Avsnitt 72: På egen hand

Man tror att hon hette Masha, var en tonåring som bodde i Odessa i Ukraina, och att hon övergavs. Natten hade börjat så bra. Hon och hennes vänner hade festat, haft roligt med varandra och kanske även flirtat lite. Någon gång bestämde de sig för att gå på ett litet äventyr: att utforska de spännande katakomber som sträcker sig miltals under Odessa. Gångarna och tunnlarna började grävas ut på 1800-talet, då man började bryta kalksten för att bygga ut den kraftigt växande staden, och arbetet har sträckt sig ända in i vår tid. Den så perforerade underjorden är ett av skälen till att Odessa, en stad med nästan en miljon invånare, saknar tunnelbana. Det finns över tusen ingångar till tunnlarna, så många är tonåringarna och barnen som utforskat dem. Och några av dem har blivit kvar för alltid.

Historierna om Masha började cirkulera 2009, då en användare av forumet Urban Exploration Resource publicerade en lång tråd med bilder från Odessas katakomber. Bilderna var fascinerande, på tunnlar med tegelfärgade stenväggar som förde tankarna vad som döljer sig under till Egyptens pyramider och vattenfyllda gångar där generationer lämnat efter sig outtydligt klotter på väggarna. Och på en bild syntes någonting alldeles särskilt hemskt: en kropp på marken, så illa stadd i förruttnelse att till och med kläderna multnat och antagit en vit, svampig färg och form. Kroppen såg ut som en hög med ost, men där formerna av axlar, huvud och höft ändå var helt tydlig och klar. Den låg i framstupa sidoläge, som om människan som en gång levde helt enkelt gav upp mitt i ett steg, lät sig falla framlänges och dö.

Användaren av Urban Exploration Resource berättade att det hade varit Masha, och att hon och hennes vänner hängt nere i tunnlarna den natten efter festen, men att hennes vänner hade råkat lämna henne efter sig när de gick upp igen. Om Masha hade haft någon ficklampa måste den ha fått slut på batterier till slut, och lämnat henne allt mer panikslagen, omkringrusande där nere för att hitta upp, mer och mer vilse ju längre hon kom. Tänk dig det: du famlar i mörkret långt nedanför gatorna, du vrålar för full hals efter hjälp tills dina stämband är sönderslitna, och du förnekar det självklara ända tills det tar ditt liv: hoppet är ute. Du faller ihop, utpumpad och desperat, och blir liggande där länge. Flera timmar, kanske flera dagar. Det sista du hör innan du dör av törst, köld, hunger eller vad de nu är som tar dig, är din egen svaga andning. Du är helt ensam.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och historien om Masha är en av nätets mest kända legender – och en av de mest tragiska. Användaren av Urban Exploration Resource skrev att hon legat där i två år innan hon hittades, men det vet vi egentligen inte säkert. Vad som egentligen hände, vem kroppen i tunneln egentligen tillhört, vet ingen. Tidningen Vice försökte 2015 ta reda på sanningen, men kunde inte hitta någon Masha som skulle ha försvunnit. Kanske tillhörde kroppen någon annan av de många dussintals ungdomar som faktiskt försvann under 2000-talets första decennium, kanske var det ett mordoffer – det har hänt förut att mördare dumpat sina offer där nere. Vi vet inte.

Allt vi vet är att kroppen tillhört en människa, en sådan som du och jag, som måste ha känt sig väldigt, väldigt ensam.

I dagens avsnitt ska vi titta närmare på att försöka klara sig på egen hand, ur olika vinklar och vrår. Att vara ensam och övergiven och kanske inte ens finnas, att försöka kommunicera med omvärlden trots att man lämnat deras verklighet, och sist men inte minst – att ensam försöka rädda en massa människor, utan att veta hur de mår. Och vi ska börja med en historia från en anonym lyssnare, som tjänar lite extrapengar som skolfotograf. Historien “Internatet” läses av Ludvig Josephson.

Jag är en frilansande fotograf, men jobbar på en skola utanför Stockholm mellan mina fotojobb för att dryga ut lönen lite. Jag jobbar som IT tekniker, roligt nog på samma skola som jag själv gick på för 10 år sen, och håller till inne på ett kontor mesta delen av dagen där mina dagliga arbetssysslor är att låsa upp elevernas datorer, återställa lösenord och byta färgpatroner i printarna på skolan.

Dock var det en sak som hände förra veckan som jag inte blir klok på. Det var en vanlig onsdag morgon och jag satt inne på mitt kontor och höll på med min dator. Plötsligt upptäcker jag att någon är inne på kontoret, tvärs över disken. Jag hörde inte dörren öppnas eller stängas som jag normalt gör, utan helt plötsligt stod en elev mitt emot min disk och tittade på mig. Jag reagerade inte så värst utan ställde mig upp för att hälsa. Hon kan inte ha varit mer än 13 år gammal, relativt liten för sin ålder, med ljust och långt hår.

“Har du sett min iPad?” frågade hon med en väldigt försiktig röst. Jag sneglade bort mot en låda med “Lost and Found” skrivet i stora bokstäver, men kunde inte komma på att det fanns någon iPad där. Hur som helst så tog jag hennes namn och skrev upp det på en lapp, och lovade henne att jag skulle skicka ett email om hennes iPad skulle dyka upp. Hon måste ha varit väldigt snabb ut genom dörren, för hon lyckades, tyst som en mus, smita ut medan jag vände mig om för att sätta fast postit-lappen på min lilla “kom ihåg tavla” på väggen. Det var inte förrän efter att hon försvunnit som jag kom på att jag glömt att fråga henne vilken klass hon går i.

IT tekniker som man är, har man kontroll över det mesta på skolan, och har tillgång till databasen där alla elever som går, eller har gått, på skolan finns med. Eftersom jag hade hennes namn, skulle att hitta hennes klass inte vara något större problem. Jag skrev in hennes namn i SchoolSoft. S-A-R-A -D-R-A-U-N-G, och klickade på SÖK. Vanligtvis är det allt som krävs för att få upp all information man behöver, men den här gången var sidan helt tom, utan att hitta en enda elev med det namnet.

Efter att ha sökt runt lite, började jag istället gå igenom klasslistor i jakt på Sara Draung. Hon måste ha gått i 7:an eller 8:an, men jag letade långt upp i gymnasiet utan att hitta henne. Hon var helt enkelt inte en aktiv elev på skolan.

Jag skickade ett email till administrationen om denna elev och frågade ifall hon var en ny elev på skolan, eller varför hon inte var i databasen än. Eftersom det här var precis innan sommarlovet, måste hon ju vara i databasen för att få ut betyg och andra skolpapper. Utan att vara i databasen får hon ju inte ens närvaro registrerat.

Klockan blev 5 på eftermiddagen, och jag packade ihop för dagen. Det var inte förrän när jag körde hemåt som något slog mig. Det hade varit onsdag på skolan, vilket betyder att alla eleverna hade på sig skoluniform. En gammal tradition på skolan, och på onsdagar fylls skolan med elever i mörkblåa kavajer, slipsar och finputsade skor. Dock var det något med hennes skoluniform som inte stämde överens med dom andras. Hennes mörkgråa skolkavaj var inte vad de andra eleverna hade på sig 2017, utan de färger som användes när jag gick på skolan, för 10 år sedan. Eftersom hon hade varit ensam på kontoret med mig, och att jag själv haft den kavajen på mig i tre år när jag själv var elev, var det så naturligt att se den mörkgråa kavajen att jag inte ens reagerat. Men nu, i bilen på väg hem, gick en kall kår genom kroppen när jag tänkte på det som hänt under dagen.

Jag öppnade kontoret igen på torsdagen som vanligt. Jag gick in på min email och hittade ett flertal emails från personal som hade reagerat på min förfrågan dagen innan om vem Sara var. Jag började fråga runt om någon annan hade sett en tjej i en mörkgrå skoluniform dagen innan, men allt jag fick var ansikten som frågetecken tillbaka. Kring lunch hade jag tröttnat… Ingen annan elev eller lärare hade sett någon på skolan som inte hörde hemma där. Endast jag. Hur kunde jag vara den enda som sett henne? Hur kunde jag ha en lapp inne på mitt kontor med ett namn på en elev som inte fanns?

Jag berättade om den här historien för bibliotekarien under lunchen, och om hur ingen hade lagt märke till att en elev gick runt på skolan med en gammal skoluniform. Bibliotekarien blev riktigt nyfiken på vad jag varit med om, och sa att jag kunde kolla igenom årsboken och se om jag kunde hitta eleven jag sökte. Sagt och gjort, så satt jag i biblioteket ensam efter mitt arbetspass och gick igenom årsboken. Inget napp. Jag sneglade mot högen av alla andra årsböcker från tidigare år, och tog ut årsboken från 2011-2012. Jag hade bläddrat en stund då jag såg en bild som fick mig att nästan hoppa till. Där var hon. 8A. Sara. I sin gråa kavaj, och sitt blonda hår.

Hur kommer det sig att hon inte finns med någon annanstans än i årsboken? Varför finns inga papper på hennes skolgång? Hur kommer det sig att ingen vet vem det är? Eller vet dom egentligen, men försöker på något sätt dölja det? Kollar man i årsboken året efter, lyser hon med sin frånvaro.

“Internatet”, uppläst av Ludvig Josephson. Ett vardagsmysterium, lika mycket som en berättelse om en ensam liten flicka som försöker ta kontakt med sin omvärld. Vad som hänt henne vet vi inte. Men då och då märker vi henne ändå, då hon på egen hand försöker nå fram till oss.

Nästa historia heter “Minnen av den sista dansen”, även den inskickad av en anonym lyssnare. Lyssnaren har länge funderat på att själv bidra med en berättelse, skrev hen i ett mejl i somras. En särskilt historia har legat där och velat bli berättad, men problemet har bara varit att den inte är hens egen historia. Här berättar jag den i sin helhet:

Ända sedan jag var liten, har min farfar ofta berättat om en kuslig händelse som han var med om i slutet av 70-talet. Det skulle kännas konstigt att återberätta hans upplevelser utan att först be om lov, men det har tagit mig lite tid att fråga. Kanske har jag tyckt att det var lite pinsamt att erkänna vilket intryck hans berättelse gjort på mig över åren. Min farfar är en energisk, mager man som hela sitt liv trott på rationalitet och vetenskap. Han jobbar som läkare. När han över åren berättat om de där händelserna på 70-talet, har han alltid gjort det med en uppsyn som kunnat tolkas som en smula ironisk. På något sätt har jag upplevt berättandet som ett slags test – inte kan väl ni, och inte kan väl jag, tro på sånt här?!

Men för två veckor frågade jag honom ändå till sist. Han såg lite förbryllad ut först, men sedan skrattade han. Om jag ville berätta den där ”gamla historien” skulle det väl gå bra, men han ville först tillfråga de andra som var inblandade då, när det begav sig. Efter några dagar godkände han till slut, men han vill att han och de andra ska förbli anonyma. Han skulle nog tycka det var pinsamt att bli sammankopplad med en historia om det övernaturliga. Han säger också att han inte vill få en massa frågor. Kanske har han dessutom – fast nu gissar jag – över åren blivit alltmer osäker på om händelserna han var med om kan förklaras så enkelt och rationellt som han trott. Han återberättar i alla fall händelserna alltmer sällan, som om han ogärna vill bli påmind.

”Du tror väl inte på det, Viktor?”, undrade han efter att jag hade lovat att fingera namnen på de inblandade. Underförstått: en man som närmar sig trettio kan inte tro på sådana saker. Jag hade förberett ett svar på den frågan, eller snarare ett sätt att undvika svara; ”Det är i alla fall en bra berättelse”, sa jag.

”Jo”, det kunde han hålla med om.

Ända sedan jag kan minnas har min farfar varit engagerad i ett lokalt folkdanslag. Folkdanslag är egentligen ganska konstiga gemenskaper som omgivande samhället inte märker så mycket av utom vid Midsommar. Då klär medlemmarna upp sig i folkdräkter och dansar traditionella danser vid diverse midsommarstänger runtom i Sverige. Sedan syns inte lagen till i offentligheten resten av året och många tror kanske att dansarna inte gör så mycket då. Men i själva verket slukar folkdansen entusiasternas tid året runt. De träffas minst en gång i veckan för att träna, åker på gemensamma danser, har möten om folkdräkter, om danstraditioner och allt möjligt. Dessutom brukar många medlemmar umgås privat. Min farfar ägnar säkert uppemot två kvällar i veckan åt sitt folkdanslag och umgås gärna med andra medlemmar på helgerna. Och det har han gjort sedan 70-talet då han först blev medlem. Naturligtvis har han försökt värva mig, men fastän jag som barn var med i lagets barngrupp, lockades jag inte att fortsätta. Jag blev tidigt uppskrämd av farfars berättelse och det kan nog tyvärr ha varit en oavsiktlig orsak till min ovilja att fortsätta dansa i de tidiga tonåren.

Nuförtiden är de flesta folkdansare äldre och många lag läggs ned i brist på medlemmar. Men farfar berättar stolt att det säkert var uppåt hundra aktiva medlemmar i hans lokala lag för bara några decennier sedan. Eftersom dansarna var så många och eftersom deras träningslokal inte kunde rymma alla, så tränade olika medlemmar olika dagar i veckan. När den här berättelsen utspelar sig var min farfar med på onsdagspassen, och sedan ställde han ibland också upp som tränare för nybörjargänget på måndagar.

På min farfars onsdagspass brukade det också delta en man som vi kan kalla för Sven. När farfar berättar, kallar han alltid Sven för en ”en storvuxen farbror”, fast när jag en gång frågade hur gammal Sven varit på 70-talet fick jag veta att han bara varit i 40-årsåldern. Svens kropp var lång och tjock, inte så så särskilt dansant egentligen. Han verkade innesluten i sig själv och samtalade sällan med andra. Han dansade ”adekvat”, som farfar säger, men ställde inte upp för laget utöver dansträning och på midsommar. Många irriterade sig nog lite på Sven. När det ordnades fester hemma hos någon i laget till exempel, var han sällan inbjuden. Man sa till varandra att han nog inte skulle vilja komma ändå, men tänkte kanske också att hans lite mulna uppseende och brist på utstrålning inte passade så bra när man ville skapa gemyt. Fast några kände nog också medlidande med den storvuxne mannen, så helt utan inbjudningar blev han inte.

Precis som nu höll farfars danslag till i en ganska stor bygdegård med sina sedvanliga röda väggar och vita knutar. Bygdegården hade och har två våningar. På första planet ligger dansgolvet och ett kök. Det är här danslagets gemensamma aktivitet äger rum, allt från dans till möten, utställningar och festligheter. På andra planet ligger toaletterna, samt en stor vind. Jag har aldrig varit på vinden själv. Den är låst och nyckelns plats är en hemlighet utom för några få invigda i danslaget. Vinden besöks sällan. Några går ditupp när det är dags att pynta inför de stora högtiderna, men i övrigt får detta stora och, säger farfar, mestadels öde rum endast sporadiska besök.

Det upptäcktes en dag i oktober 1978 att Sven hade hängt sig på vinden.

Han hade tagit med ett eget rep som han hängt över en takbjälke. Sedan hade han klivit upp på en stol, fäst snaran kring halsen och sparkat till. Hur han hade tagit sig in på vinden kunde ingen räkna ut. Kanske hade någon missat att stänga dörren. Kanske hade han listat ut var nyckeln låg och gjort en kopia (fast i så fall hade han slängt bort kopian innan han hängde sig, för den hittades aldrig). Detta var ett av de mysterier kring självmordet som förblivit olösta över åren.

Tre poliser skickades hem till Sven, där de hittade ett avskedsbrev. I brevet – min farfar har av någon anledning antecknat dess innehåll ordagrant – beskriver Sven en plågsam ensamhet och bitterhet över faktiska eller inbillade oförrätter. Man skulle ha kunnat tro att han valt folkdanslagets bygdegård till platsen för sitt självmord som ett sätt att straffa dess medlemmar, till exempel för uteblivna inbjudningar till diverse festligheter. Men Sven verkar snarare ha sett folkdanslaget som sin enda allierade och bygdegården som sitt enda hem i en värld som uteslutit honom. Han valde bygdegården för att den kändes som hemma, kanske mer så än den lägenhet han ärvt av sina föräldrar några år dessförinnan.

Även om det var en chock, inte minst för den medlem som hittat Svens kropp på vinden, talades det inte så mycket om händelsen till en början. Man höll en tyst minut under varje träningspass den närmsta veckan och det byttes några ofta tomma ord om händelsen. Självmord var ett större tabu på den tiden, menar farfar, så ingen var direkt beredd att ägna frågan någon större uppmärksamhet. Man skulle tala tyst om det, helst skulle det glömmas och absolut inte diskuteras med den yngre generationen.

Men sedan började ny information att cirkulera i laget. Lennart hette mannen som hade hittat Sven på vinden. Lennart hördes inte av och syntes inte till någon vecka efter händelsen. Han var skakad och stannade hemma från jobbet och från dansen. När han väl hade börjat återhämta sig, ville han ventilera upplevelsen med några av sina närmsta vänner i laget, däribland farfar. Mest anmärkningsvärt var hans påstående att liket inte hade varit ”direkt färskt” när han hittat det (jag vet inte om detta är Lennarts eller min farfars ordval). Lennart hade till och med pratat med den obducent som undersökt kroppen och då framkom det att Sven hade varit död i omkring två veckor när han blev funnen. Så under två hela veckor hade Sven hängt i sin snara på vinden, medan dansen pågått därunder. Det var svårt för medlemmarna i laget att veta om man skulle förfäras, eller uppbåda den i och för sig säkert makabra, men i sammanhanget något förmildrande tanken att Sven på något sätt under dessa veckor hade fått vara en del av den verksamhet och det bygdehus han uppskattat så mycket.

Men hos en ganska stor grupp bland medlemmarna, däribland min farfar, väckte den nya informationen en tredje typ av reaktion. De tystnade, rynkade ögonbryn och tittade på varandra med förskräckelse. Två veckor? – men visst hade Sven varit med på de senaste två träningstillfällena? Till en början var det ingen som sa det rakt ut, men när nästa onsdagsdans tog sin början och alla tittade osäkra på varandra, bestämde Gertrud, en parant dam i 60-årsåldern (hon gick tydligen bort redan när jag var liten): ”Vi borde sätta oss och tala igenom det där om Sven.”

Ingen sa emot. Och det visade sig snart att alla bestämt mindes att Sven deltagit under de senaste två onsdagsdanserna då han enligt obducenten skulle ha hängt i en snara på vinden. Men det var ju för märkligt, sa man – kunde det alls stämma? Min farfar och några andra hävdade bestämt att det förstås måste finnas en förklaring. Hade obducenten misstagit sig? Ivriga att lösa gåtan, ägnade sig några av medlemmarna åt att ringa samtal från gårdens telefonapparat. Farfar var bekant med en av obducentens vänner, och genom honom kunde de kontakta obducenten själv. Därutöver gjordes telefonsamtal till en polis, till Lennart som hittade liket, samt till några av farfars andra läkarkompisar. Dessa samtal förvissade dansarna snart om att obducenten nog snarast underdrivit hur länge liket hängt på vinden. Hade det rentav varit tre veckor? Åtminstone två.

En annan, fastän mycket mindre trolig förklaring var förstås att Sven hade en tvillingbror eller åtminstone en släkting som liknade honom, och som av okänd anledning hade deltagit på danserna efter Svens suicidium. Med några ytterligare telefonsamtal kunde man dock helt avfärda den osannolika teorin – Sven hade bara en syster och enligt henne fanns det inte några ytterligare släktingar kvar i livet.

Danslag på 70-talet samlade många olika sorters människor, men en inte oansenlig andel hade akademiska yrken. Anledningen var att folkdans hade kommit att förknippas med den framväxande miljörörelsen, som samlade en brokig skara av framför allt ingenjörer, medicinare och samhällsvetare. Det var dessa akademikers samlade kontakter, samt undersöknings- och slutledningsförmåga som nu skyndade på processen att få fram fakta om Sven.

Slutligen restes den obehagliga fråga som många nog hade sökt undvika fram till dess: fanns det saker och ting, indicier eller bevis, som talade för en övernaturlig förklaring?

Det är här som min farfar får ett särskilt finurligt leende på läpparna, som om han vill testa och se om han åhörare kan genomskåda berättelsen. Själv är han nämligen säker på en enkel och naturlig förklaring: kollektivt förvanskning av minnen. Människor i grupp kan inbilla varandra de mest osannolika saker. Man har i socialpsykologiska experiment faktiskt visat att det med grupptryck går att övertyga människor om uppenbart felaktiga påståenden, påminner farfar. Det skulle han inte behöva påminna övriga familjen om, så många gånger vi hört om det.

Det var nu som onsdagsdansens deltagare började minnas en rad olika omständigheter som farfar med sin teori naturligtvis tolkar som resultatet av kollektiv hysteri.

Några kvinnor mindes att Sven hade haft iskalla händer de två senaste danserna. I folkdans är det ovanligt att männen har kroppskontakt, så det var bara damerna som hade haft tillfälle att röra vid Sven. Fast det där med de kalla händerna togs inte på så stort allvar, för Gertrud mindes snarare att hans händer hade varit ovanligt varma. ”Men,” lade hon till, ”det var ju det där med märkena runt halsen.” Jo, nu mindes några andra också att de hade skymtat ett mörkt, avlångt märke under Svens skjortkrage. Någon hade tänkt att det kanske var en sugmärke och spekulerat kring romans, men nu funderade alla förstås på om det var märkena efter snaran. Men Sven hade haft en tillknäppt och hög skjortkrage, så det hade inte varit så enkelt att se.

Det undrades om någon hade bytt ord med Sven? Jodå, det hade man. Och här dyker det upp några detaljer som är samtidigt både lite komiska och kusliga. Vid något tillfälle hade Sven dansat fel och damen som dansat med honom hade mumlat en protest. ”Det hängde sig”, svarade Sven, ett uttalande som nu i efterhand kunde tolkas på flera sätt. En annan person hade påtalat hur svettigt det varit under dansen, varvid Sven gåtfullt svarat att ”Jag svettas inte längre”. Vilket till synes stämde, mindes man nu, trots att Sven ju var en storvuxen man och vanligtvis svettades ofta och ymnigt. En tredje person, ännu en dam, hade under en fikapaus påtalat att en bordsgranne borde skjuta in stolen efter sig. ”Ja, det är ju bara att sparka till den”, fyllde Sven i mångtydigt. Och sedan var det ordväxlingen mellan min farfar och Sven. Efter ett av danspassen undrade farfar om Sven skulle komma på måndagsträningen; ”Det hänger på vinden”, svarade Sven och log. Farfar hade förstås tänkt att Sven pratade om vädret; detta var som sagt i oktober månad när mörkret tryckte sig att tätare inpå fönstren och höstvindarna kunde vara riktigt farliga om de blev starka nog att dra med sig större föremål. Men även den där kommentaren får ju i efterhand dubbel innebörd.

Det var som om Sven, om han nu alls hade deltagit i dansen, varit besatt av tankar på sin egen död, men inte kunnat uttrycka dem annat än som mångtydiga svar på andras tilltal. Resultatet blev ett slags ordlekar, som kanske pekade i en viss oroande riktning men inte direkt kunde tas som bevis för någonting.

Dansarna kunde i slutändan inte bli eniga om huruvida det fanns bevis för något övernaturligt. Många av männen, inklusive min farfar, och några av kvinnorna, var skeptiska, men kunde samtidigt inte finna motbevis. Även om diskussionen ibland blev hetsig – min farfar kallar den alltså hysterisk – enades man slutligen om att vara oeniga. Men dessförinnan hade ytterligare en kuslig detalj framkommit. De som mindes vad Sven hade gjort efter träningspassen, kunde berätta att han tagit trappan upp till andra våningen, där toaletterna ligger, jämte vinden. De andra deltagarna hade förstås antagit att han skulle gå på toa. Men ingen hade sett honom gå in på en toalett och inte heller sett honom komma ned tillbaka.

Ytterdörren på bygdegården går i lås av sig själv och det finns en praxis etablerad att den som går sist kollar dörren en extra gång. Så ingen hade stannat och väntat på Sven, utan antagit att han skulle bli siste man ut. Gertrud mindes att hon en av onsdagarna hade ropat upp till Sven, som hon antog befann sig på toaletten, och påmint om att han skulle kolla dörren innan han gick. Hon hade inte fått något svar.

Många gånger har medlemmarna i danslaget över åren diskuterat om Sven ”dansade sin sista dans den 4 eller den 18” som de brukar säga. Det vill säga, dansade han sista gången innan eller efter att han hängt sig runt helgen den 7 till den 8 oktober? Min farfar har tydliga minnen av Svens deltagande, men trots det hör han till dem som tror att minnena på något vis är fabricerade, efterhandskonstruktioner, att de uppstod kollektivt under det där första, lätt hysteriska diskussionsmötet.

Och farfar tycker sig ha åtminstone ett bevis för sin skeptiska hållning, och det beviset har han inte varit sen att berätta för oss andra i familjen. Fast han har inte berättat för danslaget, eftersom han är rädd att de han kallar lagets ”lättrogna” skulle misstolka honom. Farfar har nämligen ett tydligt minne som han är helt säker på att han inte hade innan diskussionerna med onsdagsgruppen. Under en av måndagarna då Svens lik bevisligen måste ha hängt på vinden, ställde farfar upp som tränare för nybörjarna. En bit in i dansen behövde han dricka ett glas vatten, eftersom han hade ropat ut instruktioner under minst en timme och kände sig öm i halsen. På vägen till köket passerar man trappan, och det var en bit upp i den som farfar såg Sven. Den här incidenten har i alla fall övertygat farfar om att man inte kan lita på sitt eget minne, för hade farfar verkligen sett Sven i trappen skulle han enligt sig själv naturligtvis stannat upp och hälsat. Dessutom minns farfar att Sven betedde sig underligt – han låg på mage på ett av de översta trappstegen, och stirrade med ett stelt leende ned på farfar. Farfar minns hur Sven följde honom med blicken hela vägen in mot köket. Men i sitt minne reagerar farfar inte. Inga ord utväxlas. Och det skulle dröja tre hela veckor innan farfar ens skulle minnas episoden. Dessförinnan var det som om händelsen vid trappan inte hade ägt rum. Så visst är det märkligt.

Som sagt, för farfar är det här minnet av Sven i trappan ett bevis för att händelsen aldrig ägde rum. Han påstår att den enda omständighet då han inte skulle ha reagerat på att Sven låg och stirrade på honom är om allt hade utspelat sig i en dröm. Och därför är detta minne, precis som alla andras minnen av Svens sista danser, resonerar han, ett slags drömmar som uppstod i chocken efter självmordet. Det är den slutsats min farfar dragit av sin berättelse. Hans sensmoral är därför att aldrig helt och fullt lita till minnesförmågan. Och att aldrig smittas av hysteri eller entusiasm när grupper träffas och börjar spekulera. Han hoppas och tror förstås att detta är slutsatser som vi övriga i familjen också dragit.

Men jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Trots min farfars skeptiska ton och ironiska leende, har jag alltid uppfattat hans berättelse som kuslig. Jag antar att man inte behöver tydliga bevis för att åtminstone bli rädd. Jag medger att visst är det märkligt med farfars plötsligt uppdykande minne av Sven i trappan, en händelse han inte ens tycks ha varit medveten om medan den pågick. Men jag läste på Facebook nyligen om psykologer som talar om bortträngda minnen, saker som är för jobbiga för att minnas och som därför skjuts ned under medvetandets yta.

Såg farfar kanske något han inte längre minns eller vill berätta, eventuellt bara något outgrundligt i Svens blick, som fick honom att förstå att något där och då, liggande i trappen upp till vinden, utmanade hela hans världsbild?

Sven har inte synts till igen efter att hans lik avlägsnades från bygdegården.

Det var “Minnen av den sista dansen”, av en anonym lyssnare. Om ensamhet och en sista hälsning. Och att vara ensam om ett minne.

Den sista historien vi ska höra i detta avsnitt kommer från Reddits underforum Nosleep, och det var lyssnaren Amanda som tipsade om den. “Den handlar om ett plan över Kalifornien och berättas ur pilotens ögon”, skrev Amanda och fortsatte: “Det är lite mer puls i den än många andra spökhistorier och jag tror att den kan göra sig väldigt bra på svenska. Hur som helst är den väl värd att lyssnas på. En av mina favoriter från Nosleep Podcast.” Historien är skriven av Admiral_Cloudberg, och har titeln Flight 43. Den läses av Ludvig Josephson.

Jetmotorerna vrålade när flygplanet accelererade på betongbanan.

“V1.”

“Rotate.”

Jag drog ratten bakåt, och nosen började stegra. Terminalerna och hangarerna som låg längs Phoenix Sky Harbor International Airports landningsbana smälte ihop i en förbiblixtrande röra av ljus och färger då vår hastighet steg allt mer. Och sedan, inte utan en viss grace, lämnade bakhjulen betongen och vi vilade i luften. Jag fylldes av en stilla men lekfull tillfredsställelse. Flygmotorer i fulla kapacitet och fartvindar som piskade mot cockpitfönster så som de gjort tusen gånger förut.

Turen mellan Phoenix och San Fransisco var en sådan man brukar kalla redeyeflygning, en som avgår sent på natten och anländer tidigt på morgonen, och jag var first officer. Kapten var bara 29 år gammal, men hade ändå på något sätt lyckats få fler flygtimmar under bältet än jag. Jag hade i och för sig inga problem med att låta den unge mannen ta glansrollen. Viktor, som han hette, var en passionerad pilot med fläckfritt CV. Jag minns fortfarande hur nöjd han var med nattens uppdrag. I likhet med mig bodde han i San Fransisco och han såg fram mot att åka och träffa hans flickvän efter avslutad flygning.

“Gear up”, sade jag och drog ned en spak. Med en mjuk duns kände snarare än hörde vi hjulen dras in, medan förorter upplysta av gula gatlyktor gled förbi under oss.

“American 43, enter heading tre noll noll.”

Jag slog in siffrorna i flygdatorn och svarade.

“American 43, entering heading tre noll noll.”

Flygplanskroppen vände mjukt av åt höger.

“Begär clearance till flight level tre sex noll.”

“American 43, godkänt till flight level three six zero. Hejdå”, svarade den långsamma, känslolösa rösten i kontrolltornet. Och därmed var vi uppe och iväg.

Vi steg över Phoenix och kom ut över den stora, tomma öknen. Ett fåtal billyktor på motorvägarna interstate 10 och US 60 stack ut i det stora mörkblå under oss, och mot horisonten avtecknade sig bergens silhuetter innan de slukades av den mörka öknen då vi flög över dem. En stad blinkade till på avstånd och försvann.

Efter Phoenix korta avsked sade Los Angeles hej och välkomnade oss in i luftrummet. Flygvärdinnorna delade ut drinkar till det fåtal passagerare som hållit sig vakna. Vi flög med 84 personer ombord, långt från flygplanets fulla kapacitet, så de hade en lugn natt. En av flygvärdinnorna knackade på och jag öppnade dörren från min instrumentbräda.

“Får det vara något här framme?”, frågade hon med en tillgjort charmig röst.

“Vad som helst med koffein, tack”, sade jag och gned mig i ögonen. “Det är inte för inte de kallas redeyeflygningar.”

“Det kommer strax”, svarade hon leende. Dörren gled igen med ett klick och hon var borta.

Då bör vi ha varit någonstans över Kalifornien, och om jag tvingades hade jag närmare bestämt gissat på den södra sidan av nationalparken i Death Valley. Det enda kännetecknet för området var att det var helt mörkt, inte en ljuskälla nere på marken på flera mil. Det var då jag såg ljusglimtarna.

Först som små punkter, spridda som gnistor över flygplansnosen och vindrutorna. De växte snabbt i storlek och styrka tills det såg ut som att vi bäddas in i ett lakan av blå, flammande lågor. Det var kusligt men vackert, och jag och Viktor kunde inte slita ögonen från det.

“Vad är det?”, viskade det.

Jag försökte samla tankarna i ett ögonblick. “Det kan vara elmseld”, sade jag. Sankt Elmseld, som det egentligen heter, är ett fenomen som kan uppstå när man flyger genom åskmoln och en urladdning sker från flygplanskroppen. Elmselden uppmärksammades av världens flygplanspersonal när den täckte en 747:a minuterna före Speedbird 9-incidenten 1982, under en British Airways-flight på väg från Kuala Lumpur till Sydney. Samtidigt som fenomenet dök upp tappade flighten alla fyra motorer, och började glidflyga. Piloterna kämpade med att få igång motorerna och lyckades till slut, men när de vände om för att återvända till Jakarta började problemet om igen och motorerna lade av. De sjönk lägre och lägre ner i höjd tills fenomenet försvunnit, och kunde till slut landa tryggt – men upptäckte då att flygplanet tappat all sin färg. Det visade sig att de hade flugit genom molnet från en vulkan som fått ett utbrott, och att askan hade fyllt moterna och fått dem att stanna. När de kom ut ur molnet stelnade askan och pulvriserades, varför de då kunde komma igång igen. Piloterna hade inte haft någon aning om vulkanutbrottet eller dess askmoln, så de trodde att de drabbats av elmseld i klart väder – en omöjlighet. Incidenten ledde till upptäckten att man inte kan se aska på flygplans väderradar.

Jag kikade på vår väderradar. Åskstormar som kan leda till elmseld är väldigt ovanliga och till och med osannolika över Mojaveöknen, men ändå reste sig gåshuden när jag såg den tomma radarn.

Viktor såg samma sak som jag. “Det finns ju ingenting här”, sade han. “Helt klart. Aska, kanske?”

Det kändes som att sitta i Speedbird 9. Men här var situationen ännu märkligare, för Speedbird 9 hade åtminstone flugit nära Indonesien där det finns massor av aktiva vulkaner. Vi var i södra Kalifornien, där de är hemskt ovanliga. Närmsta vulkan måste vara hundratals mil bort. Jag kände håret ställa sig i nacken. Någonting var fel.

“Det kan det inte gärna göra”, sade jag. “Det finns inga vulkaner här. Om det har varit ett utbrott någonstans som fört askan ända hit borde vi ha fått veta det innan vi flög iväg, eller så hade de åtminstone ändrat vår rutt.”

“Sant”, mumlade Viktor. “Är radarn paj?”

Fortfarande med det blå ljuset över vindrutan tog jag upp mikrofonen. “Los Angeles, det här är American 43. Ser ni något oväder på era instrument? Vi har drabbats av vad som liknar elmseld.”

“American 43, klar himmel över södra Kalifonien. Vill ni ändra kurs?”

Situationen började kännas mycket besvärande. Det verkade inte finnas några rimliga anledningar till vad som hände. Precis så måste piloterna på British Airways Flight 9 ha tänkt, men det betydde ju inte mycket i vår situation. Även om National Transportation Safety Board senare skulle kunna förklara det hela var vi i detta ögonblick ute på djupt vatten, och det gjorde mig illa berörd.

Vi behövde fatta ett beslut om huruvida vi skulle fortsätta resan eller avbryta den. Än så länge verkade fenomenet inte drabba flygplanet i övrigt, och hade vi avbrutit hade passagerarna blivit djupt missnöjda och jag och Viktor fått varsin fläck i protokollet. “Los Angeles”, sade jag i mikrofonen efter att ha utbytt några blickar med honom. “American 43 fortsätter sin planerade rutt.”

Det knackade på dörren. Jag öppnade, och en flygvärdinna tittade in. Jag fick känslan att hon inte hade kommit för att ge mig en kopp kaffe.

“Vet ni vad det är som händer?”, frågade hon med en nästan omärklig skakning i rösten. “Passagerarna är oroliga.”

“Det är bara elmseld”, sade Viktor med nonchalant röst. “Det är ett elektriskt fenomen. Snart försvinner det, det är ingen fara.”

“Vad ska vi säga till passagerarna?”

“Det jag sade till dig”, sade Viktor och log snett. “Strunta i min kaffe”, tillade jag.

“Okej”, sade hon och försvann iväg.

I samma ögonblick hördes en öronbedövande smäll, och flygplanet skakade till så det knakade i fogarna. Omedelbart hördes skrik från kabinen, men mina nerver – tränade för att hantera krissituationer – tvingade mig bita ihop. “Vad händer?”, ropade jag till Viktor för att överrösta den knackande flygplanskroppen. “Vet inte”, svarade han med ett drag av panik i rösten.

Varningslampor började blinka. Motor nummer två hade kört ihop sig. Flygplanet var tvåmotorigt och även om vi kunde ta oss fram med bara en av dem igång förändrade detta vår sits i grunden. Med rutinen från kristräningen i ryggmärgen satte vi igång checklistan för att stänga av motorn för att förhindra ytterligare skador. “Försök starta om den”, ropade jag till Viktor. “Jag sänder nödsignal.”

Jag satte på radion igen. “Mayday, mayday, detta är American 43, vi har förlorat en motor och begär omedelbart nödlandningstillstånd på närmsta möjliga landningsbana.”

“American 43, är det nödläge?”

“Bekräftar nödläge. Kan du ge oss riktning till närmaste flygplats?”

“American 43, häng kvar.”

Jag vände mig mot Viktor, som var upptagen av att stressat beta av punkterna på hans checklista. Nä han nådde det sista steget men motorn förblev död så började han om igen. Någonstans i bakhuvudet mindes jag att piloterna på Speedbird 9 hade varit tvungna att gå igenom processen dussintals gånger, så det överraskade mig inte.

“American 43”, sade den lugna, stadiga rösten i radion. “Palmdale regional Airport ligger sydväst om er, elva mil bort. Alternativet är William J. Fox Airport som är något närmare, men har en kortare landningsbana.”

Det smällde till igen i flygplanskroppen, lika högt och våldsamt som första gången. Jag kände magen knyta ihop sig när jag såg de nya varningslamporna blinka: även motor ett hade nu kört ihop sig. Viktor sträckte sig efter avstängningsknappen på kontrollpanelen och jag famlade efter radiomikrofonen. “American 43 här, båda våra motorer har nu havererat. Jag upprepar, haveri i båda motorerna.” Allt hade blivit mycket tyst omkring oss frånsett vinden som ven över vindrutorna. Tystnad ombord på ett flygplan är aldrig ett bra tecken.

“Haveri i båda motorerna?” Radiooperatören i Los Angeles lät för ögonblicket förvirrad. Ett flygplans båda motorer ska inte kunna lägga av samtidigt: risken för det är oändligt liten.

“Bekräftar”, svarade jag.

“Når ni Palmdale eller William J. Fox?”

Jag hade ingen aning om en 737 kunde glidflyga elva mil. Det verkade osannolikt. “Finns det någonting som ligger närmare?”, frågade jag. I ögonvrån såg jag Viktor ge sig på ett nytt försök att starta om motorerna.

“Ingenting civilt”, svarade radion. “Mojave Air and Space Port finns och har långa landningsbanor, men ingen utryckningskapacitet eller räddningstjänst. Jag skulle avråda från att landa där om det inte är absolut nödvändigt.”

Utan fungerande motorer verkade det bli mer och mer nödvändigt. “Vilken är den närmsta landningsbanan, oavsett vilken typ?”, frågade jag och underströk oavsett.

“China Lake Naval Air Weapons Station är 37 kilometer åt nordväst från er position. Ni avrådes bestämt från att landa där.”

Jag kände till China Lake. Viktor och jag skulle nästan säkert bli häktade och ivägförda av militärpolisen om vi landade där. Det var inte Area 51, men inte heller så långt ifrån. Ingen bra plats att dyka upp på utan tillstånd.”

“Finns det någonting annat?”, frågade jag och hörde den desperata tonen i min egen röst.

“Edwards Air Force Base är åtta mil åt sydväst. Det är också en plats vi avråder från att landa på.”

Om vi inte blev häktade hade det åtminstone lett till en hel del pappersarbete att landa på Edwards Air Force Base. Innan jag hade hunnit formulera ett svar vände flygplanets nos nedåt, och vi dök plötsligt. Jag skrek till och drog instinktivt ratten mot mig, men den reagerade långsamt. Locket slog till i mina öron och under några ögonblick blev allt helt tyst. Viktor började också dra i sin ratt, och outhärdligt långsamt rätade planet upp sig. När locket i mina öron släppte återkom de skrikande automatiska varningarna, och från kontrollpanelen upprepade en förinspelad röst “overspeed, overspeed” om och om igen. Jag blinkade bort en svettdroppe ur högra ögat, och insåg att min panna var plaskvåt. Min puls var skyhög. Flygplanet hade rätat upp sig helt, och vi gled nu framåt igen, men med en blick på höjdmätaren insåg jag att vi hade tappat nästan 1000 meter i höjd. Vi skulle aldrig nå Edwards Air Force Base. Vi hade bara ett val.

“Los Angeles, vi föll just ner i ett okontrollerad dyk och tappade höjd häftigt”, sade jag. “Vi når ingen annan flygplats än China Lake.”

“Jag upprepar att ni avrådes bestämt från att landa där”, sade rösten från Los Angeles.

“Ge mig koordinaterna”, sade jag.

“American 43, tre ett fem. China Lake saknar ILS-system så ni får flyga in manuellt.”

Det gjorde detsamma, om flygplanet var dött kunde vi ändå inte fånga någon ISL-signal. “Vad är deras frekvens?”, frågade jag.

“Okänt”, svarade rösten.

Jag svor högt för mig själv. Vi var på väg att landa utan att kunna förvarna flygplatsen. Om de inte hörde av sig först, vill säga…

Vi ställde in kursen mot China Lake Naval Air Weapons Station, och fick sedan för första gången några minuter över för att göra en genomgång av situationen. De havererade motorerna hade resulterat i att de flesta instrumenten var döda, och med dem mycket av flygplanets hydraulik. Ett par funktioner fungerade tack vare en vindkraftskälla som satt undertill flygplanskroppen och aktiverades automatiskt när båda motorerna lade av, men annars var det i princip bara ett stort pappersflygplan vi rattade nu.

Från kabinen hördes fortfarande panikslagna skrik. Passagerarna måste vara livrädda, och det kunde man knappast beskylla dem för. Om inte Viktor och jag lyckats räta upp planet hade vi slagit ned i öknen så hårt att spillrorna av flygplanet och oss pulvriserats.

Skriken blev högre och mer gälla, mer skräckslagna, och någon började knacka på dörren. På några sekunder, innan vi hann reagera, blev knackningarna mer och mer intensiva och hårda – för att sedan plötsligt upphöra. Viktor hade gett upp försöken att starta om flygmotorerna, reste sig och tog sig bakåt i cockpiten. Jag såg honom försvinna över axeln, hörde dörren öppnas och sedan slå igen. Jag såg mig om och förstod ingenting. Det var mot reglerna att bara vara en pilot i cockpiten, särskilt i nödlägen. Detta visste självklart Viktor. Jag bet ihop och vände mig tillbaka mot instrumenten, för nu gällde det snart.

Precis när vår glidflygning stabiliserats började ett nytt larm tjuta, och jag kände pulsen gå upp igen. En skärm meddelade mig att det brann i flygplanets bakre lastrum. Det var det sista vi behövde. Jag slog på brandsläckningssystemet och höll en tumme, medan jag med andra handen krampaktigt höll i ratten. Larmed skrek fortfarande när en sändning kom in över radion.

“American 43, det här är China Lake Naval Air Weapons Station. Hör du mig?”

“China Lake, American 43, jag hör dig.”

“Du kommer strax mötas av en eskort till landningsbanan. Var vänlig ligg kvar på denna frekvens.”

Det var först när den okända rösten tystnat i radion som jag insåg att skriken hade slutat. Jag antog att paniken från när vi dök hade dött ut. Viktor hade jag inte hört av sedan han gick ut. Jag såg ut genom vänster vindruta och såg, till min förvåning, ett stridsflygplan komma upp vid vår sida. En snabb blick ut genom det andra fönstret, och jag såg ännu ett på den sidan. Allting snurrade i huvudet på mig, en kaotisk blandning av rädsla och förvirring: stridsflygen, eldsvådan, motorproblemen, varningslamporna och, mer än något annat, Viktors försvinnande. Det var det som verkligen skrämde mig. Varför hade han inte kommit tillbaka, vad kunde hålla honom borta från den plats där han som mest behövdes? Jag lät bli att se mig över axeln, bort mot cockpitens dörr, trots att jag visste att den var låst. Någonting hade hänt där ute, och jag kunde – vågade – inte föreställa mig vad.

Mer larm började tjuta och varningslampor blinka när vi sjönk ner över China Lake. Brandsläckningssystemet kan inte ha fungerat, för elden hade börjat sprida sig. Jag hade knappt tid att fundera över vad jag skulle göra det, för flygplanet krängde plötsligt vilt åt höger. Jag drog ratten hårt åt andra hållet, och vi rätade upp oss. Även nu var det tyst från kabinen och passagerarna, trots att rörelsen måste ha varit lika våldsam för dem som vårt dyk förut. Ännu underligare var att ingen tycktes reagera över röken som detektorerna varnade för nu börjat fylla kabinen. Så snabbt kan de väl inte ha svimmat av, eller?

Det fanns ingen tid att fundera över det. Jag visste att jag stod inför den svåraste landningen i hela min karriär. Jag var några minuter från landningsbanan, men flög ensam, i ett flygplan som brann och saknade motorer. När som helst kunde elden brinna igenom ner till hydrauliken och försätta oss helt utom kontroll. Elmselden var åtminstone borta, så jag såg ut över lamporna längs betongbanan på China Lake.

“Jag ser landningsbanan”, rapporterade jag över radion.

Jag fick inget svar. Efter att ha skyndat mig igenom landningschecklistan, vilken till stora delar var meningslös eftersom det inte fanns några motorer att bry sig om, och oroade mig för om landstället skulle låtsas i nerfälld position. Risken var att låset skulle kärva, även om hjulen föll ner av ren tyngdlag. Och risken var att luftmotståndet skar bort tillräckligt mycket av vår hastighet för att vi skulle börja vingla. Jag tryckte ner nosen lite för att få upp hastigheten, men drog upp strax igen då det också betydde att vi förlorade höjd. Landningsbanan närmade sig och jag ville inte missa den.

Eldröken, ja. Den skulle kunna vara farlig, insåg jag. Jag drog ner andningsmasken och krånglade den över huvudet, ifall den skulle ta sig in i cockpiten. Jag rätade upp planet något för att ligga i linje med landningsbanan och började förbereda mig för den sista ansträngningen. Ratten var trög och svår, men jag gjorde de detaljjusteringar jag kunde, och drog upp spaken för att fälla ned landstället. Jag visste inte om de skulle låsas eller ej, och hade inte tid att be de i stridsflygplanen se efter. Jag antar att det var en risk jag helt enkelt fick räkna med. Antagligen fanns det en checklista för att landa utan motorerna igång, slog det mig, men i ett läge där jag såg stängslet som inhägnade militärbasen flyga förbi bara ett tiotal meter under oss var det inget att göra åt saken. Det var nu eller aldrig: jag landade. Stridsflygen väjde och flög iväg från min sida. Under mig byttes öknen ut mot betong. Och med en tung duns landade bakhjulen på landningsbanan. Till min oändliga lättnad verkade de hålla sig stabila. När hjulet under nosen landade stannade även det uppe. Utan motorer att dra ner vår hastighet med bromsade jag med hjulen så hårt jag kunde, och tryckte ner rodren på vingarna så långt det gick.

Flygplanet bromsade motvilligt ner och stannade till slut upp med ett ryck vid landningsbanans slut, och jag såg rök stiga upp över vindrutan från landstället under mig. Det kom ingen gratulation från China Lake i radion. Istället började de ge mig order.

“Lämna inte cockpiten. Jag upprepar, lämna inte cockpiten.”

Jag hörde en brandbil köra upp bakom oss, och börja spreja någonting på flygplanet. Jag satt helt stilla i sätet och kände hjärtat dunka så jag skakade. “Du kommer snart hämtas upp”, sade rösten i radion. I ögonvrån såg jag en flygplatstrappa köra fram i mörkret över landningsbanan, och bakom den följde en svart bil. En man i svarta kläder klev ur, och skyndade upp för trappan. Han öppnade främre dörren, klev in i flygplanet med bestämda steg, och öppnade dörren in till cockpiten. Dörren är alltid låst, och kräver en kod som bara vi piloter har. Det var först långt senare jag insåg att han bara klivit på ändå.

Han var lång, renrakad och iklädd en svart kostym. Han räckte en hand mot mig, grep tag i min axel och sade “Nu går vi.” Jag drog av andningsmasken och följde honom ut genom cockpitens dörr. Vad jag såg utanför ger mig fortfarande mardrömmar.

Det såg ut som att varenda människa inne i kabinen körts genom en flishugg. Det gick inte ens att känna igen någon kroppsdel. Köttstycken och benbitar låg över kabinen som någon sorts vedervärdig konfetti. Inälvor hängde över halvöppna bagagehyllor och fönstren var täckta av blodiga handavtryck. Heltäckningsmattan över golvet var genomträngd av blod, så även väggar och tak. Det rann till och med ur luftkonditioneringsventilerna. Det snurrade i huvudet på mig. På något sätt hade 88 människor slitits i stycken och strötts över hela kabinen. Hur kunde detta ha hänt utan att jag, som satt några meter bort, hört ett ljud?

Mannen i svart lät mig inte beskåda scenen i mer än någon sekund, utan tryckte på bakifrån och ledde mig ut på trapporna. Jag böjde mig fram och kräktes, stod med darrande ben över kanten, och han väntade någon minut tills jag var klar. Sedan ledde han mig ner i bilen. Innan jag trycktes in i baksätet såg jag en annan man, identisk med den första, gå iväg från flygplanets bakdörr med vad som liknade flygplanets svarta lådor. Någonting sade mig att han inte jobbade med en haverikommission.

Jag lutade mig tillbaka i sätet och omfattningen av chocken och utmattningen jag kände kom för första gången över mig. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna, samtidigt som hjärtat fortfarande slog smärtsamt hårt. Jag orkade knappt ens bry mig om att de säkert skulle anhålla mig, men istället visade det sig att de inte ens ville förhöra mig. Mannen körde mig genom flygbasen, och lämnade sedan över mig till en polis vid en truck utanför gallergrindarna. Innan han vände om och körde tillbaka gav han mig en väska med min telefon och de andra privatsakerna jag hade haft med mig ombord. Jag såg honom aldrig ens samla in dem, men insåg inte det förrän långt efteråt.

Polisen öppnade passagerardörren till framsätet åt mig. Inte heller han ville uppenbarligen häkta mig. Under iskall tystnad körde vi iväg från flygbasen och ut i öknen. Efter att ha passerat några skyltar där det stod Ridgecrest kom vi in i en liten stad, och han lämnade av mig utanför ett motell. Sedan var jag plötsligt helt ensam. Jag tittade i väskan, och hittade 5 000 dollar i sedelbuntar. “För hemresa”, stod det på en lapp.

Jag tog upp min telefon, satte på den, och fick snabbt ett SMS. Jag kände inte igen avsändarnumret. Under månaderna som följde, då jag förstod att det inte skulle dyka upp någonting om vad som hade hänt i media, och att ingen skulle tillsättas för att utreda händelsen, kom SMS:ets betydelse att kännas allt större i mitt huvud. Just där och då räckte det dock till att skrämma vettet ur mig. Det innehöll inte mer än tre ord.

“Flight 43 saknas.”

Signaturmelodi

Ni har hört historien “Flight 43” av Redditanvändaren Admiral_Cloudberg, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed kastar Creepypodden en sista blick på dig, innan den vänder om och ger sig iväg i den mörka tunneln igen. Du sitter kvar, fastbunden, långt nere i underjorden, och ingen kommer höra dina gallskrik på hjälp. Där får du sitta, ensam… Tills vi kommer tillbaka, om två veckor igen.

Vi hörs då, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.