canadian pharmacies mail order www.canadianrxcenter.com

Avsnitt 69: En blandad diet

Om du läser denna lapp så beklagar jag verkligen. Jag antar att du är i samma situation som en gång jag var – du drack av drinken där där jäveln bjöd dig på, och sedan blev det mörkt tills du vaknade i dessa katakomber. Om han var lika snäll mot dig som han var mot mig lämnade han dig åtminstone med ett stearinljus, så du kan läsa detta.

Vem vet hur många han utsatt för detta, men vi är nog ett gäng. Annars skulle han inte ha lagt så mycket tid på den här labyrinten, eller hur? Han sade åt mig att det fanns fällor och slukhål bakom varje hörn, men lovade också att det faktiskt fanns en rätt väg ut. Om vi har tur, väldigt mycket tur, kan vi gissa oss till rätt väg. Jag brukar inte ha tur. Jag är bara en konststudent som åkt hit på semester. Jag bedömer mina chanser att komma ut vid liv som små. Men någon måste lyckas. Jag vill att någon ska hämnas mig.

Du känner säkert detsamma, så låt oss hjälpa varandra. Han tog inte mitt anteckningsblock och mina pennor. Innan jag svänger runt ett hörn tänker jag lämna dem bakom mig, och skriva ner vilket håll jag gick åt. Om jag klarar mig förbi ytterligare ett hörn kommer jag tillbaka och lämnar en ny anteckning om det här. Annars är det upp till dig att gå åt andra hållet, och fortsätta försöket att ta sig ut levande.

Om vi är tillräckligt många som lämnar brödsmulor åt varandra på det sättet kommer det betyda att någon till slut lyckas fly. Kontakta polisen. Hitta den jäveln. Hämnas på honom för vår skull.

Jag heter Jakob. Jag gick åt vänster här.

Du läser lappen och känner, för första gången sedan du vaknade här nere, ett svagt hopp spira i magen. Tills du inser att det du läser är Jakobs anteckningsblock, och att pennan ligger vid sidan av. Jakob kom aldrig tillbaka och hämtade dem. Du är först här sedan han passerade.

Du tittar åt höger, där den mörka labyrinten fortsätter.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner. Du har just hört “Jakob gick åt vänster”, läst av Ludvig Josephson, skriven av Redditanvändaren IPostAtMidnight och publicerad på underforumet Short Scary Stories, där skräckhistorier inte får vara längre än 500 ord. Historien är en av underforumets mest uppskattade hittills, och det förstår jag – ingen kan läsa den utan att känna de mörka, karga väggarna torna upp sig omkring en och förstå hopplösheten den innebär. Det är en kort, men välberättad historia.

Och det är ju så med korta historier att de måste vara välberättade för att fungera, men då å andra sidan kan vara nog så effektiva. Alla minns nog den där klasskamraten eller kollokompisen som helt enkelt bara behärskade konsten att fatta sig kort, men samtidigt säga alldeles exakt tillräckligt. Och ni lyssnare gillar korta historier, det har jag märkt av tydligt. Själv gillar jag längre berättelser, historier som hinner bygga upp en stämning och låta oss lära känna karaktärerna och deras bakgrund.

Men vet ni vad? Det finns ingen motsättning mellan korta och långa historier. Båda får plats i Creepypodden. I ett och samma avsnitt, till och med. Det ska vi bevisa idag, genom att servera en blandad diet. I slutet av detta avsnitt kommer en lång, härlig berättelse om en ung man som arbetar i en kyrka i Skåne och plötsligt stöter på ett nytt, oväntat arbetsmiljöproblem, men vi ska börja med att höra nio till historier från forumet Short Scary Stories. Och de sammanlagt tio historier vi ska höra är inte vilka som helst – det är de tio mest uppskattade historierna från forumet under hela dess historia.

Vissa av dem är mer verklighetstrogna, andra inte. Vissa av dem handlar om skräck vi knappt kan föreställa oss, andra om saker flera av oss fruktar i det verkliga livet. Det är tio bra, korta historier.

Väktare, av DarkAlliGator.

När han vaknade hängde de stora, insektsliknande bestarna över hans säng, och han gallskrek. Varelserna lämnade snabbt rummet men han fortsatte skrika i panik tills hans lungor smärtade, och sedan tillbringade han resten av natten med att darra, svettas och undra om det hela varit en dröm.

Morgonen därpå knackade det på dörren. Han samlade mod, öppnade och såg en av monstren lämna en tallrik med korv, äggröra och bacon på golvet. Förvirrat tog han upp tallriken och granskade maten, som såg bra ut. Hans mage skrek av hunger, och han återvände in i sovrummet med maten samtidigt som han hörde varelsen ge ifrån sig ett knattrande ljud av förtjusning.

Så fortsatte det varje dag i flera veckor. Först trodde han att de gödde honom, men efter en särdeles mäktig frukost som lämnade honom med ont i magen byttes maten plötsligt ut till frukt. Inte bara lagade de mat åt honom, de hällde upp varma bad åt honom och stoppade om honom om natten. Det var bisarrt. En natt vaknade han av ett brak på undervåningen. Han sprang ner och hittade en halshuggen inbrottstjuv som monstren höll på att äta upp på vardagsrumsgolvet. I chocktillstånd gjorde han sig av med kvarlevorna. Han förstod att de beskyddade honom.

En morgon lät varelserna honom inte lämna sovrummet. Han låg i sängen och såg förvirrat på när varelserna mjukt stoppade om honom igen, efter att mjukt ha föst honom tillbaka ner i lakanen när han försökt gå upp. Vad de än ville så ville de honom inget ont.

Några timmar senare spred sig en fruktansvärd smärta i hans kropp. Det kändes som att hans mage fyllts av rakblad och taggtråd. Insektsvarelserna såg kvittrande och tickande på när han låg och vred sig i sängen. Det var först när han kände känslan av någonting som rörde sig i hans mage som han förstod. Det var inte honom varelserna hade tagit hand om. Det var deras avkomma.

Tidtagare, av J. Dean.

Han hade fått klockan när han fyllde tio. Den såg inte mycket ut för världen, ett vanligt grått armbandsur i plast som bara stack ut i bemärkelsen att den inte visade tiden gå framåt, utan bakåt. “Den visar den tid du har på dig här i världen, pojk. Använd den väl”, hade han fått höra. Och han hade gjort sitt bästa. Med klockan tickande på armen hade pojken, som nu var en vuxen man, levt så gott han kunnat. Han hade klättrat i berg och badat i oceaner. Han hade samtalat, skrattat, älskat och gråtit. Mannen hade aldrig varit rädd för något, för han visste exakt hur lång tid han hade kvar.

När klockans nedräkning började närma sig sitt slut såg mannen över allt han hade åstadkommit. Fem. Han skakade hand med sin gamla partner i affärer, mannen som delat hans professionella liv. Fyra. Hans hund kom och slickade honom på handen, och han klappade om honom. Tre. Han kramade sin son och kände i botten av sitt hjärta att han varit en så bra pappa han kunnat. Två. Han kysste sin fru på pannan en sista gång. Ett. Den gamle mannen log, och slöt sina ögon.

Ingenting hände. Klockan pep en gång och stängdes av. Mannen stod där, i allra högsta grad vid liv. Och man hade kunnat tänka sig att det var först då han skulle känna den verkliga glädjen, lyckan över att finnas till. Men istället kände han sig – för första gången i livet – rädd.

Ett nygammalt hus, av BatoutofHell821.

Vi köpte ett gammalt hus, jag och min pojkvän. Han har tagit på sig att leda renoveringen, till exempel att göra om köket till ett stort sovrum, medan jag gör det jag kan – till exempel riva ner de gamla tapeterna. Den förra ägaren hade tapetserat varenda vägg, ja, till och med taket. Att riva ner dem är hårt arbete, men också tillfredsställande på sätt och vis. Bäst är det när man lyckas få av en stor bit, som när man lyckas ta bort den fjällande huden när man blivit solbränd. Det kanske bara är jag, men för mig har det blivit lite som en sport – att försöka få av så stora bitar som möjligt.

Under varje tapetvåd, i den nedre kanten, står det ett personnamn och ett datum. Häromdagen tog nyfikenheten överhanden, och jag googlade ett av namnen. Det visade sig att det tillhörde en person som försvunnit, och att datumet var dagen då han försvann. Dagen därpå gjorde jag en lista över alla namn och datum som dykt upp, och det visade sig att varenda ett stod för en försvunnen människa. Vi ringde polisen, och efter bara någon timme knackade ett gäng på dörren.

Jag hörde en av dem, inne i köket, säga “Ja, det här är mänskligt.” Mänskligt? Vad då för någonting är mänskligt? En utredare kom in i rummet där jag satt.

“Vi behöver veta var du lagt det som du rivit ner från väggen hittills. Det är inga vanliga tapeter.”

Julia var en klok flicka, av IPostAtMidnight.

Julia visste om att hon var klok. Hon var en sådan där som tidigt förstod att hennes mamma och pappa inte var några supermänniskor, att de inte visste och såg allt.

Första gången hon räknade ut detta var när en natt hon hade blivit rädd. Hon hade hört ett ljud från under sängen, eller från garderoben.

Gråtande hade hon sprungit iväg till mammas och pappas rum.

“Mamma! Pappa!”
“Vad är det, älskling?”
“Jag hörde ett monster”, snyftade Julia.

Hon hade bara förväntat sig att bli tröstad, eller kanske i värsta fall se dem himla med ögonen och be henne gå till sängs igen. Men de flög upp, rusade iväg till hennes rum och letade under sängen, i garderoben, och kontrollerat att fönstret var stängt. De hade tittat överallt med ficklampa, inte lämnat någonting utan att vända och vrida på det.

Julia förstod. Hon förstod vad de höll på med. Hon fattade att genom att ta hennes nattliga oro på allvar så visade de sin dotter att hon var trygg och älskad. De hade nog läst det i någon bok.

Hon förstod också att hon hade en sorts makt över dem. Oftare och oftare väckte hon sina föräldrar, mest för att hon kunde, och grät och skrek. De kom springande och Julia hade smålett bakom krokodiltårarna. Och hennes föräldrar hade aldrig klagat.

En natt stod hon inte ut längre, utan började skratta åt pappa när han stod och granskade taklampan, som om ett monster hade kunnat gömma sig där.

“Vad skrattar du åt?”, frågade han med en hand på den värkande ryggen.
“Er”, svarade Julia. “Ni tror mig alltid.”

Pappa såg inte arg ut. Han tittade på mamma.

“En gång”, sade han tyst, “bara en enda gång, trodde vi inte din storebror.”

Och den natten sov ensambarnet Julia inte så gott.

Ett avtal med djävulen, av CommanderSection.

Avtalet var enkelt: vi skulle få ställa honom några frågor, och så fick han ställa oss ett par i retur. Lite konstigt, tyckte jag allt. Vad kunde Satan vilja veta? Jag hade ingen aning.
“Finns himlen?”, frågade jag.
“Ja”, svarade han med en röst som lät som en utbrinnande brasa, “och helvetet också.”
“Vem hamnar i himlen?”
“Den som Gud vill ha där.”
“Jag är rädd att det är ett alldeles för vagt svar.”
“Hur känns det?”, sade han med en blixt i ögonen.
“Förlåt mig?”
“Att vara rädd. Hur känns det?”
Efter bästa förmåga, och ganska förvirrat, förklarade jag hur det kändes att var rädd. Min beskrivning var nog ganska klumpig men han verkade nöjd.
“Varför vill du veta det?”, frågade jag.
“För att Gud skapade mig utan förmågan att känna rädsla. Det är inte mycket jag känner alls.”
“Vad känner du?”
“Smärta.”
Jag gick tillbaka till ämnet.
“Kan du besvara min fråga om himlen lite tydligare?”
“Naturligtvis. I himlen är alla Guds skapelser välkomna, vad de än har gjort.”
Jag drog en lättnadens suck. De som hade skickat mig hit hade som första och enda uppdrag sagt åt mig att ta reda på hur människan kunde ta sig till himlen. Med det avklarat var all annan information bara en bonus.
“Så hamnar du också himlen? Som är en Guds skapelse?”
“Det hade jag kunnat, men jag tänker inte göra det.”
“Varför inte?”
“För att jag begick den värsta tänkbara synden. Jag gjorde någonting Gud borde ha varit ensam om att göra.”
“Vad?”
“Jag försökte skapa änglar. De blev inte bra. Mina änglar gjorde jag till min egen avbild, så det var lätt att spåra mig. Allt de gör är smärta och förstörelse, så Gud skickade mig till helvetet i evighet.
“Är det demoner du pratar om?”
“Ja, jag antar det. Jag kan inte vara i himlen när mina skapelser lider. Så jag valde att stanna i helvetet med dem, lida sida vid sida med dem.”
“Varför det?”
“För att jag älskar dem.”
Jag tittade på klockan. “Tiden är nästan ute.”
“Ja, det är den”, svarade han.
“Jag måste tillbaka och avlägga rapport”, sade jag och började förbereda mig för att lämna byggnaden. “Men de kommer bli mycket nöjda av de goda nyheterna.”
“Vilka nyheter menar du då?”
“Att vi kommer till himlen, vad vi än gör.”
“Åh, det gör ni inte. Ingen av er.”
“Men”, sade jag, och hörde min röst brista, “du sade ju…”
“Ja, jag vet vad jag sade. Men du är inte en Guds skapelse”, sade han med en röst som – om jag inte visste bättre – nästan lät sorgsen.
“Du är en av mina.”

Jag har ingen homosexuell son, av Jeremy C. North.

För några månader sedan kom Karl, min äldsta son, ut som homosexuell. Han bad sin mamma och mig sätta oss ner i soffan i vardagsrummet och erkände allt: hur han alltid hade känt sig dragen till män, i hela sitt liv. Han sade att han till och med hade en pojkvän, en kille han ville att vi skulle träffa. Karin och jag har alltid anat att det var någonting med Karl, men blev ändå chockade.

Jag kanske inte behöver säga mer än att jag inte längre har någon son som heter Karl.

Då och då drabbas tonåringar och unga i staden där vi bor av onaturliga lustar. Vi försöker rätta till detta tidigt – visa vad som är rätt och vad som är fel. Om man inte stoppar det när de är små kommer det flamma upp när de blir större. Vi ger våra barn utegångsförbud och säger åt dem gång på gång, från tidigt under morgonbönen till i söndagsskolan.

“Ni kan välja väg när det kommer till era hädiska impulser, säger vi. “Ni kan välja himmelen eller helvetet. Vilket väljer ni?” För många barn är det tillräckligt att hota med helvetet för att de ska välja den rätta vägen. Men det finns de som klamrar sig fast i sina perversioner, och övertygar sig själva om att deras livsstilsval är de rätta. Vi borde kanske ha övergått till våld med dem. Då hade kanske Karl kunnat räddas.

Jag kommer aldrig förstå att de unga begår sådana fruktansvärda synder. Vissa säger att det är media som förvrider deras huvuden. Andra tror att det är en urgammal ondska inom oss alla som flammar upp. Allt jag vet är att dessa unga spottar i Guds ansikte, att de förnedrar sin stad.

Vissa kanske skulle kalla oss intoleranta. Det har jag ingenting emot. Vi tror helt enkelt att det finns övertramp som inte får tolereras, oavsett omständigheterna.

Till exempel kidnappning, tortyr och mord.

Nej, jag har inte längre någon homosexuell son. Jag har inte längre någon homosexuell son, för de sjuka, vidriga ungjävlarna – de som trott Gud vill se homosexuella dö, och som vi inte lyckats omvända – tog honom.

Jag bönade och bad, av Stellarpath.

“Snälla du. Jag bönar och ber”, säger jag. Men min bödel bara suckar och betraktar mig med en trött och uppgiven blick, medan han stoppar in nålen i armen på mig.

Bredvid sitter pastorn. “När han trycker på den knappen kom drogen injiceras. Du kommer förlora medvetandet efter 30 sekunder och dö kort därefter”, förklarar han, trots att jag hört det så många gånger. “Har du några sista ord?”

“Än en gång, jag bönar och ber er att inte göra detta”, säger jag.

Pastorn nickar långsamt, sorgsen över att jag inte orkar möta mitt öde med ett rent samvete.

Men han har inte förstått. Jag har inte dödat någon. Det har varit så här i hela mitt liv. Jag vet inte varför, men när jag borde ha skadat mig har istället skadan drabbat någon i min omgivning. En gång i ettan skar jag mig på ett papper, och tre klasskompisar började plötsligt blöda. I gymnasiet var jag med om en bilolycka, och trots att det var i min sida av bilen den andra körde in var det min flickväns ben som bröts.

Jag är alltid väldigt försiktig. Jag tar hand om mig så gott jag kan, och försöker hålla mig frisk och kry. Men när jag blev rånad av de där tre snubbarna och en av dem sköt mig i ansiktet sprängdes deras egna huvuden. Polisen kom och fann mig vid deras kroppar, och dum som jag var hade jag tagit upp deras pistol.

En halv minut efter att bödeln tryckt på knappen ser jag honom sjunka ihop i stolen, och bakom mig hör jag pastorn falla till marken. “Jag bönade och bad”, säger jag tyst en sista gång.

Jag hatar när Charlie måste åka bort, av Horrorinpureform.

Jag hatar när Charlie måste åka bort.

Mina föräldrar försöker hela tiden förklara för mig hur han är sjuk. Att jag ska vara glad för att allt står rätt till i mitt huvud, att alla signaler går som de ska och allt är på plats. När jag klagar över hur uttråkad jag är utan en lillebror att leka med försöker de ge mig dåligt samvete genom att påpeka att ett mörkt rum på ett sjukhus nog är ännu tråkigare.

Jag försöker alltid få dem att ge honom en andra chans. I början brukade de göra det. Charlie har varit hemma flera gånger, men varje besök har blivit mer kortlevat än det förra. Varje gång börjar det hela nämligen igen. Grannarnas katt hittas med utpetade ögon i hans leksakslådor, pappas rakblad hittas i rutschkanan på lekplatsen på andra sidan gatan, och mammas vitamintabletter byts ut mot sömntabletterna. Pappa och mamma har slutat tro på “andra chanser”. De säger att hans sjukdom gör honom sympatisk, får honom att verka vanlig och snäll, och lurar läkarna att han är redo för rehabilitering. Att jag helt enkelt måste vänja mig vid att vara uttråkad – för det betyder i alla fall att jag inte är i fara.

Men jag hatar när Charlie måste åka bort. Det betyder att jag måste låtsas vara snäll tills han kommer hem igen.

Min irriterande granne, av Gabriel Oro.

Förr bodde jag i en liten lägenhetsbyggnad nere i stan. Ett av skälen att jag flyttade därifrån var att mina grannar skrämde mig, till exempel snubben som bodde i lägenheten ovanför min egen. Han såg konstig ut, och höll sig mest för sig själv. Runt midnatt varje natt började han alltid väsnas, och oljudet gick mig på nerverna. Det var visserligen inte högljutt, det han gjorde, men jag vaknar lätt och har svårt att somna om, så det lilla knackandet förstörde min nattsömn.

Ljudet påminde om någon som gick runt med höga klackar, men lätt, lätt, som om personen som gick försökte vara tyst. Efter ett par dagar började jag känna igen mönstret, och insåg att det var samma: som en inspelning som kördes om och om igen varje natt, med oregelbundna mellanrum. Så fortsatte det i nästan ett år, alltid samma sekvens, vissa nätter i flera timmar i sträck. Långsamt tatuerades den in i hjärnan på mig.

Flera år senare, när jag hjälpte min dotter med hennes läxor, stötte jag för första gången på morsekod. Hon knackade i bordet med fingret, och jag rös till vid insikten att det var samma sekvens. Hon skrattade när jag frågade vad den betydde. “Det är den lättaste att komma ihåg. Det är den man använder för att ropa på hjälp.”

Ni har hört tio historier från Reddits underforum Short Scary Stories, upplästa av mig och Ludvig Josephson i stigande ordning – den första var den tionde mest omtyckta, och den sista var den allra mest omtyckta av alla de historier som någonsin publicerats där. Hoppas det märktes.

Som sagt ska vi nu gå över till avsnittets långa rackare – och vi ska röra oss in på för spökhistorier klassisk mark. På en kyrkogård i Skåne jobbar Martin, och där har han jobbat i många år. Historien börjar 2008, då en jordbävning inträffade i Skåne – och det visar sig att det inte bara ska skaka om Martin fysiskt, utan också hela hans tillvaro på jobbet.

Patrik Sandgren läser “Skalv”, en historia som vi fått av lyssnaren Martin.

I Matteusevangeliet står det, att i samma ögonblick som Jesus dog på korset, så ”skakade marken och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och gick in i den heliga staden och kunde ses av många.” När marken skakar så kan de mest märkliga saker hända. Det vet jag mycket väl, kanske mer än någon annan.

Jag heter Martin och jag bor i det lilla samhälle i södra Skåne där jag tillbringat hela min uppväxt. Man kan inte säga att det är ett val jag gjort att stanna kvar på den här platsen – väldigt lite i mitt liv har berott på ett aktivt val. Snarare är det nog så att inga bättre alternativ har dykt upp, så därför är jag kvar. Likadant är det med mitt jobb. Jag arbetar som kyrkovaktmästare i vår lilla församling. Under gymnasietiden sommarjobbade jag där, och efter skolan var jag inte så sugen på att plugga vidare, så när chansen kom att få fortsätta jobba i kyrkan och på kyrkogården, så tog jag den. Det var – återigen – något som verkade som det bästa alternativet just då. Och egentligen gör det nog fortfarande det, för jag trivs bra med mitt jobb. Lönen är kanske inte skyhög, men jag har haft råd att köpa mig ett litet hus och mycket mer begär jag inte. Dessutom är jobbet omväxlande och man får vara mycket utomhus och det passar mig. Vi är två vaktmästare i församlingen, och Bertil som är min kollega något år till innan han skall gå i pension är både kunnig och schysst. Han har också tillbringat hela sitt liv här i byn.

Det där med att inte göra så många val i livet, det är inte riktigt sant. En sak har jag valt och det är musiken. En sommarkväll för några år sedan ordnades en konsert i kyrkan där jag arbetar. Det var en jazzpianist som spelade, och jag blev alldeles betagen av rytmen, klangen och det lekfulla i jazzen. Nu har jag skaffat mig ett eget piano och försöker att lära mig även om det är svårt. Församlingens kantor hjälper mig ibland, och jag har fått lov att tillbringa eftermiddagspausen i kyrkan för att öva en liten stund på den stora, svarta flygeln där. Det är häftigt att spela i kyrkan, för ljudet blir helt annorlunda i det stora rummet med tjocka stenväggar. Tonerna liksom studsar runt och fyller hela salen, så även om jag inte är så duktig så låter det riktigt bra. Jag älskar verkligen de där stunderna vid kyrkans flygel. Eller, jag gjorde det ända fram till en väldigt specifik punkt i tiden, och jag gör det nu också, men under några mycket obehagliga dagar i december för många år sedan, så var känslan en helt annan.

Det var den 16 december 2008. Du har säkert hört talas om, eller upplevde kanske själv, den morgonens händelser. Det kom alldeles utan förvarning. Jag hade precis satt mig för att äta frukost, som alltid ganska trött innan dagens första kopp kaffe. Utanför var det fortfarande mörkt, men adventsstjärnan i fönstret spred ett varmt sken över köksbordet. Först trodde jag att det var en lastbil som for förbi, för hela huset vibrerade, men det hördes inget muller. Det enda ljud jag hörde var ett svagt klingande från två smidesljusstakar ovanpå pianot som slog mot varandra. Vibrationerna blev bara starkare och starkare, och jag såg hur kaffet skvalpade omkring i koppen framför mig. Förmodligen varade det inte särskilt länge, men det kändes ändå som om tiden stod still. Ungefär samtidigt som ordet ”jordskalv” dök upp min hjärna, så upplevde jag hur jag liksom föll. Inte bara jag, utan stolen, bordet, ja hela huset sjönk ner med en sådan hastighet att det sög till i magen. Ljusstakarna på pianot slog i golvet med en skräll. Och så, på mindre än ett ögonblick, var det över. Ett stearinljus rullade över golvet. Världen hade fjädrat tillbaka och allt var som vanligt igen. Tyst, stilla, på sin plats.

I bilen på väg till jobbet slog jag på den lokala radiostationen, där huvudnyheten var det ovanligt kraftiga skalvet som drabbat södra Skåne samma morgon. Man pratade om epicenter, magnitud och eventuella skador, men lyckligtvis verkade det än så länge inte vara någon större katastrof. Själv tänkte jag att det var ganska häftigt att få uppleva en sådan här sak här i Sverige, för det hör ju verkligen inte till vanligheterna. Och det var just samma känsla som min kollega Bertil gav uttryck för när vi möttes utanför kyrkan och jämförde våra upplevelser. ”Det är nog ändå bäst att vi ser över kyrkan så att det inte har blivit några sprickor”, sa han, så det fick bli morgonens första uppgift.

Församlingens kyrka är inte särskilt stor, men väldigt gammal och i mitt tycke mycket vacker. Romanska bågar, vitkalkade väggar och trappstegsgavlar. I västra änden av kyrkan finns tornet, som man når genom att klättra uppför ett antal trätrappor som gradvis blir allt smalare, genom flera våningsplan med trägolv och luckor. Högst upp i tornet hänger klockorna. Ibland när jag går upp dit tänker jag på de stackars vaktmästare som tidigare var tvungna att ta sig hela vägen upp när det skulle ringas. Tack och lov, så styrs nu allt via ett knappvred vid mixerbordet i själva kyrksalen. Repen som man en gång i tiden drog i för att få fart på klockorna är sedan länge borttagna, och allt styrs via en motor istället. Det var verkligen inte bättre förr.

Vi fann inga skador på kyrkan, utan kunde fortsätta arbetsdagen som vanligt. Vädret var trots årstiden milt, och vi beslutade oss för att passa på att kratta grus nu när det var frostfritt. Skånska kyrkogårdar har mycket grus, både i gångarna och på många av gravarna, så det där med att kratta är en ständigt återkommande uppgift, och jag tycker att det är vilsamt på något vis. Nästan lite meditativt. Efter flera år tillsammans, så har Bertil och jag en arbetsgång som vi båda känner väl: vi börjar kratta i varsin ände av kyrkogården och möts på mitten. Jag brukar börja vid kyrkan och Bertil längst ner, och så blev det också denna dag. Först krattade jag gravarna närmast kyrkväggen, som är de äldsta gravarna, sedan gången som löpte parallellt, och så vidare på nästa rad med gravar. Det var i mitten av den andra raden av gravar som krattan fastnade i något. Graven var, som så många andra, en stor sten med en stenram istället för plantering, och ramen var fylld av grus. Eller singel, om man skall vara noga. Hur som helst, så fastnade krattan. Jag förmodade att det var en rot eller kanske en trädgren, och böjde mig ner för att plocka upp den. Men när jag kom närmre såg jag att det inte var vad jag trott. Fastkilad mellan krattans tänder satt ett ben. Ett mänskligt ben, kanske ett strålben, det var svårt att avgöra men definitivt mänskligt.

Jag blev varken rädd eller illa till mods. När man arbetar som kyrkvaktmästare så vänjer man sig snart vid åsynen av ben, och det är inget konstigt med det. När man gräver gravar så dyker de upp hela tiden. Men att ett ben skulle sticka upp ur jorden på det här viset, det hade jag aldrig varit med om tidigare. Jag ropade på Bertil som kom för att titta, och han var lika perplex som jag. ”Kan det ha med skalvet att göra?” frågade jag. ”Inte tusan vet jag, det här har jag aldrig sett förut. Kommer det underifrån så måste det ha gått igenom fiberduken som ligger under singlet, och i så fall är det kraft bakom. Vi får kolla det”, svarade han. Sagt och gjort, så grävde vi undan gruset runt benet och kunde konstatera att det mycket riktigt var hål i fiberduken under. Benet hade kommit från graven, inte någon annanstans ifrån. Hur hade det kunnat tränga upp genom jorden och den ganska starka duken? Det var obegripligt. Bertil suckade och skakade på huvudet. ”Vi får skära upp duken och gräva ner det igen, det är inte mer med det. Och så lappa ihop så gott det går”, sa han.

Vi hjälptes åt med arbetet, och efter någon halvtimme var allting klart igen. Det var först då som vi båda tittade på vad det var för en grav vi arbetade med. På stenen stod det: ”Per Arvid Persson, 1726-1754, Stenåsa gård. Psaltaren 46:3”. ”Stenåsa gård, är inte det gården som ligger här precis efter kyrkogården?” frågade jag. ”Jo”, svarade Bertil, ”det är en av de äldsta i byn. Samma släkt har bott där i generationer, det här är säkert en anfader till Perssons som bor där nu.” Bertil är ordförande i hembygdsföreningen, och kan mycket om bygdens historia. ”Han blev inte särskilt gammal”, noterade jag. ”Vi får hoppas att han får vila i frid nu”, sade Bertil.
Men så blev det inte. Morgonen därpå gick jag direkt till Per Arvid Perssons grav för att se så att allt såg bra ut. Det hade regnat under natten, ett kallt vinterregn. Men redan på håll såg jag att något stack upp ur graven, något mörkt och stort. Det var en stövel i svart, slitet och jordigt läder, fortfarande halvt dold i gruset. ”För tusan”, sa Bertil när jag ropat honom till mig, ”den där stöveln borde inte vara så intakt efter över 250 år i jorden. Och hur i hela friden har den hittat upp? Det blir till att göra om arbetet idag igen, och fungerar inte det så får vi tänka ut något annat!”. Nu började jag tycka att det var en smula obehagligt, och det märkte nog Bertil, för han lade en hand på min axel och sa: ”med åren så lär man sig att allt inte är logiskt på en kyrkogård. När man tror att man sett allt, så händer något nytt. Men allt har en naturlig förklaring, det är jag säker på. Nu får vi börja arbeta.”

När man begraver en kista, så kommer jorden förr eller senare att sjunka ihop. Detta beror på att kistan efter en tid går sönder och plattas till av trycket från jordmassorna ovanför. Det kan ta lite olika lång tid innan detta händer, men det händer till slut. Då bildas en grop i marken som man får fylla igen så att allt återställs. För den oinvigde kan detta kanske tyckas vara lite otäckt att tänka på, men för oss som arbetar med det hör det till den dagliga rutinen. När jag på den andra dagen efter jordskalvet kom till jobbet, var det ändå med en smula oro i magen. Vad skulle möta mig idag vid Perssons grav? Det som mötte mig var Bertil. Han hade kommit tidigare än mig, och redan sett vad som hänt. Nu stod vi vid graven och kunde inte förstå hur detta gått till. Graven hade inte sjunkit, utan… höjts. Mitt i stenramen fanns en liten kulle av singel, jord och bitar av fiberduk. Men inga ben och inga stövlar. ”Kan det vara ett djur?” frågade jag, men Bertil bara skakade på huvudet, tog av sig sin keps och kliade sig i håret så att det spretade åt alla håll. ”Inga djur, det finns inga spår efter något här. Men någon slags förklaring finns det nog, fast vi inte förstår den. Men såhär kan det inte se ut. Det blir till att schakta av en bit och börja om helt från början, du Martin. Dagen är räddad, som man säger.”

Det tog inte hela dagen att schakta om graven, lägga på ny fiberduk och singel, men större delen av den. Lagom till eftermiddagsrasten var vi klara. När vi grävde hade vi inte sett några spår av ben, kistträ eller kläder, bara jord. Vi arbetade mest under tystnad, var och en försjunken i egna funderingar och ganska frusna i den råkalla decemberluften. Det var riktigt skönt att få gå låsa upp och gå in i kyrkan för min dagliga stund vid flygeln, för även om kyrkan inte är helt uppvärmd på vardagarna, så var det ändå varmare än ute. Solen hade sakta börjat sjunka mot horisonten, så jag tände ljuskronorna och gick fram i koret till flygeln, fällde upp locket och började spela. Då och då lyfte jag blicken och såg mot altaret och den ganska dystra altartavlan som föreställer Jesus på korset. I flygelns blanksvarta yta speglades kyrksalen bakom mig, med bänkrader och orgelläktare. Tonerna fyllde rummet, jag improviserade fram en ganska stillsam variant på en julpsalm som kändes passande. Långsamt började dagens obegripliga och obehagliga upplevelser blekna bort till ljudet av musiken, och jag kände mig lite mer lugn till sinnes. Allt har en förklaring, allt är inte logiskt, men allt har en förklaring, tänkte jag.

Då anade jag en rörelse i ögonvrån och såg upp från tangenterna. Rörelsen kom inte från koret längst fram i kyrkan, utan från spegelbilden i flygelns yta. Jag stelnade till när jag insåg att det jag såg var en figur som gick på orgelläktaren bakom mig. I flygelns spegelbild såg jag hur figuren, som var lång och svart men definitivt med en mänsklig form, stannade upp och försvann. Inte försvann som i att den gick vidare, utan försvann som i att den plötsligt inte var där längre. Försvann så som en levande människa inte kan. Jag reste mig så snabbt att pallen som jag satt på välte omkull med en skräll och vände mig om, men det fanns ingen där. Nu hade jag fått nog. Dagens arbete med den märkliga graven, och så nu detta var helt enkelt för mycket. Snabbt ställde jag upp pallen igen, och fastän det tog emot att gå åt samma håll som jag sett figuren ifrån, så gick jag mot utgången under läktaren. Mina fotsteg mot det gamla trägolvet ekade. Jag vred av lyset och skyndade ut i skymningen, slog igen porten efter mig och satte den stora kyrknyckeln i låset. På något sätt visste jag att figuren jag sett inte var en vanlig kyrkobesökare som jag nu skulle låsa in.

Men i samma ögonblick som jag vred om nyckeln, började kyrkklockan ringa. Bara den ena, inte båda som när vi ringer till gudstjänst. Bara den ena, som vid själaringning när någon dött. Jag svor till för mig själv. I min brådska hade jag säkert lyckats vrida på fel vred vid mixerbordet, och istället för att släcka ljuset lyckats starta klockorna. Men visst hade jag släckt? Nog mindes jag att jag släckt ljuset innan jag gick ut? Desperat efter att slippa gå tillbaka in i kyrkan själv, såg jag mig om efter Bertil men insåg att hans bil var borta och kom ihåg att han åkt hem vid eftermiddagsrasten eftersom han hade en tandläkartid. Varken prästen eller kantorn var på plats, och det fanns inga besökare på kyrkogården såhär dags på eftermiddagen. Jag var helt ensam, och klockan fortsatte att ringa slag efter slag, men dovt eftersom luckorna i tornet var stängda. Det var också konstigt. Samma vred som satte igång klockorna styrde också motorerna som öppnade luckorna så att klangen skulle ljuda fritt över det skånska landskapet. Var det något elfel? Jag kunde inte stå och fundera, snart skulle byborna undra vad det var för fel och hur skulle jag då förklara varför jag stod här ute och inte gjorde något? Med ett djupt andetag låste jag upp porten igen och gick in.

Det var släckt i kyrkan, precis som jag trodde. Men även vredet till klockorna stod på noll, ändå fortsatte klockan att slå. Hur kunde den slå? Motorn måste ha gått sönder på något vis, kanske var det trots allt en skada som uppkommit i samband med jordskalvet. Eller… eller så var det någon som stod däruppe och slog den tunga järnkläppen för hand. Nu när jag lyssnade så insåg jag att slagen kom orytmiskt, på ett sätt som de inte brukade göra när motorn var igång. Ding, ding, ding-ding-ding…
Med en viljeansträngning som jag aldrig tidigare behövt använda mig av, vände jag mig om och såg upp mot läktaren där ingången till tornet var. Där jag bara för några minuter sedan sett en skepnad som försvann i tomma intet. I skymningsdunklet såg orgelpipornas lufthål ut som stirrande ögon, eller kanske gapande munnar. Dussintals stela, gapande munnar. Jag stod inte ut med mörkret, utan vände mig om och slog på ljuset, både i kyrksalen och i klocktornet. Handen sökte sig till jackfickan där mobilen låg, men till vem skulle jag ringa och förklara att jag inte vågade gå upp i tornet själv? Nej, jag var tvungen att få tyst på klockan och se så att ingen var däruppe. Snabbt, så att jag inte skulle ångra mig, gick jag trappan upp till läktaren och öppnade dörren till klocktornet. Dörren gnisslade högt, och någonstans inom mig fanns en vaktmästardel av hjärnan som inte var panikslagen som noterade att gångjärnen behövde smörjas, men det fick bli en annan gång. Nu måste jag upp. Få tyst på klockan. Få det här överstökat så att jag kunde åka hem.

I den första trappan fanns det jord på stegen. Inte gammal, torr jord utan ny och fuktig. Jag sköt tankarna om vad detta kunde betyda och bilden av den jordiga stöveln vi begravt igen dagen före långt bak i huvudet och fortsatte uppåt. Öppnade luckan till nästa våning, gick upp för trappan, nästa lucka, nästa trappa. Det orytmiska ljudet av klockan blev starkare ju högre jag kom, men det slutade inte utan slog, slog, slog. Snart stod jag, andfådd och med bultande hjärta, och höll i luckan som ledde till klockrummet. Ljudet från klockan var nu öronbedövande.

Men precis när jag drog ett djupt andetag och började trycka luckan uppåt, så blev det tyst. Slagen upphörde. Det kom ingen efterklang heller, utan det blev tvärtyst som om någon lagt en hand på klockan och fått den att sluta vibrera. Ingen motor i världen kunde göra detta, bara en mänsklig hand. Jag frös fullständigt till där jag stod med handen på luckans handtag, bedövad av den plötsliga tystnaden. Så hände något som kändes alldeles självklart i den skräckförlamning jag nu befann mig i, något som liksom bekräftade den rädsla jag kände. Det knarrade till i brädgolvet, som när man skiftar vikten från en fot till en annan. Sedan ett fotsteg, lite tvekande. Sedan ett steg till, lite mer bestämt. Vid det tredje steget, tungt och målmedvetet och definitivt på väg mot luckan ovanför mig, vände jag mig om och sprang. Kastade mig nerför trapporna, föll och slog i knäna, ignorerade smärtan och fortsatte att springa. Om fotstegen följde efter mig, så kunde jag inte höra det för det dånande ljudet av mina egna hjärtslag, men jag sprang ändå. Måste ut.

När jag slagit igen kyrkporten efter mig och låst, så insåg jag att belysningen fortfarande var på i hela kyrkan, men det fanns inte en möjlighet att jag skulle gå in där igen. Utan att se mig om, gick jag till min bil och körde hem. Allt jag ville var att få komma bort från den här platsen, från klockan och kyrkan och graven som vägrade ha frid. Jag struntade fullkomligt i allt annat just nu.

Jag sov oroligt den natten. Kanske berodde det till viss del på smärtan i mina uppskrapade knän, men förmodligen hade det mer att göra med det faktum att jag visste att jag dagen därpå skulle vara tvungen att vara själv i kyrkan på eftermiddagen efter mörkrets inbrott. Det skulle vara en kvällsandakt med julmusik, och jag skulle sköta ljud och ljus och vara på plats minst en halvtimme före någon annan. Det var inte något jag såg fram emot, och vid tvåtiden på natten bestämde jag mig för att sjukskriva mig och kunde därefter somna. Men det var ingen god sömn, drömmarna var mörka och surrealistiska, och vid ett tillfälle när jag vaknade tyckte jag att jag såg en svart skepnad stå vid sängen. Men när jag tände lampan fanns det ingen där.

När morgonen kom, tänkte jag att jag inte kunde sjukskriva mig trots allt. Bertil skulle jobba hela julen och knappt hinna träffa sina barnbarn, medan jag skulle vara ledig, jag kunde inte lämna över den här fredagkvällen till honom också. Så jag åkte till kyrkan lagom till morgonkaffet och möttes av en Bertil som berättade att schaktningen av Per Arvid Perssons grav verkade ha gjort susen, för idag såg allting fint ut. ”Du ser, Martin, allt ordnar sig. Däremot så undrar jag om du kanske var lite trött igår eftermiddag?” ”Hurså?” frågade jag. ”Jo, när jag körde förbi på väg hem från tandläkaren så var det tänt i hela kyrkan. I tornet också, men du var inte där. Glömde du att släcka efter dig?” Jag tvekade, men kunde inte hitta något sätt att berätta om min upplevelse för Bertil. ”Ja, jag måste ha glömt det. Jag var nog lite trött.” Han log. ”Ingen fara, det var ju låst i alla fall och det är det viktigaste. Jag gick in och släckte. Men du behöver inte tända till tornet om du inte har ärende dit.” ”Nej, jag skall försöka komma ihåg det.”

Bertil rörde i sin kopp med kaffe och tre sockerbitar. ”Förresten”, sa han, ”jag tittade lite i hembygdsföreningens arkiv igår. Tänkte på den där eländiga graven. Jag har ju för mig att det var något särskilt, men kunde inte komma på vad, men nu vet jag vad det är med den där Per Arvid Persson.” ”Är?” frågade jag, ”han är väl död?” Bertil skrockade. ”Jo, död är han allt, och det med besked. Men jag kunde inte komma på vad det var han dog av. Egentligen är det konstigt, för skalvet häromdagen borde verkligen ha ruskat om minnet så att säga, men man börjar väl bli gammal. Vill du höra berättelsen?” Jag kände inte att jag kunde säga nej, jag visste ju att Bertil älskade att berätta historier även om jag hade fått nog av Per Arvid Persson och hans förbaskade grav för alltid, så jag nickade.

”Jo”, sa Bertil, ”det var ju så att Stenåsa gård var ganska stor och rik på den tiden. Faktum är att släkten Persson skänkte altartavlan till kyrkan, och mycket annat gjorde de också för bygden. Per Arvid var äldst av två söner och den andra hette Anders. Anders var en bråkstake han, fick böta för misshandel och dåligt ölsinne hade han också. Och hatade sin bror för att han skulle ärva. Ingen trodde att det skulle bli något av honom, men det bar sig inte bättre än att Per gick och dog samma dag som fadern. Fadern Per Persson var gammal och dog av slag står det i böckerna, men med Per Arvid var det annorlunda.

Samma kväll som fadern dött, var han plötsligt försvunnen. Man sökte honom, men det var svårt i mörkret, och strax innan gryningen morgonen därpå var det faktiskt ett jordskalv här i trakten. Inget stort skalv, men nog för att skrämma upp både folk och fä. När man samlat sig efter skalvet, så gav man sig ut för att leta igen. Och brodern Anders fann Per Arvid i stenbrottet som ligger en bit från Stenåsa, täckt av sten från huvud till fötterna. Hur han kunde se honom under rasmassorna var det många som undrade, men det gick aldrig att bevisa att Anders var inblandad i Per Arvids död även om skvallret gick förstås. Den officiella versionen blev i alla fall att Per Arvid dött genom ett ras som orsakats av jordskalvet, men vad han gjorde i stenbrottet kunde ingen förklara. Det blev Anders som ärvde, och det var som jag sade häromdagen att det är samma släkt som bor där än idag. Ingen vet hur många generationer Perssons som har bott på Stenåsa, men det är många. Visst är det en spännande historia?” Jag nickade igen, men tänkte för mig själv att det var en ödets ironi att Per Arvid som dött av sten hade lagts i en grusgrav. Täckt av sten både i och efter döden. ”Och nu vet jag att varken du eller jag kan vår Bibel särskilt bra, men jag slog faktiskt upp den där psaltarpsalmen som det hänvisas till på gravstenen. Och vet du vad det står?” Jag skakade på huvudet. ”Psaltaren 46:3 lyder: ´därför räds vi inte om än jorden skälver och marken störtar i havets djup´. Det var väl ett passande val?” Jag log, men kände själv hur blekt leendet var. Jag hade börjat tänka på eftermiddagens ensamma stund i kyrkan igen, och önskade för första gången i mitt liv att dagen skulle gå riktigt, riktigt långsamt. Helst att tiden skulle stå still. Jag ville inte vara ensam i kyrkan igen. Det som alltid för mig hade varit en fridfull, vacker plats, var nu förknippad med något helt annat.

Som alltid när man önskar det motsatta, gick tiden ovanligt fort den dagen. Bertil frågade inte varför jag valde att fika med honom på eftermiddagsrasten istället för den vanliga övningen vid flygeln, kanske förmodade han att jag skulle spela lite innan kvällsandakten istället. När Bertil önskat trevlig helg och gått för dagen, ägnade jag mig åt uppgifter i verkstaden. Rengjorde gräsklipparen fastän det inte behövdes, slipade redskap och sopade golv – allt för att slippa gå ut på kyrkogården eller in i kyrkan.

Men naturligtvis kom stunden då jag var tvungen att byta om till kostym och gå dit för att göra i ordning för kvällens andakt. Med motvilliga steg gick jag upp till kyrkan, öppnade porten och skyndade mig fram genom mörkret till mixerbordet och vredet som slog på ljuset. Allt var stilla och tyst. Motvilligt vände jag mig om och såg upp mot läktaren, men dörren till klocktornet var stängd. För att slippa den obekväma tystnaden började jag nynna en melodi för mig själv medan jag fortsatte med mina uppgifter. Jag låste upp alla dörrar som fungerar som nödutgångar, både i sakristian och i koret strax nedanför altarringen, lade fram psalmböcker, tände ljusen på altaret och vid dopfunten, såg till så att allt såg rent och snyggt ut. Sedan drog jag fram trappstegen för att hänga upp numren på psalmtavlan inför kvällen, de nummer som angav vilka psalmer vi skulle sjunga. Med ryggen vänd mot kyrksalen stod jag och balanserade på stegen med metallsifforna i handen. Hängde upp dem en efter en: 109, 111, 423…

Då hörde jag det. Knarrandet från dörren till klocktornet, knarrandet som jag skulle ha tänkt på att göra något åt medan det var ljust och jag inte var ensam, eller bett Bertil att göra åt mig. Knarrandet, som berättade att någon kom, men inte från den stora ingången utan från klocktornet där ingen kunde vara eftersom kyrkan varit låst hela dagen tills jag kom dit. Knarrandet, som gjorde mig stel av fasa. Metallsiffrorna gled ur min hand och for i golvet, men jag vågade inte vända mig om. Nu hördes steg i trappan ner från läktaren, tunga steg, bestämda och stora på något vis, som av gamla stövlar. Det spelade ingen roll att kyrkan nu var tänd och varm, att ljusen brann med en mjuk och vacker låga, att det alldeles snart skulle sjungas julsånger och vara fullt av vänliga människor här. Ingenting spelade någon roll, förutom att jag inte ville se. Inte ville veta vem det var som gick i trappan.

Med huvudet fortfarande vänt in mot väggen, tog jag mig ner från trappstegen och ut på golvet i koret. Jag ville inte se, men hörde tydligt hur fotstegen nu hade lämnat trappan och var på väg uppför gången mot mig. Hjärtat slog som om det skulle brista, och jag kastade mig mot dörren i koret, slet i den desperat några gånger innan jag kom ihåg att den öppnas utåt, och det sista jag såg i ögonvrån innan jag föll ut i vintermörkret var en stor, mörk gestalt som rörde sig bara några meter ifrån mig. Jag stängde inte dörren efter mig, bara flydde ut på kyrkogården.

Men jag kom inte särskilt långt. Skräcken var så stor och förlamande att benen inte bar. Skakande av rädsla föll jag ihop bakom en hög och tät rhododendronbuske, kröp ihop som ett barn som leker kurragömma och blundade som den gör som inte förstår att även om man inte ser så kan man fortfarande bli sedd. Det var inte logiskt, men jag var bortom logiken nu. Där jag låg på den kalla, blöta marken och sakta kände hur vätan trängde igenom kostymtyget, hörde jag fotstegen på grusgången. Tunga, långsamma och obevekliga. Men nu hörde jag något annat också – andetag. Också de var tunga som fotstegen, djupa och raspiga som ur trasiga lungor. Ljuden kom allt närmre och jag kröp ihop lite till. Önskade att de skulle fortsätta förbi, fortsätta gå. Försvinna ur den här världen för alltid.

Men rädslan har aldrig kunnat styra något utanför sig själv. Precis framför mig, på andra sidan rhododendronbusken, stannade stegen. Allt som hördes nu var de där sjuka andetagen. Där stod skepnaden och där låg jag, i… en minut? En halvtimme? En hel natt? Det var omöjligt att säga, allting stod still och jag blev alltmer kall och spänd. Till slut kände jag att jag måste göra något, att något måste förändras nästan oavsett vad. ”Om det här är slutet, så låt det komma” tänkte jag. Vad som helst utom denna väntan. Så jag öppnade ögonen. Det var så mörkt att allt jag såg var ännu mer förtätat mörker i formen av ben och stövlar genom grenverket, och de stod alldeles stilla bara decimeter ifrån mig. Förtätat mörker och andetag. Med skrämd röst viskade jag, tyst som för mig själv: ”vad vill du?” Då upphörde andetagen en kort stund, en djup inandning, sedan paus. Så ett annat ljud, en röst, grov och hes som om den inte använts på århundraden, en röst som inte liknade något jag hört förut: ”hittar inte hem”. Tystnad. Inget levande kan hålla andan så länge. I mitt huvud snurrade tankarna. Inte hitta hem? Inte hitta till graven, den som låg bara några meter därifrån? Hem? Till himlen? Så kom jag på det. Stenåsa gård! Jag flämtade fram: ”ut genom grinden, till höger, det är första gården på vänster sida. Stenåsa gård. Genom grinden, till höger, första på vänster sida!”

Tystnad. Nu höll jag också andan. Skakade av rädsla och frusenhet. Så ryckte jag till när andetagen började igen. Raspiga, djupa. Jag hörde gruset knastra under stöveln när den ena foten långsamt sattes framför den andra. Så ett steg till, och ett steg till. När skepnaden gått en bit bort längs med gången, vågade jag andas ut i en snyftning. Jag hörde ljudet av grinden som öppnades och stängdes, sedan var det helt tyst igen.

Jag vet inte hur länge jag låg där. Tillräckligt länge för att bli helt genomfrusen, tillräckligt kort tid för att fortfarande vara ensam på kyrkogården när jag till slut vågade resa mig upp och gå mot kyrkan och kordörren som fortfarande stod öppen. Ljuset inifrån rann ut över stentrappan och det frostklädda gräset. I samma ögonblick som jag tog ett steg in i kyrkan och värmen, mötte jag vår kantor Camilla som kom in genom stora porten. Hon hoppade till när hon fick syn på mig, kostymen blöt och täckt av jord. ”Käre värld, Martin, som du ser ut! Vad har hänt?” Hur skulle jag förklara? Vi stirrade på varandra en stund, sedan sade jag: ”jag skulle bara ut och fixa en grej, men jag föll omkull.” ”Har du skadat dig? Skall jag ringa efter någon?” undrade Camilla bekymrat. ”Nej, men jag vill nog åka hem nu om det går bra. Ta en varm dusch och komma i andra kläder.” ”Absolut”, svarade hon, ”jag kan be någon sköta ljudet och klockorna. Åk hem och vila du.”

Det dröjde till efter jul innan jag var tillbaka på arbetet. Officiellt hade jag åkt på en rejäl förkylning efter fallet på kyrkogården, men egentligen var det inte något fel på mig rent fysiskt. Jag behövde tid att få lägga de där dagarna bakom mig, och också fundera på om jag verkligen ville återvända till kyrkan och kyrkogården. Jag bestämde mig för att stanna först den dagen som Bertil ringde för att höra hur det var med mig. Han berättade om att Per Arvid Perssons grav fortfarande såg fin ut, att julen hade varit bra och att han hunnit med att träffa både barn och barnbarn en del mellan gudstjänsterna. Jag kunde höra på honom, även om han inte sade det, att han ville att jag skulle komma tillbaka och att allt skulle bli som vanligt. Och när jag tänkte efter så ville jag det också. Så första vardagen efter jul körde jag de få kilometrarna till jobbet. Det var fortfarande mörkt såhär tidigt på morgonen, men jag drog ett djupt andetag, gick upp till kyrkan och gick in och tände ljuset. Jag behövde återerövra rummet, känna mig trygg där igen. Allt var tyst och stilla, men det var en annorlunda tystnad, fri från den spänning den haft efter skalvet. ”Därför räds vi inte om än jorden skälver” tänkte jag. Jag vände mig om och såg upp mot läktaren. Dörren till klocktornet var stängd. ”Jag tänker spela lite nu” ropade jag, men fick förstås inget svar. Det var ingen där.

När jag suttit vid flygeln en stund och fyllt rummet med jazztoner, ryckte jag till när jag såg en figur röra sig i spegelbilden på flygelns blanka yta. Men nästan omedelbart kände jag igen Bertils gestalt, med arbetsbyxor och vinterjacka och den obligatoriska kepsen. Jag slutade spela och vände mig om. ”Det låter bra, det där”, sa han, ”snart kan du ha konserter själv här i kyrkan”. Jag log blekt. ”Det dröjer nog, så bra är jag inte.” ”Jodå”, sa han. ”Hur som helst, så är det gott att ha dig tillbaka och att du är frisk igen. Förresten, så har jag lite märkliga nyheter.” ”Vaddå?”, frågade jag, ”är det graven nu igen?” ”Nej”, sade Bertil och tog av sig kepsen. ”Men det har lite med den att göra. Jag hörde nämligen ryktesvägen att Perssons skall sälja Stenåsa gård. Det gick tydligen väldigt fort, de flyttade ut i all hast under julhelgen av någon märklig anledning, och när som helst nu i dagarna skall det ut till försäljning. Nog är det konstigt ändå? Ingen kan begripa varför. Och lite sorgligt är det allt. Så många generationer på ett och samma ställe, och nu skall släktens historia liksom brytas. Det är som en epok som går i graven.”

En kort, flyktig känsla av skuld for igenom mig. Det var jag som visade vägen till Stenåsa, jag som beskrev hur gestalten skulle ta sig dit. Vad hade egentligen hänt på gården? Men så skakade jag på mig. Man kan inte tänka så. Var och en står sig själv närmast, och man kan inte stå till svars för vad man gör när man är skräckslagen. Dessutom har rädslan aldrig kunnat påverka något utanför sig själv. Eller? Jag bestämde mig för att inte tänka mer på saken, utan slog händerna mot knäna och reste mig från pianopallen.

”Nej, Bertil, går i graven är precis vad den inte gör. Men strunt samma, nu vill jag prata om annat. Och framför allt, så vill jag ha kaffe.”

När vi gick från kyrkan mot verkstaden och fikarummet, noterade jag att Per Arvid Perssons grav såg ut precis som vanligt. Krattad och fin. Fast när vi kom närmre, så såg jag att det inte riktigt var sant. I gruset innanför stenramen, precis i mitten av graven, hade marken sjunkit ihop. Inte mycket, men en aning. Som om något – eller någon – försiktigt grävt sig ner igen under jorden för att vila. Och förhoppningsvis ha frid.

Signaturmelodi

Ni har hört Skalv, en historia inskickad av lyssnaren Martin och uppläst av Patrik Sandgren. Och när Martin och Bertil gått uppför kyrkstigen mot det lockande kaffet, och efter att kyrkdörrarna slagit igen efter dem, står Creepypodden kvar och är klar för den här gången. Om du inte ser oss är det för att vi inte är här för att hälsa på de döda. Vi är här för att hämta dem.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.