon för att häkta oss, trots allt?”

En bildörr öppnades och stängdes ovanför oss, och sedan följde tunga steg. Jeff rusade uppför trappan, till gallergrinden, och började hojta. “Här nere! Hjälp! Vi sitter fast här nere!” Fotstegen saktade ned, men fortsatte fram. Till slut skymtade vi ett par kängor under smutsiga jeans ovanför trappan. Jeff backade ner för trappan med ett blekt ansiktsuttryck. Jag sköt honom åt sidan och klev fram för att titta upp.

Han var stor som en björn. Skrämmande stor. I handen hade han en cigarett. Han stirrade på oss, som om han inte såg oss. Som om han betraktade oss som t-shirts i en klädaffär som han stod och valde mellan. Jag harklade mig, och sade någon hälsningsfras som inte alls passade in i sammanhanget, bara för att bryta tystnaden. Han vände sig om och gick iväg, som om han inte sett oss. Jag flög upp för trappan. “Hallå! Hallå!”

Han försvann ut genom dörren medan jag tittade på med ansiktet upptryckt mellan gallerstängerna. Vi hörde honom öppna bakluckan, och hämta ut någonting tungt. Sedan släpade han det över asfalten, och kom in i hytten igen. Vad det än var, så släppte han det tungt på golvet. Sedan täcktes plötsligt luckan av en plastmatta. Ett ögonblick senare, ljudet av isoleringstejp som drogs av från rullen. Luckan hade förslutits, och vi var hänvisade till ljuden av när mannen utförde någon sorts arbete. Vi anade att det var en sorts arbete vi aldrig tidigare varit i närheten av. En sorts arbete som man inte får tillfälle att berätta om, om man har oturen att överleva det.

Snart, ett väsande ljud. Högt, ljust och oavbrutet. Jag och Jeff förstod ingenting. Dave hade en glasartad blick. “Gas”, sade han. “Jag tror han pumpar in någon sorts gas.” Vi rusade omkring i jakt på källan till gasen, men bara någon minut senare började jag känna mig lätt i huvudet. Jag hörde Jeff kollapsa någonstans långt, långt borta. Dave rusade fram och försökte få liv i honom, men föll också ihop. Jag hörde sirener. Och sedan ingenting.

När jag vaknade var mina första två tankar om mitt ansikte. Den första var att det gjorde ont. Den andra var att det låg tryckt mot golvet. Jag försökte sätta mig upp, men mina armar lyckades in bära upp mig. Jag var så svag, och mitt huvud var så tungt. Bakom mig hördes grymtningar och hostningar. Jag kravlade över på rygg, och såg Dave vakna upp. Ett ögonblick av förvirring kom och gick, och sedan föll alla bitar på plats. Jag insåg var jag befann mig. Adrenalinet kom igång på en gång, och mina muskler hittade ny kraft. Jag tog tag i Daves krage. “Dave, kom loss, vi måste-”

Röster ovanför källartaket avbröt mig. “Ursäkta att vi klampar in, men vi har fått klagomål om intrång här. Har du sett någonting?” En mycket lång paus följde, och sedan sade en djup röst: “Ja, jo, det var några ungar här som stökade runt… Jag kom hit för att jaga bort dem.”

“Äger du marken här?”, frågade polisen.

Mannen fick inte tillfälle att svara, förrän jag började gallskrika för full hals. Dave också. Medan Jeff, som precis vaknat, betraktade oss förvirrat kastade jag mig upp för trappan och började skaka i gallret. Dave hittade två burkar av metall och började slå ihop dem, med ett vansinnigt oväsen som följd. Vi hörde inte om de där uppe sade någonting mer. Vad vi hörde var slagsmålet. Männen slängde uppenbarligen in varandra i väggarna, och med en tung duns hörde vi en av dem landa på golvet. En duns, och ett skott. Ett till. Till slut hörde vi en andra kropp falla till golvet. Vi stod blick stilla i några sekunder och hoppades höra polismannens röst. Men det förblev tyst.

“Hallå?”, provade jag till slut genom plastmattan över luckan. Ett svagt stön kom till svar. “Jag har blivit…”, försökte någon ansträngt säga, och fortsatte: “jag är skadad… jag tror… jag tror…” Sedan blev det tyst. Jag skrek igen, och började rycka i gallret. “Hallå? Hallå?!” Jeff och Dave stod bakom ryggen på mig, nere vid trappans fot. Dave skrek att vi måste få upp gallret. Uppe på golvet hörde jag någon röra sig i ett hörn. Jag kände igen ljudet från skorna. Mitt hjärta dunkade så hårt att bröstkorgen skakade.

Bakom mig sade det kras, någonstans i källaren. Jag såg Dave slita ned en hylla av metall, och ur den dra en bjälke som tycktes bestå av stål. På en sekund var han framme vid luckan med den. Han tryckte in den i gallret, och tryckte den uppåt för att försöka bända isär det. Det slets upp ett litet hål i plastmattan som tejpats fast ovanpå luckan, och jag började rycka och slita i det för att det skulle bli större. Jeff dök upp mellan oss, även han med en bjälke i handen. Tillsammans slet de tills vi hörde träplankorna i taket börja knarra, och ett högt knak signalerade att vi var nära. Plastmattan var seg men hålet blev allt större, och tillsammans slet vi upp det så man kunde komma ut. Någonting hade ställts över luckan, och med all vår kraft knuffade vi det så det föll åt sidan. En hög och metallisk smäll hördes och ljus föll över våra ansikten ur det lilla hålet i plastmattan, bakom det isärbändade gallret. Jag tittade upp och fick första gången sedan vi stängs in insyn i vad som hade hänt i hytten.

Några meter bort låg en polis. Någonting stack ut ur hans huvud, och det tog några sekunder för mig att förstå att det var en kökskniv. Jag kunde inte andas. Det värsta var hans ögon, som var vakna och rörde sig. Han tittade på mig med skräck i blicken. Hans mun rörde sig, men han fick inte ut några ord. Högerhanden, i vilken han fortfarande höll i sitt vapen, skälvde i vad som liknade någon sorts muskelsammandragningar. Polisen mötte min blick, men tittade gång på gång bort, bakom ryggen på mig. Efter några sekunder förstod jag, och vände mig om. Mot den bortre väggen försökte den stora mannen som hade stängt in oss ta sig upp. Han hade skottsår i benet och axeln, och såg blek ut – men hade ett beslutsamt ansiktsuttryck. Jag vände mig om och sträckte mig efter polisens pistol, och såg hela tiden hur hans ögon försökte säga någonting. Han öppnade och stängde munnen som en fisk. Som mest lyckades han stöta fram någon sorts bludder, något som ville vara ord men som den döende hjärnan inte lyckats formulera. Jag sträckte ut armen genom det uppbända gallret så långt jag kunde, men nådde inte hela vägen fram. Då gjorde polisen ett fruktansvärt ljud, en ansträngd, gäll hostning, och spände sin överkropp. Han kantrade ner på mage och som resultat följde hans hand med, med pistolen. Jag tog den, vände armen, och försökte sikta på mannen vid väggen, men gallret var i vägen. Dessutom skymde prylen, en rund klump av metall, som hade legat ovanpå plastmattan min sikt för mannen. En flyktig tanke passerade genom huvudet på mig: var det den prylen som innehöll gasen?

Jag dök ner under plastmattan igen och tittade på Dave och Jeff. “Jag har polisens pistol. Han har fått en kniv i huvudet. Mannen är där borta”, pekade jag, “Men jag har inte fri sikt mot honom med pistolen.”

“Hur många kulor är det i den?”, frågade Dave. Jag tittade ner på kammaren.

“Tre, tror jag. Eller fyra.”

“Vi skulle kunna gå ner och försöka skjuta honom genom golvet”, viskade Dave.

Uppe i hytten hördes ett grymtande från mannens håll, och han började stappla över golvet mot luckan. Jag riktade pistolen mot var jag trodde han skulle kunna synas. Samtidigt gick Dave ner från trappan och försökte räkna ut var mannen kunde befinna sig, ovanför oss. Ett metalliskt klankande, som av en gastub, ekade genom taket och genom det lilla hålet såg jag rörelse där jag trodde mannen skulle befinna sig. Av ren impuls höjde jag vapnet och avfyrade ett skott.

Ljudet var öronbedövande och rekylen mycket starkare än jag hade väntat mig. Det ringde i mina öron och min handled smärtade. Ovanför taket tystnade allt. Sedan tog frenetiska rörelser vid. Jag hörde någon svära för sig själv, och sedan lät det som att någon satte på en vattenslang. Det väsande ljudet inne i källaren återkom. Jeff och Dave förstod på en gång vad som hände och rusade upp för trappan, till mig. Vi började kämpa mot gallret som höll oss nere, och utan att ens kommunicera var våra rörelser synkronicerade: vi drog och tryckte, vred och skakade, tills någonting lossnade. Inte helt och hållet, men plötsligt gav gallret vika något och kunde vickas fram och tillbaka. Det väsande ljudet genomborrade källaren. Lukten återkom, den där svaga odören som förut hade fått mig att bli lättare och lättare i huvudet. Jag stack upp ansiktet genom hålet och drog ett djupt andetag av ren luft. Dave och Jeff turades om efter mig. Samtidigt slet vi och drog i gallret. När en bräda i taket gav vika avslöjades de kablar som kopplade luckan till maskinen nere i källaren, och Dave drog ett djupt andetag, tog ett snabbt initiativ och sprang sedan ner för trappan. “När jag drar, drar du”, sade han och tittade på mig. Han måste ha förstått någonting jag själv inte lyckats begripa.

Han tog tag i kabeln i taket och drog så hårt han kunde, medan vi drog i gallret, och efter några oändliga sekunder föll hela maskinen ihop. Dave tog ett steg mot oss, och sedan ett till, och sedan föll han ihop. Gasen hade blivit tätare nere i källaren. Jag började få tunnelseende. Jeff hjälpte mig putta de nu löst hängande gallren ur vägen, så vi skulle kunna komma upp, och vi lyckades nästan: de var lite i vägen men det gick att komma förbi. Plastmattan hade på något sätt slitits upp, och Jeff var före mig upp i hytten. Medan mitt huvud snurrade såg jag den enorma mannen rusa fram ur ett hörn, mot Jeff, med en skiftnyckel i den höjda handen. Han siktade på Jeffs huvud. Jag försökte tänka, men det var som att tankarna var dränkta i honung. Jag ville skjuta på mannen. Var var pistolen? Jag såg den inte. Tiden gick. Jag behövde andas.

Jag drog mig upp ur hålet, tog två djupa andetag, men hade redan fått i mig så mycket av den märkliga gasen att jag nästan inte ens kände det när mannens känga flög in i ansiktet på mig. Han hade tagit sats och sparkat mig hårt, och jag föll ner för trappan och blev liggande. Och upptäckte ett mirakel. Där, vid trappans fot, låg revolvern. Jag måste ha tappat den förut. Jag famlade efter den, och drog ett ofrivilligt andetag. Allt svartnade. Jag kunde inte se. Men jag kände fortfarande vapnet i handen, och trappan under mig. Jag vinglade uppåt, framåt, och koncentrerade all muskelkraft till mitt högra pekfinger. Jag sköt i blindo tills pistolen klickade. Ett högt stön hördes i rummet. Och så föll jag ihop, ner i ett oändligt djupt hål av mörker.

När jag vaknade var det på en bår, på väg in i en ambulans. Jag tog tag i armen på en av ambulansförarna. “Vänta. Vänta”, mumlade jag. “Mina vänner. Var är de?”

Ambulansföraren gav mig en sorgsen blick och skakade på huvudet. De tryckte in båren i ambulansen och slängde igen dörrarna. Jag orkade inte tänka, utan gled tillbaka ned i medvetslösheten igen.
Ett år senare höll min skola en minnesceremoni. En tjej gjorde mig sällskap dit, en tjej jag hade träffat i några månader vid det laget, en riktig pärla. Jag hade på mig min finaste kostym, och i min hand bar jag ett svettigt papper där jag hade nedtecknat det bästa försöket till tal jag kunde åstadkomma. Jag gick fram till podiet, harklade mig, och tog till orda. Jag sade några ord om Dave, hur jag hade träffat honom, och hur fin han hade varit. Jag berättade om hur han rusade ner i ett rum fyllt av livsfarlig gas för att rädda mig och Jeff från en vansinnig mördare. Då och då kom jag av mig – jag hade ännu inte vant mig vid ljudet av hur min röst lät med den nya röstgeneratorn. Mitt ansikte var ännu inte helt återställt. Jag hade opererats två gånger, och en till operation återstod till hösten. Idag ser jag okej ut, men min röst är förstörd.

När mitt tal var klart gick jag över till Daves familj. Hans mamma ville aldrig sluta krama mig. Daves pappa kramade min axel, och höll tillbaka sina tårar. Jag gick tillbaka till min stol. “Sluta se dig omkring”, viskade min flickvän. “Du visste att han inte skulle komma.”

“Ja, jag visste väl det”, svarade jag.

Utanför min studentlägenhet väntade Jeff. Han hade på sig solglasögon, som vanligt. De dolde hans högra förstörda öga. “Jag kunde inte”, sade han. “Förlåt.” Jag nickade och vi gick in till mig. Vi värmde upp lite mat, och satte oss för att försöka tänka på något annat framför teven. Men på lokalnyheterna var sändningen från minnesstunden. Reportern berättade om oss: om hur Dave offrat sig för vår skull, om hur Jeffs syn blivit förstörd, och om mig och mitt ansikte. Hon berättade om polisen Stanley Bell, som dog den natten, och den fru och de två barn han lämnat efter sig. Sedan berättade hon om den gamla hytten på parkeringsplatsen, och hur den var riggad med rörelseaktiverade sensorer som fångade in nyfikna i en dödsfälla i dess källare. Hon gick ännu en gång – det måste ha varit tusende gången man hörde om det på nyheterna – igenom hur mördaren hade anordnat fällan så att det ringde tre gånger i hans hemtelefon om någon blev infångad. Och naturligtvis nämnde hon de 37 kroppar som legat i säckarna där nere. Den äldsta från 60-talet.

Nyhetsinslaget slutade med att fantombilden av mördaren, mannen jag hade beskrivit som stor som en björn, visades upp. Ingen visste vem han var, för han var fortfarande på flykt. Jag drog ett djupt andetag, och slöt ögonen. Tänkte ännu en gång att jag skulle komma ihåg att jag hade haft tur. Sedan ursäktade jag mig, och gick in i sovrummet för att vila lite. Några minuter senare kom min flickvän och lade sig bakom mig, och höll om mig. Hon lät bli att släcka lampan. Jag släcker aldrig lampan, nuförtiden.

Det var Joshua Vogels berättelse, om bartoaletten som förändrade hans liv. Besök Joshuas hemsida – joshuavogel.com – om ni är nyfikna på vad han gör idag.

Avsnittets andra och sista historia är inte vilken som helst. Vi har ännu en gång nöjet att presentera en historia från podden Knifepoint Horror. Berättelsen handlar om någon som går i utforskarnas fotspår, bara för att få känna på något av vad det kan betyda att vara modig och först på plats, men som möter en oförklarligare kraft än väntat. Den heter “Avgrund”, och läses av Ludvig Josephson.

Jag heter Russel Green. Morgonen den 14 juni i fjol satte jag mig i en inhyrd båt och lämnade hamnen i ryska Oymur för att påbörja en 17 kilometer lång resa ut på Bajkalsjön. Mitt mål var den plats som brukar kallas “Natthålet”. För tre år sedan öppnade sig där ett slukhål på sjöbottnen, över tusen meter ner under vattenytan, och gjorde sjön ännu djupare än den redan varit. Natthålet, som var nästan 800 meter stort, hade än så länge bara kunnat iakttas på datorskärmar, som någon sorts nebulös form som experterna inte förstod sig på på månader. Geologerna trodde att slukhålet kunde bero på den borrning som man ägnat sig åt vid Popovas kust, i samband med att man byggde en kartongfabrik, men de blev aldrig helt säkra på detta. Hur djupt Natthålet var visste heller ingen. Dykarna kunde naturligtvis inte komma så långt ner, men ekolod och den plötsligt kallare temperaturen i vattnet antydde att hålet kunde innebära att världens djupaste sjö – som är Bajkalsjön – nu hade blivit ännu djupare. Det skulle betyda att bottnen nu låg mer än en och en halv kilometer under vattenytan.

Idén att åka båt ut till Natthålet fick jag när jag funderade över vad en passande final på min tre veckor långa ensamresa genom Mongoliet skulle kunna vara. Jag hade tagit ledigt från jobbet på Tandem Redion Times i Ontario, i Kanada, för att genomföra resan. Min första tanke var att köra från hotellet i Irkutsk till Oymur, hyra en båt och sedan åka ut till Natthålet och hoppa i vattnet. Ta en simtur där, bara för att kunna säga att jag hade gjort det. Stryka den punkten från någon fånig lista över mindre utomhusäventyr, kan man väl säga. Jag trodde knappast resan skulle innebära någonting av större intresse för de som läste tidningen jag jobbade på.

De som hyrde ut båten till mig måste ha blivit stjärnögda av att jag jobbade på en tidning, för de erbjöd mig en jättestor båt utan att kräva mer betalt. En gammal räktrålare på 70 fot som på senare år omvandlats till en forskningsbåt, men inte hade använts på ett tag. Den var ganska nedgången, men inte värre än någonting annat jag hade rattat.

Natthålet var någon mil längre ut på sjön än turistbåtarna brukade åka, så jag hade räknat med att vara ensam ute den tidiga morgonen då jag åkte iväg. Ljuset var skumt: solen låg och tvekade till hälften dold av horisonten. När jag hade kommit ut en bit, och var tvungen att börja planera om min resa, var det förmiddag men en molnighet hade dragit in som gjorde solen till en mjölkig röra. Horisonten och himlen gick ihop i en grå, spöklig tomhet, och det gick inte att avgöra var den ena slutade och den andra började. Sjöytan var lugn och stilla, och vattentemperaturen var nätt och jämt tillräcklig för att senare kunna hoppa i iklädd min värmeisolerade våtdräkt. Under resan såg jag en enda båt annan än min egen: en Viking Fivestar som någon rikeman eller något av charterföretagen ägde. Den passerade utan att ta notis om mig.

Över ett år hade gått sedan händelsen som hade befäst sjunkhålets dystra smeknamn. Systrarna Bierbechler, kända för sina sociala medier-konton där de lät sina följare följa med på exotiska resor och äventyr samtidigt som de aldrig var mindre än modellsnygga, hade försvunnit där. De tyska systrarna, som ägnat sig åt bergsklättring och djuphavsdykning utan att förolyckas, och som var erfarna och intelligenta utforskare, hade publicerat ett blogginlägg när de passerade åt nordöst över Natthålet. Systrarnas sista bild, omöjligt att sudda ut ur minnet, visade hur de leende bordade sin båt. 16 timmar efteråt började eftersökningarna av deras båt. Ingenting hittades någonsin: inte båten, inte kropparna, inte den minsta vrakspillra. Systrarna Bierbechler hade helt enkelt gått upp i rök. Och det skapade en lavin av teorier, historier och legender om slukhålet och vad det kunde tänkas dölja. Det mest sannolika var så klart att de fångats i en plötslig stormby, där deras båt sjönk innan de hann reagera: Bajkalsjön är så stort och djup att det varit svårt att räkna ut deras rutt, och ännu hopplösare att dyka efter något vrak. Somliga sade att systrarna rövats bort eller kidnappats, att pirater hade tagit sig ombord, men det fanns det ju inga bevis för. Det var ett mysterium.

Min GPS visade att jag närmade mig slukhålet helt enligt schemat, och medan jag puttrade framåt i makliga 12 knop kände jag mig mer och mer ensam. I mitt jobb är ensamhet inte någonting jag är ovan vid, men tillvaron där ute under den tryckande gråa skyn och med sjöns ödslighet åt alla håll och kanter antydde att det kunde bli för mycket även för mig. Jag kom på mig själv med att se fram mot flygresan hem igen.

Jag ströp båtmotorn mer eller mindre exakt över slukhålets mittpunkt. Det märktes naturligtvis inte annat än på ekolodet – sjön såg likadan ut oavsett vad som gömde sig under mig. Jag krånglade på mig våtdräkten, tog några selfies där jag log efter bästa förmåga, och föll sedan över relingen akter till. Vattnet var så kallt att jag gav ifrån mig ett ofrivilligt tjut. Men jag stålsatte mig och simmade några varv runt båten, och trampade sedan vatten en stund. Sedan, som resultatet av stundens ingivelse, slöt jag ögonen, andades ut och lät mig sjunka. Mina armar gled upp ovanför mitt huvud medan jag kände hur jag av tyngdkraften drogs nedåt. I min fantasi var det Natthålet självt som jag föll ner i – ner i den vagga som lurade tusen meter ner under ytan. Jag tänkte för mig själv att nu gav jag den åtminstone chansen, chansen att ta mig, att behålla mig, och att Natthålet låtit mig gå. Några sekunder gick, jag höll andan, och jag slogs plötsligt av det där absoluta lugnet man kan känna under vattnet. Den där känslan av att man är ett med någonting mycket större än en själv. Jag öppnade ögonen och såg bara mörker.

Jag hade nått gränsen för hur långt ner jag borde sjunka, och skulle precis ta några kraftiga simtag upp igen, när mina ben lyftes upp något. En mjuk tryckvåg av vatten kom nedifrån, som om en undervattensström plötsligt kommit till. Vattnet kändes varken varmare eller kallare, men mina ben trycktes upp tills att jag låg raklång i vattnet. I mina öron malde det lågintensiva ljudet av vattenmassor som förflyttas, och jag fick för ett ögonblick högre puls. Skulle strömmen kunna dra ner mig? Jag fick ordning på kroppen och började simma uppåt, när strömmen blev starkare och vände mig upp och ned. Några sekunder senare bröt jag vattenytan, så smått panikslagen, och ansträngde mig för att hålla kroppen stilla. Vattenytan var fortfarande lugn och stillsam, men efter någon halvminut började små vågor bryta ytan där jag låg och trampade vatten. Min båt guppade drygt 20 meter bort, och jag simmade fram till den. Det fanns inga tecken på vad som hade orsakat vattenmassornas rörelse, eller hur stora de hade varit. Jag tänkte tillbaka på den enda andra gången i mitt liv jag hade upplevt något liknande: när jag simmade i Californiaviken och en blåval simmat förbi knappt mer än tre meter under mig. I Bajkalsjön fanns ingenting så stort. Det är en sötvattenssjö i alla sina 31 000 kvadratkilometer, där stora valar inte skulle må så bra. Jag hade läst något om att slukhålet kunde ha åstadkommit kraftfulla hydrotermiska källor, men aldrig hört någon som hade vittnat om dem.

Den gamla fiskebåten gungade mjukt när jag tog tag i stegen över babords reling och klättrade upp igen. Jag vände mig om och såg ner över vattnet jag legat i: det var oansenligt. Jag hade fått mitt lilla äventyr. Jag tog av mig våtdräkten och vände skutan, tillbaka mot hamnen. Kunde systrarna Bierbechler ha varit med om en våldsammare version av vattenströmmen jag nyss upplevt? Nä, det skulle visserligen ha kunnat sänka deras båt, men inte svalt den med hull och hår. Om inte Natthålet kunde skapa malströmmar. Sådant hade jag hört om förut.

Jag stod barfota i styrhytten iklädd luvtröja och jeans, fortfarande lite blöt i håret efter att ha torkat mig med en handduk. Jag gick ut på däck och tog två bilder av den dystra horisonten, även om inte mycket annat än grått syntes på bilderna. Synligheten var låg. Det var lite kusligt att fuktigheten i luften löste upp konturer, och att jag inte kunde skilja mellan horisonten och himlen. Mot denna grå fond syntes plötsligt rörelser: små vågor som kom rullande mot mig, som från en annan förbipasserande båt. Men ingen båt hade hörts. Vädret måste ha förändrats, även om alla väderleksrapporter hade visat på vindstilla molnighet. Men klimaten kunde bete sig märkligt här ute, och det var bra att jag var på väg tillbaka igen. Båten började guppa stillsamt, och sedan lite häftigare. De små vågorna hade växt till sig, men det var fortfarande helt vindstilla. Jag tappade för en sekund balansen när en större våg slog till, och försökte förstå vad bortom horisonten som kunde åstadkomma vågorna. Åt öst och väst var det helt lugnt på vattenytan: vågorna kom från en mycket specifik punkt. Jag återvände in i styrhytten och drog som försiktighetsåtgärd ner motorn något, med planen att köra på snabbare sedan när oroligheterna på ytan lugnat ned sig. Genom babords ventil såg jag att vågorna redan blivit mindre, men för säkerhets skull stack jag ut huvudet ur dörren, slöt ögonen och lyssnade. Och jag hörde varken motorer eller båttuta, bara det viskande ljudet av mörkt vatten.

Tills jag hörde något annat. Jag har ofta försökt beskriva ljudet och varje gång känt att jag misslyckats. Det finns en mängd inspelningar av valsång under vattenytan, och detta lät som om man hade spelat upp ett sådant ljud, men gjort det långsammare och djupare. Det kom från ingenstans och överallt, nätt och jämnt hörbart, och krävde av mig att stå helt stilla för att kunna uppfatta det. Ljudet böljade och landade i att låta som en utdragen enorm suck, kvävt bakom dussintals stenväggar och hundratals meter av vatten. Femton, tjugo sekunder fortsatte det, och tonade sedan ut som dimma, ut i ingenstans, men det kändes som att det hade kommit nerifrån och inte från över vattenytan. Ingen vattenlevande varelse i Bajkalsjön hade kunnat göra ett sådant fylligt, ekande ljud, och för ett skräckfyllt ögonblick undrade jag om det var så det låtit när slukhålet öppnats och att det nu plötsligt blivit ännu djupare, vilket skulle kunna åstadkomma en ström som drog ner min båt på några sekunder. Jag hade nått vad jag trodde var Natthålets södra gräns, och drog upp motorn igen som hostande fick igång sitt varvantal. Med vänsterhanden lade jag min telefon på en bänk med en ljudinspelning påslagen, ifall ljudet skulle återkomma, trots att motorn troligen skulle överrösta det. Båten hade av vågorna vänts om helt, och jag gjorde en u-sväng medan jag spejade av och an på ytan efter källor till ljudet. Det såg likadant ut överallt. Min GPS pekade ut vilken riktning som var den rätta, jag dubbelkollade det nervöst med kompassen och åkte vidare dit i ett tempo som inte skulle innebära att motorn dränkte andra, eventuella ljud där ute.

Medan jag drev framåt spelade jag upp ljudet om och om igen i mitt huvud. Det hade inte varit så radikalt annorlunda från andra ljud jag hört ute på mina resor, men ändå annorlunda nog för att jag skulle vara lite rädd för det. Jag vände mig om mot aktern och inbillade mig i ett ögonblick att jag skulle se systrarna Bierbechler liggande på vattenytan, likbleka och upplösta efter dagar och veckor under vattnet, ensamma efter att ha missat alla räddningsförsök. Jag skakade på huvudet för att lösa upp den obehagliga bilden, och fokuserade på GPS-skärmen så jag skulle slippa tänka. Drygt en sjömil från Natthålet drog jag på motorn lite mer, och nådde en hastighet som kändes tryggare. I fem minuter plöjde jag fram över vattnet med ingenting annat i öronen än motorns buller, med en mjuk och fuktig vind i ansiktet skapad av hastigheten. Framför mig var det dimmigt och dålig sikt, men den enda risken – att en annan båt plötsligt skulle dyka upp framför mig – kunde jag leva med.

Baserat på vad jag räknat ut senare hade jag fullt fokus föröver i ytterligare åtta minuter innan jag en andra gång vände mig om och tittade ut över aktern. Jag vet inte varför, jag hade inte hört något, men kanske känt av det. Kanske 140 meter bort, precis vid den punkt då all synlighet löstes upp av dimman, försvann någonting gigantiskt under vågorna. I ögonblicket jag vände mig om hade det till hälften genomfört sitt dyk ner igen, och jag såg bara en hastig rörelse fullföljas utan att kunna få en uppfattning av hur stor dess källa var. Det enda jag hann se var en stor, grå massa, kantig och hård som om en jättestor sten hade flytit upp till ytan och sedan omedelbart sjunkit igen. Kanske tre meter upp ur ytan hade den stuckit, men inte mer än i några sekunder. Från punkten där den försvunnit kom stora, vita vågor rullande. Vad det än hade varit så hade det åstadkommit en kraftig rörelseenergi, större än den förra jag sett.

Jag stängde omedelbart av motorn, dragen mot aktern för att försöka se tydligare vad det hade varit. Medan båtens hastighet avtog lugnade sig ytan 140 meter bort, och tomheten fyllde synfältet igen. Det där kunde inte ha varit något annat än en val, tänkte jag, vilket inte var möjligt. Det fanns inget saltvatten de hade kunnat ta sig hit ifrån. Och den hade varit så stor, rört sig med sådan hastighet och styrka. Jag tog fram kameran och höll den osäkert mot horisonten, och väntade. Mina händer skakade, minns jag. Om ingenting hände på 30 sekunder, bestämde jag mig för, skulle jag sätta igång motorn och fortsätta framåt i en lägre hastighet: chansen att fotografera något okänt, fantastiskt naturfenomen eller vattenlevande djur ville jag inte missa. Sekunderna gick. Vattnet låg orörligt efter att den sista vågen skvalpade förbi min båt. Min blick hoppade från plats till plats, i jakt på någon oregelbundenhet, någonting som stack ut. Kom igen, kom igen, tänkte jag, var är du? Vad var du?

Båten guppade lite mer än vanligt, när vattnet omkring mig blev oroligt. Sedan kom en stor smäll som kastade mig ur balans, nästan som om jag hade kört in i en sandbank, och båten stoppades ögonblickligen. Den låg orörlig i vattnet, kilometer från närmsta kust. Det var som att jag hade ankrat, eller blivit fasthållet av någonting som inte lät mig röra mig fram, bak eller åt sidorna. Min puls hamrade i bröstet. Tanken slog mig att skicka en nödsignal över radion, ett pan-pan-anrop, steget innan Mayday. Jag gick långsamt närmare styrbordssidan, med böjda knän för att inte tappa balansen vid ännu en ny stöt, och tittade över relingen. Sjöytan var mörk och ogenomtränglig. I den första rörelsen i skyn jag sett på timmar kom plötsligt en mås seglande, med de små ögonen till synes fästa på min båt.

Vatten sprejade plötsligt upp över aktern, som om en val blåst ut det, och ett jättelikt blekt krokliknande föremål – stor som en vuxen man – flög upp ur ytan och landade över relingen. Måsen, som hade slagit sig ner just där, försvann under kroken, krossad. Krokgrejen spändes och sjönk ner i relingen, drogs ner av någonting under ytan och bröt sönder båtens skrov som om det var tändstickor. Genom trä, fiberglass och stål slets den, och flisor och bitar flög åt alla håll. Båtens akter drogs ner och fören höjdes upp över vattenytan. Jag höll krampaktigt i relingen för att inte tappa balansen. Krokföremålet försvann ner under vattnet med ett plask, och båten föll framåt och guppade hit och dit medan den återvann balansen. Jag minns att jag stod där ett ögonblick när allt inte längre lutade, chockad, avtrubbad precis som människor måste känna sig när de varit med i en bilolycka eller hört att deras älskade plötsligt dött.

Sekunden senare bröt en reflex min paralys och jag flög in i styrhytten för att dra igång motorn. Jag brydde mig inte ens om att kolla skadorna: i mitt huvud fanns en enda tanke, att komma därifrån så snabbt som möjligt. Så snart jag sparkat igång motorn och jag rörde mig framåt igen vände jag mig om mot aktern och insåg att båten inte skulle klara sig hela vägen tillbaka till hamnen. Fören pekade upp mot skyn, kantrande åt babord på grund av obalansen som skadorna skapat, och vatten slog in över akterdäck och rann in i hålen i däcket, mer och mer för varje sekund, och med större och större lutning för varje sekund då båtens akter blev tyngre och tyngre. Det skulle sluta med att den slog runt, tänkte jag. Det handlade bara om tid, så jag drog på motorn mer och försökte tillryggalägga så lång sträcka som möjligt medan jag kämpade för att hålla kursen. Motorn skulle snart förstöras av sjövattnet under däck. Jag hade inte använt radion mycket, men insåg när jag slog på den att den funkade felfritt. Jag letade frenetiskt efter en kanal där det inte brusade för mycket, för att skicka den ryska kustvakten mina koordinater, men det var störningar överallt. Efter att ha skickat ut dem på måfå här och där, utan att få kontakt med någon som svarade, drog jag på mig flytvästen som hängde på väggen. Jag hoppades någon hade hört mina nödanrop. Min uppmärksamhet var nu kluven mellan för det första vägen fram, och att hålla båten balanserad i dess hastighet, och den tomma vattenytan bakom mig. Ingenting annat än tiden jagade mig för tillfället, men det började bli svårt att stå upprätt på det lutande däcket. Nu jävlar sjunker jag, tänkte jag, överraskad av att formulera själva orden.

När motorn gav upp hördes en hemsk mekanisk dödsrossling, som sedan utbyttes i skrämmande tystnad. Båten drev framåt, avvikande österut, och ingenstans på horisonten syntes någonting annat än det grå diset. Det fanns inte längre någon poäng med att vänta ombord: båten skulle snart vara omöjligt att stå på. Jag tog mig ut ur styrhyten i små, skarpa rörelser, fastklamrad i det som fanns att hålla i sig i. Det fanns inte tid att sätta på sig våtdräkten. I en rörelse hävde jag mig över relingen och föll ned i det iskalla vattnet, för att sedan simma bort medan jag då och då vände mig om och såg båten driva vidare för sig själv. Den lämnade efter sig ett spår av spillror och vrakdelar. Medan jag trampade vatten såg jag den glida längre och längre in i diset, och när den till slut slog runt och sjönk var den så omsluten av dimman att det bara var som att den upplöstes. Blev ett spöke.

Jag försökte få kontroll över mina andetag för att inte chocken skulle bli för kraftfull. I ett försök att lugna mig lade jag mig och flöt på rygg och tittade upp mot den tomma skyn. Om jag skulle klara detta behövde jag hålla mig fokuserad nog för att kunna simma, men chocken krävde ett par minuters vila först. Jag kände paniken pirra i ryggmärgen. När jag hade samlat mig något insåg jag dessutom, till min förfäran, att jag inte hade någon aning om vilken riktning som var riktning. Allt såg likadant ut. Jag försökte föreställa mig båtens färdriktning innan den försvann, men kunde inte få ordning på den. Oavsett hade jag troligen inte kommit närmare räddning, ens om jag började simma någonstans. Så därför bestämde jag mig för att bara helt enkelt simma bort från där jag trodde kroken hade funnits.

Efter max 30 simtag av min hopplösa flykt hörde jag någonting slå till båten. Ett enda slag, men med en djup bas som ekade, som om den brutits i två. Därefter hördes ingenting: vad det än var som hade slagit båten så gjorde det inte om det. När jag hörde ljudet slutade jag simma och stillnade i vattnet. Jag skäms, men jag tror det helt enkelt bröt ner mina sista hopp, smulade sönder min överlevnadsdrift. Den del av min hjärna som borde ha sagt åt mig att tänka rationellt började istället viska att det som rörde sig i vattnet förr eller senare skulle hitta mig. Eller att jag skulle frysa ihjäl. Jag hade ingenting att kämpa för. Mina chanser att överleva var lika stora – eller små – om jag bara låg orörlig som om jag fortsatte anstränga mig.

För många år sedan lärde jag mig ett trick av en man som nästan dött i en snöstorm på K2. Tricket var att man, ställd inför total hopplöshet, skulle jämna ut och nollställa ens mentala tillstånd. Om man inte har något annat att göra än att vänta på hjälp, sade han åt mig, är det lika bra att blockera ut det visuella. Slut ögonen och låt dem förbli slutna. Förenkla. Bli likgiltig och blind. När jag låg där, kände jag att det skulle vara till hjälp. Att fortsätta processa alla visuella intryck – som egentligen alla bara pekade på att jag var förlorad – var meningslöst och måste upphöra. Min syn var inte till någon nytta i denna situation, den skulle bara leda till att jag överreagerade och fick panik. Om jag hade kunnat blockera även min hörsel på något sätt hade jag gjort det med.

Jag låg och flöt med slutna ögon och hörde vattnet röra sig någonstans framför mig, nära. Det förflyttades när någonting gigantiskt flöt igenom det, och plötsligt flöt jag och min slappa, flytande kropp iväg, ivägputtad av rörelserna i vattnet. Från ingenting växte ljudet av ett vattenfall fram, och jag kände tunga droppar slå ner i mitt ansikte. Genom mina ögonlock såg jag ljuset från den jämngrå himlen blockeras av någonting. Det blev mörkt. De samlade ljudintrycken, som skvallrade om att någonting stumt reste sig ur djupet, ackompanjerades av att vattendropparna som föll i mitt ansikte blev större och fler och till slut rann det oavbrutet vatten över mig, vatten som hade burits upp av den stora kroppen ovanför mig och som nu rann ner igen. Det blev så mycket att jag trycktes ner under ytan någon sekund, och sedan ploppade jag upp igen, som ett flöte. Jag flöt iväg ännu längre, driven framför den stora kraften i vattnet, och jag lyfte händerna och lade dem över ögonen. Jag hade en enda tanke och den var att jag absolut inte skulle se detta.

Ett knakande ljud hördes långt uppe, säkert trettio meter upp i luften, av någonting som bröts i stycken. Sekunden efter, ett högt plask till vänster om mig, ett till bakom mig och det tredje plasket så nära mig att jag kände någonting slå till min fot och en kraftig smärta hugga till. Jag var så fullständigt sluten inom mig själv, så frånvarande, att jag inte förstod förrän senare att det var delar av båten som föll ner i vattnet. Vad det än var som hovrade ovanför mig så stillnade det. Det var möjligt att det sänkte sig ner över mig, tänkte jag, och då skulle jag dö, men jag tänkte ändå inte titta på det. Jag väntade ytterligare någon halv minut, och jag uppfattade fortfarande inga rörelser. Kanske betraktade det stora okända mig, eller så väntade det på något. Jag lyfte händerna från ögonen, och det var fortfarande mörkt. Det var fortfarande där uppe och blockerade den grå, kusliga skyn.

När det återvände till havsdjupet gjorde det det på en gång. Ett ljud av stora rörelser i luften, som om ett luftskepp flög förbi, dånade ovanför mig och en jättelik kraft slog till vattenytan. Vatten forsade över mig, vågorna fick mig att spinna och rotera. Mina armar flög hjälplöst och jag försökte stabilisera mig men lyckades inte, och lät mig fångas av strömmen den stora kraften hade skapat. Jag kände hur jag drunknade, hur jag okontrollerat snurrade djupare och djupare i den ogästvänliga Bajkalsjön, långt ovanför den djupaste sjöbottnen i världen. Här nere, under allt som fanns, i ett konstant och ömsint mörker, öppnade jag till slut ögonen och betraktade vattenmassorna omkring mig medan jag spann omkring i vattnet.

Ett ansikte befann sig tio meter framför mitt, så långt bort att bara några decimeter till hade gjort det osynligt i mörkret. Ansiktet var omöjligt bibehållet, och jag såg att det även hade en kropp. Men det var inget lik. Kvinnofiguren liknade en staty av tvål, och det var helt stilla i vattnet, som om det stod på en osynlig glasskiva. Hennes hår låg utmed axlarna men där hennes ögon hade funnits, och där hennes mun hade varit, fanns nu bara en slät, vit yta. Hon höll någonting i den smala, beniga handen. En kamera. Och så drogs kroppen, utan att den rörde sig, mjuk ner i mörkret och försvann, som om den var fastbunden i ett osynligt rep som nu halades in. Tillbaka ner i helvetet, eller himlen, eller in i mitt eget plågade psyke.

Varför hade det inte varit båda systrarna? Varför bara en av dem? Varför just Gerta, hon som var känd som den blyga och introverta systern, den som länge plågats av återkommande mardrömmar om olyckor och dödsfall?

Det nästa jag kommer ihåg var att jag drog efter andan och hyperventilerade. Jag var ovanför vattenytan igen, och hostade blod och vatten. Mina lungor krampade. Chocken av den sista kraftmätningen kroppen orkat med för att hålla sig vid liv tvingade upp mina ögonlockar, och jag blinkade mot ljuset och mot helikoptern som avtecknade sig mot den grå skyn. Jag orkade varken skrika eller vinka, jag bara följde den över himlen. Först var jag övertygad om att den åkte iväg. Men jag hade fel.

Det var i denna helikopter, samma som hade räddat mig från vågorna, som jag elva timmar senare åkte snabbt och på låg höjd över Bajkalsjöns vågor, nu kolsvarta i nattmörkret. Helikopterns svepande sökarljus, som tändes när vi var drygt två sjömil bort från Natthålet, speglade sig i dess mörka, oroliga yta. Ingen sade någonting i helikoptern när vi gick ner ytterligare, och flög i en vid båge över förlisningsplatsen, och piloten kämpade mot de farliga kastindarna. Alla var nu mycket fokuserade. Men det var naturligtvis, passande nog, jag som blev den första att luta mig fram mot säkerhetsbältet, peka och säga:

Där. Jag ser den. Där är den.

Signaturmelodi

Ni har hört “Avgrund”, en historia från podden Knifepoint Horror, som lästes av Ludvig Josephson. Och därmed har Creepypodden rest flagg på toppen av den ensamma bergstoppen, och nu återstår bara den farliga strävan ner igen. Oroa dig inte – du kommer inte känna dig ensam.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.