metformin online without prescription canadianrxcenter.com

Avsnitt 63: Turist

Ingen vet vem han var, men vi vet att han sprang. Han hade med sig en filmkamera, och han sprang. Nere i katakomber under en av Europas mest kända städer, långt under gator och torg. Först gick han lugnt och stillsamt, filmade i hörn och på väggar. Men sedan hände något.

Det vi hör är ett avsnitt av teveserien “Scariest Places on Earth”, som gick i början av 2000-talet. Det handlar om en filmkamera som hittats övergiven under Paris, i en av de långa, övergivna katakomber som fyller stadens underjord. Och för att förstå denna historia måste vi gå tillbaka till 1700-talet. Paris gravplatser, som låg centralt i staden, var överfyllda. Under vikten av en massgrav kollapsade 1780 källarväggen i ett hus bredvid en av gravplatserna, och problemet blev plötsligt akut för stadens styrande. Man stängde gravplatsen för nya begravningar, och började se sig om efter en plats dit benen efter de miljontals döda som redan låg där kunde flyttas. Man landade på katakomberna.

Paris ligger på en grund av flera miljoner år gamla mineraler, minnen från den förhistoriska tid då Frankrike fortfarande låg under vatten. När staden började växa fram, från romartiden fram till de första århundradena under tusentalet, började man gräva fram dessa mineraler i allt större skala. Marken under Paris perforerades av gruvor, långa korridorer och hål. Mineralerna som grävdes upp, framför allt den speciella kalkstenen som känns igen från många parisiska lägenheter, användes för att bygga ut staden. Men under 1700-talets slut hade gruvverksamheten allt mer avtagit, och när man 1780 letade ny plats för gamla döda parisare slogs man av att all den där ytan ju gick att utnyttja.

Voila. Mellan 1786 och 1788 fraktades så många som sex miljoner människors kvarlevor ned i gruvorna, enligt uppgift i nattliga processioner med vagnar övertäckta av svarta dok. Redan i början av 1800-talet blev parisarnas och andra ditrestas nyfikenhet stor över katakomberna, tack vare denna 1,7 kilometer långa sträcka fylld av gamla ben och skallar. Idag är katakomberna en vanlig turistort – men vissa tar sig ännu längre in än de borde. Vissa går vilse bland de hundratals år gamla benen, och somliga kommer aldrig tillbaka.

Vad hände mannen som tappade sin filmkamera? Ingen vet. Han har inte setts till sedan dess. Men en sak kan man säga. Om det slutade med att han dog där kunde han ju knappast valt ett bättre ställe.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag tänkte jag vi skulle vrida och vända lite på ett begrepp som inte så ofta hörs i skräcksammanhang: turistande. För det är trots allt inte konstigt att de som reser omkring i nöjessyfte ofta också råkar snubbla in i raka motsatsen: skräck och fruktan. Paris katakomber har lockat tiotusentals besökare genom åren, och några av dem har nog blivit kvar där nere – offer för sin egen nyfikenhet och reslusta. Den som vill se sig om i världen får inte sällan också se saker man kanske helst hade sluppit. Eller så görs de uppmärksamma på mysterier de hade levt bättre utan.

På nätet har det, sedan 2007, cirkulerat hundratals historier som litegrann liknar morbida turistguider. Historierna går under namnet “The Holders”, och de handlar om 2 538 föremål med magisk kraft som till varje pris inte får samlas ihop. Lyckligtvis är 2000 av dem mystiskt försvunna, men 538 finns fortfarande kvar i vår värld – och du kan hitta dem i din egen stad. Historierna som finns i serien “The Holders” är skrivna av olika anonyma människor, och varje berättelse handlar om ett särskilt föremål och hur man kan gå tillväga för att hitta det. Den första historien dök upp på 4chans underforum för samtal om allt möjligt redan den första januari 2007. Så här löd den:

Oavsett vilken stad du befinner dig i, oavsett land, sök upp den första bästa psykiatrisk avdelningen eller behandlingshemmet du kan hitta. När du kommer fram till receptionen, be att få tala med någon som heter “Den som håller Slutet”. Om en uppsyn av barnslig rädsla då flyger över receptionistens ansikte kommer du sedan bli förd till en isoleringscell i huset. Den kommer finnas i en underjordisk, gömd och avskild del av byggnaden. I korridorerna på väg dit kommer du höra ljudet av någon som mumlar för sig själv eka. Du kommer inte förstå språket, men någonting i din själ kommer svara med naken skräck.

Om den mumlande rösten någon gång plötsligt skulle tystna måste du omedelbart stanna upp och högt för dig själv säga följande: “Jag är bara på förbifart och vill prata.” Om du bara får förnyad tystnad till svar, fly. Lämna huset samma väg som du kom, och låt ingenting stoppa dig. Gå inte hem, ta inte in på hotell, fortsätt till varje pris röra dig och sov där din kropp till slut faller ihop av utmattning. Om du vaknar igen morgonen därpå vet du att du har klarat dig.

Om rösten i korridoren däremot återkommer och fortsätter mumla, fortsätt framåt. När du når isoleringscellen kommer du se att det är ett fönsterlöst rum där en ihopkrupen person sitter i hörnet och pratar på ett okänt språk. Människan har någonting tryckt mot bröstet. Den enda frågan du kommer få svar på är följande: “Vad händer om de alla förs samman?”

Människan kommer stirra in i ögonen på dig och ge dig ett svar där detaljerna är så hårresande att de får många att förlora förståndet. Vad som händer är inte känt, men vissa som har försökt har försvunnit och några andra har tagit sina liv. Det värsta man kan göra i det rummet – något som många har gjort – är att titta på föremålet människan trycker mot bröstet. Du kommer också vilja göra det. Men lyssna till denna varning:

Tittar du på det föremålet kommer det betyda din grymma och obeskrivligt hemska död. Du kommer dö i det rummet, och människan med föremålet är den som kommer döda dig.

Föremålet är det första av 538. De får aldrig föras samman. Aldrig.

Sålunda lyder den första historien i serien som kallas “The Holders”. Sedan dess har hundratals nya berättelser tillkommit. De handlar om allt från den som håller ljuset, den som håller evigheten och den som håller sanningen, och många är innehåller liknande fruktansvärda beskrivningar av de plågor man kan tvingas genomgå om man mot bättre vetande ger sig ut på jakt efter föremålen. Dessutom följer de alla samma mall – samma uppmaning att uppsöka en plats i den stad där man befinner sig, och därefter gå fram och be om någonting. Därefter förs man till ett avsides skrymsle i byggnaden, och upplever där de mest fantastiska och vedervärdiga ting. Låt oss lyssna på ytterligare ett exempel på dessa berättelser:

Oavsett vilken stad du befinner dig i, oavsett land, sök upp den första bästa bion eller teatern du kan hitta. Gå till biljettdisken, och be att få tala med någon som heter “Den som håller De Många”. Om biljettförsäljaren ger dig en tvivlande blick, säg då:

“Min publik väntar, och deras tålamod börjar ta slut.”

Biljettförsäljaren kommer, som om i trans, öppna en dörr bakom disken och peka in dig. När du går in genom denna dörr kommer du mötas av en nedgången hall, och försäkra då först att du stängt efter dig. Ta dig nerför hallen och släpa inte fötterna efter dig. Om du stannar upp, så bara en enda gång, kommer den ondska som nu börjat följa efter dig hinna upp dig.

Se dig inte bakom ryggen. Säg ingenting. Om du skulle råka ge dem den minsta uppmärksamhet kommer de börja muttra: djupa, väsande ord på ett språk som varit utdött i generationer. Det enda sättet att rädda dig själv på är att med hög och tydlig röst säga följande:

“När de har kommit får alla chansen de förtjänar.”

Om du skulle säga fel, eller inte få ett ord ur dig, måste du fly. Spring framåt och be, till vem du själv vill, för att hallens slut ska vara nära. I slutet av hallen kommer i vilket fall som helst en dörr vänta dig. Det är knäpptyst när du når den. Gå in. En tunn och utmärglad man kommer vänta dig där, iklädd en gammal dörrvaktsuniform. Bryt ej tystnaden, för han har kraften att slita köttet från dina ben. Förblir ni båda tysta kommer han peka dig i riktning mot en trappa i närheten. Gå ner för den.

Trappan går ner till en scen, och den är upplyst av strålkastare. Gå ut på scenen och se ut över publiken: en enorm skara människor. De kommer sitta ihopsjunkna och till synes uttorkade i sina stolar, men alla har blicken vaken och i tystnad kommer de stirra på dig.

Du måste nu framträda. Jag kan inte berätta vad du ska göra, hur du ska dansa eller vad du ska sjunga, för varje framträdande måste vara unikt för den som framför det. Men det måste vara det mest inspirerande framträdandet du kan föreställa dig, för annars kommer det innebära din död. Om du skulle misslyckas kommer publiken storma scenen i ett uråldrigt vansinne, och ur deras livlösa ansikten kommer det komma de djupaste förbannelserna du hört. De kommer omringa dig och tortera dig i evighet, och deras fårade ansikten kommer vara märkta av avsky och förakt.

Om du tillåts avsluta ditt nummer, buga och slut ögonen. Vänta. När De Många reser sig och inleder en öronbedövande applåd, en applåd som får dina ben att skaka, vet du att du har lyckats. Men rör dig inte än. De Många är lätta att reta, och att ta ut glädjen i förskott skulle göra dem ursinniga. Efter en tid kommer de sluta applådera, och då kommer tystnaden som fyller rummet vara oändlig.

Titta upp, och du kommer se den gamla dörrvakten framför dig. Han kommer hålla ut en mikrofon mot dig: ta den, och se honom skaka sorgset på huvudet. Nu, se ut över De Många, och fråga:

“Varför måste föremålen vara så många?”

Ofrivilligt kommer du nu se allt ont som hänt i underhållningens namn. Hur hemskt det än är så får du inte brytas ned, börja inte gråta eller skrika. Om du inte står stark genom detta kommer synerna fortsätta förfölja dig genom livet. När bilderna slutar kommer du inse att du står ensam i den gamla teatern, som nu är nedgången och övervuxen. Vid dina fötter kommer ligga en ansiktsmask. Ta den. På gott och ont är den nu din.

Masken är föremål nummer 403 av 538. De Många följer nu dig i varje steg du tar. Se till att de inte uttråkas.

Ja, så låter historierna i serien The Holders, båda upplästa av Ludvig Josephson. Vad som händer om de 538 föremålen förs samman vet ingen, men det går att föreställa sig att det är fruktansvärt. Så akta dig, innan du ger dig ut i världen med The Holders som reseguide.

Men även den turist som inte sökt något äventyr, utan bara vill visa sitt trötta huvud på mjuka lakan en natt, kan hamna i oväntat kusliga situationer. Hotell är kända för att ofta vara hemsökta, och det är ju inte så konstigt: i dessa ofta opersonliga och sterila miljöer kan vad som helst ha hänt. Du går och lägger dig i ett rum där tusentals andra sovit, eller ja, gjort gud vet vad. Det är klart det cirkulerar mycket skumma berättelser om hotell världen över. En sådan hörde en lyssnare av sig med, för en tid sedan. Han kallar sig HP, och vill berätta om en upplevelse i Japan. Den läses av Eva Dozzi.

Den här berättelsen har jag fått höra av en gammal lärarkollega till mig för några år sedan. Hon har en dotter som under 2000-talet reste runt i Japan med sin dåvarande pojkvän – som för övrigt var av japansk härkomst. Vi kan kalla dem Maja och Hiroshi. De reste lite sporadiskt runt i landet för att hon var nyfiken på den japanska kulturen och naturen – och för att han ville visa sitt land för henne. En dag hamnade de i en liten japansk hamnstad med några tiotusentals invånare. Det var en gammal fiskarby. Det var sent på kvällen och de var trötta. De letade sig fram till ett gammalt hotell och bad till de högre makterna att det skulle finnas något rum ledigt.

Precis innan de gick in la Maja märke till att hotellet nästan såg uppdelat ut. Det syntes att hotellet var gammalt och slitet, men på den vänstra sidan av byggnaden hade man renoverat och byggt ut. Gammalt mötte nytt. Typiskt japansk kultur, tänkte Maja. De hade ultramoderna och futuristiska tåg och färdmedel – men naturen och landskapet var gammalt och orört. Lite som detta hotell.

Väl inne i hotellrummet satt en trött, men trevlig, japansk receptionist och välkomnade paret. Hiroshi, som talade flytande japanska förstås, frågade om det fanns några rum lediga och receptionisten började knappa på sin dator. Några sekunder senare skakade hon på huvudet och förklarade att alla rum var upptagna… Det var nån lokal högtid och fest som pågick i den lilla fiskebyn så därför hade de ovanligt många gäster just denna vecka.

Maja och Hiroshi utbytte en uppgiven blick. Receptionisten såg att paret var trötta.
”Det finns i och för sig ett rum kvar. Men då får ni gå till den gamla delen av hotellet”, förklarade receptionisten. Hon berättade att hotellet var över 80 år gammalt och att man de senaste tio åren hade byggt ut hotellet och renoverat en del. Så därför var hotellet uppdelat i två delar: den nybyggda och den gamla. Tyvärr fanns ingen wifi i den gamla delen av hotellet ännu.

Maja och Hiroshi kände sig lättade. De hade åkt buss, tåg, promenerat, fotograferat och massa annat hela dagen och var nu helt utmattade. De längtade efter en skön säng och en god natt sömn. Paret tackade ja till det enda och sista lediga rum som fanns. Receptionisten gav dem nyckeln – en gammal riktig nyckel och ingen sån där modern kortläsare som de flesta hotell har idag – och började gå mot den gamla delen av hotellet. Byggnaden var gammal men vacker och charmig, tänkte Maja. Förutom detta var det inget speciellt.

När de kom fram till rummet öppnade de dörren med den gamla nyckeln. De fick krångla lite i nyckelhålet innan dörren till slut gick upp. Väl inne i rummet kastade de av sig sina jackor, tog av sig ryggsäckarna och dök sig rakt ner i den överraskat bekväma sängen. Eftersom båda var helt utmattade bytte de genast om till sovkläder, borstade tänderna och la sig. De låg i sängen i några minuter och pratade om dagen som hade varit och började smått planera morgondagen.

En kort stund senare hade Hiroshi somnat in och snarkade högt. Maja låg i sängen och kände plötsligt hur rummet nästan krympte ihop. Hon kände sig obekväm och fick kalla kårar över hela kroppen. Det var något som var fel. Något som inte stämde. Något…. Något i rummet. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Men det var något som var fel. Hon kände det i hela i sin kropp, i varenda muskel. Hon tände bordslampan och skakade på Hiroshis axel.

”Vakna!”, sa hon skrämt. ”Det är något som är fel!”
Hiroshi såg förvånat på henne. ”Vad menar du?”

Maja ställde sig upp och tände alla lampor i rummet.

”Något är fel. Jag känner det på mig. Jag vet inte vad det är. Men det är något!”

Innan jag fortsätter berättelsen så är det en annan grej jag måste informera er om. Japaner är överraskat väldigt vidskepliga av sig, trots att de är ett så modernt och utvecklat folk. Som jag nämnde innan så är Japan ett land där nytt alltid står i kontrast med det som är gammalt. Japaner må vara bildade och moderna, men de håller hårt vid sina traditioner. En tradition som fanns i denna del av Japan, som Maja och Hiroshi befann sig i, var hur man betraktade hus och rum där någon hade dött. Folk besökte ogärna platser där någon hade dött. Det fanns en skyldighet som varje hyresvärd, bovärd eller ägare av ett hus MÅSTE göra när någon råkar dö i deras bostad. Om en person dog så var det vanligt att man satte upp en liten lapp (typ som en post it) där man (med japanska tecken, kana tror jag det kallas) skrev namnet på den person som hade dött just i detta rum. På detta vis skulle besökaren alltid få veta om det särskilda rummet hade varit med om ett dödsfall. Denna ”dödslapp” eller vad man kallar det sattes vanligtvis mitt på en vägg för allmän beskådan. Men det var inte ovanligt att mäklare eller försäljare satte dessa lappar på mer… svårtillgängliga platser, t.ex. bakom en tavla, på en vas eller i hörnet av ett rum.

Så… Tillbaks till Maja och Hiroshi.

Paret steg ut ur sina sängar. Hiroshi såg att Maja var orolig och hade aldrig sett henne sådan. De började vända upp och ner på rummet. Hiroshi vände på alla tavlor som låg i rummet, de lyfte på mattan, drog ut byrån, tittade bakom teven, öppnade garderoberna och letade helt maniskt efter något. Maja höll andan varje gång de öppnade någon dörr, lucka eller skåp. Men de fann inget. Hiroshi tänkte precis ge upp och försökte lugna Maja ännu en gång.

”Skitsamma, vi ska bara sova här en natt och sen drar vi vidare någon annanstans. Nu går vi och lägger oss!”

Han började gå mot sängen med trötta steg då Maja plötsligt sa något som gjorde att båda frös till i en halv minut. ”Kolla under sängen.”

Hiroshi tittade ängsligt på Maja. ”Hur då?”

”Vi lyfter på den.”

Hiroshi suckade. ”Okej, vi gör väl det.”

De ställde sig på kortsidan av sängen. ”Ett, två… tre!” Sängen lyftes upp och de såg bottnen på den. Vad Maja såg fick henne att nästan brista i gråt. Hon ville skrika och gråta men fann sig istället paralyserad. Hon stirrade på alla lappar, ”dödslapparna”, som satt fastklistrade på sängbottnen. HELA SÄNGEN VAR TÄCKT MED VITA LAPPAR. Hiroshi läste högt namnen på några av lapparna. Några av lapparna var fortfarande vita, men en del var gamla och urblekta. Det var bara japanska namn förstås, men Maja kunde läsa några västerländska namn som Sarah, Eric, Martin, Victor osv.

De släppte ner sängen med en smäll som säkert väckte de andra hotellgästerna. De klädde på sig, packade ihop sina grejer på rekordfart och rusade ut från hotellet. Receptionisten såg hur paret nästan sprang ut från hotellet. Hon gjorde ingen som helst ansats att stoppa dem.

Det var lyssnaren HP:s historia, uppläst av Eva Dozzi, om en hotellnatt i Japan. Och varför inte följa upp med en liten påminnelse: även turister som åkt hit till Sverige riskerar möta övernaturligheter. En lyssnare, som bad mig få vara anonym eftersom vederbörandes chefer inte ville att historien skulle spridas vidare, hörde nyligen av sig. Hen jobbar på ett hotell någonstans i Sverige, och ville lätta på tyngden över axlarna genom att dela med sig av en historia.

Jag arbetar som nattportier på ett nästan 200 år gammalt hotell. Att jobba nätter passar mig alldeles utmärkt. Jag får mycket ledig tid för vänner och familj, och dessutom är nätterna på jobbet oftast är tysta och lugna. Eller ja, det är ju ett gammalt hotell. Självklart hör man vissa ljud om nätterna som man inte riktigt kan förklara, och ser hur de automatiska dörrarna som tycks leva sitt eget liv och öppnas och stängs hej vilt, men det är aldrig något som skrämt upp mig än så länge. Men just den här natten jag vill berätta om var inte lika tyst och lugn, och nog skrämde den upp mig allt…

Det började som vilken natt som helst. Jag klev in genom de automatiska dörrarna och där möttes jag direkt av min kollega vid den avlånga receptionsdisken. Han hälsade mig välkommen till jobbet.

”Tack för det! Har du haft en lugn kväll?”
”Jodå, inga större katastrofer. Men hämta dig en kopp kaffe du så berättar jag om det strax.”

Jag gick förbi receptionen och genom dörren som tog mig till personalutrymmet. Där stämplade jag in, hällde upp en kopp kaffe och kontrollerade att alla dörrar som borde vara låsta verkligen var det på vägen tillbaka till receptionen.

”Så, har du något särskilt att lämna över?”

”Det har faktiskt varit en lugn kväll med tanke på att vi har fullbokat ikväll. Det är väl bara två av våra gäster som är lite uppskrämda… De checkade in på översta våningen, och kom ned igen direkt och sa att de inte kunde bo där, att de kände obehag bara att gå upp för trappan. Som tur var hade jag rum på den näst översta våningen kvar som de fick byta till, och de har inte sagt något mer så de trivs nog bättre där. Men det kan ju vara bra att veta, om de kommer ned i natt och är lite spökrädda.”

Därefter gick min kollega hem, och natten fortskred som vanligt. När klockan var strax efter tre var det dags för nattkörningen, och under tiden den är igång kommer jag inte åt datorsystemet alls och brukar därför passa på att äta en tidig frukost. Så jag slog mig som vanligt ned i en av fåtöljerna i lobbyn med en kopp te och en tallrik med fil. När jag sitter där har jag receptionen till höger om mig, snett framför mig har jag två stora glasdörrar som leder in till den tomma nedsläckta restaurangen och i dem speglas den del av receptionen jag inte ser och hissen och trappen upp till rummen och möteslokalerna.

Efter kanske 20 minuter hör jag hissdörrarna gå upp… och jag stelnade till. Det var något stort och mörkt i hissen. Inte förrän det började kräla sig ut på mage men armarna före, såg jag att det var en man. Han var liksom mörk och det gick inte urskilja några direkta ansiktsdrag eller kännetecken över huvud taget. Men min magkänsla sade mig att han inte hörde hit, och var definitivt inte mänsklig längre, om han någonsin hade varit det. Hjärtat slog fortare än någonsin i bröstet och paniken steg inom mig.

”Rasat… Jag sitter fast! Hjälp mig, jag sitter fast!”

Jag vet fortfarande inte om det var hörbara ord som upprepades, eller om de bara var i mitt huvud, men jag vet att det inte var mina tankar! Adrenalinet fick mig att röra mig. Jag sprang in till kontoret bakom receptionsdisken, vände inte ens huvudet åt hans håll då jag blev tvungen att korsa hans väg, smällde igen dörren som automatiskt låste sig och tände upp alla lampor i lobbyn… Jag sjönk ned mot väggen och blev sittande där ihopkrupen och andades tungt.

När jag till sist tog mod till mig och vågade gå ut igen hoppades jag på att hitta en full man däckad på lobbygolvet. Men det var helt tomt, och inga spår hade han lämnat efter sig.

Jag hade inga problem att somna när jag väl kom hem igen. Jag var verkligen helt slut.

När jag vaknade upptäckte jag att jag kommit över händelsen ganska snabbt. Det måste ha varit en full man som lyckats ta sig ut eller till sitt rum igen medan jag gömde mig på kontoret, sa jag till mig själv. Dessutom var det min första natt efter en veckas ledighet, så jag var säkert tröttare än vanligt.

Jag kliver återigen in genom de automatiska dörrarna på jobbet och möts av en annan receptionist idag. Vi hälsar, och jag fortsätter med mina rutiner som vanligt. När jag mötte henne med min kopp kaffe berättade jag om gårdagens händelser, och i hopp om att kunna skratta bort detta som fantasier. Men hon bleknade lite, och erkände därefter att hon också sett honom en natt när hon vikarierade, men att hon precis som jag trott att hon inbillat sig det hela eftersom hon varit trött…

Ordagrant beskriver hon sin upplevelse så här:

Under semestertiden vikarierade jag en vecka som nattportier, och jag var inte på min femte natt när jag stod inne på kontoret bakom receptionen med dörren mot lobbyn öppen. Natten hade än så länge varit lugn och jag började känna mig lite sömnig. Då ser jag i ögonvrån en rörelse i dörröppningen. Jag kunde urskilja en man, eller skulle snarare beskriva honom som en person i en svart morphsuit, kröp sakta in på kontoret. Jag stod blickstilla medan adrenalinet rusade. Jag vände snabbt på huvudet för jag var övertygad om att han måste vara en hallucination skapad av min trötta hjärna, men jag tittade på mannen i flera sekunder. Och han kröp närmare mig, innan han sedan upplöstes mitt framför mina ögon. Jag spenderade resten av natten ute i receptionen, med lamporna tända och gick inte tillbaka in på kontoret förrän det ljusnat ute och frukostpersonalen börjat röra sig i huset.

Det var en historia av en lyssnare som ville vara anonym, uppläst av Rakel Josephson. Det betyder att jag tyvärr inte heller får säga vilket hotell detta hände på. Allt jag kan säga är väl: se upp där ute.

Vi ska avsluta veckans Creepypodden med en historia som länge cirkulerat på nätet. Den är signerad Kaitie H, men jag vet tyvärr inte mer om vem det är. Hon har helt enkelt bara lämnat en varning efter sig, innan hon försvann för gott. Hon berättar i sin historia om en bild hon tagit, och den bilden kommer jag publicera på poddens Facebooksida och Instagramkonto – sök upp oss där om du vill se den när du lyssnar. Vi heter, som du säkert vet, Creepypodden både på Facebook och Instagram. Hennes varning är riktad till människor som ska åka på utbytesresa till Rom, i Italien. Det verkar säkert som en ren lyx, och livets mest spännande resa. Men: se upp för var du hamnar någonstans.

Jaha. Hej. Jag skriver detta som en varning för de av er som planerar att plugga utomlands i framtiden. Jag vill inte skrämma er eller avråda från att resa iväg, jag vill bara göra er uppmärksamma på någonting, så ni slipper genomgå vad jag gjort.

Jag ska förklara. I somras blev jag intagen i ett utbytesprogram där vi fick chansen att besöka Rom i några månader. Jag var helt till mig. Jag hade aldrig varit i Italien, så det skulle bli ett riktigt äventyr. Under veckorna som följde var jag fullt upptagen med att planera och packa – och ja, jag är den första att erkänna att min resväska till slut var alldeles för stor. Jag behövde inte ens hälften av allt jag ville ha med mig. Men jag var nervös, dels inför att vara ifrån mina föräldrar så länge, men också för att jag första gången skulle resa iväg själv. Friheten det betydde att vara för sig själv ute i Europa. Tiden gick både långsamt och fort, men till slut en dag fann jag mig själv på flygplatsen, lämnad av mina föräldrar. Efter några timmar på planet var jag framme.

På flygplatsen i Rom möttes jag av utbytesprogrammets kontaktperson, och ett gäng andra studenter som också hade rest dit. Vi var i samma ålder och de verkade lika entusiastiska som jag själv. Vi åkte tillsammans till ett obligatoriskt möte för information, och fick sedan våra lägenhetsnycklar.

Månaderna som hade föregått resan hade vi fått ansvaret att ta kontakt med och lära känna de vi skulle bo tillsammans med, och hitta en plats att bo på som vi alla hade råd med. När jag fick tag i de tre tjejer jag skulle dela lägenhet med visade det sig att de kände varandra sedan innan. De gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig välkommen, men det är ju svårt när man är ny i ett gäng. Hur som helst, jag hade en bra känsla. Vi hade alla ungefär samma budget – det vill säga ingen av oss var särskilt rik – och var därför ganska synkade i lägenhetsjakten.

Efter att ha letat i några dagar snubblade vi på en annons för en lägenhet ovanför det kända torget Campo di Fiori. Det var otroligt: läget var fantastiskt, lägenheten var stor och ändå hade vi råd med det. Jag minns att jag reagerade på det, att det var för bra för att vara sant. Hyran var lägre än för mindre lägenheten längre bort från centrum. Men de andra tre var helt till sig, och jag lät mig smittas av deras entusiasm. De hade ändå redan bestämt sig, och jag insåg att jag inte hade mycket till val.

Vi fick våra nycklar, en var, och ett papper med en vägbeskrivning. Det var så centralt att det bara tog tio minuter att gå dit. Torget var fantastiskt. Dagtid fylldes det av en charmig marknad, och på kvällen hördes gatumusikanter och sorl. Efter att vi hade gått runt och letat efter rätt hus ett tag såg vi numret på en stor port av trä. Husen runt torget såg ut att vara från medeltiden, så även vårt. Nyckeln var trög i det gamla låset, och jag fick kämpa en stund innan det sade klick. Den stora porten flög upp med ett högt knarr. Vi stod inför det som skulle vara vårt hem i tre månader.

Efter tre långa, smala trappor, som vi till vår besvikelse insåg inte var kompletterad med någon hiss, och ganska mycket gnällande senare stod vi utanför vår ytterdörr. Jag utkämpade en ny kamp mot dess lås, och när jag till slut fick upp den flög de tre tjejerna jag var där med in i lägenheten för att först få välja rum. Det var en trea, vilket betydde att två av oss skulle få egna rum, och två andra skulle få dela på ett. Jag brydde mig inte riktigt, och lät de andra slåss om de egna rummen. Till slut blev jag informerad om att jag skulle sova i samma rum med tjejen som hette Stephanie. Det var lugnt med mig. Stephanie var snäll och trevlig, och dessutom väldigt tystlåten. Något mer kunde jag inte önska mig av en rumskompis.

Resten av dagen tillbringade vi med att utforska vårt nya hem. Det fanns två badrum, ett fullutrustat kök och ett vardagsrum med en urgammal teve. Jag gick omkring och kom på mig själv med att känna mig tveksam till det hela. Hur kunde vi ha råd med en sådan här lägenhet? Innan jag tänkt klart tanken avbröts jag av ett gällt skrik. Jag flög iväg mot ljudkällan i panik, bara för att konstatera att skriken hade varit av glädje. I andra änden av lägenheten från ingången sett tycktes det finnas ett hörn av lägenheten vi hade missat. Jag följde rösterna, kom in i en mörk korridor och såg i slutet att tjejerna stod och hispade över någonting. Jag gick fram till dem och insåg att det var en tvättmaskin och en torktumlare. Det kanske inte låter så imponerande, men man måste komma ihåg att det inte är så vanligt att lägenheter i Rom är utrustade med sådant. Vi hade blivit förberedda på att vi skulle behöva antingen gå till ett tvätteri, eller tvätta våra kläder för hand. Men här fanns alltså ännu en lyxaspekt av denna budgetlägenhet.

Bredvid tvättmaskinen fanns en dörr, och när jag gläntade på den insåg jag att det var ett nytt stort badrum. Det hade balkong, badkar och till och med en bidé. Tjejerna började omedelbart gaffla om vems badrum det skulle bli, medan jag stod och försökte säga att vi ju kunde dela på det. Till ingen nytta: de andra var inställda på att någon skulle ta badrummet i besittning. Och denna någon visade sig bli jag själv. Stephanie framlade argumentet att de andra ju redan hade varsitt badrum, medan jag och hon skulle behöva dela. Själv nöjde hon sig med badrummet i vårt rum, varför jag kunde ta detta. Detta accepterade de andra.

Där och då var jag nöjd: det var ett fantastiskt badrum. Men över de följande veckorna skulle jag komma att känna mig allt mer obekväm där inne. Det var som att man aldrig var ensam där inne: det hördes små, nästan omärkliga ljud i väggarna, och jag kände mig ständigt iakttagen. Jag började försöka kringgå badrummet. Jag frågade Alice, som sov vägg i vägg med oss, om jag kunde använda hennes badrum då och då och skyllde på att det var så långt att gå till mitt eget. Hon gick villigt med på det, särskilt eftersom jag erbjöd henne att i utbyte använda mitt badrum ibland. Det funkade en tid. De första två månaderna av resan lyckades jag undvika badrummet. Det var inte förrän den tredje och sista månaden på resan som allt hände.

En natt när jag skulle borsta tänderna fann jag Alices badrum upptaget av henne själv. Det hördes dock fniss och glada röster från den mörka hallen bort till mitt badrum, och jag kände igen dem som Stephanie och den fjärde tjejen jag bodde med, Linda. De stod visst i mitt badrum och borstade tänderna, och jag bestämde mig för att om de också var med så måste jag kunna våga gå in där. Så jag gick dit och gjorde dem sällskap, och ögonblicket jag kom in i badrummet hade Linda precis brutit samman i ett skrattanfall så häftigt att hon stod lutad mot badrumsväggen. Där stod hon, tills hon plötsligt hoppade till och pekade på en punkt bredvid badkaret. Hon pekade på en liten dörr i väggen, lätt att missa eftersom den var nere vid golvet och målad i samma färg som väggen. Färgen sjönk in i karmen: hyresvärden hade vid något tillfälle målat över dörren. Det första som slog mig var de många konstiga ljud jag hört inne i badrummet. De hamnade i ett annat ljus, nu när vi hittat en dörr som hyresvärden av allt att döma velat gömma. Men som vanligt delade inte mina rumskompisar min oro: Linda tog tag i det lilla handtaget och började rycka och slita i dörren av all hennes kraft. Stephanie öppnade sin necessär och tog fram en liten fickkniv, som hon lät löpa längs de övermålade springorna invid dörren. Jag ville vädja till henne att sluta, men visste att jag inte skulle mötas av någon förståelse. Inom några minuter hördes ett knak, och Linda lyckades dra upp dörren.

Inuti avslöjade ett kryputrymme sig. Det var ganska stort, man skulle säkert kunna krypa in flera människor på rad. Jag försökte förstå varför detta lilla rum, som hade kunnat användas till en del förvaring, hade förslutits. Samtidigt ropade Stephanie och Linda på Alice, som kom in och tyckte det var jättespännande. Inom några dagar hade dock kryputymmet reducerats från spänningsmoment till förvaringsutrymme för handdukar och en tvättkorg.

Under de följande dagarna började saker och ting hända. Alice hade förändrat sin kvällsrutin, och resultatet blev att jag inte längre kunde låna hennes toa. Jag fick vackert gå till mitt eget badrum, och där inne hade stämningen gått från dålig till värre. Jag började hoppa till vid minsta knarr och tjut i rören, och så snart jag var klar i badrummet flydde jag tillbaka till mitt sovrum. Av någon anledning var jag dock ensam om att ha denna känsla. Ingen av de andra tjejerna tycktes reagera på rummet alls, och därför vågade jag inte heller ta upp det. Jag behövde inte göra mig själv till gängets udda fågel mer än jag redan var det. Så jag höll känslan för mig själv och hoppades den skulle försvinna.

Det gjorde den olyckligtvis inte. En natt då jag stod och förberedde mig för läggdags gick Alice iväg, och jag fann mig själv ensam i badrummet. Medan jag borstade tänderna framför spegeln hördes ett ljud som fick mina nackhår att resa sig. Någonting prasslade mjukt. Det var inte någon av tjejerna som gjorde ljudet, för det var så svagt att jag kunde vara säker på att det inte kommit från andra ändan lägenheten. Det lät som att någon tryckt en hög textilier åt sidan. Jag stod blick stilla och lyssnade, ofrivilligt skräckslagen. Efter att ha jämfört ljudets riktning med tänkbara källor ett tag kom jag fram till att det måste ha kommit från kryputrymmet. Det avgjorde saken. Jag slängde tandborsten ifrån mig, och flydde. Tjejerna hörde mina springande steg, och tittade ut från sina rum när jag kom fram. Jag försökte förklara vad som hade hänt men fick inte ordning på orden. Till slut lyckades jag flämta att “det är någon inne i kryputrymmet”.

De såg förskräckt på mig. Som en flock i försvarsposition gick vi tillbaka till badrummet, och jag skrek nästan högt när jag såg den lilla dörren bredvid badkaret på vid gavel. Alice pekade dock på balkongens skjutdörrar, som av Stephanie lämnats öppna då hon tog en dusch efter middagen. Alice tittade ut på balkongen, och såg några duvor. De måste ha råkat flyga in, och orsakat ljuden, fastslog de. Nervöst skrattade vi bort hela saken, och vi återvände till våra sovrum. Jag försökte känna att gåtan fått sin lösning, men visste någonstans inom mig att det inte kunde ha varit så enkelt. Den lilla dörren i väggen hade varit stängt hela dagen, eftersom det luktade fuktigt och lite mögligt inuti och vi inte ville att det skulle spridas ut i lägenheten. Och dörren hade definitivt varit stängd när jag flydde badrummet. Det kunde jag ta gift på. Ändå var den vidöppen när vi återvände. Kan duvor öppna och stänga dörrar på egen hand?

Fram tills denna händelse hade jag försökt ignorera känslan av att någonting var fel i lägenheten, men nu hade jag allt svårare att hålla rädslan ifrån mig. I mitt sovrum tog jag fram datorn och ringde min kompis hemma över Skype. Hon är en skeptiker som alltid söker naturliga förklaringar, men har också ett öppet sinne och vägrar inte ta in saker bara för att hon inte förstår sig på dem. Hon kändes som den bästa tänkbara samtalspartnern i min situation just nu. Hennes första reaktion var tvivel, precis som väntat. Hon höll med om att det troligen inte var duvorna, och frågade om jag hade någon bild på kryputrymmet. Om hon kunde se hur det såg ut, skulle hon kanske förstå omständigheterna bättre och vara till mer hjälp. Lättad över att hon åtminstone ville höra på vad jag hade att säga tog jag min kamera och återvände genom den mörka hallen till badrummet. Jag fann till min lättnad att den lilla dörren, som vi hade stängt, inte hade öppnats igen. Jag tog mig samman, drog upp den och stack in kameran. Det såg tomt ut där inne, så jag tog en bild och vände sedan direkt om och rusade tillbaka till mitt rum. Väl där kopplade jag in kameran, laddade upp bilden och skulle skicka den till min kompis över Skype. Men när jag klickade upp den stelnade jag till i förskräckelse.

I övre högra hörnet av bilden såg jag, klart och tydligt, ett ansikte. Det hade läpparna isär i en aggressiv min, och jag såg tänderna. Jag började skaka. Herregud. Någonting var i vårt hem.

Tankarna började rusa. Någon hade stängt in detta, vad det nu var, i luckan och nu hade vi släppt ut det. Jag satt så uppslukad av dessa tankar att jag inte märkte att min rumskompis Stephanie hade kommit in. Hon var lyckligt ovetande om vad jag hade upptäckt, såklart, och sannolikt skulle hon inte tro på mig ens om jag visade henne bilden. Jag satt handfallen och visste inte vad jag skulle ta mig till, och bestämde mig till slut för att det fick vänta tills nästa morgon. Jag skulle känna mig mindre liten och rådvill i dagsljuset, visste jag. Därför lade jag ifrån mig datorn, och övergick till att koncentrera mig på att somna. Det dröjde inte ens någon minut förrän jag insåg att dörren till vårt sovrum var olåst, så jag störtade upp och stängde och låste den. Stephanie tittade misstänksamt på mig, men jag skämtade bort det med att Linda hade tagit av min Nutella dagen innan – vilket var sant – och att jag ville se till att den var i fred. Stephanie skrattade och skakade på huvudet, och sedan lade hon sig på sidan och somnade. Det var trots allt en stor tröst att vi delade rum. Att inte vara ensam gör mycket, när man är rädd och uppjagad.

På något sätt lyckades jag somna den natten, för nästa sak jag vet är att jag vaknade och det var mörkt. Klockan på väggen visade två, och jag hade hört ett ljud. Det hade låtit som en dörr öppnades i lägenheten. När jag låg där, plötsligt klarvaken, hörde jag något som lät som fotsteg. Fast det var inte vanliga fotsteg, de var alldeles för snabba. Det lät som att någon på mycket lätta fötter sprang för full fart genom hallen till vardagrummet och sedan tillbaka igen. Just att fotstegen var så lätta fick mig att förvirrat i några sekunder undra om det hade kommit in en katt genom balkongen, och jag gick upp och tryckte örat mot dörren som skiljde vårt rum från Lindas. Jag hörde svag, men regelbunden, andning. Linda sov. När jag lade örat mot väggen på andra sidan rummet hörde jag höga snarkningar där, och kunde dra slutsatsen att även Alice sov. Hade Stephanie gått upp? Nej, i hennes säng syntes lakanen höjas upp och ner med hennes lugna andning. En kall kår gick ned för min ryggrad när jag hörde fotstegen ute i hallen igen. Om det inte var någon av tjejerna, vem var det då? Just då tystnade fotstegen – precis utanför min dörr. Jag hoppade till i den plötsliga tystnaden. Det var mörkt i lägenheten, men ändå såg jag hur en skugga föll över springan under dörren. Någonting var där.

Jag vågade inte röra på mig. Skuggan var helt stilla, som om den väntade. Och sedan, med ett mjukt gnissel, började dörrhandtaget röra sig. Först stillsamt upp och ner, och sedan, efter insikten att dörren var låst, allt mer häftigt och aggressivt. Ljudet blev till slut tillräckligt för att väcka Stephanie. Hon mumlade någonting, och satte sig upp i sängen, nyvaket blinkande. Samma sekund stillnade dörrhandtaget och var orörligt. Stephanie frågade vad fan jag gjorde, och om jag visste vad klockan var. Jag viskade panikslaget att det inte var jag, att någonting hade kommit ut ur dörren i badrummet och nu stod och drog i vårt dörrhandtag. Hon tittade på mig som om jag inte var klok och sade åt mig att jag behövde få mer sömn.

Dagen därpå bokade jag möte med utbytesprogrammets kontaktperson, och sade att jag ville åka hem. Han försökte övertala mig om att jag bara hade en släng av hemlängtan, och att det skulle gå över, men jag insisterade. Till slut gav han upp, och lät mig ringa mina föräldrar. De var förvirrade men förstående, och tillsammans ändrade vi datum på min flight hem igen till morgonen efter. Jag ville helst åka hem redan samma dag, men det var den tidigaste flight de kunde ändra till. Vilket betydde att jag skulle behöva tillbringa en sista natt i lägenheten.

När jag kom tillbaka till mina rumskompisar försökte jag berätta om vad jag hade upplevt. Jag var orolig för dem, och ville helst inte att de skulle bo kvar där. Men de tog mig inte på allvar. De tittade på mig som om jag hade förlorat förståndet, och gav varandra blickar som jag lätt kunde tyda. De trodde jag hade fått någon sorts sammanbrott och att det var därför jag skulle åka hem.

Jag kunde inte säga någonting som övertygade dem, och gav upp. Med väskorna packade och den sista middagen intagen i ensamhet gick jag motvilligt till sängs den kvällen. Jag kunde knappt sova, låg och vände och vred på mig med några minuter i en orolig, lätt sömn då och då. Och som ett brev på posten hördes ljuden igen. Vid klockan två på natten vaknade jag då en en dörr gnisslade någonstans i lägenheten, och de snabba fotstegen återkom. De kom närmare, den här gången tydligt och bestämt inriktade på dörren till vårt sovrum, och stannade upp utanför. Allt tystnade. Fast den här gången, om jag lyssnade noga, hörde jag någon eller någonting andas. Jag hade satt mig upp i sängen, och var stel av skräck. När jag tittade på dörren såg jag någonting som gav mig svårt att andas: dörren var olåst. Någon gång under kvällen och natten måste Stephanie ha gått upp på toaletten och glömt låsa efter sig.

Varelsen var utanför dörren, och jag slets mellan besluten: skulle jag rusa upp och hoppas hinna låsa innan den började fingra på dörrhandtaget, eller gömma mig under täcket? Jag tvekade en sekund för mycket, och dörrhandtaget började mjukt röra på sig. Dörren gled upp och i mörkret såg jag en skepnad i dörröppningen. Jag hade inte vågat röra på mig, utan satt upprätt i sängen, förstenad. Varelsen ögon stod ut något, och tycktes ha en gråblå färg. Jag såg ingen näsa, bara glipor i ansiktet där näsan borde vara. Den hade tänder, men inga läppar, vilket fick dess ansikte att se ut som ett ihoptorkat lik. Dess gråvita skinn var torrt och spänt över den beniga kroppen, såvitt jag kunde se i mörkret.

Efter att ha stått stilla och betraktat mig i dörröppningen ett tag började den röra sig mot mig. Dess ben gav ifrån sig knakande ljud, som om det var första gången på länge den sträckte ut sig, när den gick. Jag satt, fortfarande paralyserad, tills den nådde min sängs fotända. Den andades så högt: jag förstod inte hur Stephanie kunde fortsätta sova. Luften fylldes av en sjuklig, sur stank. Då, med en plötslig oerhörd hastighet, hoppade den från sängens fotända till sidan av sängen, bara en halvmeter bort från mig. Den sträckte fram en av dess händer mot mig, och först då lossnade någonting inom mig: jag skrek. Jag skrek så högt jag kunde, i fasa och förskräckelse. Stephanie hoppade till i sin säng, och varelsen kröp ihop och gick ner på alla fyra. Den flydde rummet som en spindel, och var ute ur dörren innan Stephanie hade hunnit vända sig om. Sekunden senare tände hon sin lampa och tittade argt på mig. Vad fan var mitt problem? Jag berättade exakt vad som hände, men hon hade fått nog. Hon kallade mig galen, tog sitt täcke och gick in och lade sig hos Alice istället.

Natten gick. Taxin hämtade mig tidigt på morgonen, så tidigt att solen inte ens hade hunnit gå upp. Ingen av de andra tjejerna vaknade för att säga hejdå, men det var ingen överraskning. Efter att ha slängt in mina väskor i bagageutrymmet satte jag mig i baksätet och tittade upp, en sista gång, på fönstret i mitt tomma rum. För sista gången den resan kände jag fasan knyta sig kring min hals, och jag kunde knappt andas. Där, i fönstret, avtecknade sig en gestalt i mörkret. Dess ansikte var riktat ner på gatan, mot mig. Innan jag hann säga någonting for taxin iväg. Det enda jag hann se, och jag är inte säker, var att varelsen log mot mig.

Jag försökte varna dem. Jag gjorde verkligen mitt bästa för att de skulle räddas. Men de ville inte lyssna. Jag kunde inte påverka vad som hände sedan. Flera veckor efter att jag återkom hem fick vi ett telefonsamtal från någon inom utbytesprogrammet, som berättade att när utbytets tre månader gått anmäldes mina tre rumskamrater som försvunna. Ingen visste hur länge de hade varit borta, för det var först när utbytesprogrammets kontaktperson reagerade på att de inte dykt upp på avslutningsmötet som han åkt till deras lägenhet och åkte dit som det upptäcktes att de inte var där. Att döma av utgångsdatumen på maten i lägenheten hade det åtminstone gått en eller två veckor sedan någon varit där. Det fanns inga tecken på inbrott, och inga värdesaker saknades. Det enda som stack ut i lägenheten var att den lilla dörren, som utbytesprogrammets folk inte känt till, hängde på glänt. I badrummet hängde också en märklig stank, som de inte kunde hitta källan till.

Officiellt är de fortfarande försvunna, men jag vet att de är döda. Jag vet att jag hade en osannolik tur som klarade mig med livet i behåll, och att det bara var för att jag flydde i tid. Trots att mina rumskamrater inte ville lyssna på mig, trots att de trodde jag var galen, tycker jag fruktansvärt synd om dem och känner stor skuld. Det är därför jag skriver detta. Jag kan inte rädda dem längre, men jag kan kanske se till att samma sak inte händer er.

Så snälla: om du hör den här historien, och någonsin får chansen att åka på utbyte, hyr aldrig in dig i en lägenhet som är mycket mer billig än den borde vara. Och vad du än gör, bo inte på tredje våningen i det gamla gula huset vid Campo di Fiori. Någonting gömmer sig där. Någonting riktigt ondskefullt.

Signaturmelodi

Ni har hört “Kryputrymmet”, en historia av Kaitie H som lästes av Linnea Jesinkey. Och med det sagt har Creepypodden packat ihop sina väskor, checkat ut från hotellet för den här gången och satt oss på tåget hem. Men kanske tog vi fel tåg? Alla ombord stirrar bara rakt framför sig, och trots att det är helt mörkt utanför tåget ropade de nyss ut “Slutstation” i högtalarna…

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.